.JPG)
Just när man trodde att Karolina Lassbo-goes-bikinimålning-goes -"det-är-skojigt-att-överanalysera-ord"-debatten hade självdött återuppstod den lite oväntat genom att plockas upp av Resumé (hur kunde de vara så sena? Tja, Resuméreportrarna var säker busybusy i Cannes förra veckan...).
Som jag skrivit här är det sorgligt att debatten inte enbart handlar om sakfrågan. Den håller ju för det.
Anyway, bland diverse stolliga kommentatorer hos Resumé dök plötsligt Markus Andersson själv upp! Nämligen här. Med ett tjuvnyp mot en påstått chauvinistisk och inskränkt Ingela Lind, som tydligen är upphovet till påståendena om hans politiska preferenser.
Det är mig veterligen första gången Andersson själv deltagit i debatten. Lite som när Embryo dyker upp i ett kommentarsfält, fast tvärtom. (Jag tycker att Lassbodebatten för länge sedan blev oavhängig vem Marcus Andersson är och hur han målar. Men det är ändå påtagligt att han varit frånvarande från den. Tills nu.)
/Gunilla
30 June 2006
Delikatessblogg
Har ni tänkt på vilket produktivt prefix blogg- blivit på sistone? Några exempel: bloggsoppa, bloggsommarlov och bloggrabaldret. Ja, och så finns det ju alla gamla, som bloggbråk/-fejd.
Uppdatering: Det roliga med "bloggsoppa" är väl förresten att det – vad jag kan minnas – först användes av Metro, som rubrikord med stor grad på första sidan, apropå Lars Danielsson-affären. Men som ni kan se av länken ovan utvidgar Lisa begreppet.
*****************************
Länder jag märker att jag plötsligt sitter och planerar resor till/i:
Idag sålde jag halvt om halvt in krönike-idén "delikatessernas rättigheter"! Mänskliga rättigheter – djurrätt – och nu.... Ja, ni får väl se vad det handlar om.
Men än så länge är det meningen att jag i första hand ska skriva en kolumn om desperata hemmafruar i Suburbialand, d v s typ New Jersey. Vi får se vad som faller ut.
I vilket fall som helst är det för Gourmet, som ni alltså genast bör teckna en prenumeration på.
Uppdatering: Det roliga med "bloggsoppa" är väl förresten att det – vad jag kan minnas – först användes av Metro, som rubrikord med stor grad på första sidan, apropå Lars Danielsson-affären. Men som ni kan se av länken ovan utvidgar Lisa begreppet.
*****************************
Länder jag märker att jag plötsligt sitter och planerar resor till/i:
- Sri Lanka
- Ukraina (vad tror ni om rutten Krakow–Jalta? Med tåg. Eller, kortversionen, Krakow–Lvov? Jag har aldrig varit i Ukraina, men pinsamt nog heller aldrig i Polen.)
- Italien (Don't tell my parents – det är isåfall för att de ska dit! I slutet av september. Jag har ju varit i Italien cirka tretusen gånger, och borde åka till nya länder...men de skulle bli så glada, så glada, så glada om jag dök upp där... Deras resa är för övrigt kalkerad efter mitt Apulien-vagabonderande i november 2003, av vilket en skärva resulterade i detta SvD-reportage.)
- Honduras
- Haiti
- Iran
- Makedonien
- Gotland
Idag sålde jag halvt om halvt in krönike-idén "delikatessernas rättigheter"! Mänskliga rättigheter – djurrätt – och nu.... Ja, ni får väl se vad det handlar om.
Men än så länge är det meningen att jag i första hand ska skriva en kolumn om desperata hemmafruar i Suburbialand, d v s typ New Jersey. Vi får se vad som faller ut.
I vilket fall som helst är det för Gourmet, som ni alltså genast bör teckna en prenumeration på.
28 June 2006
VMA (Viktigt meddelande till allmänheten)
Jag har just ändrat min biljett.
Åker alltså inte hem till Stockholm imorgon, som meningen var, utan först den 4 juli. Alla som blivit mer eller mindre utlovade att få drinkar i min trädgård i Gamla stan på fredagseftermiddagen och på lördag kan tyvärr glömma det, just nu – men det blir fler tillfällen!
Den som vill hänga med mig här på Manhattan de närmaste dagarna får däremot gärna höra av sig.
/Gunilla
P S Hur det blir med min närvaro vid Almedalsveckan står därmed ännu mer skrivet i stjärnorna än tidigare, men jag hade i vilket fall som helst ingenting särskilt där att göra. Och ingen bostad ordnad i Visby. Kanske dyker jag upp där ändå i slutet på nästa vecka, vem vet. Vet inte vad som är mest in medias res då, Visby eller New York. Kanske New York ändå.
Åker alltså inte hem till Stockholm imorgon, som meningen var, utan först den 4 juli. Alla som blivit mer eller mindre utlovade att få drinkar i min trädgård i Gamla stan på fredagseftermiddagen och på lördag kan tyvärr glömma det, just nu – men det blir fler tillfällen!
Den som vill hänga med mig här på Manhattan de närmaste dagarna får däremot gärna höra av sig.
/Gunilla
P S Hur det blir med min närvaro vid Almedalsveckan står därmed ännu mer skrivet i stjärnorna än tidigare, men jag hade i vilket fall som helst ingenting särskilt där att göra. Och ingen bostad ordnad i Visby. Kanske dyker jag upp där ändå i slutet på nästa vecka, vem vet. Vet inte vad som är mest in medias res då, Visby eller New York. Kanske New York ändå.
Mycket vill ha mer
Som ni märker i den här bloggen har jag svårt att skriva kort, trots insikten om att folk inte orkar och knappast har tid att läsa långa texter.
Igår lämnade jag ifrån mig ett reportage som nog var det längsta jag någonsin fått skriva: 19 231 tecken, nämligen om Fort Polk.
Som jämförelse kan sägas att de nyhetstexter jag skriver för TT i regel får vara 2 500 tecken. Får man skriva 3 000 tecken är det en mycket viktig topp-nyhet (fast jag skriver såklart alltid för långt, och råkar ibland ut för brutalkortningar). Reportage av helgläsningskaraktär för TT bör vara sisådär 4 000–4 500 tecken.
Nyhetsreportage för vissa av de andra tidningar jag skriver för får ibland vara 5 000–10 000 tecken långa, som till exempel detta, men ett femsiffrigt antal tecken är ovanligt och det känns lyxigt långt.
Nu löd beställningen "3 000 ord", vilket alltså blev drygt 19 000 tecken. Fantastiskt! Äntligen kunde jag berätta en riktig historia.
Ändå känns det som att jag hade behövt åtminstone 25 000 tecken, för att få plats med alla intressanta fakta och aspekter och miljöer och citat... Och hade jag fått skriva 25 000 tecken hade det säkert också känts som aningen för kort.
/Gunilla
Igår lämnade jag ifrån mig ett reportage som nog var det längsta jag någonsin fått skriva: 19 231 tecken, nämligen om Fort Polk.
Som jämförelse kan sägas att de nyhetstexter jag skriver för TT i regel får vara 2 500 tecken. Får man skriva 3 000 tecken är det en mycket viktig topp-nyhet (fast jag skriver såklart alltid för långt, och råkar ibland ut för brutalkortningar). Reportage av helgläsningskaraktär för TT bör vara sisådär 4 000–4 500 tecken.
Nyhetsreportage för vissa av de andra tidningar jag skriver för får ibland vara 5 000–10 000 tecken långa, som till exempel detta, men ett femsiffrigt antal tecken är ovanligt och det känns lyxigt långt.
Nu löd beställningen "3 000 ord", vilket alltså blev drygt 19 000 tecken. Fantastiskt! Äntligen kunde jag berätta en riktig historia.
Ändå känns det som att jag hade behövt åtminstone 25 000 tecken, för att få plats med alla intressanta fakta och aspekter och miljöer och citat... Och hade jag fått skriva 25 000 tecken hade det säkert också känts som aningen för kort.
/Gunilla
26 June 2006
Vapenfulblogg
Idag har jag varit på FN:s konferens om hur man ska få bukt med den illegala handeln med alla små och lätta vapen som finns runtom i världen och ställer till med allsköns elände. Inte kul att se fotografier på vanställda och skottskadade ansikten, nerknarkade barnsoldater, kvinnor med amputerade ben etc etc etc – och samtidigt veta att representanter från National Rifle Association smyger omkring i korridorerna och gör vad de kan för att stoppa alla försök till reglering av vapenhandeln. (Jag skrev om detta för TT i torsdags; idag en allmän artikel om konferensen.)
**********************************************************
Jag har fått den ytterst tokiga idén att fara till Sri Lanka på reportageresa i augusti. Det verkar ehhhh ... newsy på många olika sätt.
**********************************************************
Igår skrev jag om hur sällan Martin Adler faktiskt var publicerad i Aftonbladet (och andra svenska medier).
I morse talade hans kollega/vän/kompanjon Urban Hamid i radions P1 Morgon om den dubbelmoral de stora redaktionerna står för, när de inte vill skicka ut vare sig anställda eller frilansar på uppdrag – utan på sin höjd kan tänka sig att köpa in grejer efteråt.
Bra rutet, Urban! Tala ut mer om denna dubbelmoral, tack. Ge exempel. Du måste ha många ur egen fatabur. Berätta hur du får ihop kostnaderna för dina resor till Irak, för jag har ytterst svårt att begripa hur någon får ihop det these days.
/Gunilla
**********************************************************
Jag har fått den ytterst tokiga idén att fara till Sri Lanka på reportageresa i augusti. Det verkar ehhhh ... newsy på många olika sätt.
**********************************************************
Igår skrev jag om hur sällan Martin Adler faktiskt var publicerad i Aftonbladet (och andra svenska medier).
