.JPG)
NEW YORK Nu är jag tillbaka i New York, vilket fram tills i förmiddags inte innebar något annat än att vara totalt zonkad i huvudet dygnet runt – halvsovandes eller halvvaken och sällan något annat. Har vänt på dygnet på det mest konstiga vis, och ätit frukost cirka klockan 01 och lunch vid 07-tiden. Sova (halvsova) försöker jag göra på dagarna.
Idag har jag försökt återanpassa mig till stadens rytm och liv – genom en regelrätt intervju (som jag givetvis försov mig till), en deep throat-lunch, hehe, och en riktigt förödmjukande sejour hos en bitter handläggare på FN:s medieackrediteringsavdelning.
Jag hoppas att hon får en riktigt hemsk helg, som straff för hur hon skällde ut mig. Det började med att jag hade med mig ett färskt intyg som mina "chefer" i Stockholm hade råkat datera med 2007 istället för 2008, och sedan flippade hon ut och skällde ut mig för precis allt (till exempel att jag hade kommit för sent och tog av hennes fritid, trots att jag klev in på hennes kontor 15–20 minuter före stängningstid klockan 16.00).
Nu är jag på ett av mina favorit-New York-ställen, nämligen Apple Store. Lika galet hysteriskt som vanligt, men ännu mer folk än vanligt!
Jag har haft en del Internetstrul på sistone, så särskilt mycket bloggat har det ju inte blivit – men de närmaste dagarna ska jag kompensera genom att lägga ut en del foton från Filippinerna och Japan.
Hej så länge,
Gunilla
29 February 2008
25 February 2008
Sayonara Nippon
TOKYO Nu är Tokyoresan tyvärr slut! Det blev en bra blandning av hightech och plommonblom. Bilder kommer.
/Gunilla
vid gaten på Narita-flygplatsen
/Gunilla
vid gaten på Narita-flygplatsen
24 February 2008
En uppdaterad världskarta
Gör din egen karta hos World 66!
TOKYO Jag har gjort reklam för World 66:s kartor tidigare. Nu kan man leka ännu mer med dem, eftersom fälten (länderna) kan färgas på tre sätt.
Rött = länder jag varit i – nu med Japan och Filippinerna!
Mörkrött = länder jag vistats åtminstone två månader i (nix, jag har inte varit i Alaska, det blir lite märkligt när ett helt, väldigt land färgats...gäller ju verkligen Kanada och Ryssland, där jag knappt doppat tårna, också)
Grått = tio nya länder jag gärna skulle åka till härnäst (lite godtyckligt, men jag valde: Vietnam, Iran, Kambodja, Libyen, Etiopien, Georgien, Ukraina, Polen, Colombia, Peru).
Jag lovar att jobba lite på Afrika.
/Gunilla
Omote-sando, söndag
TOKYO Detta är Pradas butik i Omote-sando!
Och så här ser den ut inifrån:
Det stiliga huset/den stiliga skulpturen stod klart 2003 och är ritat/-d av arkitektbyrån Herzog & de Meuron.
/Gunilla
Kaffe på svenska och japanska
TOKYO Jag gick malligt omkring och trodde att jag kunde något om kaffe – men nu inser jag att det var väldigt 1998 att tro det. Här är en härligt nördig och intressant text om svenskt kaffe-avant garde à la anno 2008 – om taffelhjälten (ni läser väl Taffel?) och kafferostaren David Haugaard.
Här i Tokyo är de förresten rätt så duktiga på kaffekonst. Två exempel:
R25 i Ginza (lördagseftermiddagens kontor):
Piazza Eco-Farm Café i Harajuku (söndagseftermiddagens kontor):
(Sorry, orkar inte vrida på fotot, trots att jag på Olle Lidboms uppmaning skaffat Resize'Em som gör sådana ändringar enkelt.)
Jag sitter en hel del på kaféer här, och då inte bara på Starbucks. Det beror inte enbart på att jag ju är här för att jobba – vilket är vad jag försöker göra på kaféer – utan även på att det varit rätt kallt och blåst så förbannat de senaste dagarna. Som framgår av detta fotografi.
Usch, det var verkligen ingen smickrande bild, snarare självutlämnande (det är till råga på allt jag själv som tagit den)..! Jag står i alla fall intill vallgraven vid det japanska kejsarpalatsets trädgård. När man ser så här håglös och frusen ut behöver man naturligtvis något värmande att dricka.
Men jag har hittills blivit åthutad på så gott som samtliga kaféer där jag försökt ansluta datorn till elnätet, såväl Starbucks som Piazza Eco-Farm Café och några andra (utom R25, det var ett toppenställe på alla sätt).
Jag försöker göra sladden osynlig, men det slår aldrig fel – efter max tio, femton minuter kommer någon ur personalen och grymtar något på japanska samt formar sina händer till ett kryss som tecken på att jag genast måste sluta snylta av deras el. Antingen måste elektricitet vara extremt dyrt i Japan, eller så får alla kaféanställda bonus av datorbatteritillverkarna. Så just nu är det lite svårt att jobba på kaféer för mig.
Uppdatering: Här i Harajuku hittade jag en servering där jag tänkte att det borde vara givet att man kunde koppla in sin dator i elnätet. Det heter Wired 360, och själva affärsidén är att alla sitter och surfar medan de äter, på ställets datorer eller på egna. Men det var bara tvärnej (och kryssade händer) när jag – för säkerhets skull – frågade om det var OK med sladdsnylt. Så nu sitter jag och snyltskriver i korridoren utanför serveringen.
Det är naturligtvis fräckt av mig att inte ta seden dit jag kommer, och respektera kaféernas mycket bestämda elnej – men det förvånar mig lite att det inte tycks finnas någon kultur att sitta och skriva länge på kaféer här. (Att sitta länge på kaféer gör Tokyo-kidsen dock.)
I New York – där folk verkligen använder vissa kaféer som sina kontor – tror jag nämligen att det är en effekt av höga hyror och trångboddhet, och det är ju ett synnerligen vanligt fenomen i Tokyo.
Uppdatering: Japp, motviljan att låta kafégäster snylta på elnätet beror nog på elpriserna. Nästan all energi importeras, och el blir dyrt i Japan. Jag är ändå fascinerad över de kaféanställdas energi för att få bort mina sladdar! Det måste föreligga strikta ordrar om att de verkligen måste åtgärda problemet med elsnyltande gäster närhelst det dyker upp.
/Gunilla
Här i Tokyo är de förresten rätt så duktiga på kaffekonst. Två exempel:
R25 i Ginza (lördagseftermiddagens kontor):
Piazza Eco-Farm Café i Harajuku (söndagseftermiddagens kontor):
(Sorry, orkar inte vrida på fotot, trots att jag på Olle Lidboms uppmaning skaffat Resize'Em som gör sådana ändringar enkelt.)
Jag sitter en hel del på kaféer här, och då inte bara på Starbucks. Det beror inte enbart på att jag ju är här för att jobba – vilket är vad jag försöker göra på kaféer – utan även på att det varit rätt kallt och blåst så förbannat de senaste dagarna. Som framgår av detta fotografi.
Usch, det var verkligen ingen smickrande bild, snarare självutlämnande (det är till råga på allt jag själv som tagit den)..! Jag står i alla fall intill vallgraven vid det japanska kejsarpalatsets trädgård. När man ser så här håglös och frusen ut behöver man naturligtvis något värmande att dricka.
Men jag har hittills blivit åthutad på så gott som samtliga kaféer där jag försökt ansluta datorn till elnätet, såväl Starbucks som Piazza Eco-Farm Café och några andra (utom R25, det var ett toppenställe på alla sätt).
Jag försöker göra sladden osynlig, men det slår aldrig fel – efter max tio, femton minuter kommer någon ur personalen och grymtar något på japanska samt formar sina händer till ett kryss som tecken på att jag genast måste sluta snylta av deras el. Antingen måste elektricitet vara extremt dyrt i Japan, eller så får alla kaféanställda bonus av datorbatteritillverkarna. Så just nu är det lite svårt att jobba på kaféer för mig.
Uppdatering: Här i Harajuku hittade jag en servering där jag tänkte att det borde vara givet att man kunde koppla in sin dator i elnätet. Det heter Wired 360, och själva affärsidén är att alla sitter och surfar medan de äter, på ställets datorer eller på egna. Men det var bara tvärnej (och kryssade händer) när jag – för säkerhets skull – frågade om det var OK med sladdsnylt. Så nu sitter jag och snyltskriver i korridoren utanför serveringen.
Det är naturligtvis fräckt av mig att inte ta seden dit jag kommer, och respektera kaféernas mycket bestämda elnej – men det förvånar mig lite att det inte tycks finnas någon kultur att sitta och skriva länge på kaféer här. (Att sitta länge på kaféer gör Tokyo-kidsen dock.)
I New York – där folk verkligen använder vissa kaféer som sina kontor – tror jag nämligen att det är en effekt av höga hyror och trångboddhet, och det är ju ett synnerligen vanligt fenomen i Tokyo.
Uppdatering: Japp, motviljan att låta kafégäster snylta på elnätet beror nog på elpriserna. Nästan all energi importeras, och el blir dyrt i Japan. Jag är ändå fascinerad över de kaféanställdas energi för att få bort mina sladdar! Det måste föreligga strikta ordrar om att de verkligen måste åtgärda problemet med elsnyltande gäster närhelst det dyker upp.
/Gunilla
23 February 2008
Hanging out in Roppongi
TOKYO På Tokyos sashimibarer är fisken så färsk att den nästan sprattlar. Till denna servering gick vi i torsdags kväll för ett skrovmål, sedan min resekompanjon B – till höger – föreläst om hållbarhet och formgivning/arkitektur/design på svenska ambassaden (mer info här). Japanskorna jobbar på Sony (har jag för mig)./Gunilla
Svenska ambassaden i Roppongi
TOKYO Den här stiliga byggnaden av rosa granit ägs av Statens fastighetsverk och inrymmer, bland annat, Konungariket Sveriges beskickning i Japan, Exportrådets kontor och lite annat smått och gott (som en swimmingpool, en squashhall och just nu mig, närmare bestämt i ett av gästrummen).Till vänster är bostadsdelen för de utsända diplomaterna, huskroppen till höger är hörsalen – själva ambassaden och ambassadörsresidenset vetter åt andra hållet.
