Britta Svensson faller för Clinton(s spinning)

NEW YORK För några veckor sedan hade jag en lång diskussion med en av alla dem som kritiserar svenska mediers USA-bevakning, särskilt då den överdrivna fokuseringen på demokraterna på bekostnad av republikanerna. Det är kritik som jag till stor del instämmer i, även om jag verkligen inte köper hela den verklighetsbeskrivning som de flesta av dessa kritiker har.

Då kom jag in på det superlånga inlägg jag skrev för knappt två år sedan, och som blev så pladdrigt att jag tvivlar på att någon enda människa läst det.
Men där undrade jag bland mycket annat vilka alla dessa "Hillary-kramare" – som Andreas Ekström skrev om i Journalisten; läs gärna Livia Sennis Erikssons kloka kommentar om Silvio Berlusconi! – skulle vara?

Som jag skrev då saknade jag belägg hos kritikerna för att svenska USA-korrespondenter skulle vara så himla Hillary Clinton-vänliga. Jag kände helt enkelt inte riktigt igen mig i den delen av mediekritiken (även om jag kan se att det blir pro-demokratiska skevheter i rapporteringen när amerikansk politik bedöms med svensk måttstock).

Men, som jag och denne mediekritiker kom fram till under vårt samtal nyligen: Visst finns det en hel del medlemmar i Hillarys hejaklack i Sverige. Mona Sahlin, Katrine Kielos och Liza Marklund, inte minst (jag gillar en hel del av det som står i dessas texter) . Och det är klart att även Sverige-baserade kolumnister påverkar USA- och Hillary Clinton-bilden i Sverige.

Trots att Hillary Clinton inte lyckades "close the deal" i de inledande primärvalen – efter att ha lett opinionsmätningarna med hästlängder hela hösten – och trots att hennes stab under våren tagit till allt fulare kampanjmetoder, så finns det fortfarande kolumnister som hoppas.

Det senaste exemplet är Expressens Britta Svensson, som utsänd av tidningen till Pennsylvania under primärvalskampanjen totalt föll i farstun för Clinton. Hon slår såväl Sahlin som Kielos och Marklund i sin devota beskrivning, som har en lätt nordkoreansk ton:

[Hillary Clinton] har en tuff, kraftfull utstrålning, där kropp och själ tycks vara i harmoni. De eleganta kavajerna är alltid välsittande, håret perfekt. När lilla handskrivna fusklappen väl åkt ner i kavajfickan pratar hon i tre kvart utan manus, utan att snubbla på orden, ta paus, eller tveka en enda gång.
(– – –)
De elakheter som många tidningskrönikörer häver ur sig mot henne har ingen motsvarighet när Hillary är på valmöte. Folk avgudar henne.

Hela kolumnen hittar ni här.

Att en kvällstidningskolumnist hyllar sin favoritkandidat (I assume, trots denna krönika om att John McCain lär ta hem spelet) och tar ut svängarna när hon skriver är i sig ingenting att säga om, tycker jag. Svensson gör på det viset bara sitt jobb.

Och att hon tycks förväxla Clintonmötesdeltagarna – och just deras stora entusiasm för Clinton – med hela amerikanska folket, och får det att låta som om det enbart är de elaka krönikörerna som är emot en Hillaryseger, kanske man kan hoppas att tidningsläsarna ser igenom. Trots allt vet svenska folket nog att majoriteten amerikaner inte avgudar Hillary Clinton.

Men alla läsare kanske inte kunnat/orkat/velat följa samtliga turer i primärvalen. Säkert finns det många som inte greppat att Barack Obama har skaffat sig en matematiskt ointaglig ledning och att läget inte alls är lika (jag har ju skrivit om detta här en del, se t ex detta inlägg). Britta Svenssons kolumn ställer lika stora krav på läsarna att se igenom budskapen, som rubriksättarna som Jonas Morian kritiserade här.

Under vinjetten "fakta" serverar Svensson sedan ren rappakalja:

PRESIDENT CLINTON?
Hillary Clinton, 60, kan nå sina drömmars mål genom att acceptera rivalen som partner i höstens presidentval.
Barack Obama, 46, kan skaffa sig den erfarenhet han behöver som nummer två under Madam President.

