Som ett brev på posten

NEW YORK Apropå frågan om hur det går att förena bloggande och andra verksamheter kom idag denna nyhet, om huruvida man kan blogga invandrarkritiskt och samtidigt jobba på en svensk ambassad.
Nix, tycker UD. Jag måste hitta bloggen och vad som egentligen skrivits där innan jag tycker något, men spontant låter det ju underligt att det skulle funka.
Men Gudmundson har alldeles rätt i att det var märkligt att Studio Ett bara hade en åsiktssida företrädd i studion idag. Inslaget igenom satt jag och väntade på att någon som var kritisk mot uppsägningen (om en praktikant nu kan sägas upp) skulle dyka upp i sändningen. Men så skedde inte.

/Gunilla

Internationell, politisk lobbying

NEW YORK Det är knappast en nyhet att även länder/stater/folkgrupper använder kommersiella PR-byråer i sitt internationella opinionsarbete.

Exempel, spontant ur skallen: Taiwan som försöker bli erkänd som nation och Burma vars militärjunta behöver lite goodwill har båda använt amerikanska PR-byråer. (Jean-Bertrand Aristide – f d president i Haiti – sysslar med opinionsbildning, men den verkar skötas av diverse anhängare snarare än nå'n PR-byrå.)

Ägnade jag några minuter åt research skulle jag såklart hitta många fler exempel (det ska jag inte göra just nu, men det vore väl en intressant artikel?! så jag får kanske anledning att återkomma).

Det enda nya är egentligen att de kontaktar mig. Jag fick precis ett e-mail som visserligen verkar vara ett massutskick, men som nog ändå i sitt tilltal och sin adressering är anpassat för mig. PR-agenten vill låta en ledare för Albaniens sak här i USA träffa mig eller "min redaktion" för att berätta om varför Kosovo bör få självständighet.

PR-byrån, med kontor i New York och Los Angeles, beskriver sig på sin hemsida som "agressiv" och "snabbväxande" – och radar upp massvis med kunder inom detaljhandel, teknik och samhällsliv.

Mycket oklart varför de kontaktar mig, för jag har nog aldrig skrivit en rad om vare sig Serbien eller Kosovo (har varit där, en gång, och är synnerligen intresserad av Kosovo-problematiken – men det kan de knappast veta). Bara i Gourmet! Inte i något politiskt sammanhang.
Antingen har de fått för sig att jag skriver för någon amerikansk tidning, eller så kontaktar de verkligen alla de kan komma på, eller så har de kommit över en adresslista till alla som är registrerade som just FN-rapportörer.

Uppdatering: nog det senare... PR-konsulten skrev och förklarade: "I am looking at media who know the issues, focus on the UN or the Balkans, etc. Otherwise, it is a much lengthier initial conversation."

Men hmmm...detta är nog en artikel, om internationell politisk lobbying, för någon svensk tidning. Intressant, eller hur?! Tipsa gärna om bra exempel! Jag har som sagt inte börjat göra research ännu. Inte är väl detta en "old story"?

Så här ser mailet ut:

Dear Gunilla,

This past weekend Serbia had its first vote on a constitution to finally replace the one created by Slobodan Milosevic over 15 years ago. A referendum in the constitution, which ultimately passed, states that Kosovo is an integral part of Serbia and should remain part of the country, yet nominally autonomous. In fact, the province of Kosovo is seeking its sovereignty and independence, and Kosovar’s Albanians were excluded from the constitutional vote.

With this move, and a proposal on final status expected by mid-November, US Kosovo envoy Frank Wisner demanding that there will be no delay in UN status talks and other leaders around the world are beginning to pay more attention to this troubled region now is the time to hear from the key movers on this issue.

It is in that vein I am hoping that I may appeal and ask for an interview with you or an editorial board meeting with my client, Former Congressman Joseph DioGuardi, founder and head of the Albanian American Civic League.

Joe, his wife Shirley Cloyes and the AACL have been working tirelessly on issues related to Albanians all over the world, and most recently, they have been on a mission to achieve independence for Kosovo from Serbia. They are primary reasons that many in Congress have this on their agenda and why the US is taking it seriously at the UN once it comes for a vote in the next few months. Lantos and Biden are committed to leading the charge after next week. They are also promoting the freedom of indicted former Kosovar Prime Minister Ramush Haradinaj.

