.JPG)
NEW YORK Jag fick häromdagen ett mail från en bloggläsare som undrade varför jag inte skriver tydligare var mina texter hamnar. Jag gissar att det var med anledning av detta inlägg, där jag var ganska hemlighetsfull om vart jag hade åkt eftersom det ska resultera i ett reportage.
Läsaren undrade om det är mina redaktörer som sagt att jag inte "får" avslöja vad jag jobbar med.
Det har nog hänt ett par gånger under bloggens liv (snart tre år!), att jag fått höra av beställande redaktörer som kikat på bloggen att jag borde mörka vad jag gör lite mer – men så var det inte i just detta fall. Snarare är det nog en allmän och ofta outtalad mediekultur, att man inte "ska" avslöja vad man sysslar med. Jag brukar ofta strunta i den och berättar gärna vad jag gör, men jobbar på att bli lite mer hemlighetsfull. För visst är det så att de unika idéerna är kärnan i affärsverksamheten – för medierna, men också för oss enskilda frilansar. Det är nog dumt att bjuda på dem. Det förekommer ju tyvärr att idéer snos.
Men man vill och bör heller inte sätta kollegor i sitsen att någon ska tro att de snott en idé, när de ju mycket väl kan ha kommit på den själva. (En annan variant är att någon redan funderat på att göra en viss grej, och kommer till skott först när de ser att någon annan tydligen håller på med den – och kan publicera sig i ett medium med kortare produktionstid. Därför antagligen bäst att mörka, även om jag ibland tänker att jag liksom mutar in ett ämne genom att berätta om det...)
Däremot borde jag bli bättre på att här i bloggen berätta om vilka texter som publiceras. Dilemmat för många frilansar är att ingen riktigt förstår vad vi gör, eftersom våra jobb ofta handlar i vitt skilda medier. Ingen får helhetsbilden. Därför är bloggar, egna textarkiv och hemsidor suveräna sätt att samla allt på ett ställe. Och det har jag varit dålig på, trots högt ställda ambitioner – såväl hemsida som textarkiv är sorgligt ouppdaterade. (Hemsidan är en av de saker jag ska prioritera att bekosta driften av när jag kommer på grön kvist. Den ligger nu här, och kommer att hamna på min egen domän när jag anser den vara någorlunda klar.)
Men nu har jag i alla fall lagt in min allra senast publicerade text i arkivet... Den handlar om UD och de svenska diplomaternas förändrade vilkor och finns här. Ni kan också läsa den i magasinet NEO, som lär finnas i tidningsbutikerna idag.
Jag har också texter på gång i kommande nummer av Civilekonomen, Handelshögskolans alumni-tidning SSE Today, Vi, Gourmet och i nyhetsbrevet Veckans Eko från Ekolådan. Men jag tror inte de är ute ännu. Ska verkligen skärpa mig och visa er bättre vad jag skriver för saker. Det är inte enbart blogginlägg...
/Gunilla
10 March 2008
Insikt
NEW YORK PM Nilsson leverar här lite läsning för sin mentor Bertil Torekull, till Jan Guillou och alla andra bloggofobiker (fast texten borde väl tryckas för att de ska hitta den):
Samtidigt, Jan Gradvalls skeptiska text i DI hösten 2005 innehåller en och annan sanning som står sig än idag. Om detta är en av dem vet jag inte:
Efter 14 dagar som amatörbloggare har jag upptäckt mycket som jag inte visste tidigare. Bland annat hur mycket kvalitet bloggosfären erbjuder. Ett flertal publicistiska nischer som traditionellt sköts av professionella anställda har idag långt bättre ideella konkurrenter i gestalt av bloggarna. (– – –) Förskjutningen kan beskrivas på många olika sätt: som en teknisk revolution eller en demokratisering av det offentliga rummet. Möjligen ger ett äldre sociologiskt/politiskt begrepp bättre rättvisa: folkrörelse.Hela inlägget i PM&Leos blogg.
