Fallet Erica – det här är verkligen inte klokt

[uppdaterad med några länkar]

Historien om hur Erica Lejonroos – och hennes knappt påbörjade men hastigt avslutade politikerkarriär – knäcktes av ett mediedrev gör en verkligen bedrövad.

Värst av allt är att de som satt igång drevet denna gång inte ens verkar fatta det. Nämligen TV4. Som fortfarande – åtminstone i radion i förrgår – döljer sig bakom en idiotisk ursäkt om hur viktigt det är att "granska makten". Fastän den fiffel- och fusk-"granskning" de gjorde för några veckor sedan (och som rimligen började med ett tveksamt tips) helt saknade substans. En ren icke-story.

Som nyheten först fladdrade förbi verkade det solklart att det var nå'n högerdam som hamnat i nå'n välgörenhetsstiftelse och myglat till sig pengar som skulle gå till behövande.
Det är de bilderna som medierna så lätt väcker till liv med rätt nyckelord: moderat – blivande kommunalråd – styrelseledamot – beviljat sig själv medel ... hmmm ... tänker man ... säkert nå'n kosmetisk tandvårdsbehandling...?

När man läser KRIS' pressmeddelande förstår man att helhetsbilden var en annan. Att föreningens styrelse bestod av ideellt arbetande före detta kriminella och dito missbrukare, som hade att förmedla fondmedel för tandvård till sina (få) kvinnliga medlemmar – varav Erica Lejonroos var en.
Som Per Westberg skriver har ex-kriminella i regel usel ekonomi och ex-missbrukare i regel usel tandhälsa – nu är vi långt borta från schablonbilden av moderata kommunpolitiker.

En tandläkare avgjorde vilken behandling som krävdes – och först i efterhand, i sensomras, insåg någon att att Lejonroos inte uppfyllde det formella kravet från stipendiefonden att vara skriven i Stockholms stad, varför hon blev ansvarig för att själv betala den uppkomna tandvårdsräkningen à 2 700:–.

That's it.

Det var alltså inte en story mer än så ens för några veckor sedan, men TV4 anser fortfarande att deras "makthavargranskning" var befogad (trots att de efter påstötning från KRIS inte sände inslaget mer än en gång, enligt Studio Ett i förrgår?)!

Jag får uppfattningen att denna olyckshändelse till TV-inslag var en kombination av allt möjligt elände: en reporters vittring om en bra story i ministerdrevens efterföljd, uppmuntran från ansvariga redaktörer, uselt fotarbete, plus efterföljande dreveffekt (på grund av TT:s stora genomslag). Och bloggar och åsiktsmotståndare deltog i drevet (även om vissa nu raderat det de då skrev).
Att Erica Lejonroos berättar att inga av de reportrar som kontaktade henne för uppföljningsintervjuer, till exempel från Expressen, tog till sig att storyn var felaktig är fruktansvärt. Och pinsamt för kåren. En härdad politiker med "normal" bakgrund hade säkert orkat rida ut stormen, men att hon inte pallade är inte så konstigt.

Den verkligt intressanta storyn vore Erica Lejonroos' knappast enkla väg från knarkarkvartar till kommunalrådsklubban – och hur det kommer sig att hon kom att verka inom just moderaterna (knappast det förväntade partiet för före detta missbrukare). En berättelse om De Nya Moderaterna. (Annars är det väl bara vänsterpartiets Alice Åström som har känd missbrukarbakgrund bland Sveriges offentliga personer.)
Men den storyn missade vi nu, den tog slut innan den ens började.

Läs först om mediedrevet i någon av de tidningar som skrivit om Erikas uppgång och fall:
Gunnar Ohrlander, Aftonbladet 11 nov
Kristian Karlsson, Svenska Dagbladet 14 nov

Lyssna sedan på TV4:s aktualitetschef Kinna Bellander i Studio Ett-inslaget här. Läs sedan KRIS' pressmeddelande på Ericas egen hemsida igen, och hör sedan Bellander igen. Jag fick lyssna på inslaget två gånger för att fatta hur idiotiskt allting hon sade var. Dessvärre fick hon sista ordet i inslaget, vilket var olyckligt. Hoppas att hon själv lyssnar igenom allt några gånger och tänker efter lite! Och att alla reportrar börjar tänka efter mycket före (jag med, jag vet hur lätt det är att drabbas av tunnelseende och ryckas med i en story).

Läs till sist Erica Lejonroos hemsida och fundera på hur många andra kommunpolitiker med hennes erfarenheter det kan tänkas finnas.

Bloggar som skriver om detta:
Per Hagwall 12 november och 14 november
Markus Härnvi 12 november
Per Westberg 14 november
Jinge 14 november
Jesper Svensson 14 november
Mattias Lönnqvist, Sundbyberg (fp) 15 november
Nathalie Sundesten-Landin, Sundbyberg (s) 15 november

samt Flashback, från den 12 november (citat 15 nov: "En journalist i rikstäckande TV4 har betydligt mer makt än en stackars moderat kommunpolitiker")

/Gunilla

(Pingat på Intressant.)

