Smygtitt på Chris' Naugatucks-bilder

NEW YORK Om ni klickar här kan ni få smygkika på ett urval av Chris Maluszynskis superfina fotografier från vår resa i västra Connecticut föra veckan! Jag tycker egentligen att tidningen vi gör detta för skulle kunna ha enbart bilder och bildtexter, ingen lång trist text... ;-)

/Gunilla

P S Om någon skomakarkunnig person kan fackuttrycket för de trämodeller som syns på den andra bilden – på svenska och/eller engelska – vore vi tacksamma för att få veta vad de ska heta. De har använts i produktionen av gummistövlar, och förvaras nu i källaren på Naugatuck Historic Society.
De är för övrigt till salu, och säljs till vem som än vill ha dem – som dekoration eller dörrstopp, kanske. Något för Erik Penser?

Uppdatering: läster, var såklart ordet jag sökte (shoe forms, på engelska)! Stövelläster, i det här fallet.

Jag har fått en ny lägenhet

NEW YORK Så här såg det ut i mitt arbetsrum igår!
Det spacklades, slipades och målades så det stod härliga till. Nu har alla rum (vardagsrum, sovrum, arbetsrum, badrum, hall och kök) blivit alldeles vita och fina. Massor av skavanker och slitage, spår av fuktskador (till följd av snömassor på taket för några år sedan, jag bor högst upp), flagnande målarfärg och fula håltagningar är nu ett minne blott.
Kvar finns alla kläd- och pappershögar som flyttats runt i lägenheten de senaste dagarna. Jag var ju helt oförberedd på att målarna skulle komma i fredags eftersom hyresvärden glömt berätta....så det är ganska rörigt här nu. Och så luktar det mycket målarfärg, förstås.
Men det är väldigt fint, känns som att jag har fått en helt ny lägenhet! Eller som att jag kommer att få, när jag en vacker dag gjort i ordning inventarierna.

/Gunilla

Skurna skärmdumpar

NEW YORK I förra veckan lärde Alexander oss/mig hur man gör en skärmdump på en Mac. Repetition: klicka shift+äppelkringla+3 så skapas omedelbart en jgp-fil av allt det du ser på skärmen.

Nu kommer fortsättningskursen – med en funktion som för mig visat sig vara ännu mer användbar! Jag har lärt mig den här. (Där kan ni också läsa instruktioner för PC, som jag fräckt struntar i.)

Om man klickar shift+äppelkringla+4 så dyker det upp ett litet kikarsikte på skärmen. Med hjälp av det kan man markera ett fält med det man vill visa. När man släpper upp musknappen så tas omedelbart en bild av det markerade, som sparas på skrivbordet som en jpg-fil (kallad Bild 1, Bild 2 o s v ).

Jag visade min mamma hur man gör detta igår kväll. Tänkte att hon skulle kunna använda någon av skärmdumpsvarianterna för att skicka mig vid behov – så att hon kan visa exakt vad hon ser på sin skärm när hon har datorproblem, så att jag lättare kan assistera henne.
Kom också på att hon skulle kunna göra en bild av Skype när hon videochattar med sina barnbarn, och maila till någon väninna för att visa hur det ser ut. (Vet inte riktigt hur vanligt det är att mor- och farföräldrar har koll på att videochattande alls existerar, men det är säkert möjligt att upplysa en och annan i mammas bekantskapskrets om dess finesser – och samtidigt visa upp ett foto av de söta barnbarnen!)

Sedan kom jag inte på några fler givna användningsområden. Annat än att skärmdumpsfiler är bra att ta till för den som prodcerar läroböcker i datorkunskap.

