Prinsesspaparazzo de luxe

NEW YORK Sist i min långa bloggpost om prinsessbevakningen på Newark förra helgen och i denna kortare text skrev jag att jag tyckte det är komiskt att det var just Verdens Gangs USA-korrespondent som tog det enda fotografiet av prinsessan Madeleine – reportern/skribenten Anders Giæver. Trots hård konkurrens från flera av Sveriges allra skickligaste pressfotografer.

Nu har jag upptäckt att lite surfande via Wikipedia gjorde allt än mer komiskt!

Anders Giæver är nämligen inte bara korrespondent, författare, före detta kulturredaktör och före detta ledarredaktionschef – utan även vän med det norska kronprinsessparet, enligt ... VG, som problematiserar vänskapsförhållandet i denna artikel.

Ännu intressantare är denna VG-artikel, där man bland annat kan läsa om det så kallade Washington-seminariet och mer information om hur vänskapsbanden knutits i Oslo.

Nog är det väldigt ironiskt att just han i lördags plötsligt råkade bli prinsesspaparazzo. Från kungafamiljsvän och elitjournalist ur det norska kulturetablissemanget till del av ett "paparazzipack" och "medieslödder" – med flera invektiv – på en tusendels sekund.

Nå, denna lördag kommer han att få syssla med lite tyngre grejer, nämligen att rapportera från New Orleans. Jag har några svenska kolleger som också blivit utsända dit idag, och jag är förstås lika avundsjuk på det som på alla deras resor till Haiti, Island och så vidare...

Men, vad är väl en bal på slottet (=metafor för att hänga vid Louisianas kust och intervjua katastrofdrabbade, vietnamesiska räkfiskare, vilket jag gjorde 2005, även om jag inte skrev om dem då)?!
Det ser ut att bli en underbart skön helg här i New York, så kanske är det de resande journalisterna som är mest avundsjuka på oss som får stanna här hemma i lugn och ro.

Uppdatering: som Malin påpekar i kommentarfältet så är Fredrik Skavlan centralpunkten i det norska kultur- och medieetablissemanget. Fast det är förstås troligare att han kommer att få intervjua prinsessan Madeleine än smygfotografera henne.

/Gunilla

Två journalistik-länkar

NEW YORK Min idol Nicholas Kristof twittertipsar om två artiklar om journalistik som alla medieintresserade gott kan ta ta del av:

Washington Post – The dangers of embedded journalism, in war and politics

"I fear that embedded media are becoming the norm, and not just when it comes to war. The chroniclers of political and cultural debates increasingly move in a caravan with one side or another, as well. This nonmilitary embedding may have a different rationale, but there's a similar effect that comes with traveling under the canopy of a particular candidate, party or community. Journalists gain access to information and talkative sources, but also the distortions and biases that come with being "on the bus" or "on the plane.""

Slate – Why Not Pay Sources?

"Who benefits when sources aren't paid? If a whistle-blower gives me a hot scoop for free, I might get a raise or even a book contract out of it. My publisher may sell more ads. Everybody up and down the chain will profit except the source. Is that right? Is that ethical? If the source were really smart, he'd take his whiz-bang material to a book publisher himself. There, selling your story isn't unethical. It's business as usual!"

/Gunilla

Kvällsmedierna har inte frossat (såsom påstås)

NEW YORK Kan bara hålla med Jan Helin här: http://blogg.aftonbladet.se/janhelin/2010/04/etik-och-smak-ar-inte-samma-sak

"Slentrianmässigt sägs från vissa debattörers håll att vi frossat i detaljer i den påstådda otrohetsaffären. Jag håller inte med om det. Vi har varit mycket restriktiva med detaljer kring vad som egentligen skedde mellan den norska kvinnan och Jonas Bergström. Det som tagit plats i tidningen och på sajten är beskrivningar av hur hovet reagerat och hanterat situationen och vem den norska kvinnan är."

Det stämmer verkligen! Både för Aftonbladet och Expressen! (Vad jag vet, men jag har nog läst allt de skrivit på nätet.)

Både Helin och Thomas Mattsson brukar ofta avfärda kritik mot kvällstidningarna för att den är slentrianmässig och okunnig, och enligt min ringa mening stämmer det också, här i alla fall.

Synd att han inte skriver något om hur det kommer sig att de tu avbröt den planerade bevakningen i lördags kväll... Men det har ni ju å andra sidan kunnat läsa om här (se rubriken).

Jag har funderat på om min rapportering i lördags – utförlig redovisad i texten vid länken ovan, med bevekelsegrunder och allt – var "att göra en BBC" eller ej?
Jag skrev ju förvisso om kvällsmediernas rapportering. Men jag har kommit fram till att det snarare var "att göra en Gunilla" eller "journalism Gunilla style". Jag åkte dit för att kolla läget, och det som var den mest intressanta nyhetsstoryn just på lördagseftermiddagen var det jag skrev – fastän det var Plan B eller C.
För även jag skulle förstås ha vinklat på prinsessan Madeleine herself om så varit möjligt, här handlade det ju heller inte längre om *skvaller*. Men jag åkte ju till flygplatsen förutsättningslöst, i vetskap om att jag med 99 % sannolikhet inte skulle se skymten av henne.
Och fastän min text var något föråldrad bara några timmar efter att den gavs ut.

För "att göra en BBC" sker väl i soffor och på redaktioner, det vill säga då ingår väl inte eget fältarbete? Jan Helin utvecklar:

"I kulturartiklar, soffprogram och debattprogram diskuterar man vad kvällspressen publicerat. Inte sällan med faksimiler så tydliga att man ser bilder och kan läsa uppgifter ur Aftonbladets och Expressens rapportering. Jag kan inte frigöra mig från misstanken att det handlar om vad vi i branschen kallar för att göra en BBC. Det vill säga man berättar vad andra medier berättar för att kunna berätta historien och visa bilder på norska Tora för sina läsare, tittare, lyssnare, samtidigt som man distanserar det egna varumärket från ”skvallret”. Sådana bedömningar är snarare varumärkesstrategi än publicistiska beslut grundade i etiska övervägningar."

Det senare sysslade jag med, tycker jag nog – vilket kanske i sig även är en varumärkesstrategi, hehe – och definitivt på fältet. (Det var verkligen inte en helt okomplicerad historia att skriva, i exempelvis källhänseende.)

Som jag skrivit tidigare hade jag hade en fantastiskt intressant och spännande lördagseftermiddag, som jag alltså inte skäms det minsta för. Man kan rentav säga att det hela var ett exempel på slumpstyrd journalistik – min favoritgenre!

För övrigt har det dykt upp två riktigt skojiga efterhands-stories om prinsess-bevakningen. Minst en av dem ska jag berätta om här framöver.
Uppdatering: http://gunillasdagbok.blogspot.com/2010/04/prinsesspaparazzo-de-luxe.html

/Gunilla

Den långa svansen (och "socier")

NEW YORK Jag berättade om teorin om den långa svansen för mamma och sade att försäljningskurvan för hennes bok illustrerar teorin väl.

Men det var några dagar sedan. Sedan blev det visst en liten, liten puckel i slutet av svansen! En sen försäljningsboom, hehe.

Nedan kan man se vilka böcker köparna i övrigt valt (det fanns fler exempel på AdLibris hemsida).

Nu försöker jag uppmuntra mamma att fixa en andra upplaga att kränga på bokmässan i Göteborg. Någon gång ska väl en boktok som hon ändå fara dit.

Häromdagen hade hon träffat en massa sköterskor på Sophiahemmet som köpt ett ex av Pojken bakom väggen tillsammans och låtit alla läsa. Strålande feedback, med kramar och ord!
Vore kul om syrrorna ville skriva här och dela med sig av sina intryck, men mamma hävdar att de "inte är så bloggiga", vad hon nu vet om det.

/Gunilla

P S Med inspiration från Staffan Dopping ändrar jag härmed bloggetiketten "sociala medier" till "socier".

Alltså: ett socium, flera socier.

Det är ju inte medierna i sig som är sociala utan användarna, så kanske bättre att börja på ny kula med ett samlingsbegrepp för bloggar, Facebook, YouTube, Twitter. Kortare, också!

Målsättningen är för min del att få TT:s språkvårdare att påbjuda ordformen och SAOL att ta in det. Men först måste vi nog etablera det bland användarna. ;-)

Staffan Dopping skriver om socier här. Fast tyvärr har han ännu inte börjat använda sin egen ordskapelse.

Jag anar hovets hand bakom stoppad rapportering

Den här rubriken var helt fel inte bara på måndagen när den publicerades utan redan på lördagskvällen. Den borde ha varit "Madeleine jagas inte längre av av pressen i USA" eller "Pressen ställde in sin Madeleine-jakt i förtid". Läs mer längre ned i inlägget.
Dessvärre rewritade flera branschmedier denna Metro-text under måndagen, utan att kolla uppgifterna förrän i uppdaterade versioner!
Notera även att nedryckarens ord "mediespektakel" saknar belägg.

NEW YORK I lördags var det soligt och vackert i New York, en riktigt skön försommardag. Min plan var att skriva klart lejonparten av ett stort och välbetalt jobb jag haft på gång – och att sedan bege mig ut på torghandeln på Union Square på eftermiddagen. Lite ledighet som belöning efter en massa arbete i veckan.

Men planer är ju till för att ruckas på.

