Arbetsmarknadsreportaget har lämnat datorn

NEW YORK Jag har varit tämligen urlakad hela dagen, efter att i natt äntligen – efter många dagars och nätters arbete – ha lämnat ifrån mig 18 000-teckenreportaget från Naugatuck i Connecticut.
Eftersom jag hade flaggat för att vi hade intressant fältmaterial och att det fanns fina bilder så bestämde sig redaktionen för att ge reportaget lite mer utrymme. Så texten fick bli längre än vad som var sagt från början, och min ambitionsnivå trappades upp vad gäller extra research, kompletterande intervjuer, faktakoll och framför allt skrivande, omskrivande och mer omskrivande. Har lagt ner hur mycket tid som helst på detta reportage, och inte vet jag om det egentligen blev bättre av det – men som tur är blev jag (och redaktören) i alla fall nöjd(a) till sist...
(Till alla frilans-wannabes som eventuellt läser detta: I sådana här situationer bör ni till skillnad från mig begära tilläggsbetalning.)
Även om det inte får vara ett självändamål med långa texter så är det väldigt kul att få plats att berätta en historia ordentligt. Och trots att min text är så lång så väntas redaktionen ändå få plats med hela 10–12 fotografier och en liten karta.
Som vanligt gav det hela – såväl fältarbetet i Naugatuck som de samtal jag hade senare per telefon – upphov till nya uppslag och idéer om olika arbetsmarknadsrelaterade ämnen, med potentiella besök i Kentucky och Minneapolis samt på Princeton University.
Inte nog med det – en av de *experter* jag har med i texten, och som resonerar kring skillnader mellan svensk och amerikansk arbetsmarknad, dyker upp i New York i maj. Så då kanske jag lyckas locka med honom med familj till vidare fältstudier i Naugatuck! Planen är att vi ska diskutera så kallad creative destruction till ackompanjemang av rödvin från Estremadura.

/Gunilla

Så'na är vi!

NEW YORK "Sätt bara på dej en skinnväst och en besserwissrig, lite bitter uppsyn så smälter du in!"
Vassa Eggen berättar hur man smälter in bland murvlarna på Publicistklubben...

/Gunilla

Myten om styrda journalister

NEW YORK Bons chefredaktör Madeleine Levy skriver i Resumé om varför bjudresor är bra för kulturjournalistiken. Utdrag:

Allt sedan nittiotalet har resurserna på svenska kultur- och nöjesredaktioner krympt och krympt och… krympt. Det innebär att den som idag inte åker på bjudresa är den som blir styrd. För de svenska tidningar, sajter och tv-kanaler som i den fria journalistikens namn aldrig låter sig bjudas flaxar knappast runt i världen för egna pengar – det har de inte råd med. I stället tvingas de sitta på sina bakar och vänta på att artikelidéerna ska levereras på silverfat i form av en inbjudan till presskonferens runt hörnet från redaktionen.
(– – –)
Om fler lät sig bjudas skulle de svenska medierna kunna erbjuda en verkligt internationell och mycket friare kulturbevakning. Jag är säker på att redaktörernas urvalsförmåga är oändligt mycket bättre än de marknadschefers som i dag väljer vem som ska sättas på ett plan till Sverige.

Ska bli intressant att se om och hur någon svarar på detta! DI:s Fredrik Sjöshult kanske har lust att skriva en rad, eller den anonyme "åklagaren", apropå det som står i denna Resuméartikel.

/Gunilla

Kaninhuvudpasta – slow food extreme

NEW YORK En gång när jag var barnvakt åt mina rara brorsdöttrar i vintras lagade vi mat tillsammans.
Eftersom de inte är så himla pigga på att prova nya maträtter, men eftersom elaka faster vägrade göra trist barnmat, så fick det bli en kompromiss: Jag experimenterade fram något jag kallade för kaninpannkakor. Det var helt enkelt vanliga tunnpannkakor, med tillsats av rivna morötter och strimlad bladspenat i smeten.
Ganska genialiskt, om jag får säga det själv, och ungarna fick vara med och laga maten, såklart. Eftersom de tyckte det var skoj båda att göra det och med själva namnet på rätten så var jag övertygad om att de skulle kasta i sig de vackert gräddade, färggranna pankisarna med stor aptit.
Men nejdå, det gjorde de inte alls. Så lätt lurar man inte mattrilskande barn! De föredrog de pannkakor som var grönsaksfria. Prinsesspannkakor med en droppe röd karamellfärg i smeten hade kanske funkat bättre (fast lite morötter och spenat fick jag allt i dem, hehe).