/Gunilla
22 February 2008
Shinjuku: el eller wifi men sällan både och
TOKYO Ni tycker säkert att det är vanvördigt, men jag har tillbringat en hel del tid av min ack, så korta Japanvistelse på Starbucks. Kanske borde man hänga på tehus eller något annat inhemskt när man är i Tokyo, men jag har nog vid det här laget klarat av fyra, fem Starbucks-sessioner på mindre än fyra dagar.Det handlar inte om att jag lider av New York-nostalgi, utan för mig är Starbucks i hög grad förknippat med [att jobba i] Asien. När jag vistades i Peking 1999–2000 var Starbucks en av de få allmänna platser i sta'n där man kunde sitta och skriva, så det gjorde jag. När jag flyttade till New York hösten 2000 gick jag till Starbucks mest av ren Peking-nostalgi!
Såväl Manilla som Tokyo är fulla av Starbucks. Jag är ju inte här i Tokyo för att turista i första hand, ej heller för att göra särskilt många Japanstories – utan måste sköta mitt löpande arbete med deadlines, artikelbeställningar, kommunikation med redaktörer i Stockholm och planering med fotografer och intervjupersoner som jag ska träffa back home in the States. Och det passar bra att göra på Starbucks. Sedan får det vara hur vanvördigt som helst att lyssna på brasiliansk bossanova och dricka caramel espresso macchiato Seattle style när man är i Japan. Jag är i alla fall i gott sällskap med en massa poppiga japaner (det är i stort sett fullbelagt hela tiden, trots att det är en ganska stor lokal), så jag spanar ändå på en inhemsk kultur genom att blott sitta här.
Förutom att Starbucks har tillhandahållit välbehövligt koffein har jag lyckats hitta trådlösa wifi-nätverk på de ställen jag varit på (just nu är jag på Starbucks i Shinjuku, den stadsdel som figurerar i Lost in Translation – närmare bestämt här). De har inte varit särskilt kraftfulla, men bättre än inget. De flesta japaner tycks använda Internet genom sina mobiltelefoner, så wifi är ingen stor grej här, vad det verkar.
Dessvärre har man inte fått använda några som helst eluttag av de ytterst få som funnits på något av mina Starbucks. Det har ofelbart kommit fram sur personal och sagt till att jag måste dra ut sladden. Så nöjet är kortvarigt, och arbetet därmed inte precis effektivt (för att inte tala om hur ineffektivt allt blev när mitt mailprogram kraschade igår).
Några tehus har jag alltså inte besökt. Däremot har jag hunnit med flera stycken riktigt sympatiska och mycket japanska restauranger. Får berätta mer om min tid i Tokyo vid tillfälle, men tillsvidare kan jag bara säga att det är fantastiskt med så färsk sashimi (och fisk i andra former)!
Idag åt jag lunch här i Shinjuku – som är "dagens Tokyo-stadsdel" för min del; gårdagens var Evisu, strategin är alltså att beta av olika områden varje dag, förutom Roppongi som vi bor i – med min kompis Maya.
Hon är en filippinsk-australiensiska som studerade mänskliga rättigheter med mig på SIPA och som bott här i Japan sedan dess (det vill säga nästan sex år, totalt elva) med sin kanadensiske man John som är reporter på Financial Times Tokyo-redaktion. Efter att i alla år jobbat med blygsam lön och med långa arbetstider har Maya nyligen sagt upp sig och hamnat i frilansarnas glada skara – så vi kunde ha en lååååång lunch, och ta om flera gånger av de smaskiga portionsfaten på dessertbordet... Långa lunchpauser är faktiskt det allra bästa med att frilansa, enades vi om.
Nu tvingades jag drar ur elsladden, så det är dags att ge sig iväg igen... Satt förresten länge på ett vanligt lunchkafé i Shinjuku och skrev på eftermiddagen, men där fanns såklart å andra sidan inget wifi. Aldrig får man vara riktigt glad. Försöker intala mig själv att jag kanske inte måste vara uppkopplad när jag jobbar, men det är svårt när man vant sig vid att ha all världens information tillhanda på nolltid.
Återkommer någon annan gång med lite fler foton från Tokyo, och kanske Manilla (exempelvis bilder på den stiliga frisyr jag hade under bröllopet i lördags)!
/Gunilla
Starbucks i Shinjuku
TOKYO Ni tycker säkert att det är vanvördigt, men jag har tillbringat en hel del tid av min ack, så korta Japanvistelse på Starbucks. Kanske borde man hänga på tehus i Tokyo eller något annat inhemskt, men jag har nog vid det här laget klarat av fyra Starbucks-sessioner på mindre än tre dagar.
Det handlar inte om att jag lider av New York-nostalgi eller så, utan för mig är Starbucks i hög grad förknippat med [att jobba i] Asien. När jag vistades i Peking 1999–2000 var Starbucks en av de få allmänna platser i sta'n där man kunde sitta och skriva, så det gjorde jag. När jag flyttade till New York hösten 2000 gick jag till Starbucks mest av ren Peking-nostalgi!
Såväl Manilla som Tokyo är fulla av Starbucks. Jag är ju inte här i Tokyo för att turista i första hand, ej heller för att göra särskilt många Japanstories – utan måste sköta mitt löpande arbete med deadlines, artikelbeställningar, kommunikation med redaktörer i Stockholm och planering med fotografer och intervjupersoner back home in the States. Och det passar bra att göra på Starbucks. Sedan får det vara hur vanvördigt som helst att lyssna på brasiliansk bossanova och dricka caramel espresso macchiato Seattle style när man är i Japan.
Förutom att Starbucks har tillhandahållit koffein har jag lyckats hitta trådlösa nätverk på de Starbucks jag varit på. Dessvärre har man inte fått använda några som helst eluttag av de ytterst få som funnits, det har ofelbart kommit fram sur personal och sagt till att jag måste dra ut sladden. Så nöjet är kortvarigt, och arbetet därmed inte helt effektivt (för att inte tala om hur ineffektivt allt blev när mitt mailprogram kraschade igår).
Några tehus har jag alltså inte besökt. Däremot har jag hunnit med flera stycken riktigt sympatiska och mycket japanska restauranger. Får berätta mer om min tid i Tokyo vid tillfälle, men tillsvidare kan jag bara säga att det är fantastiskt med färsk sashimi!
/Gunilla
Det handlar inte om att jag lider av New York-nostalgi eller så, utan för mig är Starbucks i hög grad förknippat med [att jobba i] Asien. När jag vistades i Peking 1999–2000 var Starbucks en av de få allmänna platser i sta'n där man kunde sitta och skriva, så det gjorde jag. När jag flyttade till New York hösten 2000 gick jag till Starbucks mest av ren Peking-nostalgi!
Såväl Manilla som Tokyo är fulla av Starbucks. Jag är ju inte här i Tokyo för att turista i första hand, ej heller för att göra särskilt många Japanstories – utan måste sköta mitt löpande arbete med deadlines, artikelbeställningar, kommunikation med redaktörer i Stockholm och planering med fotografer och intervjupersoner back home in the States. Och det passar bra att göra på Starbucks. Sedan får det vara hur vanvördigt som helst att lyssna på brasiliansk bossanova och dricka caramel espresso macchiato Seattle style när man är i Japan.
Förutom att Starbucks har tillhandahållit koffein har jag lyckats hitta trådlösa nätverk på de Starbucks jag varit på. Dessvärre har man inte fått använda några som helst eluttag av de ytterst få som funnits, det har ofelbart kommit fram sur personal och sagt till att jag måste dra ut sladden. Så nöjet är kortvarigt, och arbetet därmed inte helt effektivt (för att inte tala om hur ineffektivt allt blev när mitt mailprogram kraschade igår).
Några tehus har jag alltså inte besökt. Däremot har jag hunnit med flera stycken riktigt sympatiska och mycket japanska restauranger. Får berätta mer om min tid i Tokyo vid tillfälle, men tillsvidare kan jag bara säga att det är fantastiskt med färsk sashimi!
/Gunilla
19 February 2008
A Suite With a View
Här är utsikten från svit 548 på Sofitel Philippine Plaza där vi bodde de första fem dagarna i Manilla. Det man ser är alltså hotellets trädgård, och – i fjärran – Manillas skyline.
Nu, sedan vi återkommit till huvudstaden efter några dagar på vischan (ett privat semesterområde i bergen och ett vid stranden) har vi fått ett mindre, men tjusigt rum på tionde våningen.
Bisarr information om vårt hotell (i vars festvåning för övrigt bröllopskalaset ägde rum i lördags):
När Ferdinand Marcos änka Imelda Marcos – ni vet, hon med alla skorna – återvände till Filippinerna efter en lång tid i landsflykt önskade hon "bo bland folket". Så då tog hon in på och residerade här på hotellet en tid. Klockren idé. Häromåret lanserade hon Imelda Collection här.
/Gunilla
17 February 2008
Amerikafläsk och Gunillatofflor
TAGAYTAY HIGHLANDS Jo, en rejäl country club har jag förresten varit på: Cherry Hills i Denver, Colorado. Där spelade nämligen Annika Sörenstam golf i en tävling som jag fick bevaka, under min korta men intensiva (och förhoppningsvis återkommande) karriär som sportreporter. Nu ser jag i Wikipedias Cherry Hills-text att medlemsavgiften är 95 000 dollar om året. Oj, kan man väl kommentera det med! Det är dyrt att vara fattig, som jag brukar säga, men det är uppenbarligen också rätt dyrt att vara rik.
Det är alltid skoj att glida omkring, såväl i de amerikanska som de filippinska höglanden. Annars är det egentligen sådana här nostalgiska resor jag skulle vilja göra, spaningar efter udda varor som Amerikafläsk, rotborstar, ostkaka och trätofflor i "mom&pop-stores" i små hålor Norrlands inland.
Jag, som ändå varit på så obskyra ställen som Timika i Västpapua , har pinsamt nog inte satt min fot norr om Dalälven på ... 20 år?! Kanske i sommar! Jag har faktiskt fått en inbjudan till Åre, av en person där som jag gjorde en telefonintervju med och som helt riktigt konstaterade att jag borde dyka upp på plats. Så nu samlar jag reportageidéer från Jämtland.
/Gunilla
Det är alltid skoj att glida omkring, såväl i de amerikanska som de filippinska höglanden. Annars är det egentligen sådana här nostalgiska resor jag skulle vilja göra, spaningar efter udda varor som Amerikafläsk, rotborstar, ostkaka och trätofflor i "mom&pop-stores" i små hålor Norrlands inland.
