Fjäder, tjära, Rolls Royce och annan lyx (lite Haiti

MIAMI Idag kan ni läsa Sophie Allgårdhs text om Art Miami/Basel i SvD. Trots att vi tillbringat mesta tiden på vårt trista hotellrum med trådlöst internet, istället för att springa runt på samtliga konstevenemang, har vi sett en hel del bra och en hel del ointressant konst och framför allt mycket konst. Och mycket människor. Och mest av allt en massa taxiinteriörer (men det är ganska häftigt att bli körd kors och tvärs på broarna över lagunen som skiljer Miami Beach/South Beach från fastlandet/Miami Downtown).

Igår kväll bland annat: besök på den parisiske galleristen Emmanuel Perrotins enorma USA-filial i Wynwood – snarast en konsthall, med flera olika utställlningsrum och en enorm trädgård där vernissagefesten pågick för fullt med ett rockband och påkostad cateringmat med rostbiff och dryckjom (som vi inte orkade köa till, och dessutom hade vi ätit en massa etiopisk mat alldeles innan).

Wynwood är en story att skriva en dag. Nu nöjer jag mig med att citera Allgårdh: "det slitna Wynwooddistriktet med sina enkla bostäder, lagerhus och billiga motellrum. På kort tid har området rensats upp och utvecklats till en dynamisk zon för det lokala konstlivet med ett myller av gallerier, enligt uppgift den snabbast växande konstscenen i USA".

Ett av de mer spektakulära inslagen hos Monsieur Perrotin är ett verk av det norsk-danska Berlin-konstnärsparet Elmgreen och Dragset – de har bokstavligen smetat in en Rolls Royce i tjära och sedan prytt den med vita hönsfjädrar! Helt otroligt. Ingar Dragset förklarade för oss (mig och framför allt hans kollega Maria Friberg som jag fått äran att vara hang around till här) att ja, det var verkligen en Rolls Royce. Inget vrak, precis – tvärtom, bilen var nyrenoverad när de gick loss med tjäran... (Ingen bild, ännu i alla fall, men en text om verket Disgrace här.)

Annars: overkliga miljöer med pooler, palmer och partajande människor. Verkligheten gör sig påmind i form av alla haitiska taxichaufförer vi stöter på. De brukar komma från Cap Haïtien, en stad på Haitis norra kust där jag var häromåret och där många verkligen lever i riktig misär (djup fattigdom och allt som därtill hör) . Det går inte att fatta att allt detta finns samtidigt. Men det gör det ju. Jag luskar sällan så mycket i chaufförernas förflutna som jag skulle vilja, men jag vet ju att många av dem kommit hit genom livsfarliga färder i skrangliga farkoster över havet. (Läs mer i Edwidge Danticats Krik Krak!)

Dagens Miami Herald gav uppslag till ett riktigt bra reportage från Haiti, en grej som jag redan samlat material till – men där det finns en viss aktuell händelseutveckling genom lagstiftning i Washington. Så jag får åka tillbaka, isåfall för femte gången, och då kan jag tänka på hur det är i Miami en timme bort.

Dagens kontor för min del: lobbyn på tjusiga art déco-asiatiska hotellet Setai, kolla genast här.

/Gunilla

Fotbadsbloggande

MIAMI Jag skriver detta sittandes med datorn vid badkaret i vår halvfula lilla hotellsvits badrum ("I'm aesthetically challenged by everything in our hotel – but it's right on the beach!", säger min snobbige resekompanjon B flera gånger om dagen). Fötterna är neddoppade i en decimeter hett vatten med en massa flytande tvål. Det kan behövas, eftersom de stackarna tvingats knalla omkring utan skor på Miamis gator och designvernissager. Hellre barfota på en aldrig så smutsig gata än en meters promenad till i aldrig så snygga högklackade skor! (Om mina problem att hitta vettiga skor i New York kan ni läsa här.) Hoppas att datorn håller sig kvar i mitt knä och inte glider ner i fotbadsvattnet. Jag måste sitta och skriva härinne i badrummet, eftersom B ligger och sover så att jag inte kan ha arbetsbelysningen tänd.