Men idag har jag använt funktionen på en rad andra vis! Det är ju oerhört användbart att ultrasnabbt kunna klippa ur ett fält ur något man jobbar med och behöver maila någon annan. Några exempel:

1. Jag har skurit ut information från bankkontoutdrag, för att visa personer jag skickat pengar till, eller fått pengar från, hur det ser ut. Mycket bättre än att bara "klippa och klistra" in siffrorna löst i ett mail!
Särskilt användbart när det gäller information på en sajt som man inte kan länka till utan vidare, för att den kräver inloggning (som en Internetbank).
Och så kan man ju klippa ur bara exakt den information man vill visa – som i bildfilen ovan, som jag skapat enbart för detta inlägg (annars är den ganska meningslös, så hårt beskuren som den är, hehe). Samma information hade varit ett elände att få fram genom "klipp- och klistra"-funktionen, och det hade ändå varit svårläst och fult.

2. Jag har hjälpt en kompis med synpunkter på en artikel hon håller på med. Det handlade bl a om hur man definierar en viss byggnadstyp – och då kunde jag klippa ur det aktuella huset från ett flygfoto hos Eniro/Gula sidorna (i sig en fantastisk funktion). Se nedan!

Detta enkla tricks revolutionerade faktiskt min vardag idag, eftersom jag hade massor med små saker som behövde fixas och kommuniceras med olika personer. Jag gjorde hur många utskurna skärmbilder som helst! Kanske det finns någon mer som inte känt till knepet. Nu vet ni.

/Gunilla






Pedagogiskt, inte sant?!

Mannen som är överallt nästan samtidigt

NEW YORK Buhu, Carl Bildt har stramat upp sitt blogghuvud och har inte längre den roliga och lite töntigt fula vinjetten "Carl Bildt bloggar" (med ordet "bloggar" i en tokig vinkel)...

/Gunilla

"Lättnad lämna Zimbabwe"

NEW YORK DN:s Afrika-stringer Anna Koblanck rapporterar om situationen för svenska journalister som rapporterat från Zimbabwe, trots att de inte fick pressvisum för att bevaka valet:

Tio dagar av öppenhet hade svept igenom landet och det verkade som om utländska journalister skulle kunna rapportera fritt.
– Men samtidigt som jag landade slog beväpnad kravallpolis till mot ett hotell där många utländska journalister bor. På ett ögonblick förändrades allt, säger hon.
I stället för att kunna intervjua och rapportera hem till Sverige blev hon och några andra svenska journalister från Sveriges Television, TT, TV 4 och Sveriges Radio sittande i ett hus utan att kunna gå ut. Risken att bli gripen var för stor. De rapporter hon lyckades lämna skrev hon anonymt.

Situationen i Zimbabwe är verkligen vidrig. Jag har aldrig varit där, däremot träffade jag på enstaka flyktingar från landet när jag var i Kapstaden för ett år sedan. Det som gjorde störst intryck var reportage i en sydafrikansk tidning om hur matbristen och de höga livsmedelspriserna påverkade människor.

Utländska journalister är kanske dem det minst av allt är synd om av alla som vistats i Zimbabwe på sistone. Fast nu råkar ju denna blogg handla rätt mycket om frilansjournalisters arbetsvillkor.
Flera av de nämnda journalisterna är såvitt jag vet frilansar, ej anställda av de uppräknade mediebolagen (undantag: Sveriges Radio). Hoppas att deras kunder backar upp dem för de stora utgifter det kan innebära att bli kvar flera extra dagar i ett land! Kanske har det fungerat väl i detta fall, jag har ingen aning – men ofta tar man rätt stora ekonomiska risker som frilans. Att resa i Afrika är dyrt.

När jag var i Haiti häromåret ("Västra Västafrika", som jag kallar det!) och blev kvar en vecka extra sedan alla flyg ställts in på grund av oroligheter skickade jag halvdesperata mail till några uppdragsgivare, förklarade situationen och bad dem beställa fler av mina föreslagna stories (så att jag skulle kunna klara de extra kost- och logiutgifterna som uppstod). Men jag minns inte ens att jag fick några svar pa de mailen... Fast Zimbabwe är nog lite hetare nyhetsstoff på redaktionerna än vad Haiti varit.

/Gunilla

Jackson in action

NEW YORK "Nog är det ett konstigt jobb vi har" konstaterar vi frilansjournalister ofta (senast jag och Chris när vi kajakde runt i Connecticut). Här ovan ser ni var i Peking mina Indienresekamrater Ola Wong och Jackson Lowen jobbade nyligen.

