Madonna-middagen brann inne

Min f d popcorn-kastrull – kanske ett konstprojekt trots allt?

NEW YORK Alldeles nyss hade jag tre stiliga brandsoldater härhemma! Jag undrar lite vad de egentligen tänkte om den utryckningen ... men bättre en för mycket än en för lite, antar jag.

Det var så att jag för en timme sedan fick för mig att jag skulle poppa popcorn, vilket jag gör alltför sällan. I brist på värmetålig solros- eller majsolja använde jag olivolja. I med lite olja i kastrullen, i med några majskorn, på med värmen på gasspisen.

Sedan begick jag misstaget att lämna köket. Och i en annan del av min enorma lägenhet blev jag distraherad av något, så om majskornen började poppa hörde jag det absolut inte.
Plötsligt kände jag att det luktade mysko, och rusade ut i köket. Jag såg hur det rykte ur kastrullen, så det första jag gjorde var förstås att stänga av gaslågan.

Därefter lyfte jag på locket, och då slog det upp en riktigt vacker eld ur kastrullen. Den brann och brann och brann, och jag kunde bara stå och beundra den. (Ja, jag är lite pyromaniskt lagd av mig, på så vis att jag är fascinerad av eld – men jag brukar inte anlägga bränder, om ni undrar.) Kolla på den stiliga vinjetten till Stjärnkockarna, så förstår ni ungefär hur det såg ut! Eller på Crucified Barbara i Melodifestivalen (från 2:05). Fast det brann bara från kastrullen, förstås... Jag tänkte att det inte var något att hetsa upp sig över, det var väl inte värre än en flamberingseld.

När det aldrig ville sluta brinna lade jag på kastrullocket igen, noterade att hela lägenheten var fylld av stickig rök och att brandvarnaren tjöt som besatt (fasttas bara). Jag hade redan ett par av alla mina åtta fönster öppna, men öppnade några fler. Och så ringde jag 911, det vill säga larmcentralen.

Jag förklarade kort vad som hänt. Mitt mål var främst att ta reda på om det var OK att stanna i den rökfyllda lägenheten, eller om jag borde gå ut ett tag.
Men större delen av samtalet gick åt till att telefonisten ville ta reda på var exakt jag bodde. Det gick liksom inte att hindra honom från att skicka hit brandkåren! Ambulansen, som han föreslog när jag sade att röken stack lite i halsen, lyckades jag dock avstyra.

Nu är det så att brandkåren ligger bara ett par kvarter härifrån – jag går förbi stationen när jag går och handlar – och de kanske inte hade något bättre för sig så här på fredagskvällen än att undsätta damer i nöd. Så de var här på nolltid.
Det var en ganska märklig känsla att höra de för Manhattan så typiska utryckningssignalerna ljuda genom natten, och inse att de kom från ett fordon på väg hem till mig..!
Men det kändes ändå som klar overkill när den stora brandbilen kom, och de tre brandmännen dök upp i min lägenhet med sina tunga utrustningar – grova stövlar, hjälmar, yxor och hela paketet.

De hade inte alls fått veta från larmcentralen vad som hade hänt – så jag förklarade än en gång att att den stackars olivoljan blivit överhettad, så att det brunnit i popcorngrytan. De konstaterade att jag utan vidare kunde stanna i lägenheten, bara jag öppnade fler fönster. Jag bad sååå hemskt mycket om ursäkt för att de tvingats rycka ut för en bagatell.

Det såg förstås helt absurt ut med de tre tungt utrustade brandsoldaterna i sina uniformer och hjälmar hemma hos mig. Så min reflex var att fotografera dem, givetvis med tanke på att visa scenen för er bloggläsare.
Men det var ju inte så himla smart, insåg jag strax. En av killarna frågade genast, med synnerligen skeptisk röst, om jag kanske hade fixat kastrullbranden för att få dem att komma – bara för att jag skulle kunna ta en bild?
Han tycktes med andra ord tro att de hade hamnat mitt i ett konstprojekt. Fast det hade de ju faktiskt inte. Det är bara jag som är lite yrkesskadad.

"Eh, I just document things that happen in my life", mumlade jag. Men jag lade för säkerhets skull omedelbart ifrån mig kameran utan att ha tagit minsta bild, och började pladdra om att den där elden minsann hade varit något att dokumentera.

Tja, sedan hände inte så mycket mera. En av brandsoldaterna stoppade helt sonika ner kastrullen i diskhon; den är numera synnerligen sotig på insidan och innehåller några förkolnade popcorn (se bilden ovan). Sedan troppade de av, och jag smygfotograferade åtminstone brandbilen på gatan just innan den åkte iväg.

Så här sitter jag i en fortfarande något rökig lägenhet, med hälften av alla fönster öppna. Vilket är ganska trevligt, eftersom det blivit en varm och skön vår här i New York.

Och inga popcorn blev det! Men i alla fall ett litet fredagskvällsäventyr, och en insikt om att samhällets insitutioner fungerar.

/Gunilla

P S Jag har förorsakat en nödutryckning på Manhattan tidigare, den gången dock tämligen indirekt. Läs om den episoden här (jag figurerar i texten som "bekant"). Och en gång var polisen härhemma. Mer om det någon annan gång!