Serbia’s vote to maintain Kosovo as an inalienable part of the country, and the movement to stall the final status talks at the UN, make it more important now to get Joe and Shirley in front of you or the editorial board to weigh in on the issues that will become prevalent shortly.

Can I please set something up with you for Joe DioGuardi to talk with you?

Thanks

Best

J

Jag tar bort hela namnet, alla telefonnummer, och adressen på PR-byrån – av rena konkurrensskäl, faktiskt!

/Gunilla

Senaste nytt på korrefronten

NEW YORK De stora svenska mediernas New York-baserade korrespondenter blir framöver:

• Lennart Pehrson, Dagens Nyheter + Sydsvenskan
• Bertil Karlefors, TV4
• Björn Anders Olsson (samt Bo Pettersson), Dagens Industri
• NY: Gunnar Johansson, Expressen/KvP/GT (efterträder Johan T Lindwall i januari)
• Per Bjurman, Aftonbladet

Trevliga personer och kompetenta journalister allihopa, men helt klart blir det tråkigt när den enda som bryter det medelåldriga (sorry) gubb- och grabbmönstret på presskonferenser med mera försvinner: Sveriges Radios Sara Stenholm.

30 personer på radion lär ha sökt hennes jobb, enligt en av de förhoppningsfulla kandidaterna. Jag tycker att jag borde få vara med och välja vem som ska få tjänsten (d v s vem jag ska hänga med i framtiden).

/Gunilla

Kolla in mitt textarkiv

NEW YORK Mycket sakta och inte särskilt säkert lägger jag in texter jag skrivit i en separat blogg.
Jag har hittills inte ägnat någon tid åt att göra detta systematiskt – så arkivet är inte bara ofullständigt utan snudd på obefintligt. Men där finns i alla fall cirka 25 texter just nu, och ... det blir väl fler (fast många texter är nog borta för evigt, utom kanske som mikrofilm nå'nstans).

Den senast inlagda texten kan ni läsa här. Den är fem år gammal och handlar om studentuppror runtom i världen.

/Gunilla

SIPA-firande i dagarna tre

NEW YORK Jag skriver detta en blåsig söndag sittandes på en bänk i Central Park – alldeles intill minnesplatsen för John Lennon, Strawberry Fields, ett stenkast från The Dakota Building där Yoko Ono väl fortfarande bor. Platsen är just nu dekorerad med pumpor, och en strid ström av människor tittar och fotograferar.

Själv sitter jag mest och pustar ut efter en synnerligen intensiv helg med 60-årsfirande av min gamla skola, SIPA.
Amerikanska universitet är ju toppenbra på att knyta upp sina gamla elever – inte bara för att få dem att donera pengar, utan (också) för att skapa en känsla av gemenskap. När sådana nätverk fungerar bra stärker de universitetets rykte och konkurrenskraft.
Trots att jag producerat sisådär 400 poäng (jag vet, helt sjukt) på Stockholms Universitet och varit inskriven där på hel- eller deltid under sammanlagt minst tio år har jag aldrig varit med om att den institutionen gjort något enda för att hålla kontakten med mig. Men från SIPA får jag ständigt mail, nyhetsbrev, tidningar och inbjudningar. (Gissar att Handelshögskolan i Stockholm fungerar på liknande sätt.)

Helgens 60-årsfirande var av extravagant slag, med stilig cocktailmottagning i delegatsmatsalen på FN, föreläsningar om aktuella ämnen på skolan under hela lördagen (de jag gick på handlade om terrorhot, Latinamerika, ledarskap och diplomati), galamiddag på Columbia samt, idag, brunch på New York Historical Society.

SIPA grundades alltså 1946 (många av skolans grundare var också insyltade i att dra igång FN året innan!), och efterkrigskänslan av att världen måste räddas är fortsatt stark.
Dessvärre blir det en ganska elitistisk ton i högtidstalen – jag vet inte hur många gånger jag hörde skolans rektor och andra tala om hur fantastiska vi SIPA-studenter är, och hur vi bidrar till att göra världen bättre.
Hmmm...det är verkligen en sanning med modifikation, inte fan har jag gjort världen ett enda dugg bättre (trots mina löften i ansökningsuppsatsen att åtminstone försöka...). Och en och annan har nog valt karriärväg utifrån vad som lönar sig privatekonomiskt (ingångslönen kan vara över $100 000, i vissa branscher).
Faktum är dock att många som gått SIPA jobbar med utvecklingsfrågor i vid bemärkelse i bra sammanhang. Och det är trots allt en ganska ödmjuk form av elitism och kaxighet som odlas, inte så kaxigt som jag tror att det kan låta på många amerikanska business schools.