Jag, som ändå varit på så obskyra ställen som Timika i Västpapua , har pinsamt nog inte satt min fot norr om Dalälven på ... 20 år?! Kanske i sommar! Jag har faktiskt fått en inbjudan till Åre, av en person där som jag gjorde en telefonintervju med och som helt riktigt konstaterade att jag borde dyka upp på plats. Så nu samlar jag reportageidéer från Jämtland.
/Gunilla
Hälsning från Tagaytay
TAGAYTAY HIGHLANDS För första gången i livet befinner jag mig på en country club. Kallas den, men egentligen är det snarare en private resort – ett inhägnat semesterområde för överklassen i Metro Manilla, beläget i ett underskönt, vulkaniskt bergslandskap med vackra sjöar och massor av bebyggelse. "Truly the ideal getaway haven from the hustle and bustle of urban life", som det står på Tagaytay Highlands hemsida.
Jag har ännu dock inte utnyttjat något av utbudet med massage, minigolf, hästar och allt vad det är, utan mest ätit, sovit och försökt bringa lite reda i en lååång text jag jobbat med ett tag. (Ni tror väl inte att jag är här på semester?)
Vi är annars inne på bröllopsfirandets sjätte dag! Själva vigseln klarades av igår, i Manillas katedral. Jag har inte glömt bort er, om ni trodde det, men all datortid hittills har främst ägnats omarbetning av texter, redaktörer i Stockholm och intervjupersoner i London, Stockholm, New York samt lite planering inför Tokyo. Just precis nu lyssnar jag dessutom på "Godmorgon, världen".
Så småningom kommer här väl berättelser om Filippinerna och filippiner och om allt vi gjort här hittills, samt kanske bilder från bröllopet (inklusive på mig med stilig håruppsättning, klänning och sjal av ananasfibrer!).
Det är i alla fall väldigt fascinerande att vara här. Jag var rädd att det skulle bli en alltför skyddad vistelse på lyxhotell och klubbar, och det är det, men jag lär mig ändå massor av detta land vars invånare kommer från halva världen och tycks spridda över halva världen.
Bara som ett exempel: bruden som är född i Manilla och uppvuxen i Hongkong har påbrå från Filippinerna, Kina, Japan, Spanien och Mexiko; brudgummen som kommer från Pennsylvania har påbrå från Irland och Slovakien (och en syster som jobbar i Afghanistan). De träffades i New York och bor i London.
Av de privilegierade filippinska bröllopsgästerna var det inte många som bott här på länge – de flesta var influgna från London, New Jersey eller Kalifornien, dit de stack under Marcos-regimen på 70-talet.
Fascinerande fakta från Wikipedia: "Filippinerna är det fjärde största katolska landet, det trettonde största protestantiska landet, det fyrtionde största muslimska landet och det sjuttonde största buddhistiska landet."
/Gunilla
P S Manilla skrivs vanligen Manila, men det verkar vara OK att skriva med –ll– på svenska (vilket dock exempelvis UD inte gör). Jag skriver Manilla, det blir ju mer kongenialt med mitt namn.
Jag har ännu dock inte utnyttjat något av utbudet med massage, minigolf, hästar och allt vad det är, utan mest ätit, sovit och försökt bringa lite reda i en lååång text jag jobbat med ett tag. (Ni tror väl inte att jag är här på semester?)
Vi är annars inne på bröllopsfirandets sjätte dag! Själva vigseln klarades av igår, i Manillas katedral. Jag har inte glömt bort er, om ni trodde det, men all datortid hittills har främst ägnats omarbetning av texter, redaktörer i Stockholm och intervjupersoner i London, Stockholm, New York samt lite planering inför Tokyo. Just precis nu lyssnar jag dessutom på "Godmorgon, världen".
Så småningom kommer här väl berättelser om Filippinerna och filippiner och om allt vi gjort här hittills, samt kanske bilder från bröllopet (inklusive på mig med stilig håruppsättning, klänning och sjal av ananasfibrer!).
Det är i alla fall väldigt fascinerande att vara här. Jag var rädd att det skulle bli en alltför skyddad vistelse på lyxhotell och klubbar, och det är det, men jag lär mig ändå massor av detta land vars invånare kommer från halva världen och tycks spridda över halva världen.
Bara som ett exempel: bruden som är född i Manilla och uppvuxen i Hongkong har påbrå från Filippinerna, Kina, Japan, Spanien och Mexiko; brudgummen som kommer från Pennsylvania har påbrå från Irland och Slovakien (och en syster som jobbar i Afghanistan). De träffades i New York och bor i London.
Av de privilegierade filippinska bröllopsgästerna var det inte många som bott här på länge – de flesta var influgna från London, New Jersey eller Kalifornien, dit de stack under Marcos-regimen på 70-talet.
Fascinerande fakta från Wikipedia: "Filippinerna är det fjärde största katolska landet, det trettonde största protestantiska landet, det fyrtionde största muslimska landet och det sjuttonde största buddhistiska landet."
/Gunilla
P S Manilla skrivs vanligen Manila, men det verkar vara OK att skriva med –ll– på svenska (vilket dock exempelvis UD inte gör). Jag skriver Manilla, det blir ju mer kongenialt med mitt namn.
13 February 2008
Take One – Sverige i filippinsk TV
MANILLA Mitt i tv-inslagen om mutanklagelser mot president Gloria Arroyo och om primärvalsresultaten i USA på den filippinska eftermiddags-TV:n i ANC-kanalen dök det, kanske lite oväntat, upp bilder från Stockholms innerstad, tagna inifrån en bil. Ett reportage om nyttan med att köra miljövänligt!
/Gunilla
/Gunilla
12 February 2008
Reflektera över allmosorna
MANILLA Tidningen Journalisten om frilansarvoden:
/Gunilla
Även för arbetsgivarna borde det vara angeläget att kvalificerade journalister får den tid och ersättning de behöver för att producera god journalistik.Klokt skrivet, tyvärr kommer det sällan några kommentarer på inlägg som dessa (från till exempel "bovarna i sammanhanget").Det handlar också om trovärdighet. Om frilansar vid sidan av journalistiken tvingas försörja sig på reklamuppdrag drabbar det även mediearbetsgivarens trovärdighet.
Handen på hjärtat – hur många redaktörer på dagstidningarnas resebilagor betalar frilansar vad det verkligen kostar att göra ett reportage från, låt oss säga, Kap Verde? Oavsett hur etiska de anställda reseredaktörerna själva är måste de någon gång reflektera över hur en frilans kan överleva på allmosorna de får för sina resereportage.
Just dagstidningarna är tillsammans med public service-medierna bovar i sammanhanget. Ett företag som Sveriges Radio, med särskilt höga etiska och kvalitativa krav på sig, borde vara noga med att betala anständiga arvoden. Det handlar inte bara om vad som sänds i radion, utan också om de sammanhang som en frilans kan hamna i för att kunna försörja sig.
/Gunilla
11 February 2008
One of a kind
NEW YORK På väg till flygplatsen, men kan inte låta bli att först tipsa om Cecilia Hagens intervju med Annette Kullenberg. (Tipstack: Vassa eggen, som liknar Kullenberg vid "en strulig punkare"...)
/Gunilla
/Gunilla
10 February 2008
Harlem homestay 11–26 februari
NEW YORK Varför inte åka över till New York en sväng? Jag hyr ut min lägenhet 11–26 februari, då jag befinner mig på resande fot, till 1–2, max 3, skötsamma personer. Läs mer här.
/Gunilla
/Gunilla
Två nya länder: Filippinerna + Japan
NEW YORK Detta blir troligen världshistoriens sämst förberedda reportageresa (med min Maliresa 2006 på god andraplats, och jag tar förmodligen tredjeplatsen också).
Även om jag kontinuerligt samlar på mig reportageidéer och uppslag från alla möjliga länder runtom i världen så har jag inte riktigt haft vare sig Japan eller Filippinerna på radarn, särskilt inte Filippinerna. Men jag har några små reportage- och artikelidéer, som jag skickat iväg till ett par redaktörer och hoppas på gynnsamma svar!
Jag köpte flygbiljetten först häromdagen och har nallat av hyrespengarna för mars. Biljetten blev dessutom onödigt dyr, eftersom jag inväntade positiva besked från redaktörer och eventuell uthyrning av min lägenhet in i det längsta. Förgäves, såklart – det kostade mig minst 500 dollar att inte slå till direkt. Men min erfarenhet är att om man bara ska resa iväg någonstans ifall alltsammans är fullkomligt fullfinansierat kommer man tyvärr ingen vart.
Denna gång är alltsammans kraftigt underfinansierat, så jag har redan präktig ekonomisk ångest – men det gick helt enkelt inte att motstå det erbjudande jag fick, om att få bli sällskapsdam på en liten Asienturné.
Manilla 11–20 februari
(Manilla, Tagaytay och Punta Fuego)
Tokyo 20–26 februari
(Roppongi m m)
Tips för båda städerna emottages tacksamt! Fast programmet är faktiskt redan ganska fullt.
Filippinerna-besöket innehåller bland annat ett ungefär sju dagar långt societetsbröllop, så vill någon ha ett insider-reportage om ett sådant är det bara att skicka en beställning.
Det går även bra att beställa reportage om vad som helst annat också. Livet på en resort, typ?! Intervju med Gloria Arroyo? Nja, glöm det, men hon lär vara brudens gudmor så jag kanske får se en skymt av henne i alla fall.
Det enda jag hittills vet om Filippinerna är det jag läst i Rosario är död av Majgull Axelsson – en av de mest berörande böcker jag någonsin tagit del av. Den handlar om filippinska gatubarn och barn från fattiga familjer som tvingas bli sexslavar åt västerländska pedofiler.
Min första vistelse i Filippinerna kommer att tilldra sig i den diametrala motsatsen till gatubarnens verklighet – och det känns ganska bisarrt, sorgligt och härligt på samma gång.
Uppdatering: Oops, enligt BBC:s hemsida är Filippinerna "on a par with Afghanistan as Asia's "deadliest nation for reporters" in 2006". Gäller säkert inhemska journalister, men det verkar ju inte så upplyftande.
/Gunilla
Även om jag kontinuerligt samlar på mig reportageidéer och uppslag från alla möjliga länder runtom i världen så har jag inte riktigt haft vare sig Japan eller Filippinerna på radarn, särskilt inte Filippinerna. Men jag har några små reportage- och artikelidéer, som jag skickat iväg till ett par redaktörer och hoppas på gynnsamma svar!