När jag satte mig vid datorn noterade jag att den gångna veckans mediestorm kring kungahuset övergått i en ny och mindre spekulativ fas: med en nyhet – utsänd av hovet– om att yngsta prinsessans förlovning brutits och att hon var på väg till New York.
Jag läste en hel del av allt som skrivits, och lyssnade – som alltid på lördagsförmiddagar – på P1:s Medierna. Programmet inleddes med en kritisk genomgång av integritetskränkningarna i den dittillsvarande mediebevakningen (fram tills nyheten om den brutna förlovningen, som av naturliga skäl inte fanns med).

Då ringde telefonen. Det var hovets informationschef Nina Eldh, som läst den här bloggen och annat jag skrivit, och som nu undrade ifall jag skulle vilja ha en exklusiv intervju med prinsessan på ett kafé i Greenwich Village.

Nej, det var det förstås inte. Det gick ni knappast på.

Jag har aldrig haft kontakt med hovets informationsavdelning – utom indirekt i vintras, när jag var hemma i Stockholm. Då bad jag om att få skildra det dagliga arbetet på Slottet med att planera kronprinsessbröllopet, för en viss fackförbundstidning. (En person i planeringsstaben är med i det aktuella fackförbundet, så det hade varit intressant att rakt upp och ner beskriva hans sysslor. Kontakten gick via honom.)
Det fick jag tyvärr inte. Det får man förstå, de kan knappast ta emot alla som vill komma dit och skriva reportage om vad hovet egentligen gör.

Den som ringde var en redaktör på TT som berättade att de nu för första gången skrivit något alls om det hela, apropå hovets pressmeddelande. Nu undrade de om jag hade möjlighet att fara till Newarks flygplats för att kolla läget.

Är det rimlig nyhetsvärdering att finnas på plats när en medlem i familjen Bernadotte – bärare av den svenska monarkin – just satt stopp för ett väntat kungligt bröllop, när hon några timmar efter tillkännagivandet visar sig offentligt? Även om det handlar om en blyg prinsessa med hjärtesorg?

Det är historiskt att statschefens dotter och Sveriges tronföljare n:o tre bryter sin förlovning – och absolut relevant att närvara vid en potentiell möjlighet att få hennes syn på detta. Jag tackade ja, även om jag skruvade ner förväntningarna på vad det skulle ge.

Att hovet i ett pressmeddelande sagt att inga kommentarer skulle ges kan inte vara ett hinder i sig. "Inga kommentarer" är väl den vanligaste meningen journalister får höra...
Det var nästan som att de bad om närvaro på Newark – varför skickade de annars ut kommunikén i god tid före landning, istället för först långt efter prinsessans ankomst? Jag noterade också roat att hovet toppade sin sajt med en helt annan nyhet i lördags.

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle ge så mycket att fara till flygplatsen, och jag hade ju andra planer – men det fanns inte heller någon anledning att vägra att utföra uppdraget. Jag insåg att det skulle finnas andra kolleger på plats, men tänkte aldrig: "jag måste dit, för alla andra är ju där". Sådant är dumt att skylla på eller motivera sin närvaro med.
Däremot fick jag höra att två fotografkolleger av olika skäl hade tackat nej, varav en för att h*n inte trodde att det skulle ge något. Men det är inte konstigt att man bevakar grejer som det kanske inte blir något av. På en nyhetsbyrå sker det nog dagligen.

Jag insåg tidigt att jag, om inte annat, skulle kunna skriva något som inte ingick i beställningen, men som jag själv tyckte var en intressant grej – nämligen diskrepansen mellan bevakningen på plats och mediechefernas utsagor om densamma.
Innan jag for hemifrån lyssnade jag återigen på Medierna, där jag kunde höra Aftonbladets chefredaktör Jan Helin tala om hur han känt “olust” och “motvilja” mot den egna bevakningen.
Därför noterade jag med viss förvåning att tidningen skickat en reporter och en fotograf ända från Stockholm, utöver de medarbetare som redan fanns på plats i New York.
Sammalunda med Expressen. De första jag sprang på på Newarks flygplats var inga mindre än radarparet Johan T Lindwall och Suvad Mrkonjic, som hade kommit dagen innan för att inte missa prinsessans New York-ankomst.

Här fanns det utrymme för en saklig bevakning, tyckte jag, även om kvällstidningskollegerna nog inte tyckte att det var särskilt kul att jag var så nyfiken på deras metoder.

Totalt var vi, om jag räknat rätt, 18 journalister på plats: 10 fotografer och 8 reportrar (möjligen ska siffrorna vara 17/9/8) varav de flesta var knutna till antingen Aftonbladet och Verdens Gang eller Expressen och norska Dagbladet.
Två svensk-norska samarbetslag hade uppstått, med de konkurrerande kvällstidningarna i sitt esse. I kraft av sin numerär kunde de sprida ut sig rätt väl i terminalen – och, senare, på olika väl valda platser på Manhattan.
Jag blev väl inte direkt imponerad av detta, som antytts, däremot ganska förundrad och fascinerad – och jag fick en crash course i hur kvällstidningar jobbar, vilket alltid är bra att känna till (särskilt om man har en stundtals mediekritisk blogg, hehe).
Jag blev exempelvis varse trixet att köpa den billigaste, avbokningsbara flygbiljetten för att komma in i avgångshallens terminaler (kräver bara att man kan låna ut $1 600 en stund).

Stockholms-bildbyrån Scanpix hade dessutom sett till att en fotograf från AP fanns på Newark. (Fast det låter förstås tyngre när Expressens Thomas Mattsson skriver att "världens största nyhetsbyrå Associated Press" var på plats. Då tror man ju att de hade skickat en av sina politiska analytiker allraminst.)
Kändisbyrån Splash samt fotoagenturen Sipa hade också sänt två respektive en medarbetare, som knappt verkade veta vem det var de skulle spana efter. Ärligt talat tyckte jag lite synd om dem. Fotograferna från Sipa + AP verkade rätt tafatta, och Splash-duon stod inte alls för varifrån de kom utan ville knappt nämna det. Inte en chans att de på egen hand hade känt igen prinsessan Madeleine, om hon så dykt upp framför ögonen på dem.

Hade prinsessan valt att kommentera sitt nya liv och berätta vad hon tänkt göra i New York hade det varit den givna vinkeln. I brist på detta – jag såg inte skymten av henne – verkade det rimligt att beskriva den tämligen massiva medienärvaron. Nåja, 17, 18 journalister är inte sååå många, trots allt – och vi var aldrig mer än en handfull på samma ställe.

I den text jag skrev, och som sändes ut av TT på lördagskvällen svensk tid, stod att ingen journalist hade lyckats få vare sig kommentar eller foto. Men på söndagsmorgonen visade det sig att jag hade blivit utsatt för viss desinformation.

Aftonbladet och Verdens Gang hade nämligen en bild, som drogs upp till ett uppslag – men det hade deras medarbetare förstås inte velat eller kunnat berätta, innan Expressen gått i tryck. Jag hade blivit bortfintad – men fick samtidigt en intressant inblick i det ständigt pågående rävspelet mellan konkurrenttidningarna.

Ironiskt nog var det ingen av fotograferna som kammat hem det hela – utan en norsk före detta ledarskribent, kulturredaktör och mediekommentator, som råkade stå på rätt plats vid rätt tidpunkt för att ta ett suddigt foto på prinsessan: Verdens Gangs USA-korrespondent Anders Giæver. Och hur det såg ut i publicerad form har jag ju redan visat: http://gunillasdagbok.blogspot.com/2010/04/forsta-sessbilden-i-new-york-togs-av.html.

När min bevakning var över för dagen fortsatte kvällstidningskollegerna arbetet på Manhattan ett tag, under stort hemlighetsmakeri. Kungafamiljen har ju ett långt track record i New York, med vissa givna platser att spana på. Uppenbarligen räknade vissa med att även få dyka upp vid Childhood Foundation-kontoret på måndagen.
Men redan på lördagskvällen avblåstes punktmarkeringen. Det hade nämligen dykt upp direktiv från Stockholm – från både Aftonbladets och Expressens chefredaktörer.
Flera av medarbetarna drog nog en lättnadens suck. Så kul tycker faktiskt ingen att det är att hänga i gatuhörn och spana efter skygga prinsessor – särskilt inte när det regnar, som det gjorde både på söndagen och måndagen.

Samtidigt har jag svårt att frigöra mig från misstanken att hovet måste ha tagit kontakt med Marieberg och Globen på lördagskvällen, och bett dem upphöra med bevakningen omedelbart.
Det skedde för samtidigt och för snabbt – de specialutsända från Stockholm återvände omgående – för att inte vara initierat från hovet.
Är det någon som tror att Expressen skickade Johan T Lindwall till New York över helgen, enbart för att han skulle hänga på flygplatsen? Det tror inte jag, och det tror inte heller de småfåglar som kvittrar här på Manhattan.
Kom ihåg att kvällstidningarna och kungahuset fortsatt lever i symbios, och att det ligger ett kronprinsessbröllop inom kort i vågskålen. Självklart vill chefredaktörerna hålla sig väl med hovets informationsavdelning tills dess; lika självklart kommer alla inblandade – om någon skulle fråga – att dementera att det alls finns någon överenskommelse i sammanhanget.

Samtidigt är jag övertygad om att Jan Helins och Thomas Mattssons publiceringsvåndor, som båda bloggat och blivit intervjuade om i helgen, är genuina. De kände säkert själva att den pågående och planerade bevakningen på Manhattan balanserade på fel sida av gränsen, och att det fanns risk för en backlash på olika fronter. Så hovet behövde nog inte ta i så mycket i lördagskväll!

