Restauranger i New York

NEW YORK Jag fick nyss en middagsinbjudan från en hittills närmare obekant kollega, som tack för diverse mailtips jag skickat honom genom åren. Superkul, tycker jag som suttit hemma och tryckt på sistone (och levt på vad som finns i kylskåp, frys och skafferier, vilket som tur är varit allehanda godsaker). Det har spöregnat och varit grått och trist i flera dagar – men alldeles just nu började solen skina, så det lockar att gå ut igen!
Här har ni (och jag) mängder av färska tips på New York-restauranger att kolla in – gamla favoriter och en del för mig nya namn:
http://bacon.hornfeldt.se/?p=3917
(Tipstack: från P R, en bekants bekant via Facebook)

/Gunilla

Min nya utsikt

NEW YORK Bygget på granntomtet har avancerat..!

/Gunilla

Chris' Las Vegas Carpets

NEW YORK En av *mina* fotografer, Chris Maluszynski, är föremål för en rätt så rejäl artikel i senaste New Yorker, apropå ett fotoprojekt han jobbat med ett bra tag: mattor i Las Vegas. Läs om det här! Och om ni är i New York så visas de på torsdag kväll på 25 Central Park West.

/Gunilla

Helglektyr

NEW YORK Det senaste året har jag snöat in på vissa rättsfall. Sturebymordet, Vollsjömordet och allt vad det varit.
Just nu plöjer jag förundersökningsprotokollet inför rättegången på mordet på Linda Chen i Falun. Oj! Vilka världar man får höra talas om. Ena sidan är man vid Stångtjärnsstugan i Dalarna; den andra i kinesisk-vietnamesisk-småländska lånecirklar. Fyratusen sidor omfattar protokollet, har inte ens klarat av en fjärdedel ännu...
Skulle inte förvåna mig om jag river av förundersökningarna för Bjästa-målen också.

/Gunilla

Jay Z den nye Frank Sinatra

NEW YORK Här kommer lite härlig New York-romantik till er alla, och särskilt till Jenny, Alex och Hanna med sällskap, som landar här i dagarna!

Tipstack till B, via Facebook där någon också slog huvudet på spiken och utnämnde Jay Z till 2000-talets Frank Sinatra.

Uppdatering: Haha, det är ju Jay Z själv som är först med att utnämna sig till den nye Sinatra! Jag är dålig på ghetto-tugg, trots min uptown-image, och hörde inte att han sjöng det.

Läs hela texten här (jag noterar att det som i amerikansk debatt kallas "n-ordet" förekommer flera gånger, till skillnad från i videon).

Låt mig citera refrängen, alltså det Alicia Keys sjunger direkt från Times Square:

In New York,
Concrete jungle where dreams are made of,
There's nothing you can’t do,
Now you’re in New York,
These streets will make you feel brand new,
The lights will inspire you,
Lets hear it for New York, New York, New York

/Gunilla

Jamie goes to West Virginia

NEW YORK Jag har precis skrivit ett reportage om ett gammalt kärt ämne, nämligen skolmat (minnesgoda bloggläsare och ännu mer minnesgoda SvD-läsare minns kanske bilden från ett reportage om skolmaten i Stockholm från anno dazumal). Eller rättare sagt om skolträdgårdar.

Texten kommer i tidningen Skolvärlden framöver, men jag har skrivit om temat i olika sammanhang tidigare (Gourmet, Ekolådan/Veckans eko, Svensk Mjölk m fl publikationer).

Idag hittade jag i lite post-deadlineresearch denna TED-föreläsning med Jamie Oliver, vars TV-serie från West Virginia just nu går på amerikansk TV: "Jamie's Food Revolution". Han fick årets TED Prize, för sina folkbildande insatser.
Om ni har 20 minuter över, kolla gärna på Olivers föredrag – även om det mesta av det han säger är gammal skåpmat för den som följt debatten om kostvanor och bristen på matlagningskunnande i USA. Hans engagemang är inte att ta miste på!

Intressantast är filmklippen från West Virginia, där vissa barn inte ens känner igen tomater (åtminstone en pojke gissar på "potatis"). Scenen där Jamie Oliver testar en klass' grönsakskunskaper börjar vid 11.14.
Tydligen är det först tack vare inspelningarna som barnen ens fått lära sig använda kniv och gaffel!
Notera också bilden med ett berg av pizza och annan fet mat som riggats upp på ett köksbord för att illustrera en familjs kaloriexcesser under en vecka (7:45–8:20). Mamman får veta att hon håller på att döda sina barn, men Jamie Oliver tröstar henne också med att det går att stoppa – och han ska hjälpa henne..!

Här är New York Times' recension av TV-programmet.

Förresten, om det där med att tio procent av USA:s enorma sjukvårdskostnader är relaterade till fetma (samt att andelen riskerar att fördubblas) stämmer så ger det onekligen ett särskilt perspektiv till sjukförsäkringsdebatten.
Notera även Jamie Olivers diagram i början av föredraget (2:08–2:24) som visar hur mycket större risk det är ett en amerikan dör av en välfärdssjukdom än av mord (och risken för att dö av en terrorattack syns inte ens i diagrammet).

Uppdatering: Här kan ni se hela det första avsnittet av "Jamie's Food Revolution"! Jag har ännu inte kollat på mer än början av det, men det verkar som uppgjort för "bra", det vill säga dramaturgisk, TV – med arga och skeptiska West Virginia-bor ("We're not going to sit around and eat salad!") som ska omvändas.

/Gunilla

Steve Jobs 1984

Om världen och omvärlden i OmVärlden

NEW YORK Jag hoppas att ni har upptäckt att Sida låtit göra om sitt magasin OmVärlden. Jag har skrivit flera artiklar/porträtt/reportage i den, och fler är på väg.

I Resumé kan ni läsa vad ett antal branschproffs tycker om tidningen! Citat (av Frida Åberg, printchef på medievalsbyrån Carat):

"Sidas nya tidning som med tuffa, granskande och intressanta artik­lar inte viker för att visa riktigt starka reportage och med fantastiska bilder. Känns som en genuint bra tidning som har en mycket större bredd än tidigare och som därigenom borde vara av intresse för en mycket bredare läsekrets."

Här kan ni läsa mer om OmVärlden (och teckna en prenumeration – 98:- för fyra nummer). Finns även att köpa i Pressbyrån, vars blogg skrev om tidningen i höstas.

/Gunilla

Expressens Drama Queen

NEW YORK Igår tänkte jag skriva ett kritiskt inlägg om kvällstidningarnas rapportering från Brasilia – men på grund av tidsbrist, förkylning och allmän seghet blev det bara lite uppvärmnings-twittrande istället.

Idag har Bo Holmström intervjuats om den konstgjort dramatiska rapporteringen i Resumé, så jag har nog inte så mycket att tillägga.
Eller så tillägger jag något senare. Hittills har jag i alla fall inte hittat något som tyder på att Expressens rubrik om att "här flyr kungaparet" stämmer. "Kungaparets program påverkades inte på något sätt av demonstrationen i dammen", skrev TT:s utsände, även om bilkortegen tydligen plockade upp kungen och drottningen från en annan utgång än planerat. Allt beror förstås på hur man definierar "flyr".

Men jag tror nog att reportern faktiskt tyckte att det var precis så dramatiskt som han antyder. Man får vara glad för att Expressen inte skickade honom till Haiti. Rivieran är kanske ett bättre resmål nästa gång.

Här är länken till mitt gamla inlägg om att det verkar vara mycket större chans att man får åka på reportageresa utomlands, om man är hovreporter än om man är utrikesreporter.

/Gunilla

Bloggen fem bast

NEW YORK Idag fyller bloggen fem år! Här, eller rättare sagt strax före en resa till New Mexico, började det.
Jag firar femårsbloggen med att plöja förundersökningsprotokollet till åtalet mot Mats Alm i Falun – fyratusen sidor rafflande och tragisk läsning, från en annan del av världen.

/Gunilla

With the strokes of many a pen

NEW YORK Jag fick just ännu ett bevis för Internets förträfflighet.

Efter att ha kollat på hur Barack Obama skriver under "The Patient Protection and Affordable Care Act" – se föregående bloggpost, eller här på Vita husets hemsida, från 25:00 ungefär – förstod jag inte varför presidenten bytte penna så många gånger. Han gick igenom en hel ask med pennor!

