Så nära Lakeport var jag i november!

NEW YORK Nu läser jag igenom mitt manuskript till Svenska Dagbladet och hittar irriterande nog massvis av partier i texten där jag med enkla medel borde ha fått sammanhanget att bli mycket mer begripligt, mer intressant eller helt enkelt bättre. Detta parti:

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles.
Hur kommer det sig att Annika Östberg hamnade i Stockton? Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

hade exempelvis blivit mycket bättre om det stått:

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

Det hade blivit ett perfekt sätt att på en och samma gång kunna antyda att "jag går inte in på hur livet är på ett kaliforniskt fängelse här, för just det har ju berättats ett antal gånger apropå Annika Östberg" och "det här med de svenska mediernas Annikabild kanske jag borde skriva om, men det får inte plats här och nu".

Nå. Det är alltid lätt att vara efterklok. Repo (Uppdatering: Nu ligger texten med några småändringar i mitt textarkiv. Och så har jag rättat en felaktighet, nämligen att sonen Sven var 10 och inte 11 när allt hände 1981. Det var ett par månader kvar till födelsedagen. Här är länken till SvD:s hemsida!)

Något annat jag tänkt på de senaste dagarna:

Jag skriver ofta här om det problematiska med journalistiska skrivbordsprodukter, och att det är fältarbete som gäller för god journalistik.
När jag fick i uppdrag att skriva något om Annika Östberg (japp, det var faktiskt en beställning!) så tänkte jag förstås att jag såklart kan göra det.
Men jag betonade också för redaktören att jag ju aldrig träffat henne. Det känns förstås lite konstigt att skriva ett stort featurejobb härhemma vid datorn, byggt på andrahandskällor och enstaka telefonintervjuer.

Fast ju mer jag jobbade med den här texten – och det gjorde jag i sisådär tre långa dagar – så kände jag att jag faktiskt inte behöver be om ursäkt för skrivbordandet. Kolla bara denna långa lista med erfarenheter som kommit till pass:

– Jag har åtminstone hängt några timmar i entrén på California Institution of Women, alltid något, och skrivit några artiklar om Annika Östbergs kamp för att få sitt straff tidsbestämt

– Jag har skrivit artiklar om andra ämnen/fångar, som tvingat mig att gå i närkamp med kaliforniska domstolar och polismyndigheter, och även försökt ta mig in på Twin Towers-fängelset i Los Angeles (hm, fel besöksdag)

– Jag har flera gånger besökt hippieområdet Haight Ashbury och andra stadsdelar i San Francisco, där Annika Östberg bodde.

– Jag har nyligen besökt Stockton, där hon dito.

– Jag blev i november haffad av California Highway Patrol, misstänkt för marijuanamissbruk (och kan därmed möjligen identifiera mig med hur skärrad man blir av att stå med en polis vid vägkanten, inga jämförelser i övrigt).

– Jag har i två års tid bott ihop med en svenskättad amerikanska liksom Annika född i början av 50-talet, som matat mig med stories om hur drogkulturerna var på 60-och 70-talet och hur de urartade. (Bibbe levde dock inte hippieliv utan var mer inne i bohemiska konstnärskretsar. Hon kom efter en sväng på ungdomsvårdsskola som 13-åring till Andy Warhols Factory i New York, istället för som Annika till Haight Ashbury i San Francisco. När hon bodde här gick hon flera gånger på begravningar för vänner som dött på grund av hepatit B.)

– Bibbes man Sean – som är uppvuxen i East LA – har ofta berättat om hur rättssystemet i Kalifornien kan ta sig uttryck, såsom systemet med plea bargains.
Igår dök han upp här hemma, för första gången på 1,5 år och alldeles lagom till min deadline, och serverade några kloka perspektiv på Annika-fallet (som han givetvis inte känner till egentligen – men han fattade snabbt, och konstaterade dels vad det innebär för en fånges status på ett fängelse och för chansen att bli frisläppt att vara just polismördare; dels hur annorlunda domslutet kunde ha sett ut om hennes pojkvän inte tagit livet av sig – knappast att Annika fått 25 years to life). Han berättade även om hur hans brorson, som är polis i Los Angeles, nyligen tvingades in i en situation där han sköt ihjäl en kriminell i en skottlossning.

– Jag har nyligen kört omkring i mörket på de smala slingriga bergsvägarna norr om San Francisco där Annika Östberg och hennes pojkvän begick sina illdåd. Jag kan se motellen, polisbilarna, trailerparkerna och skogarna framför mig...

Tja, ingen av dessa erfarenheter märks tydligt i texten. Men dels känner man sig på betydligt säkrare mark när man skriver om platser man faktiskt varit på eller om företeelser man känner till, dels får man otroligt mycket bättre cred hos sina telefonintervjupersoner när de fattar att man delvis har deras referensramar.
Annikas advokat och jag diskuterade exempelvis inledningsvis i vårt samtal intressanta, nyöppnade restauranger i San Francisco, och den Lake County News-redaktör jag tog hjälp av för att kolla vissa grejer tyckte förstås att det var kul att höra att jag kört omkring i området nyligen.

Kolla på kartan ovan se ser ni hur oerhört nära Lakeport jag befann mig i november! Men jag hade då inte minsta aning om att den platsen är förknippad med Annika Östberg Deasy.

Hon och Bob Cox körde på Highway 29, den väg som går söder mot sjön, och hamnade sedan i häktet i det lilla samhälle som ligger vid sjöns västra strand. Jag körde alltså den blå sträcken, från Chico i norra San Joaquin-dalen till Fort Bragg vid kusten.

Min poäng är möjligen att fältarbete och skrivbordsarbete kompletterar varandra, och att erfarenheter av olika slag ofta kommer till användning när man minst anar det.

Tror förresten inte att jag länkat till Ulf Bjerelds backlashkritiska inlägg om Annika Östberg Deasy, skrivet i kristen påskanda. Se även Prometheus och Lennart Frantzell (som jag redan länkat till). Och Blogge Bloggelito har skrivit ett riktigt bra inlägg, upptäcker jag först nu.

Det var det, nu ska jag se klart filmen och läsa klart boken... Tror ni inte att det finns någon redaktion som vill ha ett Lakeport-reportage framöver?! Kanske!

/Gunilla