Så här ser vårt typiska dagsprogram ut på ett ungefär:

• 7–15: Intensivt arbete med div nyhets-/Internetkoll, mailande och telefonsamtal, i mitt fall mest till Sverige om ett jobb med nära förestående deadline. (Jobbet borde ha varit avklarat innan jag drog från New York, men har av olika skäl blivit hopplöst försenat. Inte så effektivt nu när mycket tid går åt till kommunikationsstrul. Jag försöker få runt lite andra viktiga grejer också, om kartläggning av centralamerikanska torterare som lyckats flytta till USA, bl a.) Promenad till Latin Café On the Beach för snabb frukost, eftersom de har föredömligt starkt kaffe. (Skype fungerade alltså inte, dessvärre uselt ljud och eftersläpning, antagligen för att jag ringde utan bredband och till vanliga telefoner – så jag fick ge upp och istället ringa med telefonkort. Funkar ganska bra, men för varje samtal måste man slå evigt långa koder och nummer – det blir lätt fel.)

• 15–24: En evig räcka utställningar, mingel, massor av taxiresor, restaurangbesök och sociala evenemang: Konstutställningar i containrar, konstsim i poolen, konserter på stranden, konstiga människor. Snart risk för art fatigue! Men det är kul. (Ikväll var vi förresten på Miami-filialen av New York-restaurangen A.)

• 24–02: Mer mailande till Sverige och annorstädes, lagom till europeisk morgon/förmidag. Internetkoll. (Och, i alla fall just nu, fottvätt.)

• 02–07: Sömn.

Fem grejer till:
• Jag vill köpa två, tre tavlor av New York-konstnären Bill Jacobson.
• Under konstmässans mest intensiva dagar går rumspriserna upp från exempelvis $80 till $220/natt, eller mer. Men när det är dags för Superbowl, i februari, blir motsvarande pris kanske $400.
• Nu ska jag skriva några fler mail om kommunpolitik och drevjournalistik i ett snögloppigt Sverige (tänker jag mig att det är, eller i alla fall grått och trist).
• Med lite tur hinner jag göra åtminstone ett besök på stranden här invid hotellet innan vi drar härifrån. Hittills mer svenska politikersamtal än strandbesök. Men det är ett lyxproblem. Jag får i alla fall ringa samtalen med utsikt mot lite palmer.
• Lite antiklimax med Christer Fuglesang, va?! (Läs vad jag skrev här för en månad sedan.) Konstigt att det blev så trots att jag inte var där. Annars brukar det vara när jag är närvarande som det blir svenskt antiklimax (exemplen Kenny Bräck, Annika Deasy Östberg och Annika Sörenstam i fjol).

/Gunilla

"Här brukar folk göra som vi säger"

MIAMI En kompis som frilansar i medievärlden berättade att en viss svensk, framgångsrik och synnerligen etablerad tidning utgiven av ett välkänt förlag nyligen sänkt sina frilansarvoden med – tadaaaaa: 50 procent. Ja, en halvering!

Hmmm... Har det blivit lågkonjunktur och jag har missat det? Jag ville veta mer, och min kompis skrev bland annat nedanstående – som är intressant för alla som möjligen undrar varför vi frilansar inte bråkar lite mer för att få upp ersättningar och arvoden:

Jag protesterade starkt redan när [magasinet] sänkt med 20%, och de var märkligt svåra att prata med om det.
Gjorde jobbet de gav mig och några dagar efter det gick jag på en frilansfest de hade. Vet du vad som hände då?
Jo, chefredaktören kom fram till mig, presenterade sig och sa: "Jaha, är det du som är XXX. Jag kan berätta att här brukar folk göra som vi säger."
Se'n dess fick jag inte ett enda jobb av dem, haha!

Japp, så kan det gå till. Både jag och min kompis tyckte att ni skulle veta det.