Metro, och sedan Resumé och Journalisten, publicerade under måndagen artiklar med uppgifter från den text om medieuppbådet, som jag hade skrivit under lördagen, med tillägg av uttalanden av en viss Poppe Linge (sic!). Men nättidningarna tvingades uppdatera med nya versioner sent på måndagseftermiddagen, eftersom den vinkeln blivit inaktuell redan två dygn tidigare.
Läxan för dessa medier bör bli att de måste lära sig uppdateringskolla en gammal byråtext bättre – före den egna publiceringen. Nyheten var ju inte alls längre att “bevakningen fortsatte” eller att "pressen jagar Madeleine", utan att bevakningen hade stoppats.
Trots uppdateringarna i brödtexten fortsatte dock rubrikerna vara felaktiga! Varför ändras inte rubrikerna/vinklingarna, när uppdateringen visar att de inte håller?!?

Det kan man fråga sig, men framför allt: på vems önskemål avblåstes kvällstidningarnas planerade bevakning i förtid?

Whatever. Jag har ändå svårt att se att det utglesade uppbådet på flygplatsen i sig var särskilt problematiskt ur pressetisk synpunkt.
Jag kände mig i alla fall inte som någon hyena, ej heller som något bottenskrap utan yrkesstolthet – och jag kan personligen utan att skämmas stå för varenda bokstav jag skrev, även om jag på sätt och vis gjorde en BBC.
Men jag tyckte inte heller att någon av mina kolleger, vad jag kunde se, begick något övertramp så länge de höll sig på flygplatsen – och noterar att andra i branschen tycker bevakningen var given.
Genom att jag var på plats på flygplatsen fanns det åtminstone en journalist från ett *finmedium* som inte "lämnade walkover åt kvällspressen", för att låna Staffan Doppings resonemang, hehe.

En amerikansk journalistveteran på seriös arbetsplats, med god koll på Sveriges statsskick och kungafamiljen – vi möttes en gång på House of Sweden-invigningen – förstod för övrigt inte alls vad som skulle vara problematiskt, när en svensk journalist frågade honom.

Och det finns rentav en medieforskare, Britt Börjesson, som – till min förvåning, med tanke på vad medieforskare brukar säga om "flyttade gränser" etc – anser att bevakningen av Jonas & Madeleines spruckna förhållande inte varit så värst mycket mer närgången än vad den var mot kungen och hans flickvänner. Till Sydsvenskan säger hon:

– Det skulle vara intressant att göra en systematisk studie, men min hypotes är att det inte skiljer så mycket. Som kronprins hade ju nuvarande kungen en hel del kvinnliga bekantskaper. Om jag inte minns fel så berättade även de sina historier.

Den skada som tre unga människor lidit på grund av förra veckans publiceringar i svenska och norska medier är dock givetvis pressetiskt djupt problematisk och tragisk för alla inblandade – även om det är svårt att bena ut orsakssambanden.

Men de publiceringarna har varken jag eller TT deltagit i.

Jag noterar ändå att inget medium, tvärtemot vad som påståtts, frossat särskilt mycket just i vad som skulle ha hänt på det där hotellrummet i Åre. Kvällstidningarna har förvisso haft massvis av artiklar, sida upp sida ner – men det mesta har trots allt varit mer eller mindre trovärdiga och motstridiga kring- och metaberättelser. om en rasande kung och liknande. (Jämför med Tiger Woods-historierna, där vi fick veta en hel del ingående detaljer, utöver att de inblandade varit "intima".) "Intim" är ett rätt diskret ord, faktiskt, om än med otroligt jobbiga implikationer i det här fallet.

Att prinsessan Madeleine förtjänar lite lugn och ro här i New York tror jag alla tycker och har förståelse för. Men hon är en vuxen och medietränad, offentlig person. Så räkna med att kvällstidningarna dyker upp på Svensk-amerikanska handelskammarens evenemang i Seattle...

Och som alltid är det viktigt och relevant att diskutera proportioner och prioriteringar i nyhetsarbetet. (Själv hoppas jag till exempel att mina uppdragsgivare/kunder även vill ha bevakning av det förestående kärnvapenmötet på FN framöver! Eller kanske något om den amerikanska immigrationsdebatten.)

Min text återgavs på många håll, till exempel i en första version på SVT:s sajt, vilket jag tolkar som att jag kunde tillföra perspektiv i bevakningen som annars hade saknats. Den sista versionen av min text – som Paul Ronge anser är "skit" som jag bör skämmas för – kan ni läsa på bland annat DN:s sajt.

Texten tycks för övrigt vara en projektionsyta som kan tolkas på olika vis.
En "finmediekollega" – som själv inte skulle ha farit till flygplatsen utan vidare – tyckte att den var efter omständigheterna "seriös och skriven med glimten i ögat", medan jag har hört ryktas om att folk på nå'n redaktion i Stockholm (?) tyckte den skriven som om jag ansåg mig, och TT, förmer än kvällstidningarna. Medan Ronge alltså istället läser in att jag varit impad av dem, och delaktig i samma medieslödder. Inte konstigt om man blir aningen personlighetskluven...

I mitt lördagsmanus hade jag för övrigt med några Medierna-citat av Jan Helin som jag tyckte var belysande. Med de ströks, eftersom nattchefen gjorde den korrekta bedömningen att mediekritiska resonemang får föras i andra sammanhang. Av er i kommentarfältet, kanske?!

Nu har jag skrivit på tok för långt och pladdrigt, och ändå är detta inte ens "the full story" (den får ni nog aldrig). Som en kollega sade häromdagen: tänk att vår korta visit på flygplatsen skulle generera så mycket uppståndelse!

Uppdatering! En redaktör i Stockholm skriver:

"Du verkar ha rätt om kvällstidningarna och hovet. Inte en rad."

Told you so.

/Gunilla Kinn

P S Jo, en sak till. Kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt att Paul Ronge, i slutet av sin bloggpost, pekar ut Fredrik Skavlan som en av de tre begåvade, empatiska och icke-värdelösa journalister, som "med finess" skulle kunna intervjua prinsessan Madeleine en vacker dag.
Det skulle säkert bli jättebra! Som så många andra är jag en stor beundrarinna av Fredrik Skavlan som intervjuare och TV-man.
Men det som faktiskt är komiskt är att Skavlan är kompis med kulturredaktör och korrespondent Anders Giæver, han som tog det enda fotografiet på prinsessan på Newark. De tu har gett ut en bok om skvaller, av alla ämnen, tillsammans: "Sladder".

Nominerade klara till Röda korsets journalistpris

Ur Röda Korsets pressmeddelande. Detta pris har på kort tid etablerat sig som ett av de viktigaste för att uppmuntra angelägen journalistik, som också ofta är kostsam att producera – och tung och påfrestande rent mänskligt att samla material till.
Grattis till alla nominerade (varav jag känner åtminstone tre)!

/Gunilla


Nominerade till Röda Korsets journalistpris 2010
2010-04-27 07:00

Av de 42 reportage som har skickats in till Röda Korset har elva bidrag valts ut till juryn som ska utse vinnaren av Röda Korsets journalistpris 2010. Alla bidrag förmedlar och belyser, var och en på sitt sätt, någon konflikt kring människor i utsatta situationer som hamnat utanför den breda nyhetsrapporteringen under 2009.

Årets nominerade bidrag till Röda Korsets journalistpris är:

Vi behöver sjukhus – inte fler soldater, reportage från Afghanistan
Tidningen Vi av Jesper Huor*) och fotograf Linus Meyer*)

De andra – reportageserie EU:s migrationspolitik genom Ukraina
Kyrkans tidning av David Qviström

Krig under ytan, reportage från Abchazien, SR Ekot av Jesper Lindau

Utanförskap, reportage
LO-tidningen av Charlotta Kåks Röshammar

Papperslösa – en osynlig grupp mitt ibland oss, reportageserie
Östgöta Correspondenten av Sofie Lycksell

Migration i Europa, reportageserie om EU:s migrationspolitik
Svenska Dagbladet av Felipe Morales*) och Jon Pelling*)

Barn i isoleringscell, reportage om ungdomsvård i Sverige
P1 Generation Z och SR Ekot av Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Kartellen, reportage om gangsterrappgruppen i Bagarmossen
P1 Studio Ett och SR Dokumentär av Katarina Gunnarsson

Om HIV bland unga, reportage och nyhetsinslag
P1 Generation Z och SR Ekot av Ylva Bogegård, Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Tortyr - programserie i fyra avsnitt
för SVT, UR av Lollo Jarnebrink och Lisbet Schulz Contreras

Asylpolitik i baklås, reportage om EU:s migrationspolitik genom afghaner i Paris
Dagens Nyheter av Ann Persson och Anders Hansson

Juryn tar nu del av de nominerade bidragen och utser tillsammans en pristagare. Röda Korsets journalistpris är ett resestipendium på 25 000 kronor som delas ut i Stockholm den 27 maj. Vinnaren kungörs i samband med prisutdelningen.

Juryn består av: Bengt Westerberg, ordförande Röda Korset, Paul Hansen, Dagens Nyheter, Görrel Espelund, Textverk, Olof Brundin, Schibsted och Agneta Ramberg, Sveriges Radio.