I morse talade hans kollega/vän/kompanjon Urban Hamid i radions P1 Morgon om den dubbelmoral de stora redaktionerna står för, när de inte vill skicka ut vare sig anställda eller frilansar på uppdrag – utan på sin höjd kan tänka sig att köpa in grejer efteråt.
Bra rutet, Urban! Tala ut mer om denna dubbelmoral, tack. Ge exempel. Du måste ha många ur egen fatabur. Berätta hur du får ihop kostnaderna för dina resor till Irak, för jag har ytterst svårt att begripa hur någon får ihop det these days.
/Gunilla
646 X Adler
Nu hittade jag Martin Adlers bildbyrå Panos' hemsida. Läs minnesorden, och titta på fotografierna! Köp dem, publicera dem.
/Gunilla
/Gunilla
25 June 2006
Lassbo 24/7
Så mycket har sagts och skrivits om "Karolina Lassbo-affären" de senaste dagarna att det knappt går att sammanfatta eländet.
Men den som mot all förmodan missat vad det handlar om kan ju läsa Silverfisken, Isobel, Det ljuva livet, Deep Edition– och inte minst Karolina Lassbo själv, med alla kommentarer /samt fler inlägg av dessa, jag länkar bara till ett vardera här/ samt alla länkar vidare.
Jag vill egentligen vare sig delta i drev eller märka ord. Men ibland är man tvungen. Jag måste reagera på något vis i den så kallade halvoffentligheten, när en nästan färdig jurist inte tycks förstå att det inte går ihop att å enda sidan jobba på en advokatbyrå som sysslar med utlänningsrätt – med Karolinas ord: "... (t ex utlänningslagen och utlänningsförordningen) och som hjälper utländska medborgare att få uppehållstillstånd, asyl, flyktingförklaring, resedokument etc" – och att å andra sidan först utnämna vissa personer till "positiva nationalsocialister" och att sedan skoja om gaskammare, och så kalla det för ett sätt att "överanalysera" en definition, respektive ett "kreativt sätt" att uttrycka sig. Och att sedan avfärda alla kritiker med att diskussionen är "låg" och tröttsam.
Inställningen till om man tycker det är OK att skämta om gaskammare eller ej handlar inte om "den juridiska PK-censuren" – som Lassbo skriver att hon inte behöver ha påkopplad på sin blogg, där hon vill "slippa vara 100% myndighetssteril" – utan dels om historisk kunskap, dels om grundläggande värderingar. Alltså något man väl ändå bär med sig som människa dygnet runt, inte kopplar på eller av.
Vore jag asylsökande och klient hos den där advokatbyrån skulle jag dels inte vilja ha en jurist som tycker att det är "myndighetssterilt" att stå för vissa värderingar, ej heller någon som tycker att man kan koppla på juridiska PK-värderingar när man är på jobbet/universitetet, men bort dem när man är i lekstugan.
Moraset vad gäller ambitionen att provocera genom att omdefiniera nazism orkar jag inte ens kommentera, men Isobel gör det ju bra i sin kommentar (12.04).
Eller kanske Karolina gör det bäst själv: "När jag då får uttrycka mig fritt så kan vad som helst komma ut".
/Gunilla
P S Denna dagbok finns numera registrerad som USA-blogg på bloggkartan.se.
Men den som mot all förmodan missat vad det handlar om kan ju läsa Silverfisken, Isobel, Det ljuva livet, Deep Edition– och inte minst Karolina Lassbo själv, med alla kommentarer /samt fler inlägg av dessa, jag länkar bara till ett vardera här/ samt alla länkar vidare.
Jag vill egentligen vare sig delta i drev eller märka ord. Men ibland är man tvungen. Jag måste reagera på något vis i den så kallade halvoffentligheten, när en nästan färdig jurist inte tycks förstå att det inte går ihop att å enda sidan jobba på en advokatbyrå som sysslar med utlänningsrätt – med Karolinas ord: "... (t ex utlänningslagen och utlänningsförordningen) och som hjälper utländska medborgare att få uppehållstillstånd, asyl, flyktingförklaring, resedokument etc" – och att å andra sidan först utnämna vissa personer till "positiva nationalsocialister" och att sedan skoja om gaskammare, och så kalla det för ett sätt att "överanalysera" en definition, respektive ett "kreativt sätt" att uttrycka sig. Och att sedan avfärda alla kritiker med att diskussionen är "låg" och tröttsam.
Inställningen till om man tycker det är OK att skämta om gaskammare eller ej handlar inte om "den juridiska PK-censuren" – som Lassbo skriver att hon inte behöver ha påkopplad på sin blogg, där hon vill "slippa vara 100% myndighetssteril" – utan dels om historisk kunskap, dels om grundläggande värderingar. Alltså något man väl ändå bär med sig som människa dygnet runt, inte kopplar på eller av.
Vore jag asylsökande och klient hos den där advokatbyrån skulle jag dels inte vilja ha en jurist som tycker att det är "myndighetssterilt" att stå för vissa värderingar, ej heller någon som tycker att man kan koppla på juridiska PK-värderingar när man är på jobbet/universitetet, men bort dem när man är i lekstugan.
Moraset vad gäller ambitionen att provocera genom att omdefiniera nazism orkar jag inte ens kommentera, men Isobel gör det ju bra i sin kommentar (12.04).
Eller kanske Karolina gör det bäst själv: "När jag då får uttrycka mig fritt så kan vad som helst komma ut".
/Gunilla
P S Denna dagbok finns numera registrerad som USA-blogg på bloggkartan.se.
Eftersnacket (fallet Martin Adler)
Svenska nyhetskonsumenter måste ha undrat över vem denne Martin Adler var, när de såg att hans tragiska död ägnades hela sex sidor i Aftonbladet häromdagen.
"En av de allra skickligaste krigskorrespondenterna i modern tid", som Anders Gerdin skrev i sin minnesartikel. Hur kommer det sig då att han var så okänd i Sverige, även i journalistkretsar? Trots att han så ofta var den ende svenske journalist på plats?
(Jag kände knappt själv till honom – och då är jag ändå roving reporter-wannabe med Tintin-komplex, och har ganska bra koll på Sveriges alla utrikesjournalister. Jag borde ha haft ett idolfoto av Martin Adler på väggen, eller sökt upp honom i Västerås för att få insupa visdomsord, eller nå't. Men jag visste bara vagt vem han var – för det var ju sällan han och hans texter syntes, vare sig i nyhetsmedierna eller i branschmedierna. Och nu är det för sent att gå i lära.)
Svaret är naturligtvis delvis att Martin Adler höll internationell klass och med sin engelska kunde jobba för brittiska medier, med betydligt större genomslagskraft än han någonsin skulle kunna få i Sverige. Ett klokt val, när ens drivkraft är att påverka genom journalistik.
Men det handlar nog tyvärr också om att svenska medier inte förstod att uppskatta honom efter förtjänst när han levde. Och att han var dyr i drift. Det kostar att resa till länder där man behöver hyra 15 beväpnade män som sina personliga livvakter. Resor, tolkar, fixers, bilhyror, satellittelefoner, kameror som blir stulna, datorer som förstörs av virvlande sand, mutor, de många extra hotellnätterna när gränserna plötsligt stängts, visering ... och skottsäkra västar. Det blir enorma kostnader, och det är mycket sällan redaktionerna är villiga att betala något enda av detta.
Jag talade för ett halvår sedan med en redaktör för en tidning som borde köpa in fler utrikesreportage, och som jag föreslog skulle låta Martin Adler ha den som sin publicistiska "plattform" i Sverige – men han skrattade nervöst och sade att det hade de absolut inte råd med, Adlers journalistik skulle kosta på tok för mycket. Trots att det rimligen bara skulle handla om en mycket liten del av hans totalkostnad.
Det är fullt möjligt att Martin Adler var nöjd med att figurera blott sporadiskt i svenska medier. Men jag skulle inte bli förvånad om det var så att han fick stånga sin panna blodig för att få Aftonbladet och andra svenska tidningar att alls intressera sig för reportage om de konflikter och samhällsproblem han brann för att skildra, och för att få dem att betala åtminstone en bråkdel av de enorma utgifter han måste ha haft. Så är det ju ju för alla andra duktiga reportrar/stillbildsfotografer/filmfotografer jag känner till (även om Adler onekligen verkar ha varit one of a kind).
För utrikesjournalister och krigskorrespondenter har väldigt mycket emot sig, när de åker ut för att göra sina stories. Inte bara risken för att hamna på en trampmina, bli offer för en galen fundamentalist, hamna i vägen för nå'n tungt beväpnad drogad krigsherre eller annat livsfarligt på fältet, utan även vetskapen om och det dåliga samvetet över att de håller den egna familjen i ständig skräck för att något ska hända. Ändå är det nog ganska få som känner att redaktionerna är särskilt tacksamma för deras insatser (medan de lever, alltså).
En som vet allt om detta är naturligtvis en annan AB-frilans, Johanne Hildebrandt som rest i bland annat Bosnien, Pakistan och Jemen. Hon skriver, apropå Adlers död, i Aftonbladet idag: "Det går inte att arbeta i riskabla områden om man inte drivs av en djup övertygelse av att historien är värd att berättas." Den övertygelsen delas dessvärre sällan av redaktionerna.
Aftonbladet må stolt kalla Martin Adler för "sin medarbetare" nu. Men de reportage de köpt in från honom de senaste åren går att räkna på ena handens fingrar. Jag har i alla fall bara hittat tre stycken: Afghanistan november 2001, Somalia mars 2002, och Haiti februari 2004.
Uppdatering: nu vet jag fyra: Irak februari 2006 också.
