"En utvecklad Erik Olsson-metod"

NEW YORK I förra veckan skrev jag om Doles PR-tänkande apropå filmen Bananas!*, som måste vara ett skolexempel på hur man inte ska göra. Troligen lär den insatsen stå sig som årets sämsta world-wide.

Men Erik Olsson Fastighetsförmedling ligger mycket väl till för att kamma hem förstapriset i den svenska klassen för undermåligt PR-arbete, om det funnes någon.

När jag läser det firman skriver på sin hemsida, som det gulmarkerade ovan – eller som detta, om "en utvecklad Erik Olsson-metod och fler och fler nöjda kunder" – och kontrasterar det mot hur såväl VD Erik Olsson som firmans juridiska ombud vägrar uttala sig med en enda kommentar i Dagens Nyheter om den synnerligen tveksamma affär de varit med om att (inte) genomföra är det lätt att hålla sig för skratt.

Varför skriver man att man vill "göra allt" för att kundens bostadsaffär ska bli "den bästa" när man uppenbarligen inte menar det?

Och "/e/n utvecklad Erik Olsson-metod"? Varför inte bara skriva "en utvecklad metod"? Eller "en metod". Nå, god stilistik har aldrig varit kännetecknande för mäklarbranschen.

Se även blogginläggen "Att bränna ett varumärke" och "Att förstöra sitt varumärke; Bye bye Erik".

I det aktuella fallet handlar det förvisso om en synnerligen bedräglig säljare (som på sistone även roat sig med att bedra inte mindre än fyra stackars bostadssökande som hoppades bli hennes andrahandshyresgäster och som givetvis betalade varsin förskottshyra till henne).

Men mäklaren har knappast bara ett marknadsmässigt intresse av eller ett moraliskt ansvar för att hjälpa köparna.
Jag kan inte begripa hur Erik Olsson Fastighetsförmedling kan undandra sig juridiskt ansvar för att t ex inte ha kollat upp pantförskrivningen på lägenheten korrekt. (I detta fall är den alltså belånad med mer pengar än den såldes för, det vill säga med massor av miljoner – ett lån som säljaren fått med hjälp av förfalskade papper, vilket banken stämt henne för.) Det trodde jag var grundkurs 1A för en mäklare, eller möjligen 1B – det är rimligen bara att ringa banken och kolla! Jag hoppas verkligen att Fastighetsmäklarnämnden prickar mäklaren för detta.

Fortsättningskurs 2A är kanske att inte ljuga om att säljaren är på utlandsresa vid kontraktsskrivningen, när vederbörande sitter finkad.

Men som Jenny och Christian Muda (full transparens återigen: de är mina släktingar – Christians farmor är min faster) skriver så tycks mäklaren nu ha slutat hos Erik Olsson och blivit kontorschef på en annan firma. Varning, alla säljare och köpare därute, hur ni nu ska upptäcka honom... Jag hoppas att DN gör en insats och rotar mer i detta, och ställer tuffa frågor.

Nu tror ni kanske att jag engagerar mig i detta av familjeskäl, och det stämmer förstås delvis. Men vem i Stockholm/New York är inte intresserad av skumma fastighetsaffärer? (Jag är för övrigt Homo Bostadsrätt och Homo Hyresrätt i en och samma person, fastän på två olika kontinenter.)

Jag har varit intresserad av mäklarbranschen i minst tjugo år, och minns min första kontakt med dess ibland tveksamma metoder mycket väl.
Det var i augusti 1991. Mäklaren använde en slags "utvecklad Erik Olsson-metod" innan den var det minsta utvecklad, men han kallade den förstås inte så. Carl Lagercrantz heter han, och har gissningsvis trappat ner nu – även om han tycks ha blivit intervjuad av DN om sin syn på prissättning på bostadsrätter så sent som i fjol.

