Tre coola New York-svenskor sommarpratar!

15 juli: Erika Sunnegårdh
31 juli: Åsa Sandell
5 augusti: Inga-Britt Ahlenius

Hela listan med sommarpratare finns här.

/Gunilla

Kristof – alltid bäst

Idag har jag varit på FN hela dagen, inklusive pressträff med utrikesminister Eliasson. Jag noterade att han har samma favoritkrönikör som jag: New York Times' Nicholas Kristof, den ende journalist som jag på rak arm vet att jag gärna skulle vilja byta jobb med.

/Gunilla

Istället för att kolla militärparader gör jag en Madeleine

Det är Memorial Day här i USA, och jag har ägnat förmiddagen åt att gräma mig för att jag missade att åka till det firande av patriotisk karaktär som jag var inbjuden till på Fort Lee i New Jersey i förmiddags.
Veteraner! Ballonger! Militärorkester! Och allt detta på kort buss-pendelavstånd från Manhattan, det hade jag faktiskt ingen aning om.

Nå, Memorial Day kan firas på många sätt.

Dels har jag idag fått inte mindre än tre beställningar (en gammal och två nya) på långa och korta artiklar om amerikansk politik, varav en om ett ämne som för länge sedan avhandlats här på blogggen som jag genast ska tota ihop en tryckbar version av; dels ska jag göra som kungafamiljen och hänga med några kompisar på The Boat House i Central Park – dricka champagne och korrekturläsa mitt preliminärt avslutade stiliga webbmanuskript. Fin kombination.

/Gunilla

Bildpubliceringsmoras på bloggen

Aftonbladets publicering av namn och fotografi på den så kallade 13-åringen fördöms idag unisont och med rätta av ... tja, av alla. (Kolla t ex Viggo/Resumé, Peppe Engberg/Dagens PS och Martin Jönsson/SvD.)

Jag har inget att lägga till all klok kritik – utom en sak.

Hur tänker man, när man skriver som om man skulle vilja kölhala Anders Gerdin – och samtidigt publicerar en Aftonblads-bild där förvisso ögon och namn är maskerade med små, röda lappar – men där stora delar av ansiktet/käkpartiet, klädseln/figuren och håret/frisyren syns, vilket Jinge gör?

Eftersom jag inte sett pappers-Aftonbladet, utan bara har tillgång till AB på nätet, är det Jinges blogg som berättar för mig ungefär hur flickan ser ut. Han visar mig i alla fall mycket mer än vad Expressen gjorde. Angreppet på AB klingar ihåligt.

Uppdatering: nu verkar Jinge ha gjort de där röda lapparna lite större.

/Gunilla

Ännu ett Grönlandsjobb i tryck

Mer Grönland! Detta är mitt foto, på Ilulissat-fiskaren Nils Gundel – ur Naturvårdsverkets tidning MiljöAktuellt.

/Gunilla

Nu är det 51 länder

Jag hittar en tre år gammal lista i datorn

Ungefär som att bläddra i sin gamla dagbok – men jag ler snarare än rodnar, när jag läser det jag hade skrivit en bit ner i ett dokument i en gammal fil jag just hittade djupt inne i en mapp i datorn. Rubriken var "Häftiga grejer" (OK, nu rodnar jag) och den handlar om situationer som på något sätt gav en förhöjd livskänsla när jag var mitt i dem.

Vi får väl se om jag kompletterar med alla dito som inträffat sedan 2003, en vacker dag...

Men rent generellt är det här sådana händelser som är bra för mig att tänka på när det blir för ledsamt med snåla redaktörer och så'nt. Jag minns inte, men gissar att det var något sådant som gjorde att jag en gång skrev listan. Och det finns så många tokiga, roliga, spännande saker som händer i mitt liv som jag inser att jag skulle sakna om jag jobbade med något annat.

• Att vara i Corleone när Benetton och Oliviero Toscani var där (september 1996)
• Att äta grillat kött och titta på stjärnhimlen på kamelfarmen i öknen, Australien (november 1996)
• Att klättra upp för Ayer’s Rock, Australien (november 1996) [i extremt olämpliga klättringskläder; se foto]
• Att åka ambulansbåt i Venedig (juni 1997)
• Att vara med om MC-färden med Nam Knights Brooklyn till Vietnam-monumentet på Memorial Day i Washington (maj 1999)
• Att besöka ökenstaden Palmyra och resa omkring i Syrien (januari 1999)
• Att sitta på en klippa i Helsingfors och titta ut mot isen och havet (februari 1999)
• Att besöka Enkhbats familj i husen utanför Ulan Bator (och många andra upplevelser med herdefamiljer och andra i Mongoliet, juli 2000)
• Att besöka Huangzhuangskolan i Peking (somrarna 2000 och 2001)
• Att promenera omkring sockerfälten med alla barnen i byn Baso i samband med Laurels och Antos bröllop, Bukattinggi/Indonesien (juli 2001)
• Att sitta med alla becak-förarna på parkeringsplatsen i Jakarta (augusti 2001)
• Att åka flodbåt till och helikopter från Bigung Baru, Kalimantan (augusti 2001)
• Att vara med om en andeutdrivningsseans nära Bigung Baru, Kalimantan (augusti 2001)
• Att besöka Wamena och Freeportgruvan i Västpapua (augusti 2001)
• Att vara med om valet i Östtimor (den 30 augusti 2001)
• Att sitta på en strand i Bali (den 30 augusti 2001)
• Att under några timmar försöka ta sig till Ground Zero på Manhattan (11 september 2001)
• Att vara på Utö och ”jobba” på olika klipphällar – eh, läsa – och titta ut mot horisonten (september 2002)
• Att besöka flyktingfamiljer i Frälsningsarmé-kyrkan i Burlington, Vermont (mars 2003)
• Att åka längs med Big Sur-kusten i Kalifornien (april 2003)
• Att besöka favelor i Rio de Janeiro (maj 2003)


De kursiverade grejerna resulterade i jobb av olika slag.

Lästips: Malcolm Gladwell om intressekonflikter

I min jakt på a) bra skribent-webbsajter (tips emottages!) och b) kloka journalistiska "pledges"/publicistiska kyskhetslöften eller vad man ska säga på svenska/ (dito!) snubblade jag just över en kombination.

New Yorker-skribenten Malcolm Gladwell – som jag dessvärre nog aldrig läst, vad jag vet, eftersom jag tyvärr enbart prenumererar på New Yorker och mest läser svenska bloggar; således upptäckte jag honom först via Martin Gelins blogg – har en fin hemsida.

På den hittade jag just en lååång text som handlar om de intressekonflikter han drabbats av, när han som journalist åker runt i USA och marknadsför/talar om sina böcker.

Texten finns här och torde vara av värde för alla er redaktörer och vassaeggare och andra som är intresserade av saker såsom: åsiktsredovisning, intressekonflikter, the lecture circuit, om att skriva för New Yorker. Kort sagt, det är en bra inblick i livet som amerikansk "public intellectual-afro"/"intellectual rock star" som Martin Gelin skrev så roligt om här (och missa inte före/efter-bilderna!).

/Gunilla

P S Och ja, Martin har rätt i att det finns ett tydligt samband mellan gratis wifi och bloggande.

Oh, Joy

Missa inte SR P3 Dokumentärs program om Joy Rahman. Lysande journalistik, om en man som aldrig kommer att bli riktigt fri.
Helt otroligt att rättssystemet och det offentliga Sverige ännu inte ens bett om ursäkt sedan frikännandet.
Storyn är så sorglig, och det är lätt att hålla med Billy Butt när han skriver: "De åtta miljoner kronorna är ingen kompensation för vad /Rahman/ och hans familj fått genomlida. De borde få leva resten av livet i ren lyx på svenska statens bekostnad." [Beloppet ändrat av hovrätten till 10,2 miljoner.]
Inte för att lyxleverne verkar ligga för Joy Rahman – han har använt en del av pengarna till mikrolån och till att anställa 70 människor i Bangladesh.

/Gunilla

SiteWelder!

Nu har jag äntligen, efter nästan två års grubbel, kommit på hur jag ska göra med min hemsida. Detta beroende på att en kompis igår tipsade om detta smarta webbverktyg. Kolla in, alla ni som funderar på att skaffa en egen hemsida men ännu inte kommit till skott.
Här är en text av en entusiastisk SiteWelder-användare, och här är en fantastiskt fin webbsida hos SiteWelder (åtminstone bildspelet i början, det är helt otroligt).
Så inom kort hoppas jag att det händer något med www.kinn.se ... äntligen. Jag har skrivit på mitt manus och min struktur för fullt hela dagen!

/Gunilla

Månadens medieälskling: Al Gore

I föregående inlägg skriver jag om hur medier gärna går igång på bra stories. Eftersom alla journalister länge varit präktigt trötta på att spekulera om Hillarys kandidatur – fast det lär de få fortsätta spekulera om ett bra tag – blev de nog glada när Al Gore dök upp som en ehhh...frisk fläkt.