Fast det är klart, Adler var säkert glad för att de alls köpte in något. Hoppas att han fick hyfsat betalt och hade råd med en schysst livförsäkring.
/Gunilla
P S I Imorgon klockan 06.49 kommer Urban Hamid att tala om sin mördade kompanjon i Go'morron Sverige/SVT.
P S II Detta var mitt femte inlägg om Martin Adler. Det första fanns här. Det kommer säkert fler.
"En av de allra skickligaste krigskorrespondenterna i modern tid", som Anders Gerdin skrev i sin minnesartikel. Hur kommer det sig då att han var så okänd i Sverige, även i journalistkretsar? Trots att han så ofta var den ende svenske journalist på plats?
(Jag kände knappt själv till honom – och då är jag ändå roving reporter-wannabe med Tintin-komplex, och har ganska bra koll på Sveriges alla utrikesjournalister. Jag borde ha haft ett idolfoto av Martin Adler på väggen, eller sökt upp honom i Västerås för att få insupa visdomsord, eller nå't. Men jag visste bara vagt vem han var – för det var ju sällan han och hans texter syntes, vare sig i nyhetsmedierna eller i branschmedierna. Och nu är det för sent att gå i lära.)
Svaret är naturligtvis delvis att Martin Adler höll internationell klass och med sin engelska kunde jobba för brittiska medier, med betydligt större genomslagskraft än han någonsin skulle kunna få i Sverige. Ett klokt val, när ens drivkraft är att påverka genom journalistik.
Men det handlar nog tyvärr också om att svenska medier inte förstod att uppskatta honom efter förtjänst när han levde. Och att han var dyr i drift. Det kostar att resa till länder där man behöver hyra 15 beväpnade män som sina personliga livvakter. Resor, tolkar, fixers, bilhyror, satellittelefoner, kameror som blir stulna, datorer som förstörs av virvlande sand, mutor, de många extra hotellnätterna när gränserna plötsligt stängts, visering ... och skottsäkra västar. Det blir enorma kostnader, och det är mycket sällan redaktionerna är villiga att betala något enda av detta.
Jag talade för ett halvår sedan med en redaktör för en tidning som borde köpa in fler utrikesreportage, och som jag föreslog skulle låta Martin Adler ha den som sin publicistiska "plattform" i Sverige – men han skrattade nervöst och sade att det hade de absolut inte råd med, Adlers journalistik skulle kosta på tok för mycket. Trots att det rimligen bara skulle handla om en mycket liten del av hans totalkostnad.
Det är fullt möjligt att Martin Adler var nöjd med att figurera blott sporadiskt i svenska medier. Men jag skulle inte bli förvånad om det var så att han fick stånga sin panna blodig för att få Aftonbladet och andra svenska tidningar att alls intressera sig för reportage om de konflikter och samhällsproblem han brann för att skildra, och för att få dem att betala åtminstone en bråkdel av de enorma utgifter han måste ha haft. Så är det ju ju för alla andra duktiga reportrar/stillbildsfotografer/filmfotografer jag känner till (även om Adler onekligen verkar ha varit one of a kind).
För utrikesjournalister och krigskorrespondenter har väldigt mycket emot sig, när de åker ut för att göra sina stories. Inte bara risken för att hamna på en trampmina, bli offer för en galen fundamentalist, hamna i vägen för nå'n tungt beväpnad drogad krigsherre eller annat livsfarligt på fältet, utan även vetskapen om och det dåliga samvetet över att de håller den egna familjen i ständig skräck för att något ska hända. Ändå är det nog ganska få som känner att redaktionerna är särskilt tacksamma för deras insatser (medan de lever, alltså).
En som vet allt om detta är naturligtvis en annan AB-frilans, Johanne Hildebrandt som rest i bland annat Bosnien, Pakistan och Jemen. Hon skriver, apropå Adlers död, i Aftonbladet idag: "Det går inte att arbeta i riskabla områden om man inte drivs av en djup övertygelse av att historien är värd att berättas." Den övertygelsen delas dessvärre sällan av redaktionerna.
Aftonbladet må stolt kalla Martin Adler för "sin medarbetare" nu. Men de reportage de köpt in från honom de senaste åren går att räkna på ena handens fingrar. Jag har i alla fall bara hittat tre stycken: Afghanistan november 2001, Somalia mars 2002, och Haiti februari 2004.
Uppdatering: nu vet jag fyra: Irak februari 2006 också.
Fast det är klart, Adler var säkert glad för att de alls köpte in något. Hoppas att han fick hyfsat betalt och hade råd med en schysst livförsäkring.
/Gunilla
P S I Imorgon klockan 06.49 kommer Urban Hamid att tala om sin mördade kompanjon i Go'morron Sverige/SVT.
P S II Detta var mitt femte inlägg om Martin Adler. Det första fanns här. Det kommer säkert fler.
24 June 2006
Lördagsfulblogg
Fan, vad bra Andreas Isaksson var. Han hade en riktigt tuff dag på jobbet idag.
Mer än så tänker jag inte skriva om fotbollen, även om det skulle behövas i terapeutiskt syfte.
Regnet bara strilar ner på Manhattan och allt är rätt dystert. Utom att jag var på ett kul jobb downtown i morse – ett hemma-hos-rep hos denne arkitekt. (För en bok! Texten ska tryckas på svenska, engelska och franska. Mer kan jag inte berätta just nu.) Och utom att jag just nu känner en massa arbetsenergi och fokus, hoppas att det håller i sig några timmar.
Återkommer med mer om Martin Adler (och om Aftonbladets krokodiltårar som jag retar mig på).
Nu ska jag _läsa_ om fotbollen. I terapeutiskt syfte. Sedan jobba. För att liksom hedra Martin Adlers minne.
Uppdatering:Det blev ingen haitisk musikfestival i Brooklyn. Det regnade. Jag sorterade mitt klipparkiv istället. Hoppas på arbetsenergi även imorgon, så jag kan skriva min artikel. Sommarens hyresgäster i Harlem kirrade, hurra!
/Gunilla
P S Dagens nyupptäckta sköna bakgrundsmusik: Corinne Baey Rae.
Mer än så tänker jag inte skriva om fotbollen, även om det skulle behövas i terapeutiskt syfte.
Regnet bara strilar ner på Manhattan och allt är rätt dystert. Utom att jag var på ett kul jobb downtown i morse – ett hemma-hos-rep hos denne arkitekt. (För en bok! Texten ska tryckas på svenska, engelska och franska. Mer kan jag inte berätta just nu.) Och utom att jag just nu känner en massa arbetsenergi och fokus, hoppas att det håller i sig några timmar.
Återkommer med mer om Martin Adler (och om Aftonbladets krokodiltårar som jag retar mig på).
Nu ska jag _läsa_ om fotbollen. I terapeutiskt syfte. Sedan jobba. För att liksom hedra Martin Adlers minne.
Uppdatering:Det blev ingen haitisk musikfestival i Brooklyn. Det regnade. Jag sorterade mitt klipparkiv istället. Hoppas på arbetsenergi även imorgon, så jag kan skriva min artikel. Sommarens hyresgäster i Harlem kirrade, hurra!
/Gunilla
P S Dagens nyupptäckta sköna bakgrundsmusik: Corinne Baey Rae.
Det är fantastiskt. Ett underbart jobb.
Jag vet inte hur jag ska stå ut med att fortsätta läsa alla dessa vittnesmål om Martin Adlers journalistik, och med tanken på att den inte fick finnas längre.
Aftonbladet har hittills bäst texter, läs Anders Gerdin och Staffan Heimersson.
Hur makabert det än kanske kan låta i somligas öron är jag glad över att han tydligen enligt sin danske kompanjon upplevde den där fantastiska reportereuforin, lyckoruset av att det funkar, strax innan han sköts. Den den där känslan av att vara mitt i händelsernas centrum, och att man trots allt har världens bästa jobb.
Jag står inte ens ut med tanken på hur många gånger jag skulle läsa en intervju med Katarina Adler, om hon någon gång orkade ge en. Men värst av allt är tanken på att han skulle ha åkt hem till sin dotters tioårsdag idag.
/Gunilla
Aftonbladet har hittills bäst texter, läs Anders Gerdin och Staffan Heimersson.
Hur makabert det än kanske kan låta i somligas öron är jag glad över att han tydligen enligt sin danske kompanjon upplevde den där fantastiska reportereuforin, lyckoruset av att det funkar, strax innan han sköts. Den den där känslan av att vara mitt i händelsernas centrum, och att man trots allt har världens bästa jobb.
Jag står inte ens ut med tanken på hur många gånger jag skulle läsa en intervju med Katarina Adler, om hon någon gång orkade ge en. Men värst av allt är tanken på att han skulle ha åkt hem till sin dotters tioårsdag idag.
/Gunilla
23 June 2006
Hell, another victory for hotel journalism
När jag var i Haiti i februari träffade jag en del krigskorrespondenter, av den sorten som flackar mellan världens oroshärdar. Irak, Afghanistan, Kosovo, Colombia, Israel/Palestina, Rwanda, Sudan ... ja, ni vet hela räckan länder.
Tja, just nu är det inte så många av dem som reser till Irak, förstås. (Gissa vad det kostar per dag att försäkra journalister som far till Bagdad just nu? Svar kommer senare här på bloggen. Ledtråd: inget som ligger inom en frilansjournalists budget, kan jag säga ... fast det är det å andra sidan inte mycket som gör.)
En av dessa var Hansjaap Melissen, "roving reporter" för Radio Netherlands och numera dess Mellanösterkorrespondent i Amman. Han var i Haiti i februari 2004, när det var som oroligast där, och hade nu kommit tillbaka för att skildra valet. Vi hängde en del, satt och drog stories på verandan såklart, men vi gjorde också en utflykt till Jacmel bara för att komma bort från Port-au-Prince en dag.
