We'll never surrender (they will)

NEW YORK Jag är fortsatt fascinerad av John McCains presentationsfilm (som jag skrev lite om häromdagen):


Jag hittar hela tiden nya intressanta saker i den, och om jag vore seminarieledare i semiotik eller bildanalys eller amerikansk historia eller nå't skulle jag låta mina studenter skriva massor av promemorior om bildspråket, målgruppstänkandet, klipptekniken, retoriken eller vad som helst.

Hittills har jag tittat mest på det visuella och retat mig på detaljer – som att man inte klippt in ett porträtt av John McCain på slutet, utan låter det sluta med bilderna av flickan på blomsterängen. Ett konstigt jump cut i McCains tal, efter orden "they will", får honom att se smått galen ut. Jag tycker vidare att blandningen av journalfilmsbilder och snabba klipp från rymden känns helt schizofren. Och jag fattar inte varför de valt just The Time Has Come som öppningsslogan, kunde de inte komma på något bättre?!
Men den stiliga amerikanska flaggan biter även på en halvskeptisk gästpatriot som jag, för att inte tala om bilden på Frihetsgudinnan – och allt tal om att "tjäna sitt land" genomsyrar USA, så det fungerar säkert utmärkt.

Sedan tänkte jag på hur pretentiöst det verkar att liksom jämställa sig själv med Theodore Roosevelt och Winston Churchill. Men budskapet fungerar: Här är jag, och jag gör anspråk på att vara den som bäst kan leda den fria världen i Kriget mot terrorismen. (Läs gärna Wikipedias artiklar War on Terrorism och framför allt om detta som Fjärde världskriget /eller Tredje.)
Kanske är det märkligt att man inte tagit med några bilder på Ronald Reagan, som ju är väldigt populär i stora kretsar i USA för att han "vann Kalla kriget" (alltså Tredje världskriget, ifall man räknar Kriget mot terrorismen som det fjärde) och som andra republikanska presidentkandidater – t ex Fred Thompson – försökte anspela på. När det nu ska handla om gamla hjältar.

En vän som gästar min lägenhet just nu – och som konstaterade ungefär att "Mc Cain har många förtjänster och bra sidor, synd bara att det är just dem han måste förtrycka för att bli populär bland dem vars röster han behöver" – påpekade något jag inte tänkt på: Att videon implicit ser Barack Obama snarare än Hillary Clinton som huvudmotståndare.

Citat som "I know who I am", "More than aspiration – leadership" och "I've never lived a day, good or bad, when I haven't been proud – proud! – of the privilege" förutsätter en identitetsförvirrad rookie med en fru som först nyligen kände stolthet över fosterlandet. Alltså Obama.
Å andra sidan kan den illvilliga läsa in en syftning på Clinton där McCain fnyser att han minsann inte känner att han skulle ha något särskilt berättigande ("no sense of entitlement") till Vita huset...

När jag gick på JMK hade jag en handledare som var oändligt fascinerad över bildvalen i Aktuellts, Rapports och TV4:s vinjetter. Minns inte om det var hon som analyserade dem, eller om vi skulle göra det? Nå, sedan den tiden – i synnerhet efter min uppsats, som handlade om bildspråket i en brittisk dokumentärfilm om kriget i Tjetjenien – har jag känt att bildanalyser inte är min starka sida. Fast det är intressant att läsa dem!
Men tyvärr måste jag skrivaskrivaskriva på en text och får inte surfa runt för att hitta analyser av McCains video på nätet. Så om ni gör det själva, får ni gärna tipsa om dem nedan.

/Gunilla

Svenskt snus biter bäst, eller hur det nu var

[Gammalt inlägg nu med korrekt länk; tack Örjan!]

