New York-frågelåda, del I

Det kom ett bloggläsarmail, med en frågeställning som jag tror har allmänintresse:

Jag har länge drömt om att spendera lite tid i New York, och nu när semestertiden närmar sig tänkte jag ta tillfället i akt och faktiskt åka. Saken är dock den att juli är den enda månad jag kan ta ledigt från mitt arbete, hur är det att vara i New York då? Storstad en het sommar är kanske inte optimalt...?
Det är jag och min pojkvän som funderar på detta, och tanken är även att han ska kunna kombinera sin frilansfotografi med resan, kanske få ihop något slags reportage eller bara samla bildmaterial. Själv har jag som ambition att se om staden kan uppfylla min något luddiga vision om New York som världens bästa storstad. Jag tror att det kan gå vägen.

Erika


Hej Erika,

Såklart att New York är världens bästa storstad, vilken skulle det annars vara?! ;-)

Jag brukar ärligt talat undvika New York under juli och augusti. Då tycker jag generellt att det är trevligare att vara hemma i Stockholm (eller någon annanstans). Det kan bli rejält varmt och fuktigt. Generellt sett är New York som trevligast i april –– juni och september –– november. Därtill är det överfullt av turister på sina håll.

Och många New Yorkbor gör detsamma –– flyr staden. I alla fall om de har ett ställe på Long Island eller någon annanstans att fly till... Sommarsäsongen pågår från Memorial Weekend i slutet av maj till Labor Day i början av september.

MEN jag vill inte alls avråda er från att åka hit då! Är man bara inställd på att det kan bli väldans varmt så kan det bli en toppenupplevelse. Det händer massor av saker i New York på sommaren, exempelvis konserter och andra evenemang i Central Park. Staden stänger inte alls ihop totalt på samma vis som t ex italienska/franska städer i augusti eller svenska under industrisemestern (åtminstone tidigare).
Dessutom finns något av en samhörighetskänsla mellan dem som är kvar i sta'n, och de ser till att det finns saker att göra! I exempelvis Brooklyns mer kreativa stadsdelar tror jag det händer massor.

Trots det ovan sagda var jag faktiskt här en del i juli i fjol, och det var riktigt trevligt och inte det minsta klibbigt som jag minns det! Funderar faktiskt på att vara här under juli i år också...

Lycka till, och berätta gärna hur ni gör!

/Gunilla

Nesser om livet i Västra byn

NEW YORK Lite skön New York-romantik med Håkan Nesser finns att läsa i RES (kanske är detta en gammal text, det framgår inget utgivningsdatum och ej heller vem som skrivit texten, men jag hittade den först nu!). Utdrag:

Det finns en magi i New York som det är svårt att sätta fingret på.
– Jag tror alla här drabbas av någonting, säger Nesser. Det här är den folktätaste stadsdelen i världen och alla vill hit. Alla dras hit. Det blir en speciell energi. Det händer någonting här – oklart vad, men man känner det. På många sätt är det bättre än jag trodde. Det jag tycker om här i West Village är den här stillsamma … vänligheten, lågmäldheten. Artigheten. Man hälsar på varandra på gatan. Om jag promenerar med hunden längs floden kan det hända att jag stiger upp samtidigt som en av de få uteliggare som finns kvar vaknar upp i sin sovsäck. Om jag säger ”God morgon, hur har natten varit?” så kanske han svarar ”Det har varit lite kallt, men jag hade en bra sovsäck”. Mötet mellan människor fungerar – det är nog det allra viktigaste. Det finns ingen stress i The Village. Unga och gamla människor, olika raser och härkomster – alla får existera på sina villkor. Det är behagligt. Tolerant, i ordets bästa bemärkelse.

Enligt Svenska Handelskammarens nyhetsbrev så är familjen Nesser dock snart på väg till London!