Idag fick jag mailet nedan från honom, och jag tänkte att någon annan ville läsa delar av vår korrespondens. Jag tycker det har allmänintresse. Det är nämligen just reportrar som Hans som kommer att tvingas begränsa sig själva på grund av vad som hänt. Och det är tragiskt inte minst för de holländska nyhetskonsumenterna.
Har mycket svårt att släppa detta med Martin Adler och kommer säkert att skriva mer om det som hänt...
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Hey Gunilla,
(–––)
... I read the news about Martin Adler. I remember we talked about him – as I met him in Haiti when Aristide was ousted. Must have been quite a shock in Swedish journalism. It was to me – I met him in several different countries over the years.
(–––)
I am tempted to make a joke about the fact that it's much safer to not leave hotels.....;) But I've made too many already...
(–––)
Hans
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Hi Hans,
(–––)
Well, I have to say it has made me very, very, very sad to hear the news about how brutally Martin Adler was executed. I immediately realized it was him when the news came out that "a Swedish camera man" working for British Channel Four had been killed – he's the only one it could possibly have been.
As I'm sure I told you, I have never met Martin Adler – but I've been very impressed by reading stories of him and articles about him. He was one of few Swedish reporters who held international class (it's like, he and Nils Horner, the Swedish Radio correspondent in Asia – well, there are others, too, I guess).
He really seemed to have a passion for bringing a voice to people in the third world (such as child soldiers in Liberia, child laborers in Pakistan, women who had their faced destroyed by acid in Bangladesh, and so on), and for going to places where not everyone goes.
And, apparently, he was soooo security-conscious and experienced. So, if he can't survive this monkey business, I don't know who could... Very, very sad. I've been shivering all day!
(–––)
Yes, I think Swedish journalists are chocked, only that it's Swedish midsummer = major holiday, so everyone is away and out today... Also, I am sure he was well-known among [the few] Swedish war correspondents and roving reporters, but he wasn't really a household name among journalists in large, nor among the household.
So it might be more of a chock to people like yourself, who do the same type of job as he does – hell, I mean, did! – and realize the implications. Yes, another victory for the cosy "hotel journalism"...
I am in New York – haven't done any adventurous field trips at all since Haiti, for no apparent reason.
The closest I come is a trip to the Joint Readiness Training Centre at Fort Polk in Louisiana (that I am currently writing a story on for a new Norwegian news weekly on. Actually quite good – you get the action and a great story, but not the risks... ;-)
(---)
Let's keep in touch, good luck with [Amman] – and, be careful out there!
Gunilla
Tja, just nu är det inte så många av dem som reser till Irak, förstås. (Gissa vad det kostar per dag att försäkra journalister som far till Bagdad just nu? Svar kommer senare här på bloggen. Ledtråd: inget som ligger inom en frilansjournalists budget, kan jag säga ... fast det är det å andra sidan inte mycket som gör.)
En av dessa var Hansjaap Melissen, "roving reporter" för Radio Netherlands och numera dess Mellanösterkorrespondent i Amman. Han var i Haiti i februari 2004, när det var som oroligast där, och hade nu kommit tillbaka för att skildra valet. Vi hängde en del, satt och drog stories på verandan såklart, men vi gjorde också en utflykt till Jacmel bara för att komma bort från Port-au-Prince en dag.
Idag fick jag mailet nedan från honom, och jag tänkte att någon annan ville läsa delar av vår korrespondens. Jag tycker det har allmänintresse. Det är nämligen just reportrar som Hans som kommer att tvingas begränsa sig själva på grund av vad som hänt. Och det är tragiskt inte minst för de holländska nyhetskonsumenterna.
Har mycket svårt att släppa detta med Martin Adler och kommer säkert att skriva mer om det som hänt...
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Hey Gunilla,
(–––)
... I read the news about Martin Adler. I remember we talked about him – as I met him in Haiti when Aristide was ousted. Must have been quite a shock in Swedish journalism. It was to me – I met him in several different countries over the years.
(–––)
I am tempted to make a joke about the fact that it's much safer to not leave hotels.....;) But I've made too many already...
(–––)
Hans
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Hi Hans,
(–––)
Well, I have to say it has made me very, very, very sad to hear the news about how brutally Martin Adler was executed. I immediately realized it was him when the news came out that "a Swedish camera man" working for British Channel Four had been killed – he's the only one it could possibly have been.
As I'm sure I told you, I have never met Martin Adler – but I've been very impressed by reading stories of him and articles about him. He was one of few Swedish reporters who held international class (it's like, he and Nils Horner, the Swedish Radio correspondent in Asia – well, there are others, too, I guess).
He really seemed to have a passion for bringing a voice to people in the third world (such as child soldiers in Liberia, child laborers in Pakistan, women who had their faced destroyed by acid in Bangladesh, and so on), and for going to places where not everyone goes.
And, apparently, he was soooo security-conscious and experienced. So, if he can't survive this monkey business, I don't know who could... Very, very sad. I've been shivering all day!
(–––)
Yes, I think Swedish journalists are chocked, only that it's Swedish midsummer = major holiday, so everyone is away and out today... Also, I am sure he was well-known among [the few] Swedish war correspondents and roving reporters, but he wasn't really a household name among journalists in large, nor among the household.
So it might be more of a chock to people like yourself, who do the same type of job as he does – hell, I mean, did! – and realize the implications. Yes, another victory for the cosy "hotel journalism"...
I am in New York – haven't done any adventurous field trips at all since Haiti, for no apparent reason.
The closest I come is a trip to the Joint Readiness Training Centre at Fort Polk in Louisiana (that I am currently writing a story on for a new Norwegian news weekly on. Actually quite good – you get the action and a great story, but not the risks... ;-)
(---)
Let's keep in touch, good luck with [Amman] – and, be careful out there!
Gunilla
Fläder?! Kanske
Midsommarafton i Harlem, och förhoppningsvis har inte grann-harlemiterna köpt upp alla jordgubbar på Citarella.
Jag längtar fortfarande efter flädersaft, och idag är oddsen ganska goda för att jag ska hitta någon sådan – eftersom jag kommer att dra på midsommarfirande i Battery Park. (Finns ganska bisarra svensk-amerikanska firanden runtom i USA, t ex i Illinois, Minnesota och Kalifornien, som det i Oakland som Lennart tipsar om/varnar för – men detta i New York brukar vara bra.)
För där i Battery Park, med finfin utsikt mot Frihetsgudinnan, brukar alla svenska Manhattan-restaurangerna ha matstånd. Inte omöjligt att de serverar något med fläder?! Om inte annat får det duga med sill och lax och kanelbullar och annat jag vet kommer att finnas – hutlöst dyrt, förstås. (Jag var där i fjol, men hann inte stå i några matköer eftersom jag skulle dra till US Open i Denver på kvällen.) Vem vet, kanske det rentav finns jordgubbstårta med fläderblomsgele eller nå't! Well, jag menar inte att jag är sååå desperat efter svensk mat – åker trots allt hem om mindre än en vecka...
Har varit halvt-om-halvt knäckt hela dagen på grund av Martin Adlers död, mer om det senare. Debriefing behövs. Om inte han kan överleva det yrket finns ingen som kan.
Uppdatering: Läs Redaktörn's kommentar så länge – han har rätt, det är väldigt ovanligt med [utrikes]journalister som tar sig tid att rapportera som Adler gjorde. Och som tar riskerna. Det blir knappast fler nu.
/Gunilla
Jag längtar fortfarande efter flädersaft, och idag är oddsen ganska goda för att jag ska hitta någon sådan – eftersom jag kommer att dra på midsommarfirande i Battery Park. (Finns ganska bisarra svensk-amerikanska firanden runtom i USA, t ex i Illinois, Minnesota och Kalifornien, som det i Oakland som Lennart tipsar om/varnar för – men detta i New York brukar vara bra.)
För där i Battery Park, med finfin utsikt mot Frihetsgudinnan, brukar alla svenska Manhattan-restaurangerna ha matstånd. Inte omöjligt att de serverar något med fläder?! Om inte annat får det duga med sill och lax och kanelbullar och annat jag vet kommer att finnas – hutlöst dyrt, förstås. (Jag var där i fjol, men hann inte stå i några matköer eftersom jag skulle dra till US Open i Denver på kvällen.) Vem vet, kanske det rentav finns jordgubbstårta med fläderblomsgele eller nå't! Well, jag menar inte att jag är sååå desperat efter svensk mat – åker trots allt hem om mindre än en vecka...
Har varit halvt-om-halvt knäckt hela dagen på grund av Martin Adlers död, mer om det senare. Debriefing behövs. Om inte han kan överleva det yrket finns ingen som kan.
Uppdatering: Läs Redaktörn's kommentar så länge – han har rätt, det är väldigt ovanligt med [utrikes]journalister som tar sig tid att rapportera som Adler gjorde. Och som tar riskerna. Det blir knappast fler nu.
/Gunilla
10 procent av riskerna går inte att eliminera
"...dö kan man ju göra var som helst. Genom att bete sig på rätt sätt kan man eliminera 90 procent av riskerna. Man måste vara påläst och hålla låg profil, veta man gör, lita på sin intuition och helst ha ett nära samarbete med lokala medarbetare som har lokalkännedom, som kan kulturen och området. Men det viktigaste är att hela tiden vara medveten om att man aldrig är säker."