Svaret gick att googla fram på max två sekunder. Förklaringen fanns bland annat hos Time Magazine: Ju fler pennor, desto fler historiska souvenirer att dela ut till de närvarande. Så bygger man en tätare Vita huset-mytisk väv.

Nog vore det roligt att se hur signaturen ser ut, efter alla dessa moment.

Notera i videon också hur entusiasmen från Barack Obamas valrörelse tycks ha återvänt till de församlade. Under den första minuten, fram tills att Joe Biden börjar tala, skanderar de: "Fired up! Ready to go!". Det var ett tag sedan de orden hördes.

/Gunilla

Vänstern i Vita huset

NEW YORK Veckans tredje Obama-video, som visar hur han som USA:s president skriver under sjukförsäkringsreformen (eller rättare sagt "The Patient Protection and Affordable Care Act"), tillägnar jag mina morföräldrar.

När jag var liten utlovade de en belöning om jag slutade använda min vänsterhand för att skriva och rita, och istället blev högerhänt. De trodde väl att jag var dömd till evigt utanförskap och stigmatisering som vänsterhänt.

Värt att notera var att mormor var född vänsterhänt, men tvingades ha på sig en röd vante på sin vänstra hand i skolan – i S:ta Anna skärgård på 1910- och 20- talet – för att hon skulle skriva med "rätt" hand.

Notera att "right" står för både "rätt" och "höger". Och vänster förknippas med en rad onda saker. Det är verkligen ett strukturellt förtryck mot vår kultur!
Jag är övertygad om att de amerikaner som ser Barack Obama som ett redskap för Hin håle själv drar in hans vänsterhänthet bland sina bevis.

Uppenbarligen hade mormor inte blivit mer traumatiserad av den där vanten än att hon tyckte det var rimligt att försöka tvinga in mig i majoritetskulturen också.
Jag minns inte hur stor den utfästa belöningen var, men gissar på ett belopp i storleksklassen 10:-, vilket hade varit en ansenlig summa pengar för mig.
Eftersom jag troligen är född som högerhänt, men var tvungen att fatta pennan med vänster hand när jag började skriva och rita (eftersom två av fingrarna på högerhanden var stadigt parkerade i min mun under de kritiska åren) hade det nog varit en smal sak att återprogrammera mig. Men trots pengarna ville jag inte, och idag är jag liksom president Obama tämligen dubbelhänt.

Mormor och morfar – ingen av dem lever längre – skulle bara veta att världens mäktigaste man idag är vänsterhänt. Fast det var han förmodligen även när deras mutförsök pågick som bäst, nämligen Gerald Ford.

Det finns som bekant en lång rad framgångsrika människor som är/varit vänsterhänta, däribland inte bara Obama och Ford utan även Bill Clinton och flera andra amerikanska presidenter (samt 2008 års kandidat John McCain). Och Leonardo da Vinci, Charlie Chaplin, Picasso och många andra kreativa typer...

Men det är inte så ofta man kan se vänsterhanden komma i bruk i realtid, som man kunde idag.

Här är en Washington Post-artikel som handlar om Barack Obama och hans vänsterhänthet (eller egentligen dubbelhänthet).

/Gunilla

Debatt om "IPCC-bashing" i Stockholm

NEW YORK För några veckor sedan skrev jag om "IPCC-bashing", apropå en text jag skrev för Ekolådans nyhetsbrev Veckans Eko 10/2010. Nästa vecka ordnar Fores ett seminarium på samma tema, för er som är i Stockholm. Se nedan!

/Gunilla


Climategate, IPCC-bashingen och medias roll

Välkommen till FORES måndag den 29 mars 17.00 för ett seminarium om den senaste vågen av kritik mot FN:s klimatpanel IPCC och hur detta påverkar klimatdebatten.

Tillsammans med den kalla vintern har den senaste tidens ”skandaler” kring IPCC och dess ordförande resulterat i att många blivit mer tveksamma till panelen och klimatvetenskapen i stort. Många uppfattar det också som att centrala delar i IPCC:s arbete fallit ihop likt ett korthus.
 Men är verkligen felen som uppmärksammats tillräckliga för att berättiga kritiken?

Hur har journalisterna hanterat situationen? Låter medierna sig manipuleras av fossillobbyn eller har man tvärtom tidigare varit för okritiska mot IPCC? Sker tillräcklig granskning varifrån de kritiska uppgifterna kommer och varför de läggs fram? Har klimatpanelens anseende skadats så pass mycket att deras kommande rapporter får sämre genomslag?

Två svenska forskare som arbetat för IPCC, Markku Rummukainen från SMHI och Henning Rodhe från Stockholms universitet, finns på plats för att ge sina synpunkter på händelserna.

Övriga medverkande: Susanna Baltscheffsky, miljöreporter på Svenska Dagbladet; Johan Bergendorff, redaktionschef för Sveriges Radio P1:s miljömagasin Klotet; samt Jessica Cederberg Wodmar, klimatkommunikatör på Westander Publicitet & Påverkan. Seminariet inleds med en kort presentation av Jakob Rutqvist, ansvarig för FORES miljöprogram.

Moderator: Martin Ådahl, VD FORES

Tid: 17.00-18.30, med efterföljande mingel.

Plats: FORES lokaler, Bellmansgatan 10 (T-bana Slussen/Mariatorget)

Anmälan sker på http://bit.ly/bEaa75 eller till Daniel Engström på FORES, e-mail:daniel.engstrom@fores.se, tel. 08-452 26 63.

Not Bound to Win: Bound to be True

NEW YORK OK, vi kör en Obama-video till. Det här talet kommer nämligen också att bli en Obama-klassiker.

Han höll det i lördags, inför de demokratiska ledamöterna i representanthuset – och avsikten var förstås att få dem med på tåget/in i röstboskapshjorden till söndagskvällens omröstning om sjukvårdsförsäkringspaketet.

Det är väl känt att Barack Obama är väldigt förtjust i att studera sina föregångare på presidentposten, i synnerhet är han inspirerad av Abraham Lincoln.

Här citerar han Lincolns ord, för att få representanterna att förstå vad de har i politiken att göra (enligt denna bloggpost finns citatet inte belagt):

"I am not bound to win, but I'm bound to be true. I'm not bound to succeed, but I'm bound to live up to what light I have."

Och så Obamas egna ord, för hur denna maxim bör tillämpas:

"Now, I still know this is a tough vote, though. I know this is a tough vote. I’ve talked to many of you individually. And I have to say that if you honestly believe in your heart of hearts, in your conscience, that this is not an improvement over the status quo; if despite all the information that’s out there that says that without serious reform efforts like this one people’s premiums are going to double over the next five or 10 years, that folks are going to keep on getting letters from their insurance companies saying that their premium just went up 40 or 50 percent; if you think that somehow it’s okay that we have millions of hardworking Americans who can’t get health care and that it’s all right, it’s acceptable, in the wealthiest nation on Earth that there are children with chronic illnesses that can’t get the care that they need -- if you think that the system is working for ordinary Americans rather than the insurance companies, then you should vote no on this bill. If you can honestly say that, then you shouldn’t support it. You’re here to represent your constituencies and if you think your constituencies honestly wouldn’t be helped, you shouldn’t vote for this.

But if you agree that the system is not working for ordinary families, if you’ve heard the same stories that I’ve heard everywhere, all across the country, then help us fix this system. Don't do it for me. Don’t do it for Nancy Pelosi or Harry Reid. Do it for all those people out there who are struggling."

Inte ett öga torrt!

Kolla på talet, eller läs det i skrift här. Dels är det god inspiration för politiker i alla tänkbara församlingar världen över, dels kan orden enkelt adapteras till andra områden än politik, dels förklarar detta tal från hjärtat kanske varför Obama till sist lyckades få en majoritet med sig igår.

Och nu handlar allt om makten över narrativen. Den president som det senaste året beskrivits som en svag ledare, inte bara av republikanerna utan inte minst av den egna vänsterfalangen, är nu The Comeback Kid. Ett vanligt tema i analyserna av sjukvårdsförsäkringsreformen är Barack Obamas förnyade ledarskap, som denna artikel i Boston Globe.