Den lagercrantzska metoden var/är att sätta ett riktigt lågt utbudspris, för att locka så många som möjligt till visningen – och sedan få igång ett rejält budande.
Jag såg hans annons om en etta på 25 kvadratmeter vid Björns trädgård för 250 000:– eller något sådant, och for upp tidigare än planerat från Öland till Stockholm för att kunna gå på visningen. Det var helg, och omöjligt att ringa och kolla något – det här var ju så längese'n att folk knappt hade mobiltelefoner...
Att lägenheten skulle ha renoveringsbehov för det priset förstod jag. Men jag kände mig grundlurad när jag insåg att priset var satt medvetet lååångt under rimligt marknadspris (som då kanske var uppemot det dubbla för den lägenheten, mest för att den hade balkong).
Det är ju detta som numera blivit något av standard på Stockholmsvisningarna, och som ju satts i system inte minst av Erik Olsson, då som så kallade "acceptpriser".

"Stockholms-modellen" skulle det kunna kallas också, för huvudstaden skiljer sig vad jag förstått ut sig helt.

Men 1991 var Carl Lagercrantz tämligen ensam om att annonsera med riktigt toklåga priser. Han började med sitt "Swedish Auction"-system, som han säger sig ha lagt ned 10 000 timmar på att utveckla, 1982. Det sågs, när jag kom i kontakt med det, inte som kontroversiellt eller tveksamt, vad jag vet – utan mest excentriskt, tror jag.
I fjol utvecklade Lagercrantz sina argument för varför låga utgångspriser och "Swedish Auction" är att föredra i en debattartikel i Dagens Industri och ännu mer för ett antal år sedan i denna skrift. Han har även varit flitig i debatten om att svenska mäklare borde ha betydligt bättre utbildning än de haft tidigare, något jag verkligen håller med om.

Det finns förstås för- och nackdelar med alla prisbildningsmetoder, och det behöver inte nödvändigtvis vara fel med Carl Lagercrantz och Erik Olssons metoder, om alla vet vad som gäller. Men eftersom det varit en hel del debatt såväl i mäklarbranschen som i medierna kring detta de senaste åren, och eftersom jag funderat över metoden att sätta medvetet låga priser sedan 1991, har jag givetvis inte kunnat undgå att notera Erik Olssons framfart i branschen.
Till detta kommer de kaxigt stora annonserna (som vi i mediebranschen tackar för) och de förvisso snygga presentationerna av objekten på nätet. De långa söndagsvisningarna – fyra timmar! – har känts som en seriös grej.
På köpet med detta intresse har jag fått diverse stories om Erik Olssons metoder – i medierna inklusive arga läsarkommentarer, från enstaka missnöjda vänner och av sura konkurrentmäklare. Så jag har länge hyst både skepsis och nyfikenhet mot just denna stora firma.

Det ska också sägas att jag har åtminstone tre personer i bekantskapskretsen som köpt eller sålt lägenheter genom Erik Olsson på sistone och som blivit riktigt nöjda.

Familjen Mudas fall har de dock såvitt jag kan se inte skött väl alls. Och det förvånar mig, eftersom ett gott rykte och nöjda kunder måste vara A och O för alla som, liksom fastighetsmäklare, jobbar i förtroendebranschen.

Jenny och Christian har förresten försökt lösa detta i godo direkt med mäklarfirman och med säljaren i flera månader – så det satt långt inne för dem att vända sig till Dagens Nyheter eller börja lägga ut information på nätet.

Uppdatering: DN kör på med en ny artikel – bra! Och Erik Olsson vägrar forfarande kommentera fallet. Helt otroligt! Det kan bara slå tillbaka på dem själva.

/Gunilla Kinn

P S Jag har klistrat in en kopia av en bild från Erik Olssons hemsida, med åberopande av den amerikanska fair use-sedvänjan – som torde gälla i detta sammanhang såväl som andra, då såväl jag som bloggservern finns i USA.

Vad gäller Dole och mer schyssta bananer kan jag rekommendera denna initierade artikel hos Taffel, av en Lundahandlare som berättar hur knepigt det kan vara att försöka erbjuda sina kunder sådana – men att det trots allt går.