*) Frilansjournalister – kunde gott vara en högre andel. /GK

Annika Östberg på SVT igen

NEW YORK Jag blev alldeles skärrad över att bli uthängd på Twitter som kass drevjournalist och en del av ett skamlöst medieslödder som producerar skit idag. (Kan bara konstatera att twittraren i fråga läst min text som Fan läser Bibeln, och att en "finmediekollega" tyckte att artikeln var "seriös och skriven med glimten i ögat". Att flera medier sent på måndagen följde upp med slutsatser som var felaktiga/föråldrade redan i lördags kväll är deras problem!)

Dick Erixons mediekritik i ämnet är isåfall mer nyanserad och intressant.

Funderade över om jag någonsin känt mig skärrad på samma sätt av kritik mot något jag skrivit någonstans, och kom bara på ett tillfälle: när jag skrev om Annika Östberg Deasy i fjol.
Då var folk också upprörda över en text, den gången i Svenska Dagbladet – särskilt personer som verkade anse att hon borde ha suttit inspärrad i Kalifornien resten av sitt liv.
Några av inläggen (det finns många fler):
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/04/nagra-tror-sig-veta-och-hatar.html
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/04/mer-om-mediebilden-av-ostberg-deasys.html

Tur att de flesta saker jag skriver är så mesiga och präktiga så att de inte retar upp någon. Jag skulle inte ha tid och energi att vara skärrad ofta.

Annika Östberg Deasy dök upp inte bara i mitt minne idag, utan även på SVT Play. Tom Alandhs intervju med henne sänds ju i SVT imorgon. Jag upptäckte att inte bara den nya filmen utan även den gamla, i två delar, finns där. Toppen, för mig som hann inte hann se Del 2 i fjol innan den plockades ner från nätet.

/Gunilla

My Kind of Ladies, My Kind of Music

NEW YORK Jag säger bara en sak: Patti Smith, var har du varit hela mitt liv?! Jag vet att jag är alldeles för småborgerlig och präktig för att det ska bli annat än patetiskt att hylla dessa punkrörelsens förnämsta yttringar, men vad ska man göra..?! Låt mig vara patetisk.
För första gången på en månad fick jag utrymme på det kreditkort jag använder till iTunes-inköp – och pengarna gick raka vägen till inköp av dels debutalbumet (till vänster) av First Aid Kit som ju också är fantastiska, dels Patti Smiths samlingsalbum (till höger). Årets fynd, helt klart! 51 Patti Smith-låtar för 219:-, för närvarande hela tiden på "repeat".
Och ni har ännu inte fått höra om Patti Smith-spelningen för Haiti på Sotheby's, som jag hamnade på i mars...strax innan jag knallade iväg och såg Iggy Pop åma sig på Hall of Fame (fast Iggy känns lite gammal, honom lyssnade jag på i början av 80-talet, ju). Kanske återkommer till Smith!

/Gunilla

Haiti-resa på g

NEW YORK Som det ser ut nu ska jag fara iväg till Haiti i mitten av maj, på åtminstone en vecka.

Jag har förstås velat åka dit ända sedan den 12 januari, men jag har inte haft ett korvöre över till minsta resa. Har fullt upp med Manhattanhyror och alla räkningar, och har knappt kunnat fara ens på utflykt till Philadelphia eller Long Island eller andra resmål nästgårds sedan ... december 2008, det var nog den senaste rejäla reportageresan (till Kalifornien).

Jo, jag har kunnat fara just till Philadelphia, och till Washington – i vetskap om att jag får tillbaka de utläggen från uppdragsgivare.
Men annars har våren i stort i det närmaste inneburit totalt utgiftsstopp, noll kläder/skor/hårklippningar/träning eller andra personliga utgifter; noll böcker, noll apparater eller kamerabatterier och annat som vore fint att ha i firman.
Värst var det när jag tvingades sno toalettpapper på Waldorf Astoria, hehe. Eller dammsuga lägenheten i jakt på mynt till ett $5-telefonkort. Till och med myntomaterna i tvättstugan i källaren har framstått som alltför kostsamma under våren, hehe. För att inte tala om bläckpatroner, ett helt omöjligt inköp.

Fast det går absolut ingen nöd på mig! Jag har ju födgeni, och dessutom skafferiet och frysen fulla av godsaker – och så fort det rullar in lite pengar på något konto brukar jag alltid hitta ett sätt att leva ut fattiggourmeten i mig.

Jag skriver inte alls detta för att beklaga mig, för jag sysslar ju med detta helt frivilligt och bor alldeles för lyxigt. Jag skriver detta mest för att jag märker att det finns många i branschen (exempel här) som inte verkar veta hur lågkonjunktur, strukturomvandling och annat elände påverkar mina och mina kollegers inkomster (vilket dock inte på minsta sätt har att göra med valet att utföra detta uppdrag).
Senast idag hade jag en Stockholms-redaktör på telefon, som inte hade en aning om hur mycket inköpen från hans egen redaktion minskat de senaste två åren. Han bara gapade (tror jag) när jag nämnde det (minst 85 procent).

Jag skriver det också för att förklara varför jag inte kommit iväg till Haiti än, för det är det många som undrat under våren. Och hade jag levt på vatten och bröd hela våren, och låtit bli att hänga på Manhattans barer och krogar när jag kunnat, så hade jag förstås kunnat skrapa ihop till en flygbiljett mycket tidigare.

Sanningen är att min firma kommer att visa på plus för första gången i år först senare i veckan, när jag fakturerat för ett stort reportage jag jobbar med just nu (om sjukvårdsförsäkringsreformen och arbetsmarknaden – seriöst värre, för dem som betvivlar min seriositet!) och ett dito porträtt som delvis handlar om Haiti.

Dessutom har jag fått ungefär lika många beställningar på jobb under april som under första kvartalet sammanlagt. Så det är äntligen en del pengar på gång framöver, för en gångs skull – och det är dem jag kommer att fara till Haiti för (och så ska jag äntligen klippa håret! och skicka bort tvätten! och betala en skuld till en kompis som hjälpte mig med februarihyran!).

Vad gäller Haiti-tillvaron handlar det inte bara om att köpa flygbiljett och hotell, som i sig är halvdyrt – utan också om att vissa grejer är svåra att göra där utan att anlita en fixare/chaufför/tolk. Kolleger som varit i Port-au-Prince nyligen har betalat $150–300 per dag för detta, plus (dyr) bensin.
Det går förstås att hitta personer som kostar mindre att anlita, men det är inte enkelt om man vill ha duktiga fixare (det finns gott om stollar i Haiti, åtminstone är det de som dras till oss dumma utländska journalister, eller i alla fall dem som brukar dras till mig).
Det går förstås också att göra jobb som inte kräver någon fixare alls – men vill man ta sig någonstans är det inte helt enkelt att klara sig utan hjälp.
Under mina tidigare Haiti-resor har jag löst det med en kombination av lågpris-fixare (stollarna) och genom att snylta på andras insatser (exempelvis Newsweeks, när jag gled omkring i Port-au-Prince och hängde på ett ungdomsfängelse och lite annat smått och gott tillsammans med Paolo Pellegrin). Vi får se hur det blir denna gång, men jag hoppas verkligen att jag kommer iväg!

Vad gäller att sälja jobb gör jag mig inga som helst illusioner. Det har aldrig varit lätt att sälja Haiti-jobb (under de fyra reportageresor jag gjort hittills) och jag är inte dummare än att jag begriper att de flesta redaktioner antingen skickar sina egna medarbetare, eller tycker att Haiti fått nog med uppmärksamhet på ett tag nu. Men jag åker nog ändå, för min egen skull.

Kommer att blogga mer om Haiti-planeringen framöver, förstås. Nu gäller det att hitta berättelser som inte alla redan läst..!

/Gunilla

Första sessbilden i New York togs av reporter

NEW YORK Jag återkommer med en rafflande rapport om prinsessbevakningen så snart jag hinner.
Tillsvidare konstaterar jag att en reporter, det vill säga en i det här fallet för det mesta skrivande journalist, tycks ha snuvat alla ditkommenderade fotografer på den första bilden från Newarks flygplats: Verdens Gangs New York-korrespondent Anders Giæver.

Som kom mer eller mindre direkt från Island (vulkanen via Reykjavik–Akureyri–Glasgow), eller han och Thomas Nilsson landade i New York först sent kvällen innan. Många flygplatser på kort tid blev det.

Giævers prinsessbild – som jag inte kunde låta bli att gratulera till – finns på förstasidan av dagens Aftonbladet (se faksimilet ovan; rapporteringen finns ännu ej på nätet) och inne i tidningen:

Uppdatering: Nu på kvällen (svensk tid) lades Aftonbladets text ut på nätet.

Tipstack: Lisa!

/Gunilla

Familjen Madsen på Newarks flygplats

NEW YORK Detta är familjen Madsen från Sundsvall: John, 28; Sebastian, 24; Sam, 51 och Marcus, 26. Jag fotograferade dem utanför terminal B på Newarks flygplats idag.
Anledningen till att jag började prata med just dem var förstås kvällstidningarna de bar med sig, med braskande rubriker som MADELEINE LÅTER SIG INTE KNÄCKAS. Sådana attribut är alltid tacksamma, eftersom de underlättar att man tar kontakt.

Jag frågade om de visste om att prinsessan ifråga hade varit med på samma plan som de från Stockholm – och komiskt nog visade det sig att bara en av dem, pappa Sam, riktigt hade fattat det. Trots att hon hade suttit i sätet framför.
De enda jag lyckades få intervjua idag var alltså prinsessans stolsgrannar. Men det var ju inte det sämsta!