/Gunilla

"Valvaka"

NEW YORK Trots att demokraternas primärval kan sägas vara avklarat med Barack Obama som vinnare sedan länge (se gärna Andreas Henriksson här, där han kritiserar mediernas sätt att påstå att valet skulle bli "en rysare", eller här där han kommer med ett förslag på hur mediedramaturgin kan vitaliseras; eller läs mitt gamla inlägg om valdynamiken efter Pennsylvania här) så är det ju ändå spännande att se hur det går i valen. Men det hade varit roligare om det hade varit någon överraskning... "Alla" har ju förutspått att Clinton skulle vinna Indiana och Obama North Carolina. Nå, en överraskning dock att North Carolina-segern är så pass tydlig, och att Obama trots allt klarade sig väldigt bra i Indiana. Jag skulle tro att Clinton-kampanjen biter sig i tummarna för att de inte fiskade upp Jeremiah Wright-predikningarna från YouTube tidigare.

Här kan man vara med och rösta på vem John McCain ska välja som vicepresidentkandidat. Omröstningen pågår i flera omgångar, och jag har idag röstat i den första. Rubriken är VP Madness (vicepresidentgalenskapen). Alla möjliga tänkbara kandidater presenteras i ord och bild, så kolla in sajten! (Via Amerikanska val.)

/Gunilla

Tuskegee-experimentet bidrar till svartas misstro

NEW YORK Aftonbladet skriver idag om hur Jeremiah Wrights uttalanden skadar Barack Obama:

"Motståndarna, såväl Hillary Clinton som krafter på den republikanska sidan, har tagit varje tillfälle att påminna om exempelvis det rätt hårresande påståendet att det är den amerikanska staten som uppfunnit aids för att skada den svarta befolkningen."

Och visst låter det alldeles uppåt väggarna konspiratoriskt.

Men, det är inte så konstigt att sådana tankar kan få grogrund i en – åtminstone delvis – alienerad minoritetsbefolkning, som ju faktiskt fram tills ganska nyligen inte åtnjöt en rad mänskliga rättigheter och som till stor del lever under betydligt sämre sociala och ekonomiska villkor än majoriteten.

Förhållandet mellan svarta och vita i USA, om klass och ras och social rörlighet etc, kan nyanseras och problematiseras och uppdateras på tusen vis, och det hoppas jag få tillfälle att göra en vacker dag.
Just nu vill jag bara upplysa/påminna om The Tuskegee Syphilis Experiment, som pågick i Alabama 1939 till 1972.

En statlig myndighet utförde experiment med några hundra svarta män – som i de flesta fall var fattiga arrendebönder och analfabeter – för att testa hur deras kroppar reagerade på långvarig syfilis. Männen, som knappt fått träffa någon läkare tidigare, var glada över att alls få medicinsk undersökning och deltog således frivilligt. Experimentet avbröts först sedan olika medier avslöjat det hela – och då hävdade de inblandade läkarna, som var både svarta och vita, att de bara hade "lytt order".
Det handlade inte om att plantera in syfilissmitta, för männen som valdes ut hade redan sjukdomen, utan om att man avstod från att behandla dem – även när penicillin i slutet av 40-talet hade slagit igenom som bot för syfilispatienter.

Debatten efter Tuskegeeexperimentet ledde till skärpta etiska regler för forskning. Jag lärde mig om detta första gången i somras, när jag i Oaxaca lärde känna Melyndah – statsvetare och jurist uppvuxen i Houstons svarta slum, och en fena på forskningsmetodiska problem kring studier av minoriteter. Och sedan blev jag påmind om alltsammans, när jag i februari besökte The Clinton Presidental Center i Little Rock.
Som president framförde Bill Clinton en offentlig ursäkt för det hela, 1997, och till och med den 18 maj pågår utställningen "The Long Struggle; Presidential Actions and African-American Civil Rights" i ett utställningsrum på presidentbiblioteket.