NEW YORK Tack vare min strävan att börja uppdatera mitt textarkiv så smått kan ni nu läsa en grej jag skrev i höstas – om snus! Såsom varande allmänreporter kastar jag mig ju glatt in i allehanda ämnen, fast detta med snus var ett som jag – på gott och ont – verkligen har nollkoll på. Min samlade tobakserfarenhet består av:
– en omgång luktsnus ur en dosa på en tråkig naturkunskapslektion hösten 1987
– några bloss på en cigarill på Malmökrogen La Couronne någon gång i mitten av 90-talet.
That's it. Inget vanligt snus, inte minsta cigarett. Jag har andra laster...

/Gunilla

Nya faser

NEW YORK New York går vidare och lämnar Spitzerstoryn bakom sig, eller snarare låter den gå in i nya faser.

Just nu spelar lokalradion WNYC en låt av Ashley Youmans, a k a "Kristen" – troligen nedladdad från hennes nu nedplockade You Tube-sida. Bara en tidsfråga innan hon har skiv- och bokkontrakt.

Vidare spekuleras det om att Michael Bloomberg kan satsa på guvernörsjobbet i New York 2010. Men här i Harlem är vi naturligtvis stolta över att en av de våra nu härskar i Albany. (Jaja, jag vet att man icke blir harlemit på sju år och jag har verkligen inte röstat fram karl'n – men det känns ändå lite häftigt att blivande guvernör'n David Paterson bor några kvarter härifrån, och att han studerat och undervisat på min gamla skola några kvarter åt andra hållet.)

Washington Post låter en psykoanalytiker förklara varför politiker dras till prostituerade med långa tidsperspektiv i artikeln Blame it on the Primal Brain:

Evolutionary psychologists seem like the perfect people to debrief in this situation because, unlike just about everyone else, they seem thoroughly unshocked.

"There's nothing mystifying about any of this," says Todd Shackelford, an evolutionary psychologist and professor at Florida Atlantic University.

Shackelford walks through the basics of the evolutionary psychology catechism: For millennia, the whole point of males' often-risky efforts to achieve power, resources and prestige was to translate status into sex with more women. You run the tribe, you get dibs. That's the way it worked in hunter-gatherer cultures, most of which, Shackelford says, were polygamous. Nearly all men, in every age, wanted sex with multiple partners, but only the leaders could (a) attract additional partners and (b) have the resources to provide for them.

"It's a relatively new development for men to be vilified for reaping what would have been ancestral rewards for power and prestige," Shackelford says.

This isn't to say that Shackelford thinks Spitzer deserves a free pass. Far from it. Spitzer knew the rules better than just about anyone, and he allegedly broke those rules. But you can't understand the accounts of Spitzer's behavior, Shackelford maintains, without understanding that the hard wiring of his brain was designed in an age when that behavior would be deemed perfectly normal.

Jag har som ni kanske märker inte riktigt lämnat detta, utan kom idag på en egen liten svenskvinkling av Spitzer-soppan. Vi får se vad jag kan göra av det, om något – men det kändes i alla fall spännande att ringa till FBI i Washington och kolla läget... (Nu blev ni nyfikna, va?! Men jag tror inte detta blir något.)

En sak som jag inte riktigt hade fattat är att FBI aldrig bekräftat officiellt vem Client 9 egentligen var.

/Gunilla

För alla er som inte heller gick mellanstadiet i en amerikansk skola

NEW YORK Här kan man träna på USA:s delstater, och alla möjliga andra geografiska konstellationer.
Själv blandar jag pinsamt nog ihop Wyoming och Nebraska hela tiden – och det är lätt att klicka fel i hastigheten, om man försöker göra det på så kort tid som möjligt. Men man blir bättre och bättre med varje försök! (Tipstack, Stefan.)

/Gunilla

Cookie

Det var bara en tidsfråga innan nå'n skulle göra en monsterversion av Hillary Clintons "3AM phone call"-video. Fast jag hade inte förväntat mig det monstret! Men det är väl kongenialt i sammanhanget...

/Gunilla

Spitzers nyttiga idioter: New Yorks journalister

NEW YORK Här är en intressant Wall Street Journal-artikel om hur medierna undlät att granska Eliot Spitzer.