/Gunilla

P S Jag får ofta frågan varför jag inte frilansar mer för amerikanska tidningar. Det finns många olika svar på det, och jag kanske återkommer till ämnet.
Men läs gärna denna text om att skriva för Conde Nast Traveler, som jag gissar är helt autentisk, om hur det verkar vara – inte så lockande!

P S II Pingat på Intressant.

Skype funkar inte så bra för seriösa intervjuer

MIAMI Sju timmar långa intervjuer för att få ett enda pratminus, berättar Maciej Zaremba om här (apropå hans Stora Journalistpris-belönade reportage).

[Uppdatering: Haha, min minnesbild av Zarembas metodik var ju helt fel! Vad han säger är: "Jag kan tala med en person i fyra timmar och får ut kanske sju repliker."]

Den metoden är ibland onödigt slöseri med resurser, eller ett ouppnåeligt och orealistiskt ideal. Jag lägger ofta ner på tok för mycket jobb för att få fram något som inte kan bli mer än ett litet stycke i den färdiga texten, och ofta skapar det mest av allt frustration inför allt som inte får plats. Men för genomarbetade jobb är arbetssättet ändå något att sträva efter.

Håller på med ett jobb där jag ursprungligen tänkte mig att det skulle vara långa, djupa samtal ur vilka essensen skulle kokas fram.
Fast nu hindras de av att samtalen inte, som tänkt var, kan ske vid personliga möten i verkliga livet, utan måste göras via en riktigt usel Skype-förbindelse – med eko och brus och med sex timmars tidsskillnad från hotellrummet i Miami till intervjupersonerna i Stockholm. Inte alls särskilt idealiskt. Tyvärr framstår man som intervjuare tvärtom som ganska oseriös!

[Uppdatering, 3 mars: Jag kunde inte i december skriva vad det gällde för intervjuer – men nu kan det sägas: det var samtal med Ulf Adelsohn och diverse andra aktiva moderater, till reportaget om Erica Lejonroos. Adelsohn undrade förvånat varför jag höll på och ringde honom och talade sundbybergsk kommunpolitik, när jag kunde ligga på stranden. Haha, det undrade ju jag med!]

I somras intervjuade jag dock Janis Karpinski, chefen på Abu Ghyraub-fängelset i Bagdad som då var hemma i North Carolina, genom Skype eftersom jag ringt slut på flera dyra mobiltelefonkort från Almedalen/Visby. Då hade jag inte ens headset, som man ju behöver ha för Skype-samtal – och det blev en ytterst förvirrad dialog. Jag gick omkring med datorn i presscentret och försökte prata in i det lilla mikrofonhålet och samtalet bröts hela tiden... Men på något sätt funkade det ändå. Mest tack vare hennes tålamod och vilja att berätta sin historia.

/Gunilla

Frukostjakt

MIAMI Jag har släpat med mig "Florida"-mappen ur mitt rätt omfattande hängmappsarkiv. Tyvärr är vissa av artiklarna både illa skrivna och har några år på nacken, men de får duga i brist på bättre. De flesta av reportagen handlar om de stiliga art déco-byggnaderna här på ön, men där finns också ett och annat restaurangtips.
Just nu är vi på jakt efter ett frukostställe på gångavstånd från vårt hotell. Tyvärr blir jag lite skeptiskt inställd när en skribent i en förvisso flera år gammal artikel utriven ur Vagabond skriver "Bästa frukosten i Miami Beach är Café Beach Connection" – eftersom samma kafé ger NOLL Google-träffar utom just den. Men det kanske var ett väldigt exklusivt insidertips.

Uppdatering: Vi hamnade på Latin Café On the Beach, som dock inte låg på stranden. Kubanska gubbar, en spelande julgran och förtjusande chicas som serverade omelett och sött, starkt kaffe! No frills.