Granskningsnämnden på Ericas linje

NEW YORK Sök här i bloggen och ni skall finna många inlägg om Erica Leijonroos, som jag och Per Gudmundson skrev om i magasinet Neos januari-nummer.

Nu har TV4:s inslag om henne fällts i Granskningsnämnden, skriver Resumé. Nämndens ledamöter var helt eniga om att nyhetsinslaget var osakligt. Se utlåtandet här.

Fortsättning följer i domstol – Ericas advokat yrkar rentav på fängelse för ansvarig utgivare! Lite drastiskt, kanske. Men jag är fortfarande fascinerad över att varken reporter eller ansvarig chef ville svara på mina och Pers frågor. Huvudet i sanden!

Uppdatering (kl 15.06/21.06) Nu upptäcker jag att Per minuten före mig skrev detta inlägg på SvD:s ledarblogg. Utdrag:

Inslaget påverkade, hur märkligt det än kan låta, utfallet i Sundbybergs lokalpolitik genom att Erica Leijonroos kände sig mer eller mindre tvungen av drevet att backa ur delar av politiken – hon stod på tröskeln till kommunalrådsposten. Leijonroos speciella livsöde som före detta kriminell narkoman gjorde att hon på rimliga grunder antog att drevet mot henne i framtiden skulle bli ännu värre, och hon tyckte att redan detta hennes första möte med den tredje statsmakten hade varit tillräckligt.
Den som mött Erica Leijonroos i verkligheten anar dock en personlig styrka som överträffar den undermåliga journalistikens. Sundbyberg kommer att få erfara det, tids nog.

Men Per är tydligen alltför blygsam för att berätta att han är en av de få journalister som mött Erica "i verkligheten"! Det var alltså han som gjorde Neo-intervjun med henne i Sundbyberg. Själv satt jag i ett hotellrum i Florida och gjorde blott telefonintervjuer med diverse lokalpolitiker i Stockholm och Sumpan...

Jag har fortfarande tyvärr inte träffat Erica, eller ens talat med henne på telefon (däremot tidigare mailat massor). Men kanske får jag tillfälle att möta henne i samband med eventuell rättegång?! Vore intressant att närvara vid ett mål där man för en gångs skull faktiskt kan de flesta detaljer.

/Gunilla

Nytt steg i Lejonroos-affären (uppdaterad)

NEW YORK Idag skriver DN att Erica Lejonroos stämmer TV4 för förtal.

Bra, tycker jag, hoppas det leder till mer metoddebatt. Mindre bra, tycker min Neo-kompanjon Gudmundson (på vars blogg jag även skrivit en kommentar).

Här kan ni läsa mina samtliga blogginlägg om Erica! Och här kan ni läsa TV4:s korrespondens med Gudmundson. Signaturen Jans kommentar hos Resumé är också initierad.

När jag var hemma i Stockholm hade jag förrsten hoppats få en intervju med reportern på TV4, som uppföljning till vår Neo-text (där hennes namn inte nämns). Men hon svarade inte på mitt mail därom, och tidningen Journalisten tackade nej till idén om det och om det rättsliga efterspelet. Och sedan släppte jag dessvärre alltsammans...
Som de flesta journalister är jag alltför dålig på uppföljningar. Men någon annan gång, kanske! För det är kul att skriva lite mediekritik emellanåt.

Uppdatering: TV4:s Anne Lagercrantz (transparens: jag tror att hon har varit på en fest som jag hade en gång, eftersom hon är kompis med en kompis som jag hade festen med) säger i Resumé: "De beviljade varandra bidrag i Kris styrelse".
Visserligen satt Erica Lejonroos inte i styrelsen då, även om hon råkade haspla ur sig en bekräftelse när TV4:s reporter ringde och påstod att det var så.
Men Kris hade alltså som förening beviljats en stor klumpsumma i bidrag från Stiftelsen Govenii fond, som föreningen sedan skulle fördela inbördes mellan medlemmarna (via en särskild tandvårdsgrupp). Eftersom det enligt kriterierna skulle vara "kvinnor aktiva i Kris" som behövde tandvård, och det inte finns så många sådana, har föreningen snudd på haft svårt att göra av med pengarna. Reportrar som vill göra något mer på detta bör alla ringa Siv Widell på Carnegie Kapitalförvaltning samt till Peter Söderlund på KRIS för att få deras bild av hur bidragsförfarandet och styrelsearbetet fungerade.
Det var alltså en intern föreningsfråga, hur man fördelade de pengar KRIS beviljats. TV4 har valt att se det som en karaktärsfråga (typ, "vi måste granska politiker som ser till att få del av en massa föreningspengar") men har ännu inte lyckats visa varför det skulle vara fel av Erica att söka tandvårdsbidraget.

