Feelin' good about myself

NEW YORK Som tur är behöver fyra miljoner New Yorkbor inte lita till soppkök för sin överlevnad, även om de som läste Aftonbladet på nätet i fredags morse kanske tror det.
Men nog finns det väldigt många som inte har råd att köpa mat här i sta'n – kanske inte permanent, men någon gång då och då. (Jag skulle kunna gissa att antalet som söker sig till soppkök en given dag är minst tiotusen, kanske ett par tiotusentals. Läs Dennis granskning av antalet "matosäkra" en given dag här, vilket inspirerade mig till den gissningen – kombinerat med en allmän rimlighetsbedömning. Men jag har inte kollat siffran. Och läget har helt säkert försämrats den sista tiden – med stigande matpriser och allsköns elände här i USA.)

Igår avslutades den så kallade Stamp Out Hunger Food Drive, en veckolång insamling av specerier och konserver som brevbärarfacket (!) här i USA ordnat i samarbete med Posten.
Visst borde det till mer långsiktiga insatser för att att utrota hunger och matbrist, och visst handlar det om allmosor och "smulor från den rikes bord" och så vidare.

Men jag såg det själviskt nog som ett sätt att a) känna mig delaktig i den amerikanska samhällsgemenskapen, att b) känna att mitt ekonomiska elände trots allt inte är sååå allvarligt, relativt sett, och att c) rensa lite i skafferierna.

Så jag packade en påse full med tonfiskkonserver, nudlar, svartpepparburkar, rismixer, Hershey's chokladsås och lite annat smått och gott, och traskade till postkontoret på 125:e gatan. Där hade jag tänkt mig att få se ett hav av lådor och påsar med mer eller mindre bisarr donerad mat, och hade kameran redo för att kunna dela med mig av den synen – men man lämnade bara in sitt bidrag i paketinlämningsluckan, och så försvann den till de bakre räjongerna.

/Gunilla

Mamas

NEW YORK Imorgon är det Mors dag här i USA, och bara därför ska jag spana in Hillary och Chelsea Clinton downtown idag. Dorothy Rodham borde väl vara där också?
Här kan ni se John McCain och hans mor Roberta:

/Gunilla

Brooklyn, från F-tåget vid Smith Street 27 april

Edwards röstade på Obama (tror jag)

NEW YORK Jag är ohjälpligt fascinerad över John Edwards breda sydstatsdialekt – samtidigt som jag inte står ut med den, kan jag inte låta bli att lyssna. Hans charmfaktor är hög i detta inslag på MSNBC, där han gång på gång lyckas låta bli att svara på ifall han föredrar Barack Obama eller Hillary Clinton. Inslaget innehåller initierade resonemang som är intressanta för alla som följer amerikansk politik.
Men, jag tycker att det är solklart att Edwards indirekt medger att det var Obama han röstade för i North Carolina i tisdags. Han bekräftar på slutet implicit att han och hustrun Elizabeth röstade på olika kandidater, och det är väl känt att hon är Clintonista. Gissa om det spekuleras på Internet, till exempel i New York Times valblogg, om ifall han sade att han röstade på "him" eller om det bara var dialekten som gjorde att det lät så... Nå, det vore inte direkt någon överraskning.

538.com är en blogg fullmatad med valstatistik, den absolut nördigaste jag sett! Poblano som gör den har en sofistikerad sofistikerad modell, med vars hjälp han kunde förutspå valresultaten i Indiana och North Carolina bättre än opinionsinstituten. Läs mer om Poblano hos Daily Kos eller Det progressiva USA.
Hans statistik just nu visar att John McCain klår både Obama och Clinton med viss marginal, Obama klarar sig dock lite bättre än Clinton.

/Gunilla

New York-frågelåda, del II: "Ballt och bra drag"

NEW YORK Häromdagen kom ett mail från ett av mina fyra kusinbarn, som var här och hängde i New York för ett antal år sedan och nu ville hjälpa en kompis.

Svaret – som blev så långt mest på grund av veckans många deadlines – svängde jag ihop rätt snabbt och utan att googla fram länkar till adresser och öppettider och recensioner och grejer, men det kanske kan vara till nytta för fler läsare. När det börjar dyka upp massor av länkar i detta inlägg vet ni att jag har fler deadlines...

Komplettera och korrigera gärna, ni som har bättre koll än jag på New York-restauranger där det är "ballt och bra drag"!

/Gunilla


Hej Gunilla!