/Gunilla

Berätta med bilder och ljud

NEW YORK Bildspel har blivit en av mina journalistiska favvogenrer!

Att skriva kommer nog alltid att vara min huvudsakliga metod, men eftersom jag gillar att jobba med fotografering och ljud också så ska jag försöka utveckla lite bildspelsmakande i framtiden.

Bildspel är en relativt billig form av totalproduktion som man som någorlunda multimedial journalist kan göra på egen hand. Ett slags fattigmans-TV, som kan ge oerhört suggestiva berättelser. Många fotografer jag känner jobbar med att göra bildspel, och det skulle jag också kunna göra (att sälja dem är nog tyvärr en annan femma).

Här ser ni ett aktuellt exempel på ett fint bildspel som tydligen publicerats hos aftonbladet.se: ett porträtt av den legendariska Vita huset-reportern Helen Thomas, som Pontus Höök gjort och just belönats för med ett hedersomnämnande. Grattis, Pontus! (Via Thomas Nilsson.)

Se även Washington Post-bildspelet som vann samma tävling, här.

Fantastiska bildspel finns också på MediaStorm och The Raw File. (Via Johanna Syrén.)

/Gunilla

DN bor billigt på Manhattan (eller?)

NEW YORK Lisa Förare Winbladh och hennes Taffel-kommentatorer sågar och strimlar den dubbelmoral de ser i att Dagens Nyheter i samma söndagstidning dels uppmanar läsarna i att flyga till New York på superkort shoppingsemester, dels berättar om hur klimatförändringarna (och handelshinder och europeiska rovfiskare) förstör försörjningsmöjligheterna för västafrikanska fiskare. (Det senare för övrigt ett riktigt bra reportage, av Karin Bojs!)
DN har ju gjort en stor grej av att de minsann klimatkompenserar sina resor, i alla fall på reseredaktionen: "Vi måste ändra vårt sätt att resa".

Jag har inte så mycket att tillägga till det Lisa&Co skrivit. För att jag tycker att svenskar som åker till New York i regel ägnar liiiite för mycket tid åt Manhattan- och outlet-shopping – när det finns så mycket annat skojigt och tokigt och intressant att upptäcka här i USA än köpladorna – har ni nog redan märkt.

Tillåt mig dock att här citera Lisas rimmade devis, som ju är användbar i många sammanhang (säger jag som flyger som en galning – och även ägnat en och annan krona och minut åt shopping i mina da'r, även om jag just nu inte känner något shoppingsug alls):

Dubbelmoral ska alltid klandras
inte min men alla andras.

Själv åkte jag faktiskt hit till New York från Stockholm en gång, hösten 1999, i blott fyra, fem dagar och tog med mig smutstvätt hit för att passa på att få tvättat i en av sta'ns behändiga tvättinrättningar...
Men det skriver jag mest för att chockera lite. Huvudsyftet med min resa var inte att tvätta, utan att spana på den skola jag då höll på att söka till (och att göra några jobb, samt hänga på Café Gitane).

Fast när jag kollade på DN:s uträkning av rese- och shoppingbudgeten så insåg jag att jag måste dra mitt strå till sågningsstacken. "Trestjärnigt hotell, två nätter (bokat via hotels.se) 440 kr", står det. Visst är dollarkursen låg, men när började de trestjärniga Manhattanhotellen erbjuda så billiga rum?

Jag testade lite genom att söka på sajten hotels.com. Premissen var: två nätter på ett hotell med minst tre stjärnor, om en månad – alltså i början av maj. Kanske är det mer högsäsong än när DN var här, men om man tänker sig att DN-läsaren ska åka iväg inom kort var det väl en lämplig parameter.
Det absolut billigaste rum jag hittade i min testsökning gick på 285 dollar per natt ("lowest average nightly rate"), de flesta betydligt mer. Skulle DN då ha lyckats hitta ett för 37 dollar?*) Tillåt mig tvivla. Isåfall bor man knappast bättre än i en sovsal på ett vandrarhem.