Eh, ja, det "kan" de säkert. Men hur i all sin da'r kan Britta Svenssons önsketänkande presenteras av Expressen som "fakta"?
Detta är ju ren spinning, i stil med Hillary Clintons egna fräcka uttalanden i frågan, att hon – trots att hon ligger efter Obama – nådigt kan tänka sig honom som sin vicepresidentkandidat.

Svensson bortser, liksom Clinton själv, helt ifrån att Barack Obama vunnit så många val och så många delegater och superdelegater att Clinton nu enbart kan vinna med antingen en fullkomlig jordskredsseger i samtliga återstående val och/eller en god portion politiskt trixande.
Trist att vinjetten "fakta" i detta fall tycks ha genomgått samma urholkning som yrkestermer som "reporter" och "dateringsort". Jämför med den sakliga faktarutan i Expressens korrespondents text om vad som kan bli läget efter valutgångarna den 6 maj här.

Vidare köper Britta Svensson, i slutet av sin text, helt tolkningen att det "bara" är svarta som röstar på Barack Obama. Eh, så många svarta att de kan bära fram en kandidat själva finns inte i USA. Det här är Bill Clintons sätt att beskriva valstriden rakt av. Och det är inte särskilt snyggt.

Här finns en mindre devot beskrivning av Hillary Clintons kampanj, av pro-obamianen Lennart Frantzell som visar att Hillary Clinton förvisso menar allvar med sin schwungfulla slogan: "I'm in, and I'm in to win".

/Gunilla

P S I Vad tycker jag då själv om Hillary Clinton, Barack Obama och John McCain? Det kanske jag får anledning att återkomma till en vacker dag.
Tillsvidare kan jag säga att Liza Marklunds text (länk ovan) givetvis innehåller en mängd kloka poänger om Clintons kamp. Jag tycker: Hennes kompetens och vilja att vinna är synnerligen befriande, men hennes kampanjmetoder ofta synnerligen fula.

P S II New Scotsman återupprepar idén om en gemensam Clinton/Obama-kandidatur, en idé som Wall Street Journal sågar jäms med fotknölarna och beskriver som en dröm inte bara för demokratiska aktivister utan även för John McCain.

P S III Den republikanske rådgivaren Karl Rove har en hel del goda råd åt Barack Obama i sin Newsweekkolumn.

Svensson idiotförklarar Obamas väljare (och DNC)

NEW YORK Vad har Expressens Britta Svensson för demokratisyn egentligen?

Häromveckan skrev hon denna kolumn, där hon spår att John McCain blir den som vinner presidentvalet i november och får flytta in i Vita huset i januari, samt skriver att Hillary Clinton enligt hennes mening är den enda som kan ge honom en match eftersom Barack Obama är "för tunn".

Fair enough. Det är en analys/åsikter/spådom som är helt OK och på intet sätt anmärkningsvärda. John McCain har en jättechans att vinna, absolut; Clinton har många förtjänster framför Obama. Men vad sägs om denna harang?

"... ledarna i det demokratiska partiet har blivit förälskade i Barack Obama och hans framgångar bland unga väljare. I stället för den oslagbara valsedeln med Clinton som presidentkandidat och Obama som vicepresident valde man dagens nedbrytande käbbel."

Som om det vore "ledarna i det demokratiska partiet" som manipulerat och dikterat för väljarna i de hittillsvarande primär- och nomineringsvalen vad de måste rösta på? Menar Britta Svensson verkligen på allvar att partiledningen borde ha bestämt i vintras eller så att de skulle ha "en oslagbar valsedel" – med Hillary Clinton överst? Varför då?

Det är ju just så det inte fungerar i USA, det är inte som i Sverige där partierna nominerar kandidaterna internt – utan väljarna får säga sitt i primärval och nomineringsmöten.
Man kan naturligtvis tycka att en valsedel med både Clinton och Obama vore optimal, men vilka är Britta Svenssons argument för att det är givet att Clinton isåfall ska stå överst, trots att en majoritet av väljarna hittills föredragit Obama? För att hon tycker att Barack Obama är "tunn"?