Hoppas allt är fint med dig! En kompis till mig, F, ska till NY nu i helgen med ett gäng från sitt jobb, men vet inte var de ska boka bord. Har du några tips?
Ledord är: hellre ballt och bra drag, än 3-stjärnor!

Kram C


Hej hej C (och F)!

Mitt spontana svar är: testa Spotted Pig i The West Village! Det är en brittisk gastropub med hög hippfaktor och otroligt stimmigt (och så råkar den faktiskt ha en Michelinstjärna...vilket var en sensation på sin tid). Jag har aldrig ätit mer än någon smårätt i baren, men jag tror att maten är jättebra. Har varit där ett par gånger och druckit vin dels i nedervåningens bar sent på natten, dels i överbaren tidigt på kvällen – alltid väldigt packat och stimmigt, på ett trevligt sätt, så tyvärr tror jag det kan vara svårt att få bord så här kort inpå, särskilt om man är några stycken.

I The Village kan man också besöka Employees Only (Hudson Street) som är en bar/restaurang med lite känsla av förbudstiden i inredningen. Vi var där i lördags – mina kompisar ringde samma dag och fick bord i "bakgården" (atriet) för sex personer kl 19, så det ska inte vara omöjligt att få bord?! Jag var inte med då, men tror de var nöjda med maten. Annars ett populärt ställe känt för sina drinkar, och man bör komma före kl 21 en fredags- eller lördagskväll för att slippa köa. Säkert lugnare en vardagskväll...

Meatpacking District måste de ju gå till någon gång. När jag var ute där med några kompisar hamnade vi på en restaurang som liksom tog hand om överflödet av dem som inte fick plats på Spice Market och Pastis, och det var jättebra! Men jag minns inte riktigt vad det stället heter... Möjligen ligger det på Gansevoort Street.

Ett pålitligt alternativ är Les Halles på Park Avenue, du vet Anthony Bourdains restaurang, som är riktigt trevlig och har en enormt varierad meny (om man gillar grillat och/eller fransk bistromat). Det är rätt stort, och kan möjligen svälja sällskap med kort varsel. Trevligt häng i baren medan man väntar på bord. Jag och lillebror var där nyligen och fick bord omgående utan reservation (fast då var vi ju bara två personer, men annars rätt fullt), en torsdagskväll. Vi åt "Mixed Grill", eftersom vi var i behov av kött efter några dagars hälsokost – gott!

I samma område, Murray Hill, möjligen men inte säkert 27:e gatan, ligger BBQ-restaurangen Blue Smoke, som jag tror är jättekul att gå till om man vill ha något riktigt amerikanskt (fast vid det här laget börjar faux bistro-modellen som Les Halles kör bli "riktigt amerikanskt", eller i alla fall riktigt New Yorkskt"...). Har bara varit i baren, men är enormt sugen på att testa deras BBQ någon gång. Det finns också en separat jazzkonsertavdelning i källaren.

Att gå ut i East Village är alltid skoj, och där finns ju hur många ställen som helst. För att välja en ur mängden: The Mermaid Inn, en bra fiskrestaurang som är lite elegantare och vuxnare än de flesta i området, utan att vara snobbig. Lite New England, så där, och med intressanta koncept som låga pålägg på viner och att alla gästerna får samma efterrätt. Det var flera år sedan jag var där, men gick förbi nyligen och kollade och skulle gärna gå tillbaka! Bygger dock på att alla vill äta fisk eller skaldjur, gissar att de i alla fall inte har kött (men vet ej).

På Avenue C, d v s i Alphabet City (East Villages förlängning i öst) ligger flera kul ställen. Jag åt i fredags på ett brasiliansk-karibiskt vid namn Esperanto som var helt OK, men skulle i första hand vilja rekommendera ett som heter Bao 111 på samma gata – vietnamesisk mat. Jag var där när en kompis tog examen för fem år sedan, med hela hans familj, och vi åt typ alla rätter på deras meny. Som jag minns det var det vansinnigt gott (men lite väl högljutt just den kvällen, på grund av ett jazzband som inte riktigt funkade i den akustiken)...