De senaste veckorna har Al Gore varit everywhere. Storyn blir då att man räknar upp alla anledningar till att Hillary trots allt vore omöjlig och berättar om "the come back-kid"-potentialen med Al Gore. Allt såklart tajmat till premiären för hans film om klimatförändringar. Vi får veta att karln faktiskt blivit riktigt rolig, avslappnad, karismatisk och vinnande.
Och som ett brev på posten kommer de hånande motattackerna, som bland annat noterar att Al Gore ständigt beskrivits som "den nye Gore" (det stämmer faktiskt, se ett exempel från hösten 2002 här!)

Här är en samling länkar – under uppbyggnad – till den som vill läsa mer.

På svenska:
"Al Gore for President 2008?" – Det progressiva USA
"Al Gore är en ny Nixon" – Henrik Berggren i DN

På engelska – Gore-kramare:
"The Come Back Kid", John Heileman i New York Magazine
"Gore Warms Up", David Corn i The Nation
"A Campaign Gore Can't Lose", Richard Cohen
FLER LÄNKAR KOMMER kanske

På engelska – Gore bashers:
"Same Al Gore, Different Day", Jonah Goldberg
"Look for the Next President in the History of Flip-Flops", David Mastio ("a celluloid Gore returns to his pre-Clintonian apocalyptic environmentalist roots in the hopes that a timely hurricane will do what the Florida Supreme Court couldn't")

När Al Gore kom till Columbia University för att föreläsa våren 2001 emottogs han som Den förlorade sonen själv, och alla ville gå hans kurs trots att den kostade en massa pengar men inte gav några poäng.
Jag blev inte inlottad, men har däremot sett Gore framträda några gånger. Den första var här i Harlem i december 2003, när han förklarade sitt stöd för Howard Dean. Då framstod han som den loser han trots allt var, efter att ha missat att kamma hem slutsegern i presidentvalet 2000. Men när han i höstas talade om klimatfrågor på Bill Clintons Clinton Global Initiative var han minst sagt vinnande, offensiv och ... ja, "presidential", som de säger här i Amerikat, "presidentmässig".

Så jag blir inte förvånad om han skulle lyckas bygga något slags momentum för en kandidatur (knappast med Hillary som vice president-kandidat, även om det vore lite komiskt...men kanske, som Lennart Frantzell föreslår, med den stilige Barack Obama – ännu en mediedröm).

Henrik Berggrens inledning är lysande: "Kommer drottningen eller kronprinsen att få kungariket – och vad föredrar i så fall den åldrade, vithårige monarken?"

Men Stephen Hess från tankesmedjan Brooking's Institution säger i Bloomberg News: "Hillary is by far the front-runner. Gore isn't even yesterday's story. He's last century's story. His time has come and gone and really can't be revived."

Vi får se hur länge det är skoj att spekulera om detta.

Popcorn-byttor – ¿que? Vilka är Hillary-kramarna?

Jag gillar Andreas Ekströms texter av olika slag – inte minst denna intervju. Men jag förstår inte varför hans krönika om svenska mediers Bush- och Berlusconi-beskrivningar ansågs vara "modig och självkritisk" av SvD:s P J Anders Linder. Tvärtom tycker jag att den är fördomsfull, missvisande och daterad.

Vad var det för "modigt" med den? Exakt vad riskerades?

Eftersom det handlar om bevakningen av två av mina "adopted home countries" är jag intresserad av ämnet. Och visst har Ekström poänger; visst finns det gott om exempel på tendentiös rapportering från både USA och Italien.
Jag har själv skrivit enstaka texter som säkert kan beskyllas för att ge en överdrivet negativ bild av George Bush, även om jag till skillnad från Andreas Ekström inte tycker att "Bush verkar vara en idiot" (jo, jag fattar att det var skrivet tongue-in-cheek). Här är ett exempel på en sådan.

Det senaste året har ju debatten i USA svängt så tvärt, så nu verkar förvisso alla möjliga republikanska senatorer i Washington hålla med om Ekströms idiotförklaring (till och med Laura Bush själv börjar vackla, av denna skvallerblarra att döma...). Men det är bara en av anledningarna till att krönikan känns så daterad.

För Johan Norberg [full disclaimer: jag känner honom] skrev ju så klokt om den ibland skeva USA-rapporteringen redan hösten 2004. Och det följdes av en mer eller mindre rättvis, men i alla fall synnerligen omfattande, debatt om den svenska Bush-bevakningen. Med just dessa poänger.

Sedan delar jag inte premissen att svenska reportrar inte skulle ha producerat reportage som försökt förklara fenomenet, alltså varför George Bush går hem i de amerikanska stugorna, husvagnarna, rancherna och McMansion-residensen. Det var väl just det de flesta i Sverige ville veta, inklusive "grindvakterna" på redaktionerna.

Eller? Själv misslyckades jag visserligen helt, trots idoga försök gentemot olika medier, med att sälja in några som helst reportage om vare sig security moms i New Jersey eller om svarta republikaner i Harlem eller med att överhuvudtaget bli skickad på några primärvals- eller valrörelse-reportage någonstans i USA, utom de allra sista dagarna före valet. Men det trodde jag berodde på att mina kolleger, det vill säga de riktiga USA-korrespondenterna och alla från Sverige tillresta skribenter, fick göra det istället.
Jag satt mest hemma på Manhattan och läste opinionsundersökningar, hur många som helst, via Internet hela hösten 2004. Det ska erkännas att New York inte är den bästa platsen för att känna av stämningarna i USA, fast opinionsinstituten hade förhoppningsvis andra metoder. Och nästan alla visade på ett otroligt jämnt läge mellan Kerry och Bush.

Rapporteringen handlade därför delvis om att identifiera väljargrupper som underskattades i undersökningarna, men såväl opinionsinstituten och de flesta amerikanska medierna – och därmed de flesta internationella dito – anses ju då ha missat Karl Roves mobilisering av republikanska kärnväljare. (Washington Post skrev exempelvis om det svårtolkade opinionsläget här. Vallokalsundersökningarna visade ju också först på en Kerry-seger, se här; de svenska journalister som underskattade stödet för Bush var i alla fall inte ensamma om det.)

Men Ekström kanske missade alla de där förklarande reportagen, som jag avundsjukt såg mina kolleger få göra. Denna text från Missouri är annars ett bra exempel på förklaring och analys [full disclaimer igen: Lars Ryding var min handledare när jag praktiserade på SvD]. Knappast det enda. Här är ett till.

Om svenska nyhetskonsumenter drar slutsatsen att italienare och amerikanare är dumma-i-huvudet är det synd, eftersom det ju finns så många andra förklaringsmodeller till stödet för Bush och Berlusconi (kontroll av medierna, behovet av en stark ledare, svag/splittrad opposition, ideologi/sakpolitik, stöd till den sittande ledaren, etc). Visst har väl dessa presenterats av svenska journalister? I think so.

Och jag hörde ett antal väljare – italienare både i Italien och i Sverige – som fick komma till tals i exempelvis Studio Ett inför det italienska valet i april och berätta att de tänkte rösta på Berlusconi (och varför) utan att idiotförklaras. T ex Eddie Oliva här. De nyhetsinslag jag hörde i Sveriges Radio kan inte beskrivas som annat än sakliga och neutrala. Ledarsidor bedriver opinionsjournalistik och har därmed ett annat uppdrag. (Se en frejdig attack på deras Berlusconi-beskrivningar här – en blogg som också gör upp med ett antal myter i Berlusconi-rapporteringen, som att han skulle ha jämfört sig med Jesus.)

Men det är ju dessvärre inte gripet ur luften när man skriver att karln misstänkts för samarbete med maffian. Läs världens bästa tidning The Economists envisa granskningar av Silvio Berlusconi, t ex här! Deras svarta omslag och artiklar 2001 var en ögonöppnare för mig. Det är knappast svenska journalisters "bildningskomplex" och obenägenhet att ändra sig, som hör till Ekströms förklaringsmodell, som får dem att beskriva Berlusconis klammerier med rättvisan i mörka ordalag.

"Vad vi inte ser, med våra med rättfärdighetens putsduk nypolerade brillor, är att vi indirekt har idiotförklarat tiotals miljoner italienare. Alla dessa idioter! Som röstade på det flottiga praktsvinet!" skriver Ekström retoriskt. (Det var väl en direkt idiotförklaring och inte en indirekt...)

