Lyssna på Kosmo på lördag 16.03!

STOCKHOLM På lördag kan ni gott lyssna på kulturmagasinet Kosmo i P1! Programmet sänds efter 16-nyheterna, och finns såklart även på nätet efteråt.
Det handlar om kultur i katastrofhärdar. Jag medverkar med ett inslag om haitisk kultur, som vi mixade i studion i radiohuset i går.
Superkul med radio! Och bra att ställa in antennerna på Haiti igen. Jag har fullt av idéer om nya reportage där...

/Gunilla

Korrespondentträff på Södran

STOCKHOLM Om jag hinner idag ska jag på Sveriges Radios traditionella korredag på Södra Teatern – det brukar vara väldigt trevligt. Inte minst att träffa kollegerna – de från radion och andra in- och utrikesplacerade som brukar hitta dit.
Programmet för eftermiddagen hittar ni om ni följer länken ovan.
Ni som inte kan komma till Södran kan åtminstone höra en del av seminarierna direkt i P1 från kl 15, och gissningsvis senare som poddsändningar på sr.se.

Uppdatering: jag hann inte! Otroligt tråkigt. Detta var en av de få saker jag verkligen hade bestämt att jag skulle göra denna sommar.

/Gunilla

Mecenatstafett

STOCKHOLM Just nu måste jag prioritera annat skrivande än bloggandet, för att inte tala om allt annat som händer just nu. Men jag vill gärna tipsa om Andreas Ekströms arbetsstipendium till Leif Alsheimers minne, tänkt för reportageboksskribenter med förlagskontrakt. Utmärkt! Se även Isobels text om Mecenater i tiden.

/Gunilla

New York-romantik à la M I A

STOCKHOLM I över ett års tid har jag lyssnat på Paper Planes av M I A, en låt jag köpte från iTunes sedan jag hörde den i ett radioprogram av Helena von Zweigbergk.

Jag har gillat hela albumet och hört låtarna ganska ofta. Men jag trodde det var någon obskyr artist som jag råkat få tag på, och kollade inte upp saken. Först nu har jag begripit hur stor M I A är, tack vare Andres Lokko. Oj, vilken dålig koll jag har – och vad jag är sen med allt...

Först idag fick jag se videon till Paper Planes, se ovan. Vilken New York-romantik! Snart dags att åka tillbaka till gatorna, gatuköken och delisarna – videon fick mig att längta hem till Harlem (samtidigt som det på alla sätt ju är sååå fantastiskt i Stockholm just nu).

/Gunilla

En *angelägen jakt*

STOCKHOLM Har glömt kommentera detta, men bättre sent än aldrig:
Domen mot japanologen och översättaren Simon Lundström, som dömts för innehav av barnpornografiska bilder för att han haft japansk manga på sin dator, är verkligen helt sjuk.
Eller kanske hade jag inte glömt blogga om den, utan tänkt att det måste handla om ett dumt skämt. Jag utgår från att hovrätten undanröjer domen.
I väntan på besked om det – läs Karin Olssons kloka intervju med Lundström i Expressen. Citat:

”Klisterlappar med orden "beslagtaget föremål" sitter fortfarande kvar på några av de tusentals serietidningarna i hans samlarhyllor. Hade polisen en översättare i japanska vid sin sida för att begripa äventyren? Det kanske till och med är dags för kåren att utbilda en expert i den angelägna jakten på sexuellt utnyttjade seriefigurer.
Knatte, Fnatte och Tjatte kunde bli ett festligt fall för farbror Blå. De har mänskliga drag, precis som riktiga barn, och går runt utan några som helst byxor. Och är inte Kalle Ankas avsikter med sina påstådda brorsbarn skandalöst outredda?
Man skulle önska att domen mot Simon Lundström var just en anka. Detta kan vara det mest bisarra som en svensk kulturarbetare utsatts för av myndigheterna sedan Vilgot Sjömans suggestiva mästerverk 491 från 1964 förbjöds på grund av dess sex- och övergreppsscener.”