Annars skulle jag rekommendera en tur ut till området Clinton i Brooklyn. Där finns en restaurang som heter Alma, som har mexikansk mat och en takterrass med utsikt mot Manhattan! Jag har alltid kommit dit innan de öppnat eller sedan de stängt, så jag har tyvärr aldrig varit där "på riktigt"...men dit är jag liksom alltid på väg... Kräver att sällskapet är lite äventyrligt och vågar sig iväg från Manhattan! Googla fram en bra karta på hur man ska gå från tunnelbanan, för det är en liten promenad från Smith Street. Men säkert väl värt mödan.
Jag har flera gånger ätit underbar bouillabaisse på restaurangen Bouillabaisse 126 i samma område, senast för två år sedan. Den har dock numera ändrat namn – och inriktning till lite mer afrikanskt stuk – till Korhogo 126, och jag har tyvärr inte varit där ännu och testat den maten. Tror dock fortfarande att det är en bra kombination med Alma. Barhopping i Clinton är något att skriva vykort hem om (särskilt om man går vilse...)!

Se'n finns ju alltid Williamsburg, som du vet! Det är ju himla lättillgängligt, samtidigt som det nog känns rätt äventyrligt för de flesta att alls hamna i Brooklyn...
Min fingertoppskänsla där är just nu inte vad den borde, men förutom Planet Thailand som du och J var med på så kan de till att börja med kolla in Sweetwater, Vera Cruz, The Lodge, Marlow and Sons, Diner (där vi också var om du minns) och Dressler.
Ligger i lite olika delar av Williamsburg; Planet Thai och Vera Cruz ligger nära tunnelbanestationen Bedford Avenue. De andra kanske är en aning knepigare att hitta till, så har man aldrig varit i Williamsburg bör man nog skriva ut en bra karta i förväg... Tar man taxi från Manhattan kan man inte räkna med att chaufförerna har koll! Men det är egentligen inte så svårt. Jag gillar alla dessa ställen med reservation för att jag aldrig varit på Dressler (bara gått förbi). The Lodge gillar jag verkligen, men de andra också!

OBS! Allt detta är "on top of my head", d v s helt spontant och utan särskilt mycket faktakoll. Det enda jag googlade nu var för att kolla så att numrena efter Bao och Korhogo stämde... Om det är så att vissa ställen nyligen stängt eller chanserat så vet jag det inte! Men detta är i alla fall en bra utgångspunkt för lite nätresearch.

Missa heller inte Martin Gelins välskrivna RES-guide, om klassiska New York-restauranger. (Bra för mig att få en liten skön historik till Club 21. Jag har varit där några gånger genom Svensk-amerikanska Handelskammaren, och förknippar det mer med Fredrik Reinfeldt och P G Gyllenhammar än Marilyn Monroe!).

Ett tips till: om det känns hopplöst att boka bord från Stockholm, testa webbfunktionen Open Table. Det kostar ingenting att registrera sig, och man ser omedelbart om det finns plats. Vet inte hur utbyggt systemet är, d v s hur många restauranger som är anslutna, men värt ett försök!

Och återkom gärna med en liten rapport!

/Gunilla

Uppdatering: F:s rapport om vad de hittade på – och var de bodde – finns här.

Soppköksköerna ringlar långa, men inte sååå långa

NEW YORK Häromdagen lade jag och en redaktör i Stockholm ner att jag skulle skriva en artikel om den globala matkrisen till hennes nyhetsbrev som jag medverkar kontinuerligt i.

Anledningen var att vi inte kom på någon bra vinkel som inte redan hade förekommit i alla andra medier. Sedan vi gjorde upp en plan med vårens ämnen för en tid sedan så har det ju verkligen skrivits mycket om matupplopp, matbrist och skenande majspriser överallt, och vi räknade med att det skulle dyka upp mer mellan deadline och publicering.

Men vi återkommer i ämnet. Och jag borde kanske ha kommit på att jag borde ha gjort en lokal New York-vinkel. Nu kom den istället med stor dramatik i Aftonbladet – se krigsrubriken ovan! Frihetsgudinnan och allt, då vet man att läget är allvarligt.

"Var femte New York-bo äter nu hos stans soppkök"! Hjälp, har jag missat "den senaste tidens rusning till stadens många soppkök" som Aftonbladet skriver om!?
"Fyra miljoner beroende av hjälp"! Men oj, det är ju nästan halva stadens befolkning (som är uppemot 9 miljoner, i alla fall om man räknar in alla illegala immigranter)!
Jag som traskat runt en hel del i Harlem på sistone, borde jag inte ha sett de milslånga, ringlande köer som borde bli resultatet av detta?



Klicka på bilden, så går det lättare att läsa!