Visst har det blivit ett nedbrytande käbbel av alltsammans. Men på vilket sätt är det partiledningens fel?

/Gunilla

Tuffaste fightern tvingas ge upp mot främmande fågel

NEW YORK Visst är det synd att "den tuffaste fightern" snart tvingas lämna ringen. Jag tycker det är trist att så pass många "vanliga amerikanska kvinnor" och ultrafeminister avskyr Hillary Clinton så till den milda grad. En hel Clintonhatar-industri riskerar nu att gå under!

Här kan ni läsa en intressant artikel som pedagogiskt förklarar varför progressiva, amerikanska kvinnor har så svårt för Clinton – för att hon är "Joe Lieberman in drag"!

Clearly, Hillary and her advisors have calculated that for a woman to be elected in this country, she’s got to come across as just as tough as the guys. And maybe they’re right. But so far [NB, artikeln skriven våren 2007!], Hillary is not getting men with this strategy, and women feel written off. After the dark ages of this pugnacious administration, many of us want to let the light in. We want a break with the past, optimism, and a recommitment to the government caring about and serving the needs of everyday people. We want what feminism began to fight for 40 years ago—humanizing deeply patriarchal institutions. And, ironically, we see candidates like John Edwards or Barack Obama – men – offering just that. If Hillary Clinton wants to be the first female president, then maybe, just maybe, she should actually run as a woman.

I vintras skrev massvis av amerikanska feminister under ett upprop i vilket de stödde Barack Obama. Huvudanledningen är Clintons stöd för Irakkriget. Många feminister har också haft svårt för att se Hillary Clinton så lojalt – eller strategiskt – stanna hos sin man, trots hans eviga snedsprång.

Men hon kan komma tillbaka – som vicepresidentkandidat eller utrikesminister eller New York-guvernör eller senatens majoritetsledare.
Jag tycker utrikesminister. Dels för att P M Nilsson föreslog det i mars, och hans analys om att USA har mer akuta problem med rasism än med sexism var så bra, och dels för att det vore roligt att tänka sig La Clinton ta sig an mörkrets makter enligt Chicago Tribunes bild:

Send her into a dark alley alone with Russian dictator Vladimir Putin, and slip a paring knife into her hand, and Hillary is the one who comes out five minutes later, smiling.

Eller egentligen tycker jag ju att Samantha Power eller Madeleine Albright kunde bli utrikesminister, utifall att Barack Obama skulle vinna novembervalet. Men det finns nog arbetsuppgifter till alla.

Britta Svensson beklagar i Expressen att "den tuffaste fightern" lämnar ringen och passar också på att såga Barack Obama och hans brist på substans.
Inte nog med att han förmodas få svårt att gå hem i stugorna för att han är "en främmande fågel som många inte kan få grepp om eller begripa sig på", han är dessutom överlägsen och tjurig, har en tonårings kroppsspråk och saknar såväl harmoni som tyngd och pondus. Tycker Svensson, och antyder (som hon gjort tidigare, se här) att det var synd att väljarna inte genomskådade hypen. Fair enough, hon har i alla fall rätt i att Obama länge undgick granskning. Framtiden får väl utvisa hur tvekampen mellan McCain och Obama slutar.

Men – I beg to differ vad gäller Michelle Obama, som Britta Svensson tycker är "klumpig" och "inte kan få en enda människa att tänka "first lady"".

Jag tänker "first lady" varje gång jag ser Mrs Obama! Hur coolt vore det inte att ha en street smart ghetto girl från Chicago South Side i Vita huset? Riktigt coolt. Men det är kanske bara jag.
Christopher Hitchens ger en motbild, och anar att Michelle Obama är familjen Obamas verkliga separationist och pastor Wright-kramare. Jag har faktiskt börjat skumma hennes Princetonuppsats, men har inte kommit så långt ännu att jag kan se att den är oläslig för att den inte är skriven på något känt språk, som Hitchens påstår. Kommentarerna är delade mellan "kom igen, det är bara en uppsats som hon skrev när hon var 21" och "där ser man hur det går när svarta får specialbehandling".