Men nu var det ju inte så att nästan hälften av det italienska folket stod bakom Silvio Berlusconi, som man skulle kunna tro av denna schwungfulla formulering. "Tiotals miljoner italienare" – det låter ju som en tjugo, trettio miljoner människor, minst, eller hur?
Visst var det ett extremt jämnt val – blott cirka 25 000 röster skilde de båda blocken åt – och Berlusconis allians Casa delle Libertà ("Friheternas hus") var mycket nära 50 procent av rösterna.
Men det var "bara" knappt elva miljoner italienare (10,923,431) som röstade på Berlusconis eget parti Forza Italia i valet till deputeradekammaren – 2001. I årets val hade siffran sjunkit till drygt nio miljoner (9,045,384; motsvarande knappt 24 procent av väljarkåren).
Nio miljoner väljare ≠ "tiotals miljoner italienare".
I senatsvalet (där rösträttsåldern är 25 år, och antalet väljare således lägre) fick Forza Italia drygt åtta miljoner röster (8,201,688, också ungefär 24 procent av antalet röster). Inte har väl Ekström lagt samman antalet väljare i underhus- och överhus-valen för att få ihop sina "tiotals miljoner"? Eller syftar han på alla som röstade på något av Casa delle Libertà-partierna? Det vet man inte.
(Faktauppgifter om det italienska valet, inklusive röstetalen, finns här.)

Respekt för demokratiska processer? Javisst, men att folk röstat fram Bush, Berlusconi, Hamas och Chavez till makten kan väl inte innebära att journalister som bevakar USA, Italien, Palestina och Venezuela bara ska konstatera detta, utan att påtala dessa makthavares odemokratiska metoder (och i fallet Berlusconi har de definitivt varit många).

Den svenska Italien-bevakningen lider, tycker jag, av att det knappt finns några riktiga korrespondenter i Rom – utan ett antal frilansar som mest tillåts medverka sporadiskt, plus ditresta kommentatorer som lever på gamla meriter som Italien-korrespondenter (på den tiden sådana fanns). Men så ser ju tyvärr villkoren för utrikesjournalistik ut generellt.

Poängen med att alls ha en svensk utrikesbevakning är ju att betrakta och tolka utländska fenomen med svenska glasögon, vad det nu innebär, även om det inte innebär att man ska ta ställning. ("Cecilia Uddén-debatten" comes to mind, jag nöjer mig med att länka till hennes eget utmärkta försvarstal i SvD. [En disclaimer till: jag känner Uddén, åtminstone lite.])
Well, de flesta journalister som skrivit om amerikansk och italiensk politik kan säkert erkänna att de lider av negativ bias gentemot Bush och Berlusconi. Och om Andreas Ekström inte tycker sig ha fått dessa politiker skildrade för sig på ett begripligt sätt är det naturligtvis ett misslyckande.

Men sedan blir det mer löst tyckande. Vad finns det för belägg för att svenska USA-reportrar försöker heja fram Hillary Clinton till en valseger"? Inga i denna krönika, i alla fall. Vad har skrivits i stil med det som Ekström beskriver som en allmän andemening om att "denna fina intellektuella kvinna av närmast europeiskt snitt måste ju vara det självklara valet"? De texter jag sett har mest handlat om debatten om hennes valbarhet (som kvinna, och som allmänt kontroversiell, d v s de saker som gör att hon inte framstår som det helt självklara valet). Vilka är det han utmålar som Hillary-kramare?

Mediekritiker tenderar att överskatta journalisters vilja att driva en politisk agenda – men vi går ju snarast igång på stories. Och nog vore det en riktig story, på många vis, om Hillary Clinton skulle bestämma sig för en 2008-satsning. På det sättet uppmuntrar vi USA-baserade svenska journalister det nog gärna, snarare än att behöva skriva om nå'n trist kostymnisse.
Men det vore såklart en än mer sensationell story om Condi Rice skulle kandidera. Det är dessvärre rätt osannolikt att hon kommer att ställa upp i presidentvalet /som Andreas Ekström tycks utgå från, eftersom han förväntar sig att hon ska ge Hillary Clinton "kompanistryk"/ och kampen Condi–Hillary får tillsvidare avskrivas som en febrig mediedröm. Tyvärr.

Jo, här är en text skriven av en veritabel enmans-hejaklack för Hillary (se slutet). Men det är ingen svensk reporter som ligger bakom den, utan BBC:s Washingtonkolumnist.
Och ledarskribenten Anna Dahlberg [disclaimer: japp, ännu en vän] står för just sådan där "Hålla tummarna-journalistik" som Ekström skriver om i denna opinionsartikel, bokstavligt talat. Men, bara i första stycket!
Här finns fler exempel på artiklar, som knappast innehåller några plakat: Henrik Berggren i DN : "Om vikten av en god berättelse" (se slutstycket) och Lennart Pehrson på nyhetsplats i DN: "Hillary Clinton - för arg för presidentposten?".

För storyn om La Clinton har ju de senaste åren, sedan hon blev senator, nästan enbart handlat om hennes kappvändar-anpassning till den förmodade opinionen. Och, delvis, till ett politikerideal som känns ganska fjärran det där "europeiska snittet" (med sitt starka stöd för Irakkriget, uttalade religiositet och förståelse för abortmotstånd).

Så slutklämmen i krönikan ("Så hämta popcornbyttan, gör er klara för showen, se svenska medier göra plakat åt Hillary Clinton – och se henne sedan få kompanistryk av Condoleezza Rice. Men räkna inte med intelligenta analyser om varför eller någon större respekt för de demokratiska processer som har lett till valresultatet. Var mer inställda på indignerade politiska kommentarer. Förvänta er förvåningens journalistik.") känns helt enkelt ... tja, fånig.

Gunilla

Grönlandsrep och baddräktsreklam

Sent omsider kommer här ett av mina reportage om Grönland, närmare bestämt om när sexåriga Laura i Nuuk fick sin första nationaldräkt.
Hon är ju så söt så man bara dör, men helt klart mitt svåraste intervjuoffer någonsin alla kategorier (hon var så blyg och överväldigad av att ha en massa journalister i vardagsrummet, så hon kunde inte förmå sig att svara på en enda fråga).

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Här är ett sorgligt exempel på klockren textreklam (se även exemplet om Efva Attlings formgivning, i kommentarfältet). Det där förstärker min idé om att journalister sitter för mycket på sina redaktioner (och blir uttråkade).

Man borde ha blivit hovreporter (bitter, moi?)

Åh, vilken utrikesreporter skulle inte vilja bli utsänd på långa reportageresor till Thailand, Vietnam, Bulgarien, Brunei, "Afrika", Japan och Kosovo...?!

Vilka fantastiska reportage skulle man inte kunna åstadkomma! Om fattigdomsbekämpning, demokratisk och ekonomisk utveckling, företagande, barns rättigheter, humanitära kriser och etniska konflikter ... eller helt enkelt om människor, öden, kulturföreteelser och märkliga fenomen i dessa länder! Tja, stories, helt enkelt. (Själv skulle jag förstås vilja skriva om mat och restaurangliv också.)

Men mediebranschen fungerar ju inte så. Det är ganska sällan utrikesreportrar skickas iväg på sådana där resor nuförtiden (annat var det förr, läs exempelvis Gustaf von Platens memoarer eller Jan Guillous tragikomiska "Det stora avslöjandet"). För det mesta får de sitta framför sina datorer i Stockholm och re-writa byråtexter, inbillar jag mig.

Jag hoppades nog att min utbildning i internationella relationer med inriktning på mänskliga rättigheter och internationellt företagande på School of International and Public Affairs på Columbia University här i New York (på sätt och vis ett inlägg i debatten om journalisters bristande ämneskunskaper) skulle leda till sådana reseuppdrag. Åtminstone i kombination med att jag kan dra iväg med rätt kort varsel, och numera har viss erfarenhet av fältarbete.

Fantastiskt nog har min Masters-utbildning lett till att jag fått skriva om internationella frågor i medier som TT, Amnesty Press, PAX, OmVärlden, Barn, Sveriges Radio, Fokus och SvD. Kul och bra! Men, drygt fem år efter att jag satte igång med den – och femton år efter att jag började läsa statsvetenskap och språk, och snart tio år efter att jag gick JMK:s kurs i utrikesjournalistik i Stockholm – väntar jag fortfarande på att någon redaktion ska be mig dra ut i världen och bevaka humanitära katastrofer, val, handelspolitiska konferenser eller vad som helst.

Vietnam! Bulgarien! Vilket land som helst i Afrika! Jag skulle inte tveka.

In my dreams. Med undantag för de roliga gånger då TT sänt ut mig – för att täcka upplösningen av det amerikanska presidentvalet 2004 och till orkanbevakning i Texas och Louisiana i september i fjol – har det dessvärre inte hänt.

De få resor jag annars har blivit skickad på – av förnämliga publikationer som exempelvis Gourmet och Vin&Spritjournalen – har gällt livsstilsjobb från olika delar av USA: reportage som varit superkul att jobba med. Men som kanske inte har så mycket med min utbildning att göra.

Så, alla mina resor där jag gjort jobb som haft direkt koppling till de ämnen jag studerat – i länder som exempelvis Kina, Indonesien, Östtimor, Haiti, Guatemala, Kuba, Brasilien, Jemen, Mali, Bosnien/Serbien/Kosovo, Makedonien – har alltså skett på eget initiativ och egen bekostnad. Vilket förvisso inte är det sämsta. Märk väl, dock, att Gourmet var snudd på den enda tidning med redaktörer begåvade nog att köpa in material från exempelvis Balkan och Kuba!