Martin Adler, Amnesty Press, januari 2005
/Gunilla
22 June 2006
Paparazzi-definition
En gång skrev jag att Washington-reportern Seymour Hersh – som jag porträtterade för Journalisten i fjol – är den slags reporter som skulle kunna sälja sin gamla mormor för ett schysst scoop. Det är ju ingenting emot vad vilken paparazzo som helst skulle göra för rätt bild. Aftonbladets Peter Wennman vet mer:
Och i natt är det tydligen paparazzifotografernas All Star Game här i lilla Baden-Baden. Det sägs att alla engelska stjärnor och deras respektive kvinnor – inklusive Victoria Beckham och Nancy Dell´Olio – ska ut och parta på den lokala Spy Bar-klubb som heter Maxus. Rykten gör gällande att de ruggigaste kändisfotograferna i Europa är på ingång, de som kan krypa in genom ventilationssystemet för att få en bild på lämplig bröstvårta.
/Gunilla
Och i natt är det tydligen paparazzifotografernas All Star Game här i lilla Baden-Baden. Det sägs att alla engelska stjärnor och deras respektive kvinnor – inklusive Victoria Beckham och Nancy Dell´Olio – ska ut och parta på den lokala Spy Bar-klubb som heter Maxus. Rykten gör gällande att de ruggigaste kändisfotograferna i Europa är på ingång, de som kan krypa in genom ventilationssystemet för att få en bild på lämplig bröstvårta.
/Gunilla
21 June 2006
Om inte Gunilla kommer till Haiti så får Haiti komma till Gunilla...
... eller rättare sagt så får jag nog fira midsommardag (och Sverige-vinst mot Tyskland, såklart) inte genom att vara i Haiti utan genom att ta mig till Brooklyn och Kreyolfest!
RAM spelar, det var ju ändå dem jag hade tänkt åka till Port-au-Prince för att se...
Kolla hur det såg ut när de spelade in sin video på Hotell Oloffson här.
Nå'n i New York som vill hänga med till Wingate Park på lördag?
/Gunilla
RAM spelar, det var ju ändå dem jag hade tänkt åka till Port-au-Prince för att se...
Kolla hur det såg ut när de spelade in sin video på Hotell Oloffson här.
Nå'n i New York som vill hänga med till Wingate Park på lördag?
/Gunilla
20 June 2006
Salpicón! New York är fullt av underliga drycker
New York Times har idag ett fint reportage i sin Dining&Wine-bilaga, om de många olika sorters kalla drycker den här staden är full av.
Det är nämligen värmebölja i New York sedan några dagar, så efterfrågan är stor på söta och salta kylda drycker. Och genomgången visar vilken otrolig mångfald här finns, på dryckesfronten som med allting annat – exempelvis:
Grekisk frappé (iskaffe), mexikansk agua de limón, kinesisk kokosnötsjuice, taiwanesiskt bubbelte, brasiliansk açaí (hmmm...tydligen en slags pressad palmfrukt blandad med guarana-saft till någon sorts milk shake), colombiansk champus (ananasjuice som drygas ut med majs), indiska mango lassis och fransk citron pressé.
Här i Harlem säljs enligt artikeln afrikanska*) drycker med tamarind, hibiskus och ingefära ... åtminstone utanför den stora moskén (som ligger på 116:e gatan, en bit härifrån). Och salpicón är, har jag nu fått lära mig, en slags latinamerikansk fruktsallad blandad med juice och kondenserad mjölk.
"Every group that comes brings its own specialties. That's what makes New York so much fun", säger en försäljare – som kränger libanesisk lemonad och polsk körsbärssaft – till New York Times. Skribenternas tes är att inte bara värmeböljan utan också en hel del fotbollsnationalism spätt på törsten efter de drycker New Yorkborna vuxit upp med.
Och kanske var det därför jag fastnade för artikeln. För några timmar innan jag såg den, i eftermiddags, när jag hade knallat ut från 2–2-"segern" (som jag såg på den av svenskar koloniserade sportbaren Slate) var jag extremt sugen på ... fläderblomssaft. Värme och nationalism, it makes sense!
Fläderblomssaft kan man tyvärr inte köpa i Harlem, ej heller på sportbarer – däremot faktiskt på Ikea. Men det var länge sedan jag var på Ikea (ligger i New Jersey), och jag satte istället igång med att längta till min trädgård i Stockholm. Gjorde upp vissa planer på att köpa fläderblomssaft det första jag gör när jag kommer hem (och sedan ta med några paket koncentrat tillbaka, lär behövas vätska i augusti...).
På Slate var det annars dansk öl som verkade vara den kalla drycken par préference.
/Gunilla
*) Harlem är fullt av afrikaner som kommit från framförallt Västafrika de senaste decennierna. Det finns vissa konflikter mellan de svarta amerikaner som är slavättlingar och dessa mer frivilligt invandrade afrikaner, om vilka som ska få räknas som riktiga African Americans. En vacker dag hoppas jag få skriva om detta någonstans, det är otroligt intressant!
Inte minst senegaleser verkar det finnas många av, man hör ofta franska och wolof talas på gator och torg i Harlem.
Det är nämligen värmebölja i New York sedan några dagar, så efterfrågan är stor på söta och salta kylda drycker. Och genomgången visar vilken otrolig mångfald här finns, på dryckesfronten som med allting annat – exempelvis:
Grekisk frappé (iskaffe), mexikansk agua de limón, kinesisk kokosnötsjuice, taiwanesiskt bubbelte, brasiliansk açaí (hmmm...tydligen en slags pressad palmfrukt blandad med guarana-saft till någon sorts milk shake), colombiansk champus (ananasjuice som drygas ut med majs), indiska mango lassis och fransk citron pressé.
Här i Harlem säljs enligt artikeln afrikanska*) drycker med tamarind, hibiskus och ingefära ... åtminstone utanför den stora moskén (som ligger på 116:e gatan, en bit härifrån). Och salpicón är, har jag nu fått lära mig, en slags latinamerikansk fruktsallad blandad med juice och kondenserad mjölk.
"Every group that comes brings its own specialties. That's what makes New York so much fun", säger en försäljare – som kränger libanesisk lemonad och polsk körsbärssaft – till New York Times. Skribenternas tes är att inte bara värmeböljan utan också en hel del fotbollsnationalism spätt på törsten efter de drycker New Yorkborna vuxit upp med.
Och kanske var det därför jag fastnade för artikeln. För några timmar innan jag såg den, i eftermiddags, när jag hade knallat ut från 2–2-"segern" (som jag såg på den av svenskar koloniserade sportbaren Slate) var jag extremt sugen på ... fläderblomssaft. Värme och nationalism, it makes sense!
Fläderblomssaft kan man tyvärr inte köpa i Harlem, ej heller på sportbarer – däremot faktiskt på Ikea. Men det var länge sedan jag var på Ikea (ligger i New Jersey), och jag satte istället igång med att längta till min trädgård i Stockholm. Gjorde upp vissa planer på att köpa fläderblomssaft det första jag gör när jag kommer hem (och sedan ta med några paket koncentrat tillbaka, lär behövas vätska i augusti...).
På Slate var det annars dansk öl som verkade vara den kalla drycken par préference.
/Gunilla
*) Harlem är fullt av afrikaner som kommit från framförallt Västafrika de senaste decennierna. Det finns vissa konflikter mellan de svarta amerikaner som är slavättlingar och dessa mer frivilligt invandrade afrikaner, om vilka som ska få räknas som riktiga African Americans. En vacker dag hoppas jag få skriva om detta någonstans, det är otroligt intressant!
Inte minst senegaleser verkar det finnas många av, man hör ofta franska och wolof talas på gator och torg i Harlem.
Den smala vägen ledde inte till Accra (denna helg)
Jag skrev häromveckan detta, i manuset till min kommande webbsida (snart klar!):
Med ett extremt intressant program om "bankens" (som de själva säger) försök till fattigdomsbekämpning, med en kedja studiebesök och möten med alla möjliga: ghananska ungdomar, journalister, kvinnogrupper, bönder – ja, självaste Ghanas president skulle man få träffa.
Biståndspropaganda, såklart. Men hur intressant och välorganiserat som helst, verkade det vara. Dags för min präktiga princip att testas...
Det var the External Affairs Counselor for the Nordic Countries som ringde, från Världsbankens kontor i London, och han hade plats för sex europeiska journalister. Fem var redan klara, och nu hade de en plats ledig med kort varsel. En plats som de gärna ville fylla med en svensk skribent.
Jag var tydligen den enda som ens fick frågan (två reportrar på Sveriges Radio resp DN var också påtänkta, men jag ansågs tydligen ha kontakter med för Världsbanken intressantare redaktioner..?!).
Dealen: Världsbanken skulle betala flygbiljett Amsterdam–Accra ToR, måltider och lokala transporter (men inte hotell).
Jag har varit på väg till Ghana länge, har ju varit sorgligt lite i Afrika överhuvudtaget (och skulle gärna vilja skriva mer än jag gör om utvecklingsfrågor).
Men det går ju inte att tacka ja till sådant här. Tyvärr.
Det vill säga, det är klart man kan delta i programmet, men att ta emot en flygbiljett ... där går liksom gränsen. (Varför den nu egentligen gör det. Det kostar ju Världsbanken massor av resurser att överhuvudtaget ordna ett studiebesöksprogram. Och skulle man verkligen upprätthålla sitt oberoende borde man väl inte delta i studieresor överhuvudtaget – och då skulle man som journalist verkligen missa en hel del.)
Jag kollade vad det skulle kosta att betala hela resan New York–Accra–New York själv (så kunde Världsbanken åtminstone använda biljettpengarna till den där fattigdomsbekämpningen i Ghana istället...). Men eftersom det var så kort varsel skulle bara flygbiljetten ha gått på uppemot $2,000.