Expressens Gunnar Johansson som träffade Michelle Obama i Iowa i vintras porträtterar henne betydligt mer positivt här:

Åhörarna sitter tysta. De är alla starkt berörda.
Michelle är fylld av optimism. Här märks inget av den annars så utbredda känslan att rivalen Hillary Clinton verkar omöjlig att slå.
Långa Michelle står där i sina blanka lackstövlar och håller sitt halvtimmeslånga tal utan manus. Hon har stark utstrålning, gestikulerar ivrigt och rösten vibrerar av känsla.

Ingen klumpighet där, inte. Utan lackstövlar!

För övrigt tycker jag att det i denna valrörelse mest varit Bill Clinton som varit klumpig, och inte kan väl han få en enda människa att tänka "first lady"?

Nå, det var i alla fall skönt att slippa ännu en tendentiös "faktaruta" till Svenssons text.

Times Karen Tumulty visar på fem strategiska misstag Hillary Clintons stab gjorde i valrörelsen här.
Intressant nog så trodde chefsstrategen Mark Penn – enligt texten – att valet skulle vara avgjort så snart Clinton vunnit primärvalet i Kalifornien med alla dess delegater. Han hade alltså liksom missat att delegaterna i demokraternas primärval fördelas proportionellt, inte enligt "the winner takes it all"-principen. Inte helt bra att inte veta det, när man är ... chefsstrateg. Och inte konstigt att de varit så fokuserade på de stora delstaterna...

/Gunilla

Hillary och Susan USA:s nya ansikten i världen

NEW YORK Apropå det jag skrev i maj om att Hillary Clinton gott kunde bli utrikesminister i en Obama-ministär, låt mig än en gång citera det Chicago Tribune skrev då:

Send her into a dark alley alone with Russian dictator Vladimir Putin, and slip a paring knife into her hand, and Hillary is the one who comes out five minutes later, smiling.

Obama och Clinton såg väldigt bundis ut på den just avslutade presskonferensen i Chicago, inte så konstigt. Det brukar de göra (under valrörelsen dock blandat med motsatsen). Coolt, förresten, med Susan Rice som FN-ambassadör!

/Gunilla

P S Undrar vad Expressens Britta Svensson tänker om det hon skrev i maj, om den "osäkra, tunna och vaga" Obama.

Martin Gelin: "Uhm, Obama kan faktiskt vinna"

NEW YORK Häromveckan talade jag med en svensk vän på USA-besök. Efter att ha tillbringat mycket tid i bland annat New York, Washington och på amerikanska vischan där han träffat massvis av amerikanska tankesmedjetänkare, filantroper och allmänt politiskt intresserade intellektuella så kunde han konstatera ungefär följande: "Nästan alla jag träffat här tror att Barack Obama vinner. Men alla jag träffar i Stockholm är övertygade om att John McCain vinner!".

Jag läste in lite skräckblandad förtjusning i hans röst. Nu säger detta kanske en del om hans bekantskapskretsar i Stockholm (tänkte jag då, se dock nedan).
Men, han är en av de många som i samband med förra valet genom olika artiklar och framträdanden anklagade svenska medier för att dissa George Bush och hajpa John Kerry medelst obalanserad journalistik. Så jag kunde inte låta bli att haspla ur mig att det delvis nog är hans eget fel, om folk i Stockholm väljer att tro på det åtminstone just nu mest orealistiska alternativet, för att liksom kompensera för 2004 efter all sådan kritik (eller för att svenska pundits och journalister överkompenserar, vilket leder till att deras läsare får fel bild). De svenska medierna vill inte ha även en Obama-hajpsdebatt på halsen.

Eftersom alla föredragningar med olika pundits – politiska förståsigpåare – jag gick på här i New York i förra veckan, och alla statistikundersökningar jag tagit del av på sistone, så tror jag ju mer på de amerikanska än på de svenska rösterna min vän hört.