Journalists have spent the past two days asking how a man of Mr. Spitzer's stature would allow himself to get involved in a prostitution ring. The answer, in my mind, is clear. The former New York attorney general never believed normal rules applied to him, and his view was validated time and again by an adoring press. "You play hard, you play rough, and hopefully you don't get caught," said Mr. Spitzer two years ago. He never did get caught, because most reporters were his accomplices.

(– – –)

What the media never acknowledged is that somewhere along the line (say, his first day in public office) Mr. Spitzer became the big guy, the titan. He had the power to trample lives and bend the rules, while also burnishing his own political fortune. He was the one who deserved as much, if not more, scrutiny as onetime New York Stock Exchange chief Dick Grasso or former American International Group CEO Maurice "Hank" Greenberg.

What makes this more embarrassing for any self-respecting journalist is that Mr. Spitzer knew all this, and played the media like a Stradivarius. He knew what sort of storyline they'd be sympathetic to, and spun it. He knew, too, that as financial journalism has become more competitive, breaking news can make a career. He doled out scoops to favored reporters, who repaid him with allegiance. News organizations that dared to criticize him were cut off. After a time, few criticized anymore.

/Gunilla

Pengatvätt

NEW YORK Här får ni lite gratis juridisk rådgivning: om ni är framstående och högt profilerade guvernörer i en amerikansk delstat och vill anlita prostituerade – välj sådana som inte kostar så mycket som de Emperor's Club tillhandahåller.
Märkligt nog verkar det som om det är lagstiftningen för att spåra terrorfinanisering som gjort att amerikanska myndigheter råkade hitta Eliot Spitzers affärer. Hade beloppen varit betydligt mindre hade kanske ingen brytt sig.
Nu undrar jag: vad vore en korrekt översättning till svenska av den juridiska termen "structuring", alltså att man genomför skumma finansiella transaktioner för att undvika insyn?
Wikipedia om structuring och smurfing

New York Times publicerar ett inlägg om att de prostituerade kvinnorna som vanligt glöms bort i debatten, The Myth of the Victimless Crime:

Whose theory is it that prostitution is victimless? It’s the men who buy prostitutes who spew the myths that women choose prostitution, that they get rich, that it’s glamorous and that it turns women on.

But most women in prostitution, including those working for escort services, have been sexually abused as children, studies show. Incest sets young women up for prostitution — by letting them know what they’re worth and what’s expected of them. Other forces that channel women into escort prostitution are economic hardship and racism.

The Emperor’s Club presented itself as an elite escort service. But aside from charging more, it worked like any other prostitution business. The pimps took their 50 percent cut.

....och här är en intressant artikel om hur Eliot Spitzer var en hjälte bland alla möjliga antiprostitutionsorganisationer i New York, för att han verkat för lagar mot sexköp, trafficking och liknande – särskilt för att han enligt dem fattade att problematiken börjar med att det finns efterfrågan. Gissa om de är förbluffade nu.

Enligt samma artikel är genomsnittsåldern i USA för att hamna i prostitution 14 år. (Spitzers döttrar är 18, 15 och 13 år.)

(New York Posts skvallerkrönikör Cindy Adams redovisar en motsatt syn på poängen med prostitution: "I'm not advocating it. I'm merely saying, so what? It's like takeout food. Less work for mother.")

/Gunilla

Right or Wrong – a Simple Rule

Här är Eliot Spitzers kampanjfilm när han kandiderade till posten som New Yorks guvernör 2006. Han fick 69 procent av rösterna.

/Gunilla

Roosevelt, Churchill och McCain goes MTV style

NEW YORK Här är John McCains presentationsfilm:

(via Mathias Sundin/Amerikanska val)
Mycket snyggt gjort, och budskapet är glasklart. Men är det verkligen med svartvita journalfilmer med Roosevelt och Churchill man vinner amerikanska väljare? Ja, kanske...
(För övrigt tycker jag det är en underlig kontrast med de snygga klippen mot det amatörmässiga sans seriff-typsnittet.)