Samtidigt, Jan Gradvalls skeptiska text i DI hösten 2005 innehåller en och annan sanning som står sig än idag. Om detta är en av dem vet jag inte:
...det är riktigt att tidningar bygger varumärken när de hårdexponerar sina mest kända krönikörer i ändlösa bloggar. Men det är varumärken av samma slag som Galne Gunnar./Gunilla
09 March 2008
Googlepoesi
NEW YORK Exempel på Google-sökningar (eller motsvarande) som fått folk att hitta hit idag:
smygtitta
time to commute from hoboken to manhattan
girls gone wild
ceviche
"gunnar nygren" -stig
per moberg intervju
årets bild 2008
budapest temperatur
porr
kommentarer från några som bott på Roosevelt hotell i NY
you tube blunders
världskarta
journalist frilans arbetsuppgifter
cafe con leche + recept
desi indien
traktamente filippinerna blog
lägenhet new york sista minuten
internationell kurir
rices advokat
geni platser
billigt htell new york tips
min första dagen på ki
arkansas+inavel [här hamnade min text av någon anledning i topp]
the ark 2
sjömans boende new york
somoza indisk mat recept
sinnerman you tube
gunilla kinn blogg
afrikabilder
rumpa
barnklädesbutiker i usa
/Gunilla
smygtitta
time to commute from hoboken to manhattan
girls gone wild
ceviche
"gunnar nygren" -stig
per moberg intervju
årets bild 2008
budapest temperatur
porr
kommentarer från några som bott på Roosevelt hotell i NY
you tube blunders
världskarta
journalist frilans arbetsuppgifter
cafe con leche + recept
desi indien
traktamente filippinerna blog
lägenhet new york sista minuten
internationell kurir
rices advokat
geni platser
billigt htell new york tips
min första dagen på ki
arkansas+inavel [här hamnade min text av någon anledning i topp]
the ark 2
sjömans boende new york
somoza indisk mat recept
sinnerman you tube
gunilla kinn blogg
afrikabilder
rumpa
barnklädesbutiker i usa
/Gunilla
Global outreach
NEW YORK Jag ifrågasätter om jag ska fortsätta ha min fasta telefonlina här i New York. Inte bara för att jag just betalat ännu en saftig räkning för mina snudd på allra sista amerikanska slantar, utan för att jag ändå nästan aldrig använder telefonen – och för att det ändå nästan aldrig är någon som ringer hit.
Jo, det ringer folk, men exempelvis fick jag igår blott dessa samtal:
1. ett kreditkortsföretag som försökte pracka på mig något vad det nu var, typ höjd kreditgräns (det var ett automatiskt samtal, alltså en inspelad röst, vilket får mig att lägga på vilket kanske var tur för just nu vore jag ett enkelt byte för vilket subprime-låneinstitut som helst) (och ja, jag har anmält mig till USA:s svar på NIX-registret; oklart om det funkar, så många tiggar- och försäljarsamtal som trots allt dyker upp)
2. Church of Scientology i Florida (och nej, det var ingen felringning – de sökte en av mina f d inneboende...ni kan ju själva gissa vem, ganska spännande faktiskt)
3. en beundrare jag har från Timbuktu (sant, fast han ringde inte från Timbuktu denna gång)
Det blir en ganska hög stycke-kostnad för nöjet att ta emot dessa tvivelaktiga samtal...
Fast nu ringde min f d inneboende Paul och erbjöd sig att komma till Harlem och äta brunch med mig på restaurangen Revival här i huset där han var stamkund när han bodde här. Detta kommer dock troligen att stupa på att hans kompisar inte kommer att orka ta sig hit, så snart får jag antagligen ett nytt samtal om att vi ska ses någonstans mellan Upper East Side och Penn Station istället. Eller i Chelsea. Inte mig emot! Paul är för övrigt en av mina favoritsambos, särskilt sedan han flyttade härifrån.