Jag kom att tänka på mina kaninpannkakor när jag på Gittos inrådan kollade in receptet på kaninhuvudpasta... Inte för kaniner utan av, denna gång. Ojojojojoj, säger jag bara! Kolla in bilderna och läs bildtexterna!

/Gunilla

Lambretta Club Stockholm (support)

NEW YORK När jag såg föregående inläggs fotografi på skärmen tänkte jag "Oj! Jag har ju en mutpresent på mig! Det måste jag genast bekänna!"

Sagt och gjort. Jag slet upp skjortan och tog ovanstående bild.

För drygt tio år sedan gjorde jag (och fotografen Yvonne Åsell) ett litet reportage om den då rätt nystartade Lambretta Club Stockholm. Detta apropå att Lambrettan fyllde 50 år (eller något sådant) vilket klubbmedlemmarna skulle fira med ett besök på originalfabriken i Milano (eller var de nu ligger). Det hela publicerades så småningom i Svenska Dagbladet/Näringsliv.

Jag hängde väl med Lambretta-fantasterna ett tag för att göra reportaget – minns inte vad vi gjorde, men har för mig att det var i Birkastan i Stockholm. Och Yvonne tog fina fotografier under Huvudstaleden, men om jag var med där eller ej minns jag inte?! Det måste jag väl ha varit.

Hm, dimmiga minnen som ni märker, men som jag kommer ihåg det så var det i alla fall skoj att få en inblick i en riktig community som jag inte hade haft någon aning om fanns, med allt vad därtill hör vad gäller musiksmak, klädstil etc.

Och så fick jag den här fina tröjan! På den tiden var jag nog så journalist-PK:ig (fresh out of JMK) att jag säkert protesterade en hel del mot att alls ta emot en gåva från intervjupersoner bara så där. Men lambrettisterna var så charmigt entusiastiska över att jag alls hade intresserat mig för dem, att det blev omöjligt att tacka nej till deras present.

Idén till att alls skriva om Lambrettan uppstod på något märkligt sätt för att jag först egentligen skulle skriva om vespans 50-årsjubileum, som jag hade börjat intressera mig för i samband med ett Palermobesök ..... måste alltså ha varit 1996. Men så fungerade det inte med redaktionens timing, och så blev det plötsligt dags för Lambrettans firande istället.

Den broderade skjortan har jag köpt i en mexikansk butik i East LA.

/Gunilla

Dagens kontor: ett kontor!

NEW YORK Kolla, jag sitter just på något som med lite vilja kan kallas redaktion: med kolleger på New York Foreign Press Centre!
Här finns TV, riktigt kontorsutrustning som en kopieringsapparat och så'nt – och en massa tidningar. Hur spejsigt som helst. Det är mycket av påven på TV nu.
Jag gick hit för att spana efter information om amerikanska arbetslöshetsförsäkringssystem, men blev bara hänvisad till Department of Labors trista hemsida.
Istället för att begrava mig i den satt jag och jobbade lite med diverse texter och intervjubokningar (en flygplats och en bar är på gång, bland annat, som framtida "kontor", eller snarare fora för fältstudier!). Och nu ska jag ta massvis av kopior på texterna "Haiti" och "Downtown Renaissance" ur toppenkällan Congressional Quarterly.
Sedan ska jag gå ut i vårsolen, äta lunch på mitt nya snabbmatsfavvoställe Chipotle Grill – och åka hem och fortsätta med arbetsmarknadsträsket.
(Därefter kan det hända att jag skriver och berättar om morgonens märkliga pressträff med försvarsministern. Ska det vara transparens så ska det.)

/Gunilla

Sjukskriven!

NEW YORK Allmän information: Idag har jag sjukskrivit mig själv. Behöver sova och kurera mig. Så dessvärre kan ingen räkna med att få tag på mig under måndagen.