Just nu har visserligen Barack Obama medvind i opionionsmätningarna som en naturlig följd av att han så nyligen blivit klar kandidat, och som vanligt får man lägga in alla möjliga brasklappar såsom: "det är inte val förrän i november", "valrörelsen har just börjat", "folk vågar inte erkänna att de inte vill rösta på en främmande fågel som Obama när ett opinionsinstitut ringer, men de gör som de vill i valbåset" och "vänta bara tills smutskastningskampanjerna på båda sidor kommer igång" eller trumfkortet "se på Dukakis' opinionssiffror 1988".
Fast just nu ser det ändå ljust ut för Obama (här är en klok förklaring till varför han inte behöver frukta Dukakis-syndromet, och här förklarar Dukakis själv att Obama inte lär göra om hans misstag). Statistiksajten 538.com bedömer hans chans att vinna till – just nu – 67,4 procent, det vill säga dubbelt så stor chans som McCain har. Det är ganska övertygande.

Och just som jag klurade på hur jag skulle kunna blogga mig fram till ett resonemang om skillnaderna i syn på detta mellan Stockholm och New York/Washington, så levererar Martin Gelin ett klockrent inlägg om just precis detta. Det är intressant, eftersom jag tror att han rör sig i helt andra Stockholms-kretsar än min ovan nämnda vän. Smakprov:

Om man säger att man tror att Obama kommer att vinna riskerar man omedelbart att anklagas för att vara naiv, lättlurad och i total förnekelse av USA:s rasistiska historia. Säger man att McCain är en given vinnare låter man däremot som en klok analytiker som genomskådat Obamamanin.

Läs hela inlägget, vetja!

Är ni klara? OK, till Martins förklaringar:
1. Ingen vill framstå som om de har "gått på" Obama-hypen
2. Fördomar om USA *)
och
3. Folk underskattar hur avskydda republikanerna är

skulle jag vilja lägga:
4. Ett stort antal McCain-vänliga och synnerligen initierade skribenter i den svenska bloggvärlden har satt agendan för synen på hur man ska tolka amerikansk politik i Stockholm (och att man inte kan tro på något som svenska USA-korrespondenter skriver).
5. Ett stort antal Hillary Clinton-vänliga personer i det svenska etablissemanget – som Britta Svensson och andra Clintonfans – har satt agendan för att Barack Obama "inte kan" vinna i avgörande delstater, det vill säga paret Clintons spinning har gått hem i Sverige.

*) Förresten, det där med "Fördomar om USA" och "svenska USA-korrars bild av hur "riktiga" amerikaner ser ut". Hmmm... Jag vet inte riktigt vilka svenska USA-korrar Martin syftar på, men om det nu stämmer att bilderna handlar om djupt religiösa gruvarbetare med pistoler och Iraksoldater i familjen – det vill säga att man extrapolerat West Virginia-väljaren till hela den amerikanska befolkningen – så borde rapporteringen 2004 snarare ha över- än underskattat Bush. För sådana fördomar om USA är knappast ett nytt fenomen, utan har funnits sedan urminnes tider (det vill säga sedan före republikens födelse).
Själv får jag aldrig göra några reportage om "riktiga amerikaner", men det kan ju också bero på att jag inte är någon USA-korre heller!

Någon som har fler förklaringsmodeller till att initerade i USA tror att Obama vinner medan dito i Stockholm tippar på McCain?

Vilka faktorer som de facto talar för och emot de respektive kandidaterna får vi anledning att återkomma till...för det finns ju många sådana på båda sidor. Men Obamas enorma kampanjkassa och att han redan använder den i minst ett dussin swing states säger en hel del. Alaska – där George Bush fick 62 % av rösterna 2004 – som swing state, vem hade gissat på det?!
John McCain i all ära – och jag gillar hans många gånger uppvisade integritet – men det är svårt för vilken kandidat som helst att vinna mot en motkandidat som på ett eller annat vis är "historisk". Särskilt när man förknippas med en i särklass impopulär sittande president och ett i särklass impopulärt parti. Därmed inte sagt att McCain inte klarar det.

Martin tipsar för övrigt om en intressant artikel i The Democratic Strategist, som bemöter den amerikanska vänsterns kritik om att Barack Obama sviker dem på olika vis genom att röra sig mot/i den politiska mitten.

