Hantverkare hemma i Harlem, del II

NEW YORK När jag kom hem igår kväll hade min hyresvärdinna mailat på nytt:

Gunilla,
Apt paint is really bad. They will not finish just today. They will have to come on Monday too. Just wanted to inform you. wall is cracking up in lots of places.

Det där med "really bad" vet jag inte, men visst – helt klart "bad"! Och det är ju bra att det är hon och inte jag som behöver ligga på för att det ska bli ommålat..!

Måndag, hm, tänkte jag, då hinner jag plocka i ordning och förbereda ordentligt för hantverkarna, till skillnad för hur det blev idag (läs: på fredagen).

Men vad tror ni hände i morse... Jo, klockan kvart över åtta så ringde det på dörren! Jag var vaken, men gick och öppnade i min polkagrispyjamas – lite trött efter att ha varit uppe till klockan tre och inte helt på hugget eller särskilt representativ. Där stod de två målarna som hade varit här i går, och skulle prompt börja måla igen! "Men Rxxx skrev att ni skulle komma på måndag?" sade jag. "Ja, men vi ändrade planer!" svarade de glatt.

OK, de fick komma tillbaka 15 minuter senare, så att jag skulle hinna klä på mig och plocka undan det värsta.

Så nu (knappt fyra timmar senare) är de här och spacklar och målar för fulla muggar. Väldigt mycket mer effektivt än om jag hade försökte göra det själv... Jag försöker få dem att avvakta med mitt arbetsrum till någon annan dag, så slipper jag flytta på alla böcker och tidningstravar som finns här. Bra om jag kan ställa i ordning de andra rummen först, och sedan förbereda kontorsrummet.

Målarna heter Byron och Geovany och kommer från Ecuador. Ecuadorianska hantverkare talade jag om så sent som igår, för en av de portugisiska männen jag träffade i Naugatuck i Connecticut hade flera just sådana anställda, och hävdade att de är de bästa. Så därför var det lite komiskt att det visade sig att Byron och Geovany i nästa vecka ska jobba med att renovera en fastighet som det indiska paret som äger mitt hus i Harlem (Rxxx och Pxxxxx) köpt i Waterbury – Naugatucks grannstad!

Ni kan ju gissa vad som hände se'n... Jag bjöd på kaffe och så pladdrade vi tre på – på en riktig rotvälska av engelska och spanska – om att flytta till New York och om att leva i exil. De trodde att de bara kom för att måla, och så blev de intervjuade! Eftersom jag just nu samlar material till en artikel om immigranter och den amerikanska arbetsmarknaden passade det mycket bra med dessa två fall. Som Geovany sade: "Varje invandrare bär faktiskt på en fantastisk historia". Nog är det roligt att hänga med folk på fältet, men det är heller inte dumt när intervjupersonerna kliver in i ens eget vardagsrum!

Snart kommer en bild där ni ser hur detta vardagsrum ser ut just nu, mitt i målningsstöket...

/Gunilla

Hantverkare hemma i Harlem, del I

NEW YORK Medan jag satt och mumsade på mina pannkakor i lugn och ro på det stiliga pensionatet – en 32-rumsvilla med blott fem uthyrningsrum! – i Connecticut igår morse fick jag ett mail från New York, märkt "Urgent". Det var min indiska hyresvärdinna som skrev:

Hi Gunilla,

I was trying to reach you since 2 days. I had arranged people to paint your apartment today, Friday. Then I forgot to follow up. Now they at your door. if you get this email on your phone instantly, please contact me 212-XXX-XXXX.

Rxxx

Ahhhhh...! Panik! Flera mail utväxlades snabbt oss emellan, men jag lyckades inte hålla hantverkarna borta från röran i min lägenhet.

Det har behövt målas om hemma hos mig bra länge nu, och jag trodde länge att jag skulle måla om själv. Jag har inte riktigt den där hyresgästmentaliteten så att jag ens tänker på att jag kan ringa värden för att få lägenheten ommålad. Och när jag frågade vänner i New York sade nästan alla att värdar i regel väntar med att måla om tills man flyttat ut, alltså inför nästa hyresgäst. Eftersom jag har rätt många, stora väggar kändes det som ett alltför stort projekt att ta tag i själv...

Men så berättade en väninna med koll häromveckan att jag har rätt till ommålning vart tredje eller fjärde år eller så. Och i samma veva kom det hem en fastighetsskötare för att fixa en annan grej, och han sade genast att "Oj, har du inte fått ommålat på sju år! Då sa jag genast säga till Rxxx att vi ska måla om. Hon är tillbaka på tisdag."