Allt detta bara för att komma fram till det jag egentligen skulle säga: Jag har inte fått med mig någon av mina mobiltelefonladdare hit. Så vill någon av er vänner och bekanta ringa – kanske för att dårpippikvoten i inkommande samtal ska minska lite – är det ingen idé att använda det numret. 212-varianten är det som gäller.
För övrigt har från och med i förrgår alla i familjen Kinn installerat Skype på nya datorer, så nu kan jag videochatta med mina söta syskonbarn, och de med sin moster/faster samt mormor/farmor. Min bror förundrades över att han från Sundbyberg kunde kommunicera med New York (mig) och Tokyo (hans bäste kompis M) i bild – och visst är det märkligt, hur blasé man än blivit, att det funkar.
M och jag åt för övrigt koreansk BBQ i Tokyo häromveckan.
Den här Berglin-serien om mailträsk handlar om mig (och om oss alla).
/Gunilla
Jo, det ringer folk, men exempelvis fick jag igår blott dessa samtal:
1. ett kreditkortsföretag som försökte pracka på mig något vad det nu var, typ höjd kreditgräns (det var ett automatiskt samtal, alltså en inspelad röst, vilket får mig att lägga på vilket kanske var tur för just nu vore jag ett enkelt byte för vilket subprime-låneinstitut som helst) (och ja, jag har anmält mig till USA:s svar på NIX-registret; oklart om det funkar, så många tiggar- och försäljarsamtal som trots allt dyker upp)
2. Church of Scientology i Florida (och nej, det var ingen felringning – de sökte en av mina f d inneboende...ni kan ju själva gissa vem, ganska spännande faktiskt)
3. en beundrare jag har från Timbuktu (sant, fast han ringde inte från Timbuktu denna gång)
Det blir en ganska hög stycke-kostnad för nöjet att ta emot dessa tvivelaktiga samtal...
Fast nu ringde min f d inneboende Paul och erbjöd sig att komma till Harlem och äta brunch med mig på restaurangen Revival här i huset där han var stamkund när han bodde här. Detta kommer dock troligen att stupa på att hans kompisar inte kommer att orka ta sig hit, så snart får jag antagligen ett nytt samtal om att vi ska ses någonstans mellan Upper East Side och Penn Station istället. Eller i Chelsea. Inte mig emot! Paul är för övrigt en av mina favoritsambos, särskilt sedan han flyttade härifrån.
Allt detta bara för att komma fram till det jag egentligen skulle säga: Jag har inte fått med mig någon av mina mobiltelefonladdare hit. Så vill någon av er vänner och bekanta ringa – kanske för att dårpippikvoten i inkommande samtal ska minska lite – är det ingen idé att använda det numret. 212-varianten är det som gäller.
För övrigt har från och med i förrgår alla i familjen Kinn installerat Skype på nya datorer, så nu kan jag videochatta med mina söta syskonbarn, och de med sin moster/faster samt mormor/farmor. Min bror förundrades över att han från Sundbyberg kunde kommunicera med New York (mig) och Tokyo (hans bäste kompis M) i bild – och visst är det märkligt, hur blasé man än blivit, att det funkar.
M och jag åt för övrigt koreansk BBQ i Tokyo häromveckan.
Den här Berglin-serien om mailträsk handlar om mig (och om oss alla).
/Gunilla
08 March 2008
Fairway Organic Dark Fairtrade
NEW YORK Ordningen återställd, nu finns återigen förutsättningar för gott kaffe härhemma. Bönor skördade på Sumatra och i Östtimor, rostade i butiken i Harlem, malda hemma hos mig. Jepp, jag fick en lång föreläsning av självaste kafferostaren om hur ekologiska bönorna var (och såklart fair trade). Så har vi det i Harlem. Ah, måste åka tillbaka till Östtimor (och till Sumatra). Mer om kaffehandel och dess priser här (aktivistperspektivet) och här (nationalekonomperspektivet).