"...trying to pigeon-hole Barack Obama as a member of one Democratic faction or another, or praising or damning his campaign in terms of our own notions of the strengths and weaknesses of past Democratic efforts, really does run the risk of missing the larger point about this remarkable man."

/Gunilla

P S I NB! För den som undrar: Själv definierar jag mig i valet mellan republikaner och demokrater i USA helst och mest av allt som independent. Det tycker jag är en trevlig etikett, om man nu måste ha någon.

P S II Det där med Kerry v s Bush har jag skrivit om flera gånger, se här, här, i min kommentar till signaturen "vmm" här och (mest om att svenska journalister i USA inte älskade Hillary Clinton ens innan hon utmanades av Barack Obama) även här.
Grafen nedan visar för övrigt opionionsläget mellan Bush (röd kurva) och Kerry (blå kurva) under månaderna före valet 2004. Som ni ser var det inte alls så att Bush hela tiden ledde egentligen även om det mörkades av lömska vänstermedier, som man skulle kunna tro av somliga svenska mediekritiker. Däremot kan det ju vara bra att veta att Electoral Vote är en pro-demokratisk sajt...som dock gör sitt bästa för att vara "non-partisan".

Statistik är opium för folket

NEW YORK Jessika genomskådade i en kommentar här min bakgrund som student i statsvetenskap...

Och en klok kompis och kollega på andra sidan jordklotet skrev, apropå mitt inlägg om Electoral Vote Predictors kartor:

Fundering: Är inte det här ganska ointressant med tanke på att väljarna i nuläget inte vet om det är Obama eller Clinton som möter McCain? Så fort valet mellan dem är klart kommer vi ha ett helt nytt läge.
Personligen anser jag att statistik av det här slaget är helt ointressant. Det är så'nt som journalister kastar bort väljarnas tid med, när de istället borde analysera vad kandidaterna egentligen säger, och hur det rimmar med verkligheten (det bottnar troligtvis i att vi är fast i en tradition där meningslös statistik à la Arne Hegerfors anses mer opartiskt än reell politik).

Visst har min vän en poäng (jag har gjort fetstilningen ovan). Statistik om delstater hit och opinionsundersökningar dit, som i mitt och många andra nördars fall blir rent tidsfördriv, är nog i stor utsträckning opium för folket – siffror uttolkade av "överstepräster" i skepnad av pundits (politik-förståsigpåare), kolumnister, bloggare och journalister.

Generellt är USA genomsyrat av ett mycket starkt intresse för statistiska uppgifter – gå på en baseballmatch med en amerikansk bekant, så får ni höra!

Och visst är det så att all fokus på vilken kandidat som kan tänkas ta hem vilka delstater tar bort tid och uppmärksamhet från viktiga sakfrågor och granskningar av uttalanden och förslag.
Men, ack, om det bara vore elektorskartor som gjorde det...

Tyvärr är det till stor del ickefrågor och intriger som tar upp medieutrymmet; citat och bilder vevas om och om och om igen till förbannelse. Inte bara i denna valrörelse utan typ alltid.

Jag var igår kväll på Jeffrey Sachs presentation av hans nya bok Common Wealth; Economics for a Crowded Planet (köpt igår, ännu ej läst) och han talade – som vanligt – en hel del om hur globala ödesfrågor som hållbar utveckling är helt frånvarande från den politiska debatten i USA (för att inte tala om från den förda politiken).

Lennart Frantzell skriver om hur patriotismen får en osannolik tonvikt här. Och Elisabeth Edwards – gift med avhoppade kandidaten John Edwards – skrev häromdagen i New York Times om hur mediespelet tar över och hur väljarna går miste om viktig information, exempelvis om kandidater som senator Joe Biden som medierna bedömde vara ointressanta.

Här kommer ett långt utdrag ur Edwards artikel, så kanske jag kompenserar en smula för alla mina statistik-spekulationer...