Jag tänkte att detta kanske skulle bli av någon gång under april eller maj, i bästa fall, inte att det skulle ske så snabbt att Rxxx inte ens skulle hinna kontakta mig innan... Well, nu när det blev så brått var det alltså bara att låta dem ta sig in i lägenheten, trots att där var fullt av klädhögar och prylar precis överallt i en enda röra... Puh.

Men när jag kom hem från vår lilla resa var halva vardagsrummet som nytt! Det här blir som en helt ny lägenhet, mycket bra.

/Gunilla

En massa mat

NEW YORK Det här åt vi i Connecticut igår:
Frukost, klockan 9: Fruktsallad med jordgubbar, honungsmelon och blåbär. Massor av små, tjocka pannkakor med knaperstekt bacon. Kaffe med mjölk. Nå'n slags banankaka.
Lunch, klockan 12.30: Liten skål med ljuvlig hummersoppa (lobster bisque).
Eftermiddagsmål, klockan 16: Enorm "steak on a rock", portugisisk biff som måste ha vägt minst 500 gram som grillades på het granitblock på bordet, serverat med ris och friterade potatisslantar.
Middag: Nej!

/Gunilla

Mer häng

NEW YORK Oj, ännu en dag med många möten! Inte lika många som igår, men dock: en massa skolungar och överentusiastiska museilärare på ett sopmuseum och ett antal portugis-amerikaner i en bar i Naugatuck. Och "steak on a rock", en rätt som måste vara New Englands möraste och största biff för pengarna ("värt en resa vartsomhelst ifrån", tyckte en matskribent i New York Times).
Men nu är jag hemma igen.

/Gunilla

Konsten att hänga

BRISTOL, CONNECTICUT Idag har jag (och fotografen Chris Maluszynski) gjort vad vi kunnat för att leva upp till Gay Taleses fina idé om vad journalistik är: The Art of Hanging Around. Han utvecklar det lite i New York Observer-artikeln föregående inlägg länkar till.

Vi har hängt hela dagen i Naugatuck, en liten stad i västra Connecticut med 30 000 invånare där vi spanat på vad tidens tand gjort med bygden, typ.
Fabriksarbetare, poliser, snickare, handelskammaranställda, museivolontärer, en portugisisk kock, skateboardkids och flera andra har vi pratat med. En mycket bra dag! De flesta möten har varit halvt om halvt oplanerade och oförutsägbara. Och det fortsätter imorgon med fler möten.

Det är med andra ord fantastiskt att det finns begåvade redaktörer som beställer vad vi kallat för "bygdereportage"!
Jag är lite inne på att adoptera Naugatuck och följa livet i en amerikansk småstad – i alla fall borde man kunna fara dit då och då när man behöver göra stories om olika ämnen: subprimelån, skolor, husmarknaden, pendling, arbetsmarknaden, krigsveteraner? Det finns en poäng med att bygga upp nå'n slags relation till en viss plats.

Just nu sitter vi i en enorm salong med träpaneler på detta stiliga pang.

/Gunilla

Så slipper jag klaga här idag

BRISTOL, CONNECTICUT Läs Emil Arvidssons jeremiad om frilansjournalistikarvoden här.

Men våra jobb är så privilegierade att man ändå inte får klaga (förutom till varandra, alla som varit ute med två frilansjournalister vet).

Och/eller läs artikeln han utgår från i New York Observer. Det handlar om Magasinskribentens död (och avfärdas som "bogus" av en och annan kommentator).

/Gunilla

Bygdens store son

NEW YORK Den lilla ort i Connecticut som vi styr kosan till imorgon skryter om att Adrian Gilbert Greenberg minsann kom därifrån. Han var en Hollywooddesigner som formgav kläderna till Trollkarlen från Oz, enligt Nauguatuck Economic Development Corporation. Mig skulle det inte förvåna om han tackade sin lyckliga stjärna för att han hamnade så långt bort från Naugatuck som i Hollywood.

Uppdatering: Förresten, det visade sig vara rätt spännande med Adrian Gilbert! Han gjorde även Greta Garbos kläder. Men jag ska inte fördjupa mig mer än så i honom, återstår fortfarande mycket research till morgondagen...

/Gunilla

Favorit i repris (ja, igen!)

NEW YORK Jag vill bara försäkra mig om att ingen missat att Sinnerman är världens absolut bästa låt (och att Nina Simone är världens bästa sångerska). Ni får lyssna på den om och om igen nu när jag är bortrest ett slag.

/Gunilla

Ut på vischan, kanske till en och annan övergiven kåk

NEW YORK Ojojojoj, många stories om de eländiga subprime-lånen är det nu! Bostadsområden som töms på människor, personer som stått för lånen och blivit paria på arbetsmarknaden, en regering som måste träda in som hjälpgumma och så vidare och så vidare. USA Today skriver om det senare här exempelvis. Tala om en story med bäring på Sverige.

