Mer om mediebilden av Östberg Deasys fall

NEW YORK Ni får ursäkta viss monomani vad gäller Annika Östberg Deasy just nu. Jag har faktiskt många bloggposter kvar att skriva om henne, och om gamla och nya mediers bevakning av alltsammans. Vad gäller mediebilden kommer nog åtskilliga medie- och journalistiklärare att sätta detta i händerna på sina elever och studenter. Det är förstås väldigt tacksamt som uppsatsämne.

Jag är mycket förbryllad över att jag, som 2005 rentav reste hela vägen till hennes fängelse i södra Kalifornien, inte blev särskilt fångad av storyn då.
Tror inte att jag någonsin, förrän häromveckan, tänkt tanken att jag skulle vilja läsa hennes berättelse i bokform. Jag kan inte minnas att jag vare sig lockades att åka tillbaka för att skriva personporträtt, kolla upp hennes bakgrund, göra cellreportage eller berätta om det tragiska ödet på andra sätt – eller att jag funderade på att kolla upp den amerikanska utredningen och domarna. (Jag försökte ju tala med döttrarna – men dels gick det ju inte så bra, dels handlade det bara om att få en snabb kommentar.)
Kanske för att jag på den tiden hade "en egen" svensk kvinna i ett Kalifornien-fängelse som jag skrev om, och att jag tyckte att Annika Östberg-storyn berättades av så många journalister ändå – och så kom jag väl inte på någon särskild tidning att kontakta om något sådant. Har heller inte varit tillbaka i Los Angeles sedan 2005. Men hade jag vid den tiden kollat i Flashback hade jag ju fått en hel del uppslag. ;-)

Jag hade faktiskt ingen aning om att det i så många år funnits så många nätkommentatorer som önskat henne allt från indragen mat till elektriska stolen, för att inte tala om vilket språkbruk som förekommer. Hoppas det tar ett tag innan hon lär sig använda Internet och att hon inte kollar upp sig själv på Flashback.

Måste också säga att jag är smått chockad över den kaliforniska synen på straff och rehabilitering hos många svenskar. Som hos den socialliberale Sundbybergspolitiker som menar att 40–50 års fängelse hade varit ett lämpligt straff för Annika Östberg Deasy, som han anser sig veta är trippelmörderska. Intressant diskussion på hans blogg (transparens: efter att ha satt mig in i alltsammans efter bästa förmåga har jag själv landat i ungefär samma syn som de som kommentatorerna Jonatan och Karin redovisar).

Vad jag nu är väldigt nyfiken på, och som jag undrar ifall någon har någon förklaring till, är varför alla dessa kritiska röster inte bubblat upp till mainstream-ytan tidigare?

OK, Expressen har öppet och sedan 1992 bedrivit en klassisk kvällstidningskampanj för att väcka opinion kring Annika Östbergs fall. Hennes historia har passat för personvinklade berättelser i många andra medier. Och jag håller inte med om att all journalistik tidigare saknat inslag om vilka brott hon begått eller att hon inte fått frågor om offrens familjer och så vidare; ej heller har hon framstått som oskyldig.
Men visst har rapporteringen har i många avseenden tagit ställning för Annikas bild av det hela. Att t ex påstå hon är dömd för "medhjälp till mord" håller förstås inte, när hon är dömd för och har erkänt sig skyldig till mord, first degree murder (däremot måste det få problematiseras hur det gick till!).
Jag ser förresten smärre faktafel i rapporteringen på alla håll och kanter. (De flesta gäller dråpet i början av 70-talet som många felaktigt påstår att hon satt i fängelse för.)

Det är väldigt intressant att fundera över vad som hade hänt ifall de svenska medierna hade upptäckt händelsen redan 1981, när paret satt i isoleringsceller i Lakeport och utreddes, än 1993 när storyn var att hon då redan hade suttit länge i kaliforniskt fängelse och ville bli flyttad till Sverige.
Eller åtminstone 1984, då Hans Holmér och Annbritt Grünewald besökte Annika Östberg Deasy i fängelset, dock utan att informera alla de svenska journalister som då fanns i Los Angeles. Rimligen hade vi fått fler berättelser från brottsplatserna då, exempelvis Lakeport (och kanske hade det rentav fått konsekvensen att sonen Sven – som, tills han dog i en bilolycka 1985, flyttades mellan olika fosterhem i norra Kalifornien – räddats till ordnade förhållanden).

Det jag nu undrar är alltså vad som i alla år hindrat Leif G W Persson, Oisín Cantwell och många andra med grundmurade massmediala plattformar att skriva sina synpunkter? Eller har de gjort det, utan att det fått genomslag?

På Kriminalkanalen kan ni ladda ner alla möjliga dokument kring det hela, och även se några av de inslag som sändes i TV4 1992 och 1993 – förnämlig service, måste jag säga – för att bilda er egen uppfattning om alltsammans.

Men jag råder er att inte bara köpa den officiella, amerikanska bilden av alltsammans – utan att problematisera den, genom att även kolla in Tom Alandhs film och/eller läsa Annika Östberg Deasys egen bild i Sorgfågel.

Några juridiska resonemang kring det hela här, där en kommentar bland annat jämför med Stureplansmassakern, och här konstateras att Östberg Deasys roll kanske mest av allt är att likna vid Marita Routalammis vid Åmselemorden.

Senare idag ska jag sätta tänderna i brottsutredningen.

I nästa bloggpost kommer ett utdrag ur Board of Parole-förhöret, som visar att det var kontraproduktivt med namninsamlingar och listor för Östberg Deasys sak.