Jag köpte flygbiljetten först häromdagen och har nallat av hyrespengarna för mars. Biljetten blev dessutom onödigt dyr, eftersom jag inväntade positiva besked från redaktörer och eventuell uthyrning av min lägenhet in i det längsta. Förgäves, såklart – det kostade mig minst 500 dollar att inte slå till direkt. Men min erfarenhet är att om man bara ska resa iväg någonstans ifall alltsammans är fullkomligt fullfinansierat kommer man tyvärr ingen vart.
Denna gång är alltsammans kraftigt underfinansierat, så jag har redan präktig ekonomisk ångest – men det gick helt enkelt inte att motstå det erbjudande jag fick, om att få bli sällskapsdam på en liten Asienturné.
Manilla 11–20 februari
(Manilla, Tagaytay och Punta Fuego)
Tokyo 20–26 februari
(Roppongi m m)
Tips för båda städerna emottages tacksamt! Fast programmet är faktiskt redan ganska fullt.
Filippinerna-besöket innehåller bland annat ett ungefär sju dagar långt societetsbröllop, så vill någon ha ett insider-reportage om ett sådant är det bara att skicka en beställning.
Det går även bra att beställa reportage om vad som helst annat också. Livet på en resort, typ?! Intervju med Gloria Arroyo? Nja, glöm det, men hon lär vara brudens gudmor så jag kanske får se en skymt av henne i alla fall.
Det enda jag hittills vet om Filippinerna är det jag läst i Rosario är död av Majgull Axelsson – en av de mest berörande böcker jag någonsin tagit del av. Den handlar om filippinska gatubarn och barn från fattiga familjer som tvingas bli sexslavar åt västerländska pedofiler.
Min första vistelse i Filippinerna kommer att tilldra sig i den diametrala motsatsen till gatubarnens verklighet – och det känns ganska bisarrt, sorgligt och härligt på samma gång.
Uppdatering: Oops, enligt BBC:s hemsida är Filippinerna "on a par with Afghanistan as Asia's "deadliest nation for reporters" in 2006". Gäller säkert inhemska journalister, men det verkar ju inte så upplyftande.
/Gunilla
Min dator – the full story
NEW YORK OK, ska vi ta det där med datorn, då. Det är många som sedan jag skrev detta inlägg i december undrat vad det var som hände. Som jag skrivit flera gånger är storyn inte sååå spännande, menmen – på allmän begäran:
Jag lyckades alltså i mitten av september glömma min dator i sitt fodral, lutad mot väggen på damtoaletten utanför FN:s generalförsamlingsordförandes kontor – en tjusig loungeliknande lokal, där allsköns diplomater och delegater svischar ut och in.
Jag hade den dagen flera kollin att hålla reda på, samt otåliga föräldrar som i flera timmar väntat på att få visas runt på FN medan jag skrivit på en nyhetstext om Hillary Clintons sjukvårdsförsäkringspaket. När den FN-anställde kompis som skulle möta oss plötsligt ringde på min mobiltelefon och det var dålig mottagning rusade jag ut för att höra henne, och för att kolla in att mina föräldrar inte hade storknat – tyvärr utan att få med mig alla grejer.
Vilket jag upptäckte först cirka tre kvart senare. Då rusade jag tillbaka till budoaren, men datorn stod inte att finna. Slarvigt, ja, men det var helt enkelt någon variabel för mycket för mig den dagen (och jag lyckades i alla fall hålla reda på min kamera).
Som ni som läst bloggen vet kilade jag sedan in på eller ringde till FN:s säkerhetsavdelning minst en gång om dagen, för att höra om någon av vakterna fått in datorn. Nix, nix och åter nix. "Ingen fara, jag är säker på att du får tillbaka datorn!" sade en snäll vakt lugnande till mig en dag, och då kändes det som att han hade rätt. (Och det hade han ju faktiskt.)
Som jag också skrivit fick jag redan samma kväll som datorn försvann låna en nästan likadan Macintosh av en kollega – gudskelov!
Jag kunde alltså hela tiden jobba/surfa/maila, dock inte riktigt som vanligt. Kunde hålla mig flytande och leverera redan beställda jobb, men att jag hade rubbats fullkomligt ur mina rutiner och tvingades använda Telias idiotiska webbmail istället för mitt vanliga mailprogram gjorde att jag under lång tid knappt föreslog någon redaktör några nya idéer och heller inte följde upp gamla redan utmailade förslag – så det hela blev i förlängningen en lååång ekonomisk svacka, som fortfarande pågår, där kostnaden för att efter sex veckor köpa en ny dator bara var en mindre del.
Datorn försvann den 13 september. Den 11 december kl 11.17 fick jag så ett mail, med rubriken "your lap top" och följande ordalydelse:
Men det något mystiska svaret kom först 14.05:
När jag till sist skrev att jag var tvungen att resa till flygplatsen kom svaret (16.13):
Nå, det har spekulerats i att den som tog hand om min dator hade tänkt behålla den och/eller sälja den, och fått kalla fötter.
Men efter all den korrespondens jag har haft med Tatyana de senaste två månaderna tror jag inte alls det. Hon verkar helt enkelt ha varit himla klantig och omdömeslös, som inte lämnade in datorn genast – och sedan glömde den. Vet inte hur många gånger hon bett om ursäkt för detta – senast när vi sågs som hastigast på baren på Upper West Side – men det hjälps liksom inte. Min förlorade höst och min ekononomiska svacka kan ursäkterna inte göra ogjorda...
Och även om jag såklart är mycket glad över att äntligen ha återfått datorn så är det lite konstigt – jag har ju liksom gått vidare med min nya dator! Nya program, nya rutiner etc. Det kommer att innebära en hel del pyssel att synkronisera dem och alla de olika filerna.
Den gamla datorn är lite sliten (den har varit med mig i såväl maliska Timbuktu som i indiska Chhattisgarh och mexikanska Oaxaca, så inte att undra på!) och har nog inget strålande andrahandsvärde. Så jag ska behålla den, och ha den som reservdator + backupdator + musikdator att koppla till vardagsrummets högtalare.
Men jag tror att den är lite sur på mig för att jag glömde den och för att den tvingats ligga i en skrivbordslåda i flera månader. För nu strejkar strömförsörjningen på ett mystiskt vis. Trots att sladden lyser grönt (="laddning sker") så beter datorn sig som om den knappt får någon ström alls! Den orkar bara vara igång max en minut i taget.
Så det går tyvärr sådär med att synkronisera datorerna och att fiska upp viktiga filer och fotografier som jag saknat... Men jag har kunnat konstatera att alla webbsidor som var öppna i datorn handlade om Hillary Clinton och sjukvårdsreformer – lätt bisarrt att plötsligt transporteras tillbaka till det inrikespolitiska läget i september.
Tatyana är förresten sekreterare i en gissningsvis bisarr arbetsgrupp på FN.
/Gunilla
P S Som gammal slavist gillar jag egentligen inte att skriva Tatyana på svenska. Det bör vara Tatjana eller – enligt TT-språket – Tatiana.
Men, det är det hon själv använder här och – som en kollega skrev: "bra stava med "y", då verkar hon mer som en ryska ur en James Bond-film eller så....".
Jag lyckades alltså i mitten av september glömma min dator i sitt fodral, lutad mot väggen på damtoaletten utanför FN:s generalförsamlingsordförandes kontor – en tjusig loungeliknande lokal, där allsköns diplomater och delegater svischar ut och in.
Jag hade den dagen flera kollin att hålla reda på, samt otåliga föräldrar som i flera timmar väntat på att få visas runt på FN medan jag skrivit på en nyhetstext om Hillary Clintons sjukvårdsförsäkringspaket. När den FN-anställde kompis som skulle möta oss plötsligt ringde på min mobiltelefon och det var dålig mottagning rusade jag ut för att höra henne, och för att kolla in att mina föräldrar inte hade storknat – tyvärr utan att få med mig alla grejer.
Vilket jag upptäckte först cirka tre kvart senare. Då rusade jag tillbaka till budoaren, men datorn stod inte att finna. Slarvigt, ja, men det var helt enkelt någon variabel för mycket för mig den dagen (och jag lyckades i alla fall hålla reda på min kamera).
Som ni som läst bloggen vet kilade jag sedan in på eller ringde till FN:s säkerhetsavdelning minst en gång om dagen, för att höra om någon av vakterna fått in datorn. Nix, nix och åter nix. "Ingen fara, jag är säker på att du får tillbaka datorn!" sade en snäll vakt lugnande till mig en dag, och då kändes det som att han hade rätt. (Och det hade han ju faktiskt.)
Som jag också skrivit fick jag redan samma kväll som datorn försvann låna en nästan likadan Macintosh av en kollega – gudskelov!
Jag kunde alltså hela tiden jobba/surfa/maila, dock inte riktigt som vanligt. Kunde hålla mig flytande och leverera redan beställda jobb, men att jag hade rubbats fullkomligt ur mina rutiner och tvingades använda Telias idiotiska webbmail istället för mitt vanliga mailprogram gjorde att jag under lång tid knappt föreslog någon redaktör några nya idéer och heller inte följde upp gamla redan utmailade förslag – så det hela blev i förlängningen en lååång ekonomisk svacka, som fortfarande pågår, där kostnaden för att efter sex veckor köpa en ny dator bara var en mindre del.
Datorn försvann den 13 september. Den 11 december kl 11.17 fick jag så ett mail, med rubriken "your lap top" och följande ordalydelse:
Gunilla,Det var sämsta möjliga tajming! Samma eftermiddag skulle jag nämligen flyga hem till Stockholm. Jag var dock beredd att kasta mig iväg vart som helst på Manhattan för att fiska upp datorn, och svarade såklart omedelbart på mailet för att veta var den fanns.
Your Mac laptop is with me. How can I arrange to hand it over? Hope, you are in New York now or some time soon. Kindly let me know by responding to this e-mail, thanks.
TL
Men det något mystiska svaret kom först 14.05:
Gunilla,...och då var det inte mycket tid kvar, särskilt inte som den uppenbarligen ryska diplomaten inte svarade på sitt mobilnummer.
I regret that you had to cash out for a new laptop but it was beyond my control....Will explain later. I am terribly busy now.
I am at 42nd street on the East side...if you have time to come by... Unfortunately, I do not. A small check of identity: where did you lose your precious machine? Thank you. Feel free to call 917-XXX-XXXX.