Lägg därtill alla andra utlägg, och den myckna tid det tar att förbereda en reportageresa, att vara jetlaggad/oförmögen att jobba normalt en vecka efteråt, samt – framför allt – att efteråt skriva ut alla texter man eventuellt sålt in så skulle jag antagligen ha varit uppe i kostnader på många tiotusentals kronor. Lägg dessutom till alla mina fasta kostnader (hyror, skatter, försäkringar etc)... Jag är ju dyr i drift även när jag inte reser.
Jag skulle alltså ha behövt sälja in hur många reportage och artiklar som helst från resan – bara för att i bästa fall gå plus/minus noll. (Någon lön behöver jag ju som tur är aldrig ta ut, eftersom jag har ett så roligt jobb!)
Och ni kan ju tänka er "hur många reportage och artiklar" det går att sälja in från Ghana. Om fattigdomsbekämpning. Inte så många.
Well, det hade varit kul och lärorikt och viktigt att resa ändå. Men det får bli en annan gång, när jag är stadd vid kassa och har mindre att göra i New York – och hinner förbereda mig lite mer, genom att sälja in grejer. Bara att fixa studiebesöken själv.
Fast hmmmm ... jag kanske hade kunnat sälja in reportage om fotbollsfans i Ghana. För jag skulle ha varit där denna vecka i såfall.
/Gunilla
P S Radiotips: P1 sänder framöver, upptäckte jag precis, reportage om vardagsliv i Afrika, bland annat från Ghana, som verkar superintressanta, av duktiga frilansarna Karine Mannerfelt och Helene Ardelius. Så jag får resa dit m h a webbradion. Det är radio man ska göra!!!
"I usually plan, organize, and finance my report journeys myself — by incomes from my assignments — and do no accept paid press trip arrangements. This means that I pay for my journeys myself (but I do invite media companies to share my costs for air tickets, hotel nights and other expenses — too often, they seem to think that it's OK that freelancers accept press trips, maybe because they do it themselves)."Och i samma veva kom märkligt nog en inbjudan – per telefon – att följa med på en pressresa arrangerad av Världsbanken, till Ghana.
Med ett extremt intressant program om "bankens" (som de själva säger) försök till fattigdomsbekämpning, med en kedja studiebesök och möten med alla möjliga: ghananska ungdomar, journalister, kvinnogrupper, bönder – ja, självaste Ghanas president skulle man få träffa.
Biståndspropaganda, såklart. Men hur intressant och välorganiserat som helst, verkade det vara. Dags för min präktiga princip att testas...
Det var the External Affairs Counselor for the Nordic Countries som ringde, från Världsbankens kontor i London, och han hade plats för sex europeiska journalister. Fem var redan klara, och nu hade de en plats ledig med kort varsel. En plats som de gärna ville fylla med en svensk skribent.
Jag var tydligen den enda som ens fick frågan (två reportrar på Sveriges Radio resp DN var också påtänkta, men jag ansågs tydligen ha kontakter med för Världsbanken intressantare redaktioner..?!).
Dealen: Världsbanken skulle betala flygbiljett Amsterdam–Accra ToR, måltider och lokala transporter (men inte hotell).
Jag har varit på väg till Ghana länge, har ju varit sorgligt lite i Afrika överhuvudtaget (och skulle gärna vilja skriva mer än jag gör om utvecklingsfrågor).
Men det går ju inte att tacka ja till sådant här. Tyvärr.
Det vill säga, det är klart man kan delta i programmet, men att ta emot en flygbiljett ... där går liksom gränsen. (Varför den nu egentligen gör det. Det kostar ju Världsbanken massor av resurser att överhuvudtaget ordna ett studiebesöksprogram. Och skulle man verkligen upprätthålla sitt oberoende borde man väl inte delta i studieresor överhuvudtaget – och då skulle man som journalist verkligen missa en hel del.)
Jag kollade vad det skulle kosta att betala hela resan New York–Accra–New York själv (så kunde Världsbanken åtminstone använda biljettpengarna till den där fattigdomsbekämpningen i Ghana istället...). Men eftersom det var så kort varsel skulle bara flygbiljetten ha gått på uppemot $2,000.
Lägg därtill alla andra utlägg, och den myckna tid det tar att förbereda en reportageresa, att vara jetlaggad/oförmögen att jobba normalt en vecka efteråt, samt – framför allt – att efteråt skriva ut alla texter man eventuellt sålt in så skulle jag antagligen ha varit uppe i kostnader på många tiotusentals kronor. Lägg dessutom till alla mina fasta kostnader (hyror, skatter, försäkringar etc)... Jag är ju dyr i drift även när jag inte reser.
Jag skulle alltså ha behövt sälja in hur många reportage och artiklar som helst från resan – bara för att i bästa fall gå plus/minus noll. (Någon lön behöver jag ju som tur är aldrig ta ut, eftersom jag har ett så roligt jobb!)
Och ni kan ju tänka er "hur många reportage och artiklar" det går att sälja in från Ghana. Om fattigdomsbekämpning. Inte så många.
Well, det hade varit kul och lärorikt och viktigt att resa ändå. Men det får bli en annan gång, när jag är stadd vid kassa och har mindre att göra i New York – och hinner förbereda mig lite mer, genom att sälja in grejer. Bara att fixa studiebesöken själv.
Fast hmmmm ... jag kanske hade kunnat sälja in reportage om fotbollsfans i Ghana. För jag skulle ha varit där denna vecka i såfall.
/Gunilla
P S Radiotips: P1 sänder framöver, upptäckte jag precis, reportage om vardagsliv i Afrika, bland annat från Ghana, som verkar superintressanta, av duktiga frilansarna Karine Mannerfelt och Helene Ardelius. Så jag får resa dit m h a webbradion. Det är radio man ska göra!!!
cokelikola i rejäla mängdrer
Missa inte fotbolls-VM-kommentarerna à la embryo. T ex detta:
"allan som inte är utetagna i landslagret bordre sättra fast små flaggror på sina bilar okcså köra runt runt i rondellrer tills allan andera blev helt yra i fotbollen det säjer jag nu"
/Gunilla
"allan som inte är utetagna i landslagret bordre sättra fast små flaggror på sina bilar okcså köra runt runt i rondellrer tills allan andera blev helt yra i fotbollen det säjer jag nu"
/Gunilla
19 June 2006
Reality check – dessa artiklar jobbar jag med nu
Det är så sjukt varmt och kvavt i New York nu att jag inte orkar vare sig tänka, skriva, blogga eller äta. Inte särskilt mycket eller bra av någotdera, i alla fall. Det känns som om både jag och Sverige och New York redan tagit sommarlov (eller inte jag, jag satt framför datorn hela den gångna, soliga helgen – borde egentligen ha farit till nå'n strand, såklart, som alla andra).
För att överleva det här klimatet bör man nog ha luftkonditionering, men jag har alltid varit för snål/fattig för att investera i sådan utrustning (jag betalar det ändå via elräkningen, för det har alltid suttit en stor AC-apparat i det rum i min lägenhet som jag har room mates boende i).
Well...
Jag har mest ägnat mig åt att stryka kläder och att försöka få liv i mitt e-postprogram på sistone, och jag ska bespara er från detaljer om det (men jag lyckades sparka igång Eudora!).
Så vad jag ska berätta om – jo, jag tycker det är trevligt och bra att då och då berätta om vad jag för närvarande pysslar med, alltså att göra en sammanställning av vilka olika artiklar och reportage som liksom är på gång.
Detta är inte allt, men en del:
Rätt schysst blandning, eller vad?!
Dessutom är det hög tid för bokföring...
Men mest av allt sysslar jag med att skriva på texterna till min hemsida. Det går framåt, mycket sakta och lite halvsäkert, för webbhotellet jag använder har massor med buggar och det funkar inte med vare sig indrag eller vissa specialtecken. Fast ni måste kolla in mina söta flaggor; jag är oerhört stolt över att ha fått dem på plats! Jag lyckades också få in finfina kyrilliska bokstäver, för "po rysskij"= "på ryska" – men nu har tecknen, som ni kan se, förbytts till tomma små fyrkanter. Så det tar tid innan allt blir perfekt!
Imorgon är det ju fotboll, och oj, vad många svenskar som kommer att vara på Slate (en sportbar på 21:a gatan i Chelsea)! Det var det i alla fall i torsdags. Det såg ut så här. (Jag halvlåg på en divan bakom de där grabbarna, fast först från och med andra halvlek så bilden måste ha tagit dessförinnan, iförd en smaragdgrön solklänning och med ett glas s k champagne i nypan, ingen öl. Ja, de säger champagne här i New York, men de menar då även prosecco eller cava eller annat mousserande vin eller vad de nu menar.)
/Gunilla
För att överleva det här klimatet bör man nog ha luftkonditionering, men jag har alltid varit för snål/fattig för att investera i sådan utrustning (jag betalar det ändå via elräkningen, för det har alltid suttit en stor AC-apparat i det rum i min lägenhet som jag har room mates boende i).
Well...
Jag har mest ägnat mig åt att stryka kläder och att försöka få liv i mitt e-postprogram på sistone, och jag ska bespara er från detaljer om det (men jag lyckades sparka igång Eudora!).
Så vad jag ska berätta om – jo, jag tycker det är trevligt och bra att då och då berätta om vad jag för närvarande pysslar med, alltså att göra en sammanställning av vilka olika artiklar och reportage som liksom är på gång.