/Gunilla
/Gunilla
Regn och rusk, men jag ska ändå försöka ta tag i mitt liv
NEW YORK Regntunga skyar – det bara vräker ner och är helt jämngrått. Ah, vår i New York – det är härliga grejer, det.
Sedan jag kom tillbaka från min lilla Asienturné har jag mest ägnat mig åt (utan särskild prioritetsordning):
1) att vara jetlaggad
2) fältarbete, att få iväg lite artiklar och mail och annat arbetsrelaterat
3) slösurfande och bloggande
och
4) att läsa om de amerikanska presidentvalskampanjerna (vilket naturligtvis inte är slösurfande utan hrmmmm, research och kunskapsinhämtning)
Jag har alltså inte:
5) skött min bokföring
6) börjat skriva på min bok
7) hamnat på trevliga middagsbjudningar
8) återknutit bekantskapen med New York Sports Club
9) piffat till lägenheten
eller
10) gått omkring lite på måfå och fotograferat i Harlem
Egentligen är det 5) som har högsta prioritet. Och faktum är att jag väldigt många gånger tänkt att "Nu ska jag ta tag i ... /och så har jag sneglat på en av alla högarna/" tills jag kommit på att det nog vore bäst att lägga upp åtminstone något fotografi från min Asienresa på bloggen, så att det inte framstår som att jag försummar bloggen.
"Jag ska bara ladda upp ett fotografi", tänker jag, "så att de har något att titta på". Men det räcker ju aldrig med en enda bild för att berätta om någon av mina spännande rese-episoder i fjärrand land, och inte är det heller"så bara" att alls ladda upp några bildfiler på Blogger.
I själva verket tar det evigheter att hitta bilderna, välja, spara dem på rätt ställe och ladda upp dem. För att inte tala om hur lång tid det tar att lägga upp dem snyggt i respektive inlägg – det är snudd på omöjligt, fotona börjar leva sina egna liv. Så vips, tog 3) över min vardag.
Dessutom har kaffet tagit slut, vilket gör det snudd på omöjligt att fungera. Det vill säga, det finns kaffe, men bara en läbbig sort som jag själv inte köpt utan som råkade stå kvar här efter nå'n som bott här tillfälligt. Först nu kom jag på att det var kaffekvaliteten och inte kaffemakerskan som brast, när gårdagens kaffekoppar visade sig vara nästintill odrickbara.
Så nu får jag känna mig dådkraftig genom att gå och handla kaffebönor i närmaste matboutique (jag bor ju i vad en kompis till mig kallat "Snobb-Harlem", vilket beror på att hon inte fattat att det snarare borde vara namnet på kvarteren tio minuters promenad söderut), och sedan ta itu med mitt liv: bokföring och att göra i ordning mitt arbetsrum.
Men det spöregnar alltså ute, så risken är stor att jag kommer att känna mig så duktig över att jag överhuvudtaget ger mig ut i rusket att jag kommer att belöna mig med a) en valnötsbrownie på Citarella och b) att slippa ta itu med mitt liv. Fast jag ska låta bli att blogga på ....ehhh...några timmar, i alla fall.
/Gunilla
Sedan jag kom tillbaka från min lilla Asienturné har jag mest ägnat mig åt (utan särskild prioritetsordning):
1) att vara jetlaggad
2) fältarbete, att få iväg lite artiklar och mail och annat arbetsrelaterat
3) slösurfande och bloggande
och
4) att läsa om de amerikanska presidentvalskampanjerna (vilket naturligtvis inte är slösurfande utan hrmmmm, research och kunskapsinhämtning)
Jag har alltså inte:
5) skött min bokföring
6) börjat skriva på min bok
7) hamnat på trevliga middagsbjudningar
8) återknutit bekantskapen med New York Sports Club
9) piffat till lägenheten
eller
10) gått omkring lite på måfå och fotograferat i Harlem
Egentligen är det 5) som har högsta prioritet. Och faktum är att jag väldigt många gånger tänkt att "Nu ska jag ta tag i ... /och så har jag sneglat på en av alla högarna/" tills jag kommit på att det nog vore bäst att lägga upp åtminstone något fotografi från min Asienresa på bloggen, så att det inte framstår som att jag försummar bloggen.