Se även Oscar Swartz' text, med massor av länkar till mer läsning, och ännu en text med ännu fler länkar.
Förutom det upprörande med fallet i sig är det förstås helt galet med alla inslag av grov rättsosäkerhet som tycks ha förekommit. Att Lundström inte ens vet riktigt vilka bilder han dömts för! Och att det hela tycks vara resultatet av en vårdnadstvist!
Carl Michael Edenborg skriver i Aftonbladet om hur den svenska lagstiftningen här påverkats av amerikansk, extremradikal feminism – och i denna DN-intervju varnar en jurist för att det svenska samhället är i full färd med att kriminalisera tankar.
Här är Rapports inslag om Simon Lundström:

I slutet säger han: ”Det är viktigt att vi inte förbjuder något för att vi tycker att det är obehagligt.”

/Gunilla

Ur arkivet

Här är en text jag skrev till tidningen Civilekonomen i vintras.

/Gunilla


Man skulle nog ha vistats på Manhattan i slutet av 70-talet. Så tänkte jag när jag såg “NY77 – the Coolest Year in Hell” i fjol (trailer här). Det är en underbar dokumentärfilm – full av New York-romantik – som med 30 års perspektiv skildrar hur discovågen, punkkulturen och hip hop-scenen exploderade samtidigt, i ett politiskt spänt klimat i en kaotisk metropol på randen till bankrutt.
Förvisso fungerade varken sophämtning eller skolsystem, och droger och kriminalitet lamslog delar av staden – men kultur- och nattliv har nog aldrig varit så kreativt och utlevande någonstans som i New York 1977.
Jag inser att jag knappast skulle ha varit en av dem som faktiskt hängde med Africa Bambaataa i södra Bronx eller deltog i dekadenta drog- och sexorgier på nattklubbarna – eller ens ha försökt komma in på mytomspunna Studio 54. Men åtminstone så här i efterhand framstår epoken som så kul, galen och spännande att jag bara kan beklaga att jag liksom missade den.
Sedan dess har New York genomgått många faser. Hiv och aids satte ju i mitten av 80-talet stopp för det allra mest utsvävande nattlivet; men staden fick åtminstone under samma tid bättre ordning på budgetar och brottslighet. Manhattan har blivit mindre bohemiskt och mer tråkigt sedan det var “helvetets coolaste”, men också tryggare och förvisso tillräckligt spännande för de flesta av oss.
Kanske är det dags för en ny, kreativ period nu, mitt inne i ännu en djup lågkonjunktur. Den Wall Street-kultur som rått det senaste decenniet har släppt sitt grepp. Folket från finans- och fastighetsbranschen, som, i kraft av sina höga löner och bonusar, tog över det nattliga leverne som en gång dominerades av New Yorks bohemer och exhibitionister finns kvar – men de sätter inte längre agendan. De ohemula priser som VIP-klubbarna tagit för “bottle service” – exklusiv servering till kändissvansen – är ur tiden. De senaste 18 månaderna har barer och restauranger erbjudit inte bara gamla vanliga “happy hours” – utan även “stimulanspaket” och “recessionspriser”, för att få folk att gå ut.
Och sedan Lehman Brothers fall utlöste ett finansiellt moras har det faktiskt varit relativt fullt på sta’ns krogar. Det ligger helt enkelt inte i New York-bornas natur att sitta hemma och sörja de dåliga tiderna. Men det kändes som “kejsarens nya kläder à la 2005”, när jag nyligen råkade hamna vid ett drinkbord på Hudson Terrace i Hell’s Kitchen – en klubb som tar uppåt 1 000 dollar för att duka upp en vodkaflaska med några sorters juice.
Så helt borta är inte excesserna. Men precis som på spritförbudets 1920-tal har det nyligen dykt upp några “speak-easies”, det vill säga barer som låtsas vara gamla lönnkrogar, på sta’n – exempelvis “67 Orange Street” på min gata hemma i Harlem (8:e avenyn).
Och jag funderar på att väcka liv i en annan gammal Harlemtradition från depressionens 30-tal, nämligen “rent parties”, hemma hos mig. Sådana hyreskalas går ut på att man bjuder in musiker som spelar hemma i ens lägenhet, samt en massa kompisar och andra gäster som skramlar till både musikarvode och värdinnans hyra som tack för dansunderhållningen.
Det finns en fantastisk filmsnutt som visar hur det kunde gå till, där pianisten Fats Waller sjunger:

They have a new expression along old Harlem Way,
Tells you where the party is ten times more than gay.
(– – –)
Check your weapon at the door, be sure to pay your quarter.
Burn your leather on the floor, grab anybody's daughter.
This roof is rocking, the neighbors are knocking,

Det kunde väl vara något att återuppliva, som alternativ till att träffas på krogen? Åtminstone ser Harlem-partajen under mellankrigstiden väldigt roliga ut på film.


Gunilla Kinn

Kungabildskontext

Så här såg det ut när M/Y Ancylus styrde upp längs med briggen Tre kronor af Stockholm i juli.

Vare sig Expressen eller Svensk Damtidning som publicerat bilderna valde någon av dem jag skickat där man kunde se detaljer av briggen, för att förstå vad kungafamiljen tittade på – som denna:


Men, men – man kanske kan förstå att de föredrog denna:


Här kan ni se hur jag (med Astrid, fem år) såg ut strax innan foto-tillfället helt oväntat dök upp. Kameran i högsta hugg, givetvis – och det var ju bra det, som det visade sig.


/Gunilla

Fetteskapism och Skärholmsshopping

STOCKHOLM Häromdagen skrev jag hur New Yorks restaurangutbud lockar. Det gäller fortfarande, men denna svulloblogg fick mig inte direkt att längta efter USA:s utbud av flottig snabbmat.
Ändå fascinerande vilka groteska skapelser folk totat ihop av socker och fett i olika kombinationer, till exempel dessa beströsslade och chokladdoppade corn dogs, denna vidriga schnitzel-Dagobertmacka, dessa sushiformade Thanksgiving-rester, denna spaghettifyllda köttbulle och den här baconmuggen fylld med smält cheddarost. Den ena vidrigare än den andra! Vissa av anrättningarna tycks vara på riktigt, det vill säga de säljs i matstånd och av kedjor. Man förstår att Jamie Oliver fick det tufft i USA (jag skrev om hans amerikanska TV-program i tidningen VI i våras, ej online).
Mer om This is why you're fat-bloggen här.

Apropå mat tipsade en vän igår om de osannolikt låga priserna på bland annat kött i Skärholmens livsmedelsbutiker. Han hade gjort en raid dit för att fylla upp frys och skafferier med allt från entrecôte, högrev och lammstek till majonnäs och ...vad det nu var. Det borde jag också göra.

/Gunilla

SR P1 Kulturnytt om Seierstad-domen

STOCKHOLM (Något omskriven och uppdaterad med länkar) Häromveckan hade vi en diskussion inte minst i kommentarfältet om Oslo-domen mot Åsne Seierstad och hennes norska förlag, för att hennes bok Bokhandlaren i Kabul kränkt ”privatlivets helgd” för bokhandlarfamiljen.
Helt osökt lyckades vi – som vanligt, höll jag på att skriva – även komma in på Jan Guillous Ondskan och inte minst Liza Marklund&Mia Erikssons Gömda ... men i de fallen handlar ju debatten inte så mycket om privatliv som om ”sant och falskt i förment icke-fiktiva böcker”.

Det har inte skrivits särskilt mycket alls om domen mot Åsne Seierstad i svenska medier, vilket måste bero på att det var för varmt och för många kulturskribenter på semester när den kom.
Det är märkligt, för domen är ganska häpnadsväckande – och de flesta svenskar som följt det hela avfärdade nog de afghanska personernas rättsliga anspråk för flera år sedan. Jag hade åtminstone inte en tanke på att det hela skulle bubbla på i en norsk rättsprocess.

Men idag sändes äntligen ett inslag i P1:s Kulturnytt med en sådan jämförelse till svensk lagstiftning som jag efterlyst, samt referenser till artiklar i The Guardian och Süddeutsche Zeitung. Ska bli mycket intressant att läsa dem när jag har tid.