/Gunilla

Lektioner i taxisätet

NEW YORK – MIAMI En taxiresa från Harlem där jag bor till JFK:s flygplats brukar kosta sisådär 40–45 dollar, exklusive biltullar och dricks.
Så när ett par chaufförer begärde 60 dollar skakade jag på huvudet. "Nänä, aldrig i livet", sade jag. De frågade vad jag kunde tänka mig att betala, dock utan att direkt vilja gå med på någon sänkning.
Jag tänkte argt att de väl försöker skinna dumma lilla vita flickan på pengar så gott det går, och hoppade efter några minuters tjafsande in i en annan taxi vars chaufför rakt av sade "40 dollar". Men han förklarade bakgrunden till det högre priset, och då förstod jag att det inte enbart handlade om att klå passagerare på stålar.

"Nä, det var för att du skulle till flygplatsen. De där killarna, jag känner dem, de kommer från Afrika och Haiti. De är i USA illegalt, och har fått för sig att risken är större att fastna i en poliskontroll i närheten av flygplatserna. Så hade du velat åka downtown hade det inte varit några problem. Men de vill inte till flygplatsen, och säger ett så högt pris att du säger nej. Och hade du tackat ja hade det varit så bra betalt att det varit värt risken."

Denne chaufför kom från västindiska Antigua till New York via London 1962 och hade varit amerikansk medborgare lika länge, på den tiden så'nt gick lätt. Det blev inte bara en taxiresa, utan ett långt och intressant samtal om migration, om New Yorks kanske åttatusen illegalt arbetande taxichaufförer, om hur man skaffar ett förfalskat körkort, om Harlems aristokratifiering, om Bronx där han själv bor, och om att inte vilja flytta hem till Karibien när man blivit van vid ett liv i fyra säsonger.

Och sedan for jag till Miami! Långa avstånd, många dyra taxiresor. Första kvällen: mingel med ceviche och romdrinkar på Moca, videoutställning och utomhusmingel på Mac samt eldskådespel på tjusiga Esther Williams-hotellet The Raleigh.

/Gunilla

Hotellkorrigering

NEW YORK Hmmm...nedanstående hotell var fel hotell... Vi ska inte bo på ett litet, charmigt Art Déco-Best Western, utan i detta monster till hotell i samma område, visade det sig. Men det ligger precis på stranden.

/Gunilla

Eftersom vintern nu tycks ha kommit till New York

NEW YORK Best Western är en kedja med rätt trista och opersonliga medelklasshotell, sådana som i USA kallas "cookie cutter" ("alla stöpta i samma form" eller vad det nu blir på svenska). Så att vi bokade rum just där i Miami berodde på att det var det absolut enda i hela South Beach som överhuvudtaget hade några rum under konstmässan, eller något åt det hållet. Men det ser rätt OK ut, tycker jag.

/Gunilla













Best Western, South Beach

Kylskåpstömning

NEW YORK Kvällens middag: wokade kycklingfiléstrimlor med dito selleri, gröna bönor, vitlök, ingefära; allt smaksatt med fisksås, sesamolja, lime, japansk soja, koriander, jord- och cashewnötter; mikrouppvärmd tryffelrisotto – och strösslat över alltsammans en massa granatäpplekärnor; serverat med ett glas Yellow Tail rieslingvin. Asiatiskt, amerikanskt, libanesiskt, italienskt och australiensiskt på en och samma gång. Lite grann som en ond kontrast till alla reportage om locally produced livsmedel, som jag hoppas kunna sälja in framöver (ja, jag vet att skördesäsongen i New England alldeles precis nu är över, men jag har ändå massvis med fina idéer). Och så var det helt enkelt kylskåpstömning, eftersom jag – som jag bloggat om cirka fem gånger – ska till Miami i morgon! Inspiration inte bara från vad som råkade finnas i kylskåpet och behövde göras av med, utan även i viss vag utsträckning från Lisas recept på kimchi-wokade grönsaker.

/Gunilla

Måndagsfulbloggande

NEW YORK Dagens musikupplevelse: en koppärrig, tjock kines i en smutsig tröja som sjöng Ave, Maria med guld i strupen nere på perrongen, i tunnelbanestationen vid Lexington och 53:e. Mycket vackert!

Strålande fint vinterväder i New York, efter en tid med mysko novembervärme – nu är det blåååå himmel och krispigt kallt.

