NEW YORK Jag har som ni förstått med glädje tagit del av flera
mer eller mindre positiva recensioner av Jan Guillous "Ordets makt och vanmakt" i dagens tidningar. (Det finns väldigt många, jag har hittills läst SvD, DN,
Sydsvenskan, Expressen och Aftonbladet.)
Lysande titel, förresten; hemskt omslag.
Innehållet verkar fantastiskt intressant, och givetvis blir det obligatorisk läsning för alla som är intresserade av samtidshistorik och journalistik.
Som jag skrivit tidigare gillade jag verkligen att läsa den skojiga "Det stora avslöjandet", om Guillous tidiga reporterår, och den nya boken är rimligen en mer välskriven och gedigen samt framför allt uppdaterad bamsevariant av den. (Läs även mitt inlägg
Med Tennstopet som journalistskola.)
Nils Schwartz' ord är fina och rimliga:
”Man måste vara helt förblindad av ressentiment mot Jan Guillous offentliga framtoning och politiska åsikter för att inte ha genuin glädje av dessa lustfyllt formulerade minnesbilder från 40 år i den publicistiska hetluften.”
Att så många recensenter betygar sin djupa vördnad för Jan Guillou såsom varande journalist förvånar mig dock en smula, eftersom jag har svårt att se att han fungerar som journalist idag (möjligen med Sverigedemokraterna-reportaget i Aftonbladet i vintras som undantag, som bekräftar den regeln). Romanförfattare, förläggare, debattör, åsiktsmaskin, kolumnist, kapitalist, socialist, javisst – men journalist?
Jo, jag vet att jag har en
hang up på detta...
Nå, Håkan Arvidsson skriver i sin SvD-recension att det under hela läsningen mal en fråga i huvudet: "Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi, denna till hämndlystnad gränsande tävlingsinstinkt?".
Jag har ju inte läst boken, men däremot många recensioner av den och inte minst intervjuer med Guillou på sistone – och det som malt i
mitt bakhuvud har snarast varit: "Oj, vad intressant det kommer att bli att da del av alla motbilder som lär dyka upp framöver."
För det är ju ingen nyhet att rätt många av de människor som korsat Jan Guillous vägar genom åren har en diametralt annorlunda syn på vad som faktiskt hänt än han själv. Det gäller såväl
familjemedlemmar som gamla
Solbacka-klasskamrater,
lärare och spioner.
Det är givetvis svårt att veta vem som ligger närmast sanningen, och alla har väl sina agendor och minnesbilder. Men det går inte att bortse från att alla dessa vittnesmål finns!
Läs exempelvis vad hans – givetvis partiska – mor, halvsyster och styvmor hade att säga i Expressen 2003 (se länkarna ovan; jag bloggade om det
här)! Citat av Guillous mamma Marianne Hansén:
"Det är ofta jag har tänkt under de här åren att det är konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger. Varför har ni inte gjort det?"
Reportern: "Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan."
"Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt."
Så det är märkligt att ingen av de recensenter som jag tagit del av nu verkar känna till att så många människor vittnat om att
de anser att Guillou har svårt att handskas med sanningen och med historiska fakta.
Det är givet att en självbiografi är skribentens egen bild. Men det är ändå ett rimligt krav att recensenter av självbiografierna resonerar källkritiskt – i synnerhet kring en skribent med sanningsanspråk (väl?) som upprepade gånger fått grav kritik för att inte vara sanningsenlig. Nu diskuterar de mest Guillous personlighet, vilket i och för sig också är intressant...
Och nu skriver Peter Bratt på Newsmill, för att ge sin bild av vad som egentligen hände mellan honom och Guillou under IB-affären.
Jag ska ta ett djupt andetag och läsa, med ett glas kaliforniskt rödvin i nypan som en liten
hommage till Guillou (jag har ingen
hang up på hans livsstil alls)... och se om där står något nytt, jämfört med vad Bratt vittnat om tidigare offentligt.
Gör det ni också.
Peter Bratt Guillous lögner om IB-affärense även:
IB-utredaren Lars Olof Lampers Jan Guillous historieskrivning stämmer inteJag skrev lite om Bratt i februari, ett inlägg med flera bra länkar till fr a SVT:s arkiv.
Se även vad Monica Antonsson skrivit apropå IB-affären:
Svein Tryti tipsade Guillou och Bratt om IB-affären (av någon anledning raderad på hennes blogg, men publicerad på Trytis)!
Knut Hallström som var Jan Guillous teckningslärare på Vasa Real 1958-62 sade i Expressen 2003:
"Han är en lysande författare men samtidigt tror jag att han är en maktmänniska som inte gillar att bli motsagd."
Människor med mycket makt, och dit hör Jan Guillou, bör förstås granskas. En vacker dag – men inom kort, medan så många av 1960- och 70-talens aktörer som möjligt ännu är vid liv, liksom Guillous anhöriga – hoppas jag att någon skicklig, opartisk, kunnig skribent går i land med att skriva den ultimata Jan Guillou-biografin, byggd på källstudier, kritiska frågor och massvis av intervjuer.
Det vore han värd.
/Gunilla Kinn
.JPG)