Det råder inget tvivel om att det finns många hungrande inte bara i New York, utan här och var i hela USA – även bland människor som har arbete ("working poor"). Varje vecka har man så länge jag bott här i liberala veckotidningar kunnat se annonser som vädjar om pengar för att amerikanska barn ska få äta sig mätta. Samtidigt som det slösas och slängs mat för enorma belopp så finns det gott om New Yorkbor som är beroende av donationer för sin överlevnad. Just denna vecka samlar postkontoren på Manhattan in specerier och konserver i lådor.

Och självklart drabbar de globala matprishöjningarna de många fattiga, som ständigt lever på marginalen, extra hårt. Att det är svårt att försörja sig här i staden – med dess hyror och höga priser – vet jag ju själv; hur ska det då inte vara för den som jobbar någonstans för sju dollar i timmen.

Men – var femte New Yorkbo äter faktiskt inte från soppkök. Fyra miljoner människor här är inte beroende av matbistånd. (Däremot tycks det dessvärre stämma att var femte New Yorkbo får lita till matkuponger, s k food stamps, som dock numera inte är kuponger utan ett Bankomatliknande kort, eller till donerad mat.)

Jag tror att en delförklaring är att skribenterna inte har en susning om skillnaden på New York City ("New York" i dagligt tal både här och på svenska) och Stor-New York (vilket omfattar delar av New York, New Jersey, Connecticut och Pennsylvania, olika beroende på definition) respektive delstaten New York. Om en femtedel av de sistnämnda områdenas invånare skulle behöva äta från soppkök skulle det bli ungefär fyra miljoner. Nästan i alla fall!

Aftonbladets webbredaktions reportrar säger sig ha fått sina uppgifter från Reuters, men sedan verkar de ha snurrat till dem en hel del. Jag kan inte kolla, för det enda Reuterstelegram som jag hittat från veckan som gått är skrivet med fotarbete gjort i Baltimore, Chicago och Kansas City. Men jag kan ju ha missat något annat telegram.

Kanske har New York-materialet i AB:s artikel – utom den egna intervjun med den svenske ekonomen – kommit från ett TV-inslag från Reuters? Det kan hända. En av intervjupersonerna i New York, Anthony Butler, finns annars med i denna text från Independent Television News, så rimligen har det varit något allmänt TV-inslagsmakande om detta.

Det är inget fel på själva grejen i texten, det vill säga hur ökande matpriser slår mot låginkomsttagare/fattiga som lever på marginalen – och jag tycker att den upprörda tonen är på sin plats. Men det är fel på siffrorna. Skribenterna verkar inte ha gjort någon rimlighetsbedömning.

Hallå, alla mediechefer! Det blir så här, när tidningarna låter utrikes- och socialreportage från medarbetare på fältet ersättas med rewrites gjorda av googlare vid Globen och i Marieberg.

Se gärna Gunnar Johanssons reportage i Expressen, där han sakligt beskriver hur mathjälpen och matkupongerna fungerar. Med hjälp av fältarbete på plats i Bronx!

Tipstack: D.

Uppdatering I: Mycket riktigt, texten byggde delvis på ett TV-inslag från Reuters. Se här, samt läs Johan Norbergs inlägg här.

I det inslaget finns dock inte allt med. Hos ITN finns en längre synk med "Judy", som kanske finns med i Reuters råmaterial som AB haft? Hon säger:
– You buy a loaf of bread and a dozen of eggs and it's like, maybe close to ten dollars , just for two items!

Vilket hos Aftonbladet blir:
– Du köper en limpa bröd och ett dussin ägg – och det är allt du får för tio dollar.

Well, close enough..?! Johan noterar också ett grovt översättningsfel som jag missade: "39 billion dollars" (39 miljarder dollar) blir i Aftonbladet 39 miljoner dito. Men det är värt att påpeka att det är en prognos för nästa år, gäller inte "idag" eller "varje år" som Aftonbladet skriver.

Som jag skrev till min tipsare D i natt, när vi mailades om detta: "Det värsta när man börjar granska vissa AB-texter är att det aldrig tar slut!!!"

Här är ett långt exempel på det ... när Aftonbladet hittade på några massgravar i Mexiko för några år sedan.

Uppdatering II:
Dennis skriver en liten satir om hur snacket måste ha gått på redaktionen när de tu skribenterna skred till verket.
Thomas blogg skriver om inkompetensen bakom de orimliga uppgifterna.
MEN annars har de flesta bloggare tyvärr tagit artikeln på orden, exempel här, här, här och här.