Som jag skrivit tidigare har jag dessvärre inte läst Bokhandlaren i Kabul, men jag har ju läst massor om den – både recensioner, allmänna artiklar och intervjuer med Seierstad.
Jag minns att New York Review of Books (tror jag det var) hade en mycket skarp sågning när boken kom ut i USA, en recension som anklagade boken från ett postkolonial-teoretiskt perspektiv – alltså tog upp temat ”västerländsk kvinna lämnar ut familj i fattigt land”.

Sådana recensioner har förekommit i Sverige också, men jag tror inte de har fått särskilt stort genomslag. Jo förresten, Moa Matthis skrev en sådan poko-text som fick viss uppmärksamhet (hittar den inte på nätet).
Men på det stora hela måste Sverige vara ett av de länder där Seierstad överlag fått bäst mottagande (jag tror i alla fall att hon bemötts med betydligt mer avundsjuka och missunnsamhet i norska medier).

I en intervju i tidningen VI resonerade Nina Solomin (som ju själv jobbat med deltagande observationer som metod till sina böcker OK, Amen och Gränsen – och grubblat mycket över det) med Åsne Seierstad om det problematiska och manipulativa i att lämna ut en familj man bor hos.
Jag tycker nog att Seierstad försvarar sig ganska bra, med att hon inte var där som en vanlig gäst utan som journalist. Det är intressant att läsa hennes beskrivningar i VI och annorstädes om hur bokhandlaren själv tagit vara på situationen och klivit ut i rampljuset så ofta han kunnat.
Men Seierstad verkar trött på frågan – och är inte lika genomreflekterad som jag vet att Solomin skulle ha varit, om det varit hon själv som fått frågan. (Transparens: jag känner Nina, och tog omslagsfotot till OK, Amen.)

Jag hejar ändå på Åsne Seierstad i den debatten, om ni vill veta, även om jag som de flesta utrikesjournalister lider av Seierstad-komplex. Hon måste ha rätt att ge sin bild av Afghanistan-familjen, har jag tänkt, och det skulle vara helt omöjligt att inhämta godkännande från alla personer någonstans man skriver om.

Men hon medger själv att hon tydligen gått för långt ibland, exempelvis med badhusscenen /se kritik av hennes utlämnande beskrivningar av de nakna kvinnokropparna här/ som redigerats bort i senare upplagor. Detta i en intervju med Guardian, som intervjuade Åsne Seierstad häromveckan.

Fast hon säger också (min markering):

"If I write a book in future, I may decide to take the precaution of going back to every person I interview, reading their quotes back to them and asking them to sign a letter, saying it is accurate," she says. "Journalism is moving into a different world where we are held to almost impossible standards. In everything I write, ever again, I need to make sure I am 100% accurate. A journalist can get away with this sort of controversy once, but I can't survive it again."

Och det är märkligt att svenska kulturredaktioner inte tagit upp detta i högre utsträckning. Såvitt jag vet.

@@@@@@@@@@@@@@

Nu har jag skummat Conor Foleys text i Guardian. Den åtföljs av många intressanta kommentarer, varav en del stödjer Åsne Seierstad och andra inte. Nedan några exempel ur högen.

”Seierstad's book appealed to the Muslim-haters of Europe and the US with the blinkered, ethnocentric, and typically parochial Norwegian smugness with which it painted the Kabul bookseller as a bastard who oppressed and exploited women while himself being oppressed by the fundamentalists who were taking over the country. Conclusion: Muslims are a total loss.”
(VoNguyenGiap)

”I think Ms Seierstad deserves more credit than she is given in this piece. Having lived with a family in Kabul with the idea of writing a book, with their permission, she could have come back and written a journalistic account. She could have used real names throughout, described real locations, and retold real events. That is what journalists do.

(– – –)

This case is a dangerous precedent, and I hope it is overturned on appeal. It would stop journalists telling the truth if that truth offended some other culture's ideas of propriety, and deter authors from creating compelling stories based on real events and characters. We'd be worse off as readers either way."