Kollade också på rum omedelbart, alltså redan ikväll. Då fanns det faktiskt ett sista minuten-rum på uppenbarligen OK ställe för blott $160. Men de flesta hotell kostade betydligt mer, så helt desperata efter gäster verkar Manhattans hotellägare inte vara.

Nä, Lisa har nog rätt i att DN antagligen lyckats glömma en nolla i sin konsumentupplysande uträkning. Nå, shoppar man tillräckligt mycket sparar man givetvis ändå in resan..!

/Gunilla


*) Om hotellkostnaden för två nätter var 440 kronor, blir det 220 kronor per natt. 220 kronor ≈ 37 dollar.
På de angivna hotellpriserna på den amerikanska sajten tillkommer dessutom skatter/moms; kanske ingår de på hotels.se som DN använt (svensk version av samma sajt).

P S Sedan tycker jag att DN tar ett vällovligt journalistiskt grepp när de i artikeln försöker klura ut varför priserna skiljer sig så mycket mellan Sverige och USA. Det bakomliggande priset på världshandelsmarknaden sätts ju ofta i dollar, så priserna borde ju sjunka även i Sverige.
De förklaringar DN presenterar (lägre drifts- och marknadsföringskostnader, lägre skatter och lägre moms i USA) missar dock att priserna torde justeras med tiden. När Nikon inte får så mycket i yen för att de säljer kameror i dollar i USA kommer priserna här att höjas, och så vidare. På kort sikt har de svårt att höja, även om europeiska shoppingturister tycker det blir väldigt billigt, eftersom de då tappar i försäljning till amerikanska konsumenter.
Och köps Nikonkameror in till Sverige i dollar kommer effekterna i form av sjunkande priser också att märkas på sikt i svenska butiker, i takt med att ordrar och kontrakt skrivs om.

Lite mer om Williamsburg igår

NEW YORK Idag är det en rätt trist och mulen dag. Mycket bra, eftersom jag måste vara hemma och: förbereda min deklaration, skriva en viss artikel, förbereda utskriften av Naugatuck-reportaget samt plocka ihop ALLT som finns i arbetsrummet (puh!) och packa ner det i lådor, eftersom målarna kommer tillbaka imorgon.
Tyvärr har jag blivit smått handlingsförlamad, men blir glad om jag klarar av detta idag. Och att stryka ett litet berg med kläder som legat och glott på mig sedan i påskas.

Igår var det annorlunda – en mycket varm och solig dag. Hade blivit katastrof om det var samma fina väder idag igen, för isåfall hade jag inte kunnat sitta inne.

I Williamsburg där jag tillbringade den sena kvällen och eftermiddagen igår var det enormt mycket folk i rörelse. Jag satt och gjorde ingenting särskilt på Atlas Café i några timmar – men för första gången på flera månader träffade jag min New York-bästis K, vilket var bra (vi har båda varit busy och/eller på resande fot och inte lyckas sammanstråla).

När Atlas hade stängt knallade vi in på en slags konstutställlning på Hope Street, där alla verk var inspirerade av ... tatueringar. Den rätt stora lokalen var minst sagt proppfull av Williamsburgs-hipsters, varav alltför många ville gulla med K:s toksöta dvärgspets Tilda.

Tilda kan faktiskt sällan visa sig offentligt, de flesta som ser henne drabbas av olika tvångsbeteenden och måste klappa/fotografera/prata om henne. Vi har gått in med henne på olika gallerier, och det har känts lite som att visa sig på lokal tillsammans med Paris Hilton (föreställer jag mig). Det som alla frågar är alltid dessa tre saker:

– Hur gammal är hon (åtta år – vilket ingen tror på, alla tror hon är en valp)?
– Vad är det för ras (dvärgspets/pomeranian)?
– Vad heter hon (Tilda)?

Ibland springer folk efter oss (nåja, efter K) och kräver att få klappa hennes hund. En gång lurade vi i en tant på denna konstutställning i Chelsea att det var en leksakshund, vilket hon trodde, så tanten blev livrädd när Tilda lite ladylikt rörde på huvudet och blinkade.