Uppdatering III (15.37 svensk tid): Nu har Aftonbladet rättat uppgifterna om att fyra miljoner New Yorkbor tvingas äta i soppkök.

Uppdatering IV: Soppköket som är med i TV-inslagen, St John's Bread & Life, ligger i Brooklyn och utspisar omkring 1 000 personer om dagen. De har säkert sjukt lite resurser för det, och skulle säkert kunna ta emot betydligt fler än så, och det finns naturligtvis många fler soppkök runtom New York City – men det ger ändå lite perspektiv på siffrorna.
Se även Dennis' resonemang från 2005 om "food security"-statistik och mediernas vantolkningar av densamma.

/Gunilla

P S Läs gärna en gammal Gourmet-kolumn av mig, om välgörenhetssnobbar och matfilantropi med olika ändamål här.

Sarah Palin populär i VP-omröstning

NEW YORK Som jag skrev häromdagen kan man rösta på vem man vill se som John McCains vicepresidentkandidat här. Jag hade lite blandade kriterier för hur jag röstade, och orkade i ärlighetens namn inte riktigt sätta mig in så noga i precis alla kandidaterna...
Men, jag tror att mina val nästan exakt motsvarade dem som gick vidare till andra omgången! Jag är tydligen helt i fas med republikanska netizens (eller vilka som nu röstar, säkert alla möjliga junkies).
Och gissa vem som hittills är allra mest populär?! Jo, guvernör Sarah Palin från Alaska... Hon är för närvarande den enda som når över 60 procent. Hon vore en fantastisk tillgång i vilken konservativ kampanj som helst, särskilt en som behöver ... hm, föryngra sin image. Jag har också en viss förkärlek för Bobby Jindal, för kombinationen födelseår, personlig biografi och hemstat.
Både Jindal och Palin är fantastiska stories, och det är nog det som är mitt främsta kriterium vilka preferenser jag än har i några amerikanska val.
Noteras kan även att Rudy Giuliani åkte ut i första omgången, mot Texassenatorn Kay Bailey Hutchison – han var inte ens nära att gå vidare.

/Gunilla

Valrörelsen som basketmatch

NEW YORK Thomas Nilsson konstaterade nyligen i kommentarfältet att primärvalen är som en hockeymatch, där ena laget leder stort och det är väldigt nära slutsignalen. Sportmetaforer funkar alltid! Och som gammal basketspelare (japp, det trodde ni inte, nio år i Solna IF) dras jag såklart till denna, som jag hittade i kommentarfältet här:

Hillary versus Barack in the NBA finals
Half-time: Hillary has been whistled for 5 fouls. Her supporters flood the NBA website: "Basketball is an American game, we can't have the same rules as foreigners, 10 fouls should be allowed before fouling out".

Second-half: The NBA doesn't change the rule but let's Stephanopoulos be the referee, so there are no more fouls on Hillary.

1 minute left in the game, Barack leading 100-82. Hillary: "I scored 10 straight baskets in warm-up. They should also count." Ref: "Barack wasn't guarding you when you made those baskets". Hillary: "He was on the floor, it is not my fault if he made a political decision to not guard me".

Commissioner: "Look, basketball has rules and you have to play by them". Hillary: "Barack is winning under these rules but I am obviously the better player, so the rules must go".

Men det där är ju bara påhitt. Det här är på riktigt – Barack Obama sätter en trepoängare (och konstaterar coolt efteråt att det är "så man presterar under tryck"):

/Gunilla

Tuffaste fightern tvingas ge upp mot främmande fågel

NEW YORK Visst är det synd att "den tuffaste fightern" snart tvingas lämna ringen. Jag tycker det är trist att så pass många "vanliga amerikanska kvinnor" och ultrafeminister avskyr Hillary Clinton så till den milda grad. En hel Clintonhatar-industri riskerar nu att gå under!

Här kan ni läsa en intressant artikel som pedagogiskt förklarar varför progressiva, amerikanska kvinnor har så svårt för Clinton – för att hon är "Joe Lieberman in drag"!

Clearly, Hillary and her advisors have calculated that for a woman to be elected in this country, she’s got to come across as just as tough as the guys. And maybe they’re right. But so far [NB, artikeln skriven våren 2007!], Hillary is not getting men with this strategy, and women feel written off. After the dark ages of this pugnacious administration, many of us want to let the light in. We want a break with the past, optimism, and a recommitment to the government caring about and serving the needs of everyday people. We want what feminism began to fight for 40 years ago—humanizing deeply patriarchal institutions. And, ironically, we see candidates like John Edwards or Barack Obama – men – offering just that. If Hillary Clinton wants to be the first female president, then maybe, just maybe, she should actually run as a woman.