(Peter Jackson)

Tyvärr lyckas jag inte alls hitta texten i Süddeutsche Zeitung! Den finns kanske helt enkelt inte på nätet, men enligt detta referat i Der Spiegel håller kulturchefen Thomas Steinfeld med Conor Foley om att Seierstad borde ha förstått att hennes text kränkte de afghanska kvinnorna.

Nå, allt detta kanske vi får anledning att återkomma till. Domen i Oslo har ju överklagats – och Seierstad har förklarat sig beredd att gå ända till Europadomstolen.

/Gunilla

P S Har ni inte redan gjort det kan ni gott läsa Monica Antonssons Newsmill-text om varför de som hängdes ut i Gömda och Asyl har betydligt större anledning att få skadestånd än Bokhandlaren i Kabul.
Som jag skrivit tidigare har de böckerna även sålts i Norge, vilket torde ge det norska rättssystemets jurisdiktion. Jag vet dock ej om det gäller även den ökända Bonnier Alba-versionen, där de värsta textpartierna fanns med.
Det vore kul om Per Svensson ville skriva fler texter om problematiska genrer i Sydsvenskan, apropå Seierstad och kanske återigen apropå Marklund.

Foto: anonym Tahiti-fotograf för Expressen

STOCKHOLM Jag hade helt fel när jag spekulerade om att det var en Säpovakt som tog Tahiti-bilderna på kronprinsess-parets smekmånad åt Expressen.
Det var helt enkelt en lokal fotograf, och anledningen till att vederbörandes namn inte publicerades med byline var för att man inte ville ge Aftonbladet några ledtrådar. Jag kom inte ens på den möjligheten ... och tar därför på mig en rejäl dumstrut.
Dagens Media skriver om detta, men också att Aftonbladet trots allt drog det längsta strået (ekonomiskt) eftersom de sålt foton för en miljon kronor. Oj!

/Gunilla

La Frontera i VI

STOCKHOLM I det senaste numret av tidningen VI har jag en text om immigrationsdebatten i Arizona och USA. Den ackompanjerar ett bildreportage av den amerikanska fotografen Jared Moossy.

/Gunilla

Gå en kurs, lär mise en place

STOCKHOLM För några år sedan blev jag helt besatt av att gå matlagningskurser, detta sedan jag fick förmånen att delta i ett fem dagar långt så kallat boot camp på The Culinary Institute of America i Hyde Park i New York (vilket jag skrev ett rejält reportage om för Gourmet).

Jag gick sedan några endagskurser på CIA – med inriktning på moderna desserter och gourmetmatlagning – och även en fantastisk kurs på Restaurangakademien i Stockholm: Teknik för hemmakocken.
Den leddes av Andreas Hedlund, som är fantastiskt duktig inte bara som kock/restaurangchef utan även som pedagog och lagledare. Till den grad att jag senare intervjuade honom för tidningen Chef.

Nu sitter jag och kollar igenom höstens kursutbud på skolorna både i Stockholm och New York, och noterar att det finns hur många spännande kurser som helst. Vore jag bara här skulle jag välja Restaurangakademiens Fina fiskar och skaldjur, Bli din egen Årets kock, Skördefest, Fransk matlagning – eller helt enkelt gå om Teknik för hemmakocken...
En vacker dag kanske jag rentav lyckas vara hemma när Lisa Förare Winbladh har någon av sina kurser också.
Som tur är finns det gott om lockande varianter även i Hyde Park, exempelvis Artisan Breads at Home och Under the Sea.

Min erfarenhet är att man hinner lära sig förvånansvärt mycket även på en endagarskurs, och rent makalöst mycket på fem dagar. (Boot camp-kurserna på CIA har även mer avancerade deltagare som ofta redan jobbar i branschen på ett eller annat sätt, medan endags-varianterna mer befolkas av glada och i och för sig duktiga amatörer.)