I juni var jag på möte här i Harlem och stötte för första gången på fenomenet med dessa märkliga lån på allvar. Nog för att jag sett många skumma lånegivare i USA (och många skumma finansiella tjänster överhuvudtaget, det mest tragikomiska av allt är uppsjön av underliga kontor som lånar ut borgenspengar i närheten av tingsrätterna i vissa delstater). Men på det där mötet fick jag lära mig mer om hur de fungerar.
Det hela var ordnat av någon välmenande organisation som ville stötta harlemiterna att bli egnahemsägare, och där fanns mäklare, bankrepresentanter med flera som berättade att man inte alls behövde vara förmögen för att köpa en bostad ens på Manhattan. Närå, bara man hade åtminstone 5 procent – eller vad det var – till handpenningen så fanns det gott om lånemöjligheter... Och så berättade de om subprime-lånen, och hur de paketerades ihop och såldes vidare på olika tokiga vis. Den tjej som jag träffade där och sedan följde i hennes bostadsletande insåg till sin stora förvåning att även och hennes familj – tvärtemot vad hon trott – skulle kunna få ett lån och rentav köpa ett litet townhouse.

Men även bostadsmarknaden i New York var ganska skakig redan då, utom möjligen på självaste Manhattan – och den närvarande bankrepresentant som hade jobbat länge i relativt "fattiga" områden i Queens och Bronx berättade att många av hennes klienter (på en seriös hypoteksbank) var personer som hade svårt att klara amorteringarna. Jag anade en story, hon lovade att hitta intervjupersoner, och jag försökte sälja in detta som sommarreportage till SvD:s näringslivsredaktion och möjligen någon annan publikation.
Menmen, subprimekrisen hade ännu inte brakat loss på allvar, den svenska börsen hade ännu glada dagar och sommarläsningen i SvD var redan fullplanerad, så det gick inte. Tackmennejtack. Sedan när allting verkligen gick åt skogen i USA, under juli och augusti, var jag i Mexiko och i Sverige och det skrevs väl massor av artiklar om det då överallt.
Och de redaktörer jag träffade i Stockholm i januari – hm, inte så många – var bara lite lagom intresserade. Av ämnet ja, om deras egna analytiker skrev om dess konsekvenser för den svenska finansmarknaden, men av verkliga fall – hus och människor i USA – nej.

Fast nu när subprime-nyheterna står som spön i backen vore det väl attans om det inte skulle gå att intressera någon redaktör för en eller annan subprimestory.
För att variera mig lite tänkte jag fara iväg till vischan – egentligen är det nog Cleveland man borde till, men jag håller mig närmare New York. Vi får se hur det går! Egentligen ska resan handla om ett annat ämne, men det får jag berätta mer om någon annan gång (om jag lyckas hålla det hemligt). Ett bygdereportage, ska det bli! Men det vore *roligt* om det kan bli något om de troligen många utmätta husen i denna bygd också... Och ett slags sopmuseum har jag hittat att skriva om också. Det blir skoj att fara ut på fältet som omväxling.

/Gunilla

Jag och Karl Rove: "It's fun to watch"

NEW YORK Många i Sverige har sedan i höstas och i synnerhet jag kom hem i december, det vill säga några veckor före de första primärvalen, frågat mig vad jag tror om det amerikanska valet.
Och jag har i regel svarat vad som i mina öron låtit riktigt mesigt och fegt, något om att ja, det är ju helt omöjligt att säga och å ena sidan si men å andra sidan så... Just nu ser det ju ut som om att XX leder i sitt parti, men vad som helst kan hända och bollen är rund och det räcker med ett oförsiktigt uttalande som snurrar runt på TV-kanaler och i YouTube så ändras alla förutsättningar genast etc etc etc.
Istället för att sticka ut hakan och gissa på den ena eller den andra kandidaten – som vissa New York-svenskar, som lite våghalsigt spekulerade i att Mitt Romney kanske ändå skulle sno republikanernas nominering från Rudy Giuliani.
Det har inte bara med feghet att göra, utan också med det faktum att jag känner mig mer bekväm som reporter än som politisk kommentator, typ. (Huruvida det ena utesluter det andra eller ej har jag aldrig riktigt förstått.)

Men vad gäller demokraterna har det ändå känts som att min fega spådom stämt ganska bra – vad som helst kan fortfarande hända, och uttalanden och gamla TV-inspelningar som snurrar runt har spelat stor roll. Stor dramatik, är det.