Läs gärna mer om vad som hände i Alabama i Wikipedia eller här, en text som avslutas på följande vis:

In 1990, a survey found that 10 percent of African Americans believed that the U.S. government created AIDS as a plot to exterminate blacks, and another 20 percent could not rule out the possibility that this might be true. As preposterous and paranoid as this may sound, at one time the Tuskegee experiment must have seemed equally farfetched.
Who could imagine the government, all the way up to the Surgeon General of the United States, deliberately allowing a group of its citizens to die from a terrible disease for the sake of an ill-conceived experiment? In light of this and many other shameful episodes in our history, African Americans' widespread mistrust of the government and white society in general should not be a surprise to anyone.

De flesta människor känner nog inte till Tuskegee-experimentet. Men i USA:s svarta församlingar och andra communities finns garanterat många som gör det. Det är en delförklaring till, om än inte en ursäkt för, att Jeremiah Wright kunnat köra på med sina predikningar som aidsviruset som ett sätt att utrota svarta.

Uppdatering: Pastor Wright har uppgett att han inspirerats av läkaren Leonard Horowitz, som gett ut en rad böcker om kontroversiella ämnen. En av dem handlar om hur aids uppfunnits i amerikanska forskningslaboratorier. Boken beskrivs på svenska här.

Boken avslutas med en diger lista med över 700 referenser och utifrån denna drar Horowitz konsekvensema av sin forskarmöda: "En mängd av indirekta och vetenskapliga fakta, som presenteras i denna bok, stöder teorin att svarta afrikaner och homosexuella amerikaner kan ha varit målgrupper för ett folkmord utfört av aktiva människor inom USA:s militärmedicinska komplex och av CIA:s agenter."

Om detta är trovärdigt eller ej är får ni avgöra själva... Enligt Wikipedia är en teori att KGB under Kalla kriget spred desinformation om att CIA varit inblandat i uppfinanndet av aidsviruset! Men den som ska kandidera till posten som USA:s president gör nog klokt i att avfärda samtliga dessa teorier. Washington Post bloggar här om tankefelsteget att motivera aidsexperimenten med syfilisexperimenten. Jag noterar att Jeremiah Wright inte tycks ha bekymrat sig så mycket om de homosexuella amerikanerna.

/Gunilla

Clinton–Obama 296–187

NEW YORK Här är en tabell som visar att Barack Obama skulle åka på dyngstryk mot Hillary Clinton ifall delegaterna fördelades efter "winner takes all"-konceptet (som i det "riktiga" valet i höst, eller som i flera av delstaterna i republikanernas primärval). Ställningen just nu, alltså om man räknar bort det demokratiska partiets primärvalsregler och med 50 delegater kvar att fördela, är 296–187! Stor fördel Clinton, alltså.
Tabellen innehåller vissa tvivelaktigheter så vitt jag kan se (exempelvis har Clinton fått räkna in Michigan, trots att Obama har betydligt större stöd där enligt Electoral Vote), men kontentan är tydlig: Clinton har stort fog för sitt tal om att hon är starkare i de stora, delegatsrika delstaterna.
Sammanställningen säger i och för sig ingenting om hur dess väljare skulle resonera i valet mot John Mc Cain (Barack Obama har till exempel knappast något problem med att ta hem New York och Kalifornien, även om han inte vann dess primärval), men lita på att Clintons kampanjstab kommer att visa denna tabell för superdelegaterna. (Via USA-val)

Trots detta har Clinton som bekant fortsatt mycket liten chans att ta hem spelet. Mer om detta i denna artikel i Slate, som kallar henne för "sagoprinsessa":

Here's a rule I would like every political reporter, campaign official, TV talking head, and politician in the United States to follow. Go ahead and say, if you like, that Hillary Clinton retains a serious chance of winning the Democratic nomination. If you say this, however, you must describe a set of circumstances whereby this could happen. Try not to make it sound like a fairy tale.

Hendrik Hertzberg visar dessutom i New Yorker att Barack Obama har flest antal röster (d v s att han leder 'the popular vote'). Clintons kampanj brukar påstå motsatsen, men ekvationen går ihop enbart eftersom de då räknar alla de röster hon fick i det på förhand ogiltigförklarade primärvalet, där Obama inte ens fanns med på valsedeln och alltså fick 0.