Chanserna till redaktionsbekostade utlandsresor ökar förvisso för anställda. Men, dessvärre ganska marginellt, gissar jag.

Nej, ska man skickas till spännande länder där det händer intressanta saker, med redaktionell uppbackning, är det inte utrikesreporter man ska bli – utan sportreporter. Jag skulle inte bli förvånad om samtliga svenska medieredaktioner har en betydligt större resebudget för sport- än för utrikesbevakning (men jag bara gissar).

Vilket naturligtvis isåfall inte är så konstigt, givet läsar- och annonsörs-intresset.

Eller så ska man bevaka kungafamiljen. För den reporter som faktiskt fått åka till just Thailand, Vietnam, Bulgarien och Brunei samt gjort "långa resor" i Afrika, Japan och Kosovo är Catarina Hurtig, när hon var reporter på Svensk Damtidning.

Uppdatering (18 november 2009): Nu läser jag om Jenny Alexanderssons resor när hon arbetade på Svensk Damtidning:

"Hon har bland annat besökt Saudiarabien, Australien, Kina och Brasilien, Abu Dhabi, Dubai och Indien tillsammans med kronprinsessan Victoria."

Gunilla

Redaktörskollektivet stiger i min aktning

Inte nog med gårdagens roliga och lite oväntade beställning på en artikel om något aktuellt fenomen inom amerikansk politik ("någon av de stora frågorna"!).

Nu på förmiddagen ramlade dessutom följande förhoppning in i min ack, så trasiga mail-låda (från en annan redaktör):

"... så tror jag att du (– – –) skulle kunna bidra med en utmärkt krönika, och tillföra ett internationellt perspektiv som skulle vara rätt välbehövligt. Sannolikt går det att använda kunskaper och uppslag som du samlat på dig i andra sammanhang och göra något som passar in hos oss."

Tänk att det finns så kloka och bra redaktörer (hehe, som dessutom läser denna blogg...)!

Fast nu måste jag komma på inte bara ett utan två klockrena uppslag om något tidsaktuellt härifrån USA, hmmm... Vilken tur att jag inte hade hunnit skaffa några helgutflyktsplaner.

/Gunilla

La vie est belle

Nu har New York fått samma sköna väder som Skopje och Ohrid! Grattis, Manhattan. Varmt, soligt, ljumma brisar. Mitt favoritväder.
Och jag sitter på en av mina favoritplatser: Bryant Park, en oas mitt i Midtown. Här finns höga, skuggande lönnar, så det går utmärkt att se vad som står på datorskärmen.
I förmiddags: pressträff med ambassadör Gunnar Lund som gav oss New York-reportrar senaste nytt från hans horisont i Washington, och ikväll: konsulatsresidensmingel med Happy Campers.

Har ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att gnälla för mig själv om den svårartade bristen på tidningar och magasin som vill ha artiklar om amerikansk politik, skrivna av mig – men för några timmar sedan ringde minsann en redaktör från Stockholm lite oväntat och ville beställa en artikel om amerikansk politik! Så nu måste jag komma på något smart ämne att föreslå honom till imorgon.

Ja, livet vore toppen, om det inte vore för att mitt e-postprogram bombat – för jag vet inte vilken gång i ordningen... Och jag som så gärna vill fortsätta använda Eudora.

/Gunilla

Channel Four: "Li'l Iraq"

När vi var på Fort Polk (se exempelvis här) hade vi sällskap av några europeiska kolleger, bland annat från brittiska Channel Four. Deras reportage om fejk-Irak i Louisiana finns på nätet – så klicka här (och sedan på "watch the report") om ni vill se sju minuter rörliga bilder från det vi var med om.
Vårt reportage ännu ej insålt, obegripligt nog. Men snart?!

/Gunilla

Hemma i Harlem – och bilder från bröllopsfirandet

Nu är jag hemma i New York igen, och känner mig kluven till allt runtflängande – fem stycken resor på en månad, lite i mesta laget.

Å ena sidan är det tråkigt att bara vara här, för det händer liksom ingenting (hmmm...har förvisso bara varit hemma i ett par timmar...); å andra sidan måste jag ta tag i allt sådant som försummats den senaste månaden – ja, administration av olika slag, och på sätt och vis ser jag fram emot det.

Min mamma tycker att jag är lite som katten som snor efter sin egen svans, och det har hon säkert rätt i. Nu ska jag försöka vara här den närmaste månaden, ägna mig åt min bokföring och att sortera i mitt arkiv och inte åka iväg.

Om det inte dyker upp några skojiga uppdrag. Eller om jag lyckas sälja in ett visst märkligt reportage i Haiti i mitten av juni...

Men, Makedonien-resan var fantastisk, om än lite ansträngande på grund av många flygsträckor (totalt sju stycken, plus inrikes bil- och bussresor).

Jag gillar verkligen bröllop som pågår i flera dagar, så att man har tid att umgås med brudparet (sällan fallet på "vanliga" bröllop) och dessutom lär känna deras vänner och släktingar. Har varit med om det efter ett bröllop i Skåne häromsommaren, där de som ville fick följa med på början av de nygiftas bröllopsresa mot Stockholm – i bilkonvoj till Haväng, Simrishamn och Kåseberga... Kul!
Och Ohrid höll samma klass nu som Österlen gjorde då. Bland annat fick jag nu tillfälle att hänga med Carl Bildts svåger och dennes fru, brudgummens fem fransk-italienska syskon, en agronom från Eritrea, en buddhistisk doktorand i ungersk litteratur – samt inte minst med en fransk-belgisk-italiensk-amerikansk förbundsjurist som såg ut som klippt ur en Hugo Boss-annons (och hmmm.... hans lika vackra fru).

Vi såg de finska monsterrockarna vinna Melodifestivalen, på storbilds-TV på piazzan i Ohrid i lördagskväll, tillsammans med stadens tonårsarmador.

Resan handlade för min del inte bara om bröllopsfirande, utan också om att samla uppslag till framtida reportageresande i Makedonien. Helst skulle jag skulle vilja återvända i samband med sommarens val. Balkans framtid är ju minst sagt oviss, vilket inte minst helgens folkomröstning i Montenegro antydde. De få samtal jag haft med makedonier de senaste dagarna visar tydligt på det missnöje som råder med att den albanska minoriteten fått fler rättigheter de senaste åren, något som lär märkas inför parlamentsvalet i juli.
Fast jag har idéer om andra reportage, som nog lämpar sig bättre att göra i september. (Oavsett vilket blir det inte lätt att sälja in det till några svenska medier, men åtminstone sensommaridéerna är värda ett eller annat försök.)

Det går nästan inte att förstå att det är möjligt att ena veckan umgås med amerikanska soldater på väg till Irak i en skog i västra Louisiana; nästa sitta utanför ett makedonskt, ortodoxt kloster med utsikt över snöklädda berg i Albanien. Nu ska jag försöka lugna ner allt lite och hålla mig borta från jetplan.

Nedan lite bilder som jag tog under resan.

/Gunilla


Bröllopsdagen, Skopje den 19 maj



Brudgummens från Italien och annorstädes tillresta gäster (efter den buddhistiska bröllopsceremonin som ägde rum på förmiddagen hemma hos honom – enligt uppgift den första någonsin i Makedonien, och den andra på Balkan i sitt slag).










Vigselceremonin på...




.... italienska ambassaden.

Brudparet anländer till kalaset!

Stämningsbilder från bröllopsfesten (som hölls i festvåningen vid St Pantelejmons kloster utanför Skopje – med cirka 250 middagsgäster!):





Utflykt på Ohrid-sjön, den 20 maj

Nygifta – Domenico och Ana

Brudens föräldrar till vänster; tärnorna till höger.

Moi!

Vi anländer till Sveti Naum...

...för middag i det gröna.


















...och i en annan del av trädgården fanns en musikgrupp från Ankara – eller om det var Istanbul, vem vet – som spelade finstämd, traditionell turkisk musik...



Dominick L och Caroline F, två av
brudgummens tillresta gäster
(från Bryssel) och nyblivna vänner!

Ett av vittnena på deras bröllop i
fjol visar sig bo i New York, jobbar på FN och ska snart börja ett fältuppdrag i Port-au-Prince med haitiska barns rättigheter – så, det ena kanske leder till det andra.



Så här ser Sveti Naum ut – tänk "Innan regnet faller"...men med turister (vi) istället för svartklädda munkar.




Carlo och Giovanella Corazza spanar på en av påfåglarna på Sveti Naum. (En annan av dem syns uppflygen på kapellets tak på bilden ovan.)

Makedonien!

Så här ser Makedoniens fina flagga ut, och ungefär lika soligt är här idag på riktigt...