Ändå tror jag att många i Sverige tror att tvekampen ellan Barack Obama och Hillary Clinton är jämnare än vad den är. I alla fall märkte jag det på min bankkontakt i Stockholm, en av dem som brukar fråga mig om valet. Igår blev han mäkta förvånad när jag sade att bedömare och förståsigpåare i USA nu värderar Clintons chans att sno åt sig nomineringen till kanske 5–10 procent. Han trodde nog att det var 50–50 ungefär.
Läs mer om den aktuella ställningen mellan de båda lägren i New York Magazine (men notera också de skeptiska kommentarerna, som menar att skribenten är uppenbar Obamist...).

Det skulle vara skoj att få åka till Pennsylvania inför valet den 22 april, vi får se om jag lyckas med det. Min syn på valet sammanfaller med [den forne republikanske valstrategen och nuvarande TV-kommentatorn/krönikören] Karl Roves. Han talar om de demokratiska kontrahenterna och deras respektive svagheter samt om Clintons eventuella chans att slå Obama i en rätt skojig och initierad GQ-intervju:

The odds are long, but improbable things have happened almost every month in this race. She wasn't supposed to win New Hampshire, and she did. So we'll see. You know, she's got a lot of strengths, and he does, too. We got two wellmatched opponents going at each other hammer and tongs. It's fun to watch.

Eftersom de flesta journalister och "pundits" ('förståsigpåare') tycker att det är "fun to watch" kommer läget mellan Clinton och Obama att framstå som jämnt och oförutsägbart ett tag till.

/Gunilla

Panta rei

NEW YORK P M Nilsson summerar en föreläsning av en sociolog han lyssnat till i Seattle:

".../kan/ man slå fast att inget är fast längre. Man vet inte vad sociala medier är eftersom de ändrar sig hela tiden. Man vet inte vem som använder dem eftersom användarna ändrar sina personligheter. Man vet inte vem som äger innehållet eftersom det produceras av en interagerande allmänhet. Man vet helt enkelt varken ut eller in och det är kanske den enda vetskapen som är värt något."

Hela bloggposten finns här.

/Gunilla

Häftig fredag, 1977

SVT:s ungdomsreportrar intervjuar John Foxx:



För er som inte heller har så bra koll: John Foxx var sångare i Ultravox. Och det borde åtminstone jag ha vetat... Ett av mina blandbandsband.

Se Ultravox-videon nedan så får ni se ifall John Foxx betedde sig *anarkistiskt* eller ej på scenen.

/Gunilla

Boknördigt

65 procent, inte så illa för en som (tyvärr) aldrig läser några böcker (numera). Annat var det när jag var bokslukare och medlem i Barnens bokklubb.

Gör testet hos Barnens bokklubb, det är ovanligt charmigt! (Via Lisa Jannerlings bokblogg på expressen.se. Hon är 97 % boknörd.)

Gunilla

In medias res

NEW YORK För er som redan inte sett min stiliga logga så har ni den här – form: Anna Lenskog och Oskar Glauser.

Varför den dök upp på skrivbordet? Jo, jag behöver beställa nya visitkort och börjar alltmer inse att jag inte kommer att ha vägarna förbi Peking – där jag lät tillverka dem jag har nu – inom överskådlig framtid. Så jag klurar på lite andra och eventuellt förnyade alternativ, med och utan denna logga, inklusive att trycka upp något med fotografier jag tagit.

/Gunilla

Dan Pink-uppföljning

NEW YORK Det senaste halvåret har jag märkt av extra mycket yrkesmässig osäkerhet – hos vänner och bekanta samt hos personer jag intervjuat:

Diplomater känner hur deras yrkesroll urvattnas och utmanas av "vanliga" byråkrater, fotografer känner konkurrens från reportrar som fotograferar, fastighetsmäklare noterar hur deras bransch strukturomvandlas genom Internet. För att inte tala om hur Internet påverkar hela medievärlden och min egen yrkestillvaro i grunden, inte minst utrikesrapporteringen.

I september gjorde jag en intervju i Washington, vilket jag tyvärr inte följt upp här på bloggen – med Dan Pink, som talar om nackdelar och fördelar med strukturomvandlingar av olika slag. Läs den gärna här! Eller direkt i tidningen Arbetsmarknaden, där den publicerades i höstas i något förkortat skick. Citat ur intervjun, som hänger ihop med det jag skrev ovan:

– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”

Ett annat citat:

– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.

I slutet av veckan kommer jag och fotografen Chris Maluszynski att resa till Connecticut för att göra något av ett bygdereportage, delvis med inspiration av Dan Pinks resonemang. Det kommer dock att handla om de ackumulerade effekterna av flera decenniers industrinedläggningar, och om hur de hanterats i USA.

/Gunilla