In other words, the claim that Clinton is ahead in the popular vote depends entirely on taking seriously the notion that Obama has no support in a state that includes the University of Michigan and the city of Detroit—a claim that suggests that it would be appropriate to award an American Presidential nomination on the basis of an election result that looks like it was imported from North Korea.

Frank Rich skriver en intressant krönika i New York Times om rasdynamiken, och hur republikanerna ofta kommer undan i debatten. Och hur John McCain hittills kommit undan sitt samröre med (främst att han fått en s k endorsement av) pastor John Hagee. Den senare kan man skåda på detta bisarra You Tube-klipp och risken för att katolska väljare i exempelvis Ohio inte gillar det diskuteras här.
Vad ska man säga om att dessa på sina håll i USA så populära "televangelister"? De känns verkligen helt bortitok.

/Gunilla

A Great Show

NEW YORK Idag är det soligt i Harlem och det strömmar in gospelmusik från baptistkyrkan tvärs över gatan genom fönstren, blandat med svavelosande predikningar... Jag har två fönster öppna för att kunna ta del av musiken, men jag kan inte riktigt höra vad pastorn säger mellan sångerna. Det är i alla fall rejält uppskruvat – knappast så kontroversiellt till sitt innehåll som Jeremiah Wrights predikningar, men med liknande former.

Den senaste tiden har det ju skrivits spaltmil om så kallade race issues i USA, mest apropå Barack Obamas kandidatur och kontroversen med pastor Wright. Obama presenteras nästan hela tiden, som "black" trots att han ju genetiskt sett är lika mycket svart som vit.
Jag har diskuterat rasfrågan (usch, det är verkligen ett obehagligt ord) lite sporadiskt med svarta människor jag träffat i New York, Mexiko och Ghana, främst i år och i fjol, vilket lärt mig massor, men har svårt att samla mig till någon slags syntes. När jag väl gör det kommer den dock att handla en del om "myten om smältdegeln" (men först måste jag väl leta upp och läsa alla de böcker och artiklar som jag antar har skrivits på just det temat det senaste decenniet...). Ännu har jag knappt ens skrapat på ytan, Tillsvidare kan ni med fördel läsa det Thomas Nilsson skriver här.

Och låt mig – fritt ur minnet – återberätta en anekdot som en man i Harlem tog upp när jag mötte honom häromdagen, som exempel på att USA knappast blivit ett färgblint samhälle (och det är ju knappast vare sig Sverige eller något annat land heller):

"En äldre kvinna från Harlem reste med sin bil upstate New York, två timmar rakt norrut. I ett litet samhälle fick hon problem med bilen, stannade fordonet och bad om hjälp. Men ingen ville hjälpa henne. Det var regn och snöglopp, och det kändes alltmer hopplöst att stå där och vänta. Till sist stannade en man och såg till att hon fick igång bilen. Men på villkoret att hon sedan skulle packa sig iväg från samhället inom fem minuter, eftersom han inte ville ha några negrer där. Detta var i New York, för bara ett par år sedan."

Samme harlemit kallade primärvalen för "a great show" som "de" satt upp för att lura väljare att de har chansen att få en svart man eller en kvinna som president. Själv hade han inte gått på den enkla, utan avstått från att rösta (i New Yorks primärval) för att inte legitimera den stora bluffen. "Jag brukade rösta, men när jag insåg att allt bara är show så slutade jag." Så kan alienation och soffliggande också se ut.

/Gunilla

Oj, det var minsann länge se'n...

NEW YORK ... jag var ute så här sent/tidigt! (Esperanto i East Village/Alphabet City + diverse ställen i Williamsburg)

/Gunilla

Från rost till plåtar

NEW YORK Marc Femenia är en 36-årig doktor vid KTH som omskolat sig till pressfotograf. Coolt! Läs om honom hos Fotojournalistik och se hans hemsida med massor av fina bilder här.