/Gunilla

MR-professur inte nyhet utan "nyhet"

NEW YORK Fredrik Reinfeldt förklarar idén med mänskliga rättigheter helt lysande enkelt och väl (som svar på en fråga från en student på Beida, Pekings universitet, om varför han framfört synpunkter på Kinas politiska fångar):

– Det är en enda värld, det finns ett enda slags individuella rättigheter. Idén med universella rättigheter innebär att jag kan säga till ett annat lands ledare att individens rättigheter ska respekteras. Det kan jag säga till USA:s ledare och det kan jag säga till Kinas ledare.
(citerat i DN)

Någon på UD:s avdelning för folkrätt och mänskliga rättigheter har uppenbarligen gnuggat det där med universalitet med honom ordentligt, sedan sommarens fadäs.
Men det där med gästprofessuren i mänskliga rättigheter i Peking är lite av en PR-bluff av Reinfeldt och regeringen, som man förstår om man läser Ola Wongs text i Sydsvenskan (full disclosure: Ola är en vän till mig):

Reinfeldt presenterade det också som en ”nyhet” att Sverige skulle finansiera en professur i mänskliga rättigheter vid Pekings universitet. Sanningen är dock att den professuren har funnits sedan länge. Sedan i höstas har den dock legat på sparlåga eftersom Sida har aviserat att de ska skära ner på biståndet till Kina. De nya pengarna från Sverige betyder att Raoul Wallenberginstitutet i Peking kan fortsätta erbjuda en gästprofessor till kinesiska juriststudenter i mänskliga rättigheter i åtminstone tre år till.
– Det är jättebra för gästprofessorn har varit väldigt uppskattad bland lärare och studenter, säger Malin Oud, chef på Raoul Wallenberginstitutets Kinakontor.
Reinfeldt underströk vid flera tillfällen att Sveriges arbete med mänskliga rättigheter är unikt. Men såväl Danmark som Norge har liknande program, enligt Oud. Och många andra västländer är öppet kritiska mot Kinas hantering av mänskliga rättigheter.

Well, fair enough – det är väl enbart bra om professuren aktiveras igen med nya, friska pengar.

Fast i dagens text visar Ola Wong dessutom att Reinfeldts språk om Kinas miljöpolitik och bristande respekt för mänskliga rättigheter var betydligt spakare gentemot de kinesiska studenterna idag, än när han talade med de svenska journalisterna i helgen.

Uppdatering – SvD skriver (16 april):

Statsminister Fredrik Reinfeldt tog utförligt upp frågan om de mänskliga rättigheterna med presidenten. Det har SvD fått bekräftat även från det kinesiska utrikesdepartementet. Men det är ändå inte den tuffa linjen som Reinfeldt har velat marknadsföra.
Oavsett om det har handlat om klimat eller mänskliga rättigheter så har ”dialog” varit statsministerns ledord under Kinaresan.
–Det är det kloka, långsiktiga sättet att bygga en riktig utveckling. Vi ska vara väldigt glada att vi får det utrymmet, förklarar Fredrik Reinfeldt.

/Gunilla

Fuleidelike Laiyinfeierte

NEW YORK Fråga till läsekretsen: Vad står det i rubriken?!
Det är kanske lätt för den som vet, men själv hade jag nog aldrig kunnat gissa rätt. Skriv i kommentarfältet. Om ingen svarat rätt kommer svar under måndagen.

(Och snart återkommer jag med svar på bildgåtan från i vintras också. Ledsen att det dröjt, men det har inte blivit av att kontakta fotografen i sammanhanget – som dessutom nyligen blivit tvåbarnsfar och för närvarande befinner sig i Dubrovnik. Men snart!)

Uppdatering: Äsch, det är ju faktiskt ingen idé att ha några gissningstävlingar nuförtiden när allt går att googla. Inte bildgåtan, vad jag vet – men Fuleidelike Laiyinfeierte.

Så jag avlöjar svaret själv: Det är "Fredrik Reinfeldt" i sin mandarinform, skrivet på pinyin. Med samma logik – ljudlikhet – heter Sverige Ruidian.

Mats Larsson visar i sin Expressen-blogg hur "Fuleidelike Laiyinfeierte" ser ut på kinesiska. Inte helt snyggt att behöva använda tio tecken (stavelser) för ett namn. Ett kinesiskt namn har två eller tre tecken; i undantagsfall fyra.