Madsens ser väl inte riktigt ut som de typiska business class-passagerarna. (De är i New York på sin årliga familjesemester tillsammans, en effekt av pappa Madsens flitiga affärsresor under året – så det fanns nog med poäng att bränna.) Så de fyra blev en skön kontrast till prinsessan.

Hon ska för övrigt ha druckit champagne, och haft sällskap av en livvakt ombord, gissade de – även om någon trodde att det var Jonas himself som suttit intill. Det var det nog inte, tvingades jag meddela, eftersom den brutna förlovningen eklaterats efter avgång.

Jag tog detta foto med tanke på bloggen, och kunde sedan inte låta bli att tipsa två kolleger från Aftonbladet om att de här lätt kunde få en finfin kvällstidningsstory – notera att jag angivit åldrarna ovan, i samma anda. Så håll utkik efter familjen Madsen i morgondagens tidning.

Mer om dagens prinsessrapportering i nästa inlägg.

/Gunilla

Pojken bakom väggen: "Svårt att slita mig"

NEW YORK Snart är första upplagan av min mammas bok Pojken bakom väggen slutsåld – så skynda att köpa ett exemplar, ni som vill vara säkra på att få ett eget.

Gripande läsning utlovas! Boken handlar om min storebror Petter (1967–70) som ni ser till höger på bilden ovan, och om allt som hände sedan han fick hjärnhinneinflammation – bara sju veckor gammal.

Några omdömen från personer som läst Pojken bakom väggen (per telefon eller mail till mamma, eller på bokens Facebook-sajt):

"Svårt att slita mig från den."
"Du har skrivit en mycket fin bok om Petter!"
"Så mycket kärlek"
"Den borde finnas i alla bokhandlar!"

De två första kapitlen går att läsa som smakprov här:
http://www.gunillakinn.se

Boken kan beställas från Liten upplaga (billigast), Bokus och AdLibris. Den borde vara av intresse för alla som vill få inblick hur det kan vara att leva med ett handikappat barn. Men den ger också en fin bild av vardagslivet i Sverige i slutet av 1960-talet, och hur det är att vara läkare och förstå lite mer än en vanlig mamma skulle göra om sin sjuke son.

/Gunilla

Tur och otur

Johan Norberg, i Metro:

"Visst kan man förstå flygbolagen. De kunde ju inte rå för att en isländsk vulkan skulle stoppa all flygtrafik. Snacka om otur. Men ibland har flygbolagen tur, när t ex vädret leder till fler semesterresor eller konjunkturen gör att fler har råd att resa. Har ni tänkt på att flygbolagen då aldrig hör av sig regeringen och meddelar att de gärna vill överlämna sina vinster?"

/Gunilla

Kokainsmugglare och vulkaner

NEW YORK Jag gissar att fotografen Thomas Nilsson fortfarande är på Island (och ja, jag är fortfarande väldigt avundsjuk på de reportrar som fått åka dit).
Gissningsvis slapp han flyga direkt från Reykjavik till Cochabamba, där en norsk-boliviansk kriminalhistoria idag fick sitt rättsliga efterspel med hårda fängelsedomar (på svenska i Aftonbladet). Man får nöja sig med att istället läsa hur det var när han och Verdens Gangs reporter var i Cochabamba för två år sedan: bisarrt, med casanovor och galna papegojor i en enda röra!

Det måste känns helt sjukt att komma tillbaka till det lugna New York från en sådan story, men allt efter vulkanrapporteringen måste också kännas tämligen futtigt för dem som varit där.

Antal svenska journalister jag hört talas om som fått erbjudande av sina redaktioner att fara till Island och rapportera om vulkanen, men som tackat nej (visserligen med mer eller mindre laga förfall, nämligen andra reportageresor – men i alla fall): två (2).
Hemmaredaktionerna löste det dock på andra vis, så läsarna har inte gått miste om något.
Själv hade jag inte tvekat. Men det kanske är lätt att säga så, när det inte varit skarpt läge...

/Gunilla

Journalistik är inte kliniska rapporter

NEW YORK Humor av Jan Helin i hans blogg med chefredaktörens kommentarer under några läsarkommentarer idag, apropå en text om mediebevakningen av Jonas-gate. Ett exempel ovan.

/Gunilla

Till vulkandrabbade resenärer i USA

NEW YORK Denna information kommer från ett massmail som cirkulerat bland svenskar i New York idag.

/Gunilla


Många av oss har bekanta som är strandsatta i Europa på grund av vulkanutbrottet på Island.. Tillika finns svenskar i New York som ännu inte kommit hem. När man befinner sig i en utsatt situation och inte har tillgång till dator eller annan teknik är det svårt att hålla sig uppdaterad. Jag har nu träffat flera personer som inte känner till sina rättigheter/skyldigheter eller fått någon hjälp. För resenärer som flyger med europeiska flygbolag finns ersättningsregler för uppkomna extra kostnader i samband med inställda flyg etc. För SAS-resenärer som befinner sig i USA finns information om ersättning eller kontakt med deras kundservice på nedan angiven hemsida. Annan generell information om ersättning vid resor lämnas av Konsumentverket. Glöm inte att information är en dagsfärsk vara!

http://www.flysas.com/en/unconnected_pages/Volcano-eruption-on-Iceland/Care-Intercont

http://www.konsumentverket.se/resor

Vänligen,
Marie Andersson

Möten i Franklin Park och på en Baltimore-diner

NEW YORK Här kan ni ser mig (i den orangea klänningen) och statsministern (till höger) samt diverse journalistkolleger och säkerhetsvakter i Franklin Park. Den regnigaste pressträff jag varit på, tror jag! Min fingrar var stela av köld, och det gick knappt att läsa vad som stod i anteckningsblocket efteråt... Som tur är hade jag bandspelare med mig – två stycken!

Om ni vill se Aktuellt-inslaget finns det kvar på SVT Play till och med tisdag. Det börjar vid 2:24.

Ni kan också se fler foton på Facebook. De har tagits av Larilyn André från svenska ambassaden som kan ses smyga omkring med min kamera bakom Fredrik Reinfeldt, en bit in i TV-inslaget.

På tisdagskvällen hade jag en intervju på tu man hand med Carl Bildt, alltid lika trevligt, nervöst och läskigt. (Inte minst på grund av det tekniska strul, som alltid dyker upp när jag ska intervjua just honom. Som ett brev på posten. Denna gång var det bandspelarens filer som vägrade låta sig raderas från det fulla minneskortet i tid, så jag fick lita enbart till anteckningarna.)

Eftersom jag inte längre hade någonstans att bo i Washington och kreditkortsbalansen inte räckte så långt till något nytt hotell (hopplös högsäsong i huvudstaden) så drog sent omsider jag vidare till Baltimore, där det är något billigare att kampera. När intervjuerna ovan genomfördes var jag alltså inte bara väldigt frusen utan också utan tak över huvudet för kvällen. Men det löste sig, som tur är. Fast först vid 21-tiden.

Det var trevligt att lära känna Baltimore, som ser riktigt ruskigt ruckligt ut från tåget – har åkt förbi massor av gånger, med tåget mellan New York och Washington – men som jag nu fått en fördjupad bild av. Det påminner lite om Hamburg, med sin stora hamn!

Dagen efter mötena med Reinfeldt och Bildt träffade jag en amerikansk kvinna i ett av Baltimores många hamn- och industriområden, på en sluskig diner som hennes man driver.
Hon konstaterade att journalistyrket verkar väldigt omväxlande, och det var ju bara att hålla med.
Jag berättade för henne att jag kvällen innan träffat en svensk utrikesminister, som samma dag bland annat hade haft ett möte med sin amerikanska kollega – det vill säga att kvinnan själv var bara three degrees ifrån Hillary Clinton, och då blev hon mäkta imponerad.
Jag glömde säga att det isåfall förstås även var blott three degrees från Barack Obama... Det kom jag på först när jag såg handslagsfotot på Aktuellts studiovägg, ovan.

Se även en av Thomas Nilssons handskakningsbilder!

Den sympatiska Baltimorekvinnan är för övrigt Jehovas vittne, och hon ägnade en stor del av vårt möte till att läsa högt ur Nya världens bibelöversättning av Den heliga skrift. Hon hade funnit massor av passager där, som hon lyckades tolka till att handla om den nyligen klubbade sjukvårdsreformen! Mycket märkligt.

Som tur är försökte hon inte omvända eller frälsa mig, men hon förmedlade en fantastisk trygghet i sin religion som var rörande att se. Tyvärr lyckades jag inte riktigt se de glasklara kopplingarna till försäkringsreformer i skriften.

Men vem vet vem som haft sitt finger med i spelet bakom alla dessa märkliga möten.

/Gunilla

Skoj på jobbet

NEW YORK "Ni får alltid göra så roliga saker", sade för några år sedan Sveriges Radios dåvarande New York-korrespondent till Expressens dito.
Jag minns inte vad saken gällde då, men det kan ha varit något sådant som att kvällstidningarnas medarbetare skulle träffa någon rolig kändis eller göra något spektakulärt, medan vi tråkreportrar skulle gå på pressmöte med någon minister.