Bröllopet är nu lyckligen avklarat, och de flesta av de hitresta bröllopsgästerna sitter i skrivande stund på sina flygplan och tåg till Rom, Bryssel, Paris och Aten. Mitt plan (till Budapest f v b till Zürich och New York) går först imorgon bitti, så jag valde att stanna över dagen vid Ohridsjön. Inte så dumt.

Flaggan sitter på den båt som igår tog oss från Ohrid till en utomhusmiddag vid Sveti Naum.

Flygplats efter flygplats...lite jobbigt

Denna gång blir min flygrutt mer komplicerad än vanligt, delvis av egen förskyllan. Eller vad sägs om: New York–Genève–Zürich–Budapest–Skopje (idag) och Skopje–Budapest–Zürich–New York (på måndag). Däremellan blir det busstur med bröllopsfirande till Ohrid och Ohridsjön!

/Gunilla
just nu i ett dagrum på Zürichs flygplats (där jag läser ALLT om Danielssonaffären...)

Makedonien, here I come (again)!

I juli 2004 åkte jag till Skopje för att hälsa på en av mina bästa kompisar från SIPA i New York: Domenico, som innan han började studera internationella relationer var filmproducent, och som efter examen hade fått jobb som säkerhetsanalytiker på polismissionen Proxima i Skopje.

Det var Domenico som var nyckeln till hela mitt sociala liv på SIPA, och han och jag var ett synnerligen tveksamt radarpar för ett års inlämningsuppgifter i nationalekonomi ...

Vi inledde vår vänskap i oktober 2000, med att promenera runt med en stilig golden retriever på vischan i Catskills, upstate New York – en helg då tio av oss från skolan åkte dit och gjorde en hemtentamen i nationalekonomi tillsammans. (Alla bodde i vår kompis Ninas farbror Chucks hus; Chuck lagade thailändsk mat åt oss, och vi hjälpte honom bära in en massa ved. Det var på det hela taget en förtjusande helg, som kom att definiera mitt fortsatta liv i New York och som på sikt gjorde Nina till en av mina bästa vänner här i USA. Det var vi två som var i Jemen sommaren 2003, om ni minns, och som jag hängt med i såväl London som Boston och San Francisco /där hennes mamma ställde till med indisk Thanksgiving-middag, se bild på mig längst ner!/).

Domenico är i största allmänhet en klippa, och som kuriosa kan nämnas att han – som är uppvuxen i Rom – är barndomskompis med Anna Maria Corazza Bildts bror.
Eftersom han antagligen var en av de få som talar bra engelska i släkten Corazzas umgänge var det han som fick ta hand om Carl Bildt själv på parets bröllop (eller hur det nu var, eller i alla fall var han med där på slottet i Tabiano).

Ingen av Domenicos många vänner hade hälsat på honom i Skopje sedan han flyttat dit, men jag var inte så svårlockad.

Jag hade nämligen velat fara till Makedonien sedan jag sett "Innan regnet faller" av Milcho Manchevski, helst för att fotvandra mellan ortodoxa kloster i de vilda bergsbygderna... Ni som också har sett filmen förstår varför – det är såååå vackert och dramatiskt!

Så blev det inte riktigt – men jag hamnade på såväl bröllop i byn Galitjnik i bergen, var hemma hos en zigensk familj i gränsstaden mot Grekland – Gevgenija –, besökte ett par familjer på fattigaste bondvischan, hamnade i en mystisk kurort, deltog i flera bönestunder med japanska och makedonska buddhister (!), gick på vilt disko mitt i natten i stadsparken i Skopje och mycket annat.

Resan finansierades med att jag skrev ett reportage om Proxima för tidningen Svensk Polis, se här.

När jag och Domenico besökte det traditionella bybröllop som jag nämner i polis-reportaget – och som ni kan läsa mer om här hade vi i bilen med oss en ung dam som vi hade träffat dagen innan på en pianokonsert i Gamla stan i Skopje, och som Domenico omedelbart hade lagt in en stöt på... Ana! Det var uppenbart att båda var om inte redan förälskade, så klart intresserade av varandra.

Och gissa vad?! På fredag gifter de sig i Skopje – så det är klart att jag måste åka till bröllopet (det tredje bröllop som nämns i denna text). Det blir en buddhistisk ceremoni samt en borgerlig vigsel på italienska ambassaden – och fest i dagarna ... fyra, faktiskt, inklusive besök på ett av de ortodoxa klostren vid Ohridsjön.

Min gåva till brudparet blir, såklart, fotona från vår dag i Galitjnik (om jag lyckas framkalla dem här någonstans på Manhattan, sista minuten som vanligt).

Märkligast av allt är att jag lyckats få tag på en flygbiljett så här i sista minuten – i alla fall har jag sedan några timmar en till Zürich, och transporten vidare till Skopje hoppas jag att en kille som heter Mitko fixar. Han mailade just och skrev att jag kunde betala kontant till honom på flygplatsen. Balkan style, liksom.

Igår skrev Nina: "Oh my gosh, you're going!!! I'm so envious----it is going to be the best time ever!" Japp, det ska bli kul!

Men jag har fortfarande inte ens packat upp bagaget från Chicago-resan. Än mindre från Louisiana.

/Gunilla


I brist på inscannade foton från Skopje ...


















... Thanksgiving-kalas hos familjen Kohli Laven i San Francisco, november 2002! Jag hade aldrig hamnat där om det inte vore før Domenico (som sammanførde mig med Nina). Allt hänger ihop på något vis!

Foto: Nina Kohli Laven?!

Snart kan jag ha Central Park som kontor också

Wow, åtminstone en glad nyhet! New York Times rapporterar att det lär bli ett trådlöst wifi-nätverk i Central Park. För mig, som brukar använda wifi i bland annat Bryant Park och i Union Square, och har saknat det i Central Park, är detta en synnerligen viktig nyhet. Nu väntar jag bara på samma utveckling i ... Kungsträdgården.

/Gunilla

P S Tidningar som i fjol tackade nej till ett reportage om Philadelphias och San Franciscos satsning på trådlösa stadsnätverk: SvD Näringsliv, Internetworld, Ny teknik och säkert någon mer som jag glömt bort.

Uppdatering: Ha, nu kollade jag mina gamla mail, och jag hade frågat IDG:s Computer Sweden också. Den redaktören tyckte jag var för dyr i drift, när jag skrev att SJF:s frilansrekommendation vore ett bra riktmärke – och tackade nej på grund av detta. Så komiskt. (Ett evigt frilansdilemma är huruvida en tidning i det läget tycker sig kunna göra jobbet själva istället.)

Missmod på Manhattan (eller: Humlan flyger fast den inte kan)

Regnet har öst ner över Harlem idag och allt blev så grått att jag rentav var tvungen att tända skrivbordslampan ett tag.

Inte minsta redaktör är intresserad av att beställa någon av mina fina reportageidéer från New Orleans och om Iraksoldater (och jag har mailat dussintals redaktioner runtom i Skandinavien de senaste dagarna, plus att det finns ovanligt fina bilder).

Dessutom går det uselt att hitta en överkomlig flygbiljett till Makedonien – tanken är att åka imorgon! bröllopsfirande börjar redan på torsdag! – och den person jag tänkte träffa i Genève på vägen från Skopje kommer att befinna sig inte i Schweiz utan i Trincomalee på Sri Lanka (ja, av alla ställen)...

...så allt är ganska eländigt. Kan det bli annat än ett gnälligt blogginlägg nu? Nej.

Gnället måste såklart handla om pengar. Det kanske intresserar åtminstone dem av er som jobbar i mediebranschen. Särskilt dem av er radioelever som kontaktat mig för att fråga om "hur det är att jobba som stringer med världen som arbetsfält". Ledsen, men med dagens sinnesstämning måste det bli en nedslående bild av detsamma.

För jag har insett att min firmas omsättning är nästintill identisk med den bruttolön som jag troligen skulle ha, om jag jobbade som reporter på en dagstidning i Stockholm.

Alltså: Det belopp som jag troligen skulle få som anställd – baserat på vad jag vet att sommarvikarier tjänar på tidningar som DN och SvD, troligen klart mindre än fast anställda – skulle bli dels lön till mig, dels inkomstskatt till statskassan.
Men nästan exakt samma belopp ska jag som företagare använda för:
– lön till mig
– skatter
och dessutom:
– sociala avgifter
– försäkringar
– litteratur, tidningar
– telefon och mobiltelefon, Internet
– vidareutbildning
– semesterersättning
– dator, bandspelare, kameror och andra manicker
– reparationer
etc etc etc etc

och fördyrade levnadsomkostnader i New York (betydligt högre hyra, sjukförsäkring etc)

samt
– kostnader för de flesta reportageresor (flygbiljetter, hotell, taxi, hyrbil, bensin, försäkringar, tolkar, fixers, presenter, måltider på resande fot) vilket jag som ni vet gör mångamångamånga om året, ofta till kostnadskrävande länder.