Idag i Pennsylvania: konstprojektet växer

PHILADELPHIA Nu har jag klivit in i Lars Vilks konstverk. Eftersom jag sedan 1997, efter ett besök vid Nimis med några vänner från Malmö, är – synnerligen inaktiv – grevinna av Ladonien hade jag för säkerhets skull och i den totala transparensens namn anmält "jäv" till den nyhetschef som skickat ut mig. Med glimten i ögat, förstås.
För det handlar väl knappast om jäv, om man som reporter bevakar en nyhetshändelse gällande en mordkomplott vars tilltänkta offer man har en synnerligen långsökt koppling till.

Eftersom jag efter åtalsdelgivningen åkte hiss med Colleen LaRoses försvarare Mark Wilson och hängde på honom på vägen ut – i ett fåfängt försök att få exklusiva kommentarer – så hamnade jag plötsligt bredvid honom i ett rätt stort pressuppbåd, alldeles utanför dörren till Philadelphias federala distriktsdomstolsbyggnad. Se fotot ovan!

Har just langat iväg en mängd citat och texter (åtta omgångar, tror jag), bland annat denna och denna som båda finns på DN:s sajt.
Bilden ovan är förstås en skärmdump, eller låt oss kalla det citat, av SvD:s förstasida, med en av mig ditlagd Skitch-pil.

Den som följer debatten – som i Sverige ju kommit att handla om yttrandefrihetens gränser – bör hålla koll på Vilks hemsida, där han benar ut argumenten och ger sina belackare svar på tal.

Uppdatering: fotot även figurerar även i New York Times! Jag lägger av upphovsrättsskäl inte upp det klippet här, men här kan ni se den i Times-kontext. Det är såvitt jag vet andra gången jag lyckas nästla mig in på bild i den tidningen. Första gången var för många år sedan, i samband med en presskonferens efter Oil for Food-utredningen.

Förresten, fotografen i vinröd jacka som tycks fotografera himlen (men som också tog finfina bilder på bland annat mig; jag ska kolla om jag kan lägga ut dem här) är Thomas Nilsson. Missa inte hans blogg!

/Gunilla

Vinter- och skärgårdsromantik

NEW YORK I februari var jag i Möja under en dag, för att känna på Stockholms skärgård under vintern. Det blev en bra utflykt, med båt från Sollenkroka brygga (se kartorna) genom en gröt av tjocka isflak och en dags strövande i krokarna runt Bergs brygga på Möja.
Bland annat blev jag insläppt i det fina lilla kapellet av en vänlig kyrkvaktmästare, som tog sig tid att berätta om vinterlivet i skärgården – och vi konstaterade att kyrkan med sitt vitmålade timmer (stående utvändigt och liggande invändigt) påminner om kyrkbyggnader på vischan i New England. Eller kanske är det tvärtom...
Jag lekte med tanken på ett *låna* någon av öinvånarnas sparkar från nå'n trädgård för att komma runt snabbare, för det var perfekt sparkföre med osandade vägar, men det gjorde jag inte... Synd, för spark har jag inte åkt på ...30 år, kanske? De skulle kunna ha sparkuthyrning vid bryggan, precis som jag misstänker att någon hyr ut cyklar på sommaren – men det är nog ingen större efterfrågan... För vi var inte många passagerare med ombord på båten, och framför allt var vi inte många som kunde räknas som turister.
Det enda som var öppet på Möja så här års var Konsum, några timmar på eftermiddagen. Dagen innebar egentligen en viss missräkning, eftersom planen ursprungligen var att fara till Sandhamns värdshus och äta lunch – så jag hade varken matsäck eller varm dryck i termos med mig. Men det gick bra ändå, medelst matintag på båten och proviantering på Konsum.
Tja, skolan och dagiset på ön var förstås öppna – och strax intill pågick bygget av Möjahallen i falurött timmer, en gymnastik- och idrottshall av mindre modell.

Jag är lite präglad på den svenska skärgården, efter att ha tillbringat ett antal barndomssomrar i båt i olika skärgårdar (främst Stockholms, men även S:t Anna, Västerviks, Tjust, Ålands och Åbolands skärgårdar och allt vad de heter). Därför blev jag fascinerad av detta reportage i SvD, som ni inte får missa!
Det är skärgårdsfotografen Jeppe Wikström, som dokumenterat livet för den familj som just nu är insnöad och isolerad på Svenska Högarna, en bra bit utanför Möja – se kartan ovan – men vid synnerligen gott mod, vad det verkar. Åh, vad jag skulle vilja fara dit med helikopter och hälsa på en dag, med en stor fruktkorg åt dem i packningen..!

Här i New York finns inte längre minsta gnutta snö kvar, efter ett par veckor av ömsom strålande solsken och ömsom ihållande regn. Jag saknar det vackra svenska vintervädret, som jag i år fick två månader av, och drabbades heller inte särskilt mycket av dess negativa konsekvenser – men det är förstås riktigt härligt med sådan vår och flödande sol som vi hade här igår!

Jag gick runt i Harlem och fotograferade lite grann; bilder kommer kanske endera dagen.

/Gunilla

P S Tack till Eniro, som tillhandahåller så fina kartor som man dessutom får dela med sig av och till Skitch som gör programmet man kan rita pilar och annat med (och tack till Mymlan som en gång tipsade om Skitch).