Det där med "alltid" är förstås en sanning med modifikation. Att rewrita amerikanska nöjesnotiser på löpande band kan i längden inte vara sååå kul journalistik.
Men ibland är kvällstidningsuppdragen spektakulära, spännande, viktiga och fantastiska! Så idag är jag en smula avundsjuk på Expressens nya New York-medarbetare Annsofie Näslund och fotografen Axel Öberg som fått flyga helikopter runt en viss vulkan... Bara att få ha "Eyjafjallajökull" som dateringsort på sin text!

Se:
http://tv.expressen.se/nyheter/Utrikes/1.1956554/folj-med-i-helikoptern-over-vulkanen-som-lamslagit-varlden
och Annsofie Näslunds välskrivna reportage:
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1956322/annika-flyr-med-sin-dotter

Citat:

"Nu har Annika fått nog. När hon vaknade i morse kände hon dammet sticka i halsen – samma sorts partiklar som skär sönder andningsvägarna och har dödat ofattbart många gruvarbetare.
– Jag tänkte på min dotter. Hon är bara 16 år och jag vet hur farligt det är. För att skydda henne måste vi åka, åtminstone tillfälligt, säger hon.
Hon har tagit på sig vigselringen som normalt ligger i lådan och paketerat sin mammas finkoppar så de förhoppningsvis klarar en kraftig jordbävning.
Gudlaug tänker stanna. Korna måste mjölkas och ingen vet hur länge vägen fram till gården finns kvar."

Tolka inte det där med "skoj" och "roligt" för bokstavligt i det här fallet... Jag förstår att detta inte precis är någon semestertripp. Själv körde jag fast i en snödriva i den isländska obygden för några år sedan, bara den simpla händelsen var ett lite läskigt möte med naturens krafter. Men jag är ändå väldigt avundsjuk på alla som sänts till Island.

Verdens Gang har också ett team på plats. Se fotografen Thomas Nilssons blogg, till att börja med detta inlägg:
http://thomasnilsson.typepad.com/my_weblog/2010/04/vulkanutbrott-i-island.html

Uppdatering:
SVT:s team är också på Island. Se deras rapport i Rapport.



Häromdagen stod Per Anders Engler och fotografen Kyle Lanningham tillsammans med bland annat mig under ett träd i en regnig park i Washington och intervjuade statsministern (se här). Och några dagar sedan hamnade de alltså i det svarta askmolnet på isländska vischan. Så det kan verkligen bli tvära kast i det här yrket!

/Gunilla

P S Det var förresten samme Axel Öberg som, för Expressens räkning, åkte motorcykel från Jacmel till Port-au-Prince i mitten av januari! Gissa om jag var avundsjuk på det också...
Se Axels så kallade ståuppa från Haiti här: http://tv.expressen.se/nyheter/Inrikes/1.1847729/expressens-axel-oberg-i-haiti

Pappers-Politico!

WASHINGTON Politico finns inte bara på nätet utan på papper också! (Tänk, det var inte längesedan man brukade skriva tvärtom om tidningar.)
Detta exemplar plockade jag upp på Starbucks på New York Avenue/10th Street, strax före min hemfärd till New York.

/Gunilla

Livstecken

WASHINGTON Jag nomadiserar för närvarande, och har bott på tre olika ställen de fyra senaste nätterna, i Baltimore och Washington.

Nu åter i Washington, där det idag är tebjudning! Bilden ovan är tagen på Union Station.

/Gunilla

Lägenhet i Williamsburg uthyres

Min vän Karen hyr ut sin lilla trea i sommar! Maila henne direkt, se nedan.

/Gunilla


Furnished 2-bed Apartment in Williamsburg
Starting June 1st for 3 months or more

Furnished 2-bedroom apartment for $1 500/month. Sublet is for at least 3 months, starting June 1st. One bedroom has a queen-sized bed, the other bedroom has a single bed. This is ideal for either a couple or two students/interns to share.

It's located in trendy Williamsburg on South 3rd St, between Keap and Rodney. Includes living room, eat-in kitchen, and bathroom with tub, high ceilings and wood floors and measures about 60 sq meters. It’s near lots of cool bars, cafes, galleries, restaurants and boutiques. The rent includes heat and water. Utilities and internet come to about $100/month extra.

Transportation is great. It’s near the 2nd on the L subway line and the 1st stop in Brooklyn on the JMZ. The train takes 10 minutes to reach Union Square in Manhattan and 15 mins to reach Wall Street.

If interested please call or email me asap:
+49 1577 383 7886 (German mobile)
lclcz8@gmail.com

I have photographs I can send you, and I can put you in touch with other Swedes who have stayed here.

Tack! Karen

Barack Obama "almost Kissingerian"

BALTIMORE Intressant analys i New York Times om hur Barack Obama formar sin utrikespolitik och vad han fokuserar på. Citat:

"If there is an Obama doctrine emerging, it is one much more realpolitik than his predecessor’s, focused on relations with traditional great powers and relegating issues like human rights and democracy to second-tier concerns. He has generated much more good will around the world after years of tension with Mr. Bush, and yet he does not seem to have strong personal friendships with many world leaders.

(– – –)

Stephen G. Rademaker, a former official in the George W. Bush administration , said: “For a president coming out of the liberal wing of the Democratic Party, it’s remarkable how much he has pursued a great power strategy. It’s almost Kissingerian. It’s not very sentimental. Issues of human rights do not loom large in his foreign policy, and issues of democracy promotion, he’s been almost dismissive of.”

/Gunilla

Avdragsrätt för pyjamas

WASHINGTON Beskattning av bloggare diskuteras inte bara i Sverige, utan även i USA.
New York Times – som ofta har så kallad "op-ed art", satiriska eller kommenterande illustrationer av grafiker och konstnärer, på sin debattsida – bidrar med en specialutformad deklarationsblankett.
Jag vet inte om den är sååå kul, och en hel del av innehållet är relaterat till amerikansk kultur – men blanketten visar i alla fall på att det här med bloggande och beskattning är en smula komplicerat.

/Gunilla

Spökplumpen rapporterar

WASHINGTON Nej, det här är inte en terrorist som lyckats smyga sig in på kärnvapenmötet – det vore nog omöjligt – utan en radioreporter från CBS, som i december rapporterade från klimatmötet i Köpenhamn.

Jag som gjort en hel del radioinslag (även om det var ett tag sedan) vet hur svårt det kan vara med ljudförhållanden på fältet. Många kolleger som jobbar med radio har fantastiska stories om hur de kryper in bakom filtar och in i garderober hemma för att läsa in sina texter – men hur gör man när man måste rapportera omedelbart, omgiven av massvis av kolleger i ett rum med usel akustik? Tja, som CBS-reportern ovan.

Jag hittade videon i New York Times' miljöreporter Andrew Revkins blogginlägg idag.

/Gunilla

Carl Bildt och friheten på Internet

WASHINGTON Vad tycker ni att jag ska fråga Carl Bildt om imorgon? Kom med förslag!

Men läs först:
http://carlbildt.wordpress.com/2010/04/12/ocksa-friheten-pa-natet
http://www.regeringen.se/sb/d/2665/a/139396

och denna debattartikel av Bildt, publicerad i Washington Post i januari:
http://www.regeringen.se/sb/d/12531/a/138417

/Gunilla Kinn

Landskrona är frihet

Jag har aldrig varit i Landskrona, vad jag kan minnas. Men rapporteringen därifrån känns ju inte alltför upplyftande, utan tvärtom tämligen deprimerande. Därför kändes Dan Hallemars text i Expressen idag befriande. Citat:

"Här finns små billiga hyreslägenheter. Landskrona som ett alternativ för studenter från Lund eller konstnärer från Malmö som inte har råd med de nya ateljépriserna i malmögentrifieringens spår."
(– – –)
"För ett halvår sedan flyttade konsthandlaren och caféägaren Conny Ahlgren in i ett nytt hus på Gamla Kyrkogatan. Huset, ritat av unga arkitektduon Elding & Oscarsson, är en ljus kub bland skeva grannar på en smal gata. När huset skulle få bygglov i byggnadsnämnden röstade alla partier utom Sverigedemokraterna för bygget. 2009 fick det stadens stadsbyggnadspris.
Conny Ahlgren är den perfekta representanten för ett nytt förväntansfullt Landskrona. Den kreativa klassen som söker sig till platser som håller på att förändras. Han säger att där Helsingborg är ängslig småstad, är Landskrona frihet. Kanske var det det som Henke Larsson också kände. Friheten från prestationer i den framgångsrika historiens spår."

Jag blev nyfiken på hur denna ljusa kub kunde tänkas se ut bland sina skeva grannar, och googlade snabbt fram dessa bilder. Oj! Inte underligt att Sverigedemokraterna protesterade. Det var modigt av de övriga politikerna att bejaka den vita kuben – men man förstår att de blir glada när någon driftig typ vill investera i Landskrona.

(Här finns kritik av Sverigedemokraternas arkitektursyn, en artikel som förvisso inte har något med just huset i Landskrona att göra. Mer än indirekt.)

Gunilla

En dedikation: "Fortsätt bryta ljudvallen"

NEW YORK Häromdagen såg jag ett tal av Amy Goodman, en av USA:s mest kända journalister. Hon är producent och programledare på radiostationen Democracy Now! och skriver krönikor som syndikeras till olika tidningar. (Se drygt 15 tweets på mitt Twitter-konto, den 6 april.)

Sändningarna (en timme om dagen) är en del av massvis av radioprogram världen över, och finns förstås poddade på hemsidan. Så vitt jag vet är det i Sverige bara Öppna Kanalen som sänder Democracy Now!, på TV.

