Kom till Katarina kyrka: Haiti-evenemang

Jag har blivit ombedd att komma till detta evenemang imorgon kväll:

Fridans för Haiti på lördag kl. 18.00 i Katarina kyrka. Kom och dansa, måla och dela måltid med andra.
Alla åldrar. Eva och Lotta leder och instruerar, informerar om Haiti och delar mat och kärlek.
Alla frivilliga bidrag går till Haiti.

Tyvärr jag inte riktigt vilka som arrangerar det, mer än att det är en grupp teater- och konstmänniskor som vill sprida information om Haiti och haitisk kultur. De kontaktade mig sedan de sett min text i Svenska Dagbladet, så nu är tanken att jag ska vara med och berätta om mina resor i Haiti. Så det ska jag göra! Jag har knappt någonsin träffat någon i Sverige som är intresserad av haitisk kultur, så det kan vara intressant att hamna i ett nytt sammanhang.

Alla som vill är välkomna att dyka upp – och dansa, den som vill, antar jag. Och dela kärlek...

Jag har just hämtat en av mina tre voodooflaggor från ramboden. Jag lämnade in den några dagar före jordbävningen, känns fint att ha fått tillbaka den. Kanske tar jag den med till de två Haiti-evenemang jag ska vara med om i helgen. Fortfarande vet jag inte om flaggkonstnärinnan Myrlande Constant i Port-au-Prince klarat sig eller ej.

/Gunilla

Hjälp till Haiti

STOCKHOLM Just nu sitter jag och kollar på den stora kändisgalan till stöd för Haiti. Snart kommer jag att ordna min egen lilla insamling, något som jag tänkt göra i flera år. Kanske på tiden att det blir av... Information om vart de pengar som eventuellt kommer in ska gå bör finnas här på bloggen inom kort.

Fotografiet ovan tog jag i januari 2004, under min första resa till Haiti. Kvinnan på bilden heter Marilyn Houlberg (danskt ursprung) och är professor i konsthistoria vid Art Institute of Chicago. Hon har en samling med haitisk konst i sitt hem som lär vara helt extraordinär.

Vi bodde på samma hotell – Hotell Oloffson, förstås – i Port-au-Prince, och hon lät mig följa med på de ateljébesök hon gjorde under en dag.
Det är alltså professor Houlberg som introducerat mig till haitisk konst, något hon forskat och skrivit om i decennier. Ni som besökt mig i New York har sett mina voodooflaggor och min metallkonst där – de är skapade av konstnärer som hon sammanförde mig med.

Min insamling har ingenting att göra med haitisk konst, åtminstone inte i detta skede, men paljettflaggorna är så vackra att jag inte vill försumma något tillfälle att visa dem...

Marilyn Houlberg befann sig i Port-au-Prince när jordbävningen inträffade. Som tur är klarade hon sig (har jag upptäckt via Twitter).

Konstnärinnan som skapat flaggan – tillsammans med sina anställda – heter Myrlande Constant. Jag har ännu inte lyckats få besked om ifall hon överlevt jordbävningen eller ej.

/Gunilla

P S När jag googlade efter länkar råkade jag hitta dessa minnesord till en italiensk-amerikansk lärjunge till Marilyn Houlberg. Jag hade ingen aning om vem han var, men läser ni texten om honom får ni en aning om varför vi varit så många utländska besökare som fastnat för Haiti, haitierna och haitisk kultur.

Seg sajt

STOCKHOLM Kan någon förklara varför den här sidan numera tar så fruktansvärt lång tid att ladda ner (åtminstone i Firefox, i Safari verkar det gå bättre)? Jag misstänker att det har att göra med någon stor, tung bild – men hittar ingen sådan i inläggen.

/Gunilla

Krisrapportering i medierna

STOCKHOLM Jag har bett en reporterkollega att i ett gästblogginlägg berätta för er om hur det går till på redaktionerna när krig, kris eller katastrof utbryer. För trots att jag jobbat med utrikesrapportering i rätt många år (med viss redaktionell erfarenhet från bl a TT Utrikes, Ekots utrikesredaktion och Newsweek International), gått ett antal kurser och hört ett antal föredrag om utrikesjournalistik, träffat ett stort antal utrikesreporterveteraner samt själv rest runt i världen har jag nämligen rätt dålig koll på hur det funkar rent praktiskt.

Finns det packade ryggsäckar med satellittelefoner och tjocka dollarbuntar på varje utrikesredaktion med självaktning, eller vad? Och hur bestämmer man vem av alla reportrar som ska få åka (i de fall det inte finns en given korrespondent att skicka)?
Vi får se om h*n har tid och lust att skriva något (eller om jag totar ihop en text utifrån vad h*n mailat mig och berättat än så länge).