/Gunilla

Drogförsäljning drygar ut reseskribenternas kassa?

NEW YORK

Handen på hjärtat – hur många redaktörer på dagstidningarnas resebilagor betalar frilansar vad det verkligen kostar att göra ett reportage från, låt oss säga, Kap Verde? Oavsett hur etiska de anställda reseredaktörerna själva är måste de någon gång reflektera över hur en frilans kan överleva på allmosorna de får för sina resereportage.

Så klokt skrev Journalistens t f chefredaktör Håkan Lindqvist i en ledarkrönika publicerad i februari. Kloka ord, även om jag tycker att han kunde ha valt bättre exempel. Det finns knappast någon frilans som skulle förvänta sig reglementsenlig betalning för ett resereportage från Kap Verde – det är rätt orimligt hur man än ser på saken.

Thomas Kohnstamm, som jag skrev om i förra inlägget och som nu verkar skapa sig en karriär som reseguideskrivandets enfant terrible, lär skapa en del PR-problem för det australiensiska förlaget Lonely Planet. The Daily Telegraph skriver om detta här. Vän av ordning undrar ju om alla deras böcker tillkommit för att författarna som han tagit emot freebies och/eller sålt droger (om de alls varit i landet i fråga)...

Så här skrev en annan reseboksförfattare på Lonely Planets internsajt apropå Kohnstamm och förlagets rutiner:

"Why did you [management] not understand that when you hire a constant stream of new, unvetted people, pay them poorly and set them loose, that someone, somehow was going to screw you?''.

Det vore roligt att intervjua Thomas Kohnstamm. Nästa projekt!

/Gunilla

P S Jag har använt alla möjliga guideböcker i olika delar av världen (Lonely Planet, Moon, Frommer's, Footprint med flera förlag) och brukar faktiskt tycka att Lonely Planet är bättre än sitt rykte samt att böckerna överlag är förvånansvärt initierade och aktuella. Kanske dags att börja ompröva min positiva syn på dem...

Reseskribenten från helvetet?

WANTED: Travel Writer for Brazil
QUALIFICATIONS REQUIRED
Decisiveness: the ability to desert your entire previous life–including well-salaried office job, attractive girlfriend, and basic sanity for less than minimum wage
Attention to detail: the skill to research northeastern Brazil, including transportation, restaurants, hotels, culture, customs, and language, while juggling sleep deprivation, nonstop nightlife, and excessive alcohol consumption
Creativity: the imagination to write about places you never actually visit
Resourcefulness: utilizing persuasion, seduction, and threats, when necessary, to secure a place to stay for the evening once your pitiable advance has been (mis)spent
Resilience: determination to overcome setbacks such as bankruptcy, disillusionment, and an ill-fated one-night stand with an Austrian flight attendant

Ibland får jag frågan från vänner och bekanta om jag inte skulle vilja skriva resehandböcker – och brukar svara att nej, tack aldrig. Jag blir matt bara vid tanken på all research och alla faktakollar som skulle krävas (och som ändå skulle vara inaktuella efter ett halvår). Det är lätt att inse att reseskribentens liv är hårt, och jag har aldrig riktigt förstått hur Lonely Planet och de andra förlagen får ekonomi i projekten annat än genom att låta sina resenärer stå för rätt mycket av researchkostnaderna.

Men nu har guideboksbranschen fått sin skandalskildring, av en skribent vid namn Thomas Kohnstamm som avslöjar "the life behind the scenes" (och tydligen skildrar sig själv som en riktig casanova och äventyrare i samma veva). Tydligen har han finansierat reseboksskrivandet genom att sälja droger.

Om den fiktiva platsannonsen ovan är med i boken eller ej vet jag inte, men den finns med i Amazons presentation av boken, som heter "Do Travel Writers Go to Hell?: A Swashbuckling Tale of High Adventures, Questionable Ethics, and Professional Hedonism".

Jag har inte läst boken, men den lockar trots att huvudpersonen förefaller tämligen odräglig och som om han snarast kommer från helvetet än fruktar för att hamna där. Jag gissar att en och annan recensent kommer att skriva in honom i en tradition av grabbiga, alkoholromantiserande, självförhärligande skildringar. Men undertonen, om vad guideböckerna gör med platserna de skriver om, är superintressant. Här är ett utdrag ur boken, på författarens egen hemsida.