Jag har ett särskilt gott öga till vissa rätter som jag fått lära mig laga från grunden av mina lärare: som risotto och crème caramel.
Men det bästa med att gå en matlagningskurs är faktiskt inte allt gott man får laga och äta, eller de tillagnings- och uppläggningstekniker man får lära sig. Nej, det bästa är att man får lära sig värdet av att göra en schysst mise en place, det vill säga en metodik för att förbereda råvarorna och tillagningen utan att det blir kaos i köket. Som alla matlagningsproffs vet är det en bra mise en place som skiljer proffsen från amatörerna i köket. Otroligt bra – jag har betydligt bättre ordning när jag lagar mat numera, tack vare kurserna, även om det är långt kvar till perfektion. Inte nog med det, mise en place-metodiken är utmärkt att använda även i administrativa arbetsuppgifter och exempelvis journalistik (detta får jag kanske utveckla någon gång).

Ni som har möjlighet borde verkligen prova på Restaurangakademiens kurser! Finns det någon som gått någon riktigt bra matlagningkurs, i Sverige eller någon annanstans, som ni kan rekommendera?

/Gunilla

Lingonlimpslunchmackor

/Gunilla

Maslow à la 2010: katter, skvaller, sex, Internet

STOCKHOLM Tack vare en kommentar av Lisa Förare Winbladh apropå de söta katterna här hittade jag denna ack, så sanna version av Maslows behovshierarki: http://pleatedjeans.files.wordpress.com/2010/07/maslows-hierarchy-of-internet-needs.jpg

Befinner mig stenhårt och kroniskt parkerad på näst högsta trappsteget: ”knowledge search – the need to feel smart by researching useless facts and reading celeb gossip...”. Say no more. Det antyder ju i alla fall att jag inte är ensam med mitt hopplösa beteende.

(Går)dagens dos av ”celeb gossip” blev senaste nytt om familjen Palin: Hur Bristol Palin nu gjort slut med Levi Johnson igen, där uppe i Alaska – möjligen enligt felaktiga rykten om Levis ex-flickvän – efter att nyligen lite oväntat ha annonserat sina giftermålsplaner i US Weekly:

Ack, stackars tonåringar (nåja, Levi har nu fyllt 20) som lever i offentlighetens ljus med sina struliga relationer... Överhuvudtaget förstår jag inte riktigt hur folk kan vilja go public med sina privatliv.

Det ger i alla fall ett osökt tillfälle att skriva om ett av mina favoritämnen: amerikansk politik (som länge varit sorgligt försummat på bloggen). I en byråtext igår stod:

”Sarah Palins tonårsdotters oplanerade graviditet blev ett hett samtalsämne under presidentkampanjen 2008. Det upprörde den kristna högern, som den moralkonservativa Palin tänkt locka till sig, att hennes 17-åriga ogifta dotter var med barn.”

Mnja, jag är inte alls så säker på att de flesta i den kristna högern blev särskilt upprörda, eller i alla fall inte särskilt avskräckta, av Bristols graviditet.

Kanske är jag ett offer för lyckad republikansk spinning, men jag tror att det snarare handlade om demokraternas/vänsterns/oppositionens skadeglädje över hycklande moralkonservativa – och att de förstnämnda grupperna förväntade sig och hoppades att de sistnämnda skulle bli upprörda.

Den kristna högerns anhängare verkade dock i alla fall hösten 2008 inte alls särskilt upprörd utan enbart begeistrad över familjen Palin, inklusive Bristol.
Oplanerade tonårsgraviditeter är inte ovanliga i deras familjer, inte minst på grund av bristande kunskaper om/användande av preventivmedel. Bristols graviditet gjorde bara familjen Palin mänsklig och lättare att identifiera sig med, plus att det gav ett tillfälle att genom icke-handling visa upp sitt abortmotstånd.

Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på evangelikala väljare, men jag gissar att de skulle säga att de blott är alltför väl medvetna om att Gud utsätter de sina för prövningar – och det skulle nog till betydligt mer än ett Gudasänt barn-utom-äktenskapet för att deras beundran för Sarah Palin skulle rubbas. Plus att det ju länge sades att Bristol och Levi skulle gifta sig omedelbart efter valet.