/Gunilla

P S Nu har ju förvisso Nancy Pelosi och Barack Obama gjort allt de kunnat för att få ihop sin majoritet, även om den "bara" blev nätt och jämnt vad som behövdes för att få igenom förslaget.
Men man kan ur ett svenskt perspektiv notera hur det blir och hur det låter när partipiskan inte viner på samma sätt som i de svenska riksdagsgrupperna – Obama tvingas ödmjukt konstatera att han vet hur tufft det kan vara att komma från somliga valdistrikt. Dick Erixon skriver om personval vs partiväsende: http://erixon.com/blogg/2010/03/partipiska-kontra-personval.

Bodström missar att Guillou inte är journalist

NEW YORK Som Expressen uppmärksammar så har deckarförfattaren, riksdagsledamoten, advokaten och förutvarande justitieministern Thomas Bodström skrivit ett inlägg på sin blogg Bodströmsamhället om Jan Guillou. Citat:

"Jag har haft några debatter med Guillou. Han är påtagligt bättre på att skriva artiklar i lugn och ro än att vara rapp i en debatt. I stället för snabba argument blir det mest olika stön över allt och alla. Men det som slagit mig mest är att han hittar på så mycket. Faktum är att jag aldrig mött någon motdebattör, inklusive alla mina poltiska motståndare, som ljuger när det passar på det sättet. Guillou har flera gånger hänvisat till lagar som inte finns. Dessutom ändrar han sig helt efter vad som passar för dagen."

Misstaget Bodström gör är enkelt och synnerligen vanligt. Han betraktar Jan Guillou som journalist. Då blir man förstås förvånad när man upptäcker en massa – som Bodström uppfattar det – lögner.

Om man, som jag gör sedan jag började följa debatten och mytbildningen om Guillou – samt det han själv säger – lite närmare i samband med Gömda-skandalen i fjol, inte betraktar honom som journalist blir det hela mycket enklare.

Om man tänker på Jan Guillou som debattör, författare, förlagsägare, åsiktsmaskin och kolumnist – och möjligen före detta journalist – blir allting han säger mycket mer begripligt och rimligt.

Vilket inte innebär att det är fritt fram att ljuga. Så Bodströms Guillou-granskning är förstås välkommen. Den lär också i förlängningen leda till att vi får mer välkommen Bodström-granskning.

/Gunilla

Obama som mediekritiker

NEW YORK Jag klistrar in Obamas George Mason-tal från häromdagen igen. Det finns ett parti som är roligt att kolla på från 18:45, och inte minst från 19:27 (till och med cirka 20:50, om ni inte vill se hela talet).
Där raljerar presidenten över det han vet att landets politiska kommentatorer kommer att ägna sig åt, när det står klart hur representanthuset röstat. Nämligen att tala om vad det betyder för Obama, för Demokraterna/Republikanerna, för opinionssiffrorna, för valen i höst och så vidare, snarare än om vad reformen betyder för de berörda amerikanerna (inte minst de 32 miljoner som nu väntas få tillgång till sjukförsäkring):

"So here’s the bottom line. That’s our proposal: toughest insurance reforms in history, one of the biggest deficit-reduction plans in history, and the opportunity to give millions of people – some of them in your own family, some of the people who are in this auditorium today – an opportunity for the first time in a very long time to get affordable health care. That’s it. That’s what we’re trying to do. That’s what the Congress of the United States is about to vote on this weekend.

Now, it would be nice if we were just kind of examining the substance, we were walking through the details of the plan, what it means for you. But that’s not what the cable stations like to talk about. What they like to talk about is the politics of the vote. What does this mean in November? What does it mean to the poll numbers? Is this more of an advantage for Democrats or Republicans? What’s it going to mean for Obama? Will his presidency be crippled, or will he be The Comeback Kid? That’s what they like to talk about. That’s what they like to talk about. I understand.

One of the things you realize is basically that a lot of reporting in Washington, it’s just like SportsCenter. It’s considered a sport, and who’s up and who’s down, and everybody’s keeping score. And you got the teams going at it. It’s Rock ‘Em Sock ‘Em Robots.

Look, let me say this, George Mason: I don’t know how this plays politically. Nobody really does. I mean, there’s been so much misinformation and so much confusion and the climate at times during the course of this year has been so toxic and people are so anxious because the economy has been going through such a tough time. I don’t know what’s going to happen with the politics on this thing. I don’t know whether my poll numbers go down, they go up. I don’t know what happens in terms of Democrats versus Republicans.

But here’s what I do know. I do know that this bill, this legislation, is going to be enormously important for America’s future."

Talet kan alltså läsas i sin helhet här. Den som vill veta mer om det politiska spelet i USA, och det fokus det ofta får i medierna på bekostnad av sakfrågorna, bör läsa Martin Gelins bok "Det amerikanska löftet".

Och den som vill läsa om de allra mest nördiga aspekterna av nattens omröstning – japp, med en hel del av det politiska spelet – kan ta del av Washington Posts blogg här eller förstås gå till gamla favvosajten 538.com.

/Gunilla

It's 2007 all over again

NEW YORK Som ni vet pågår slutdebatten om sjukvårdsförsäkringsreformen som bäst i Washington. Den senaste tiden har ju president Barack Obama rest runt för att plädera för sin linje – och han har verkligen låtit mer som en kampanjpolitiker än som den verkställande i Vita huset.

Denna video visar det färskaste framträdandet, från George Mason University i Virginia. Den påminner om hur det var när Obamas valrörelse var helt färsk, "då ingen kunde uttala mitt namn", som han säger i början av talet. Kolla på det! Som ni kommer att märka går studenterna igång med kampanjens slagord "Yes, We Can".

Talet finns transkriberat här. Utdrag:

"It’s a debate that’s not only about the cost of health care, not just about what we’re doing about folks who aren’t getting a fair shake from their insurance companies. It’s a debate about the character of our country about whether we can still meet the challenges of our time; whether we still have the guts and the courage to give every citizen, not just some, the chance to reach their dreams.

At the heart of this debate is the question of whether we’re going to accept a system that works better for the insurance companies than it does for the American people because if this vote fails, the insurance industry will continue to run amok. They will continue to deny people coverage. They will continue to deny people care. They will continue to jack up premiums 40 or 50 or 60 percent as they have in the last few weeks without any accountability whatsoever. They know this. And that’s why their lobbyists are stalking the halls of Congress as we speak, and pouring millions of dollars into negative ads. And that’s why they are doing everything they can to kill this bill."

/Gunilla

Utsikt från mitt sovrumsfönster

NEW YORK Påskliljorna och tulpanerna kommer från Union Squares "Farmers' Market"!

/Gunilla

President Woods och annat intressant i Philly

NEW YORK Torsdagseftermiddagen ägnade jag mig åt att stifta närmare bekantskap med Philadelphia. Jag har varit där flera gånger, men har då mest ägnat mig åt antingen valbevakning i olika delar av denna forna huvudstad, eller åt fältarbete eller vidareutbildning på University of Pennsylvania-campuset, eller hängt lite i Chinatown.

Nu passade jag på att kolla in några av de historiska sevärdheterna som finns i närheten av domstolsbyggnaden vi rapporterade från, såsom The Liberty Bell.

Och så hittade jag ett synnerligen intressant museum om de svartas historia i Philadelphia där jag lärde mig massor – om såväl de stora dragen som om enskilda individers roll i desamma.


Just nu pågick där en liten utställning som är på turné i USA, om den 381 dagar långa bussbojkotten i Montgomery i Alabama som ledde till att Högsta domstolen 1956 förklarade att apartheidsystemet på stadens bussar var oförenligt med landets författning.
Jag hade ingen aning om att bussbojkotten, den som utlöstes av att Rosa Parks arresterats för att hon vägrade flytta till den bakre delen av bussen där svarta var tvungna att sitta, varade så länge! I över ett år var det alltså möjligt att upprätthålla en totalbojkott – trots att de flesta svarta egentligen var beroende av kollektivtransporter för att komma till jobbet (och Montgomerys lokaltrafikbolag var därmed också beroende av deras biljettintäkter). Många promenerade förstås, men det fanns också en hel del (svarta) taxiägare som körde passagererare för bussbiljettpris så att bojkotten skulle hålla.