/Gunilla

P S "Rost" i rubriken syftar på att doktorsgraden uppnåtts i korrosionslära, av alla ämnen, och "plåtar" ska väl egentligen vara "pixlar"...

Nitty Gritty

NEW YORK Disclaimer: På förekommen anledning vill jag gärna betona att det inte är jag som ligger bakom dessa två tokiga översättningar. De verkar vara tillkomna vid en nyhetsdesk i Stockholm.

/Gunilla

"Mediekaos" när sajterna rewritar varandra

NEW YORK Nyligen skrev jag om hur omskrivna personer inte alltid känner igen sig när de hamnar i tidningen eller på nätet.

Gymnasieläraren Jakob Envall i Uppsala skriver på sin blogg under rubriken "Mediekaos" hur tokigt det blev när hans blogg Hur jag blev rik blev omskriven i Privata affärer och andra medier. (För er som missat fenomenet ekonomibloggar, läs min gamla introduktion här.)
Det är ett trivialt men klockrent exempel på hur mediernas eventuella förtroende undergrävs sakta men säkert – och på hur bloggar åtminstone ger de omskrivna en chans att i någon mån rätta till felaktigheterna.

Privata affärers journalist gjorde tydligen ett på alla sätt korrekt jobb. Problemen hopade sig i alla de medier som "rewritade" den texten, främst genom dessas rubriksättning.

Läs gärna hela posten, men jag citerar en hel del här. Först gällde det Dagens PS:

Dom har gjort ett hopplock av olika små delar från PA:s artikel och satt den helt vansinniga titeln [sic, anglicism för "rubrik" som ju heter "title" på engelska] “Så blir du rik på kortast möjliga tid” på det hela.
En i mina ögon totalt galen rubrik då min blogg inte på något vis handlar om att bli rik snabbt, tvärt om så har jag hela tiden ända sedan jag startade den predikat långsiktighet och avrått från tradande och snabba affärer. Än märkligare blir det när det ingenstans i deras artikel nämns att jag är ute efter att bli rik snabbt, tvärt om så citerar de i sin text när jag säger såhär:
“Hela min ekonomiska syn och planerande är väldigt långsiktigt. Och när jag använder ordet långsiktigt så menar jag inte ett år utan snarare 20, 30, 40 och 50 år”.
Det hela var alltså mycket märkligt formulerat med en rubrik som uppenbarligen enbart var till för att locka folk att läsa.
(– – –)
Sedan under dagen fick jag veta att även Dagens Industri skrivit en egen version av PA:s artikel och tyvärr har även dom missuppfattat mitt budskap ordentligt och ger den titeln [sic] “Så ska jag bli riktigt rik före 30“. Vilket återigen är totalt fel, jag har inga planer på att bli riktigt rik före 30. Riktigt rik blir jag troligtvis inte före 60 år om jag inte lyckas extremt bra med mitt företagande innan dess.
Även norska DN publicerade en artikel om det hela, troligtvis baserad på den artikel Dagens PS skrivit vilket betyder att även denna artikel blev fel. Deras titel blev “Bli rik på kortest mulig tid“.
Det dessa medier “missuppfattat” eller kanske valt att bortse från är att jag i artikeln hos Privata Affärer säger att om jag skulle lyckas med något utöver det vanliga med mitt företag så kan jag bli rik snabbt men att min grundsyn på att bygga upp en förmögenhet är att det tar väldigt lång tid och handlar om sparande och investerande under större delen av ens liv.

Antingen har rubriksättaren missförstått eller fantiserat, eller så har denne kanske haft den herostratiskt ryktbare snålbloggaren Miljonär innan 30 i bakhuvudet...