Men om jag säger att de hade fått såväl Kofi Annan som New Yorks borgmästare Michael Bloomberg att skriva särskilda gratulationshälsningar till SIPA, och Världsbankens förre chef James Wulfensohn att hålla middagstalet på lördagsmiddagen, så förstår ni anslaget...

SIPA-studenter är av naturen spridda över hela världen, så de har fått köra liknande evenemang i mindre skala i Washington DC, Bogota, London, Paris, Berlin, Tokyo, Peking, Mexico City och Bogotá under året. Och "mina" bästa SIPA-kompisar finns inte längre i New York, utan i Montreal, Skopje, Geneve och lite andra städer, så jag fick hänga med nya vänner och bekanta under helgen.

Till exempel Björn N, som gick ut SIPA 1967 och sedan dess jobbat för SEB i Stockholm och Mexiko. Hur cool som helst, vi hängde i en av Columbias verkliga klassiker i lördags kväll, baren West End/Havana Central (mer om klassikerstatusen här).
Och på middagen råkade jag sitta bredvid en Caroline, som verkade spännande och som jag började prata med på allvar mycket för att hon bor i East Harlem, vilket kunde innebära bra material till min bok. Men så visade det sig dessutom att hon är filmare från Haiti och sysslar med diverse intressanta filmprojekt där – mycket bra! Hon ska exempelvis dra till Jacmel på Haitis sydkust och filma i november, hmmmm.... (Jag var där två gånger i februari, men åker gärna tillbaka!)

Inte nog med det, i den där baren började jag också prata med en amerikansk officer som varit posterad i såväl Irak som Afghanistan och North Carolina. Det är ganska sällan jag talar med militärer (och på Columbias campus är det garanterat sällsynt med personer som använder uniform, istället för smoking) men de ger alltid intressanta perspektiv som är nödvändiga om man vill förstå ett och annat som händer i detta land.

På det hela taget fick jag såklart massvis med artikel- och reportageuppslag, så där så att huvudet nu håller på att sprängas av dem = frustration....för var ska jag lyckas placera allt?! Eller ens något?

Söndag kväll: något helt annat, nämligen middag hos den bohemiska och förtjusande familjen F i The Althorp Apartments på Broadway, med en filmstjärnevacker, polioskadad diva i 80-årsåldern som med-gäst. Får berätta mer när jag hämtat mig från den fullkomligt surrealistiska och underbara upplevelsen!

/Gunilla

Kan byrådirektörer blogga (eller ens kommentera)?

NEW YORK Svårigheten att förena bloggande med diverse krav i ens tillvaro är ett evigt dilemma för de flesta bloggare, och säkert ett krux som avskräcker många potentiella bloggskribenter från att sätta igång.

Signaturen Byrådirektören skrev apropå denna min postning om att en viss Washington-korrespondent uttalade sig om bloggande:

Det där är en intressant fråga – vem kan egentligen blogga, och vem kan det inte? Och hur noga måste man vara med vad man skriver om man har ett annat uppdrag med höga lojalitetskrav?

Kan Carl Bildt blogga nu? Margot Wallström? En domare i Högsta domstolen? En tjänsteman som jobbar på riksdagen, en central myndighet eller regeringskansliet? Om vad?

Som jag ser det handlar det om krav på lojalitet mot sitt uppdrag och sin huvuduppdragsgivare. Det är samma sak som om man skriver i en tidning eller ger ut böcker. Det kan inte hur som helst kombineras med ett uppdrag som kräver lojalitet.

Och även om man inte bryter lojaliteten så blir det problem om man ändå utsätter sin uppdragsgivare för risker genom blotta misstanken om illojalitet.

Ofta finns i anställningavtal, enskilda eller kollektivavtal, klausuler om förtroendeskadliga bisysslor – bloggande skulle kuna vara en sådan. Meddelarfriheten ger inte heller helt tydligt skydd för egen publicering, t.ex.

Kan du inte spekulera lite mer kring detta?

Undrar om jag ens fick skriva detta inlägg under eget namn?