Igår var folk dessutom lätt ölstinna och lite tjafsiga. Så vi var strax tvungna att gå ut, och kände oss dessutom en smula alienerade inför tatueringskonsten (särskilt jag, som nog blev lite bortskämda av förra helgens konstchock). Mer om utställningen/konstauktionen här.

Sedan gick vi till en av mina favoritrestauranger i Williamsburg, The Lodge och åt, först vid 22-tiden på kvällen (men det var ändå fullpackat i matsalen). Lammracks med varma grönsaker, 15 dollar exklusive dricks och moms. Kom hem först klockan 02, efter grov otur med tunnelbaneavgångarna!

Atlas Café är för övrigt ett av de kaféer i New York och i världen som jag tror har allra högst andel medhavda, bärbara datorer bland sina gäster. För det mesta brukar så gott som varje gäst där ha en dator, vare sig den används enbart för surfande eller skrivande på Den stora romanen. Det har gått så långt att de faktiskt fått markera vissa små bord (kanske två av femton) som "chat zone", från vilka datoristerna måste hålla sig borta.
Nedan en bild på några av alla skärmar (fotot taget med min dator) – och en liten film genom vilken jag visar K att det även finns en liten videokamera inbyggd i MacBook. Det blev inte precis någon höjdarinspelning. Men ni ser i alla fall att jag och K har roligt på jobbet!

Hon har förresten nu fått låna min "gamla" bärbara ett tag, eftersom hennes läbbiga PC gett upp ännu en gång. (Nej, jag har ännu inte synkroniserat mina båda datorer, men jag tror att K kommer att ta väl hand om den hon får använda nu.)

Nu, åter till plikterna! Disciplin!

/Gunilla



Hmmm....det går visst inte att lägga upp videon, jag får jobba på det! Konstigt, för det har jag kunnat göra tidigare.

Icke olivolja, men: björksav, violer och tångchips

NEW YORK Oj, denna SvD-artikel om Noma i Köpenhamn var faktiskt en ögonöppnare. Min fantasi om att utnyttja nordiska råvaror bättre sträcker sig till typ Västerbottensost, dinkel och älgstek – men mjölkskinn, sjöborrar och ormbunksskott! Oj (igen)! Och att det är en kille med sina rötter i Makedonien av alla ställen som ligger bakom allt detta. Vilket fantastiskt pionjärarbete.

Innan René [Redzepi] öppnade Noma for han runt i Norden under två månader som en gastronomisk upptäcktsresande. (– – –) Den svåraste utmaningen var just att hitta leverantörer och därefter att komma runt alla byråkratiska handelshinder. Detta var år 2003 och det var lättare att hitta färsk thaibasilika i Köpenhamn än frysta svenska hjortron. Man kunde skaffa vit tryffel från Umbrien på tio minuter om det var säsong, men två veckor räckte inte för att få majrovor från Färöarna, lika söta och saftiga som päron tack vare alla långa, soliga växtdagar. Det var lättare att köpa krokodilkött än älgkött och det skulle också visa sig vara betydligt svårare att få tag i bra jordgubbar från Själland än att importera jungfruolja från Italien.

Hm, jag har ju hört talas om Noma, inte minst genom Gourmets och Lisas skriverier – men jag hade väl inte läst ordentligt, och hade inte fattat att restaurangens koncept var så till den milda grad extrem-skandinaviskt.
Jag får boka nästa transatlantiska resa via Köpenhamn och göra ett lite stopover, så kan jag glida dit från Kastrup och äta lunch (något som jag faktiskt annars hade tänkt göra med Trappaner i Malmö). Eller rättare sagt frokost.
Som tur är har jag ju i alla fall Leijontornet och Mathias Dahlgren nästgårds när jag är hemma i Stockholm. Leijontornet har toppenluncher!

Noma samarbetar förresten med grönländska gourmetkrogen Nipisa, som jag skrev om när jag var i Nuuk sommaren 2005 (se nå't av alla Gourmetnummer under hösten det året).