Kan någon förklara hur detta går ihop, och hur det kunnat göra det i de 11 år jag frilansat? Jag kan det faktiskt inte, annat än med att mycket av ovanstående är avdragsgillt (det vill säga, man betalar mindre skatt än som anställd). Men det räcker inte som förklaring. Skulle tro att min firmas omsättning borde vara åtminstone 60–70 procent högre för att det hela skulle kunna räknas som rimligt jämförbart. På något sätt är det som med humlan, som enligt aerodynamiska lagar egentligen inte borde kunna flyga, men ändå gör det.

Idag blev jag extra missmodig, sedan jag fick veta att min omsättning i faktiska tal är klart lägre än den var för en kollega som jobbade på motsvarande sätt (som USA-frilans för svenska tidningar) – för 15 år sedan! Detta skulle kunna bero på att jag är usel på att förhandla om arvoden, eller jobbar för lite – men dessvärre är nog en stor del av den sorgliga sanningen att frilansarvodena i många fall legat stilla eller gått ner sedan 80- och 90-talen (dessutom var dollarkursen förmånligare för svenskar då), samt att det fanns fler tidningar som köpte in material då.

Att jag och andra frilanskolleger fortsätter, de proletära villkoren till trots, beror naturligtvis på att den frihet som är förknippad med vår tillvaro är grovt beroendeframkallande. Och, faktiskt, på att vi tror oss bidra med något till journalistiken när vi sitter någon annanstans i världen än i ett redaktionshav i Stockholm.

/Gunilla

P S Ja, detta lät absolut eländigt i överkant! Men jag måste ju balansera mina mer euforiska frilanstillvaro-inlägg, som detta från häromdagen: "New Orleans revisited" och detta från i februari: "It’s A Hard Job, But Someone Has To Do It".
Och det kunde vara värre: jag kunde vara litteraturkritiker, till exempel. Eller poet. Då vill det verkligen till att man gifter sig rikt, eller kan leva på luft.

Så sant som det är sagt

"You don't go into this profession to get rich. There are financial sacrifices, it's a tough profession, you're under fire, and it's not necessarily the most popular thing to say you're a journalist. But it's a calling."

Emily Brady, 29 år och nyutexaminerad på Columbia School of Journalism i denna New York Times-artikel: "Times Are Tough for News Media, but Journalism Schools Are Still Booming".

Ej för kräsna

Oj, den där sajten om "Meals Ready to Eat" visade sig vara en riktig guldgruva! Jag har fastnat fullkomligt bland all information och alla bilder på fältmat som finns på nätet (som även sålts i överlevnads-kit till civila, till exempel i samband med millennieskiftet). Blir och mer övertygad om att detta för min del får bli en kolumn eller ett reportage någonstans, snarare än födointag (verkar krävas mycket vodka).

Här kan man till exempel se hur den ryska arméns färdigmat ser ut, inklusive innehållet i konservburkarna – inte alltför inbjudande, dessvärre! Här kan man läsa om hur många år måltiderna håller ... typ 10, 11 år. Enligt denna blogg smakar somliga av dem riktigt bra. Och givetvis bjuds de ut i mängder på E-bay, till exempel här.

Dessutom har jag upptäckt Peter Englunds förnämliga nätdagbok. Den 30 september 2005 skrev han (som inbäddad rapportör för DN, antar jag):
"Vi värmer våra MRE:s (Meals Ready to Eat) genom att lägga de ljusbruna foliepåsarna på pansarbandvagnens ovansida. Efter en tid på det kokheta pansaret är de klara att äta. Jag sätter i mig en påse "Minestrone Stew 357-05". Sköljer ned det med solvarmt vatten, uppblandat med rött Gatorade-pulver."

Hmmm...märks det att jag egentligen skulle ägna mig åt administration och städning idag? Jag vet inte om detta är "procrastination" eller äkta fascination ... förmodligen både och. Men kan ni med lite bättre koll, snälla, berätta något om den svenska militärens färdiglagade mat också? Eller kör de med frystorkat?

Nu ska jag gå iväg och handla på Citarella här i Harlem ... färskvaror (se för övrigt senaste Gourmet, för en kolumn om "Harlem Delights")!

/Gunilla

Två gratisluncher och en gratis 24-rättersmiddag

I väntan på att jag ska komma på något klokt att skriva apropå Redaktörn's diskussion om "fuljournalistik" (fast vid det här laget kräver det nog en färsk nyhetsvinkel!) kommer här ännu ett bidrag till sidospåret om gratisluncher ... fast nu blir det, åtminstone till en början, ännu mer av ett sidospår.








Another free lunch...

Vad är nu detta?! (Jag har lyckats slänga bort Photoshop från min dator och kan inte vrida på bilderna, så ni får vrida på huvudet/datorn istället.) Jo, en så kallad MRE = "meal ready to eat", en komplett, energirik måltid för fältbruk, med inneboende uppvärmningsanordning.

Första dagen vi – jag och fotografen – var på Fort Polk i Louisiana i veckan hade de pressansvariga – Samantha och Kimberley: två chica, sminkade damer i stiliga kamouflageuniformer – sagt något om att vi skulle få samma mat som militärerna på övning. De ojade sig över hur äcklig den är, för att inte tala om kaloritung (upp till 3 500 kalorier per måltid!), och köpte själva diverse kex och nötter att äta istället. Våra brittiska TV-kolleger lärde oss den något cyniska förklaringen av MRE som "Meals Refused by Ethiopians" (kolla på nätet får ni se att det verkar vara gängse soldatslang).

Nu hittade jag en blogg om allt man kan tänkas vilja veta om de här paketluncherna för militärbruk. Hmmm...kanske ett reportage...på fabriken i Texas, någon som vill beställa?!
När jag klickar mig fram mellan bilderna på de bisarra matpaketen inser jag – som ändå har en bror som gjorde lumpen som kock i Norrtälje – liksom där i Fort Polk att jag inte haft någon aning om militärers kosthållning och hur det egentligen funkar med mat på fältet, bortom någon dimmig bild av svensk beredskapstid med ärtsoppa och "snuskburkar".

Så jag såg fram emot att få ett av dessa matpaket! Men till vår stora besvikelse fick vi ingen lunch eller något att äta alls, vare sig den första eller den andra dagen. Vi fick klara oss på vårt medhavda vatten (vilket det gick åt mängder av under fältarbetet i den fuktiga Louisiana-hettan).

Men när vi skulle åka därifrån och den pressansvariga insåg att vi faktiskt hade velat ha varsin MRE – vilket antagligen ter sig obegripligt för alla som tvingats äta en massa av dem – fixade hon fram två synnerligen gratis lunchpaket till oss.
Jag norpade raskt åt mig den med biffkött och svamp; den andra var revbensspjäll. Vad jag förstår innehåller paketen inte bara denna måltid, utan även torkad frukt, jordnötssmör och annat energirikt som soldater på marsch kan behöva.

Hmmm...nu vet jag inte om jag ska spara paketet som en bisarr souvenir, eller proväta vid tillfälle. Vad jag förstår har de en hållbarhetstid på flera år – det finns inte ens något "bäst före"-datum stämplat på. Jag föreslog Chris att vi skulle ha MRE-picknick med champagne i Central Park, men han har förmodligen rätt i att vodka är den kongeniala drycken i sammanhanget. (Tydligen innhöll de franska motsvarigheterna förr små vinflaskor, kan man läsa här!)

Tja, vill Pentagon köpa journalister finns det nog många mycket bättre sätt än att bjuda på just dessa gissningsvis ganska läbbiga färdigmåltider.

Nu var det ju knappast det de försökte heller, men jag kunde inte låta bli att berätta om denna typ av "gratislunch", med tanke på vad som diskuterats här på bloggen tidigare – och som skarp kontrast till andra gratismåltider jag fått!

För ojojojoj, om detta vore den enda lunchen jag fått gratis på sistone... Jag skulle intervjua folk på New Orleans-institutionen Mother's till ett visst reportage, och eftersom det var lunchtid och ägaren och de andra som vi skulle träffa var upptagna passade det bra att äta medan vi väntade. Jag försökte verkligen betala för min gumbo i kassan, men det var omöjligt. "Ledsen, jag har order från chefen – jag får inte ta betalt från dig!" sade tjejen i kassan, fast på grötig Louisiana-dialekt, och det var svårt att argumentera emot. Eftersom de heller inte får ta emot dricks från någon på det stället (synnerligen ovanligt i USA!) fanns inte minsta dricksburk att smyga ner pengar i. (Några dagar hade vi ätit där och betalat för oss.)