The problem today unfortunately is that voters who take their responsibility to be informed seriously enough to search out information about the candidates are finding it harder and harder to do so, particularly if they do not have access to the Internet.
Did you, for example, ever know a single fact about Joe Biden’s health care plan? Anything at all? But let me guess, you know Barack Obama’s bowling score. We are choosing a president, the next leader of the free world. We are not buying soap, and we are not choosing a court clerk with primarily administrative duties.

What’s more, the news media cut candidates like Joe Biden out of the process even before they got started. Just to be clear: I’m not talking about my husband. I’m referring to other worthy Democratic contenders. Few people even had the chance to find out about Joe Biden’s health care plan before he was literally forced from the race by the news blackout that depressed his poll numbers, which in turn depressed his fund-raising.

(– – –)

And the future of news is not bright. Indeed, we’ve heard that CBS may cut its news division, and media consolidation is leading to one-size-fits-all journalism. The state of political campaigning is no better: without a press to push them, candidates whose proposals are not workable avoid the tough questions. All of this leaves voters uncertain about what approach makes the most sense for them. Worse still, it gives us permission to ignore issues and concentrate on things that don’t matter. (Look, the press doesn’t even think there is a difference!)

I was lucky enough for a time to have a front-row seat in this campaign — to see all this, to get my information firsthand. But most Americans are not so lucky.

Elizabeth Edwards hänvisar till forskning som visar att 63 procent av nyhetsbevakningen i valrörelsens inledande månader handlade om det politiska spelet och blott 15 procent om sakfrågorna.

Men jag tänker såklart fortsätta blogga om siffror och delegater hit och dit. Är man nörd så är man. Jag lämnar sakfrågegranskningen till dem som skriver för de amerikanska väljarna. (Jag skulle i och för sig gärna analysera sakpolitik och annat, men då helst i betalda artiklar...så man kan hoppas att någon någon gång vill beställa sådana!)

Dagens spel-, strategi- och statistikdos kommer här:
Den som fortfarande tror att det är typ lika mellan Hillary Clinton och Barack Obama – eller som Britta Svensson tycker att det är givet att partiet borde nominera Clinton, trots att så många amerikaner tyvärr avskyr henne, se Svenssons så kallade "faktaruta" – kan ju läsa den här artikeln i Wall Street Journal, om hur Obama knappat in på Clintons en gång stora delegatsförsprång, och kanske komma på bättre tankar. Citat:

Many superdelegates increasingly seem to share the view that ultimately they should support the candidate with the most pledged delegates. Almost certainly that will be Sen. Obama. "They argue that if the party insiders took this away from the winner of the voters' process, that could be disastrous for the party. And I agree with that," says Mr. Achepohl, the Nebraska Democratic chairman.

Slutligen, den som trots allt – liksom jag – är genuint intresserad av opinionsundersökningar och statistik bör absolut läsa denna Real Clear Politics-artikel – som först visar på Clintons starka och Barack Obamas svaga stöd i västra Pennsylvania, och sedan vidgar det till en mycket intressant diskussion om metodologi, var slutsatser jag bara kan hålla med om:

We need an expert who is up-to-date on the latest scholarly research, and who has spent time soaking-and-poking in places like Fayette County [där 79 % röstade på Clinton, min anm] to see whether people there are willing to vote for Obama. As far as I know, there is no such expert.

/Gunilla

Palins plattform

NEW YORK Jag kritiserade Britta Svenssons USA-krönikor om Clinton, Obama och McCain i våras (se t ex här och här). Men i denna nya krönika, om Palin som en "Bush med läppstift", som använder McCain som verktyg för sin egen karriär och positionerar sig inför valet 2012, får hon till det mycket bättre.
Ja, detta var nog inte sista gången Sarah Palin dök upp i New Hampshire (den delstat som har det andra primärvalet, i januari 2012)...
(Här är länkarna till de bloggartiklar Svensson rewritar och hänvisar till: Sarah Palin vs President Barack Obama in 2012, US World och News Report den 8 oktober, McCain tussles with Palin over whipping up a mob mentality, Times den 12 oktober.)

/Gunilla

P S Det har länge varit snack om att förre utrikesministern Colin Powell ska uttrycka sitt stöd ("endorsa" som svenska valnördar säger) för Barack Obama, och nu tycks det vara på g.