Läs även Det nya nordiska kökets manifest.

/Gunilla

Inte riktigt rätt

NEW YORK Stackars alla människor som blir intervjuade eller omskrivna på andra vis och sedan inte alls känner igen sig i beskrivningen ... eller känner igen sig lite grann men ändå inte alls riktigt.
Ett litet exempel i mängden: Borås Tidning skriver en artikel där ett stycke handlar om Therese Bohmans blogg. Therese Bohman blir smickrad men noterar att det mesta blivit lite tokigt: stavning av hennes namn och alla möjliga fakta. (Skrålla ner till den 2 april, 18:59). Och så där är det väl hela tiden... Inte så fel att det är läge att kräva en rättelse, men så att man som omskriven känner sig missförstådd och tappar förtroende för skribenten.

Har missat att följa Therese Bohmans blogg på sistone, nu ska jag börja igen!

/Gunilla

Blogga sig till döds

NEW YORK Lennart Frantzell skrev häromåret om hur hemmajobbande, lågbetalda bloggare är vår tids motsvarighet till 1800-talets sweatshops – men det är väl snarare det förindustriella förlagssystemet som är den korrekta historiska parallellen. (Och så kan tidningarnas webbredaktioner med sina googlare få motsvara sweatshops...) Se även Lennarts inslagg om bloggande som lågstatusyrke. (Dick Harrison skriver roligare om det så kallade förlagssystemet, och om hur fritid förr prioriterades över att tjäna pengar, här.)

Nu skriver New York Times om hur bloggare bokstavligen jobbar sig till döds i sin permanent uppkopplade tillvaro på nätet med höga prestationskrav. Utdrag:

"...bloggers complain of weight loss or gain, sleep disorders, exhaustion and other maladies born of the nonstop strain of producing for a news and information cycle that is as always-on as the Internet.
(– – –)
It is unclear how many people blog for pay, but there are surely several thousand and maybe even tens of thousands.
The emergence of this class of information worker has paralleled the development of the online economy. Publishing has expanded to the Internet, and advertising has followed.
Even at established companies, the Internet has changed the nature of work, allowing people to set up virtual offices and work from anywhere at any time. That flexibility has a downside, in that workers are always a click away from the burdens of the office. For obsessive information workers, that can mean never leaving the house.
Blogging has been lucrative for some, but those on the lower rungs of the business can earn as little as $10 a post, and in some cases are paid on a sliding bonus scale that rewards success with a demand for even more work.

Sömnstörningar, ja, helt klart. Bäst att sluta skriva för idag!

/Gunilla

Atlas Café, Havemeyer/Grand

Fotograf: datorn

NEW YORK Idag blev det riktigt skönt försommarväder i New York (så sent som igår var det rätt kyligt och trist)! Perfekt hängväder – och här i Williamsburg står körsbärsträden i blom.
Jag sitter på Atlas Café, där så gott som alla gäster i regel har varsin bärbar dator – utom jag, som har två stycken med mig (och hela väskan full av sladdar). Den ena för utlåning till min kompis K som just kom hit med sin hund T! Vi har det något bisarra lördagskvällsnöjet att jobba på lokal gemensamt.



/Gunilla

Total make-over i Harlem

NEW YORK Här ser ni mitt för närvarande inplastade vardagsrum...



Sedan jag tog denna bild har jag fått liv i min vanliga kamera, så jag tog lite foton med den också. Onekligen lättare när man liksom befinner sig bakom kameran och har en sökare att titta i, än att fotografera med datorn!

Men men, nu hinner jag inte ladda upp fler målarbilder – ska iväg till ett av mina Williamsburgkontor och hänga lite, hehe. Närmare bestämt kaféet Atlas.

/Gunilla

Hantverkare hemma i Harlem, del III

NEW YORK Mina kamerabatterier är inte laddade, så nedanstående foto har jag tagit med datorn... Blir inte så bra, men ni ser i alla fall hur Geovany målar väggen vid köket, assisterad av Byron till höger!



/Gunilla