Den värsta gratismåltiden jag troligen någonsin kommer att vara med om åts dock i Chicago nyligen.
Jag var där för att göra reportage om en viss restaurang för en svensk tidning, och hade fått en totalbudget som i och för sig kunde räcka till en måltid där – men pengarna räckte bara till en enda hotellnatt fastän jag behövde vara där i tre dagar för att hinna med allt; inte till provätningar av andra restauranger, vilket jag också skulle hinna med; ej heller riktigt till måltidsdrycker med mera.
Dessutom ville jag inte sitta där och proppa i mig en massa mat mol allena i flera timmar, så jag tog med mig en kompis som också skulle fungera som figur i texten och som researchhjälp. En ganska fattig kompis, som jag inte gärna ville tvinga att pytsa upp pengar – så jag erbjöd mig gentilt att stå för hela notan.

Vi insåg att det vore konstigt att inte "do the whole thing" när vi ändå var där, så vi kunde inte låta bli att beställa ställets specialitet: 24 rättersmenyn à $175. Med viner därtill...vilket kyparen förklarade skulle kosta cirka två tredjedelar av meny-priset. Jag räknade ut att notan för oss båda inklusive skatter och dricks skulle gå på minst $725 (låter bättre om man säger det i dollar än kronor), satt som på nålar under hela måltiden och såg framför mig en sommar med enbart havregrynsgröt och spaghetti.

Så det var verkligen en lättnad när hovmästaren efteråt förklarade att huset stod för allt. Jag gissar att sådant där avgörs från fall till fall av krögaren – som jag hade intervjuat några timmar tidigare och som uppenbarligen tyckte att jag förtjänade att smörjas – men vad vet jag om mutmiddagarnas väsen.
Hmmm...tur i alla fall att vi inte visste att vi skulle slippa betala, för då hade vi naturligtvis inte tagit den dyraste menyn..! Jag hade i alla fall svårt att insistera på att få stå för kalaset, trots att jag hade varit helt inställd på det.
Jag rationaliserade genast det hela till att det möjligen kan sägas handla om Robin Hood-journalistik – framgångsrik restaurangs gissningsvis stora PR-budget går till fattig frilansjournalist – och att jag ju åtminstone inte skulle skriva någon recension (tidningen i fråga har redan haft betalande testätare på plats).

Låt mig tillägga att maten på stället verkligen hade varit värd pengarna... Jag nämnde i alla fall i min text att restaurangen faktiskt hade låtit oss slippa notan, som en liten upplysning till läsarna. Men den passusen har mystiskt nog försvunnit i redaktörens redigering ... vilket förstärker min bild av att det är så det funkar i vissa typer av journalistik, men inget man vill tala öppet om.

Jag fortsätter nog dock att kalla mig "journalist" istället för "skribent", trots Lisas kloka resonemang om den sorgligt uppluckrade etiken i lifestyle-journalistiken, som jag i stort håller med henne om.

Funderar däremot på att skriva ett litet lagom pretentiöst manifest om god journalistik – bara för eget bruk, alltså. Det kommer isåfall att handla om vikten av egna källor, att vara ute på fältet, att ha så många intervjupersoner som möjligt och sådant ... inte så mycket om gratisluncher. (Av de tre exemplen ovan märker ni ju att jag börjat bli smått förtappad på den punkten på sistone.)

Här kommer som avslutning – och som ännu en kontrast till MRE:n – tre stycken stiliga bilder från en måltid som jag minsann betalade för, nämligen på Chicago-restaurangen Schwa där jag åt på väg till flygplatsen, den 2 maj. (Alla utgifter kunde ju plötsligt motiveras med att jag hade "sparat" $725...)


Förrätt I: Vårsallad med jordgubbar, favabönor, fänkål och getost.


Förrätt II: Bönsoppa med röd paprika och oregano.


Efterrätt: Strawberry cheesecake, om jag inte minns fel.

/Gunilla

New Orleans revisited

Sista kvällen i New Orleans, och jag kan knappast klaga på tillvaron – för jag sitter i trädgården på Café Amelie i en bakgård mitt i De franska kvarteren och jobbar (wireless...) och äter och dricker rosévin och lyssnar på – just det, levande jazz.

Här ser man lite av trädgården (och mig; det är jag som tagit bilden):


Denna solskenstillvaro har pågått större delen av dagen, om än tidigare i trädgården på Royal Blend Coffee&Tea på samma gata, endast avbruten av en halvtimmes besök i den stiliga gammaldags hattbutiken Fleur de Paris. Detta kan på det hela taget väl tjäna som illustration till Anna Hellstens resonemang om att "ha det bra" (som kontrast till "att tjäna bra").

Well, dags att summera Louisiana-resan... Det har varit otroligt intressant att resa omkring här – både att se Lakeview, Lower Ninth Ward, Chalmette, Midtown och alla de andra skadade områden i New Orleans, och att besöka Fort Polk i västra Louisiana. Mycket bra resa.

Den senaste veckan har jag träffat – och intervjuat! – så mycket folk att jag nästan är vimmelkantig, bland många andra:
– massvis av New Orleansbor som ska försöka bygga upp sina förstörda hus
– volontärer som rest från hela USA för att vara med och röja ut bråtet ur husen, t ex genom Common Ground i Upper 9th Ward
– restaurangfolk, t ex på Cochon och Mother's
– jazzmusiker, t ex de i swingbandet New Orleans Jazz Vipers
– soldater och officerare från ett förband från Texas som snart ska skickas till Irak och därför genomgår en specialträning på Joint Readiness Training på Fort Polk
– landsbygdsbor i västra Louisiana som får $12 i timmen för att spela civila irakier (skrikande folkhopar, skadade etc) i stora rollspel för att träna dem ("We support the troops", "this is the best we can do to help training our US soldiers", sade de ... men det handlar inte bara om patriotism, utan också om att det är ett välbetalt jobb i förhållande till annat som står till buds i det fattiga och av militärbasen extremt beroende Leesville med omnejd)
– irakkurdiska amerikaner och andra arab-amerikaner som deltar i samma rollspel samt utbildar soldaterna i "kulturell kompetens"
– familjen Mieser i Analoco, som vi hittade via ovannämnda rollspel och fick hälsa på hemma hos i några timmar. Tre generationer av vanliga amerikaner, och en massa djur! På det hela taget en fascinerande inblick i massor av saker: om svårigheten med att vara inflyttad yankee i Södern, om att vara soldathustru, om att hitta jobb som fungerar när det inte finns barnomsorg, om tidiga graviditeter, om skilsmässor, otrohet, rodeo-tävlingar, att bygga sitt eget hus, om poängen med aga i skolan, om oron för en pappa som ska skickas till Irak, om att hålla ihop en familj som är spridd över stora delar av USA, om glädjen för barnbarnen – och tusen andra saker.)
– mina New Orleans-kompisar Peter och Elsa

Sorgligt, dock, med det låga intresset från de redaktörer jag kontaktat med i mitt tycke klockrena reportageidéer – de har i första hand varit olika aktuella variationer på "Irak" och "Katrina" så det är ju inte direkt några totalt obskyra områden (som en av mina återkommande destinationer, Haiti, väl tyvärr anses vara...). Men, det kanske inte är för sent!

Många här i New Orleans som jag talat med är glada och tacksamma över besök från journalister, och uppmanar mig att sprida budskapet om att det ju fortfarande knappt hänt något i staden – återuppbyggnadsarbetet har knappast startat och ingen vet riktigt vad som ska hända. I början av juni sätter årets orkansäsong igång, och de lär visst inte bli riktigt klara med de nya skyddsvallarna tills dess...

/Gunilla

På fältet

Gunilla i "Irak", Fort Polk/Louisiana

Foto: Chris Maluszynski

Bildcollage från Louisiana (under arbete)

Mr & Mrs Mieser (t v); deras barnbarn – Shawna och Codie Boose – och grannarnas ungar spelar basket i trädgården (samtliga i Analoco, västra Louisiana)

Stenålderscheckar

Efter snart sex år i New York stångas jag ännu med det absurda, seglivade checksystemet.
USA må utklassa världen i forskning och sätta trender för tekniker och livsstilar. Men när amerikanerna ska få lön och betala räkningar är de kvar på betalningssystemens bronsålder: de kör med checkar.
Samma personer som jämt är uppkopplade och har fem kreditkort per plånbok tycker det är fullt rimligt att få lön eller arvode medelst en papperscheck att lösa in på banken. Endast storföretag gör direktinsättningar på de anställdas konton, vilket väl i Sverige blev norm på – 60-talet?
Min land lady tar inte emot hyra annat än genom en check på posten. Bank- eller postgiro finns inte, och även om Internetbanker och PayPal nu slår igenom sker hälften av alla in- och utbetalningar med check. Miljarder checkar transporteras runt i landet till Federal Reserves centraler av en flygmaskinsarmada, och var och en processas maskinellt och manuellt ett otal gånger.
Så systemet skapar arbetstillfällen. Men särskilt rationellt är det ju inte.