Tja, det finns ju mer eller mindre frispråkiga bloggar. Men Bildt tycks ju i alla fall ha slutat blogga nu ... "Det är skillnad på att vara svensk utrikesminister och att vara Carl Bildt", som han uttryckte saken på pressträffen i Washington häromveckan.

En av de många saker jag gillar med att vara icke-anställd journalist är att jag får – och snudd på bör – skriva vad fan jag vill. Det finns alltför få verkligt fria skribenter – och jag kan bara försöka sträva ditåt. För det finns naturligtvis en lång rad saker som hämmar mig, exempelvis hänsyn till redaktörer och uppdragsgivare. (Orkar inte bekymra mig alltför mycket om potentiella uppdragsgivare, för skulle jag det bleve inte mycket bloggat.)

Fast jag försöker ibland bita de händer som föder mig, till exempel genom att då och då berätta om dumma "tack men nej tack"-motiveringar – mest för att det är så sällan sådant kommer ut (annat än i kända skribenters memoarer femtio år senare). Eller bakgrundshistorier som inte alltid ställer mina uppdragsgivare i positiv dager. Och som journalist kan jag givetvis bara vara lojal mot Sanningen...

Men gudarna ska veta att jag utgår från att det är en begränsad skara som läser denna blogg, och att redaktörerna själva inte gör det..! Eller så kanske det är just det jag hoppas, haha.

Over to you – varsågod och kommentera Byrådirektörens funderingar.

/Gunilla

Ännu mer om Ola Salo-debaclet i DC

NEW YORK Ola Salos groda om planet som var på väg i riktning mot Vita huset har börjat leva ett eget liv. Idag använde den amerikanske diplomaten Stephen Sestanovich incidenten som exempel på hur komplicerad "public diplomacy" kan vara – närmare bestämt när han introducerade ambassadör Gunnar Lund i en paneldiskussion om Washington-diplomati på allas vårt alma mater:

"Gunnar är diplomaten som häromdagen hamnade i Washington Posts Style-bilaga, men kanske inte av en anledning som han hade velat..."

Och så blev det en lång diskussion om vad som sades på konserten etc. (Därefter handlade det om USA vs Europa, hur man hanterar Nordkorea och en del andra grejer, lite komiskt vilka sammanhang The Ark hamnat i.)

Efteråt började en äldre amerikansk diplomat av en slump tala med mig. Det visade sig att han hade cyklat förbi House of Sweden under konserten i söndags, och att han liksom jag hört Ola Salos uttalande.
Även om inte heller han mindes de exakta orden tyckte han helt klart att de upprörda amerikanerna i publiken överreagerat:

"Och det har jag sagt till Gunnar också. Jag sade till honom att han inte ska göra en så stor grej av det. Det var ingen fara! Den där killen i bandet sade bara så'nt som folk säger i Washington hela tiden."

Så nu vet ni vet.

Jag ägnar alltså helgen åt att umgås med SIPAiter på skolans 60-årsfirande. Mycket självförhärligande har det blivit. Och mycket god mat.

/Gunilla

Farligt att blogga, men nätdagbok helt OK

NEW YORK Som ni säkert hört har Sudans regering försökt slänga ut FN:s sändebud Jan Pronk, för att han bloggat om sitt arbete i Darfur.

Usch, det låter inte alls bra. Internet är bara lite för bra som researchverktyg...även för totalitära regimer.

Själv är jag lite orolig för att somliga länder som jag kan tänkas vilja resa till i framtiden ska hitta ord som "articles on human rights and human rights abuses" på min hemsida. Som om jag lyckas skriva så många sådana texter – men de kan ju tro det. Eller i alla fall inte vilja riskera att jag sätter igång med det på allvar.

Men anledningen till att jag tar upp detta här är en annan. Nämligen hur en kollega till mig kommenterade Pronk-nyheten häromdagen. Ungefär så här sade han, i ett samtal med en annan person som liksom han är Washingtonkorrespondent för vardera två stora, svenska nyhetsmedier:

"Alltså, han hade ju skrivit vissa saker i bloggen, samtidigt som han hade varit FN:s sändebud där. Det går ju inte. Det vore ju som om du eller jag skulle blogga!"

Han tyckte alltså, om jag tolkar det korrekt, att ett eget bloggande skulle undergräva deras respektive korrespondentroll! Komiskt.