Jag har ingen som helst lust att dra till Florida imorgon – men jag har faktiskt nästan aldrig någon lust att resa någonstans. I alla fall känner jag nästan aldrig det dagarna innan jag ska iväg, det finns för mycket som håller mig kvar. Men sedan brukar jag alltid känna mig euforisk när jag väl sitter på planet eller tåget eller vrider om nyckeln i hyrbilen. Så det blir nog kul.

Annars vore det klokt att stanna hemma denna vecka, för jag har så himla mycket att göra. Jobb som måste komma igång med massormassormassor av (telefon)intervjuer som borde ha gjorts förra veckan, skrivas ut, skruvas till och lämnas in; visst, bokföringspapper och annat; mail med tusen nya idéer som jag måste entusiasmera redaktörerna med. (Jag har suttit och surat hela hösten för att ingen skickat iväg mig på roliga reportageresor, men folk vill väl inte läsa om saker som händer i USA...?! eller Kanada för den delen, jag försöker med lite olika varianter. Eller så är mina idéer helt enkelt inte tillräckligt bra – eller för bra, hehe...)

Nå, jag får väl helt enkelt skypa från South Beach. Det är så otroligt mycket mindre ångestladdat att resa iväg nu än när jag började reportageresa. Nu kan man fixa nästan allt fastän man är på resande fot; förr nästan inget. En gång i mitten på 90-talet fick jag avstå från att förlänga en resa i Italien för att jag liksom var tvungen att åka hem och ta itu med en massa obetalade räkningar – det skulle i alla fall inte hända igen...

Och ja, hela söndagskvällens tilltänkta euforiska redaktörsmailande gick om intet på grund av ännu en fettchock. Jag inser nu att högmod går före fall, och frosseri före fettchock. Jag var helt utslagen igår – men inte lika mycket som förra gången.

/Gunilla

Kakbakningsakuten

NEW YORK "Maila mig om ni behöver hjälp, när som helst. Det blir som ett Pastry 911!" sade Francisco Migoya glatt. Han var vår stränge men duktige konditorslärare på CIA igår. (911 = det amerikanska numret för utryckningssamtal, alltså motsvarande 118/90000.) Hehe, I will.

Nu har jag googlat på hans namn och upptäckt något som han inte berättade: att han var executive pastry chef på The French Laundry innan han kom till CIA. Oj! När jag frågade var han jobbat mumlade han bara något om Kalifornien.

Det är alltså ungefär som att ha varit på ett litet korpfotbollsläger, och först efteråt inse att det var Henke Larsson som tränade en!

The French Laundry anses av många bedömare vara jordklotets bästa restaurang, eller i alla fall den västra hemisfärens. Jag och en fotograf/f d fine dining-kock gjorde en gång studiebesök där, alltså i Yontville (Napadalen i Kalifornien, norr om San Francisco; vi var där för att göra ett reportage för Gourmet). Men jag fick draaaaaa in min kompanjon dit – han hade sådan respekt för stället att han knappt ville beträda deras parkeringsplats! Han höll på att dö när vi fick kika in i självaste prepp-köket, ungefär som en muslim som äntligen får kyssa den svarta stenen i Mecka.

Den som orkar registrera sig (det går snabbt) kan läsa en intervju med Francisco Migoya på Pastry Scoop, om när han ännu var på The French Laundry. De desserter han talar om där var bland dem vi fick laga igår, om än såklart med en lägre komplexitetsgrad: strawberry shortcake, tapioka med kokossorbet, variationer på chokladdesserter och lite annat.

Han tipsade också om en sajt där man kan köpa tapiokakulor, guldpulver, chokladsammetsspray och andra skojiga ingredienser, samt alla tänkbara pralinformar, spritsar och andra konstiga dekorationsredskap – klart beroendeframkallande.

Och vad hittade jag där – om inte en sak som jag genast sätter upp på julklappsönskelistan.