"Jag ska bara ladda upp ett fotografi", tänker jag, "så att de har något att titta på". Men det räcker ju aldrig med en enda bild för att berätta om någon av mina spännande rese-episoder i fjärrand land, och inte är det heller"så bara" att alls ladda upp några bildfiler på Blogger.
I själva verket tar det evigheter att hitta bilderna, välja, spara dem på rätt ställe och ladda upp dem. För att inte tala om hur lång tid det tar att lägga upp dem snyggt i respektive inlägg – det är snudd på omöjligt, fotona börjar leva sina egna liv. Så vips, tog 3) över min vardag.
Dessutom har kaffet tagit slut, vilket gör det snudd på omöjligt att fungera. Det vill säga, det finns kaffe, men bara en läbbig sort som jag själv inte köpt utan som råkade stå kvar här efter nå'n som bott här tillfälligt. Först nu kom jag på att det var kaffekvaliteten och inte kaffemakerskan som brast, när gårdagens kaffekoppar visade sig vara nästintill odrickbara.
Så nu får jag känna mig dådkraftig genom att gå och handla kaffebönor i närmaste matboutique (jag bor ju i vad en kompis till mig kallat "Snobb-Harlem", vilket beror på att hon inte fattat att det snarare borde vara namnet på kvarteren tio minuters promenad söderut), och sedan ta itu med mitt liv: bokföring och att göra i ordning mitt arbetsrum.
Men det spöregnar alltså ute, så risken är stor att jag kommer att känna mig så duktig över att jag överhuvudtaget ger mig ut i rusket att jag kommer att belöna mig med a) en valnötsbrownie på Citarella och b) att slippa ta itu med mitt liv. Fast jag ska låta bli att blogga på ....ehhh...några timmar, i alla fall.
/Gunilla
Resplaner
NEW YORK Jag funderar så smått på sommarens möjliga resor, och just nu innehåller listan bland annat:
– Lettland (f v b till Estland, som inte är en plan utan en realitet)
– Åredalen/Jämtland
– Libyen
– Indien
/Gunilla
– Lettland (f v b till Estland, som inte är en plan utan en realitet)
– Åredalen/Jämtland
– Libyen
– Indien
/Gunilla
07 March 2008
Ett gratis glas Syrah
NEW YORK En av de saker som är bra med att bli mu.....jag menar, bli bjuden på middag på fine dining-krog är att man får anstränga sig att inte framstå som så himla glupsk (som man egentligen är). Och alltså inte klunka i sig hela den franska vinflaska (en liten!) som man fått in med sin middag.
Då kan man få med sig återstoden hem, i en doggy bottle (eller vad man nu ska kalla det, tvivlar på att någon skulle spilla dessa gyllene droppar alkohol på någon hundusling). Så att man har ett glas prima vin att förgylla sin fredagskväll med.
/Gunilla
Då kan man få med sig återstoden hem, i en doggy bottle (eller vad man nu ska kalla det, tvivlar på att någon skulle spilla dessa gyllene droppar alkohol på någon hundusling). Så att man har ett glas prima vin att förgylla sin fredagskväll med.
/Gunilla
Välkommen till Kamakura
NEW YORK Ni får stå ut med att bilderna från Manilla och Tokyo hoppar upp lite hipp som happ, med bristande kronologisk ordning. Så kan det bli ibland.
Anyway, den 25 februari var vi i Kamakura med omnjed. Kamakura kan nog enklast beskrivas som Japans svar på Sigtuna, det vill säga en forntida huvudstad. En mycket bra dagsutflykt från Tokyo. Många tempelbyggnader var det, men också promenader och små tågturer genom helt vanliga bostadskvarter.