Bara 52 år sedan valde USA en svart president. Men på bilden högst upp, som är från avdelningen om svarta, politiska ledare på The African-American Museum i Philadelphia, liknar väl Barack Obama mest av allt en viss golfspelare...


Här kan ni se några av souvenirerna på The Independence Visitor Center (på vars kafé jag och två kolleger för övrigt satt och skrev våra Jihad Jane-texter).
I souvenirbutiken kunde man också för inte särskilt många dollar köpa sådana där vackra "pergamentsrullar" med den amerikanska självständighetsförklaringen och andra historiska dokument som jag bloggat om tidigare. Se även "We the People..."-bilden ovan, intill president Obama.

Slutligen vankade jag omkring ett bra tag i Philadelphias charmigt bedagade saluhall, full av roliga stånd inklusive flera som drivs av Amish-familjer!

/Gunilla

Brandkårsutryckningen på bild

NEW YORK Som bekant försökte jag fotografera de tre brandsoldater som var hemma hos mig i fredags kväll, som ett rent infall när jag såg kameran på matbordet. Den idén avfärdade jag fegt nog alltså genast, när en av brandmännen signalerade "we're not amused" med sin blick och insinuerade att jag fixat en brand för att få en photo opportunity. Så var det inte riktigt...
Men någon minut efter att de försvunnit från lägenheten insåg jag att jag i alla fall skulle kunna fotografera brandbilen. Jag rusade in på kontoret och hade inte precis tid för några finjusteringar, eller för att ta mer än en bild. (Det är dessutom lite komplicerat att fotografera genom mina fönster, eftersom man riskerar att bli spetsad på de barnskydd av metall som finns monterade i dem.) Resultatet ser ni ovan...

/Gunilla

Fler bilder på mig i Philadelphia

Foto: Thomas Nilsson

NEW YORK Som alla de svenska New York-pressf0tograferna vet är jag barnsligt förtjust i bilder av mig på fältet, i olika märkliga intervjusituationer.
Inte för att jag tycker att det är så kul att se mig själv på bild – tvärtom, faktiskt – utan för att den fantastiska spretigheten och den ibland smått bisarra varationen i mitt så kallade yrke nog framgår bäst om den dokumenteras visuellt.

Thomas Nilsson, som är pressfotograf åt Verdens Gang i New York och även frilansar åt bland annat Expressen, har jag stött ihop med i många olika sammanhang genom åren – exempelvis på Barack Obamas valvaka i Chicago 2008 och häromkvällen på Hall of Fame här i New York.

I torsdags var han den förste kollega jag sprang på utanför domstolsbyggnaden i Philadelphia, på väg till åtalsdelgivningen i målet United States of America v. Colleen LaRose a/k/a "Fatima LaRose" a/k/a "Jihad Jane" (oj, den benämningen måste jag nog använda i någon text!).
När jag genom en kombination av tur, timing och förslagenhet lyckades gå jämte Colleen LaRoses båda försvarare rakt in i pressuppbådet insåg jag att Thomas – och hans fotograferande och filmande kolleger – knappast hade kunnat undgå att avbilda inte bara dem utan även mig.

Jag behövde inte ens säga något. Thomas sade genast efteråt: "OK, jag skickar några bilder!". Hehe. Me like.

Och några timmar senare fanns de tre ni kan se här i min dator! Fantastiskt.


Här är jag, försvarsadvokaten Mark Wilson och en skog av mikrofoner (samt försvararen Ross Thompson skymd av mig). I bakgrunden skymtas SvD:s Karin Henriksson (i dörröppningen) och DN:s Michael Winiarski (vid det utskjutande hörnet av glasentrén).

Foto: Thomas Nilsson



Mannen vars huvud ni ser till höger om Mark Wilson såg mycket komisk ut. Det framgår inte så tydligt här, men han var extremt sminkad och hade hela ansiktet nedkladdat med brunkräm. Det tog ett tag innan jag fattade varför: han skulle göra en s k "ståuppa" i TV.

Hmmm... Jag kanske borde skaffa en mikrofon med mitt företagsnamn på: Gunilla Kinn – In medias res. Lite för långt för att synas som logga (här kan ni se den) på ett puffskydd, dock...

Thomas bloggar om alltsammans här, och där hittar ni även länkar till den AP-bild som vi hamnade på och som trycktes i bland annat New York Times och SvD. Se även det jag skrev häromdagen här.

/Gunilla

Dom avkunnad mot lägenhetsbedragerskan

"...trots att hon var tidigare straffad och var villkorligt frigiven när hon begick nya brott så kom hon undan med det absolut lägsta tänkbara straffet."

Läs upplösningen på bedrägeri- och lägenhetshärvan jag skrev om i höstas på mitt kusinbarn Christian Mudas blogg: http://lagenhetmedforhinder.blogspot.com/2010/03/saljarens-straff.html.

/Gunilla

Madonna-middagen brann inne

Min f d popcorn-kastrull – kanske ett konstprojekt trots allt?

NEW YORK Alldeles nyss hade jag tre stiliga brandsoldater härhemma! Jag undrar lite vad de egentligen tänkte om den utryckningen ... men bättre en för mycket än en för lite, antar jag.

Det var så att jag för en timme sedan fick för mig att jag skulle poppa popcorn, vilket jag gör alltför sällan. I brist på värmetålig solros- eller majsolja använde jag olivolja. I med lite olja i kastrullen, i med några majskorn, på med värmen på gasspisen.

Sedan begick jag misstaget att lämna köket. Och i en annan del av min enorma lägenhet blev jag distraherad av något, så om majskornen började poppa hörde jag det absolut inte.
Plötsligt kände jag att det luktade mysko, och rusade ut i köket. Jag såg hur det rykte ur kastrullen, så det första jag gjorde var förstås att stänga av gaslågan.

Därefter lyfte jag på locket, och då slog det upp en riktigt vacker eld ur kastrullen. Den brann och brann och brann, och jag kunde bara stå och beundra den. (Ja, jag är lite pyromaniskt lagd av mig, på så vis att jag är fascinerad av eld – men jag brukar inte anlägga bränder, om ni undrar.) Kolla på den stiliga vinjetten till Stjärnkockarna, så förstår ni ungefär hur det såg ut! Eller på Crucified Barbara i Melodifestivalen (från 2:05). Fast det brann bara från kastrullen, förstås... Jag tänkte att det inte var något att hetsa upp sig över, det var väl inte värre än en flamberingseld.

När det aldrig ville sluta brinna lade jag på kastrullocket igen, noterade att hela lägenheten var fylld av stickig rök och att brandvarnaren tjöt som besatt (fasttas bara). Jag hade redan ett par av alla mina åtta fönster öppna, men öppnade några fler. Och så ringde jag 911, det vill säga larmcentralen.

Jag förklarade kort vad som hänt. Mitt mål var främst att ta reda på om det var OK att stanna i den rökfyllda lägenheten, eller om jag borde gå ut ett tag.
Men större delen av samtalet gick åt till att telefonisten ville ta reda på var exakt jag bodde. Det gick liksom inte att hindra honom från att skicka hit brandkåren! Ambulansen, som han föreslog när jag sade att röken stack lite i halsen, lyckades jag dock avstyra.

Nu är det så att brandkåren ligger bara ett par kvarter härifrån – jag går förbi stationen när jag går och handlar – och de kanske inte hade något bättre för sig så här på fredagskvällen än att undsätta damer i nöd. Så de var här på nolltid.
Det var en ganska märklig känsla att höra de för Manhattan så typiska utryckningssignalerna ljuda genom natten, och inse att de kom från ett fordon på väg hem till mig..!
Men det kändes ändå som klar overkill när den stora brandbilen kom, och de tre brandmännen dök upp i min lägenhet med sina tunga utrustningar – grova stövlar, hjälmar, yxor och hela paketet.

De hade inte alls fått veta från larmcentralen vad som hade hänt – så jag förklarade än en gång att att den stackars olivoljan blivit överhettad, så att det brunnit i popcorngrytan. De konstaterade att jag utan vidare kunde stanna i lägenheten, bara jag öppnade fler fönster. Jag bad sååå hemskt mycket om ursäkt för att de tvingats rycka ut för en bagatell.