I vilket fall som helst har förstås mycket förändrats vad gäller rapporteringsmöjligheterna de senaste åren. Lennart Frantzell skriver:

"På den gamla goda tiden kunde vi beundra Åsne Seierstad och Christiane Amanpour och andra kändisjournalister där de stod framför kamerorna och berättade om länder och händelser de själva oftast endast hade ytliga kunskaper om. Idag kan vi följa utvecklingen i Iran, Haiti eller Kina minut för minut på Twitter, berättad av människorna på platsen, som kan språket, kulturen och som ofta själva är med och fattar besluten."

Journalisten har en intervju med forskaren Liselotte Englund, som talar om hur redaktionerna hanterar förberedelserna av de utsända.

/Gunilla

Seriösa och oseriösa insamlingar

STOCKHOLM Läs Lisa Förare Winbladhs text om oseriösa insamlingar, som nu dyker upp i kölvattnet av Haitikatastrofen.
Jag håller med Martin Gelin om att aktivism eller slacktivism i form av inlägg på Facebook/Twitter/bloggar etc är utmärkt – och inte ska förväxlas med simpla kedjebrev – även om den inte kräver så stor insats. Men jag hoppas att Lisas inlägg kan få fler att tänka efter lite och vara en aning källkritiska, innan de klickar och skickar vidare grejer.

Jag har dock personligen inte skänkt några pengar till någon av alla seriösa Haitiinsamlingar som pågår nu. Det beror på att jag har ovanligt ont om pengar, och måste lägga alla resurser på att först ta mig tillbaka till New York, betala februarihyran där (isch, det var illa nog med januarihyran) och sedan försöka ta mig till Haiti.
Vilket förstås blir enormt dyrt – det kostar alltid stora summor att jobba i katastrofzoner, på grund av höga priser på allt: transporter, tolkar, boende, mat (om det finns någon)... Och det är inte något man utan vidare lyckas få ut från sina beställare, i form av höjda arvoden för det man säljer, dessvärre. (Eller, vad vet jag, det kanske skulle gå just nu -- men jag har aldrig lyckats med det tidigare från Haiti eller andra komplicerade länder.)
Så mitt bidrag till Haiti får bli att jag försöker resa dit själv senare.

Men jag skänker sedan många år 150 kronor per månad till Läkare utan gränser och 100 dito till Rädda barnen, via autogiro. Inte särskilt mycket, kanske, men alltid något. Det känns bra att ge något kontinuerligt, istället för enbart när något blossar upp på agendan (fast jag har för mig att jag skickade iväg några tusenlappar i samband med flodvågskatastrofen...).

Och egentligen gillar jag bäst att göra något som de flesta svenskar knappast får möjlighet till, men som jag har förmånen att göra i och med mina resor:
Att ge pengar eller gåvor direkt på plats till verksamheter jag själv upptäckt och följt, eller att köpa tjänster och varor direkt från småproducenter. Inget av detta är ju precis katastrofbistånd, men i alla fall.
I Haiti har jag till exempel tidigare tagit med så mycket papper och kritor jag kunnat till en kille i 20-årsåldern, som på egen hand ordnade eftermiddagsaktiviteter för barn i slumområdet Bel Air för att hålla dem från gängen – och de voodooflaggor jag köpt från Myrlande Constant (se min krönika i Sydsvenskan) för en hel del dollar har nog bidragit till att flera kvinnor haft lite lättare att skicka sina barn till skolan.

Häromåret bad jag också Trafiksäkerhetsverket skicka mig en låda reflexer, som jag skulle vilja ta med till Haiti för att se om det går att få barn att bära dem i mörkret. Trafikolyckor är ju något av det mest dödliga i de flesta utvecklingsländer -- och i Haiti är det oftast totalt mörkt på kvällarna, på grund av bristande belysning. Det hindrar förstås inte bilarna från att köra omkring, så alla skulle behöva reflexer...har jag tänkt. (Men tänk vad arga alla människor skulle bli om jag började dela ut det i första hand just NU – när de inte ens har vatten. Förr eller senare ska dock 200 haitiska barn få svenska snöstjärnereflexer har jag tänkt, troligen i samarbete med en viss skola.)

Jag har länge lekt med tanken på att försöka ordna något insamlingsevenemang för just Haiti i Stockholm – till exempel en privat fest med försäljning av vin för höga marginaler – men inte riktigt trott mig om att kunna ro runt det med gott resultat (och så är jag van vid att folk knappt vetat var Haiti ligger). Med redovisning av vart pengarna går på bloggen och allt. Hm, kanske vore det dags nu, när landet ifråga finns i folks medvetanden och jag finns i Stockholm.