Uppdatering (19 april): Det har blivit hur mycket debatt som helst om denna bok i resebloggsvärlden. Thomas Kohnstamm förklarar sin bok på ett mer nyanserat sätt här; se även den skiftande debatten i kommentarfältet här.

/Gunilla

P S För två år sedan skrev New York Times om det tuffa livet för reseboksförfattarna. Sååå synd om dem är det ju inte om Lonely Planet håller dem med datorer! ;-) Men det är ännu ett exempel på ett jobb som låter så skojigt och glammigt att man inte "får" tala om dess vedermödor.

Asked to describe the overall experience of traveling in Romania and Moldova during winter, Mr. Pettersen thought for a moment, searching, it seemed, for the precise word.

"Terrible," he said. "There's been a lot quiet weeping into my keyboard."

Jag minns att jag läste den artikeln när den kom och tänkte på det jag skrev i inledningen här, att jag inte är så lockad av att bli reseskildringsförfattare – i alla fall inte på det där totalviset, att sno runt som en råtta för att få med så många hotell och barer som möjligt. Jag har gjort det för enstaka artiklar...och det är ett rätt jobbigt sätt att resa. Men komiskt nog figurerade Thomas Kohnstamm i New York Times-artikeln och han förklarar det så här:

"I didn't make a lot of money last year, but I got my advanced diving certification. I took a course in paragliding. I went out partying in Bogotá and met a lot of cool people. It can be kind of addictive."

Kiknande

NEW YORK När min lillebror var här nyligen tog jag honom till ett litet hål i väggen på 18:e gatan, nära korsningen med Broadway, där man äter sta'n godaste falafel (påstår lokaltidningarna och jag har inte testat särskilt många av New Yorks falafelställen men tror på vad de skriver). Vi köpte några superfärska kikärtsbollar, som vi glatt mumsade i oss sittandes på en bänk i Union Square. "Det är sååå de ska smaka", utbrast vi belåtet.
Lars Berge skriver i SvD om "Kikärtskriget", det vill säga diverse politiska och kulturhistoriska aspekter på falafel – en typ av artikel som jag älskar! Helt klart måste jag – och brorsan, såklart – fara till Palmyra Kebab i Årsta och proväta deras falafel en vacker dag.
Hade vi fortsatt bara tvärs över parken hade vi kanske hamnat på för mig hittills okända snabbmatkedjan Maoz, som enligt Dennis Lyxzén (intervjuad i SvD) har den bästa falafeln han ätit.
(Off topic: Tro det eller ej, men Dennis Lyxzén har jag gjort reportage om, för SvD:s nöjesredaktion, när han och hans punkband International Noise Conspiracy spelade i en underlig förort i Peking i maj 1999.)

/Gunilla

Torpångest, eterminuter och andra skojiga ord

NEW YORK I Språktidningen kan ni läsa en massa roliga och rätt användbara sammansättningar och andra nya ord, påhitade av någon som heter Olof – t ex horisontimplosion, lönfetma, flingbana, rödvinsmisär, Stureplansbakfylla och Stenbergsprängare. Kolla in! Ett ord att genast införliva i sin självbild:

MacBookStatare: Någon som under otrygga förhållanden tjänar sitt levebröd som frilans i medievärlden.

Hehe.

Språktidningen har förresten ett helt forum för nypåhittade och av läsarna insända ord.

/Gunilla

Arktisk röding och andra Vita huset-måltider

NEW YORK Som ni vet var jag i Little Rock, Arkansas i början av februari. Nu kan ni läsa resultatet av vedermödorna – ett reportage från Little Rock med ett porträtt av f d Vita huset-kocken Walter Scheib. Köp senaste numret av Gourmet! Det verkar finns mumsiga recept på desserter som ni får på köpet...

Jobbet finns med på omslaget, där med rubriken "Kock hos Bush och Clinton".

Det finns ett ord i texten som nog låter lite lustigt. Jag har fått en befogad reaktion från en läsare, vilket jag gärna vill ta upp här om någon annan reagerat (vilket jag hoppas ni gör om ni ser tokigheter i mina texter!).