I vintras skrev massvis av amerikanska feminister under ett upprop i vilket de stödde Barack Obama. Huvudanledningen är Clintons stöd för Irakkriget. Många feminister har också haft svårt för att se Hillary Clinton så lojalt – eller strategiskt – stanna hos sin man, trots hans eviga snedsprång.

Men hon kan komma tillbaka – som vicepresidentkandidat eller utrikesminister eller New York-guvernör eller senatens majoritetsledare.
Jag tycker utrikesminister. Dels för att P M Nilsson föreslog det i mars, och hans analys om att USA har mer akuta problem med rasism än med sexism var så bra, och dels för att det vore roligt att tänka sig La Clinton ta sig an mörkrets makter enligt Chicago Tribunes bild:

Send her into a dark alley alone with Russian dictator Vladimir Putin, and slip a paring knife into her hand, and Hillary is the one who comes out five minutes later, smiling.

Eller egentligen tycker jag ju att Samantha Power eller Madeleine Albright kunde bli utrikesminister, utifall att Barack Obama skulle vinna novembervalet. Men det finns nog arbetsuppgifter till alla.

Britta Svensson beklagar i Expressen att "den tuffaste fightern" lämnar ringen och passar också på att såga Barack Obama och hans brist på substans.
Inte nog med att han förmodas få svårt att gå hem i stugorna för att han är "en främmande fågel som många inte kan få grepp om eller begripa sig på", han är dessutom överlägsen och tjurig, har en tonårings kroppsspråk och saknar såväl harmoni som tyngd och pondus. Tycker Svensson, och antyder (som hon gjort tidigare, se här) att det var synd att väljarna inte genomskådade hypen. Fair enough, hon har i alla fall rätt i att Obama länge undgick granskning. Framtiden får väl utvisa hur tvekampen mellan McCain och Obama slutar.

Men – I beg to differ vad gäller Michelle Obama, som Britta Svensson tycker är "klumpig" och "inte kan få en enda människa att tänka "first lady"".

Jag tänker "first lady" varje gång jag ser Mrs Obama! Hur coolt vore det inte att ha en street smart ghetto girl från Chicago South Side i Vita huset? Riktigt coolt. Men det är kanske bara jag.
Christopher Hitchens ger en motbild, och anar att Michelle Obama är familjen Obamas verkliga separationist och pastor Wright-kramare. Jag har faktiskt börjat skumma hennes Princetonuppsats, men har inte kommit så långt ännu att jag kan se att den är oläslig för att den inte är skriven på något känt språk, som Hitchens påstår. Kommentarerna är delade mellan "kom igen, det är bara en uppsats som hon skrev när hon var 21" och "där ser man hur det går när svarta får specialbehandling".

Expressens Gunnar Johansson som träffade Michelle Obama i Iowa i vintras porträtterar henne betydligt mer positivt här:

Åhörarna sitter tysta. De är alla starkt berörda.
Michelle är fylld av optimism. Här märks inget av den annars så utbredda känslan att rivalen Hillary Clinton verkar omöjlig att slå.
Långa Michelle står där i sina blanka lackstövlar och håller sitt halvtimmeslånga tal utan manus. Hon har stark utstrålning, gestikulerar ivrigt och rösten vibrerar av känsla.

Ingen klumpighet där, inte. Utan lackstövlar!

För övrigt tycker jag att det i denna valrörelse mest varit Bill Clinton som varit klumpig, och inte kan väl han få en enda människa att tänka "first lady"?

Nå, det var i alla fall skönt att slippa ännu en tendentiös "faktaruta" till Svenssons text.

Times Karen Tumulty visar på fem strategiska misstag Hillary Clintons stab gjorde i valrörelsen här.
Intressant nog så trodde chefsstrategen Mark Penn – enligt texten – att valet skulle vara avgjort så snart Clinton vunnit primärvalet i Kalifornien med alla dess delegater. Han hade alltså liksom missat att delegaterna i demokraternas primärval fördelas proportionellt, inte enligt "the winner takes it all"-principen. Inte helt bra att inte veta det, när man är ... chefsstrateg. Och inte konstigt att de varit så fokuserade på de stora delstaterna...