Tatyana
När jag till sist skrev att jag var tvungen att resa till flygplatsen kom svaret (16.13):
What a pity I did not contact you yesterday. Once again, I am so sorry about the monstrous delay but I had a good reason: was out of the country for a few weeks, then returned to my Committee being in session (big time: main part of the GA ) and just forgot about it ... All this time it was locked in one of my rarely used archive drawers....Well, jag tycker väl inte att hon hade en så himla bra anledning att inte genast lämna in datorn till säkerhetsvakterna..?! Hur lång tid hade det tagit, några minuter (det finns vakter överallt på FN, särskilt många utanför generalförsamlingens ordförandes kontor och delegatsloungen...)? Som en kompis till mig skrev:
Pardon my KGB-style inquiry: after so much time I woulnd't want to return your Mac to someone else....
Tatyana
Frankly, I find it shockingly negligent that someone in this woman’s position would handle this situation like this. The claim that she recovered the laptop, obviously knowing that it possibly belonged to a UN colleague, and claim to lock it up and ‘forget about it’ for a few months is certainly a lie. Surely she must have realised that vital UN operation info and even confidential UN directives may have been stored on the computer, in which case she should have handed it over to the security guards immediately, even before she returned to her office.Men jag anmälde aldrig Tatyana för FN:s säkerhetssystem, mest för att jag först av allt ville ha tillbaka datorn hel och ren. Och nu, när jag äntligen fått det, orkar jag liksom inte hålla på. Fast, jag kanske ändrar mig...
Gunilla, you should cover yourself and contact the security guards that you reported the loss to immediately, informing them how it was recovered and by whom. I can’t put my finger on it exactly, but there is something very dubious about this women’s conduct, and it is clear to me that she knows it.
Nå, det har spekulerats i att den som tog hand om min dator hade tänkt behålla den och/eller sälja den, och fått kalla fötter.
Men efter all den korrespondens jag har haft med Tatyana de senaste två månaderna tror jag inte alls det. Hon verkar helt enkelt ha varit himla klantig och omdömeslös, som inte lämnade in datorn genast – och sedan glömde den. Vet inte hur många gånger hon bett om ursäkt för detta – senast när vi sågs som hastigast på baren på Upper West Side – men det hjälps liksom inte. Min förlorade höst och min ekononomiska svacka kan ursäkterna inte göra ogjorda...
Och även om jag såklart är mycket glad över att äntligen ha återfått datorn så är det lite konstigt – jag har ju liksom gått vidare med min nya dator! Nya program, nya rutiner etc. Det kommer att innebära en hel del pyssel att synkronisera dem och alla de olika filerna.
Den gamla datorn är lite sliten (den har varit med mig i såväl maliska Timbuktu som i indiska Chhattisgarh och mexikanska Oaxaca, så inte att undra på!) och har nog inget strålande andrahandsvärde. Så jag ska behålla den, och ha den som reservdator + backupdator + musikdator att koppla till vardagsrummets högtalare.
Men jag tror att den är lite sur på mig för att jag glömde den och för att den tvingats ligga i en skrivbordslåda i flera månader. För nu strejkar strömförsörjningen på ett mystiskt vis. Trots att sladden lyser grönt (="laddning sker") så beter datorn sig som om den knappt får någon ström alls! Den orkar bara vara igång max en minut i taget.
Så det går tyvärr sådär med att synkronisera datorerna och att fiska upp viktiga filer och fotografier som jag saknat... Men jag har kunnat konstatera att alla webbsidor som var öppna i datorn handlade om Hillary Clinton och sjukvårdsreformer – lätt bisarrt att plötsligt transporteras tillbaka till det inrikespolitiska läget i september.
Tatyana är förresten sekreterare i en gissningsvis bisarr arbetsgrupp på FN.
/Gunilla
P S Som gammal slavist gillar jag egentligen inte att skriva Tatyana på svenska. Det bör vara Tatjana eller – enligt TT-språket – Tatiana.
Men, det är det hon själv använder här och – som en kollega skrev: "bra stava med "y", då verkar hon mer som en ryska ur en James Bond-film eller så....".
09 February 2008
New Yorks coolaste svenskar bor i Harlem
Marcus Samuelsson berättar om hur det är att bo i Harlem i Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet. Citat (ur DN-intervjun):
Du kan också bo här, istället för på trista downtown-hotell – läs mer här.
/Gunilla
- Harlem har blivit mer tillgängligt och finns med i dialogen på ett annat sätt än förut. Det byggs mer, restauranger och affärer etableras, barnfamiljer, konstnärer, advokater och musiker flyttar hit. Det blir en skön mix av människor.Och sedan i fjol bor även Nina Persson här i krokarna, se SvD.
Du kan också bo här, istället för på trista downtown-hotell – läs mer här.
/Gunilla
Latteliberaler och Dunkin' Donuts-demokrater
NEW YORK Här är en intressant analys i brittiska Times av vilka demografiska grupper bland demokraterna som röstar på Barack Obama respektive Hillary Clinton. Resonemanget är att man kan dela upp deras väljare grovt efter de olika kaffedrickande kulturer som finns i USA (tänk att man numera alls kan tala om kaffe som en relevant faktor i detta land!).
Jag tar mig friheten att citera ett rejält långt utdrag:
Jag tycker att analysen är intressant, och rätt förförisk. Men Barack Obama har vunnit flera av sina mest övertygande segrar i den amerikanska Mellanvästern (t ex Iowa och Nebraska). Vilket knappast är Starbucks-kulturens starkaste fästen.
Nu är förstås frågan – vilken drickande grupp föredrar republikanen John McCain? Kanske de som helst dricker öl.
/Gunilla
P S Kakor till kaffet? Om inte flottyrringar, så kanske Clinton cookies – dessa glaserade kakor och kakformar fanns på Clinton Museum Store i Little Rock:
En närbild på kakorna fanns här.
Jag tar mig friheten att citera ett rejält långt utdrag:
Among voters whose voting choice is not based on identity politics, Mr Obama's supporters are the latte liberals. These are the people for whom Starbucks, with its $5 cups of coffee and fancy bakeries, is not just a consumer choice but a lifestyle. They not only have the money. They share the values.They live by all those little quotes on the side of Starbucks cups about community service and global warming. They embrace the Obama candidacy because to them he transcends traditional class and economic divides. He is a transformative political figure - potentially the first black man to be president - and is seen as the one to revive America's faith in itself and restore America's status in the world. For these voters the defining emotion is hope.
Mrs Clinton is the candidate of what might be called Dunkin' Donut Democrats. They do not have money to waste on multiple-hyphenated coffee drinks - double-top, no-foam, non-fat lattes and the like. Not for them the bran muffins or the biscotti. They are the 75-cent coffee and doughnut crowd. For them caffeine choice doesn't correlate with their values but simply represents a means of keeping them going through their challenging day.
Though they don't doubt that global warming is important, they think it can wait. They want to make sure first they can pay the heating bills. They're not in favour of the Iraq war but neither are they so focused on restoring America's image in the world. They're not necessarily racist, it's just that they're not especially animated by the idealism represented by the first black president. For them anxiety, not aspiration is the defining factor.
Tipstack: Dick Erixon.
Jag tycker att analysen är intressant, och rätt förförisk. Men Barack Obama har vunnit flera av sina mest övertygande segrar i den amerikanska Mellanvästern (t ex Iowa och Nebraska). Vilket knappast är Starbucks-kulturens starkaste fästen.
Nu är förstås frågan – vilken drickande grupp föredrar republikanen John McCain? Kanske de som helst dricker öl.
/Gunilla
P S Kakor till kaffet? Om inte flottyrringar, så kanske Clinton cookies – dessa glaserade kakor och kakformar fanns på Clinton Museum Store i Little Rock:
En närbild på kakorna fanns här.
Little Rock revisited
NEW YORK Nu har jag lagt ut ett gammalt inlägg, som inte riktigt blev klart när jag skrev det på flygplatsen i Little Rock i söndags, det hamnade alltså en bit ner här: Rapport från Little Rock.
Samtliga Little Rock-inlägg finns här.
/Gunilla
Samtliga Little Rock-inlägg finns här.
/Gunilla
08 February 2008
Russian blondes
NEW YORK Konversation på telefon mellan mig och Tatyana, FN-diplomat.
Tatyana (med stark rysk brytning): "Hur känner vi igen varandra? Jag ser ehhhhhh.... ("rysk ut", kanske, tänker jag?) ...jo, jag är blond – alla säger att jag ser svensk ut!"
Jag: "OK. Alla säger att jag ser rysk ut."
Tatyana: "Ah, we are bound to meet each other! I am so sorry I didn't meet you at the UN, I could have given you a tour at the UN!"
Jag (*tänker surt*): "I don't need a tour at the UN... Well, meet you in court!" (*säger glatt*): "See you at Hi Life!"
/Gunilla
Tatyana (med stark rysk brytning): "Hur känner vi igen varandra? Jag ser ehhhhhh.... ("rysk ut", kanske, tänker jag?) ...jo, jag är blond – alla säger att jag ser svensk ut!"
Jag: "OK. Alla säger att jag ser rysk ut."
Tatyana: "Ah, we are bound to meet each other! I am so sorry I didn't meet you at the UN, I could have given you a tour at the UN!"
Jag (*tänker surt*): "I don't need a tour at the UN... Well, meet you in court!" (*säger glatt*): "See you at Hi Life!"
/Gunilla
Fredagskväll i Harlem
NEW YORK Idag har varit en helt misslyckad dag som fick avsluta en jobbig vecka. Jag har knappt sovit ordentligt en en enda natt, som bäst halvsovit några timmar i stöten, eftersom det har varit en anhopning av deadlines. Var och en av artiklarna har inneburit en mängd kontakter med intervjupersoner – för att inte tala om, i vissa fall, deras jobbiga assistenter – och alla vill givetvis läsa och godkänna sina citat och helst allt annat också. Förresten, somliga vill helst av allt skriva artiklarna själva.
Så det har varit ett evigt mailande och ringande fram och tillbaka. Ena stunden har jag hamnat i Washington, den andra i Åre, den tredje i Lund.
De flesta av artiklarna blev till sist klara – utom den största av dem alla, cirka 15 000 tecken, som måste dras några varv till (med fler intervjuer och rentav en brunch på söndag, då jag ska få lära mig vad ämnet egentligen handlar om).
Inatt vid 3-tiden kollapsade jag av trötthet, gick upp vid 6-tiden för att få iväg något som var klart innan jag kollapsade igen – och vaknade med ett ryck vid 11-tiden.
Då hade det dykt upp ett mail från svenska FN-delegationen, som gick ut på att Jan Eliasson skulle hålla presskonferens om Sudan. Hade de ju kunnat berätta igår, så hade jag kanske kunnat ordna med ackrediteringspapper i tid.