Detta tempel tror jag var en av de nyare byggnaderna i området, men icke mindre stiligt:
Drakar och kanske demoner:
Minsann, fick vi inte skåda Fuji-berget! Jodå, det vita ni kan ana lååångt borta vid horisonten, precis mitt i bilden nedan, är Fuji (ni ser det aningen bättre om ni klickar på bilden).
Här är min enda japanska kompis: Sayuri!
Någon bild på mig själv – av alla dem som Sayuri tog – kan jag absolut tyvärr inte visa. Nog för att jag brukar se ut som en riktig vandrande reporterklyscha, men denna dag i Kamakura var det faktiskt värre än vanligt.
Inte nog med att jag hade på mig en khakigrön trenchcoat – nä, dessutom var jag tvungen att släpa med mig både kameraväskan och datorväskan, med innehåll, som om jag liksom skulle rapportera från Kamakura-fronten i realtid till en ivrigt väntande hemmaredaktion. Och handväskan var full med The Economist, som jag i teorin hade kunnat läsa på tåget. Tre tunga kollin, det var åtminstone ett för mycket. Ni kan tänka er själva hur fånig jag såg ut.
Ni får se denna Buddhastaty istället:
"She has spoken up when others were silent"
NEW YORK Ett citat om Samantha Power (som i grunden är juridikutbildad journalist, men som blivit så mycket mer – författare, aktivist, akademiker, utrikespolitisk analytiker och rådgivare med mera):
/Gunilla
Therein resides the richest and saddest irony of all. Samantha Power has actually lived the sort of life that Hillary Clinton's campaign staff has, for public consumption, invented for its candidate. Though not quite 40 years old, Power has spent no time on any Wal-Mart boards but has rather dedicated her entire adult life rather tirelessly to championing humanitarian causes. She has spoken up when others were silent. She took great personal risks during the Balkan wars to witness and record and denounce the carnage. (– – –)
We gave Power the Pulitzer for exposing the, well, monstrous indifference of the Clinton administration as it stared unblinkingly and immobile into the face of massive horror. But we give her a kick in the backside and throw her out the door when she has the temerity to publicly restate all that in one impolite word. Monstrous, indeed.
/Gunilla
Ah, the bitterness
NEW YORK Ja, hjälp, eländes elände. Inte nog med uselt väder och ännu uslare ekonomi och att folk går och dör helt plötsligt – redaktörerna är ganska svårflörtade också. Man skulle kunna tro att det oväntat utdragna primärvalet ger political/news junkies som undertecknad extra många publiceringsmöjligheter – men de av "mina" redaktioner som jag hade hopppats skulle vara intresserade av USA-valsbevakning detta år sköter det från Stockholm. Trots att jag erbjöd mig att fara iväg till Pennsylvania framöver eller nå't. Fair enough. Allt finns ju ändå på nätet, typ. Jag vill naturligtvis inte hindra några kolleger i Stockholm från att bevaka stora nyhetshändelser i USA.
Och mitt liv är inte helt renons på artikelförfattande om amerikansk politik, även från det så kallade fältet. Häromveckan langade jag iväg ett matreportage med Vita huset-vinkel, alltid något – och det är lite annat smått och gott på gång.
Men min hittills mest ambitiösa idé, att fara upp till Boston/Cambridge och intervjua Samantha Power om Barack Obama och utrikespolitik – något i stil med vad Daily Telegraph gjort här – sprack idag.
(Det kunde, var tanken, bli en aktuell vinkel på en allmän intervju med henne, vilket jag haft som projekt sedan jag fick veta att hon skulle få Anna Lindh-professuren på Harvards Kennedy School, vilket tyvärr var ett halvår innan hon själv skulle få veta det, och därför tackade hon nejnejnejsenare-men-inte-nu, tills det helt plötsligt var offentligt och då gjordes sådana intervjuer tyvärr från och i Stockholm – ha, nu fick jag utgjuta mig över det också.)