Preussisk ordning i räkenskaperna

NEW YORK Ni som, efter att under åren med bloggen ha läst allsköns inlägg om allsköns oordning med mina allt skrynkligare och med svårläsliga kvitton och eftersläpning i min bokföring, kan gott få veta att densamma numera – tro det eller ej, nu kommer det – är i preussiskt perfekt ordning.

Allt uppdateras så gott som varje dag både i verifikatspärmen och i bokföringsprogrammet iOrdning – så jag kan plocka fram aktuella balansräkningar och resultatrapporter, om jag skulle känna för det. Ingen obetald kundfaktura undgår mig; påminnelsefakturor skickas ut fortare än kvickt.

Allt detta är nog tack vare iOrdning. Det passar mig helt enkelt att datorisera grejer. (Sedan är det förstås tämligen enkelt att administrera en liten och krympande ekonomi – snarare än en med många reportageresor, med otaliga kvitton från allsköns länder och i olika valutor....)

Och min deklaration var helt klar redan i mitten av februari – det, ni!

Se även det tjusiga tårtbitsdiagrammet över min försäljning ovan, som är skapat i iOrdning. I det närmaste ett skolexempel på jämn fördelning av kunder/uppdragsgivare, hehe. Nu gäller det bara att se till så att tårtan i sig blir mycket större...

/Gunilla

Rewrite betyder "skriva om"!

Bilden återges med tillstånd från Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland i Ohio.

NEW YORK Igår var jag på Hall of Fame-spektaklet på Waldorf-Astoria – det vill säga i pressrummet, där olika grånade legendarer såsom medlemmarna i The Hollies och Little Steven dök upp vartefter (samt Iggy Pop; inte så grånad).

Tyvärr missade jag Anni-Frid Lyngstad-Reuss' och Benny Anderssons pressmöte. Men det var med laga förfall, tycker jag – eftersom jag då befann mig på Patti Smith-konsert (mer om den senare).

Abbornas svenska pressträff, som ägde rum på hotellbaren redan under eftermiddagen, hade jag kunnat gå på – om jag bara hade vetat om dess existens. Det hade förstås varit roligt. Men men, det var kul att se dem ta emot utmärkelsen sent på kvällen, även om det bara var på en pressrumsskärm.

Det roligaste med att hänga där var att diskutera gamla ...ehum....punkminnen (nåja) från 70-talet med Thomas Nilsson, som dröjt sig kvar för att fotografera Iggy Pop och The Stooges. Hans fina bild på Mr Pop kan ni se här! Där finns också en berättelse om hans möte med Benny&Frida, som ni nog också kan se på bild i dagens Expressen.

I fredags hade SvD:s nöjesredaktion en intressant artikel om Abbas musikhistoriska betydelse, skriven av reportern Anton Gustavsson. Den kan ni läsa här: "Tack för musiken – Nu tar Abba plats i rockens Hall of Fame".

Till den hörde en faktaruta, som ni kan se nedan till vänster. Till höger finns den faktaruta Aftonbladet hade i natt, fyra dagar senare. (Klicka på bilden så blir det lättare att läsa.)


Det är en gåta hur Aftonbladets reporter kan med att skriva sin byline under sin faktaruta – när hon knappt ens bemödat sig att ändra särskilt mycket av språket i SvD:s faktaruta, utan mest bara kortat och skrivit om en aning.
Att SvD anges som källa räcker liksom inte. Man får helt enkelt anstränga sig lite mer, även med en så kallad rewrite. Anton Gustavsson bör skicka en faktura.

/Gunilla

P S Måste säga att jag alltid blir lite nervös när jag skriver sådana här inlägg, för vem vet varifrån uppgifterna i SvD:s faktaruta kommer – kanske från ett pressmeddelande från Polar? Det gör inte läsaren, i alla fall. Men tillsvidare utgår jag att de är Anton Gustavssons research och formuleringar.

Och som vanligt skriver jag sådana här inlägg mest för att försvåra för mig själv att välja enkla genvägar.

Mer Tintin-romantik

Maria, som bor i Bryssel, skrev en kommentar till föregående inlägg som jag lägger upp här med länkar och allt, eftersom jag inte kan motstå något som handlar om Tintin.

/Gunilla

Eftersom det nu kom ytterligare ett Tintinrelaterat inlägg så får jag upprepa min tidigare kommentar till det förra som illustrerades av en fin bil. Kommentaren försvann i cyberrymden. Tintinbutiken i Gamla Stan har jag inte besökt, men den verkar ha ett attraktivt utbud av Tintinprylar, kanske till och med attraktivare än Centre Belge de la Bande Dessinée, som ibland felaktigt kallas för Tintinmuseet, men alltså snarare är ett centrum för serietecknarkonsten, som är något av en nationell stolthet i Belgien.
När jag var där visades en utställning av en illustrerad H C Andersensaga. Byggnaden i sig är minst lika intressant som utställningarna eftersom den är ritad av den kände jugendarkitekten Victor Horta, ursprungligen för en klädesfabrikant.

Om man vill ha större chans att se något Tintinrelaterat så bör man bege sig till det nya Hergémuseet i Louvain-la-Neuve, som nu också vunnit ett fint arkitekturpris.