Jag kastade mig i alla fall ner till FN, eftersom det verkade vara ett bra tillfälle att hänga lite där och kanske rentav hämta upp min förlorade dator. Men jag fick inte min ackreditering förnyad utan rätt intyg, kom alltså inte ordentligt in i byggnaden – och upptäckte såklart att jag i brådskan inte hade fått med mig strömkablarna till min dator.
Så allt var helt misslyckat – jag satt kvar i FN:s allmänna entré så länge strömmen räckte, vilket inte var så länge. Videochattade med en av de mottagande chefredaktörerna, vilket var roligt så länge det varade. Men fick inte tag på vare sig den ryska FN-diplomaten som tagit hand om min dator eller någon av de hemliga källor, hehe, som jag hade tänkt träffa. Och ingen Jan Eliasson-presskonferens (vad den handlade om kan ni läsa här). Sedan försvann även resten av dagen på något mystiskt vis. Men jag hann med att på vägen hem sitta en liten stund i eftermiddagssolen i Bryant Park, med en power smoothie och dagens New York Times – alltid lika trevligt.
Nu ska jag iväg till en bar på Upper West Side och hämta upp – tro det eller ej – min dator! Inser att jag glömt berätta den storyn här, sorry. Men det är inte så spännande, utan mest jobbigt – man kan nog lugnt räkna med att detta elände (mitt eget slarv) kostat mig många tusentals dollar.
För att inte tala om hur irriterande det var att inte ha datorn på plats i Stockholm i julas, eftersom den innehåller massor av dokument till min deklaration och annat samt fotografier som skulle ha blivit julklappar. Ett antal kurirer stod beredda att ta den med från New York, men logistiken fungerade inte riktigt. Oh, well. Nu måste jag dra – en rysk FN-diplomat väntar mig alltså på en bar, och det åtminstone låter ju spännande.
/Gunilla
Så det har varit ett evigt mailande och ringande fram och tillbaka. Ena stunden har jag hamnat i Washington, den andra i Åre, den tredje i Lund.
De flesta av artiklarna blev till sist klara – utom den största av dem alla, cirka 15 000 tecken, som måste dras några varv till (med fler intervjuer och rentav en brunch på söndag, då jag ska få lära mig vad ämnet egentligen handlar om).
Inatt vid 3-tiden kollapsade jag av trötthet, gick upp vid 6-tiden för att få iväg något som var klart innan jag kollapsade igen – och vaknade med ett ryck vid 11-tiden.
Då hade det dykt upp ett mail från svenska FN-delegationen, som gick ut på att Jan Eliasson skulle hålla presskonferens om Sudan. Hade de ju kunnat berätta igår, så hade jag kanske kunnat ordna med ackrediteringspapper i tid.
Jag kastade mig i alla fall ner till FN, eftersom det verkade vara ett bra tillfälle att hänga lite där och kanske rentav hämta upp min förlorade dator. Men jag fick inte min ackreditering förnyad utan rätt intyg, kom alltså inte ordentligt in i byggnaden – och upptäckte såklart att jag i brådskan inte hade fått med mig strömkablarna till min dator.
Så allt var helt misslyckat – jag satt kvar i FN:s allmänna entré så länge strömmen räckte, vilket inte var så länge. Videochattade med en av de mottagande chefredaktörerna, vilket var roligt så länge det varade. Men fick inte tag på vare sig den ryska FN-diplomaten som tagit hand om min dator eller någon av de hemliga källor, hehe, som jag hade tänkt träffa. Och ingen Jan Eliasson-presskonferens (vad den handlade om kan ni läsa här). Sedan försvann även resten av dagen på något mystiskt vis. Men jag hann med att på vägen hem sitta en liten stund i eftermiddagssolen i Bryant Park, med en power smoothie och dagens New York Times – alltid lika trevligt.
Nu ska jag iväg till en bar på Upper West Side och hämta upp – tro det eller ej – min dator! Inser att jag glömt berätta den storyn här, sorry. Men det är inte så spännande, utan mest jobbigt – man kan nog lugnt räkna med att detta elände (mitt eget slarv) kostat mig många tusentals dollar.
För att inte tala om hur irriterande det var att inte ha datorn på plats i Stockholm i julas, eftersom den innehåller massor av dokument till min deklaration och annat samt fotografier som skulle ha blivit julklappar. Ett antal kurirer stod beredda att ta den med från New York, men logistiken fungerade inte riktigt. Oh, well. Nu måste jag dra – en rysk FN-diplomat väntar mig alltså på en bar, och det åtminstone låter ju spännande.
/Gunilla
07 February 2008
06 February 2008
Midwest gillar också Obama
NEW YORK Jodå, jag smet iväg på valvaka. Man måste ju äta, och varför inte intaga sin seafood gumbo-middag samtidigt som man kollar på CNN (jag har fortfarande inte skaffat TV-abonnemang och kan inte kolla på TV hemma).
Jag kom in på Baton Rouge i Hamilton Heights/Sugar Hill (en del av Harlem som vetter mot Washington Heights) vid 11-tiden eller så, samtidigt som Barack Obama höll kvällens tal i Chicago.
Det var långt och fint, och så gott som alla på den lilla restaurangen lyssnade helspänt och rördes till tårar – men sedan vred personalen upp diskomusiken på högsta, så jag missade alla analyser och grejer i studion. Eller rättare sagt, jag såg pundit-diskussionerna, men hörde dem inte – så jag fick själv hitta på vad de troligen sade.
Hittills har jag inte tänkt ut någon bra förklaring till varför Hillary Clintons seger i Kalifornien var så stor (med ganska många röster räknade) samtidigt som CNN:s prompter tutade ut att vallokalsundersökningarna visade att Clinton och Barack Obama låg lika.
Oh, well. Nu är jag hemma vid radion igen.
Annars kändes kvällen som ett barnkalas: alla (kandidater) fick påsar (delstatsvinster)!
Minsta överraskningen: att Mitt Romney fick snudd på 90 % i Utah. Fast jag gapade i alla fall över siffran.
Allra största överraskningen (tycker jag, men jag har inte sett/hört andra kommentarer om detta ännu): att Barack Obama fullkomligt krossade och utklassade Hillary Clinton i en helvit och superdemokratisk delstat som Minnesota – med 67 mot 32 %! Vem hade kunnat tro något sådant?! Inte jag, i alla fall. (Jämför med opinionsundersökningar som denna, vilka jag i och för sig inte hade koll på, som visar tydlig Clintonvinst.) Iowa var uppenbart ingen engångsföreteelse. (Uppdatering: Anders Mellbourn missar i denna intervju det där med Minnesota, trots att där är proppfullt just av demokraternas kärnväljare som han talar om. Och där finns lika många delegater som i Missouri. Slutnördat!)
Nu, åter till saltgruvan.
/Gunilla
Jag kom in på Baton Rouge i Hamilton Heights/Sugar Hill (en del av Harlem som vetter mot Washington Heights) vid 11-tiden eller så, samtidigt som Barack Obama höll kvällens tal i Chicago.
Det var långt och fint, och så gott som alla på den lilla restaurangen lyssnade helspänt och rördes till tårar – men sedan vred personalen upp diskomusiken på högsta, så jag missade alla analyser och grejer i studion. Eller rättare sagt, jag såg pundit-diskussionerna, men hörde dem inte – så jag fick själv hitta på vad de troligen sade.
Hittills har jag inte tänkt ut någon bra förklaring till varför Hillary Clintons seger i Kalifornien var så stor (med ganska många röster räknade) samtidigt som CNN:s prompter tutade ut att vallokalsundersökningarna visade att Clinton och Barack Obama låg lika.
Oh, well. Nu är jag hemma vid radion igen.
Annars kändes kvällen som ett barnkalas: alla (kandidater) fick påsar (delstatsvinster)!
Minsta överraskningen: att Mitt Romney fick snudd på 90 % i Utah. Fast jag gapade i alla fall över siffran.
Allra största överraskningen (tycker jag, men jag har inte sett/hört andra kommentarer om detta ännu): att Barack Obama fullkomligt krossade och utklassade Hillary Clinton i en helvit och superdemokratisk delstat som Minnesota – med 67 mot 32 %! Vem hade kunnat tro något sådant?! Inte jag, i alla fall. (Jämför med opinionsundersökningar som denna, vilka jag i och för sig inte hade koll på, som visar tydlig Clintonvinst.) Iowa var uppenbart ingen engångsföreteelse. (Uppdatering: Anders Mellbourn missar i denna intervju det där med Minnesota, trots att där är proppfullt just av demokraternas kärnväljare som han talar om. Och där finns lika många delegater som i Missouri. Slutnördat!)
Nu, åter till saltgruvan.
/Gunilla
05 February 2008
Harlem: Fördel Obama
NEW YORK Idag har det varit ännu en julafton för oss statsvetare/journalister/political junkies. Och nu har vallokalerna stängts här i New York. Ska inte trötta er med långa utläggningar om valet, för det finns det ju i överflöd överallt som det är ändå.
Men jag kan berätta om hur det är i Harlem, som ju alltid varit rent Clintonland: Harlem verkar helt och hållet ha svängt över till Barack Obama de senaste månaderna, sedan han blivit mer känd. Hillary och Bill Clintons lätt rasistiskt färgade utfall har inte hjälpt dem/henne här, och många uppfattar nog att den clintonska kampanjen försökt sätta latinos mot svarta – något som inte uppskattas.
Jag gick hemifrån och längs med 125:e gatan bort mot Bill Clintons kontorsbyggnad mellan 5:e och 6:e, och såg inte ett enda plakat eller flygblad till förmån för Hillary Clinton – däremot massor med Obamaaktivister (som dock berättade att de hade sett till några Clintonkampanjmakare tidigare under dagen). Jag tror dock inte att splittringen ska överdrivas, många Obamanicas kan tänka sig Clinton och vice versa.
Några republikaner syns faktiskt nästan aldrig till alls i Harlem. Men jag har hört talas om att det finns några.
Barack Obama öppnade nyligen sitt andra New York-kampanjkontor i Harlem, och där kikade jag in för att kolla läget. Ett mycket enkelt och ganska litet ställe – men fullt av liv och volontärarbetare och smittande energi av det där slaget som man nästan kan ta på, och som gör USA så fantastiskt. Jag fick värja mig för att inte få några buntar flygblad tryckta i famnen, och lyckades med hänvisning till mitt yrke – "har inte lust att bli politisk kampanjarbetare, däremot återvänder jag gärna för att göra reportage", förklarade jag.