En annan sak jag undrar över är varför kampanjbilderna undviker att visa kandidaternas ansikten ordentligt. Se exempelvis förstasidan på Hillary Clintons sajt, där hon vänder sig bort. Jag såg en film från hennes kampanj, där man fick se mer av hennes rygg än av hennes ögon. Inte bra kommunikation. Det är lite likadant med de färskare bilderna på McCain i filmen ovan.

/Gunilla

Mer om Flat Earth News

NEW YORK Häromveckan skrev jag om SR P1 Publicerats inslag om Nick Davies bok om arbetsmetoder på brittiska redaktioner, som handlar om hur journalisterna får ont om tid för att göra sitt jobb (och därmed blir utlämnade åt PR-firmor etc med större resurser).

Boken – som jag inte alls läst eller ens bläddrat i – har en fullproppad hemsida. Olle Svenning har recenserat den i Aftonbladet, och old school som jag är vill jag gärna citera några stycken som stöder mina gamla vanliga teser...

"Davies (– – –) vill skildra det journalistiska förfallet. Hur den nitiske, granskande reportern, ständigt ute bland folket och ”verkligheten”, ersatts av fabriksarbetare, tjudrade vid sina ­datorer och med uppgift att pressa fram tio artiklar om dagen. Helt enkelt hur ”journalism” ersatts av ”churnalism” – en sorts förpackning och stuvning av nyhetsmässigt allmängods, pr-spin och utskick från nyhetsbyråerna. Tidningarna packar och rör ihop meddelandena något olika, men berättelserna är i grunden de samma."

Min kommentar:"Den nitiske, granskande reportern, ständigt ute bland folket" är mytisk, men visst...
Det här med "fabriksarbetare" stämmer med vad jag fått höra från en av de svenska tidningarnas webbredaktioner, att "industrialismen återinförts" och att redaktionsgolven blivit som löpande band med unga mediearbetare – googlare, som en person som frilansar för den tidningen kallar dem – som prodcerar stories.

"Kunskaper räknas sällan. Naturligt nog; journalisterna i sina fabriker har helt enkelt inte tid att kolla sina artiklar eller att ta fram egna nyheter och avslöjanden. Davies visar, med hjälp av utredare från Cardiffs universitet, att bara tolv procent av de undersökta tidningarnas texter består av eget material. Det andra är rewrites, byråtexter eller budskap från pr-byråerna. Deras resurser – ekonomiskt, personellt och tidsmässigt – är oändligt överlägsna journalisternas. I Storbritannien finns fler pr-agenter än journalister."

Min kommentar: Jämför reklam-/PR-skrivande vs journalistik i Göran Rosenbergs text på samma old school-tema i Journalisten: Att sätta värde på en text.

"”Den helige Nick” kallas [Davies] i en kritisk recension av Guardians Peter Preston, på en gång briljant krönikör och grävande journalist. Preston håller fram några handfasta konkreta invändningar. Stora tidningar som Times, Guardian och Telegraph har fler, inte färre, journalister anställda i dag än under Davies ”gyllene år”. Som förresten inte bara var gyllene utan också släpade på fylla, korruption och skråintressen, både från den tekniska och journalistiska personalen."

Min kommentar: Detta gäller nog verkligen svenska redaktioner också. Läs gärna Dokumentet om hur det var på Aftonbladet på 80-talet – vad heter det? – och där folk varker ha varit packade för jämnan. Man fattar inte att de fick ut en tidning!

"Davies, själv en noggrann undersökande journalist, alltid med små sjöar av tid till att arbeta ostörd, vill inte erkänna att en förutsättning för den grävande journalistiken är den andra mediala verksamheten: de snabba nyheterna, berättelserna, stora och små, vulgära och upphöjda. Underhållningen och flärden, sporten och kändiseriet. Utrikesreportaget och rewriten. Utan detta dör medierna, istället för att vara heliga blir vi alla mediecirkusens offer."