Detta är inte allt, men en del:
- utskrift av ett jättereportage om Joint Readiness Training Center på Fort Polk och Leesville (till norska nyhetsmagasinet Memo)
- utskrift av ett reportage om hotell- och restauranganställda i New Orleans (till Svensk Hotellrevy)
- planering av värsta coola reportageresan – rekognoscering kanske redan på torsdag i form av roadmovie style-bilande in i Americana-land! och förhoppningsvis materialinsamling "på riktigt" när jobbet är insålt (?) i september. Detta tillsammans med fotografen Lina Haskel; som ni kan se av hennes hemsida är hon mer eller mindre specialiserad på Americana. (Kan tyvärr inte berätta vad jobbet handlar om eller exakt vart vi ska åka. Jag brukar inte alls vara paranoid för att någon ska sno mina idéer, men den här gången är jag det – för det vore så himla lätt för vem som helst att knycka denna klockrena grej...eller grejer, jag har klurat ut fyra, fem olika införsäljningsmöjligheter med olika vinklingar för olika redaktörer.)
- planering av Haiti-resa (men hur det skulle kunna bli av före den 29 juni, då jag drar hem till Stockholm) är en gåta.
- artiklar om MBA-utbildningar (just lämnat)
- artiklar om amerikansk politik (dessvärre har den redaktör som beställde detta gått upp i rök, så det är oklart vad som kommer att hända med det hela
- brev och mail till redaktörer om diverse idéer rörande immigrationsdebatten, Guantánamo, fastighetspriser, klimatförändringar på Grönland (i stil med detta som jag redan skrivit) och en miljon andra reportageuppslag.
Rätt schysst blandning, eller vad?!
Dessutom är det hög tid för bokföring...
Men mest av allt sysslar jag med att skriva på texterna till min hemsida. Det går framåt, mycket sakta och lite halvsäkert, för webbhotellet jag använder har massor med buggar och det funkar inte med vare sig indrag eller vissa specialtecken. Fast ni måste kolla in mina söta flaggor; jag är oerhört stolt över att ha fått dem på plats! Jag lyckades också få in finfina kyrilliska bokstäver, för "po rysskij"= "på ryska" – men nu har tecknen, som ni kan se, förbytts till tomma små fyrkanter. Så det tar tid innan allt blir perfekt!
Imorgon är det ju fotboll, och oj, vad många svenskar som kommer att vara på Slate (en sportbar på 21:a gatan i Chelsea)! Det var det i alla fall i torsdags. Det såg ut så här. (Jag halvlåg på en divan bakom de där grabbarna, fast först från och med andra halvlek så bilden måste ha tagit dessförinnan, iförd en smaragdgrön solklänning och med ett glas s k champagne i nypan, ingen öl. Ja, de säger champagne här i New York, men de menar då även prosecco eller cava eller annat mousserande vin eller vad de nu menar.)
/Gunilla
16 June 2006
Operation Omskolning (till magasinsskribent)
För två veckor sedan var trenden att beställa artiklar om "nå't om amerikansk politik" av mig. Denna vecka är trenden tydlig: Nu har inte mindre än två redaktörer, en i dag och en i förrgår, bett om reportage-texter "ungefär som i New York Times Magazine". Ingen risk för prestationsångest alls!
Vilka tidningar/eventuellt kommande beställare som dessa kloka redaktörer representerar får vara hemligt tillsvidare.
Jag tänker ägna sommaren åt att läsa in mig på den amerikanska magasinsskrivar-traditionen och välkomnar tips på bra böcker!? Tja, inte bara den amerikanska, förresten, jag borde läsa mer av den brittiska och den centraleuropeiska och den svenska och alla möjliga reportage-traditioner...
Ska börja med denna (eftersom Gay Talese står för min favvo-definition av journalistik: "the art of hanging around")
/Gunilla
Vilka tidningar/eventuellt kommande beställare som dessa kloka redaktörer representerar får vara hemligt tillsvidare.
Jag tänker ägna sommaren åt att läsa in mig på den amerikanska magasinsskrivar-traditionen och välkomnar tips på bra böcker!? Tja, inte bara den amerikanska, förresten, jag borde läsa mer av den brittiska och den centraleuropeiska och den svenska och alla möjliga reportage-traditioner...
Ska börja med denna (eftersom Gay Talese står för min favvo-definition av journalistik: "the art of hanging around")
/Gunilla
15 June 2006
Professor Kinn (bättre sent än aldrig)
Jag tänkte att ni skulle få veta det här på bloggen innan den stora nyheten hamnar i tidningarna: regeringen har utsett min mamma till professor i urologi. Leif Pagrotsky himself ringde henne igår och berättade.
Här kan ni läsa om hennes plats i den svenska urologins historia... Sample quote:
Uppdatering: Wikipedia frklarar vad som menas med "professors namn".
/Gunilla
Här kan ni läsa om hennes plats i den svenska urologins historia... Sample quote:
Anne-Charlotte Kinns forskargrupp utför urodynamiska studier av passagehinder in urinvägarna. Dessa undersökningar har bland annat bidragit till en fördjupad kunskap om hydronefros och dess konsekvenser för njurarnas funktion. De har även möjliggjort en mer rationell strategi för hydronefrosbehandling.Som ni märker har detta äpple fallit ganska långt från äppelträdet!
Uppdatering: Wikipedia frklarar vad som menas med "professors namn".
/Gunilla
14 June 2006
Räcker det inte med att glatt tacka ja till en stor, gratis Maine-hummer?
Som minnesgoda bloggläsare minns skrev jag för en tid sedan om att jag blivit inbjuden att gå en viss kurs alldeles gratis, eftersom kursanordnaren hoppas på fin PR i en viss svensk tidning.
Nå, inspirerad därtill av Redaktör'n (som snällt och vältaligt kommenterade) tackade jag till sist ja, så 21–25 augusti går jag på denna tjusiga kurs.
Men den är inte tjusigare att den börjar klockan 6 på morgonen den 21 augusti! Och sedan är det samling klockan 7 varje morgon som gäller. Hur ska det gå?!
Idag kom fakturan. Amount invoiced: $1,995. Amount due: $0. Vi får väl se hur pass köpt jag känner mig, men jag gissar på inte.
/Gunilla
Nå, inspirerad därtill av Redaktör'n (som snällt och vältaligt kommenterade) tackade jag till sist ja, så 21–25 augusti går jag på denna tjusiga kurs.
Men den är inte tjusigare att den börjar klockan 6 på morgonen den 21 augusti! Och sedan är det samling klockan 7 varje morgon som gäller. Hur ska det gå?!
Idag kom fakturan. Amount invoiced: $1,995. Amount due: $0. Vi får väl se hur pass köpt jag känner mig, men jag gissar på inte.
/Gunilla
Harlemmat och hummerparty
First things first: den som kan ta sig till Harlem på nolltid (inom en halvtimme) utlovas en portion nygrillad, Cabernet-marinerad oxfilé med ugnsbakad potatis, dito purjolök, tomater, och stekta champinjoner. Och ett glas rosévin!
Några jordgubbar till efterrätt blir det dessvärre inte, för dem åt jag upp så fort jag kom hem. Men det finns lite ananas i kylen. Och mer rosévin.
Jag har inte bloggat det minsta på sistone, men jag har laga förfall! Har nämligen dels haft sjukt många deadlines, dels under några dagar varit på reportageresa norröver. I söndags var mitt fältkontor inrymt i detta stiliga partytält:
Den som vill kan nu gissa vilken slags evenemang detta var! (Sååå originellt är det kanske inte, men jag måste äta min oxfilé nu och hinner inte berätta mer just nu. Ledtrådar: reportage för svenskt nyhetsmagasin, och värdarna sådana som man som seriös reporter inte bör låta sig bjudas på hummer av – om det inte är för att få fram viktiga fakta och bakgrundsstories, vilket jag givetvis fick.)
Jo, en sak måste jag berätta! För jag känner att jag gnäller lite väl ofta på dumma redaktörer och usla frilansvillkor här i bloggen. Så jag vill gärna berätta sådant som är kul också, som ren variation.
Idag beställde en redaktör – en för mig helt ny kontakt – ett tretusenords-reportage av mig, med orden:
Kan ni tänka er?! Vilken dröm! Och han betalar om inget drömarvode, så i alla fall helt OK. Fantastiskt bra.
Behöver jag tillägga att redaktören inte är en svensk sådan, isåfall hade de väl kommit med ett skambud i vanlig ordning. Eller helt enkelt tackat nej. (Tre svenska redaktörer har tackat nej till detta synnerligen aktuella och allmän-intressanta ämne, som det dessutom finns gudomliga proffs-fotografier till, med motiveringar som: "[vår bilagas] ämnen är ju väldigt mallade och begränsade som du vet och reportaget om XX passar inte riktigt in.")
Så det är tur att det finns norrmän. Hoppas jag kan leva upp till det där med New York Times Magazine bara, haha...
/Gunilla
Några jordgubbar till efterrätt blir det dessvärre inte, för dem åt jag upp så fort jag kom hem. Men det finns lite ananas i kylen. Och mer rosévin.
Jag har inte bloggat det minsta på sistone, men jag har laga förfall! Har nämligen dels haft sjukt många deadlines, dels under några dagar varit på reportageresa norröver. I söndags var mitt fältkontor inrymt i detta stiliga partytält:
Den som vill kan nu gissa vilken slags evenemang detta var! (Sååå originellt är det kanske inte, men jag måste äta min oxfilé nu och hinner inte berätta mer just nu. Ledtrådar: reportage för svenskt nyhetsmagasin, och värdarna sådana som man som seriös reporter inte bör låta sig bjudas på hummer av – om det inte är för att få fram viktiga fakta och bakgrundsstories, vilket jag givetvis fick.)
Jo, en sak måste jag berätta! För jag känner att jag gnäller lite väl ofta på dumma redaktörer och usla frilansvillkor här i bloggen. Så jag vill gärna berätta sådant som är kul också, som ren variation.
Idag beställde en redaktör – en för mig helt ny kontakt – ett tretusenords-reportage av mig, med orden:
"Tja, skriv som New York Times Magazine, ungefär. Det fixar du säkert. Ja, och så gillar vi "show, don't tell" och analys och kontext och så'nt."