Men denna fina idé har alltså spruckit, eftersom hon idag tvingats hoppa av Obamas kampanj. Lika bra det, då slipper jag ju pressen att försöka sälja in andra jobb från Boston! Och få människor ger mig mindervärdeskomplex som Power; läs hennes meritförteckning här så förstår ni varför.
Nej, nu blev allt för deppigt, till råga på allt började det regna ännu mer – nu ska jag muntra upp mig med att röja på skrivbordet! Något som inte lockat på flera veckor, men som plötsligt framstod som relativt attraktivt och skojigt, i jämförelse.
Bitter – moi?! Jag skojar lite, så farligt är det inte. Eller, det är ganska farligt men jag är egentligen inte särskilt bitter. I alla fall inte just den här veckan. Och jag kan ju inte bara blogga om alla kaféer jag hänger på.
/Gunilla
Och mitt liv är inte helt renons på artikelförfattande om amerikansk politik, även från det så kallade fältet. Häromveckan langade jag iväg ett matreportage med Vita huset-vinkel, alltid något – och det är lite annat smått och gott på gång.
Men min hittills mest ambitiösa idé, att fara upp till Boston/Cambridge och intervjua Samantha Power om Barack Obama och utrikespolitik – något i stil med vad Daily Telegraph gjort här – sprack idag.
(Det kunde, var tanken, bli en aktuell vinkel på en allmän intervju med henne, vilket jag haft som projekt sedan jag fick veta att hon skulle få Anna Lindh-professuren på Harvards Kennedy School, vilket tyvärr var ett halvår innan hon själv skulle få veta det, och därför tackade hon nejnejnejsenare-men-inte-nu, tills det helt plötsligt var offentligt och då gjordes sådana intervjuer tyvärr från och i Stockholm – ha, nu fick jag utgjuta mig över det också.)
Men denna fina idé har alltså spruckit, eftersom hon idag tvingats hoppa av Obamas kampanj. Lika bra det, då slipper jag ju pressen att försöka sälja in andra jobb från Boston! Och få människor ger mig mindervärdeskomplex som Power; läs hennes meritförteckning här så förstår ni varför.
Nej, nu blev allt för deppigt, till råga på allt började det regna ännu mer – nu ska jag muntra upp mig med att röja på skrivbordet! Något som inte lockat på flera veckor, men som plötsligt framstod som relativt attraktivt och skojigt, i jämförelse.
Bitter – moi?! Jag skojar lite, så farligt är det inte. Eller, det är ganska farligt men jag är egentligen inte särskilt bitter. I alla fall inte just den här veckan. Och jag kan ju inte bara blogga om alla kaféer jag hänger på.
/Gunilla
Trist väder, men det är kongenialt
NEW YORK Idag är en eländes dag – grått, regnigt och mulet. Jag vaknade löjligt tidigt (före klockan fyra) men gick upp löjligt sent (kan tyärr inte avslöja hur sent, ni skulle ändå inte tro mig) och har absolut inte gjort något vettigt på hela dagen.
Hade det varit lite mer tåga i mig, och hade jag haft åtminstone lite pengar, så borde jag ha åkt till Washington och svenska ambassaden, där det i förmiddags ägde rum en minneshögtid med anledning av att en kollega dog alldeles för ung, häromveckan, nämligen pressrådet Anders J Ericson.
Även om jag inte kände honom så nära har våra vägar korsats ett antal gånger de senaste åren (exempelvis när han tog detta foto) och han var alltid extremt hjälpsam och ... helt enkelt bra. Jag skrev nyligen en artikel som handlar om förändringar på utrikesdepartementet och av diplomatrollen, som jag hade tänkt skicka till Anders J för att be om synpunkter – eftersom den inifrån-/utifrånblick ett pressråd får på UD hade varit intressant i sammanhanget. Men tyvärr bestämde jag mig för att istället maila honom först när jobbet publicerats (det vill säga ungefär nu i dagarna).
Enligt rapporter från huvudstaden så var det i alla fall en välbesökt och stämningsfylld ceremoni.