Som lite kuriosa kan jag berätta att jag besökt Hergés grav, vilket inte var planerat utan ingick i en guidad cykeltur.
Jo, visst är det kul att Tintin är journalist, vilket ger honom tillfälle att resa runt i världen. För mig har Bianca Castafiore på något sätt blivit sinnebilden för operasångerskor, men det finns förstås många andra intressanta figurer också.

En scen ur just Tintin i Amerika där gangsterbossen bjuder på en cigarr och som visades i turkisk tv blev bannat, eftersom det där är förbjudet att visa rökande människor i turkisk tv. De programansvariga hade missat det eftersom det gällde ett tecknat inslag, men förbudet gäller alltså även för Tintin!

/Maria

Tintinromantik på påse

NEW YORK Ikväll ska jag hem till en svensk reporterkollega som fyller jämna år. Detta blir min födelsedagspresent! Perfekt, om jag får säga det själv. (Jag har tyvärr inte läst detta album, men har kikat på de sista sidorna – av vilka man kan ana att Tintin klarade sig ifrån indianbyn med livet i behåll.)

Presentpåsen är av något slags siden och kommer från Kambodja (men är inköpt här i New York).

/Gunilla

Poängen med Skype

NEW YORK Genom en videokonferens på Skype kan man inte bara vara med på ett hörn av sin yngsta brorsdotters femårsmottagning (igår; femårskalaset är i helgen) utan även beskåda hennes nya, breda tandglugg!

/Gunilla

Mitt hus med i Stjärnkockarna

NEW YORK Det är så roligt att från Harlem kunna följa med i svenska medier och diskussionsfrågor i realtid! Med vinter-OS fungerade det knappt alls, för SVT:s sändningsrättigheter räckte inte till att släppa ut SVT Play till amerikanska uppkopplingar, så där fick jag nöja mig med Radiosporten.
Men att kunna följa nyheter, debattprogram, dokumentärer, talkshows och mycket annat är så fantastiskt – inte minst för att det innebär att jag inte behöver känna mig som ett ufo när jag dimper ner i Stockholm, utan har bra koll även på inhemska s k snackisar.

Denna vecka har jag exempelvis sett alla tre avsnitt av TV3:s Stjärnkockarna, kort tid efter att de sänts i TV. (Har twittrat lite om det genom mitt mat-twitterflöde, se twitter.com/gunillicious och #stjärnkockarna.)
Det är väl ingen direkt brist på vare sig kändislek- eller mat-program, och TV3 är alltid TV3 – men även om jag har vissa invändningar tycker jag att Stjärnkockarna på det stora hela taget är ett bra format, med både skoj och substans.

Eller skoj... Det är ju blodigt allvar, och jag är djupt imponerad av de modiga personer som ställer upp. När jag gick en kurs på Culinary Institute of America (se Gourmet vilket-nummer-det-nu-var-häromåret) avslutade vi med matlagning under liknande betingelser, men då hade vi nog lite mer tid på oss (fast det där med 35 minuter kan väl bara gälla den ihopklippta versionen?), hade blott en enmansjury och slapp TV-kameror och offentlighet...

Extra kul att kolla blir det förstås för att jag känner halva juryn i Stjärnkockarna (är dock inte närmare bekant med någon av de tävlande).

Igår, när det tredje avsnittet sändes, dök mitt stiliga hus upp i rutan (se bilden)! Närmare bestämt när Philip Diklev och Peter Swartling travade runt i Gamla stan och diskuterade konceptet "svenska köttbullar".
Ändå sedan jag såg programmet har jag känt ett starkt sug efter järpar, köttbullar eller pannbiffar med någon god kryddning och rårörda lingon (mer om detta i nästa inlägg, kanske).

/Gunilla

Hädelse för 2000-talet

Chattfråga på svd.se:
Vad innebär ordet "hädelse" för dig?
(torsdag 11 mars, 2010 11:57 barbra)

11:58 Lars Vilks: Det är att förnedra en företeelse, t ex att kalla tomten för en försupen uteliggare. Då kan tomtens vänner känna sig kränkta och åberopa att de tillhör en svag grupp.

/Gunilla

Några enkla reportagereseråd

NEW YORK Det kom ett brev från en läsare, som är anställd som reporter på en landsortstidning och normalt inte frilansar som journalist. Jag lägger ut det här, anonymiserat – kanske kan ni andra i branschen hjälpa till att svara på frågorna!

Hej Gunilla,

Jag brukar läsa din blogg rätt ofta och tycker den är väldigt bra. Skulle gärna vilja ha ett råd av dig som erfaren frilans utomlands.

Jag ska åka på en exkursion i [landets namn] och tänkte då även skriva för att sedan sälja ett reportage, har tänkt totalt tre artiklar.
Har några intressenter och jag har en bra uppfattning om hur jag snabbt jag själv skriver och slutställer, men hur ska jag debitera för tiden där?
Hur brukar du göra, jag ska vara på exkursionen i en vecka men hur uppskattar jag inför resan tid till arbetet?

har du några tips?

X

Bara ett svar i all hast: Det är oerhört svårt att ge råd om hur mycket någon bör debitera för ett visst jobb, i synnerhet när man inte vet vad det är för slags jobb eller typ av publikationer det rör sig om.
I teorin bör du helt enkelt ta betalt för den tid det tar att göra fältarbetet (d v s marginaltiden för respektive jobb) och räkna det som arbetstid – som du också enligt skolboken bör fakturera enligt Journalistförbundets rekommenderade arvoden eller mer. Uppdragsgivaren/kunden bör också, enligt skolboken, betala en andel av dina reseutlägg.