/Gunilla

Lejonroos förklarar varför hon sökte bidrag

NEW YORK "Instämmer i att Lejonroos-historien verkar ha fått en konstig skruv i TV4, men jag kan ändå undra över vilken ekonomisk situation hon faktiskt befunnit sig i när hon beviljats pengar ur fonden, femton år efter att ha lämnat brottsligheten bakom sig," skrev en läsare i ett mail häromdagen, apropå det jag hade skrivit om TV4:s vägran att inse att deras ödesdigra inslag om Erica Lejonroos saknat substans (se även denna postning).

Funderingen är naturligtvis begriplig. Storyn ("Moderat gav sig själv tandpengar" kablades ut över hela Sverige 23 oktober) lät ju bestickande, och även när man blivit klar över TV4:s skruvande kan man undra. 15 år är en väldigt lång tid. Kan ett tillträdande kommunalråd verkligen vara "socialt utsatt", som ett kriterium för att få pengar var? Ett moderat kommunalråd, dessutom! Ingen mygelrök utan åtminstone lite eld, väl? Var det inte rätt sniket av henne att ens ansöka om pengar?

Men, bortsett från att den ekonomiska situationen rimligen är en sak för regelverket mellan den som söker och den som beviljar pengar tror jag att frågeställningen bottnar i att vi "normala" har svårt att fatta hur livet kan te sig efter ett så kaotiskt liv utanför samhället som missbrukare/kriminella lever. (Pengarna skulle gå till KRIS-medlemmar, alltså inte till någon som för närvarande missbrukar eller är kriminell – men som har gjort/varit det, och därför kan ha dålig tandhälsa. Och behovsprövningen/kostnadsberäkningen gjordes av behandlande tandläkare.)

Bara som frilansjournalist med nomadiskt beteende, ett antal olika adresser och underlig diskrepans mellan små inkomster och många räkningar hamnar man lätt på ett gungfly. Betalningsanmärkningar, kravbrev och straffräntor hänger efter länge när man vistas på ruinens brant. Själv gör jag inte det utan klarar jag mig finfint och är så långt från att vara "socialt utsatt" som man bara kan tänka sig, tack vare födgeni och att jag är född in i ett tursamt soci0-ekonomiskt sammanhang.

Men marginalerna är små, som kulturministern kan vittna om. Jag kan åtminstone extrapolera – och möjligen försöka föreställa mig hur det kan bli om rundgången mellan kronofogden och inkassoföretag förstärks med allt trassel och alla skulder en ex-missbrukare har i bagaget. Sin historia springer man inte ifrån ens på 15 år.

Och Erica Lejonroos berättar idag själv om sina motiv för att söka pengar i bloggkommentaren här. Nog är det lätt att se att några tusenlappar för hennes tandvårdsräkning låg inom ramen för donatorns (Vilhelm Govenius, 1825–1903) syfte.

Hon har också uppdaterat sin hemsida, och ger en fylligare bild av hur hon uppfattade TV4:s "intervju".
Uppenbart har TV4 förlitat sig på en tveksam källa – som kanske hade personliga motiv för att ställa en gammal Kris-styrelsekollega i dålig dager? – vilket såklart inte fritar dem från sitt ansvar att "granska makten" även när makten är de själva.
Tråkigt att medieredaktioner – utom Neo! läs om magasinets strävan efter open source journalism här – är så ovilliga att redovisa sitt källmaterial. Om TV4 anser sig ha rent mjöl i påsen kunde ju annars reportern Emma Jidemyrs intervju läggas ut på deras hemsida. Det kan man göra på ett sätt så att man ändå följer grundlagen och respekterar källskyddet. Men där står vad jag kan se absolut ingenting om detta debacle.

Två kloka citat:
"Jag är säker på att bruksägare Vilhelm Govenius säkert hade sagt ja till Sundbybergsbor om han bara vetat att Sundbyberg skulle byggas när han skrev sitt testamente i början av 1900-talet." (Per Westberg 18 nov) *)

och så själva den makt- och mediekritiska kärnpunkten:

"...vem har mest makt: ett nyblivet, okänt kommunalråd med ett trassligt missbrukarförflutet som är så medieovan att hon inte kan förklara sig begripligt när en reporter ringer eller samma journalist som med någon dags arbete lyckas avsätta denna politiker med en felaktig anklagelse?" (Henrik Berggren/DN 16 nov)

/Gunilla

P S Nyhetsbyrån TT, som jag själv frilansar för, skickade igår (17 nov, kl 19.25) ut en korthuggen rättelse av sitt telegram den 23 oktober – se nedan. Jag har ännu inte bett TT om lov att lägga ut deras telegram här – men nu klipper jag in det i alla fall, för att ni som följer detta ska få se hur det såg ut (och eftersom jag vet att deras kunder sällan publicerar rättelser).

Notera förresten att TT snyggt nog inte skyller på TV4.

Info till alla: TT-RÄTTELSE AV POLITIKERTANDVÅRD FRÅN DEN 23 OKTOBER 2006: Erica Lejonroos satt inte i styrelsen och deltog inte i beslutet.