Min kommentar: Just det, allt kan inte vara granskande fältreportage... Hoppas att Nick Davis inte har den inställningen! Jag har ju inte läst boken, så jag vet inte om Svennings kritik stämmer.

Hela texten hittar ni här.

/Gunilla

P S I Att det inte var bättre förr framgår med all önskvärd tydlighet när man läser Ivar Lo Johansson tragikomiska bok "Journalisten", om när han hankade sig fram som murvel på en sörmländsk lokalblaska. Läs den!

P S II Jag har en invändning mot Nick Davies. Det är att han – av Publicerat-inslaget att döma – likställer PR-releaser med texter från nyhetsbyråer, när han kritiserar vilket material tidningsjournalisterna använder sig av. Det är en jämförelse som haltar, minst sagt...

Men jag har ju inte läst boken. Så jag citerar en som har det – en journalist som jobbar på en internationell nyhetsbyrå och som tidigare även jobbat på lokala och rikstäckande tidningar (mail till Davis återgivet på hans hemsida):

I agree with 99 percent of what you say in the excerpts from your book, but I think you've been a bit dismissive of wire services. There is a perception, which I once shared, that wires are a poor substitute for staff reporters. Having spent the last year working with bureau chiefs, news editors and reporters from as far afield as Afghanistan to New Zealand I can confidently say such a perception is bollocks. On the wire, a good one at least, sourcing is everything. Quotes are rigorously attributed, intros are factual rather than sexed up and stories avoid spin. Our reporters find things out and get the news out fast. When they err, mistakes are transparently corrected on the wire, whether it be minutes, days, or even months later.
In contrast, I know reporters on national papers who generate no original material, have few or no sources and spend most of their day tinkering with wire copy. This in their mind makes them "writers", when as you rightly assert they are just churnalists.

Blogspot-inställning för kapade inlägg?

NEW YORK Jag skulle vilja kunna komprimera mina texter, så att man bara ser de första styckena – och så får klicka på en "läs mer"-länk eller nå't för att få fram allt.
Inte i denna blogg, sorry, här får ni dras med långa, pladdriga inlägg och bilder och grejer, utan i textarkivet. Detta för att man ska kunna få en överblick av vad jag skrivit om, utan att behöva scrolla så mycket.
Men tyvärr hittar jag inte kommandot för detta i Blogger/Blogspot, trots att jag tror mig ha sett det tidigare. Någon som vet var jag ska hitta detta – om funktionen alls finns?

/Gunilla

Sexköpare och superdelegat Spitzer

NEW YORK Jag var lite ringrostig – första nyhetstexten jag skrev sedan november – men till sist lyckades jag tota ihop en artikel om guvernör Eliot Sprit....jag menar Spitzer.
Ni kan läsa den här.

Vore kul att skriva något rejält om soppan någonstans, hmmm..?! Tyvärr är väl inte Eliot Spitzer riktigt så stor i Sverige att någon är intresserad av honom på det viset, och det är ju inte så att jag träffat och intervjuat honom i egen hög person vare sig nu eller tidigare.

Oh, well, det är *kul* bara att få läsa om eländet. Oj, vad det produceras texter här i New York-medierna, med smaskiga detaljer ur polisens papper som denna text om Kund 9 i rum 871 på Hotel Mayflower i Washington – "second only to the White House" – eller exempelvis denna artikel, om hur hela soppan började (med skumma pengatransaktioner som åtdrog sig myndigheternas intresse).

/Gunilla

Eliot's Spritzer?

NEW YORK Det här är ganska roligt: New York Magazine och dess läsare spekulerar gemensamt i vad [tabloiden] New York Post kan tänkas ha för elakheter om guvernör Eliot Spitzer på sin förstasida imorgon.

Uppdatering: Här är alla tabloidernas resultat:
med Gawkers kommentar.

New York Times satsar för övrigt rejält med resurser på detta: minst 25 reportrar enligt denna artikel!