Men i praktiken är det som så ofta annorlunda. Det är i stor utsträckning köparens marknad som råder, och dina intressenter lär säga "för den typen av jobb betalar vi X XXX kronor". Take it or leave it, liksom.

För att ändå ge dig ett handfast råd skulle jag säga att du kan utgå från den tid du beräknar för skrivarbete – och dubbla den.
Idealt vore att du kan ta betalt för t ex två dagars arbete för de tre artiklar som ingår i ditt tänkta paket, om du inte snarare menade en reportageserie. En dag för fältarbete och en dag för skrivande. Enligt SJF:s tariff skulle det då bli 4 560:– * 2 före skatt (eller 6 800:– * 2 om du är F-skattare, vilket du dock kanske inte är som anställd).
I praktiken kan det vara svårt att få ut så mycket (själv har jag inte fått ut mer än 5 000:– för något enskilt jobb i år – men då har jag i och för sig inte gjort några reportageresor, precis), men det beror helt på vad du har för avnämare. Vissa kan rentav betala mer än så, andra betydligt mindre.

Kanske kan du låta fotografier ingå i paketet för att få ut mer pengar.

Det kan också löna sig att betalt för vart och ett av dina tre tänkta jobb, istället för tre-i-ett.

Bäst är dock att kontakta frilansjournalister som jobbar för de publikationer du haft kontakt med och fråga vad de brukar fakturera desamma, för att ta reda på vad som är rimligt.

Tänk på att både texter och bilder är momspliktiga, med 6 respektive 25 procent, även om du inte är F-skattare.

Lycka till både med införsäljningen och resan!

/Gunilla Kinn

Inte bara i Malmö: antisemitism i Solna 1992

NEW YORK Den senaste tiden har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu – som väl få kunnat missa – fått massiv, hård och välförtjänt kritik för sina aningslösa uttalanden om situationen för judiska familjer i hans stad.

Kritiken har varit så omfattande, och Reepalus försök att lägga debatten till rätta så misslyckade, att risken tyvärr är stor att Reepalu som person och politiker blir huvudsaken – när det allvarligaste ändå är hoten och trakasserierna i sig.

Och fokus i debatten har helt och hållet legat på Malmö. Inte så konstigt, eftersom undersökningar och medier visat dels att trakasserierna mot dess judar ökat kraftigt där; dels att judiska familjer i stor utsträckning valt att flytta därifrån.

Men kanske finns det även andra platser i Sverige där svenska judar känner sig otrygga? Isåfall borde det också uppmärksammas.

Jag fick i fjol höra av en judisk väninna bosatt i Stockholm att hon och hennes familj övervägde (överväger?) att flytta till Nordamerika, för att judar inte kan känna sig trygga i Sverige.
Tyvärr måste jag medge att jag inte tog det hon sade riktigt på allvar – det lät så främmande, eller kanske rentav som en smått paranoid idé.
Vår diskussion kom, kanske beroende på min oförmåga att höra vad som sades, att ytligt handla om förtjänsterna med de städer de isåfall skulle kunna tänka sig att bo i – snarare än om anledningen till att hon faktiskt talade om att fly tillvaron i Sverige.
Än idag vet jag inte om de själva då hade märkt av några otäcka hot eller strömningar, eller om de kanske “bara” läst Judisk Krönikas uppmärksammande av vad som skedde i Malmö (2/2009).

Uppdatering!
Väninnan förtydligar: "Jag menade kanske snarare att om utvecklingen fortsätter så får man fundera på att flytta."

När debatten om Ilmar Reepalu – som ju bubblat i många olika medier sedan i fjol – tog fart på allvar häromveckan så kom jag att tänka på något anmärkningsvärt jag fick veta för bara fem, sex år sedan. Nämligen att min lillebror under sin gymnasietid, för 18 år sedan, under en tid fått eskortera sin bäste kompis J till skolan – för att denne kände sig otrygg, efter att flera gånger ha tagit emot judefientligt präglade hot.

Jag skrev till min brors vän "Johannes", som numera är bosatt i Tyskland (av alla länder), och bad honom berätta vad det egentligen var som hände då.

Det visade sig att den ökände antisemiten, förintelseförnekaren och debattören Ahmed Rami spelade en icke ringa roll i sammanhanget.

Nedan kan ni läsa J:s berättelse.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

"I samband med debatten om situationen för judar i Malmö vill jag dela med mig av vad som skedde 1992, när jag gick i Vasalundsgymnasiet i Solna.

Samma år bjöd skolans ledning in Ahmed Rami att tala i aulan. Han fick helt fria händer att diskutera såväl judar som en framtid utan dessa.

Det skulle nog ha varit någon form av debatt, men så vitt jag kan minnas pratade han mest om problem i förorterna och att Israel var en dålig idé. Många av dem som satt i publiken (det vill säga gymnasieeleverna) hurrade och tyckte att han var en hjälte, kommer jag ihåg.

Jag var däremot inte kvar till slutet.

Jag anmälde skolan till kommunens skolnämnd kort därefter, och rektorn bad om ursäkt – men skadan var på sätt och vis redan skedd.