Sedan besökte jag en vallokal i en gymnastiksal i en skola på 130:e och 5:e, och där var det inte lika hektiskt. Blott cirka 200 personer hade röstat just där på hela dagen. Men det märkliga var de extremt gammalmodiga valmaskinerna... Fullt i klass med de museala jag sett på vischan i Pennsylvania (se nedan) eller hittat på nätet. På Manhattan!
Jag hade ingen kamera med mig, och även om jag hade haft det hade jag nog inte fått fotografera. Synd, för dessa mekaniska manicker med sina spakar är omöjliga att föreställa sig om man inte sett dem! Och jag lyckades inte kolla in hur de ser ut ordentligt, fick bara smygkika in bakom draperiet mellan väljarna.
Nu borde jag sitta hemma och skriva på en viss text. Men jag är lite lockad att ta en kvällspromenad och smita in på valvaka i Harlem – på den för mig hittills okända restaurangen Baton Rouge, där det också råkar vara Mardi Gras-firande (kolla in bilden på kräftgrytan!). "Fat Tuesday meets Super Tuesday." Än så länge valvakar jag dock hemma vid datorn, med hjälp av Brian Lehrer Show på radion.
Det mest spännande just nu är hur det kommer att gå för alla kandidater i Kalifornien!
/Gunilla
Avlagd röstningsmaskin i vallokalen i White Horse, en by i Amishland i Pennsylvania (fotograferad när jag var där i november 2004).
Men jag kan berätta om hur det är i Harlem, som ju alltid varit rent Clintonland: Harlem verkar helt och hållet ha svängt över till Barack Obama de senaste månaderna, sedan han blivit mer känd. Hillary och Bill Clintons lätt rasistiskt färgade utfall har inte hjälpt dem/henne här, och många uppfattar nog att den clintonska kampanjen försökt sätta latinos mot svarta – något som inte uppskattas.
Jag gick hemifrån och längs med 125:e gatan bort mot Bill Clintons kontorsbyggnad mellan 5:e och 6:e, och såg inte ett enda plakat eller flygblad till förmån för Hillary Clinton – däremot massor med Obamaaktivister (som dock berättade att de hade sett till några Clintonkampanjmakare tidigare under dagen). Jag tror dock inte att splittringen ska överdrivas, många Obamanicas kan tänka sig Clinton och vice versa.
Några republikaner syns faktiskt nästan aldrig till alls i Harlem. Men jag har hört talas om att det finns några.
Barack Obama öppnade nyligen sitt andra New York-kampanjkontor i Harlem, och där kikade jag in för att kolla läget. Ett mycket enkelt och ganska litet ställe – men fullt av liv och volontärarbetare och smittande energi av det där slaget som man nästan kan ta på, och som gör USA så fantastiskt. Jag fick värja mig för att inte få några buntar flygblad tryckta i famnen, och lyckades med hänvisning till mitt yrke – "har inte lust att bli politisk kampanjarbetare, däremot återvänder jag gärna för att göra reportage", förklarade jag.
Sedan besökte jag en vallokal i en gymnastiksal i en skola på 130:e och 5:e, och där var det inte lika hektiskt. Blott cirka 200 personer hade röstat just där på hela dagen. Men det märkliga var de extremt gammalmodiga valmaskinerna... Fullt i klass med de museala jag sett på vischan i Pennsylvania (se nedan) eller hittat på nätet. På Manhattan!
Jag hade ingen kamera med mig, och även om jag hade haft det hade jag nog inte fått fotografera. Synd, för dessa mekaniska manicker med sina spakar är omöjliga att föreställa sig om man inte sett dem! Och jag lyckades inte kolla in hur de ser ut ordentligt, fick bara smygkika in bakom draperiet mellan väljarna.
Nu borde jag sitta hemma och skriva på en viss text. Men jag är lite lockad att ta en kvällspromenad och smita in på valvaka i Harlem – på den för mig hittills okända restaurangen Baton Rouge, där det också råkar vara Mardi Gras-firande (kolla in bilden på kräftgrytan!). "Fat Tuesday meets Super Tuesday." Än så länge valvakar jag dock hemma vid datorn, med hjälp av Brian Lehrer Show på radion.
Det mest spännande just nu är hur det kommer att gå för alla kandidater i Kalifornien!
/Gunilla
Avlagd röstningsmaskin i vallokalen i White Horse, en by i Amishland i Pennsylvania (fotograferad när jag var där i november 2004).
Kaviarkalas
NEW YORK Just nu har det ackumulerats inte mindre än fyra (4) stycken tuber med Kalles kaviar i mitt kylskåp.
Det händer kanske en gång vart tredje år att jag äter den typen av kaviar, eller romkräm som det heter på finlandssvenska. Det är när jag kommer på att man kan tota ihop ett stiligt och gott cocktailtilltugg, genom att smeta ut kaviar tunt på en platta utkavlad smördeg, som man rullar ihop, skär i snittar – stora som en enkrona ungefär – och gräddar snabbt på hög värme (courtesy of Helene).
Jag misstänker att min (svenska) januarihyresgäst bunkrat på Ikea, där säljs det minsann kaviar. Men det finns New York-kylskåp som innehåller fler Kalles-tuber än mitt ... nämligen 12.
/Gunilla
Det händer kanske en gång vart tredje år att jag äter den typen av kaviar, eller romkräm som det heter på finlandssvenska. Det är när jag kommer på att man kan tota ihop ett stiligt och gott cocktailtilltugg, genom att smeta ut kaviar tunt på en platta utkavlad smördeg, som man rullar ihop, skär i snittar – stora som en enkrona ungefär – och gräddar snabbt på hög värme (courtesy of Helene).
Jag misstänker att min (svenska) januarihyresgäst bunkrat på Ikea, där säljs det minsann kaviar. Men det finns New York-kylskåp som innehåller fler Kalles-tuber än mitt ... nämligen 12.
/Gunilla
04 February 2008
Glöm aldrig Teddy
NEW YORK En gnutta besserwisseri: Det är fel att Barack Obama är "så ung att han kan bli den yngste presidenten genom tiderna, efter John F Kennedy".
Det var Theodore Roosevelt – som blev president 1901 (fast Kennedy är den yngste som valts till president; Roosevelt var vicepresident och fick ta över sedan president William McKinley mördats).
/Gunilla
Det var Theodore Roosevelt – som blev president 1901 (fast Kennedy är den yngste som valts till president; Roosevelt var vicepresident och fick ta över sedan president William McKinley mördats).
/Gunilla
Inte bara Photo Opportunities
NEW YORK Man lär sig ständigt nya begrepp! Se de två blåmarkerade i Mitt Romneys pressmeddelande nedan. Lite kul.
Tyvärr finns det inget som för mig till The Campaign Trail i någon tappning, vad det verkar. För närkontakt med presidentkandidatfronten och "behind the scenes"-berättelser rekommenderas korrespondenterna Daniel Allings och Ginna Lindbergs blogg på Sveriges Radios hemsida, och fotografen Thomas Nilssons dito.
/Gunilla
GOVERNOR MITT ROMNEY CAMPAIGNS IN CALIFORNIA
Boston, MA – On Monday, February 4, 2008, Governor Mitt Romney will campaign in California. The following events are open to the media:
Monday, February 4, 2008:
7:50 p.m. Governor Romney Holds an Airport Rally in Long Beach
Daugherty Sky Harbor
2801 East Spring Street
Long Beach, CA
8:35 p.m. Governor Romney Holds a Media Availability
Daugherty Sky Harbor
2801 East Spring Street
Long Beach, CA
/Gunilla
Tyvärr finns det inget som för mig till The Campaign Trail i någon tappning, vad det verkar. För närkontakt med presidentkandidatfronten och "behind the scenes"-berättelser rekommenderas korrespondenterna Daniel Allings och Ginna Lindbergs blogg på Sveriges Radios hemsida, och fotografen Thomas Nilssons dito.
/Gunilla
GOVERNOR MITT ROMNEY CAMPAIGNS IN CALIFORNIA
Boston, MA – On Monday, February 4, 2008, Governor Mitt Romney will campaign in California. The following events are open to the media:
Monday, February 4, 2008:
7:50 p.m. Governor Romney Holds an Airport Rally in Long Beach
Daugherty Sky Harbor
2801 East Spring Street
Long Beach, CA
8:35 p.m. Governor Romney Holds a Media Availability
Daugherty Sky Harbor
2801 East Spring Street
Long Beach, CA
/Gunilla
Stockholmare i New York
NEW YORK Ännu en klockren New York-krönika från min vän Jenny i SvD! Hon har verkligen funnit sin form. Ett smakprov:
Det finns mycket ångest i New York just nu, men européer gör sitt bästa för att konsumera bort den åt lokalbefolkningen. Staden är en enda stor utförsäljning för dem som får betalt i något annat än dollar. (Gränsen för stockholmare går däremot vid hotell. Det känns bättre att tränga in sig hos vänner som betalar tusentals dollar i hyra. New York-bor undviker i gengäld noggrant att ta med svenska gäster till sina favoritrestauranger, eftersom dricks också betraktas som en helt onödig utgift.)/Gunilla
03 February 2008
Min Little Rockvistelse som Googlekarta
Klicka här, så får ni se en större karta och kan läsa lite om de olika platserna jag rört mig mellan i Little Rock!
/Gunilla
Little Rock-rapport
LITTLE ROCK De senaste dagarna har jag funderat en del på hur det var för Hillary Rodham att komma hit till Little Rock, 1974. Nyutexaminerad från Yale, och säkert egentligen med ambitioner att hamna på något flashigt jobb i Boston, New York, Chicago eller Washington. Little Rock är en veritabel håla – visserligen ganska stor och rätt trevlig, men ändock en håla, omgiven av gissningsvis rätt efterbliven vischa.
Nå, hon tycks ju ha överlevt, och mitt besök i Little Rock – om än blott två och en halv dagar – har varit odelat positivt.
Jag har varit här för att intervjua en viss person, och passade på att dessutom:
• hänga på Clinton Foundation/Clinton Library (fullt av devota hyllningar i utställningsform till gissa vem, men också en nyttig repetition av lite samtidshistoria)
• hänga på Clinton Museum Store (oj, där fanns fler Clintonsouvenirer än ni kan tänka er!)