Men undergrävs förtroendet för medierna verkligen så lätt? Tja, Jakob Envall skriver tappert att all reklam ju är bra reklam. Men det måste vara lite jobbigt för honom att konstatera följande:

Det intressanta är dock att nu sitter massor av människor och kommenterar artikeln på Dagens Industri och talar om hur otroligt korkad jag är som tror att jag kommer att bli rik på börsen på 3 års sikt och hur dum jag är som inte förstår att man ska vara långsiktig på börsen!

Och de som kommenterar på bloggen skräder inte orden:

"Fantastiskt vad media kan göra med en från början bra artikel."
"Tråkigt att du blir missförstådd när du så tydligt går ut med ditt budskap. Men kanske inte helt oväntat? Catchy rubriker är ett måste verkar det som."
"...långsiktighet vinner i längden, kanske även för media, Och inte använda sig av Ctrl+C; Ctrl+V."
"...läste artikeln som misstolkats, vilket inte kommer som en chock då media alltid förvränger sanningen mer el mindre."
"...journalister som bara vill sälja lösnummer och (miss)tolkar allt man säger precis som de själva vill. Det är något man får räkna med."

Förståeligt, men trist, att folk har så lågt förtroende för journalister. Varje liten så'n här grej, hur obetydlig den än kan tyckas vara i sin enskildhet, är en droppe som urholkar stenen.

Men Privata affärer fick ju till det, i alla fall. Originaljournalistik slår som vanligt rewritande.

/Gunilla

P S Detta är mitt 232:a blogginlägg med kategorin "mediekritik". Puh!

Spinning makes the head go round and round

NEW YORK Martin Gelin skriver om det som jag i viss mån berörde häromdagen, om de amerikanska mediernas (0)förmåga att fokusera på de viktiga sakerna här i världen.

Rubriken på MSNBC var under i stort sett hela gårdagen: "Reverend Wright: The Perpetual Distraction".
Man påstår alltså att Wright "distraherar" från något annat. Vad skulle det kunna vara? Kanske att femtiotusen amerikanska familjer vräks från sina hus varje månad? Att 1 400 amerikanska krigsveteraner tagit livet av sig av det senaste halvåret? Att hela den ekonomiska expertisen avfärdat McCain/Clintons bensinskattförslag som idioti?
Samtidigt tillägnar man, säg 93% av TV-tiden den senaste veckan uteslutande åt Wright.
Jag har bott i USA i sju år men jag har aldrig någonsin sett en liknande mediehysteri om något.

Ja, spinningen är helt galen. Men jag kollar ju tyvärr nästan aldrig på TV och missar/slipper därför det mesta. Och, åtminstone om man diskonterar för att den så kallade "24 hour news cycle" inte var riktigt lika intensiv då som nu, så var nog faktiskt mediehysterin kring Bill Clinton och Monica Lewinsky 1998 värre.

/Gunilla

Kanske inte sååå farligt med främmande människor!

NEW YORK Expressens granskning av Sverigedemokraterna är intressant och inger visst hopp. Jag hade aldrig trott jag skulle få läsa en mening som "Med sverigedemokraternas politik från Markaryd till Ystad kan familjen Sabagh känna sig ganska välkommen till Sverige."

/Gunilla

Eftertankens kranka blekhet

NEW YORK Någon som kommer ihåg John Edwards vid det här laget?! Det är lätt att vara efterklok, som hans valstrateg Joe Trippi visar här.

My mistake was not seeing more clearly then what is so obvious to me now: He could have kept his agenda [ending poverty, championing health care for every American and fighting for working people] in the forefront by staying in the race and forcing Obama and Clinton to focus on those issues because he, John Edwards, would hold the key to the convention deadlock. And maybe, just maybe, a brokered convention would have stunned the political world and led to an Edwards nomination.
If I had expressed these thoughts to the senator, it's possible that he would still be in the fight and leading Obama and Clinton on the issues.

Intressant läsning för alla valnördar. Med tanke på det jag skrev häromdagen om statistik som opium, tänk om vi skulle ha tre stycken kvarvarande kandidater istället för två som slogs om den demokratiska nomineringen att spekulera om.