Så verkar det inte vara på Washington Post, vars redaktionschef berättat att alla på redaktionen nu vill ha sin egen blogg ("Everyone in our newsroom wants to be a blogger"). Inte minst för läsarkontakten. (Via Martin Jönsson.)

Komiskt också att just denne korrespondent blott ett par dagar senare började skriva – en intressant och aningen bloggig – nätdagbok!

För övrigt måste jag rekommendera Sveriges Radios fantastiska Mississippi-sajt. Public service när det är som bäst.

/Gunilla

Långfredag

NEW YORK Jag sitter och håller andan för att inte spilla ut min lunch-jambalaya över datorn. Society Café är dagens arbetsplats, ganska slamrigt och med aningen för högljuddmusik idag, men alltid trevligt.

Jag står helt enkelt inte ut med att vara hemma på dagarna längre, och måste nog flytta till en ny, mindre lägenhet – och helst betydligt billigare, så att jag kan vara där ensam på dagarna. (Å andra sidan skulle jag ju spara massor med pengar om jag slutade hänga på alla dessa kaféer.)

Att ha två inneboende, varav en alltid är hemma på dagarna, är något elakt uttryckt ungefär som att ständigt ha sin svärmor på besök – i det här fallet en som exempelvis glor på en hela tiden när man städar och antyder att det kanske vore bättre om hon tog över att exempelvis skrubba spisen... Extremt störande. (Ja, det är inte det enda jag retar mig på, det var bara ett exempel på ett aktuellt irritationsmoment.)
Jag vet ju, efter fältstudier, att 99 procent av jordens befolkning bor med halva släkten tätt inpå sig, men jag är så svensk (eller kanske snarare stockholmsk?!) att jag föredrar att slippa. Helst borde jag kanske bo i en grotta nå'nstans, långt ifrån människor. Innan jag blir folkilsk på riktigt.

Well, det går ju inte att komma ifrån att denna "svärmor" onekligen är ganska cool på många sätt. Läs bara denna Index Magazine-intervju, där hon utnämns till star of all starinas. (Beware, den där texten är inte alltid helt sanningsenlig, en hel del är ren fiktion för att det skulle bli skojig läsning. Men det mesta verkar stämma!)

I helgen ska jag göra något ganska stiligt, nämligen delta i ett tre dagar långt 60-årskalas!

/Gunilla

Recyclade restaurangtips

NEW YORK Peter M har efterlyst tips på New York- kaféer och -restauranger. Sådana dyker väl upp här på bloggen lite sporadiskt, och kanske kommer det en vacker dag en rejäl och genomarbetad lista med adresser och välskrivna omdömen och allt.

I väntan på det kan jag ju alltid återanvända informationen i ett mail jag idag skickade till en kompis. Listan är skriven direkt för henne, och jag har inte orkat skriva om den särskilt mycket. Så ta den för vad den är - en samling förslag på ställen som vi kunde tänkas välja just denna kväll.

Vi hamnade på The Grocery!
/Gunilla


Restaurangförslag till M&C

1. Thailändsk restaurang i Williamsburg (en av dem vi övervägde förra gången). Eller en viss fransk där i krokarna. Hmmm...jag kommer inte på vad de heter, så kan inte hitta några länkar, men vet var de ligger!

Info till bloggläsare: förra gången M&C var i sta'n, för två år sedan eller så, tog jag dem till Oznot, en riktigt trevlig Williamsburg-klassiker, som varmt rekommenderas!

Uppdatering: Buhu... Oznot har stängt! Uppenbarligen på grund av hyreshöjning. Jättetråkigt. De har funnits där i evigheter, sedan Williamsburg först började bli hippt i mitten av 90-talet, tror jag.

2. Bouillabaisse 126 (där jag åt urgod "sea food combo" häromveckan) samt/eller mexikanska Alma i Clinton/Brooklyn (15 minuters promenad från Smith Street, som ligger mitt i Park Slope). Alma har är "overpriced bullshit Mexican with really shitty service" enligt denna guide, men har en takterrass med utsikt mot Manhattan...
(Man kan äta på Bouillabaisse 126 och möjligen gå till Almas takterrass se'n. Jag har alltid lyckats komma dit för sent, då de stängt bara har baren på nedervåningen öppen. Men tror de har bar däruppe också.)