Det såg förstås helt absurt ut med de tre tungt utrustade brandsoldaterna i sina uniformer och hjälmar hemma hos mig. Så min reflex var att fotografera dem, givetvis med tanke på att visa scenen för er bloggläsare.
Men det var ju inte så himla smart, insåg jag strax. En av killarna frågade genast, med synnerligen skeptisk röst, om jag kanske hade fixat kastrullbranden för att få dem att komma – bara för att jag skulle kunna ta en bild?
Han tycktes med andra ord tro att de hade hamnat mitt i ett konstprojekt. Fast det hade de ju faktiskt inte. Det är bara jag som är lite yrkesskadad.

"Eh, I just document things that happen in my life", mumlade jag. Men jag lade för säkerhets skull omedelbart ifrån mig kameran utan att ha tagit minsta bild, och började pladdra om att den där elden minsann hade varit något att dokumentera.

Tja, sedan hände inte så mycket mera. En av brandsoldaterna stoppade helt sonika ner kastrullen i diskhon; den är numera synnerligen sotig på insidan och innehåller några förkolnade popcorn (se bilden ovan). Sedan troppade de av, och jag smygfotograferade åtminstone brandbilen på gatan just innan den åkte iväg.

Så här sitter jag i en fortfarande något rökig lägenhet, med hälften av alla fönster öppna. Vilket är ganska trevligt, eftersom det blivit en varm och skön vår här i New York.

Och inga popcorn blev det! Men i alla fall ett litet fredagskvällsäventyr, och en insikt om att samhällets insitutioner fungerar.

/Gunilla

P S Jag har förorsakat en nödutryckning på Manhattan tidigare, den gången dock tämligen indirekt. Läs om den episoden här (jag figurerar i texten som "bekant"). Och en gång var polisen härhemma. Mer om det någon annan gång!

Idag i Pennsylvania: konstprojektet växer

PHILADELPHIA Nu har jag klivit in i Lars Vilks konstverk. Eftersom jag sedan 1997, efter ett besök vid Nimis med några vänner från Malmö, är – synnerligen inaktiv – grevinna av Ladonien hade jag för säkerhets skull och i den totala transparensens namn anmält "jäv" till den nyhetschef som skickat ut mig. Med glimten i ögat, förstås.
För det handlar väl knappast om jäv, om man som reporter bevakar en nyhetshändelse gällande en mordkomplott vars tilltänkta offer man har en synnerligen långsökt koppling till.

Eftersom jag efter åtalsdelgivningen åkte hiss med Colleen LaRoses försvarare Mark Wilson och hängde på honom på vägen ut – i ett fåfängt försök att få exklusiva kommentarer – så hamnade jag plötsligt bredvid honom i ett rätt stort pressuppbåd, alldeles utanför dörren till Philadelphias federala distriktsdomstolsbyggnad. Se fotot ovan!

Har just langat iväg en mängd citat och texter (åtta omgångar, tror jag), bland annat denna och denna som båda finns på DN:s sajt.
Bilden ovan är förstås en skärmdump, eller låt oss kalla det citat, av SvD:s förstasida, med en av mig ditlagd Skitch-pil.

Den som följer debatten – som i Sverige ju kommit att handla om yttrandefrihetens gränser – bör hålla koll på Vilks hemsida, där han benar ut argumenten och ger sina belackare svar på tal.

Uppdatering: fotot även figurerar även i New York Times! Jag lägger av upphovsrättsskäl inte upp det klippet här, men här kan ni se den i Times-kontext. Det är såvitt jag vet andra gången jag lyckas nästla mig in på bild i den tidningen. Första gången var för många år sedan, i samband med en presskonferens efter Oil for Food-utredningen.

Förresten, fotografen i vinröd jacka som tycks fotografera himlen (men som också tog finfina bilder på bland annat mig; jag ska kolla om jag kan lägga ut dem här) är Thomas Nilsson. Missa inte hans blogg!

/Gunilla

Vinter- och skärgårdsromantik

NEW YORK I februari var jag i Möja under en dag, för att känna på Stockholms skärgård under vintern. Det blev en bra utflykt, med båt från Sollenkroka brygga (se kartorna) genom en gröt av tjocka isflak och en dags strövande i krokarna runt Bergs brygga på Möja.
Bland annat blev jag insläppt i det fina lilla kapellet av en vänlig kyrkvaktmästare, som tog sig tid att berätta om vinterlivet i skärgården – och vi konstaterade att kyrkan med sitt vitmålade timmer (stående utvändigt och liggande invändigt) påminner om kyrkbyggnader på vischan i New England. Eller kanske är det tvärtom...
Jag lekte med tanken på ett *låna* någon av öinvånarnas sparkar från nå'n trädgård för att komma runt snabbare, för det var perfekt sparkföre med osandade vägar, men det gjorde jag inte... Synd, för spark har jag inte åkt på ...30 år, kanske? De skulle kunna ha sparkuthyrning vid bryggan, precis som jag misstänker att någon hyr ut cyklar på sommaren – men det är nog ingen större efterfrågan... För vi var inte många passagerare med ombord på båten, och framför allt var vi inte många som kunde räknas som turister.
Det enda som var öppet på Möja så här års var Konsum, några timmar på eftermiddagen. Dagen innebar egentligen en viss missräkning, eftersom planen ursprungligen var att fara till Sandhamns värdshus och äta lunch – så jag hade varken matsäck eller varm dryck i termos med mig. Men det gick bra ändå, medelst matintag på båten och proviantering på Konsum.
Tja, skolan och dagiset på ön var förstås öppna – och strax intill pågick bygget av Möjahallen i falurött timmer, en gymnastik- och idrottshall av mindre modell.

Jag är lite präglad på den svenska skärgården, efter att ha tillbringat ett antal barndomssomrar i båt i olika skärgårdar (främst Stockholms, men även S:t Anna, Västerviks, Tjust, Ålands och Åbolands skärgårdar och allt vad de heter). Därför blev jag fascinerad av detta reportage i SvD, som ni inte får missa!
Det är skärgårdsfotografen Jeppe Wikström, som dokumenterat livet för den familj som just nu är insnöad och isolerad på Svenska Högarna, en bra bit utanför Möja – se kartan ovan – men vid synnerligen gott mod, vad det verkar. Åh, vad jag skulle vilja fara dit med helikopter och hälsa på en dag, med en stor fruktkorg åt dem i packningen..!

Här i New York finns inte längre minsta gnutta snö kvar, efter ett par veckor av ömsom strålande solsken och ömsom ihållande regn. Jag saknar det vackra svenska vintervädret, som jag i år fick två månader av, och drabbades heller inte särskilt mycket av dess negativa konsekvenser – men det är förstås riktigt härligt med sådan vår och flödande sol som vi hade här igår!

Jag gick runt i Harlem och fotograferade lite grann; bilder kommer kanske endera dagen.

/Gunilla

P S Tack till Eniro, som tillhandahåller så fina kartor som man dessutom får dela med sig av och till Skitch som gör programmet man kan rita pilar och annat med (och tack till Mymlan som en gång tipsade om Skitch).

Preussisk ordning i räkenskaperna

NEW YORK Ni som, efter att under åren med bloggen ha läst allsköns inlägg om allsköns oordning med mina allt skrynkligare och med svårläsliga kvitton och eftersläpning i min bokföring, kan gott få veta att densamma numera – tro det eller ej, nu kommer det – är i preussiskt perfekt ordning.

Allt uppdateras så gott som varje dag både i verifikatspärmen och i bokföringsprogrammet iOrdning – så jag kan plocka fram aktuella balansräkningar och resultatrapporter, om jag skulle känna för det. Ingen obetald kundfaktura undgår mig; påminnelsefakturor skickas ut fortare än kvickt.

Allt detta är nog tack vare iOrdning. Det passar mig helt enkelt att datorisera grejer. (Sedan är det förstås tämligen enkelt att administrera en liten och krympande ekonomi – snarare än en med många reportageresor, med otaliga kvitton från allsköns länder och i olika valutor....)

Och min deklaration var helt klar redan i mitten av februari – det, ni!

Se även det tjusiga tårtbitsdiagrammet över min försäljning ovan, som är skapat i iOrdning. I det närmaste ett skolexempel på jämn fördelning av kunder/uppdragsgivare, hehe. Nu gäller det bara att se till så att tårtan i sig blir mycket större...