Rätt om tandvårdbidrag från Kris

Stockholm (TT)

I en artikel den 23 oktober uppgav TT felaktigt att dåvarande kommunalrådet i Sundbyberg, Erica Lejonroos, i egenskap av styrelseledamot i Kris (Kriminellas revansch i samhället) beviljat sig själv ett bidrag på 3 000 kronor till tandvård. Detta var felaktigt, Lejonroos satt inte i Kris styrelse utan var endast medlem i organisationen och deltog därmed inte i beslutet.

*) Sundbyberg hade förvisso börjat byggas redan under Vilhelm Govenius levnadstid, i slutet av 1800-talet. Formellt blev det dock stad först 1927. Läs om Sumpans rykte som Sveriges Klondyke kring förra sekelskiftet på kommunens hemsida!

Kommentar till Bulten i Bo, om Lejonroos-cred

STOCKHOLM "Ta er i kragen", skriver Karolin A Johansson, och med det menar hon – liksom SvD:s P J Anders Linder – att ni alla genast bör läsa min och Per Gudmundsons text om Erica Lejonroos i NEO.

Eftersom jag varit på resande fot de senaste veckorna har jag inte kunnat besvara något Bulten i Bo frågade om, i en kommentar hos Gudmundson apropå vår text, häromveckan. Nämligen om vi inte borde ha gett frilansskribenten Gunnar Ohrlander cred/erkännande.

Att Ohrlander var först med att uppmärksamma vad som hänt Erica i offentligheten, d v s i Aftonbladet, finns i och för sig tydligt med i Pers utskrift av hela intervjun.

Detta transkript är ett led i NEO:s kloka strävan att göra sin journalistik transparent (liksom denna blogg som ni kanske hajat är ett led i min strävan att göra min journalistik dito).

Tja, visst hade vi kunnat ge Ohrlander cred även i det tryckta reportaget. Det var inget medvetet val alls att det inte blev så.
Men en sak som spökade var kanske att jag liksom redan hade gjort det här på bloggen... Och i reportaget hade jag nog isåfall velat berätta mer om sammanhanget (Ohrlanders bekant på Socialstyrelsen tipsade honom – se transkriptet, där Erica L talar om att det krävs kontakter för att vända ett mediedrev). Genast hade det då tagit rätt stor plats... Även i en 24.000-teckenstext lider man av utrymmesbrist.

Jag håller inte riktigt med om det som Per skriver i sitt svar till Bulten, att man bör ge credit så fort man hämtar "idéer, inspiration eller information" från en annan skribent. Däremot självklart för andras avslöjanden, egna nyheter, originella tankespån etc. (Jag menar såklart inte att det är OK att rakt av bara sno idéer, tvärtom – men min poäng är att "idéer, inspiration och information" är för vaga begrepp för att man ska kunna säga att de alltid bör leda till cred – ibland kan inspirationen till en text komma från ganska många olika håll, och vara mer eller mindre tydlig.)

I detta fall var Ohrlanders text inte främst en inspirationskälla, utan indirekt avgörande för att jag och andra (bloggare, radioproducenter och ledarskribenter) alls skulle ha uppmärksammat det hela. Men jag vet inte om den borde ha uppmärksammats mer i Neo-texten än vad som sker på Neo-nätet... Kanske ett gränsfall. Det var i alla fall Studio Ett-debatten i mitten av november (som jag antar kom till med anledning av AB-artikeln) och hur TV4:s representant agerade där som väckte mitt engemang i frågan.

I princip tycker jag dock att man gott kan vara generös med att "ge cred" och ange källor, och tar gärna emot synpunkter i ämnet! (Gärna även från Gunnar Ohrlander själv, om du läser detta.)

/Gunilla

P S I Missa inte TV4:s Johan Stambros icke-motiveringar till varför han inte ville låta sig intervjuas till vår artikel! Vi har fortfarande inte hört av dem...så det handlar knappast om tidsbrist.

P S II Jag vet inte vem av Neos begåvade redaktörer som kan ha skrivit medarbetar-presentationerna i detta nummer, men jag gillar onekligen det vederbörande skrivit om mig:
"En riktig reporter som befinner sig samtidigt på minst två platser, oftast New York och Stockholm. Behärskar det mesta med uppdragsgivare från TT till Gourmet."
Mycket bra!

Insamling för Erica Lejonroos

NEW YORK Ni som följt hur det gick för Erica Lejonroos när hon stämde TV4 vet kanske att hon dömdes att betala TV-bolagets rättegångskostnader å 85 000:–. Eftersom inslaget fällts i Granskningsnämnden kan man väl konstatera att det hela handlade om dålig och slarvig journalistik – med en lång rad olyckligt samverkande faktorer – men inte (olagligt) förtal. Eller som min kollega Per Gudmundson skrev i fjol: "Hon kommer att få svårt att övertyga rätten om att TV4 förtalat henne, och inte bara gjort ett misstag i sin viktiga uppgift att bevaka de demokratiska processerna."