3. Robin des Bois på Smith Street i Brooklyn, en bohemisk restaurang med fransk-amerikansk mat. (Konstnärinnan Madeleine Hatz brukar gå hit.)

4. Kanske bäst och "finast" i Brooklyn: The Grocery.

5. Melba's i Harlem. Otroligt trevligt och mycket harlemigt, men dessvärre ganska högljutt. Finns andra Harlemställen, t ex stiliga Harlem Grill där jag aldrig varit, och sympatiska Native (där jag dock var häromdagen). Samtliga kan kombineras med drink på klassiska baren Lenox Lounge.

6. Pyttelitet gulligt ställe på norra Upper West Side: A (hit får man själv ta med vin om man vill ha det)

7. Dinosaur – traditionell amerikansk BBQ/HD-ställe i Harlem! Och så har det visst just öppnat en trendig Texas-restaurang i Chelsea, som jag dock inte känner till: Lonesome Dove.

Ja, sedan finns ju Frank i East Village och Café Gitane i NoLIta och cirka artontusen andra supertrevliga restauranger...

Journalistjournalistik om smygreklam

NEW YORK Missa inte Gudmundsons granskning av hur SVT:s program Bokbussen använder förlagens presentationer som "boktips" på sin redaktionella hemsida. Textreklam är ett otyg!

/Gunilla

Karl Gösta från Kalix i luren

NEW YORK Alldeles nyss ringde telefonen ... och på andra ändan tråden fanns ingen mindre än K G Bergström! Lite bisarrt faktiskt.

Jag trodde att han efterlyste en initierad expertkommentator till någon Rapport-sändning, men nix. Han ville att jag skulle hjälpa honom med information om var någonstans upstate New York Hillary Clinton kan tänkas dyka upp i nästa vecka.
Men nu är det ju dessvärre så att efterfrågan på reportage om amerikansk politik, i synnerhet från fältet, är synnerligen begränsad – vilket dessvärre innebär att jag aldrig haft någon anledning att hålla reda på var de olika kandidaterna håller hus och när.
Så jag fick tipsa honom om att ringa New York Foreign Press Centre, det är deras jobb att veta...

Ja, nu drar det ihop sig till slutskede av valkampanjerna här, och det innebär som vanligt paradoxalt nog mindre arbete för mig.
För nu dimper redaktörerna, reportrarna och fotograferna från Sverige ner i USA, närmare bestämt i Kalifornien, Texas, Missouri, New York och andra delstater. Men jag kanske ger mig ut på någon liten resa bara för att det är skoj, eller så använder jag tiden till att ta tag i min deklaration! Det är onekligen synd att jag kanske måste söka jobb på svenska redaktioner för att möjligen få pyssla med valbevakning någonstans någon gång i framtiden ... men det hela innebär å andra sidan att jag har tid att skriva nördigare saker, om fredsbyggnadskonceptet och Harlem och annat som står på agendan framöver.

/Gunilla

Sara & Tomas på turné

Nu måste ni lyssna på radio framöver, för de närmaste dagarna kommer mina kolleger på Sveriges Radio att färdas från Minnesota till Louisiana och göra reportage inför amerikanska kongressvalet. Värsta resan! Och vilken rolig logga Sveriges Radio använder för det hela:



/Gunilla

Mer om Salo-debaclet

NEW YORK Steve Skemp, snubben som kontaktade Washington Post för att få dem att skriva om intermezzot utanför House of Sweden, får sina fiskar varma här. (Uppdatering 6 november: Länken på Craig's List funkar uppenbarligen inte längre. En läsare frågar vad där stod. Som jag minns det hade någon amerikan skrivit att Steve Skemp mest varit patetisk och att han gjort alltför stor affär av det hela. Och så misstänkliggjordes han som "media producer" /som han presenterades som i WP/ – vore han verkligen det borde han figurera mer på Internet, tyckte skribenten. Men det var ett helt kort inlägg.)

Jag har inte fått några fiskar, däremot ett läsarbrev!