/Gunilla

Kvällsprommis

NEW YORK Jag vet inte om jag ska kalla detta "dagens kvällspromenad" eller "kvällens dagliga promenad"... Men jag är glad att jag lyckas hålla fast vid det där med att gå ut och gå en sväng åtminstone en stund varje dag... Jag upptäcker massor av nya saker varje gång, även om jag som idag bara går en liten sväng i de kvarter där jag jämt vistas! Detta är en 2 kilometer lång slinga. (Jag började vid 127:e gatan och gick motsols.)


/Gunilla

Ur askan i elden

NEW YORK Det här är verkligen inte OK utan ganska hemskt.

/Gunilla

Och ni tyckte Stockholms lägenhetskontrakt är dyra

NEW YORK OK, här kommer en saftig grej från Manhattans lägenhetsmarknad. En snubbe har enligt bostadssajten Curbed nyligen betalat 21 000 000 dollar (SEK 127 miljoner) för att få ta över kontraktet till ett residens på Upper East Side. Hans månadshyra blir 37 500 dollar (SEK 227 000:–). Kolla på bilderna om det verkar vara värt pengarna! Kanske... Här i New York kör de i alla fall – i regel – inte med några svartkontrakt.

När vi ändå är inne på flådiga lägenheter, missa inte detta stiliga objekt (och missa framför allt inte den sköna spänningen mellan bilder och bildtexter). I can't believe it's Torslanda!

/Gunilla

Som hittat: under 5 miljoner dollar i Harlem

NEW YORK Här kan ni se hur man kan bo här *i slummen*. Bara tre ägare sedan byggåret 1887!

/Gunilla

Promenader i Harlem

NEW YORK Mina femte maj-löften (en variant på nyårslöfte) är att sluta dricka fyra caffèllatte om dagen, äta dubbelt så mycket grönsaker som vanligt – och att varje dag det inte hällregnar kombinera arbete med motion genom att promenera en rejäl bit i Harlem. Att gå omkring och fotografera, prata med harlemiter och samla intryck under en promenad i mitt hood är ju faktiskt mitt jobb, om än ej heltidssyssla. Så jag försöker nu intensifiera arbetet med min bok, och ska försöka sälja de reportage som ska ingå i den så att det blir någon ekonomi (haha) i det hela.

Nedan kan ni se hur jag gick igår, uppdelat i en ganska lång morgonpromenad (jag gick hemifrån vid 7-tiden, fatta vad duktigt! norr om 127:e gatan) och en kvällspromenad (söder om 127:e gatan, med en av gatans vinbutiker som mål, eftersom jag skriver en text om ekologiska viner och behövde lite inspiration och koll). Totalt blev det 6-7 kilometer. Inte så illa för en innesittare och hemmajobbare som jag, som ibland inte går längre än mellan sängen och skrivbordet (om ens det).

Det är min gata som är Storyn nu! Tyvärr kan jag inte dela med mig av allt jag var med om och såg under promenaderna, för som sagt faller berättelserna som mogna meloner i händerna just nu. If I'd tell you, I'd have to kill you.

Men så här mycket kan jag säga: Det är riktigt härligt att hitta berättelserna själv, nu när så många av mina kollegers jobb handlar om att sno idéer och rewrita andras texter hemma på redaktionerna (eller ännu värre, inte ens rewrita dem).



Tro det eller ej, men det går ganska bra med alla femte maj-löftena!
Jag avstod från att sätta upp en massa idéer som jag ändå inte skulle kunna hålla – som att städa mer, bli nykterist och att skriva in mig på New York Sports Club eller nå't.

/Gunilla

United States of Arugula – Obama i salladsslungan

NEW YORK Jag har träffat tillräckligt många damer i 50-årsåldern som hejat på Barack Obama och varit starkt emot Hillary Clinton för att inte riktigt tro på Clintons spinn – eller ens på vallokalsundersökningarna! – om att hon får alla äldre kvinnors röster. (OK, jag har inte träffat särskilt många sådana alls på sistone. Men i alla fall. En från New Jersey och ett par från Louisiana, förutom de i Harlem!)

Och fler kan det bli, när Hillary Clinton faller ifrån på valsedlarna. Särskilt om Barack Obama gör som jag hoppas och väljer en kvinna som vicepresidentkandidat. Även om Mc Cain gör som jag hoppas och väljer Sarah Palin från Alaska som vicepresidentkandidat.