/Gunilla

Rewrite betyder "skriva om"!

Bilden återges med tillstånd från Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland i Ohio.

NEW YORK Igår var jag på Hall of Fame-spektaklet på Waldorf-Astoria – det vill säga i pressrummet, där olika grånade legendarer såsom medlemmarna i The Hollies och Little Steven dök upp vartefter (samt Iggy Pop; inte så grånad).

Tyvärr missade jag Anni-Frid Lyngstad-Reuss' och Benny Anderssons pressmöte. Men det var med laga förfall, tycker jag – eftersom jag då befann mig på Patti Smith-konsert (mer om den senare).

Abbornas svenska pressträff, som ägde rum på hotellbaren redan under eftermiddagen, hade jag kunnat gå på – om jag bara hade vetat om dess existens. Det hade förstås varit roligt. Men men, det var kul att se dem ta emot utmärkelsen sent på kvällen, även om det bara var på en pressrumsskärm.

Det roligaste med att hänga där var att diskutera gamla ...ehum....punkminnen (nåja) från 70-talet med Thomas Nilsson, som dröjt sig kvar för att fotografera Iggy Pop och The Stooges. Hans fina bild på Mr Pop kan ni se här! Där finns också en berättelse om hans möte med Benny&Frida, som ni nog också kan se på bild i dagens Expressen.

I fredags hade SvD:s nöjesredaktion en intressant artikel om Abbas musikhistoriska betydelse, skriven av reportern Anton Gustavsson. Den kan ni läsa här: "Tack för musiken – Nu tar Abba plats i rockens Hall of Fame".

Till den hörde en faktaruta, som ni kan se nedan till vänster. Till höger finns den faktaruta Aftonbladet hade i natt, fyra dagar senare. (Klicka på bilden så blir det lättare att läsa.)


Det är en gåta hur Aftonbladets reporter kan med att skriva sin byline under sin faktaruta – när hon knappt ens bemödat sig att ändra särskilt mycket av språket i SvD:s faktaruta, utan mest bara kortat och skrivit om en aning.
Att SvD anges som källa räcker liksom inte. Man får helt enkelt anstränga sig lite mer, även med en så kallad rewrite. Anton Gustavsson bör skicka en faktura.

/Gunilla

P S Måste säga att jag alltid blir lite nervös när jag skriver sådana här inlägg, för vem vet varifrån uppgifterna i SvD:s faktaruta kommer – kanske från ett pressmeddelande från Polar? Det gör inte läsaren, i alla fall. Men tillsvidare utgår jag att de är Anton Gustavssons research och formuleringar.

Och som vanligt skriver jag sådana här inlägg mest för att försvåra för mig själv att välja enkla genvägar.

Mer Tintin-romantik

Maria, som bor i Bryssel, skrev en kommentar till föregående inlägg som jag lägger upp här med länkar och allt, eftersom jag inte kan motstå något som handlar om Tintin.

/Gunilla

Eftersom det nu kom ytterligare ett Tintinrelaterat inlägg så får jag upprepa min tidigare kommentar till det förra som illustrerades av en fin bil. Kommentaren försvann i cyberrymden. Tintinbutiken i Gamla Stan har jag inte besökt, men den verkar ha ett attraktivt utbud av Tintinprylar, kanske till och med attraktivare än Centre Belge de la Bande Dessinée, som ibland felaktigt kallas för Tintinmuseet, men alltså snarare är ett centrum för serietecknarkonsten, som är något av en nationell stolthet i Belgien.
När jag var där visades en utställning av en illustrerad H C Andersensaga. Byggnaden i sig är minst lika intressant som utställningarna eftersom den är ritad av den kände jugendarkitekten Victor Horta, ursprungligen för en klädesfabrikant.

Om man vill ha större chans att se något Tintinrelaterat så bör man bege sig till det nya Hergémuseet i Louvain-la-Neuve, som nu också vunnit ett fint arkitekturpris.

Som lite kuriosa kan jag berätta att jag besökt Hergés grav, vilket inte var planerat utan ingick i en guidad cykeltur.
Jo, visst är det kul att Tintin är journalist, vilket ger honom tillfälle att resa runt i världen. För mig har Bianca Castafiore på något sätt blivit sinnebilden för operasångerskor, men det finns förstås många andra intressanta figurer också.

En scen ur just Tintin i Amerika där gangsterbossen bjuder på en cigarr och som visades i turkisk tv blev bannat, eftersom det där är förbjudet att visa rökande människor i turkisk tv. De programansvariga hade missat det eftersom det gällde ett tecknat inslag, men förbudet gäller alltså även för Tintin!

/Maria

Tintinromantik på påse

NEW YORK Ikväll ska jag hem till en svensk reporterkollega som fyller jämna år. Detta blir min födelsedagspresent! Perfekt, om jag får säga det själv. (Jag har tyvärr inte läst detta album, men har kikat på de sista sidorna – av vilka man kan ana att Tintin klarade sig ifrån indianbyn med livet i behåll.)

Presentpåsen är av något slags siden och kommer från Kambodja (men är inköpt här i New York).

/Gunilla

Poängen med Skype

NEW YORK Genom en videokonferens på Skype kan man inte bara vara med på ett hörn av sin yngsta brorsdotters femårsmottagning (igår; femårskalaset är i helgen) utan även beskåda hennes nya, breda tandglugg!

/Gunilla

Mitt hus med i Stjärnkockarna

NEW YORK Det är så roligt att från Harlem kunna följa med i svenska medier och diskussionsfrågor i realtid! Med vinter-OS fungerade det knappt alls, för SVT:s sändningsrättigheter räckte inte till att släppa ut SVT Play till amerikanska uppkopplingar, så där fick jag nöja mig med Radiosporten.
Men att kunna följa nyheter, debattprogram, dokumentärer, talkshows och mycket annat är så fantastiskt – inte minst för att det innebär att jag inte behöver känna mig som ett ufo när jag dimper ner i Stockholm, utan har bra koll även på inhemska s k snackisar.

Denna vecka har jag exempelvis sett alla tre avsnitt av TV3:s Stjärnkockarna, kort tid efter att de sänts i TV. (Har twittrat lite om det genom mitt mat-twitterflöde, se twitter.com/gunillicious och #stjärnkockarna.)
Det är väl ingen direkt brist på vare sig kändislek- eller mat-program, och TV3 är alltid TV3 – men även om jag har vissa invändningar tycker jag att Stjärnkockarna på det stora hela taget är ett bra format, med både skoj och substans.

Eller skoj... Det är ju blodigt allvar, och jag är djupt imponerad av de modiga personer som ställer upp. När jag gick en kurs på Culinary Institute of America (se Gourmet vilket-nummer-det-nu-var-häromåret) avslutade vi med matlagning under liknande betingelser, men då hade vi nog lite mer tid på oss (fast det där med 35 minuter kan väl bara gälla den ihopklippta versionen?), hade blott en enmansjury och slapp TV-kameror och offentlighet...

Extra kul att kolla blir det förstås för att jag känner halva juryn i Stjärnkockarna (är dock inte närmare bekant med någon av de tävlande).

Igår, när det tredje avsnittet sändes, dök mitt stiliga hus upp i rutan (se bilden)! Närmare bestämt när Philip Diklev och Peter Swartling travade runt i Gamla stan och diskuterade konceptet "svenska köttbullar".
Ändå sedan jag såg programmet har jag känt ett starkt sug efter järpar, köttbullar eller pannbiffar med någon god kryddning och rårörda lingon (mer om detta i nästa inlägg, kanske).

/Gunilla

Hädelse för 2000-talet

Chattfråga på svd.se:
Vad innebär ordet "hädelse" för dig?
(torsdag 11 mars, 2010 11:57 barbra)

11:58 Lars Vilks: Det är att förnedra en företeelse, t ex att kalla tomten för en försupen uteliggare. Då kan tomtens vänner känna sig kränkta och åberopa att de tillhör en svag grupp.

/Gunilla

Några enkla reportagereseråd

NEW YORK Det kom ett brev från en läsare, som är anställd som reporter på en landsortstidning och normalt inte frilansar som journalist. Jag lägger ut det här, anonymiserat – kanske kan ni andra i branschen hjälpa till att svara på frågorna!