I vår skola fanns vid den här tiden ett antal ungdomar som var muslimer och ett antal som inte var det. Men gemensamt för en liten grupp var att de inte var alldeles överförtjusta i att det gick en jude i deras skola.
Dessa personer hade egentligen inte någon aning om vad judendomen innebär. Som många andra människor var de förvirrade av vad som egentligen är problemet; de blandade ihop judar vs muslimer och israeler vs palestinier. På den tiden var det verkligen få som visste skillnaden, både i skolan och i allmänhet, och de i denna grupp var inte så informerade.

Innan jag kommer till kärnan av vad jag vill berätta så måste jag säga att Vasalundsgymnasiet inte var en speciellt bra skola, och då menar jag kvaliteten på lärarna. Detta påverkade i sin tur kvaliteten på vår utbildning och disciplinen i skolan. Många av lärarna brydde sig inte alls om vad som hände med elever som gick ut och rökte mitt i lektionerna, med skolkande personer och omkringhängande gäng.
Under mina tre år där kom med jämna mellanrum ofta ungdomar från andra skolor – typ Tensta och Rinkeby – dit, och även ungdomar som inte alls gick i skolan, från Hagalund och andra platser.
Dessa verkade inte ha annat för sig än att komma och bråka lite med eleverna i Vasalund, diskutera saker som vem som skulle spöa vem och när man kunde åka in till sta’n och tjafsa med andra gäng.

I en av dessa grupper fanns det ett par personer som började ogilla att det gick en jude i skolan, och att denne jude också hade kontakter inne i sta’n och i andra förorter.
Jag fick under ett par tillfällen ett par riktiga hot mot mig. Jag vill väl inte direkt säga att jag fick stryk – men det var ofta väldigt otrevligt.

Några exempel:
En gång knuffade tre killar mig rakt in i väggen, och ville att jag skulle säga att Israel var skit och att judar var skit.
En gång gick några killar efter mig på väg hem efter en fest i skolan. Jag stannade utanför polisstationen i Solna, därför att jag inte hade någon lust att gå den sista biten ensam. Då skrek dom åt mig: “Jävla fegis!”, med mera.
En gång kom en av dem fram till mig och sa att han “skulle döda alla mina judekompisar”.

Att Ahmed Rami fick tala i skolans aula bekräftade absolut dessa personer. Det var också en hel del ungdomar där då, som inte gick i Vasalund men som kom dit bara därför att de ville höra på Rami. Efteråt så snackades det mellan skåpen om “dumma judar”.

De flesta visste att jag är jude, det var ingen hemlighet. Men jag hade ganska många vänner, så ingen bråkade direkt med mig i början. Fast när de som inte gillade mig gick ihop i en grupp, som efter Rami-föreläsningen till exempel, var det ju lättare för dem att tjafsa med mig.

Det hela slutade med att en av dessa personer, en man som var lite äldre än eleverna i Vasalund, talade om för mig på bruten svenska att om jag inte försvann från jordens yta, så skulle han se till att jag gjorde det.
Att prata med polisen om detta kändes inte som något bra alternativ. Ord stod ju mot ord – och så skulle det snabbt komma fram att jag hade pratat med polisen. Det verkade inte vara någon bra idé.

Så jag sade inget. Istället fick ett par av mina vänner följa mig till skolan varje morgon. De verkade försäkra denne man och hans anhang att jag också hade "skydd" om det skulle bli konfrontation.
Efter ett par veckor blev situationen bättre. Men det tog många månader innan jag kände mig helt OK med att gå ensam i Solna, speciellt när det inte var så mycket folk omkring.

Vad som hände i Vasalundsgymnasiet då var att många ungdomar, som egentligen knappt visste skillnaden på en jude och en buddist, fick upp ögonen för att det fanns problem i en annan del av världen och då måste någon straffas.
Vid denna tid hade jag bara besökt Israel en enda vecka, och det kändes konstigt att ställas till svars för något som hände där överhuvudtaget. Jag kände såklart till mitt eget folks historia, men kände inte att jag var ansvarig för handlingar och metoder därnere.

Att vara jude är något som jag är väldigt stolt över. Men tyvärr är denna typ av hot mot judar inte alls så ovanliga som man kan tro.
Den värsta fienden var och är egentligen inte mannen som dök upp på min skola, utan okunnigheten i samhället om att sådana här saker händer. Jag menar: okunnighet om att hot förekommer, och okunnighet om vad som sker och påverkar en situation.

Vi kan stödja vårt land, och vi gör det. Men att påverka Israel att verkligen agera annorlunda, det är mycket svårt. Att judar i Sverige verkligen skulle kunna ändra vad som sker i Israel är ur min synvinkel högst osannolikt.

Att skilja på vad det är som sker och att döma med sin egen uppfattning som facit, det är farligt.”