Men, helt klart är det hårt regisserat av arrangörerna när det nästan bara syns vita kvinnor i medelåldern, och inte minsta student, alldeles bakom Barack Obama när han håller tal:

Se även denna You Tube-video från Obamalägret, där tre medelålders kvinnor från Indiana förklarar varför de bytt från Hillary Clinton till Barack Obama.

Lite rolig spinning från samma kampanj utskickad idag (min markering):

With the Clinton path to the nomination getting even narrower, we expect new and wildly creative scenarios to emerge in the coming days. While those scenarios may be entertaining, the are not legitimate and will not be considered legitimate by this campaign or millions of supporters, volunteers and donors.

Martin Gelin skriver i Sydsvenskan om hur rucolan blivit årets elitistsymbol i USA:

Familjen Clinton är för närvarande god för drygt 109 miljoner dollar. Republikanernas presidentkandidat John McCain flyger landet runt i ultrarika fru Cindys privata jetflygplan. Ändå är det Barack Obama, som för bara fem år sedan betalade av studielån i en trerummare i södra Chicago, som utmålas som elitisten i det pågående presidentvalet.
I USA handlar elitism nämligen inte om pengar, utan om att äta mat med europiskt klingande namn.

Rucolan – eller senapskål som det *egentligen* heter på svenska – är för övrigt, vilket jag inte visste, enligt denna sajt, av romarna känt som ett afrodisiakum med magiska kvaliteter. Att det förknippas med Barack Obama beror på att han sade detta på ett möte med jordbrukare i somras:

“Anybody gone into Whole Foods lately and see what they charge for arugula?” the senator said. “I mean, they’re charging a lot of money for this stuff.”

Ett större problem än att tala om rucola – som odlas i Iowa, och kanske borde odlas mer istället för all majs – var att han tycktes förutsätta att Whole Foods är en del av lantbrukarnas vardag. Det är ett dyrt storstads-ekosnabbköp som inte alls finns i Iowa.

Lite ironiskt är det ändå att rucolan utmålas som en elitsymbol och snudd på landsförräderi ett par efter år David Kamps bok "The United States of Arugula: How We Became a Gourmet Nation". Jag har inte läst den, bara bläddrat – men har fattat det som att hans tes är att rucola blivit en allemansråvara för den amerikanska medelklassen.

Poängen i Iowa var dock antagligen att bönderna borde odla sådant som efterfrågas på marknaden och/eller borde få större del av det konsumenterna betalar. Nå, som sagt handlar allt i kampanjen om spinning ... och då räcker det att antyda att Obama har nollkoll på folkdjupet genom att alls nämna rucola (arugula, rocket, roquette kallas den här i USA). Trots att det alltså odlas i Iowa.

Media Matters skriver om hur medierna ständigt utmålar Obama som vindrickare ("elitist") trots att det finns flera kopplingar till öl ("folklig") som de också skulle kunna lyfta fram... Fast nog kan man enklare föreställa sig honom i en elegant vinbar än i en brölig ölstuga.

Ett mycket roligare citat från bondemötet i Iowa var dock detta (från samma källa som ovan, New York Times kampanjblogg):

"Även om det finns massvis av bondgårdar i Illinois så är den huvudsakliga boskapen i området där jag bor [Chicago's South Side] ekorrar. Så jag låtsas inte som att jag vet allt som går att veta om jordbruksfrågor."

Jag tycker för övrigt att Barack Obama borde ha Madeleine Albright som vicepresidentkandidat! Två Columbia-alumni på valsedeln, kan det bli bättre. Fast det går förstås inte alls – Albright kan som icke USA-född aldrig bli vicepresident, och är också alltför lierad med Hillary Clinton för att komma ifråga.

Här är till sist en rar You Tube-video, med nioårige Kameryn i North Carolina, som nästan redan utgår från att Barack Obama är landets president (Mister Almost-to-be President).

Kameryn är själv för ung för att rösta de närmaste två eller tre presidentvalen...men här kan man se att han själv siktar på att ställa upp en vacker dag (tyvärr rätt dåligt ljud).

Om Barack Obama kan inspirera unga svarta att studera, som hans möte med Kameryn visar att han gör, genom att utveckla Bushs "No Child Left Behind"-politik, har han nått mycket långt. Det är ett på samma gång konservativt och radikalt inslag i hans budskap, som han borde satsa på att förverkliga först av allt. Se P J Anders Linder om Barack Obamas syn på lärarnas roll här. Se Bill Cosbys resonemang om vikten av att svarta studerar istället för demonstrerar här.

/Gunilla