Hej Gunilla,

Jag brukar läsa din blogg rätt ofta och tycker den är väldigt bra. Skulle gärna vilja ha ett råd av dig som erfaren frilans utomlands.

Jag ska åka på en exkursion i [landets namn] och tänkte då även skriva för att sedan sälja ett reportage, har tänkt totalt tre artiklar.
Har några intressenter och jag har en bra uppfattning om hur jag snabbt jag själv skriver och slutställer, men hur ska jag debitera för tiden där?
Hur brukar du göra, jag ska vara på exkursionen i en vecka men hur uppskattar jag inför resan tid till arbetet?

har du några tips?

X

Bara ett svar i all hast: Det är oerhört svårt att ge råd om hur mycket någon bör debitera för ett visst jobb, i synnerhet när man inte vet vad det är för slags jobb eller typ av publikationer det rör sig om.
I teorin bör du helt enkelt ta betalt för den tid det tar att göra fältarbetet (d v s marginaltiden för respektive jobb) och räkna det som arbetstid – som du också enligt skolboken bör fakturera enligt Journalistförbundets rekommenderade arvoden eller mer. Uppdragsgivaren/kunden bör också, enligt skolboken, betala en andel av dina reseutlägg.

Men i praktiken är det som så ofta annorlunda. Det är i stor utsträckning köparens marknad som råder, och dina intressenter lär säga "för den typen av jobb betalar vi X XXX kronor". Take it or leave it, liksom.

För att ändå ge dig ett handfast råd skulle jag säga att du kan utgå från den tid du beräknar för skrivarbete – och dubbla den.
Idealt vore att du kan ta betalt för t ex två dagars arbete för de tre artiklar som ingår i ditt tänkta paket, om du inte snarare menade en reportageserie. En dag för fältarbete och en dag för skrivande. Enligt SJF:s tariff skulle det då bli 4 560:– * 2 före skatt (eller 6 800:– * 2 om du är F-skattare, vilket du dock kanske inte är som anställd).
I praktiken kan det vara svårt att få ut så mycket (själv har jag inte fått ut mer än 5 000:– för något enskilt jobb i år – men då har jag i och för sig inte gjort några reportageresor, precis), men det beror helt på vad du har för avnämare. Vissa kan rentav betala mer än så, andra betydligt mindre.

Kanske kan du låta fotografier ingå i paketet för att få ut mer pengar.

Det kan också löna sig att betalt för vart och ett av dina tre tänkta jobb, istället för tre-i-ett.

Bäst är dock att kontakta frilansjournalister som jobbar för de publikationer du haft kontakt med och fråga vad de brukar fakturera desamma, för att ta reda på vad som är rimligt.

Tänk på att både texter och bilder är momspliktiga, med 6 respektive 25 procent, även om du inte är F-skattare.

Lycka till både med införsäljningen och resan!

/Gunilla Kinn

Inte bara i Malmö: antisemitism i Solna 1992

NEW YORK Den senaste tiden har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu – som väl få kunnat missa – fått massiv, hård och välförtjänt kritik för sina aningslösa uttalanden om situationen för judiska familjer i hans stad.

Kritiken har varit så omfattande, och Reepalus försök att lägga debatten till rätta så misslyckade, att risken tyvärr är stor att Reepalu som person och politiker blir huvudsaken – när det allvarligaste ändå är hoten och trakasserierna i sig.

Och fokus i debatten har helt och hållet legat på Malmö. Inte så konstigt, eftersom undersökningar och medier visat dels att trakasserierna mot dess judar ökat kraftigt där; dels att judiska familjer i stor utsträckning valt att flytta därifrån.

Men kanske finns det även andra platser i Sverige där svenska judar känner sig otrygga? Isåfall borde det också uppmärksammas.

Jag fick i fjol höra av en judisk väninna bosatt i Stockholm att hon och hennes familj övervägde (överväger?) att flytta till Nordamerika, för att judar inte kan känna sig trygga i Sverige.
Tyvärr måste jag medge att jag inte tog det hon sade riktigt på allvar – det lät så främmande, eller kanske rentav som en smått paranoid idé.
Vår diskussion kom, kanske beroende på min oförmåga att höra vad som sades, att ytligt handla om förtjänsterna med de städer de isåfall skulle kunna tänka sig att bo i – snarare än om anledningen till att hon faktiskt talade om att fly tillvaron i Sverige.
Än idag vet jag inte om de själva då hade märkt av några otäcka hot eller strömningar, eller om de kanske “bara” läst Judisk Krönikas uppmärksammande av vad som skedde i Malmö (2/2009).

Uppdatering!
Väninnan förtydligar: "Jag menade kanske snarare att om utvecklingen fortsätter så får man fundera på att flytta."

När debatten om Ilmar Reepalu – som ju bubblat i många olika medier sedan i fjol – tog fart på allvar häromveckan så kom jag att tänka på något anmärkningsvärt jag fick veta för bara fem, sex år sedan. Nämligen att min lillebror under sin gymnasietid, för 18 år sedan, under en tid fått eskortera sin bäste kompis J till skolan – för att denne kände sig otrygg, efter att flera gånger ha tagit emot judefientligt präglade hot.

Jag skrev till min brors vän "Johannes", som numera är bosatt i Tyskland (av alla länder), och bad honom berätta vad det egentligen var som hände då.

Det visade sig att den ökände antisemiten, förintelseförnekaren och debattören Ahmed Rami spelade en icke ringa roll i sammanhanget.

Nedan kan ni läsa J:s berättelse.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

"I samband med debatten om situationen för judar i Malmö vill jag dela med mig av vad som skedde 1992, när jag gick i Vasalundsgymnasiet i Solna.

Samma år bjöd skolans ledning in Ahmed Rami att tala i aulan. Han fick helt fria händer att diskutera såväl judar som en framtid utan dessa.

Det skulle nog ha varit någon form av debatt, men så vitt jag kan minnas pratade han mest om problem i förorterna och att Israel var en dålig idé. Många av dem som satt i publiken (det vill säga gymnasieeleverna) hurrade och tyckte att han var en hjälte, kommer jag ihåg.

Jag var däremot inte kvar till slutet.

Jag anmälde skolan till kommunens skolnämnd kort därefter, och rektorn bad om ursäkt – men skadan var på sätt och vis redan skedd.

I vår skola fanns vid den här tiden ett antal ungdomar som var muslimer och ett antal som inte var det. Men gemensamt för en liten grupp var att de inte var alldeles överförtjusta i att det gick en jude i deras skola.
Dessa personer hade egentligen inte någon aning om vad judendomen innebär. Som många andra människor var de förvirrade av vad som egentligen är problemet; de blandade ihop judar vs muslimer och israeler vs palestinier. På den tiden var det verkligen få som visste skillnaden, både i skolan och i allmänhet, och de i denna grupp var inte så informerade.

Innan jag kommer till kärnan av vad jag vill berätta så måste jag säga att Vasalundsgymnasiet inte var en speciellt bra skola, och då menar jag kvaliteten på lärarna. Detta påverkade i sin tur kvaliteten på vår utbildning och disciplinen i skolan. Många av lärarna brydde sig inte alls om vad som hände med elever som gick ut och rökte mitt i lektionerna, med skolkande personer och omkringhängande gäng.
Under mina tre år där kom med jämna mellanrum ofta ungdomar från andra skolor – typ Tensta och Rinkeby – dit, och även ungdomar som inte alls gick i skolan, från Hagalund och andra platser.
Dessa verkade inte ha annat för sig än att komma och bråka lite med eleverna i Vasalund, diskutera saker som vem som skulle spöa vem och när man kunde åka in till sta’n och tjafsa med andra gäng.

I en av dessa grupper fanns det ett par personer som började ogilla att det gick en jude i skolan, och att denne jude också hade kontakter inne i sta’n och i andra förorter.
Jag fick under ett par tillfällen ett par riktiga hot mot mig. Jag vill väl inte direkt säga att jag fick stryk – men det var ofta väldigt otrevligt.

Några exempel:
En gång knuffade tre killar mig rakt in i väggen, och ville att jag skulle säga att Israel var skit och att judar var skit.
En gång gick några killar efter mig på väg hem efter en fest i skolan. Jag stannade utanför polisstationen i Solna, därför att jag inte hade någon lust att gå den sista biten ensam. Då skrek dom åt mig: “Jävla fegis!”, med mera.
En gång kom en av dem fram till mig och sa att han “skulle döda alla mina judekompisar”.