Man kan gissa att det kommer att bli mycket debatt om donationer och privata biståndsorganisationer framöver, med anledning av åtalet mot Röda korsets Johan af Donner. Läs vad Paul Ronge skriver om det här!
Jag håller med honom om att välgörenhetsorganisationer kommer att behöva tänka mycket mer på hur de uppfattas av allmänheten framöver. (såväl givare som frivilliga har anledning att vara otroligt besvikna på Röda korset). Jag hade ingen aning om att generalsekreteraren Christer Zettergren och af Donner var polare – se Ronges inlägg.

Här är förresten en text jag skrev om valet i Haiti för knappt fyra år sedan, i Amnesty Press, när det stod klart att René Preval skulle leda landet. Den känns otroligt daterad och överspelad nu, men läs den om ni vill se ett exempel på reportage jag skrivit där.

/Gunilla

Donation till Reportrar utan gränser

STOCKHOLM Nu har jag skickat iväg en donation à 335:- till Reportrar utan gränser, det vill säga vinstsumman i tävlingen Årets notis som ju vanns av Åsa Forsberg på Norrtelje tidning.

Reportrar utan gränser är en organisation som jag är medlem i sedan flera år. Den stödjer journalister (reportrar, fotografer, bloggare/medborgarjournalister etc) som verkar i länder där press-/yttrande- och tryckfrihet inte existerar, eller är inskränkt på olika vis.

Svenska Reportrar utan gränser är en del av ett internationellt nätverk, Reporters Sans Frontières (RSF). Förebilden är givetvis Läkare utan gränser/Médecins Sans Frontières (MSF).

RSF jobbar med/i många länder, men just nu kommer en prioriterad sak att vara ett mediecentrum för haitiska journalister, i samarbete med främst kanadensiska donatorer. Läs mer om det här!
Situationen för haitiska medier har aldrig varit enkel, nu är den hopplösare än någonsin – men det är förstås mycket viktigt att framför allt radiostationer som Radio Kiskeya (som jag besökte i Port-au-Prince för några år sedan) kan börja fungera effektivt. I Haiti gäller annars tyvärr "Radio 22" (d v s ryktesspridning med hjälp av glappande käftar).

335:- – var de nu hamnar, det är upp till Reportrar utan gränser – är inte precis någon stor summa pengar. Den som vill bidra med mer till organisationen kan läsa här.

/Gunilla Kinn

Haiti ur medieskuggan

STOCKHOLM Jag måste erkänna att jag är avundsjuk på alla kolleger som är i Port-au-Prince, även om jag inte riktigt förstår hur de lyckades ta sig dit.
Hoppas få åka tillbaka till Haiti snart. (Min ursprungsplan var att ta mig dit i samband med valet, som skulle ha ägt rum i vår – men en lågoddsare är att det ställs in... En annan reportageidé jag hade i höstas var att försöka få resa med Bill Clinton under en av hans resor till Haiti – min tanke var att hans stab skulle vara så glad för att någon journalist intresserade sig för det landet, att det skulle vara lättare att få igenom en sådan idé än t ex en intervju med Clinton i New York...)
Axel Öberg, som sänts av Expressen till Haiti och som ni på bilden ovan, är en av "mina" New York-fotografer. Andra bekanta kolleger som är där inkluderar Karin Henriksson, som kom dit för Svenska Dagbladets räkning igår. Det är en bragd att de får hem material! Det är inte bara att köra in en sladd i väggen...

Uppdatering: Jag måste säga att det känns mycket märkligt med all aktuell rapportering från Haiti och Jemen. Som jag klagat i flera år på att de länderna legat i medieskugga! Synd att det ska krävas en jordbävning av apokalyptisk modell respektive ett terrordådsförsök.
Precis lagom till en av mina reportageresor till Haiti brakade Muhammedtecknings-konflikten loss. Då insåg jag och fotografen Kalle Melander som jag var där med att vi inte hade stora chanser att få in några Haiti-reportage någonstans...och mycket riktigt, det var ännu knepigare än vanligt.
Nu hörde jag precis SR:s Bengt Therner påannonsera veckans reportage i Radiokorrespondenterna med ord om att det är viktigt att uppmärksamma också andra katastrofer än den akuta i Haiti – och så är det förstås..!

Jag har bara skrivit en text om Haiti hittills. Den kanske är lite magstark, på så vis att den handlar om karneval och annan haitisk kultur i ett skede då vatten och sjukvård är det enda som betyder något. Döm själva: Sydsvenskan Kultur.

Dessutom har jag en text ute denna helg om Barack Obamas första år som president, finns exempelvis på DN:s och Helsingborgs Dagblads sajter.