Nu har tre av Erica Lejonroos vänner startat en insamling för att hjälpa henne att klara av att betala summan. Vem som helst är naturligtvis välkommen att donera pengar. Eventuellt överskott kommer att gå till att hjälpa personer som i framtiden drabbas av liknande bevakning. Läs mer på Ericas egen blogg där det också finns kontonummer. (Här finns också Ericas utförliga förklaring av hennes ekonomiska situation, som ett bemötande av TV:s uppgifter under rättegången om hennes förmodat höga inkomster och som en förklaring till varför hon sökte tandvårdsbidrag.)


/Gunilla

Dagens Erica: vad TV4 vill betala

NEW YORK 30 000:– – det är beloppet som TV4 erbjudit Erica Lejonroos i förlikning, för att de ska slippa figurera i en rättegång där hon stämmer dem på 2 000 000:– för sveda och värk. Summan avslöjas i Sundbybergs lokaltidning Mitti. Läs mer om stämningsansökan som jag skrev om här. See them in court?

/Gunilla

(Tipstack: Duvbo-Anders!)

Om Erica på radion

NEW YORK Idag har SR P1:s Medierna ett inslag om Erica Lejonroos och TV4. (Mina bloggposter om detta här.)

/Gunilla

Lejonroos vs TV4

NEW YORK Inte förrän nu upptäcker jag Erica Lejonroos berättelse om vad som hände i tingsrätten när hon utmanade TV4 i ett tryckfrihetsmål för förtal i fjol. Läs på hennes blogg, apropå jäv! Om någon som läser detta har koll på jurysammansättningsprinciper i tryckfrihetsmål, kommentera gärna.
Mitt och Per Gudmundsons reportage om Erica finns förresten inte på Neos blogg. Jag ska lägga upp PDF-filen så snart jag fått igång min nya webbsajt för sådant (www.gunillakinn.se, ännu ej aktiv). Nedan en lista över de intervjuer hon figurerat i; länkarna finns här.

/Gunilla

Jag debuterar i NEO

DANTEWADA Kolla in senaste numret av Magasinet Neo! Som Per Gudmundson skrev den 12 januari (ni får kolla själva: scrolla i http://gudmundson.blogspot.com, jag orkar inte länka med mina konstiga uppkopplingsmöjligheter här) har vi tillsammans skrivit en text om (Sundbybergspolitikern) Erica Lejonroos. Jag har inte sett det färdigredigerade resultatet ännu, men det ska bli spännande att kolla in tidningssidorna. Det är den längsta text jag någonsin skrivit (cirka 24 000 tecken)!

Jag gjorde förresten de flesta av "mina" intervjuer om Sundbybergs kommunpolitik sittandes i ett hotellrum i Miami i december, vilket kändes smått absurt. (När Ulf Adelsohn fick höra detta tyckte han att vi genast skulle avsluta samtalet så att jag kunde ägna mig åt att vara bland palmerna på stranden istället, men det gick ju inte.) Det är aningen mer logiskt att tänka på Sundbybergs kommunpolitik här i södra Bastarskogen i Chhattisgarh, där vi fått handskas med allsköns lokalpolitiker.

Eller nej förresten, Sundbyberg känns förresten mycket långt borta även här (trots att min brors familj bor där, fem minuters promenad från Erica Lejonroos - jag har ett dagisfoto på mina brorsdöttrar intill Bollywoodfilmerna på TV:n här på hotellrummet, så på vis är den sundbybergska vardagen nära).

Kolla in texten på Neos blogg! Eller köp tidningen!!! Där finns, som Gudmundson skriver, gott om smaskiga citat som man kanske inte vanligen förknippar med moderata politiker.

/Gunilla

P S Kan det vara så att jag är den enda som skrivit i både Arbetaren och i Neo? Nja, det finns förmodligen några fler som figurerat i båda tidningarna. Men tidningar som Neo + Veckorevyn + Gourmet på samma år är nog min alldeles egna kombination.

Nu har TT även bett Erica om ursäkt

NEW YORK Upplysning till er som följt det jag skrivit här om Erica Lejonroos:
Idag ringde TT:s redaktionschef Mats Johansson själv upp henne, och bad om ursäkt för de följder TT:s text med grund i det felaktiga TV4-inslaget i slutet av oktober fått. Bra! Detta alltså utöver den rättelse som skickades ut i fredags.

Tja, den rättade texten ger inte precis hela bilden. Men den storyn kommer förhoppningsvis i annat forum än en nyhetsbyrås.

Förut var jag arg, men nu är jag istället snarast fascinerad över att TV4:s nyhetsredaktion så obstinat inte ber Lejonroos om ursäkt... Visst skulle det kosta dem en del i prestige – men so what?
Kvällstidningarnas chefredaktörer ber ju faktiskt om ursäkt för olika felsteg deras redaktioner gjort nästan hela tiden, och lovar att aldrig mer göra om samma misstag – så det är märkligt att en mea culpa tycks sitta så långt inne för Kinna Bellander & Co.