/Gunilla

"Noll chans att Dems väljer kandidat före konventet"

NEW YORK Jag försöker att inte blogga som en galning om primärvalen och kampanjerna, men här är en artikel med intressanta slutsatser som jag gärna vill rekommendera alla "amerikansk politik-nördar" därute:

Magasinet New York: John Heilemann and Joe Trippi Discuss the Democratic Primary Race Over Instant Messenger

Joe Trippi blev känd som den som utformade Howard Deans Internetbaserade kampanjstrategi 2003/2004 (hm, det blev ju förresten inte så mycket 2004) (alltså inte 2000, som det står i artikeln). I denna omgång var han kampanjrådgivare åt John Edwards; notera hur kommentatorerna nu antyder att han hejar på Hillary (vilket jag inte är övertygad om alls).

Trippi tror inte på att det blir någon slags kompromiss som resulterar i att Al Gore eller så "får" nomineringen. Men han säger att det finns en avlägsen möjlighet att någon tredje kandidat dyker upp "if this gets really ugly and Clinton takes a meat ax to Obama".
Köttyxa! Det har verkligen blivit en ful kampanj nu, när någon ens kommer att tänka på att ta till sådana ord. Men Trippis råd till Barack Obama är att inte gå i fällan och börja kampanja lika fult som grisarna i gyttjan.

Sannolikheten att demokraterna kommer fram till sin kandidat före konventet i augusti: noll, enligt Trippi. Undantaget är överraskande utgångar av valen, till exempel om Barack Obama tar hem Pennsylvanias primärval tydligt den 22 april.

Om hur Barack Obamas kampanj tillämpar gräsrotskampanjmetoderna för insamling som Joe Trippi började med 2003:

The Dean campaign, when I think of it now, it seems to me we were the Wright brothers proving you could design something no one had seen before and that you could actually fly in politics coming from the bottom up and using new ways to communicate. Four years later, win or lose, the Obama campaign is landing a man on the moon.

Men läs hela artikeln, vetja.

/Gunilla

Diplomatflykt? Karriärdiplomater varnar för urholkat UD

NEW YORK Det är inte särskilt ofta jag skriver arbetslivsreportage om missgynnade yrkesgrupper. Så det är lite komiskt att det nu när det skett handlar om le corps diplomatique, de svenska diplomaterna.

Idén uppkom när jag i fjol träffade UD-tjänstemän som berättade om hur drastiska förändringar i deras utlandsvillkor debatteras flitigt internt på departementet – sedan många år! Jag fascinerades av att jag inte hade hört något alls om detta. Trots att jag brukar uppmärksamma nyheter om UD, och trots att det uppenbart gällde stora nedskärningar för enskilda individer (i enstaka fall 10 000–20 000:– – per månad). Annars får ju minsta villkorsförsämring relativt stor uppmärksamhet.

Dock inte när det gäller fåtaliga elitpersoner. Och diplomater utgör ju snudd på sinnebilden av en privilegierad samhällsgrupp, n'est-ce pas?
Jag har själv träffat på ganska många runtom i världen, och ofta tänkt avundsjuka och missunnsamma tankar om deras och deras familjers tjänstebostäder, utlandstillägg, fria hemresor, fria skolor, fria sjukvård och allt vad det är.
Samtidigt fattar jag att nomadlivet inte alltid är en dans på rosor. Jag har sett den glassiga delen av diplomattillvaron på beskickningar runtom i världen – med privatkockar åt ambassadören, drinkar vid swimmingpoolen och yes, även ett och annat klyschigt champagneglas under ännu mer klyschiga kristallkronor – men sluppit se tjänstemannaslitet vid datorn, mötena och myndighetssysslorna. Jag fattar att diplomatkarriären i längden är svårförenligt med att upprätthålla ett normalt, socialt liv. Och jag vet att yrket är svårt särskilt för svenska diplomatfamiljer, där det – oftare än i andra länder, I assume – finns två personer som vill göra karriär.