/Gunilla

Haiti i mitt hjärta

STOCKHOLM Jag hinner inte skriva om Haiti nu (har två omedelbara deadlines) men jag är väldigt ledsen, förstås. Detta var det sista haitierna behövde.

Hoppas få skriva något någonstans, kanske om Hotel Oloffson som otroligt nog tycks ha klarat sig trots att det ligger nära epicentrum. Men det hotellet har klarat många märkliga saker, så egentligen är jag inte förvånad.

Jag tänker på Myrlande Constant, Richard Morse, Alex och alla andra jag mött i Port-au-Prince. Hoppas naturligtvis kunna resa dit igen snart.

Ovan ser ni mig på en av de fyra reportageresor till Haiti jag gjort. Jag står utanför presidentpalatset, strax efter det val jag var där för att rapportera om. Här kan ni se hur den byggnaden ser ut nu.

/Gunilla

Pojken bakom väggen: "Svårt att slita mig"

STOCKHOLM Nu finns min mammas bok om min storebror Petters liv ute till försäljning. Den handlar om några avgörande år i familjen Kinn, åren innan jag själv föddes.

En släkting har redan köpt "Pojken bakom väggen", och skrev på min Facebooksida:

"Jag har redan börjat läsa den. Svårt att slita mig från den. Läser nog ut den i natt."

Vi har lagt ut de två första kapitlen – av sjutton – som smakprov. De finns här! Där finns också länkar till de nätbutiker som säljer boken.

/Gunilla

Fax och andra mackapärer bortskänkes

STOCKHOLM Jag har idag rensat lite på vinden. Där stod och står en hel del apparater, som jag hade på mitt kontor på Birger Jarlsgatan (och dessförinnan Baggensgatan) innan jag drog till New York. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli kvar så länge i denna långpendlartillvaro, men nu inser jag att mackapärerna börjat få väl många år på nacken – och kanske aldrig mer kommer till vettig användning. I alla fall inte hos mig.

Därför undrar jag om någon är intresserad av att ta över dem. Gratis mot avhämtning (i Gamla stan). Det gäller:

• en fax, Canon Multipass 10 – se fotot ovan

• en gammal stereo med radio, kassettband och skivspelare samt högtalare – Hitachi (köptes begagnad 1991...).

• en Canon Bubble Jet-skrivare

• en liten Finlux TV (inte det minsta platt)

• en påse med diverse telefonjack, modem och sladdar

Jag har ingen aning om ifall grejerna funkar, och har tyvärr inte tid/ork/lust att försöka få igång dem. Jag kan tänka mig att det mesta av ovanstående funkar, men inte allt. Den som vill ha det får ta det på egen risk.

Eventuellt dyker en svart Macintosh Performa med tangentbord upp i bortskänkningslistan också en vacker dag, men den måste jag nog tömma på filer först. (Tänk, när jag lämnade den i Stockholm sommaren 2000 trodde jag aldrig att jag i tio år enbart skulle använda min bärbara.)

Den som är intresserad av någon av dessa grejer kan maila mig på: gak62@columbia.edu.

Om ingen hör av sig: finns det månne någon organisation i Stockholm som tar hand om den här typen av bättre begagnade grejer och fixar i ordning dem? Jag antar att det inte direkt lönar sig. Men det vore synd att låta grejerna bara gå till vanlig materialåtervinning (vilket jag förstås ska göra om ingen vill ha dem).

Vore jag i New York i helgen skulle jag uppsöka Tekserve som ordnar elsopeinsamling tillsammans med Lower Ecology Center.

Och så kommer jag apropå allt detta att tänka på den fantastiska datorpryl-loppmarknaden som de allra nördnördigaste studenterna på MIT brukar ordna, och dit en av dem tog mig för drygt tio år sedan. Oj!

/Gunilla

Lilla japanska Rödluvan

Tipstack: T!

/Gunilla

Årets notis skrevs av Åsa Forsberg i Norrtälje

Segraren i tävlingen om 2009 års notis är korad!

"Utan att darra på manschetten och med ett underbart lakoniskt avslut tar Åsa Forsberg på Norrtelje Tidning den vardagliga polisnotisen till den komprimerade romanens form – med full respekt för alla inblandade. Hennes notis med rubriken ”Havsörn polisanmäld – åt upp kanin” är därför 2009 års och den genom historien första vinnaren i tävlingen Årets notis."

Läs mer här.

Jag har på intet vis varit inblandad i juryarbetet, men tar nu vid som prisutdelningsmecenat.

Uppdatering: Tydligen hamnar pengarna hos Reportrar utan gränser – toppen! Detta enligt Norrtelje Tidning, som skriver om notistävlingen här.

/Gunilla Kinn