/J

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Kommentar: Jag gick själv i Vasalundsgymnasiet 1987–1990, och de åren var stämningen inte alls så stökig som J beskriver den. (Jag har hört från flera lärare att något hände sedan min årgång slutat, så att allt blev helt annorlunda – och uppenbarligen uppstod en rad disciplinproblem rätt snabbt.)
Men även jag kom i kontakt med Ahmed Rami. Han var nämligen min vikarie i franska, en kort tid.
Jag minns honom som en någorlunda trevlig person, och med sitt ursprung i Marocko talade han förstås bra franska. Det jag minns tydligast var att han under lektionen drog en del ansträngda Palme-skämt, som bara han själv skrattade åt.
Det kan ha varit 1988. Jag har inget minne av att han gjorde några försök att sprida antisemitisk propaganda – det hoppas jag att vi isåfall hade uppfattat.
Då var Ahmed Rami helt okänd för allmänheten. Året därpå brakade alltsammans loss – med anmälan av Radio Islam. 1990 fälldes Rami för hets mot folkgrupp, och dömdes till sex månaders fängelse. Gränserna för yttrandefrihet diskuterades ordentligt, och nyhetshändelserna kring Rami och hans kontroversiella – och kriminella – åsikter fick mycket stor uppmärksamhet i medierna.
Det var alltså något år efter allt detta, en kort tid efter det avtjänade fängelsestraffet, som någon på Vasalundsgymnasiet valde att låta honom komma till skolans aula och tala inför eleverna. Man kan undra hur den ansvarige tänkte då.

/Gunilla Kinn

P S I fjol uppstod en del debatt sedan Utrikespolitiska föreningen i Linköping bjudit in Ahmed Rami för en diskussion (DN:s artikel om detta här).
Det kan förstås diskuteras om det var en bra idé eller ej – men det är ändå viss skillnad på att låta en för hets dömd person tala inför gymnasieelever respektive för en studentgrupp på universitetet.

Att tiltshifta verkligheten

NEW YORK Plötsligt dyker tilt shift-tekniken upp nästan överallt! Jag hörde först talas om den hos ... Vassa Eggen, tror jag det var (hittar dock inte postningen) häromåret, och tyckte det såg bedårande ut med den lilla miniatyrfilmen man fick se via en länk. Eller om det var ett foto. Minns inte riktigt.

En av de sista sakerna jag gjorde i Stockholm var att se Joakim Eneroths fina utställning på Galleri Christian Larsen i Vasastan. Där visades bland annat bildsviten "Alone With Others", med fotografier som tagits i tilt shift-läge.
Jag ska inte ge mig in på att förklara hur det funkar här, för det kan jag inte – utan nöjer mig med att citera Clemens Poellinger som skrev om Eneroth i SvD:

"Genom att skärpedjupet bara ligger över ett smalt band i bilden uppstår en effekt som får betraktaren att tro att motiven är miniatyrer, att det skulle röra sig om modeller. Overklighetskänslan uppstår helt analogt, utan digitala trick, genom att fotografen lutar filmplanet inuti en storformatskamera.
Resultatet är en mjukhet, en svävande och drömlik känsla som effektivt förmedlar ett element av den atmosfär av overklighet och absurdidet som kan omgärda de mest banala aktiviteter."

Jag blev väldigt fångad av Alone With Others-fotografierna, som föreställer människor på stränder, i skidbackar och på parkeringsplatser samt hus på Manhattan.

I söndags hamnade jag av en slump på en utställning i Dumbo, med tio bilder från fotografen Richard Silvers omfattande resor runt om i världen. Han har "tiltshiftat" inte bara New York utan även Washington, Las Vegas, London, Paris, Rom, Aten, Kairo, Peking, New Delhi, Caracas och en lång rad andra platser, oftast med ikoniska byggnader såsom parlament, kyrkor och ruiner i förgrunden. Här hittar ni inte mindre än 161 av hans fotografier:
Richard Silver – Tilt shift
Jag fastnade för flera av dem, bland annat ett foto av Kinesiska muren. Eller alla, egentligen.

Uppdatering: nu tycks ungefär hälften av Silvers bilder ha plockats bort, däribland mur-fotot. Nå, det finns många andra fina. Jag gillar t ex det med Battery Park.

Och idag hittade jag (via Erik Stattin) Sam Coles fantastiska lilla film om New York, som ni kan se ovan – och som är gjord av ett urval ur inte mindre än 35 000 stycken bilder, tagna under några dagar i augusti. Kolla på den, gärna på helskärm och i högupplöst läge på datorn (klicka på "HD")!

Här finns en intervju med Sam Cole, där han berättar hur han och hans team jobbat:
http://aerofilm.blogspot.com/2010/02/sandpit-short-film-by-aero-director-sam.html

Om jag förstått saken rätt skiljer sig tillvägagångssätten åt såtillvida att Eneroth jobbar analogt medan Silve och Cole får till "tilt shift"-läget digitalt efteråt. Men jag begriper inte fullt ut hur tekniken fungerar – jag är bara helt fascinerad över resultatet.

Det som är allra mest fascinerande tycker jag är att det inte spelar någon roll att man vet att det är bilder av verkligheten och inte av något miniatyrlandskap – och hjärnan väljer ändå att fortsätta se på motiven som miniatyrmodeller. Förklara det, den som kan!

Och tipsa gärna om fler konstnärer/fotografer som jobbar med tilt shift. Hoppas att de inte blir för många, för då förlorar väl genren något av sin attraktion...

/Gunilla

Terrorist, javisst?

NEW YORK Hm, hur ska jag månne tolka detta resultat av Nationalencyklopedins test om vilken historisk personlighet man liknar mest..?! Att det ligger i min personlighet att skola om mig till bankrånare? Kanske det.