För närvarande läser jag Goodmans bok "Breaking the Sound Barrier", som är en samling av ovan nämnda krönikor. Texterna handlar om medier och hur de behandlar ämnen som: Irakkriget, tortyr, val, klimatdebatten och mycket annat.

Nyhetsvärderingen motsvaras i Sverige kanske närmast av Arbetaren, som jag skrivit för (och den som vill tolka detta politiskt bör betänka att jag även skrivit i exempelvis Neo – bra tidningar är bra tidningar, oavsett politisk färg).

Amy Goodmans politiska perspektiv kallas nog ofta "progressive" i USA, det vill säga något till vänster om "liberal" i amerikansk bemärkelse (kan man väl säga?). Men kanske är det lika riktigt att kalla henne "contrarian", i det amerikanska medieklimatet. Fast egentligen är det bara grundläggande journalistik: hon ställer frågor för att få svar. Simple as that.

Exakt hur jag ska bära mig åt för att "fortsätta bryta ljudvallen" vet jag inte. Kanske är det bra att börja bryta den först?
Men kanske trodde hon att svenska mainstream-reportrar automatiskt är mer på hugget än hon menar att amerikanska dito är. (Amy Goodman menar att de mest sitter i knät på makthavarna, vilket förstås kan diskuteras.)

I förfjol fick Amy Goodman, som hittills enda journalist, det svenska Right Livelihood-priset (det som går under namnet "Alternativa Nobelpriset"), med följande motivering:

"...for developing an innovative model of truly independent political journalism that brings to millions of people the alternative voices that are often excluded by mainstream media."

Se även: http://www.rightlivelihood.org/goodman.html

Amy Goodman skrev i samband med sitt besök i Stockholm – för att ta emot priset – på DN Debatt, 7 december 2008: "Hoten mot journalistiken har aldrig varit större"

Märkligt nog hittar jag inte intervjuer med henne i svenska medier – men det måste väl ha gjorts massor, åtminstone när hon var i Stockholm? Jag gillar hennes ambition att vara en oberoende röst, och att ta upp ämnen och ha med intervjupersoner som inte hörs på andra håll – men det är problematiskt när en journalist blir mer av en aktivist.

Nu ska jag dra till Washington – kanske inte för att bryta några ljudvallar, men för att följa de svenska regeringsrepresentanterna som är på plats apropå kärnvapenmötet.

Uppdatering: Nu hittade jag ett rejält reportage om Amy Goodman och Democracy Now på svenska – i ETC, förstås: http://www.etc.se/9487/democracy-now

/Gunilla

Vem gräver ännu längre ner i yoghurtburkarna?

NEW YORK Lina föreslog att jag skulle skriva en bloggpostning om det Andreas Ekström kallat Yoghurtgate på engelska också, för att få fler läsare – och det är ingen dum idé.

Men nu måste jag ut i solen, efter alltför många timmar av alltför obetalt skrivande... ;-)

Om ni inte gjort det redan, läs dessa inlägg:

Vi gräver i yoghurtburken
– bland annat om den "turkiska" yoghurtens ursprung i Tyskland och om de "Hallå, kompis!"-stereotyper som frodas på mejeriets hemsida
och
Vi gräver längre ner i yoghurtburken
– om att bilden tydligt marknadsförts av bildbyrån som icke-godkänd i reklamsammanhang, och som tagen i Grekland, samt
– om orientaliserande (eller snarare occidentaliserande, eftersom de riktas västerut – mot USA) skadeståndsmyter

Viktiga Yoghurtgate-frågor som återstår att reda ut, för hugade bloggare och reportrar:
• Vad är ett rimligt förlikningsbelopp i de här sammanhangen?
• Har Atens tingsrätt någon som helst jurisdiktion i sammanhanget (ifall förlikningsförsöken strandar)?
• Vem spelar "den turkiske mannen" i videofilmerna på Lindahls mejeriers hemsida, och vilken etnicitet har egentligen han?
• Hur mycket är medieuppmärksamheten värd i kronor och ören för Lindahls?
• Vad tycker greker och turkar i Sverige om alltsammans?

Och ett intressant mediekritiskt spörsmål (med inspiration från nmz i Fototråden):
• Har medierna haussat den grekisk-turkiska konflikten och spelat på etniska motsättningar – samt nyhetskonsumenternas fördomar om turkar och burkar – fastän detta i grunden handlar om ett simpelt och solklart marknadsföringslagsmissbruk?

Nu ska jag fara ner till Union Square och köpa New Yorks absolut godaste och färskaste falafel, att äta i solen!

/Gunilla

Vi gräver längre ner i yoghurtburken

NEW YORK Nyheten om upphovsrättssoppan kring Lindahls Mejeriprodukters turkiska yoghurt har fängslat mig. Den framstår säkert mest som en tokrolig/tragikomisk liten grej för de flesta nyhetskonsumenter. Fast den har faktiskt allt! Nåja – en hel del, i alla fall.

Fascinerande nog hade jag aldrig tidigare ägnat farbrorn på bilden en tanke – trots att han har funnits i mitt stockholmska kylskåp många gånger, och trots att jag tveklöst skulle ha identifierat honom med "yoghurt" om jag fått se enbart porträttet.

Men denna story har intresserat mig av flera skäl. Och som trogna bloggläsare vet gillar jag att gå igång maniskt på mer eller mindre obskyra fenomen.

Dels är vi ju alla uppvuxna med bilder av åldriga, exotiska personer av något oklart ursprung i samband med just yoghurt (även om man brukar förmoda att de kommer från någonstans i Kaukasus), dels har jag vant mig vid att köpa Lindahls rejäla burkar varje gång jag är hemma i Sverige (mejeriprodukter, särskilt yoghurt, är betydligt billigare och ofta godare än i USA), dels är ju allt som berör fotografier samt upphovsrätts- och skadeståndsfrågor i regel intressant.
Dessutom har jag funderat en del på etnicitet i kulinariska matarv på sistone, apropå en artikel jag ska skriva om detta.

Jag blev fascinerad bara av det faktum att Aftonbladet ägnade så pass mycket utrymme, för att vara Aftonbladet, till att försöka reda ut hur det hängde ihop med olika bildleverantörer. Citat:

"Fotot kommer från bildbyrån IMS, som agerar mellanhand åt spanska bildbanken AGE fotostock. IMS säljer ett paket med bilder som AGE äger, och där yoghurtbilden ingick."

Sedan är det alltid fascinerande att följa hur nyheter sprider sig – nu även internationellt. Självklart är det en bra och något oväntad nyhetsstory – som har stort intresse, tack vare den eviga konflikten mellan greker och turkar. Alla förstår laddningen bara i orden "grek blev turk", och att det sedan handlar om yoghurt och fotorättigheter gör att det hela får en lagom vardaglig inramning, utan att alls bli trivial.
I Sverige hänger det till stor del förstås dessutom ihop med det tacksamma i att kunna rimma på "turk" och "burk" i rubrikerna (och "grek" får också plats).

Här är några av alla de medier som uppmärksammat storyn:

Avslöjande nyhetsredaktionen Sveriges Radio Jönköping: "Grek på burk blev yoghurtturk"
BBC: "Greek sues over photo on 'Turkish' yoghurt in Sweden"
AFP
JM Noticias: "Y resulta que el turco era griego"
Aftonbladet: "Yoghurt-turken var grek: stämmer Lindahls mejeri" (reder ut allt grundligast)
Expressen: "Grek blev turk på burk: kräver 50 miljoner"
Resumé: "Grek blev yoghurt-turk" (kort artikel; många kommentarer)

...och på Fotosidan finns en lång diskussionstråd.



I det förra inlägget visade jag:
• att skillnaden mellan grekisk och turkisk toghurt är tämligen liten, att döma av såväl egna intryck som av informationen från mejeriets egen yoghurtkock. Den handlar främst om produktionsmetoden.

• att åtminstone den turkiska yoghurten åtminstone för några år sedan tillverka(de)s av tysk komjölk i Tyskland.
OBS! Detta de faluröda stugorna och gärsgården kring kohagen till trots – se den solklart svenska bilden från mejeriets hemsida ovan!

• att yoghurtmarknadsföringen på Lindhals Mejeriprodukters sajt i ord, ljud och bilder bygger på en sterotyp invandrarbild, som blandar diverse etniciteter (inklusive italienare, med sitt "mamma mia) och fördomar.
Detta kan man förstås tycka är harmlöst eller ej. Själv tycker jag egentligen inte att det är värre än när svenskar presenteras som vikingar eller sexgalna eller Abba-kloner. Reklamspråk är reklamspråk.
Men jag förstår förstås att den berörde grekiske mannen blivit arg på riktigt. På individnivå blir schablonerna och myterna en annan sak – och även greker och turkar i gemen har anledning att reagera.



Hemsidan innehåller dessutom ett par formuleringar, som i sammanhanget blir rätt komiska (mina markeringar):

"Det här är det välkända Originalet som gett Turkisk yoghurt ett ansikte på den skandinaviska marknaden."
och
"Turkisk Yoghurt, som idag finns i miljoner hem, är utan tvekan vår mest kända produkt. Och många fler känner igen förpackningen med den karaktäristiska "turkgubben"."

Det tyder inte på någon strålande krishantering eller PK-medvetenhet att detta fortfarande (idag, i alla fall) står kvar på sajten, eller så är det just högt medveten chutzpah.