/Gunilla

Mer om Erica-fallet; TV4 har kroniskt tunnelseende?

NEW YORK TV4 bytte idag propagandist och skickade fram TV4 Stockholms Johan Stambro (som säger ungefär samma sak i denna debattartikel i Aftonbladet som hans kollega Kinna Bellander sade i Studio Ett; se det jag skrev igår).

Men AB:s Gunnar Ohrlander biter genast tillbaka och förklarar varför inslaget aldrig borde ha sänts.

TV 4 verkar fortfarande lida av tunnelseende.

Och alla lärare i journalistik borde spara på sig allt som sagts och skrivits i detta ärende, för det är ett ypperligt fall att använda som avskräckande exempel på drevmentalitet i framtida undervisning.

En sak till: Att en annan styrelseledamot i KRIS beviljades så mycket som 60 000:– har framförts som en i sammanhanget besvärande omständighet (se t ex här). Men det visar ju snarare på vilka svåra tandvårdsproblem man kan ha efter långvarigt missbruk. (Kom ihåg att behovsprövningen gjordes av en tandläkare.) Se Per Westbergs kommentarer här.

Och en till: Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag hört ordet "gangsterknäck" tidigare! Gunnar Ohrlander påstår att det är vanlig journalistjargong och förklarar: "Ett gangsterknäck presenterar vissa fakta som verkar tala för att historien är sann men som faller i bitar när man skrapar det minsta på den. Till exempel kollar skakiga källor." Ett väldigt roligt ord – men med en tragisk innebörd.

/Gunilla

Nedräkning

STOCKHOLM Tyvärr blir det inte mycket av med vare sig middag, skärgårdsutflykter, konstverkstadsbesök med mina brorsdöttrar, Uppsalautflykt, utlovat Berns-mingel för alla vänner och bekanta som jag hade hoppats. Sorry! Hoppas ni kan förlåta mig. Jag är ju kronisk tidsoptimist. Men jag är väl snart här igen...

Vad har jag gjort de senaste dagarnadå? Hmmm... Jo, jag har ägnat mig åt många och långa intervjuer. (Rekordet slogs ikväll: fyra (4) timmar med en enda person!) Jag tycker att en av de främsta poängerna med att frilansa är att man kan ägna lång tid åt fältarbete, om man nu känner för det, i alla fall finns inga arbetsledare som sätter gränser. Och diverse halvtrista men nödvändiga ärenden, typ skomakarbesök – lite mer så'nt imorgon, och sedan far jag iväg.

En av alla saker jag tyvärr missar, och som jag verkligen skulle ha velat gå på är den förhandling som sker i Stockholms tingsrätt på torsdag (när jag flyger över Rügen, tror jag). Då ska nämligen Erica Lejonroos möta TV4. Jag har som bekant skrivit mycket om detta fall tidigare (sök på Lejonroos i sökfältet om ni vill se vad).
Denna gång blir det inget, men jag kommer förstås att följa allt som rapporteras. Lars Adaktusson har skrivit en riktigt bra krönika om Ericas fall i SvD: Mediegranskningen slog ett liv i spillror. Och Aftonbladet har storyn "TV4 förstörde hela min karriär".
Själv har jag – och Per Gudmundson – ju redan skrivit den berättelsen (se Pers blogg här). Jag hade en idé om en helt annan intervju som uppföljning nu. Men tyvärr tror jag inte att jag hade fått den tilltänkta intervjupersonen att ställa upp, och tyvärr har jag inte ens försökt på grund av den eviga tidsbristen. Hoppas någon annan kommer på samma idé. Det är mycket bra att denna fråga nu får en rättslig prövning.

/Gunilla

P S Någon som ska vara med på Årets kock imorgon? Jag hinner egentligen inte, men kanske slinker in som hastigast. Har grämt mig mycket för att jag inte ens kände till det i fjol.

Många korrar utan snorrar

NEW YORK Jag skrev tidigare idag bloggposten "Gubbarna får inte riktigt alla utrikesknäck". Läs gärna det, om ni inte redan gjort det.

Nedan är den där utlovade kommentaren – som tyvärr tycks ha kommit bort från Journalistens hemsida, jag skickade dit den för länge sedan – till Johanna Peterssons debattinlägg.
Har gjort några smärre ändringar och revideringar jämfört med den texten, och även tagit med några länkar (ej komplett) – dock främst till de kolleger som skrivit böcker från sina äventyrliga resor.

Jag tycker att det blev en ganska imponerande inventering!

Och den är inte alls komplett. Jag har till exempel inte listat alla fotografer och filmare som sticker ut i världen. Eller gått tillbaka i tiden (Fredrika Bremer, Esther Blenda Nordström, Bang...)! Eller alla författare som skildrar platser med delvis journalistisk blick (som Maja Lundgren). Eller utomlands (Stacy Sullivan och hundratals andra...).