Det känns väldigt konstigt när kolleger man haft att göra med på ett eller annat sätt dör, det är på sätt och vis en ny erfarenhet för mig. Journalister som dör brukar antingen vara hjältar som man aldrig har träffat eller personer som man vagt känner till och som åtminstone hunnit gå i pension.
Apropå förtida dödsfall så vill jag skriva något om Sydsvenskans Peter Melin som ju hastigt avled nyligen – vilket naturligtvis också kändes väldigt tragiskt, även om jag inte precis kände honom så väl heller.
Peter Melin var redaktionschef på Svenska Dagbladet under den tid jag gjorde min praktik där, det vill säga våren 1995. Jag hade ett par samtal med honom då och framför allt när jag senare började frilansa för tidningen och behövde reda ut bemötandet från en viss redaktör med någon. Det har skrivits mycket om vilken bra och lyssnande chef han var, och att han tog sig tid att se och lyssna på en obetydlig praktikant/frilansmedarbetare var fantastiskt (vill gärna tillägga att det fanns fler sådana chefer på SvD).
Jag minns att han nämnde hur han drömde om att "bli lokaltidningsredaktör och ha en katt", vilket antagligen kan tolkas att han jobbade för hårt och stressat redan då. Min favorithistoria om Peter Melin berättas av Martin Jönsson här.
/Gunilla
Hade det varit lite mer tåga i mig, och hade jag haft åtminstone lite pengar, så borde jag ha åkt till Washington och svenska ambassaden, där det i förmiddags ägde rum en minneshögtid med anledning av att en kollega dog alldeles för ung, häromveckan, nämligen pressrådet Anders J Ericson.
Även om jag inte kände honom så nära har våra vägar korsats ett antal gånger de senaste åren (exempelvis när han tog detta foto) och han var alltid extremt hjälpsam och ... helt enkelt bra. Jag skrev nyligen en artikel som handlar om förändringar på utrikesdepartementet och av diplomatrollen, som jag hade tänkt skicka till Anders J för att be om synpunkter – eftersom den inifrån-/utifrånblick ett pressråd får på UD hade varit intressant i sammanhanget. Men tyvärr bestämde jag mig för att istället maila honom först när jobbet publicerats (det vill säga ungefär nu i dagarna).
Enligt rapporter från huvudstaden så var det i alla fall en välbesökt och stämningsfylld ceremoni.
Det känns väldigt konstigt när kolleger man haft att göra med på ett eller annat sätt dör, det är på sätt och vis en ny erfarenhet för mig. Journalister som dör brukar antingen vara hjältar som man aldrig har träffat eller personer som man vagt känner till och som åtminstone hunnit gå i pension.
Apropå förtida dödsfall så vill jag skriva något om Sydsvenskans Peter Melin som ju hastigt avled nyligen – vilket naturligtvis också kändes väldigt tragiskt, även om jag inte precis kände honom så väl heller.
Peter Melin var redaktionschef på Svenska Dagbladet under den tid jag gjorde min praktik där, det vill säga våren 1995. Jag hade ett par samtal med honom då och framför allt när jag senare började frilansa för tidningen och behövde reda ut bemötandet från en viss redaktör med någon. Det har skrivits mycket om vilken bra och lyssnande chef han var, och att han tog sig tid att se och lyssna på en obetydlig praktikant/frilansmedarbetare var fantastiskt (vill gärna tillägga att det fanns fler sådana chefer på SvD).
Jag minns att han nämnde hur han drömde om att "bli lokaltidningsredaktör och ha en katt", vilket antagligen kan tolkas att han jobbade för hårt och stressat redan då. Min favorithistoria om Peter Melin berättas av Martin Jönsson här.
/Gunilla
Sena vanor, och tidiga
NEW YORK Man vet att man befinner sig i Brooklyn, New York, när man i kaféets meny kan läsa "Frukost, 7–15" och "Lunch, 11–17.30".
/Gunilla
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)