Dessutom är jag väl medveten om att de flesta diplomater är personer med en utbildning, erfarenheter och ett analytiskt sinnelag som gör dem attraktiva på arbetsmarknaden. Inte minst inom internationella organisationer, som i regel betalar betydligt bättre än UD. Därför tyckte jag det var intressant när jag insåg hur hundratals verbala diplomater nu knöt näven i sina byxfickor – men valde att föra debatten helt internt (per mail och i personaltidningen UD-kuriren) eftersom de vet att de är för få och uppfattas som alltför privilegierade för att det skulle vara någon poäng att försöka föra debatten någon annanstan. Det visade sig att diplomatyrket, som uppfattas som extremt statusfyllt, är något diplomaterna själva ofta mörkar inför släktingar och bekanta för att slippa spydiga kommentarer.

Här fanns många fenomen som jag fascinerades av, främst glappet mellan mytbilden av diplomater (självupptagna och bortskämda elitister som överdoserar på champagne) och deras självbild (hårt arbetande men missförstådda tjänstemän med ett kall).

För diplomaterna själva handlar alltså det nya avtalet om:
1) Enorma förändringar i de privatekonomiska villkoren, och det i en karriär som man oftast går in med tanken att det är på livstid. Det vill säga, diplomaterna har mer eller mindre sålt sig till UD och gått med på relativt låga ingånglöner, i vetskap om att det ofta jämnat ut sig på lång sikt i och med bra utlandsvillkor.

Men också:
2) Om en insikt om att många i den svenska diplomatkåren kommer att söka sig vidare när deras villkor försämras – och att det kommer att leda till att UD, och därmed den svenska utrikespolitiken, urholkas. Ambassaderna kommer, varnar de, att befolkas av dels unga handläggare som vill ha erfarenhet från åtminstone en utlandspostering, lokalanställda, vikarier och medelmåttor, och så äldre som gärna vill kröna sin karriär med en ambassadörspost. Men karriärdiplomater, som traditionellt flyttat från postering till postering kommer att lämna det sjunkande skepp som de uppfattar att UD är. Eller så väljer de att hålla sig i Stockholm och blir duktiga kanslibyråkrater, men tränas inte i det diplomatiska fältarbetet.

och i förlängen:
3) en svenssonifiering av diplomatyrket – en lätt konspiratorisk teori som går ut på att kåren krossas av politiker, med Göran Persson i spetsen, och regeringskansliets övriga tjänstemän på en rad olika vis.
Diplomatkåren som traditionellt består av världsvana kosmopoliter får in rävar bland hermelinerna: det nya avtalet tycks dem utformat för vanliga radhusfamiljer från Kista som skickas till Bryssel en tid, inte för karriärdiplomater som bygger upp sitt kunnande genom den ena posteringen efter den andra.

"Jag tror helt enkelt att den kritiska massa man tidigare hade av en kombination av spännande jobb, status och löneförmåner nu inte kommer att uppnås för de mer begåvade på departementet," sade en källa.

Den ende som skrivit om detta verkade när jag började intressera mig för det hela vara Urban Ahlin (s), som skrev följande i Utrikesbloggen i november:

Tidigare har en enig riksdag beslutat om förändrade skattevillkor för personal i utlandstjänstgöring. Förut skattebefriade tillägg ska nu beskattas.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen lovade dock att detta skulle bli finansiellt neutralt – pengarna skulle återföras till personalen. Konsekvenserna skulle annars bli att en stor personalgrupp i ett slag drabbas av drastiska försämringar i redan tidigare framförhandlade avtal. Det är viktigt att UD:s nuvarande politiska ledning håller dessa tidigare givna löften om kostnadsneutralitet för personalen som kollektiv.
Mot denna bakgrund är jag djupt bekymrad över Sveriges möjligheter att kunna behålla kompetensen i utrikesförvaltningen, i framtiden kunna rekrytera kompetent personal och möjligheterna att driva en kvalitativ verksamhet ute i världen.