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Citat ur debattinlägget:

"Snälla Journalistförbundet, bekosta mitt könsbyte så jag blir man och kan byta namn till Johan. För då öppnar sig världen. Då kan jag äntligen åka som korre till Afrika, Asien och Amerika eller allt annat land långt borta. Tänk att få ha det så kul som karlarna – de som varken är bättre eller sämre än oss kvinnliga journalister men som får alla utrikesknäck."

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Johanna,

Gör tankeexperimentet att istället för kön byta bokstäver, i ditt namn! Nej, jag menar inte till "Johan" -- utan till "Johanne". I början av 90-talet satt ju Johanne Hildebrandt på just Sydöstran och drömde om att komma ut i världen. Hon for till Balkan, blev krigskorrespondent och the rest is history.

Tyvärr tror jag att vi gör såväl utrikesjournalistiken som dess kvinnliga företrädare en otjänst genom att göra oss till offer för "patriarkala strukturer" eller något sådant. Det stämmer nog att en majoritet av Sveriges anställda utrikeskorrespondenter är män, och jag kan inte polemisera mot dina räkneexempel från Aftonbladet och Kvällsposten. Men nog är utrikesjournalistiken i rätt stor utsträckning ett kvinnoyrke.



USA-valet, för att fortsätta med det exemplet, bevakades inte bara av så kallade gubbar utan åtminstone av Karin Henriksson och Jenny Nordberg (SvD), Ginna Lindberg (SR), Britt-Marie Mattsson (GP), Tina Magnergård Bjers (TT), Anna Dahlberg (Expressen), Sofia Nerbrand (Neo), Eva Sohlman (Fokus), Cecilia Aronsson (Veckans affärer) samt Helena Groll och Katarina Andersson (SR-frilansar). Paradoxalt nog osynliggör du dem med ditt inlägg.



Tittar vi på världen i stort kryllar det av ambitiösa svenskor som rapporterar till olika hemmaredaktioner, ur flera generationer.

För att nämna många personer vars röster hörts, inslag sänts och texter synts bara på senare år, antingen som "riktiga" korrar, stringrar, utsända eller frilansjournalister:
Cecilia Uddén (Mellanöstern), Margareta Svensson (Afrika), Ulrika K Engström och Hanna Sahlberg (Kina), Anja Sahlberg (hördes nyligen från Algeriet), Kajsa Boglind (Brasilien/Mexiko), Caroline Salzinger (Turkiet), Sara Stenholm (USA), Alice Petrén (Frankrike/Sydeuropa), Maria Persson Löfgren (Ryssland), Maria Eksedler (Storbritannien), Beatrice Janzon (Oslo m m), Hanna Sistek (Asien m m), Ulrika Nandra (Indien), Karin Lundbäck (dito), Anna Koblanck (Afrika), Carolina Jemsby (dito), Torun Börtz (Frankrike), Christina Johannesson (Europa/EU), Anna-Maja Persson (Ryssland/f d Sovjetunionen), Joanna Kurosz (dito), Johanna Melén (dito), Elin Jönsson (dito), Eva Boss (Cypern/Mellanöstern), Kristina Wallin (Italien), Sara Ahnborg (Tyskland/EU), Katarina von Arndt (Tyskland), Lotta Schüllerqvist (Mellanöstern) och Bitte Hammargren (dito).


För att inte tala om veteraner som Cordelia Edvardson, Marika Griehsel, Erica Bjerström, Eva Hamilton, Elisabeth Hedborg och Titti Nylander – eller varför inte Christina Gustafsson, f d Balkankorre som för övrigt är chef för Ekots utrikesredaktion.

Utrikesjournalistikens problem just nu är att den på många redaktioner får dåliga resurser och ersatts av deskbaserad rapportering. Och det drabbar såväl män som kvinnor. Tro mig – jag känner flera av dem du kallar "gubbar" i utrikesjournalistkåren, och de har det inte heller lätt i dessa tider av nedskärningar vad gäller såväl utrymme som resebudget.

Visst är det viktigt att diskutera vilka det är som blir utsända på olika uppdrag. Men att raljera om att SJF borde sponsra könsbyten är nog inte rätt väg. Det handlar också om att själv ta plats.
För tre år sedan utlystes DN:s korretjänst i Washington, internt på redaktionen. Enligt en initierad källa var samtliga nio sökande män. Den kvinna som sökt jobbet hade haft mycket goda chanser att få det, enligt källan, eftersom tidigare korrespondenter alla varit män. Visst kan man diskutera vad det är som får kompetenta, kvinnliga DN-journalister att inte söka en sådan attraktiv tjänst; det finns säkert många faktorer som spelar in. Men till någon del måste ansvaret ändå ligga hos dem som inte söker.
I år lär det vara betydligt fler sökande än nio, ryktas det om. Så ett tips är att DN inom kort har en kvinnlig korrespondent i USA. Och isåfall är SVT:s Per Anders Engler i klar minoritet i Washingtons svenska korrekår, vad gäller könet (där finns ju redan Karin Henriksson, Ginna Lindberg och Lisa Carlsson).