Kan ni tänka er?! Vilken dröm! Och han betalar om inget drömarvode, så i alla fall helt OK. Fantastiskt bra.
Behöver jag tillägga att redaktören inte är en svensk sådan, isåfall hade de väl kommit med ett skambud i vanlig ordning. Eller helt enkelt tackat nej. (Tre svenska redaktörer har tackat nej till detta synnerligen aktuella och allmän-intressanta ämne, som det dessutom finns gudomliga proffs-fotografier till, med motiveringar som: "[vår bilagas] ämnen är ju väldigt mallade och begränsade som du vet och reportaget om XX passar inte riktigt in.")
Så det är tur att det finns norrmän. Hoppas jag kan leva upp till det där med New York Times Magazine bara, haha...
/Gunilla
11 June 2006
Connecticut-reportageresa
Jag ar ute pa vift, befinner mig f n paa The Bee and Whistle Inn i Old Lyme, Connecticut!
/Gunilla
/Gunilla
09 June 2006
Jag fick ett infall...
...och anmälde mig igår plötsligt till detta evenemang (som jag faktiskt varit på förut – men det var 12 år sedan, när jag hade mitt första journalistiska sommarjobb här). Ganska galet, men kan bli kul.
Gunilla
Gunilla
07 June 2006
Ingen justice = ingen fred (fallet Östtimor)
Ur en artikel jag skrev för SvD Kultur i maj 2002:
Brittiske dokumentärfilmaren Max Stahl om sitt arbete med filmen Justice – som handlade om svårigheterna med att komma tillrätta med milismännens övergrepp mot mänskliga rättigheter i Östtimor och FN:s bristande förmåga att ta itu med rättsliga påföljder.
Alltså delvis det som lett fram till dagens oroligheter i Dili.
1991 råkade Max Stahl vara på plats på Santa Cruz-kyrkogården i Dili, och filmade när militären stormade in och massakrerade östtimoresiska studenter. Att händelsen – som Stahl uppskattar ledde till att omkring 500 personer dog – sändes i västerländska medier väckte medvetandet om att Östtimor var ockuperat av Indonesien.
Foto på Santa Cruz-kyrkogården!
/Gunilla
– Folk tycks ha nog med allt annat som händer i världen, med Afghanistan och Mellanöstern. Och inte många som har makt inom TV har intresse för vad som händer i viktiga frågor utomlands.
– Jag har många idéer om vad jag skulle vilja dokumentera, men det är ju meningslöst om ingen vill visa det. Jag känner hur intresset för dokumentärfilm försvinner: i Australien, England – ja, också i övriga Europa har det blivit mycket svårt att få finansiering och visningstider de senaste åren. Man visar mer ytliga saker i TV. Om något som Santa Cruz-massakern händer igen någonstans tror jag inte någon finns där för att dokumentera det.
Brittiske dokumentärfilmaren Max Stahl om sitt arbete med filmen Justice – som handlade om svårigheterna med att komma tillrätta med milismännens övergrepp mot mänskliga rättigheter i Östtimor och FN:s bristande förmåga att ta itu med rättsliga påföljder.
Alltså delvis det som lett fram till dagens oroligheter i Dili.
1991 råkade Max Stahl vara på plats på Santa Cruz-kyrkogården i Dili, och filmade när militären stormade in och massakrerade östtimoresiska studenter. Att händelsen – som Stahl uppskattar ledde till att omkring 500 personer dog – sändes i västerländska medier väckte medvetandet om att Östtimor var ockuperat av Indonesien.
Foto på Santa Cruz-kyrkogården!
/Gunilla
Och Laura som är ett så fint namn
Hjälp, jag får 40-årskris flera år i förtid bara av att tänka på vad jag förväntas vilja läsa då:- Så vill svenska kvinnor njuta
- Tok-kär efter 40
- Miniäventyr på bastubåt
- Dansa dig i form
- Lauras stilspanare
/Gunilla
06 June 2006
This story tells it all
Min favoritskribent Nicholas D Kristof får som vanligt till det i New York Times, när han förklarar varför sweat-shops med låga löner är av godo för fattiga länder i t ex Afrika.
Den som inte har Times Select, och det har kanske inte så många, men hemskt gärna vill läsa artikeln, kan ju maila mig och fråga snällt.
Uppdatering: Läs även denna artikel i Expressen, om H&M:s unga arbeterskor i Kambodja vs dess direktörer i ledningen, för en motbild till Kristof (som förvisso inte talat sig varm för att just 14-åringar ska arbeta i dessa fabriker). Carina Carlström är frilansjournalist och har skrivit Världen i din ficka om textilbranschens produktionsvillkor.
/Gunilla
Imagine that a Nike vice president proposed manufacturing cheap T-shirts in Ethiopia: "Look, boss, it would be tough to operate there, but a factory would be a godsend to one of the poorest countries in the world. And if we kept a tight eye on costs and paid 25 cents an hour, we might be able to make a go of it."Som Kristof skriver: sweatshops är hemska, men alternativet är dessvärre värre. Gissa vad?! Jag skulle kunna göra ett finfint reportage om detta med Haiti som case. Där sitter kvinnorna i stekande sol i sexton timmar för att försöka sälja meningslösa saker. Med sweatshopjobb har de råd att skicka sina barn till åtminstone de billigaste skolorna... (Hallå, alla redaktörer!)
The boss would reply: "You're crazy! We'd be boycotted on every campus in the country."
So companies like Nike, itself once a target of sweatshop critics, tend not to have highly labor-intensive factories in the very poorest countries, but rather more capital-intensive factories (in which machines do more of the work) in better-off nations like Malaysia or Indonesia. And the real losers are the world's poorest people.
Den som inte har Times Select, och det har kanske inte så många, men hemskt gärna vill läsa artikeln, kan ju maila mig och fråga snällt.
Uppdatering: Läs även denna artikel i Expressen, om H&M:s unga arbeterskor i Kambodja vs dess direktörer i ledningen, för en motbild till Kristof (som förvisso inte talat sig varm för att just 14-åringar ska arbeta i dessa fabriker). Carina Carlström är frilansjournalist och har skrivit Världen i din ficka om textilbranschens produktionsvillkor.
/Gunilla
04 June 2006
03 June 2006
Smygtitta på min kommande hemsida
Jag håller på och experimenterar med att själv göra en ny hemsida. Som ni kanske vet har jag denna hemsida, men på grund av min slöhet – eller snarare oförmåga att fatta vissa grundläggande beslut om hur sajten ska se ut – har den inte uppdaterats på 1,5 år.
Sedan jag häromveckan blev rekommenderad ett publiceringsverktyg för att skapa en egen sajt leker jag lite med en ny version, som det ska bli mycket bilder på. I form av bildspel!
Ni kan tjyvtitta på den nya sajten här de närmaste dagarna. (När den är klar, om jag nu väljer detta verktyg – som är rätt dyrt – kommer adressen att vara www.kinn.se, som den gamla.)
Kom gärna med synpunkter.
Uppdatering: Extremt irriterande! Det är egentligen rätt enkelt att lägga in alla uppgifter i sajt-verktyget. Men, hur jag än gör så funkar det inte med HTML-kodningen.
Jag skriver t ex en prick: • och det ser hur fint ut som helst – men så fort jag sparar så blir det •. Eller, jag skriver "förhållandena", och det envisas med att bli " förhÃ¥llandena" (fastän å, ä och ö fungerar utmärkt på andra ställen). Att skriva som "edit html" här i bloggen och sedan klippa och klistra in det där hjälper inte heller. Suck. Hör av dig om du har någon teori om vad jag gör för fel.
/Gunilla
Sedan jag häromveckan blev rekommenderad ett publiceringsverktyg för att skapa en egen sajt leker jag lite med en ny version, som det ska bli mycket bilder på. I form av bildspel!
Ni kan tjyvtitta på den nya sajten här de närmaste dagarna. (När den är klar, om jag nu väljer detta verktyg – som är rätt dyrt – kommer adressen att vara www.kinn.se, som den gamla.)
Kom gärna med synpunkter.
Uppdatering: Extremt irriterande! Det är egentligen rätt enkelt att lägga in alla uppgifter i sajt-verktyget. Men, hur jag än gör så funkar det inte med HTML-kodningen.
Jag skriver t ex en prick: • och det ser hur fint ut som helst – men så fort jag sparar så blir det •. Eller, jag skriver "förhållandena", och det envisas med att bli " förhÃ¥llandena" (fastän å, ä och ö fungerar utmärkt på andra ställen). Att skriva som "edit html" här i bloggen och sedan klippa och klistra in det där hjälper inte heller. Suck. Hör av dig om du har någon teori om vad jag gör för fel.
/Gunilla
01 June 2006
Fulblogg från FN-loungen
Jag sitter och skriver i en fåtölj på en av mina favoritplatser: FN:s norra delegatslounge. Här i huset pågår aidstoppmöte, så det vimlar av delegater och aktivister: argentinska transor, aidspatienter, ortodoxa judar i långa rockar och med stora hattar, afrikanska kvinnor i brokiga dräkter, koreanska barn, indiskor i vackra saris – och massor med chica kostymklädda diplomater från precis hela världen. Inte alla, men många, har den röda aidssymbolen (det stiliserade bandet) på sig.
Tidigare idag presenterade Hans Blix sin nedrustningsrapport. Och jag är alldeles vimmelkantig av huvudvärk, för nu har det blivit riktigt varmt och jobbigt i New York.
/Gunilla
Tidigare idag presenterade Hans Blix sin nedrustningsrapport. Och jag är alldeles vimmelkantig av huvudvärk, för nu har det blivit riktigt varmt och jobbigt i New York.
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)