Jag började klura på om någon tidning skulle vara intresserad av en text om de stackars diplomaterna – men insåg snart att min egen kår inte alls tyckte synd om dem, tvärtom. Och även olika regeringstjänstemän (utanför UD) jag talade med poängterade att diplomaterna väl får acceptera förändringar som alla andra.
UD har uppenbarligen ett dåligt PR-case, särskilt efter debaclet med flodvågen, konstaterade jag. Få utom diplomaterna själva ansåg att utlandsvillkorsfrågan handlade om något annat än deras privatekonomiska egenintresse. Men jag tyckte att aspekten med "diplomatflykt" åtminstone skulle förtjäna att diskuteras lite mer. Särskilt som diplomaterna själva hävdar att det blir brist på duktiga diplomater redan till Sveriges ordförandehalvår i EU 2009...

Det poppade så i alla fall upp nyhetstexter i ämnet i slutet av året – vilket inte var så konstigt eftersom förändringarna skulle träda i kraft den 1 januari (men då hade de alltså debatterats internt i åratal):
• Dagens Industri 4 december: Sämre ersättning för svenska diplomater
• Dagens Nyheter 4 december: Diplomatprotest mot sämre villkor
• Sydsvenskan 7 januari: Tusenlappar i skatteförlust för diplomater
• ST Press 6 februari: Nytt utlandsavtal ger sämre ersättning

och om hur gnälliga diplomaterna är:
• Riksdag & Department 10 december: Odiplomatiska diplomater
• Nisha Beshara/Dagens Arena 27 december: Diplomaterna är värre än ett dåligt skämt

En UD-familj med småbarn som jag talade med kunde dock vittna om att de på sin postering i alla fall skulle få bättre villkor än de någonsin kommer att få när de flyttar hem till Sverige igen. Och så här skrev en av kommentatorerna hos Dagens Industri:

Som utsänd till ett utvecklingsland kan jag bara säga att vi utan problem kan tjäna en tredjedel av idag. Vi får betalt boende (15–35 000/månad), bil och extra ersättning. De lokalt anställda får dock ganska uselt betalt, trots att de är svenskar – deras löner börjar på 7 000 ungefär.
Det kommer inte vara något problem att få svenskar utsända trots lägre löner. Problemet är att bli av med alla gamla rävar som fastnat i systemet och inte går att bli av med...

Här i New York kan nog somliga hyror gå på ännu mer, så ett tag var jag lite elakt inne på att föreslå att tjänstebostäderna ju skulle kunna tas upp som löneförmån för beskattning... Men det gjorde jag inte. Faktum är att alla samtal jag haft om detta de senaste månaderna (december–februari) fått mig att tycka litelite synd om diplomaterna, just för att alla utgår från att de är så privilegierade att de liksom inte tillåts klaga på någonting (någon strejkrätt har de inte heller). Bara en sådan sak som att de faktiskt förväntas bekosta sina visitkort själva! Undrar om det kan gälla näringslivets utsända? Eller till exempel norska diplomater. Well, vem vet.

Nå, jag fick alltså skriva ett reportage, för Neo – som kom ut nu i veckan. Texten kom efter redaktörernas önskemål att även handla en del om vad UD de facto sysslar med och vad diplomaterna alls ska vara bra för. "Vad gör UD?", löd den ungefärliga beställningen, så jag försökte reda ut det också.

Jag har gjort sjukt många och långa intervjuer på flera olika kontinenter, för att inte tala om hur många olika versioner texten existerat i. Ingen av de nio intervjuade diplomaterna ville uttala sig med namn ... utom Lars Danielsson.
Slutresultatet blev inte riktigt som jag tänkte från början, men så blir det inte alltid. Exempelvis tänkte jag dra parallellen till hur lärarkåren plötsligt förlorade sina sommarlov. Men det blev en väldigt lång artikel ändå...

Läs gärna texten i mitt arkiv: Karriärdiplomaterna: "UD är ett sjunkande skepp".

(Det där med "sjunkande skepp" är smått historie- och medierevisionistiskt, för den formuleringen fick jag höra först häromveckan – så den finns inte med i NEO-versionen.)

/Gunilla