Som utrikesjournalistikens produktionsvillkor ser ut idag är det tyvärr ingen idé att vänta på att någon ska sända ut en på uppdrag. Man får helt enkelt skicka ut sig själv, om ingen annan gör det. Oavsett kön kan man bereda sig på ett omväxlande liv och leverne med spännande upplevelser och tuffa arbetsvillkor, inte minst ekonomiskt. Det är en dans på rosor, och rosorna både doftar och sticks.


Men alla ovan nämnda journalister, och inte minst Åsne Seierstad – "a journalistic superstar" – har visat vägen. Själv blev jag en gång inspirerad till att sticka iväg av min namne, Svenska Dagbladets Gunilla von Hall och av min vän, Nina Solomin. På Sydöstran har du en utmärkt förebild i Johanne Hildebrandt. Gör som dem/oss, och res ut i världen!


Gunilla Kinn
frilansjournalist, New York

http://gunillakinn2867.sitewelder.com
http://korrespondenterna.se

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Notera att jag i den tidigare bloggposten har med några namn som jag hade missat i texten jag skickade till Journalisten: Kristina Kappelin, Eva Elmsäter, Petra Socolovsky, Stina Blomgren, Lena Pettersson och Sara Bull.

Lika bra att fortsätta: Pernilla Ahlsén, Karolina Ramqvist, Christina Wassholm...och hur kunde jag glömma Jennie Dielemans?!

Ännu fler svenska, kvinnliga journalister i världen (uppdateras): SVT:s Johanna Johnsson i Bryssel, Lena Pettersson i Amman och Lena Scherman som rapporterat från exempelvis Washington och Kabul; Annika Forsberg Langa och Mari Dahl Adolfsson i Sydafrika; Ann-Britt Sternfeldt och Ulrika Eriksson i Australien.

(Nu har jag ändå inte listat skribenter som främst skriver om kultur/livsstil/resande/mat, de är ju ännu fler... Jag kommer spontant på massvis. För att inte tala om alla journalister som är volontärer/informatörer och kommit ut i världen på det viset ... och så alla som jobbar på utrikesdeskar i Sverige. SvD, Sydsvenskan, SR Ekot och SVT är exempel på redaktioner där minst en chef på utrikes är kvinna – som exempelvis Ingrid Thörnqvist, f d Tysklands-korrespondent.)

Skype funkar inte så bra för seriösa intervjuer

MIAMI Sju timmar långa intervjuer för att få ett enda pratminus, berättar Maciej Zaremba om här (apropå hans Stora Journalistpris-belönade reportage).

[Uppdatering: Haha, min minnesbild av Zarembas metodik var ju helt fel! Vad han säger är: "Jag kan tala med en person i fyra timmar och får ut kanske sju repliker."]

Den metoden är ibland onödigt slöseri med resurser, eller ett ouppnåeligt och orealistiskt ideal. Jag lägger ofta ner på tok för mycket jobb för att få fram något som inte kan bli mer än ett litet stycke i den färdiga texten, och ofta skapar det mest av allt frustration inför allt som inte får plats. Men för genomarbetade jobb är arbetssättet ändå något att sträva efter.

Håller på med ett jobb där jag ursprungligen tänkte mig att det skulle vara långa, djupa samtal ur vilka essensen skulle kokas fram.
Fast nu hindras de av att samtalen inte, som tänkt var, kan ske vid personliga möten i verkliga livet, utan måste göras via en riktigt usel Skype-förbindelse – med eko och brus och med sex timmars tidsskillnad från hotellrummet i Miami till intervjupersonerna i Stockholm. Inte alls särskilt idealiskt. Tyvärr framstår man som intervjuare tvärtom som ganska oseriös!

[Uppdatering, 3 mars: Jag kunde inte i december skriva vad det gällde för intervjuer – men nu kan det sägas: det var samtal med Ulf Adelsohn och diverse andra aktiva moderater, till reportaget om Erica Lejonroos. Adelsohn undrade förvånat varför jag höll på och ringde honom och talade sundbybergsk kommunpolitik, när jag kunde ligga på stranden. Haha, det undrade ju jag med!]

I somras intervjuade jag dock Janis Karpinski, chefen på Abu Ghyraub-fängelset i Bagdad som då var hemma i North Carolina, genom Skype eftersom jag ringt slut på flera dyra mobiltelefonkort från Almedalen/Visby. Då hade jag inte ens headset, som man ju behöver ha för Skype-samtal – och det blev en ytterst förvirrad dialog. Jag gick omkring med datorn i presscentret och försökte prata in i det lilla mikrofonhålet och samtalet bröts hela tiden... Men på något sätt funkade det ändå. Mest tack vare hennes tålamod och vilja att berätta sin historia.

/Gunilla