• glida omkring på sta'n för att kolla in densamma och tala med Little Rockbor. Detta är som så många amerikanska städer en plats där man är lite suspekt om man går till fots, men det fanns i alla fall trottoarer här och var. De senaste åren har den rätt nedgångna innersta'n dessutom begåvats med en del nya kaféer och restauranger vid floden (River Market) och rentav konstgallerier samt en söt turistspårvagnslinje – så det var inte helt deprimerande. Little Rockborna var dessutom väldigt varma och trevliga och hjälpsamma – dock verkade många av dem en aning inavlade...
och • besöka restaurangen Acadia för lördagsmiddag – tog lokalbussen lite på måfå till Pulaski Heights och Kavanaugh Boulevard, där det enligt New York Times Little Rock-guide skulle finnas bra ställen, och gick av en slump rakt på den restaurang som möjligen var den bästa i sta'n.
På söndagen tänkte jag hyra en bil eftersom jag älskar att kajka runt på den amerikanska vischan. Och vad kunde väl vara bättre för en "politisk turist" som jag än att, två dagar för Arkansas och en massa andra delstaters primärval, besöka Bill Clintons och Mike Huckabees födelseort Hope?!
Jag hade klurat ut ett lämpligt dagsprogram, men det blev ingen bilhyra av. Dels hade jag nog med utgifter ändå, dels behövde jag jobba med en artikel, dels regnade det småspik och var då rakt inget utflyktsväder! Det kanske istället blir ett nytt Arkansas-besök ifall Hillary Clinton (eller, mer osannolikt, Mike Huckabee) vinner sitt partis nominering. Man vet aldrig.
Jag tillbringade i stället större delen av söndagen på mitt B&B, med att skriva ihop en lång text om svenska civilekonomers karriärplanering (det, ni).
Vad jag gjorde innan jag drog till flygplatsen, och som var snudd på än mer politiskt och historiskt intressant än att fara till Hope och/eller Hot Springs, var att besöka Central High. Det är gymnasieskolan som 1957 hamnade i nyhetsmedier världen över, sedan federal militär tvingats eskortera de nio svarta studenter ("Little Rock Nine") som nekades tillträde till skolan av Arkansas nationalgarde och Little Rocks otäcka vita, medborgargarden.
Häromåret byggdes ett museum intill skolan, där man genom skärmar och bildspel med mera får lära sig mer om de rasmotsättningar som var vardag i den amerikanska södern på den tiden. Scary! Om ni har lika dimmiga begrepp som jag hade om vad som hände i Little Rock 1957, läs och lär mer i exempelvis Wikipedia.
/Gunilla
Nå, hon tycks ju ha överlevt, och mitt besök i Little Rock – om än blott två och en halv dagar – har varit odelat positivt.
Jag har varit här för att intervjua en viss person, och passade på att dessutom:• hänga på Clinton Foundation/Clinton Library (fullt av devota hyllningar i utställningsform till gissa vem, men också en nyttig repetition av lite samtidshistoria)
• hänga på Clinton Museum Store (oj, där fanns fler Clintonsouvenirer än ni kan tänka er!)
• glida omkring på sta'n för att kolla in densamma och tala med Little Rockbor. Detta är som så många amerikanska städer en plats där man är lite suspekt om man går till fots, men det fanns i alla fall trottoarer här och var. De senaste åren har den rätt nedgångna innersta'n dessutom begåvats med en del nya kaféer och restauranger vid floden (River Market) och rentav konstgallerier samt en söt turistspårvagnslinje – så det var inte helt deprimerande. Little Rockborna var dessutom väldigt varma och trevliga och hjälpsamma – dock verkade många av dem en aning inavlade...
och • besöka restaurangen Acadia för lördagsmiddag – tog lokalbussen lite på måfå till Pulaski Heights och Kavanaugh Boulevard, där det enligt New York Times Little Rock-guide skulle finnas bra ställen, och gick av en slump rakt på den restaurang som möjligen var den bästa i sta'n.
På söndagen tänkte jag hyra en bil eftersom jag älskar att kajka runt på den amerikanska vischan. Och vad kunde väl vara bättre för en "politisk turist" som jag än att, två dagar för Arkansas och en massa andra delstaters primärval, besöka Bill Clintons och Mike Huckabees födelseort Hope?!
Jag hade klurat ut ett lämpligt dagsprogram, men det blev ingen bilhyra av. Dels hade jag nog med utgifter ändå, dels behövde jag jobba med en artikel, dels regnade det småspik och var då rakt inget utflyktsväder! Det kanske istället blir ett nytt Arkansas-besök ifall Hillary Clinton (eller, mer osannolikt, Mike Huckabee) vinner sitt partis nominering. Man vet aldrig.
Jag tillbringade i stället större delen av söndagen på mitt B&B, med att skriva ihop en lång text om svenska civilekonomers karriärplanering (det, ni).
Vad jag gjorde innan jag drog till flygplatsen, och som var snudd på än mer politiskt och historiskt intressant än att fara till Hope och/eller Hot Springs, var att besöka Central High. Det är gymnasieskolan som 1957 hamnade i nyhetsmedier världen över, sedan federal militär tvingats eskortera de nio svarta studenter ("Little Rock Nine") som nekades tillträde till skolan av Arkansas nationalgarde och Little Rocks otäcka vita, medborgargarden.
Häromåret byggdes ett museum intill skolan, där man genom skärmar och bildspel med mera får lära sig mer om de rasmotsättningar som var vardag i den amerikanska södern på den tiden. Scary! Om ni har lika dimmiga begrepp som jag hade om vad som hände i Little Rock 1957, läs och lär mer i exempelvis Wikipedia.
/Gunilla
Chili Bowl och Super Bowl
LITTLE ROCK Just nu gör jag en av de mest amerikanska grejer som alls existerar: sitter i en TV-försedd bar och väntar på att Super Bowl ska sätta igång (hm, egentligen väntar jag på mitt flygplan till Atlanta, för vidarebefordran hem till New York).Super Bowl är att av de amerikanska fenomen vars storhet jag hade absolut obefintlig koll på innan jag hamnade i USA. Några andra är: Thanksgiving, Halloween och volontärarbete.
Korrekt sällskap till Super Bowl är väl ett sixpack Budweiser – men jag äter en portion chili (se bilden) och en "Arkansas Harvest Salad" (det där med närodlat har även nått flygplatsbarsretoriken, tyvärr har den dränkts i dressing och är praktiskt taget oätlig).
De kan såklart inte bara spela fotboll där borta i Phoenix, Arizona – utan Super Bowl-matchen föregås av diverse flyguppvisningar och Star, Spangled Banner. Förresten, det hela är ett riktigt megajippo med tusentals kringevenemang – inte minst alla Super Bowl house parties som folk ordnar. I Little Rock var gatorna tomma hela eftermiddagen.
Jag fattar mycket lite av spelets regler, men hejar nog lite vagt på New York Giants.
Återkommer snart med en liten rapport från Little Rock!
/Gunilla
"Full tilt for primary"
LITTLE ROCK Här ser ni lite mer av förstasidan på Arkansas Democrat Gazette.Tidningen har idag publicerat en artikel från New York Times, tryckt där för några dagar sedan. Den visar klart och tydligt att söderns vita demokrater (s k yellow dog Democrats) knappast tänker rösta på vare sig Hillary Clinton eller Barack Obama, om någon av er nu trodde det.
I New York Times är rubriken "Seeking a Change, but Finding Few Choices". I Arkansas Democrat Gazette är den intressantare: "In South, disillusionment with GOP, skepticism over others". (GOP = Grand Old Party = republikanerna)
Expressen har ett fint reportage från Kenya – de har träffat Barack Obamas farmor!
/Gunilla
Söndag i Little Rock
LITTLE ROCK Dagens kontor blir matsalen på Rosemont Bed&Breakfast, där jag har bott i två nätter! Har just ätit en stadig frukost med fruktsallad, kaffe, bacon, äggröra och blåbärspankisar med lönnsirap.Lokalblaskan, Arkansas Democrat Gazette som ni ser på bilden, är inte oväntat full av reportage och kolumner inför primärvalen på tisdag (även i Arkansas), om alla möjliga kandidater. John McCain-supportrar på "ettabilden" (den störst uppslagna nyhetsbilden på förstasidan). Öh, nu ska jag jobba lite. Sedan besöka Central High Scool Museum.
/Gunilla
Trams på tåget
LITTLE ROCK Hoppas att ni gör som jag och läser Martin von Kroghs fina blogg om hans spännande liv som en av Sveriges mest begåvade reportagefotografer! Fast själv uttrycker han sig betydligt mer ödmjukt.
Nu är han tillbaka i New Delhi och hänger med postkoloniala överklasskretsar som spelar polo och samlar konst. Men inte bara. Denna solskensberättelse om den fattige mannen som sålde världens kanske sämsta uppfinning på ett pendeltåg är bedårande.
/Gunilla
Nu är han tillbaka i New Delhi och hänger med postkoloniala överklasskretsar som spelar polo och samlar konst. Men inte bara. Denna solskensberättelse om den fattige mannen som sålde världens kanske sämsta uppfinning på ett pendeltåg är bedårande.
/Gunilla
01 February 2008
Stockholm, Frankfurt, New York, Atlanta och nu...
...har jag landat i LITTLE ROCK. Ganska bisarrt, har mest vistats på flygplatser det senaste dygnet. Återkommer med rapport från Arkansas, men jag är här för att delta i detta evenemang.
Tyvärr har jag inte fått med mig min kamera, synd för jag fick just ett mail från en dam som lovat att visa "some very whimsical cookies made from our cookies cutters that I designed. The cookie cutters are silhouette’s of the Clintons heads and intricately done icing of their features". Oj!
Uppdatering: Kakorna fanns i Clinton Museum Store, och butikschefen Doug fotograferade dem åt mig (och åt er). Tyvärr glömde jag bort att provsmaka! Men jag kunde inte låta bli att köpa två Clinton-kakformar, à 1 dollar – så i jul blir det kanske lite annorlunda pepparkakor. Ni anar inte vilka tokiga souvenirer de hade i butiken.
/Gunilla
Tyvärr har jag inte fått med mig min kamera, synd för jag fick just ett mail från en dam som lovat att visa "some very whimsical cookies made from our cookies cutters that I designed. The cookie cutters are silhouette’s of the Clintons heads and intricately done icing of their features". Oj!
Uppdatering: Kakorna fanns i Clinton Museum Store, och butikschefen Doug fotograferade dem åt mig (och åt er). Tyvärr glömde jag bort att provsmaka! Men jag kunde inte låta bli att köpa två Clinton-kakformar, à 1 dollar – så i jul blir det kanske lite annorlunda pepparkakor. Ni anar inte vilka tokiga souvenirer de hade i butiken.
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)