En reaktion av många, från en högerkristen blogg, lät så här (min markering):

"Being a Christian does not mean you're perfect. Nor does it mean your children are perfect. But it does mean there is forgiveness and restoration when we confess our imperfections to the Lord. I've been the beneficiary of that forgiveness and restoration in my own life countless times, as I'm sure the Palins have.

"The media are already trying to spin this as evidence Gov. Palin is a 'hypocrite,' but all it really means is that she and her family are human. They are in my prayers and those of millions of Americans."

Hade Sarah Palin däremot rått Bristol att göra abort hade det däremot förstås inte gått hem.

Och många vänsterbloggare pekade med rätta ut att reaktionerna från det moralkonservativa USA var diametralt annorlunda i samband med Monica Lewinsky-rörelsen – för att inte tala om hur de skulle kunna tänkas ha låtit ifall det var Sasha eller Malia Obama som skulle ha varit gravid...

Här kan ni läsa ett New York-reportage om den amerikanska sexualpolitiska debatten och om kyskhetsrörelsen, som jag skrev för SvD Idag för sex år sedan. Där utvecklar jag också resonemanget om preventivmedel och tonårsgraviditeter i USA.

Det vore förstås intressant att uppdatera det ämnet i något sammanhang. Vi var många som skrev om kyskhetsrörelsen för några år sedan, men jag har inte sett till några uppföljningar.
Bristol Palin har varit aktiv i densamma, bland annat genom att delta i ett TV-program om att bli förälder vid unga år. Hon har i det sammanhanget sagt att ”avhållsamhet är orealistiskt” (vilket även är budskapet från bland annat Planned Parenthood, USA:s svar på RFSU – se mitt reportage). Det är kontroversiellt i den amerikanska kristna högern!

Nå, jag får säkert anledning att återkomma till familjen Palin – och nog är det lite komiskt att det nu är familjen Clinton som är det mest lysande, offentliga exemplet på en lyckad amerikansk kärnfamilj...

/Gunilla

Over there

STOCKHOLM När jag är i Sverige längtar jag sällan eller aldrig till New York (och vice versa) men blotta tanken på koreanska, mexikanska och alla andra restauranger som Ett annat New York-bloggarna talar om här fick mig verkligen att göra det...

/Gunilla

Apropå så‘na där gratisbloggare

STOCKHOLM Ingen ny insikt, men den förtjänar nog att hamras in igen:

”Om vi journalister ska överleva i vårt yrke måste vi lära oss att tänka på läsarna i första hand, inte oss själva. Att det i dag finns bloggare som kan ämnen bättre än professionella journalister – och bevakar dem snabbare – är enbart ett problem för just journalister, inte för läsarna.”

Jan Gradvall (tillägg till en krönika som annars handlar om new journalism)

/Gunilla

Borg Mesch, 24 juni 1920 i Abisko

STOCKHOLM Detta stiliga foto togs av den legendariske Kiruna-fotografen Borg Mesch midsommaren 1920, på midnattssolsverandan på Abisko turiststation. I bakgrunden tornar fjället Nuolja, som det numera går linbana på, upp sig.

Jag fick fotografera bilden från två håll för att undvika reflexer från glaset, det gick som ni ser sådär.
Tavlan hänger i en korridor på turiststationen, som ligger där solverandan en gång låg (i en träbyggnad som brann och därför byggdes upp i brandsäkert men ocharmigt tegel). Fotografiet har donerats av Kiruna kommun, som har en enorm samling Borg Mesch-foton. Jag föreslog personalen i STF-boden på stället att de ska låta trycka upp vykort med dessa stiliga turistpionjärer (nåja, de verkliga pionjärerna höll till i området i slutet på 1800-talet).

Jag gissar att kvinnorna i långa klänningar och stiliga hattar reste till Lappland mer för midnattssolens, den friska luftens och umgängets skull, och inte för att de skulle vandra särskilt mycket i fjällen – men de är onekligen väldigt stiliga i sina dräkter. På mina små enkla dagsturer vandrade jag i lång klänning eller kjol och en enkel linneanorak som en liten hommage till deras turiststil; en rejäl vandringskäpp hade inte heller varit fel.

/Gunilla