Det gäller detta stycke:

Den första representationsmiddagen, serverad i Vita husets rosenträdgård, hade det japanska kejsarparet som hedersgäster: vaktel med majspudding till förrätt, och fjällröding fiskad utanför Maines kuster med hummerkorv och svamprisotto som huvudrätt – och kaliforniska viner därtill.

och läsaren (som själv är kock) skriver:

"Fjällröding fiskad utanför Maines kust"???
Antager det i verkligheten var någon form av havsöring (ofta tyvärr kallad forell i Sverige) Forell är en tillagad öring eller röding. Punkt Slut
Men "trout" har många översättningsmöjligheter.

Visst låter det riktigt underligt med "fjäll" i sammanhanget... Därför hade jag skrivit denna kommentar till redaktionen, när jag skickade iväg min text:

Jag har också haft lite problem med fisknamnen. "Arctic char" har jag konstaterat är samma sak som fjällröding (samma namn på latin) även om det låter konstigt att det skulle finnas några fjäll utanför de amerikanska kusterna... Kanske bör man skriva enbart röding. "Red snapper" hittar jag inget namn till på svenska! Röd snapper kanske låter snäppet bättre?!

Så jag tänkte att de skulle slå sina kloka huvuden ihop och hitta något bättre än fjällröding, som jag också hade varningsmarkerat i texten...

Men "arctic char" var det alltså fråga om. Och den korrekta motsvarigheten på svenska blir väl "fjällröding". Men visst hade det blivit bättre att stryka fjället och skriva "röding" – på en gång! Hur det blev med snappern vet jag inte.

Walter Scheib berättar i sin bok att han en gåmg träffade en isländsk fiskgrossist som nöjt konstaterade att försäljningen av "artic char" hade gått upp otroligt efter den uppmärksamhet som blev följden av att president Clinton lät servera den.

Så här heter firren på diverse andra språk:

alpine char, arctic char, arctic charr, arkticheskiy golets, arktisk roye, awanans, bleikja, char, charr, fjeldørred, fjällröding, golec zwyczajny, lake char, nieriä, qalukpik, royr, röye, rødding, røding, røye, salmerino, salmerino alpino, salmerino artico, salvelino, salvelino-árctico, salvelinus alpinus alpinus, salvelius alpinus, siven arktický, sivon arktický, tiefsee-saibling, trucha alpina, truta-das-fontes

...och på den sajt där jag hittade alla de orden kan ni också se ett foto på den!

Uppdatering: För de rödingar av denna typ som klarat livhanken söder om Dalälven, alltså bortom fjällvärlden, används tydligen termen "arktisk röding" samt "sydsvensk storröding". Läs om dess tragiska öde hos Fiskeriverket!
Nu har jag även lärt mig på nätet att det finns arter som "Kanadaröding", "splejk" (sic) och "nordamerikansk bäcköring" ... och jag inser att mina kunskaper i sportfiske och om fiskarter är synnerligen begränsade (samt att jag, trots idogt googlande när jag skrev Gourmet-reportaget, inte ansträngde mig tillräckligt)!

Hjälp, nu blev jag hungrig – låter väldigt gott med såväl fisk som hummerkorv och svamprisotto. Och jag har receptet!

/Gunilla

Grävande och pudeldödande

NEW YORK Den här helgen pågår Gräv '08, seminariet för grävande journalistik, i Göteborg. Där skulle man vilja vara med! Jag har varit med på flera grävkonferenser, senast i Helsingborg 2005, och det brukar vara riktigt inspirerande.
Läs Paul Frigyes' Journalisten-blogg! Då får ni bland mycket annat veta vad som menas med en pudeldödare (poodle killer?). Det har inte, som man kanske skulle kunna tro, alls att göra med det svenska utrycket "att pudla".
Jag ska hålla utkik på föreningens hemsida, kanske hamnar morgondagens hett efterlängtade utfrågning av Trond Sefastsson där som webbsändning.
Trivia: 2005 åt jag en dag lunch ombord på Öresundsfärjan – med Trond Sefastsson (och två personer till, en kollega/vän till mig och en gammal lärare/kollega till Trond). Det, ni!

/Gunilla