Jag vägrar skaffa checkhäfte. Det skulle kännas som att ta ett stort kliv bakåt i utvecklingen, även om det möjligen skulle göra mitt liv i USA lättare. När jag istället gör en Internetbetalning genom storbanken Chase sker bara min del av transaktionen elektroniskt. Vad Chase gör är sedan att ställa ut en check – som skickas vidare med snigelpost!
En gång betalade jag parallellt genom min svenska (Sthlm–Paris) respektive amerikanska (NYC–NYC) Internetbank, och i det förra fallet kom pengarna till Paris fram nio (9) dagar snabbare. I praktiken var skillnaden större, eftersom mottagaren i New York – min hyresvärdinna – då ändå bara fått dem som en check.

Utvecklingen mot elektroniska betalningar snabbas på av alla problem som uppstod när checkflygningarna låg nere i september 2001 (vilket lett till den statliga lagen Check 21). Men amerikanerna tycks gilla sina checkar. Och trots att bankerna försöker få kunderna att betala elektroniskt tjänar de enorma belopp på att utnyttja pengarna under de långa transaktionstiderna, så kallad float.

För det mest absurda av allt är att USA:s banker, fullt lagligt, kan vänta upp till tio dagar innan de gör beloppet för en insatt check helt tillgängligt.
Kongressmotionen Consumer Checking Account Fairness Act försöker ändra på detta. Men tills den eventuellt går igenom retar jag gallfeber på mina amerikanska inneboende genom att förbjuda dem att ge mig checkar för hyran – och genom att ständigt tjata om att så här gammalmodigt går det minsann inte till i Sverige. När svenska banker lurar sina kunder på “float” sker det åtminstone utan papperscheckar.
/Gunilla


[Uppdatering 2 december: Till sist gav jag upp och skaffade ett j-a checkhäfte.}

Gunilla på Fort Polk (joint readiness training)

Foto: jag själv

Långt från Manhattan

LEESVILLE Jag är i Leesville! För er som inte vet det så ligger det i nordvästra Louisiana, i närheten av jätte-militärbasen Fort Polk (dit vi ska imorgon).

Leesville verkar inte såååå kul... Det är knappt ens en håla, utan mest en ansamling av hus och grejer längs med landsvägen, liksom – men här finns sådant som onekligen är mycket fascinerande, som: stripphak, koreanska metodistkyrkor, militära överskottslager, thailändsk take-out och en och annan loppmarknad.

Vi funderar på att kolla in stripp- och daiquri-barerna imorgon kväll, efter en troligen intensiv dag med amerikanska elitsoldater på Irak-träning, för the full experience.

Vägen hit från New Orleans – cirka fem timmars körning – var delvis fantastisk, genom träsk- och sumpmarker och vad som understundom såg ut som en vanlig, risig, svensk älgskog (fast utan älgar) och förbi en och annan håla och massor med kräftfiskarställen.

Skoj att resa med en fotograf som också insett att en av livets många meningar är att köra bil på den amerikanska vischan!

/Gunilla

P S Vi bor på motellet Leesville Days Inn. Inte lika trevligt som vårt tilltänkta B&B, men onekligen med schysst 50-talskänsla.

Från champagne-brunch till katastrof-sightseeing

NEW ORLEANS Jag och "min" fotograf är alltså i New Orleans. Oj, vad vi har kört omkring och kollat på områden i olika grad av förstörelse! Vi har både bekräftat och vederlagt Roland PM:s teorier genom att åka till diverse områden som jag inte såg när jag var här i slutet av september – dels ganska "rika" och väldigt sönderslagna Lakeview; dels det område en Lower 9th Ward-invånare möjligen kallade "Bagdad" – norr om hans eget i sig synnerligen förstörda, och fullkomligt totalsönderslaget (och en gång uppenbarligen fattigt/svart/sorgligt). Och däremellan alla möjliga medelklassområden med hus vars ägare ännu inte kunnat flyttat tillbaka.

Men vi har också mött många energiska amerikaner som minsann ska bygga upp sina hem! I alla typer av områden. (Självklart är de som inte orkar börja om och rusta upp inte här.) Dem vi intervjuat har mest varit sura på FEMA (Räddningsverket) och de ingenjörer som godkände skyddsvallarna, i andra hand på alla möjliga politiker och myndigheter.

Jag har en deadline på ett helt annat jobb imorgon, och hinner därför inte berätta så mycket som jag skulle vilja om resan här och nu (ej heller ladda upp några av de bilder jag tagit).

Men som tur är har Washington Posts mediekolumnist Howard Kurtz skrivit en text i dagens tidning, som mycket bra illustrerar det vi sett och tänkt här de senaste dagarna. Så jag föreslår att ni läser den: "The Media's New Orleans Burnout".
Det är verkligen så, som Kurtz skriver, att det är svårt att förstå omfattningen av Katrinas skador enbart av medierapporteringen, hur det liksom bara fortsätter – kvarter efter kvarter, i vissa områden.
Och så har han väl rätt i det där med Katrina fatigue. Alla redaktörer som vill motbevisa det genom att beställa Katrina-stories kan väl höra av sig genast...

Vi hann med en new orleansk pre-jazzfestival-champagnebrunch (mimosor, jordgubbar, valnötsmuffins och sparris-frittata) i förmiddags, men dessvärre ingen jazzfestival – fast det blir såklart fler tillfällen. Imorgon: mot Fort Polk.

Nu ska jag försöka tota ihop min deadlinetext (från Chicago), sittande i hostel-lobbyn trots att här som vanligt pågår värsta partyt. Hmmm...jag är nog lite för gammal för backpacker-ställen. Fast så farligt är det inte, och det är värre med de trista businesshotell många av mina resande kolleger nog brukar bo på – och jag är ju lycklig varhelst det finns elektricitet + wifi.

Medietecken i tiden: kampanj- och kändisjournalistik

Intressant tecken i tiden: Bono blir gästredaktör i en Independent-bilaga om global utveckling och näringslivets roll i densamma. Ska bli intressant att se det upplägget – men jag vet att det händer hur mycket som helst på området som är värt att uppmärksamma. En vacker dag kanske även i svenska medier!?
(Lät det bittert? Det var just vad det var! Jag har en hel Masters-examen med inriktning på human rights and international business, men har ännu knappt skrivit en enda artikel om ämnet, trots dess förhållandevis höga trendfaktor de senaste fem åren.)
Läs mer om Bono-bilagan i Independent (via Media Culpa).

Lätt sorgligt tecken i tiden – eller rättare sagt (för jag hajar ju det kommersiella tänket bakom): "Mer och mer av samma sak", som en kompis till mig sade om nå'n ny veckoblaska: Resumé om TT Bling.

/Gunilla

Nu drar jag till New Orleans

NEW YORK Inte ens fulbloggande på sistone! Sorry.

Jag har mest vimsat omkring och "fokuserat på fördelarna" med att frilansa, som Isobel skriver om.

I mitt fall dock inte genom vare sig någon GT eller rosévin. Däremot en svamprisotto och en pinot grigio i eftermiddagssolen vid Lincoln Center i förrgår, och ett glas champagne – två, faktiskt – på Harlems nya kaviarbar. Och genom att åka på olika roliga jobb runtom i USA – onekligen en fördel med jobbet.

Dels håller jag på med ett reportage och en text om gourmetkorvar, gourmetrestauranger och annat i Chicago. Dels var jag och min nye New York-fotograf i Philadelphia och åt USA:s möjligen godaste och billigaste kinastadsmat på restaurang Wong Wong och hängde med Wharton Business School-studenter (oj, vad vi blev avundsjuka på deras framtida Wall Street-löner, men nej, vill nog ändå inte byta liv).

Och idag far vi iväg till New Orleans, för en veckas kajkande runt där och på vischan i Louisiana.
Resan satt minst sagt långt inne, trots att vi varit ute i ganska god tid, eftersom de flesta redaktörer inte varit så där himla intresserade av våra fina Louisiana-uppslag. Men efter att ha skickat iväg ett antal mer eller mindre desperata mail lyckades vi få ihop tillräckligt för att dra, utan att det skulle vara totalt företagsekonomiskt vansinne. (Det hade annars isåfall inte varit första gången.) Jag bokade min biljett först igår; så sent som i förrgår var vi på god väg att ställa in allt.

Ikväll, några timmar efter att vi landat, är vi bjudna av en av New Orleans alla svenskar på trädgårds-daiquiri, med efterföljande craw jam (så många kräftor man kan äta med tillhörande jazz, verkar det betyda, på Norska sjömanskyrkan)! Hmmmm... vi ska hänga lite med sta'ns amerikaner också, är tanken, exempelvis min kompis Peter som jag känner från Haiti. Och jobba lite.

Eftersom jag knappt hunnit vare sig tvätta eller stryka på sistone fick jag ta mig till mitt vanliga klädinköpsställe, d v s H&M Harlem, och tokshoppa. Så nu har jag en klänning i safarimodell och en solhatt och en skjortblus, allt i vitt linne. Kan funka i Louisiana-värmen.

Det blir budgetboende. Vi kommer att bo här. Med wi-fi!

/Gunilla