Nå, alla som sysslar professionellt med bildhantering, som exempelvis fotografer eller på reklam- och bildbyråer, undrade nog mest av allt hur detta egentligen kunde hända från första början.
Människor som används på bild i kommersiella sammanhang måste nämligen ha gett sitt tillstånd, vilket alla som jobbar i branschen vet. Ett antal fall vittnar om vad som kan hända om en så kallad "model's release" eller liknande avtal inte finns.

Först gången jag jobbade med en fotograf här i New York, 1997, blev jag alldeles förbluffad över hur hon släpade runt på ett antal oifyllda "release"-formulär. (Som reporter räknar man inte precis med att något intervjucitat man råkar få har förutsättningar att säljas vidare som reklamslogan, även om det i teorin skulle kunna hända.) Det verkade väldigt jobbigt!

När jag häromdagen frågade Lina Haskel om detta förklarade hon att just för att det är rätt jobbigt för fotografen att be alla som hamnar på bild att skriva på papper som man så pass sällan ser identifierbara "människor på stan" i reklamkampanjer. De är, enligt Lina, "ofta suddiga till oigenkännelighet eller inhyrda statister".

Nå, Lina – som inte bara är fotograf utan även jobbat som bildredaktör på Expressen – gick igång på att gräva fram vem som egentligen gjort fel.
Hade mannen på något vis trots allt gett sitt godkännande att vara med i reklam? Hade fotografen sålt fotot på honom vidare utan falska förespeglingar? Hade mejeriets reklambyrå köpt bilder med oklara rättigheter? Eller hade någon av de inblandade bildbyråerna felat – och isåfall den svenska /IMS/ eller den spanska /AGE/?

Linas grävande i AGE:s arkiv visade att där står klart och tydligt i informationen till kunderna att det inte existerade något "model's release". Troligen varken AGE:s eller fotografens fel, alltså.
Inte nog med det, där ser man också tydligt att det står att bilden är tagen i Grekland (där det förvisso finns en minoritet med etniska turkar, men så var det uppenbarligen inte i detta fall)! Se denna skärmdump, där jag lagt till de röda ramarna:


Slutsatsen är rimligen att det är svenska IMS (Nordic Photos) som klantat sig. För att göra denna euro-soppa ännu mer komplex, intressant och geografiskt utspridd så visar det sig att byrån har en VD med isländskt ursprung, Arnaldur Gautì Johnson. Han säger i Aftonbladet:

– Vi har sålt det här fotot i god tro. Jag vet inte riktigt vad som kan ha gått snett, men det är en fråga för AGE och fotografen att reda ut.

– Fotografen måste ha ett godkännande från personen, ett så kallat model agreement, för att bilden ska få användas i reklam. Kanske har fotografen missat det.

Men, som Lina alltså klurat ut, är det nog snarare IMS som får reda ut det hela – dock under förutsättning att fotografens och AGE:s information var likadan för åtta år sedan som den är nu, vilket vi inte kollat.

Nå, den grekiske mannen torde ha ett bra case i förliknings-förhandlingarna! Oavsett vem man är och varifrån man kommer låter det faktiskt inte särskilt kul att ovetandes bli hårt insåld som "turkgubbe" under många år i hela Skandinavien.

Man får hoppas att IMS har försäkringar för att täcka det belopp som mejeriet (eller dess reklambyrå) rimligen kommer att kräva företaget på – och lita på att denna story kommer att bli exempel i allehanda böcker och föreläsningar om upphovsrätt framöver.

Det ska bli intressant att se vilket beloppet förlikningen slutar med, om vi någonsin får veta det (brukar ju tyvärr förbli hemligt).
Att snubben drog till med 50 miljoner kronor innebär förstås inte att han blivit fullt såååå kränkt av att a) ha figurerat som turk i Sverige i åtta år eller b) ha utnyttjats kommersiellt. Ej heller att han tror att han kommer att få så mycket pengar – men det är så att säga hans utgångspris i förhandlingarna.
Jag kan inte alls, som den jurist som Aftonbladet intervjuat, se att det bara handlar om att han ska ha lidit skada i Grekland, utan det handlar om – skada eller ej – solklart, otillbörligt kommersiellt utnyttjande enligt Marknadsföringslagen.

Nu är ju skadeståndsbeloppen i Sverige i regel väldigt låga, i alla fall de som tilldöms brottsoffer (som är de man kan få höra talas om). Men om tingsrätten i Aten har jurisdiktion i sammanhanget har de svenska advokaterna i denna soppa kanske anledning att förhandla hårt om förlikning...

Fast om inte annat har Lindahls mejerier fått en enorm exponering i allehanda medier för sina produkter tack vare detta, så det kanske går jämnt upp.

Inspirationen till det begärda, höga beloppet kommer dock rimligen från amerikansk skadeståndsrätt.

Alla som tror att stämningarna här i USA verkligen leder till skadeståndsbelopp på fantasiljoner dollar bör genast läsa denna synnerligen intressanta text, på Mårten Schultz' alltid lika läsvärda blogg: "Berättelsen om Stella och kaffet på McDonald's och andra myter om amerikansk skadeståndsrätt".

Texten utgår från en amerikansk bok – "Distorting the Law: Politics, Media, and the Litigation Crisis" – och borde enligt mig ha stort allmänintresse. Men märkligt nog har den inte publicerats annat än på bloggen. Här är ett rejält citat som sammanfattar tesen:

/B/ilden av den skenande och orimliga amerikanska skadeståndsrätten är en myt.
(– – –)
Amerikaner är inte särskilt benägna att kräva skadestånd. Nivåerna på skadeståndet är i allmänhet inte orimligt höga. (I de fall där nivåerna är ”orimligt” höga finns det ofta goda skäl för det.) Advokaterna är inte pådrivande i skadeståndsmål i allmänhet utan fungerar tvärtom som en återhållande kraft.
(– – –)
Övertygande visar författarna att anledningen till den förvrängda bilden i hög grad är en produkt av medvetna insatser från olika intressen, närmare bestämt de delar av det amerikanska samhället som riskerar att ådra sig skadeståndsskyldighet när människor skadas till följd av deras verksamheter. Näringslivsintressen har således pumpat in enorma summor pengar i olika pr-organisationer som har haft som yttersta syfte att begränsa amerikaners möjligheter att kräva skadestånd. Dessa pr-organisationer har varit extremt framgångsrika i sina strävanden att få skadeståndsrätten att framstå som absurd. Vridna eller till och med helt felaktiga återgivanden av rättsfall har blivit en del av de urbana myterna, myter som ofta återgivits på teveshower som Jay Leno och David Letterman, som tagits som utgångspunkt för olika teveprogram och som därefter inte sällan upprepats av ledande politiker eller näringslivstoppar i samtidskritiska betraktelser.
"Distorting the Law" är en viktig framställning för alla som är intresserade av det amerikanska samhället i allmänhet och den amerikanska rättskulturen i synnerhet.

Som många av Schultz' kommentatorer hävdar finns det ju en kärna i mytbildningen, med en liten andel de facto groteska skadeståndsbelopp.
Men om ni läser hela texten får ni er på slutet till livs den synnerligen intressanta förklaringen till hur det egentligen troligen var åtminstone med "Stella", McDonald's, det skållheta kaffet och de förmodade skadeståndsmiljonerna.

Intressant nog beskriver Schultz de myter som finns i såväl amerikaners som övriga världens föreställningar om amerikansk skadeståndsrätt som "ett slags juridisk orientalism, en svepande etnisk generalisering baserad på fördomar".

Och på så vis var vi tillbaka där vi började: orientalism, etniska generaliseringar och fördomar.

Som tur är kan de flesta säkert enas om att det är gott med tjock, lagom syrlig yoghurt, var den än kommer ifrån.

Uppdatering: Nu har jag läst Fotosidan-tråden, där det finns flera intressanta kommentarer om huruvida detta är komik eller allvar, om möjliga skadeståndsbelopp, huruvida mannen är kränkt på riktigt eller ej, om medierna framställt konflikten korrekt och där vissa också – som Lina Haskel – hade hittat uppgifterna om att model's release saknades i detta fall.

Några citat från Fotosidan:

"Det som jag tycker är knepigt är att självmant strutta omkring och vilja bli fotograferad för miljontals turister, och ha ett problem med att sitt ansikte syns för några svenskar." (Henrik Roos)

"Vad gäller bildanvändningen så är det för mig inte svårt alls – det blir allt vanligare att företag och media struntar i betalningen och tar smällen i efterhand i dom få fall där det upptäcks, det blir billigare i längden att betala lite extra dom gånger dom åker dit. Jag tycker det är oschyssta metoder att utnyttja andra så och skulle gärna se att det blir rejäla straffbelopp så att företagen betalar för användningen." (Anders Östberg)

"Finns det något komiskt i detta [syftar på Aftonbladets artikel och kommentarerna till den/GK]? Jag tycker inte det. Möjligen ligger komiken i att artikelförfattaren eller redigeraren implicit anspelar på vissa, gamla och utslitna svenska uttryck, talesätt etc som har rasistiska och fördomsfulla undertoner. Ska man skratta åt, eller med, de svenska medier som begagnar sig av dessa talesätt i syfte att sälja underhållande nyheter, istället för att bedriva seriös journalistik? Effekterna av detta billiga tillvägagångssätt ser vi tydligt i den debatt som följer. En tråkig uppmaning till lågt och smutsigt argumenterande." (signaturen "ntz")

/Gunilla Kinn