/Gunilla

P S Fast Joe Trippi ska inte vara ledsen. Det är fullt möjligt att Barack Obama ber John Edwards bli hans vicepresidentkandidat. (Jag tycker själv dock att det vore coolare om han valde Elizabeth Edwards. Ja, jag vet att kombinationen cancerpatient–Clintonanhängare–icke-politiker gör det valet rätt osannolikt. Men jag får återkomma till att spekulera om möjliga vicepresidentkandidater för såväl McCain som hans kommande kontrahent.)

Min gata är full av stories

NEW YORK De senaste dagarna har jag spankulerat upp och ner för min gata i Harlem ett antal gånger, med och utan gästande vänner och bekanta.
Egentligen har det varit meningen att jag skulle gå runt mer i området, men just nu händer så mycket på min gata att det är fullt upp att notera alla förändringar bara här.

Och uppslagen och storiesarna faller som mogna äpplen i händerna så fort man sticker näsan utanför dörren. Ja, så fort man börjar tala med en harlemit kommer en berättelse om ett livsöde av rang. Vi får se var allt hamnar se'n. Några delberättelser och kanske ett och annat foto säkert här på bloggen i sinom tid.

Bland annat har jag hängt lite på en bilskola tio kvarter söderöver. Och oj, vad det är billigt med körlektioner här!
En 30 minuters lektion kostar 25 dollar; det dyraste paketet – med lektioner och olika tester, som de bedömer ska räcka för "nybörjare, äldre och de nervösa" – går på tusen dollar. Jag tog körkort genom Råsunda bilskola för över 17 år sedan (!) och mitt vaga minne var att mina lektioner, som förvisso var uppemot 50 minuter, kostade 290 kronor. Vad det kostar i Sverige nu vågar jag inte ens tänka på! Men någon kanske har något aktuellt exempel? Å andra sidan är det ännu mycket dyrare att ta körkort i Japan.

För att inte begå lagbrott de få gånger jag kör bil i USA borde jag skaffa amerikanskt körkort. Men anledningen till att jag hängde på bilskolan var den enorma kontrasten till den tjusiga vinbutiken bredvid, jag var bara tvungen att fotografera – och strax blev jag indragen i en lång konversation, som ännu pågår, med bilskolefolket. Snart insåg jag att vinhandlarna och bilskolelärarna sitter i samma båt och riskerar enorma lokalhyreshöjningar. Så snart är nog de låga Harlempriserna ett minne blott...

Uppdatering: Såååå dyrt som jag föreställde mig att det är i Sverige är det inte riktigt. Men ganska dyrt, enligt prislistan hos Solna Bilskola. Man förutses ta fler lektioner där än på bilskolan i Harlem, och det är nog bara bra...
/Gunilla

Hur kan man leva 24 år utan frisk luft?

NEW YORK Som de flesta andra har jag varit uppslukad av den ofattbart tragiska berättelsen om Amstetten. Jag har läst allt jag funnit i svenska medier, lite i tyska och engelska och kommer möjligen snart att kasta mig över österrikiska nätblaskor för att krama ur fler detaljer.

Har absolut inget vettigt att säga som inte redan sagts, däremot har jag en fråga till er som också läst "allt":

Hur sjutton kom det in syre i den där fruktansvärda källaren?

I var och varannan text skrivs det om hur de aldrig sett någon annan sol än en som var målad på väggen och den ena experten efter den andra uttalar sig om hur människokroppen överlever 24 år av total solbrist.

Men trots att jag slukat så många texter – nåja, som sagt mest de svenska – har jag inte sett minsta förklaring till hur de överlevt bristen på frisk luft eller någon information om hur ventilationen fungerade, när bunkern nu var så hermetiskt tillsluten att ingen skulle höra barnen Fritzl skrika. Det måste ha förklarats någonstans, så berätta/länka gärna ni som sett något eller kan förklara ändå.

/Gunilla