.JPG)
Jag är helt enkelt luspank, och då går det inte att göra någon vettig reportageresa. Sådana kostar en hel del pengar, minst femsiffriga belopp, och just nu räcker min kassa mest till promenader i grannskapet. (Dessutom kan jag just nu för mitt liv inte komma på några tidningar som skulle vilja ha några reportage från vare sig Libyen eller Georgien. Men det är nog bara brist på fantasi.)
Sådan tur då att grannskapet är Gamla stan! Här är så fint, när som helst på året. Kolla bara vid tillfälle in bilderna i den här fina boken, får ni se.
Idag vågade mig utanför murarna, och gick så långt som till Arvfurstens palats och en pressträff med utrikesminister Carl Bildt.
"Informell pressfika" kallades evenemanget lite vanvördigt i pressmeddelandet, och varför förstod jag inte riktigt. Jag har sedan barnsben en hang up på ordet "fika" som jag avskyr; i detta fallet betydde det servering av kaffe + mazarin. I jämförelse med de intima små pressträffarna vi brukar ha med de svenska ministrarna på besök i New York (exempel här) var det rätt så formellt. Inramningen i den så kallade gästmatsalen var pampig så det förslog, med kristallkronor och långbord och målade porträtt av män och kvinnor i staten, från Axel Oxenstierna et consortes till Laila Freivalds. Inte mig emot – men i fortsättningen kan de gott skriva bara "pressträff" i kallelserna, tack.
Jag var där för att hålla mig uppdaterad om det utrikespolitiska läget i landet i största allmänhet, och dessutom spana lite apropå en särskild artikel jag försöker sälja in. Som ni kan tänka kastade sig Carl Bildt ledigt från krishärd till krishärd – Kenya, Afghanistan, Kosovo och Georgien avhandlades i rask takt. Och så fick jag mig till livs en och annan bildtsk oneliner. Hur det såg ut kan ni skåda i Rapport (9.50–10.20 eller så; jag sitter alldeles till vänster om utrikesministern, iförd en röd bolero och med längre hår än någonsin). Det var jag som ställde frågan som ledde till svaret som omnämns i slutet av SvD:s ledarkrönika.
Annars har det mest varit elände och missmod och grubbel över Meningen med livet. Jag och en kollega noterade på självaste nyårsaftonen att botten verkligen gått ur frilansmarknaden på sistone, och hon konstaterade att arvodena på somliga tidningar är på 1991 års nivå. Men det kan vara allmän livsleda också som gör att det inte sprutat fram särskilt många idéer att kränga på sistone, vad vet jag. I alla fall har det inte blivit många knop, jag har mest tvingats ägna mig åt att försöka reda ut allehanda strul med räkningar och hyresgäster och diverse logistik. Men nu kan det nog bara bli bättre!
Jag har naturligtvis ägnat en hel del psykisk energi över att vara sur över att jag inte befinner mig i Iowa just nu, som de flesta av mina New York- och Washingtonkolleger. Eller över att jag knappast är på väg till New Hampshire framöver heller. But such is life (verkar det som).
Försökte alltså få Carl Bildt att spekulera om valutgången – men det ville han absolut inte göra, utan talade mest om hur svårbegripligt systemet är i Iowa.
Det har han förvisso rätt i. Må Iowawalen, eller snarare nomineringsmötena, inte bli alltför utslagsgivande för vem som ska bli Världens mäktigaste – med tanke på den smått bisarra utformningen med ett relativt litet antal, tämligen ålderstigna landortsbor som imorgon ger sig ut i snön för att samlas i bygdegårdar och skolsalar för att medelst grupptryck samla sig kring sina kandidater.
Nå, det vore såklart fantastiskt att få vara på plats och se denna demokratiska praxis i praktiken, så kallade politisk turism (som en familj från Kalifornien talade om i Studio Ett idag). Som tröst för att så inte är fallet fick jag idag i alla fall en riktigt rolig februaribeställning från en av "mina" redaktörer, med anknytning till amerikansk politik, som jag såklart genast tackade ja till.
Alla nyårsaftonsevenemangen jag beskrev i föregående inlägg var förresten helt OK. Kvällens huvudfest visade sig hysa massor av kompisar som jag inte visste skulle vara där, eller i vissa fall ens att de skulle vara bjudna (kopplerskan i mig noterade nöjt att det var jag som en gång hade sammanfört vissa av gästerna med värden). Praktiskt när många vänner infinner sig på samma plats samtidigt! Och en del nya.
Tydligen företogs mer djuplodande samtal på kalaset än vad jag förmådde föra. Jag fotograferade mest, nämligen en festdokumentation som blir en finfin present till födelsedagsbarnet! Bra grej att ge bort i gåva när man är pank. Se bildexempel nedan – en stilig man med glittriga ögonlock.
Inom kort kommer nya inlägg med information om sådant jag vet att ni undrar över:
– om mina f d vampyrinneboende (som har gjort en riktigt fräck sak helt nyligen! jag blir aldrig av med dem ordentligt)
– om min dator (kvar i New York, dessvärre)
/Gunilla
P S Klicka på denna man, så får ni se hans glittriga ögonlock!