Att Ahmed Rami fick tala i skolans aula bekräftade absolut dessa personer. Det var också en hel del ungdomar där då, som inte gick i Vasalund men som kom dit bara därför att de ville höra på Rami. Efteråt så snackades det mellan skåpen om “dumma judar”.

De flesta visste att jag är jude, det var ingen hemlighet. Men jag hade ganska många vänner, så ingen bråkade direkt med mig i början. Fast när de som inte gillade mig gick ihop i en grupp, som efter Rami-föreläsningen till exempel, var det ju lättare för dem att tjafsa med mig.

Det hela slutade med att en av dessa personer, en man som var lite äldre än eleverna i Vasalund, talade om för mig på bruten svenska att om jag inte försvann från jordens yta, så skulle han se till att jag gjorde det.
Att prata med polisen om detta kändes inte som något bra alternativ. Ord stod ju mot ord – och så skulle det snabbt komma fram att jag hade pratat med polisen. Det verkade inte vara någon bra idé.

Så jag sade inget. Istället fick ett par av mina vänner följa mig till skolan varje morgon. De verkade försäkra denne man och hans anhang att jag också hade "skydd" om det skulle bli konfrontation.
Efter ett par veckor blev situationen bättre. Men det tog många månader innan jag kände mig helt OK med att gå ensam i Solna, speciellt när det inte var så mycket folk omkring.

Vad som hände i Vasalundsgymnasiet då var att många ungdomar, som egentligen knappt visste skillnaden på en jude och en buddist, fick upp ögonen för att det fanns problem i en annan del av världen och då måste någon straffas.
Vid denna tid hade jag bara besökt Israel en enda vecka, och det kändes konstigt att ställas till svars för något som hände där överhuvudtaget. Jag kände såklart till mitt eget folks historia, men kände inte att jag var ansvarig för handlingar och metoder därnere.

Att vara jude är något som jag är väldigt stolt över. Men tyvärr är denna typ av hot mot judar inte alls så ovanliga som man kan tro.
Den värsta fienden var och är egentligen inte mannen som dök upp på min skola, utan okunnigheten i samhället om att sådana här saker händer. Jag menar: okunnighet om att hot förekommer, och okunnighet om vad som sker och påverkar en situation.

Vi kan stödja vårt land, och vi gör det. Men att påverka Israel att verkligen agera annorlunda, det är mycket svårt. Att judar i Sverige verkligen skulle kunna ändra vad som sker i Israel är ur min synvinkel högst osannolikt.

Att skilja på vad det är som sker och att döma med sin egen uppfattning som facit, det är farligt.”

/J

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Kommentar: Jag gick själv i Vasalundsgymnasiet 1987–1990, och de åren var stämningen inte alls så stökig som J beskriver den. (Jag har hört från flera lärare att något hände sedan min årgång slutat, så att allt blev helt annorlunda – och uppenbarligen uppstod en rad disciplinproblem rätt snabbt.)
Men även jag kom i kontakt med Ahmed Rami. Han var nämligen min vikarie i franska, en kort tid.
Jag minns honom som en någorlunda trevlig person, och med sitt ursprung i Marocko talade han förstås bra franska. Det jag minns tydligast var att han under lektionen drog en del ansträngda Palme-skämt, som bara han själv skrattade åt.
Det kan ha varit 1988. Jag har inget minne av att han gjorde några försök att sprida antisemitisk propaganda – det hoppas jag att vi isåfall hade uppfattat.
Då var Ahmed Rami helt okänd för allmänheten. Året därpå brakade alltsammans loss – med anmälan av Radio Islam. 1990 fälldes Rami för hets mot folkgrupp, och dömdes till sex månaders fängelse. Gränserna för yttrandefrihet diskuterades ordentligt, och nyhetshändelserna kring Rami och hans kontroversiella – och kriminella – åsikter fick mycket stor uppmärksamhet i medierna.
Det var alltså något år efter allt detta, en kort tid efter det avtjänade fängelsestraffet, som någon på Vasalundsgymnasiet valde att låta honom komma till skolans aula och tala inför eleverna. Man kan undra hur den ansvarige tänkte då.

/Gunilla Kinn

P S I fjol uppstod en del debatt sedan Utrikespolitiska föreningen i Linköping bjudit in Ahmed Rami för en diskussion (DN:s artikel om detta här).
Det kan förstås diskuteras om det var en bra idé eller ej – men det är ändå viss skillnad på att låta en för hets dömd person tala inför gymnasieelever respektive för en studentgrupp på universitetet.

Att tiltshifta verkligheten

NEW YORK Plötsligt dyker tilt shift-tekniken upp nästan överallt! Jag hörde först talas om den hos ... Vassa Eggen, tror jag det var (hittar dock inte postningen) häromåret, och tyckte det såg bedårande ut med den lilla miniatyrfilmen man fick se via en länk. Eller om det var ett foto. Minns inte riktigt.

En av de sista sakerna jag gjorde i Stockholm var att se Joakim Eneroths fina utställning på Galleri Christian Larsen i Vasastan. Där visades bland annat bildsviten "Alone With Others", med fotografier som tagits i tilt shift-läge.
Jag ska inte ge mig in på att förklara hur det funkar här, för det kan jag inte – utan nöjer mig med att citera Clemens Poellinger som skrev om Eneroth i SvD:

"Genom att skärpedjupet bara ligger över ett smalt band i bilden uppstår en effekt som får betraktaren att tro att motiven är miniatyrer, att det skulle röra sig om modeller. Overklighetskänslan uppstår helt analogt, utan digitala trick, genom att fotografen lutar filmplanet inuti en storformatskamera.
Resultatet är en mjukhet, en svävande och drömlik känsla som effektivt förmedlar ett element av den atmosfär av overklighet och absurdidet som kan omgärda de mest banala aktiviteter."

Jag blev väldigt fångad av Alone With Others-fotografierna, som föreställer människor på stränder, i skidbackar och på parkeringsplatser samt hus på Manhattan.

I söndags hamnade jag av en slump på en utställning i Dumbo, med tio bilder från fotografen Richard Silvers omfattande resor runt om i världen. Han har "tiltshiftat" inte bara New York utan även Washington, Las Vegas, London, Paris, Rom, Aten, Kairo, Peking, New Delhi, Caracas och en lång rad andra platser, oftast med ikoniska byggnader såsom parlament, kyrkor och ruiner i förgrunden. Här hittar ni inte mindre än 161 av hans fotografier:
Richard Silver – Tilt shift
Jag fastnade för flera av dem, bland annat ett foto av Kinesiska muren. Eller alla, egentligen.

Uppdatering: nu tycks ungefär hälften av Silvers bilder ha plockats bort, däribland mur-fotot. Nå, det finns många andra fina. Jag gillar t ex det med Battery Park.

Och idag hittade jag (via Erik Stattin) Sam Coles fantastiska lilla film om New York, som ni kan se ovan – och som är gjord av ett urval ur inte mindre än 35 000 stycken bilder, tagna under några dagar i augusti. Kolla på den, gärna på helskärm och i högupplöst läge på datorn (klicka på "HD")!

Här finns en intervju med Sam Cole, där han berättar hur han och hans team jobbat:
http://aerofilm.blogspot.com/2010/02/sandpit-short-film-by-aero-director-sam.html

Om jag förstått saken rätt skiljer sig tillvägagångssätten åt såtillvida att Eneroth jobbar analogt medan Silve och Cole får till "tilt shift"-läget digitalt efteråt. Men jag begriper inte fullt ut hur tekniken fungerar – jag är bara helt fascinerad över resultatet.

Det som är allra mest fascinerande tycker jag är att det inte spelar någon roll att man vet att det är bilder av verkligheten och inte av något miniatyrlandskap – och hjärnan väljer ändå att fortsätta se på motiven som miniatyrmodeller. Förklara det, den som kan!

Och tipsa gärna om fler konstnärer/fotografer som jobbar med tilt shift. Hoppas att de inte blir för många, för då förlorar väl genren något av sin attraktion...

/Gunilla