/Gunilla

Söndagsbrev

NEW YORK I fredags gav jag upp min kamp mot det idiotiska stenålders-USA och skaffade ett checkblock genom Chase. Ni kan läsa mer om min djupa check-aversion här. Det kostade mig 17 dollar – tänk vad mycket gråt, tandagnisslan, tankemöda och förseningsavgifter det hade besparat mig om jag accepterat att jag bor i USA och betalat de slantarna för fem, sex år sedan. Oh, well, det är nästan bara min hyra jag lär betala medelst check.

På väg till banken grabbade jag fatt i ett exemplar av gratistidningen MiZona, och insåg att det blir som en Metro för mig!
Ingela Wadbring m fl har ju visat att Metro i Sverige fungerat som utmärkt läsning för invandrare, vars svenska inte riktigt räcker för att göra en prenumeration på en morgontidning angelägen. Mizona är på spanska, och blir perfekt spansk-träning på min nivå. Artiklarna handlar ju om New York som jag har en bra förförståelse av, och är lagom långa. Jag förstår det mesta, tidningsspråk är ju mycket enklare att läsa än t ex skönlitteratur och poesi. På köpet blir det en bra insikt i vad som anses vara intressant för Hispanics i Mizonas bevakningsområden: Manhattan och Bronx. Perfekt för ordförrådet – som La Gran Manzana (The Big Apple). Ni kan också läsa delar av MiZona här!

Dessutom har jag nu ändrat språkinställningarna för mina Chase-bankuttag, så att bankomaten hädanefter kommer att fråga mig på spanska och inte engelska (man kunde välja bland ett tiotal språk). Det gäller att ta tillvara det faktum att jag är omgiven av det spanska språket här, på ett vis jag inte skulle vara i Stockholm.

Annat som händer och hänt: Mina föräldrar har kommit hem från en resa i Sydafrika och Zimbabwe. En bragd, med tanke på allmän skröplighet, att ta sig runt – men det funkade, med diverse bilar och hjälpredor med rullstol som kom och hämtade som de skulle. Jag är glad att mamma och pappa gillade att resa i Afrika, fast de verkar ha tyckt att det var ganska skönt att komma hem igen...
Mamma berättade om den enorma skillnaden mellan Sydafrika och Zimbabwe – vet inte hur mycket de fick se av Zimbabwe, för där var de mest för att se Victoriafallen, men något som hade gjort intryck var när en man i Zimbabwe vittnade om hur en resa till Harare som brukat ta honom sex timmar med allmänna kommunikationer nu – på grund av Zimbabwes totala sönderfall – tog två dygn, inklusive nattligt liftande en masse på farliga godståg.

Jag tillbringade lördagen på ... just det, ännu en kurs på Culinary Institute of America. När jag i min Gourmettext – som kommer i nummer 1/2007 – skulle redovisa för läsarna att jag hade fått gå en tvåtusendollarskurs helt gratis (ett journalistiskt tveksamt erbjudande, som jag ältade här i våras) skrev jag:

"CIA lät mig gå kursen som frielev – i rent PR-syfte, trodde jag, för att få mig att skriva den här artikeln. Av pur tacksamhet lade jag i gengäld ner en smärre förmögenhet på att köpa proffsknivar, stekpannor, vispar, spritspåsar, måttsatser och massvis av andra redskap i skolans souvenirbutik.
Men efteråt har jag insett att där nog fanns en annan baktanke också. Sådana här matlagningskurser är nämligen gravt beroendeframkallande. CIA betedde sig helt enkelt mot mig som langare, som först låter en testa gratis för att få kunderna på kroken."

Beroendeframkallande, ja. Som jag redan berättade gick jag en kurs i s k gourmet-matlagning för några veckor sedan, och nu var det dags för Modern Plated Desserts. Så nu har jag fått stoppa kyl, frys och skafferi fulla av pannacottor, kakor, munkar, brownies och chokladtårtsbitar... Lyckades till och med släpa hem det jag själv hade fått tillverka under Chef Migoyas överinseende: chokladglass! Hoppas jag slipper ännu en fettchock.

Till sist: igår såg jag för kontrastens skull Richard Linklaters och Eric Schlossers film Fast Food Nation, som jag gissar snart kommer att dyka upp i Sverige under namnet Snabbmatslandet. Det finns så mycket att säga om den, att det får bli en annan gång!