DN skriver om testet här.

/Gunilla

"IPCC-bashing"?

NEW YORK Det har som bekant varit en rejäl backlash mot allt vad "klimathot" heter på sistone. "Climategate" samt IPCC:s ledarskapsproblem och trovärdighetskris har lett till en rad nyhetsartiklar och inslag. Se t ex denna matiga sajt:
SR P1, Vetenskapsredaktionen: Granskning av IPCC

Det har varit intressant att följa klimatfrågornas uppgång och fall i medierna. Det var ju bara några år sedan som de enbart följdes marginellt, av miljö- och vetenskapsreportrar – och så exploderade debatten, blev mainstream och hamnade i snart sagt alla tänkbara mediala avdelningar.
Detta skedde 2006, och först då lyckades jag exempelvis sälja in allmänna reportage från den Grönlands-expedition jag varit med på ett år tidigare (bland annat till nyhetsmagasinet Fokus; facktidningen Miljöaktuellt publicerade dock ett rejält reportage med både text och bilder av mig redan 2005).

Jag talade häromdagen – apropå en kort nyhetstext för Ekolådan om 2010 års klimatförhandlingar – med Fores miljöprogramsansvarige Jakob Rutqvist, som menade att medierna nu verkar tävla i klimatpanels-"bashing" och att det blivit medialt hippt att vara klimatskeptisk. Kanske är det en naturlig, mediedramaturgisk följd av den massiva klimatrapporteringen – what comes up must come down, liksom. Och visst har det funnit inslag av domedagsscenarier som upphovsskribenterna kanske ångrar.

Men få bevakningsområden är så omgärdade av spinning (snurrmästeri) som detta. Jakob Rutqvist tipsade om denna länk:
http://www.realclimate.org/index.php/archives/2010/02/ipcc-errors-facts-and-spin

Själv hinner jag just nu inte läsa hela den texten och har bara skummat här och där – men den är intressant för alla som är intresserade av antingen klimatfrågor eller mediedramaturgi. Eller både/och. Citat:

"To those familiar with the science and the IPCC’s work, the current media discussion is in large part simply absurd and surreal. Journalists who have never even peeked into the IPCC report are now outraged that one wrong number appears on page 493 of Volume 2. We’ve met TV teams coming to film a report on the IPCC reports’ errors, who were astonished when they held one of the heavy volumes in hand, having never even seen it. They told us frankly that they had no way to make their own judgment; they could only report what they were being told about it. And there are well-organized lobby forces with proper PR skills that make sure these journalists are being told the “right” story. That explains why some media stories about what is supposedly said in the IPCC reports can easily be falsified simply by opening the report and reading. Unfortunately, as a broad-based volunteer effort with only minimal organizational structure the IPCC is not in a good position to rapidly counter misinformation."

(– – –)

"As lucidly analysed by Tim Holmes, there appear to be a few active leaders of this misinformation parade in the media. Jonathan Leake is carrying the ball on this, but his stories contain multiple errors, misrepresentations and misquotes. There also is a sizeable contingent of me-too journalism that is simply repeating the stories but not taking the time to form a well-founded view on the topics. Typically they report on various “allegations”, such as these against the IPCC, similar to reporting that the CRU email hack lead to “allegations of data manipulation”. Technically it isn’t even wrong that there were such allegations. But isn’t it the responsibility of the media to actually investigate whether allegations have any merit before they decide to repeat them?"

Inlägget har just nu mer än 560 kommentarer! Klimatdebatten är politisk dynamit.

Och läs gärna de många kommentarerna hos Vetenskapsredaktionen, många av dem med rätt uppskruvat tonläge. Signaturen Ann L-H skriver t ex:

"En hårresande kommentar - ni "teapartygranskar" ClimateGate och berättar för svenska folket att misstag gjorts i de rapporter som inte är så vetenskapliga men att den vetenskapliga grunden är fast dvs "science is settled".
Och nu är uppdraget tydligen slutfört trots att processen nyss har börjat!
Har ni inte fattat ett dugg eller vill ni medvetet missleda svenska folket i denna så oerhört viktiga politiska fråga?

Er skyldighet mot svenska folket är att förklara hur vetenskap fungerar, dvs
att det är en självklarhet att man redovisar bakgrundsdata och arbetsmetoder,
att man inte manipulerar med data för att nå ett önskat resulat
att man inte gör påtryckningar på utgivare av vetenskapliga journaler för att se till attt rapporter som går emot konsensus (dvs politiskt önskade resultat) inte publiceras.
och sedan jämföra med vad CRU-mailen avslöjat om hur forskarna på East Anglia arbetat.

Om detta må ni berätta!

Återigen ni arbetar på SR´s uppdrag att allsidigt och objektivt sprida information om aktuell vetenskap, ert uppdrag är inte att vara megafoner åt miljöaktivister."

Ni som kan frågan: anser ni att svenska medier passar in i det mönster som beskrivs hos Real Climate? Går journalisterna klimatskeptikernas och lobbyisternas ärenden? Eller är de fortsatt megafoner åt miljöaktivister? Eller handlar det om att journalisterna äntligen börjar agera lagom kritiskt? Diskutera gärna i kommentarfältet.

/Gunilla Kinn