/Gunilla

Miljö + global politik + gestaltning = god journalistik

NEW YORK Idag och framöver bör journalister som jag låta sig inspireras av detta upprop på DN:s debattsida till en "fördjupande, förnyande och gärna förargande miljöjournalistik".

Artikelförfattarnas fem policyrekommendationer är utmärkta. Jag gillar särskilt:

I det långa loppet är miljöfrågorna oundvikligen förknippade med makt, ekonomi och säkerhet. En växande världsbefolkning på väg mot växande välstånd – en i grunden bra utveckling – kommer att råka in i djupnande konflikter och kriser som alla har med miljö och naturresurser att göra. Miljöfrågorna är integrerade i alla andra politiska frågor. Det är ett tecken på deras mognad och på att de är viktiga. Därför behöver de också komma in överallt i medierapporteringen. De ska in på alla redaktioner från ledare, debatter, krönikor, politik, utrikespolitik, näringsliv och kultur till sport, resor, bilar och bostad.

Jag kan nästan ingenting om miljöfrågor i dess naturvetenskapliga bemärkelse – och trots att jag glatt brukar kasta mig in i vilket ämnesområde och sammanhang som helst hade jag nog lite för stor respekt för området, när jag i fjol åkte till Grönland för att skriva om klimatfrågor. Mina reportage om hur grönlänningar drabbas av smältande isar (för Rädda Barnens tidning Barn, Miljöaktuellt, Fokus och Amnesty Press) sålde jag in först efteråt, istället för i förväg som man alltid bör göra.

Men den resan visade också att det går att skriva om miljöfrågor även som allmänreporter (och jag skulle nog nästan våga skriva mer även i en så pass specialiserad tidning som Naturvårdsverkets Miljöaktuellt; nya reportageidéer under utformning!).
En som visat detta ännu bättre är [min kompis] Ola Wong, som 2004 utsågs till Årets miljöjournalist första gången priset delades ut, genom ett reportage om miljödumpning i Kina.

Mer om miljöjournalistik i bl a en aktuell artikel i Journalisten – se länkar från Miljöjournalisternas förenings hemsida.

För övrigt vore det fint om medierna även vore intresserade av mänskliga rättigheter "överallt i medierapporteringen". Allt som står i den där debattartikeln kan appliceras på MR-området. Själv har jag lyckats koppla ihop MR och klimatfrågor i en liten artikel i Amnesty Press nya nummer, kommer nog snart på nätet.

/Gunilla

P S Men lite synd är det väl ändå om de som ändå hade nominerats till årets pris, och som nu gick bet... Vilken antiklimax?!

Ännu en dag i saltgruvan

Favorit i repris!

Polisen inte lika handlingsförlamad

NEW YORK Vad hände med den drogade tjejen (eller "crackbruden", som jag tror att kaféets ägare kallade henne)?
Jo, fyra stycken rejäla poliser kom till kaféet. De hade tydligen i sin tur ringt på någon slags omhändertagningsenhet, som var på väg dit för att kolla blodtrycket på tjejen och överväga andra åtgärder.
Jag hann inte stanna för att kolla hur det hela slutade, men insåg hur puckad jag varit som inte ens tänkte på att ringa polisen – och som blev sur på kafépersonalen för att de inte visste vart vi kunde ringa. Klart polisen vet vad som ska göras i sådana situationer, även om de verkade göra det en smula bryskt – och att min instinkt snarare var att få tag på någon lämplig kyrka eller frivilligorganisation tyder på att visst harlemitiskt tänkande börjat göra insteg i min hjärna, haha. (Jag syftar på att det i ghetton som Harlem traditionellt finns en allmän misstänksamhet mot poliser, med mer eller mindre rätta).

Nå, jag har också en missbrukarpersonlighet; igår kväll ännu en matlagningskurs. Eller rättare sagt ett så kallat "gastronomiskt seminarium" i konsten att äta tapas.

/Gunilla