Laste din artikel som publicerades i aftonbladet*). Jag var pa plats vid House of Sweden vid potomac, Alldeles riktig sa Ola nar ett flygplan passerade att har i USA vet man aldrig vart dem hamnar hoppas den inte kommer hit, resten ar ren logn, att han skulle ha sagt att hoppas den aker till vita huset ar ren logn.
Det ar amerikansk propaganda for att Ola talade nedsattande om Bush, "yes Im maybe gay, but let me set it straight, Bush you are a loser anyway" sjong han pa en lat. Jag stod vid sidan och sag Steve Skemp forsokte storma scenen och Gunnar Lund fick dra med sig honom for
att prata.
Det var bara Kemp som blev vansinne resten av de 200 besokarna, svenskar som amerikaner hade en bra kvall."

Jag hörde ju också konserten, och jag vill verkligen minnas att orden föll som jag skrev. Jag stod dock då en bit från scenen, så jag missade helt intermezzot med Steve Skemp (som uppenbarligen retat sig mer på dem i publiken som likt denne läsare hade fortsatt skoj än på Ola Salo).
Tycker att ambassadör Gunnar Lund verkar ha hanterat det hela bra som försökte lugna ner Skemp. När vi journalister frågade honom om detta på tisdagen betonade han att det måste få vara högt i tak på kulturevenemang (men att det hela var olyckligt blablablablabla).

Läsaren skriver igen, som svar på mitt svar:

Satt precis och diskuterade med mina vanner om the Archs upptradande och vi ar allihop helt overtygade att han inte sa "I hope that goes to the white house".

Själv associerade jag till en början, när Ola Salo talade om hur man aldrig vet var plan hamnar i detta land, snarast till det plan som flög in i ett bostadshus på Manhattan nyligen...
Men visst talade han sedan om Vita huset. Jag och en kollega som stod alldeles intill bara gapade och noterade genast att "Oj, nu måste diplomaterna ha blivit lite skärrade!" (Det blev de ju mycket riktigt.)

Värt att notera dock att Vita huset inte ligger många stenkast från vare sig flygplatsen eller House of Sweden i Washington, så det var ingen märklig association att dra ut planets riktning ditåt ... men i sammanhanget såklart klantig. Som jag skrev i min text går det helt enkelt inte att skämta om flygande plan i USA hur som helst, ungefär som att det i Sverige nog vore svårt att skämta ohämmat om flodvågor.

/Gunilla

*) Artikeln var lite re-writad på desken innan den skickades ut i världen, en del blev bättre på det och annat sämre. Men ingen idé att gå in i detaljer om vad! Bra var i alla fall att de lyfte upp Ola Salos svar till mig, det hade jag placerat längre ner i texten.

The Ark i Sverige; snart kanske i USA

NEW YORK Oj, det här med Ola Salo blev ju sjukt stort. Ungefär som när kungen råkade kläcka ur sig det där med Brunei – allt blir värre i rubrikform. Hur illa skulle det inte se ut om man drog upp vissa av Carl Bildts uttalanden om att han inte ville äta middag med kungen...?!
Och nu har det visat sig att The Arks konsert här i New York – som jag hade tänkt gå på – blivit inställd. Antingen beroende på strul med arbetstillstånden, men läget är ganska oklart. Enligt turnéplanen är de tillbaka i landet på lördag... The story goes on.

Men det innebär att jag kan fortsätta jaga kanadensiska fredsaktivister och dito akademiker ikväll! Hittills har de varit mycket svåra att få tag på, dessvärre.

/Gunilla

SH 90

WASHINGTON D C Ojojojoj, en hel stridsbåt sjönk, utanför Utö! Just en sådan båt, SH-90, har jag åkt med en flod genom Amazonas i Brasilien. När min dator funkar bättre ska jag lägga in en bild på mig ombord. Ville bara säga det, för det var en av de märkligaste saker jag gjort i mitt liv.

/Gunilla

Bildt lekte katt och råtta med pressen

WASHINGTON D C Idag: pressträff med Carl Bildt – som i sin tur just hade träffat Condoleezza Rice och Dick Cheney.

Jag var själv inte med utanför Vita huset, som mina kollegor korrespondenterna. Hade helt enkelt inte där att göra, utom känslan av att befinna sig fysiskt nära världspolitikens centrum. Det ger inte så mycket att stå och frysa utanför, för att eventuellt få en skymt av någon i någon minut när man som jag inte skulle rapportera om det hela.
Och Condi Rices coolhet falnade, tycker jag, när jag fick höra att hon bara hade svarat "Nice try!" varje gång någon reporter försökt fråga något. Det var å andra sidan mer än vad Bush sagt, i samband med kungaparets lunch. Kunde de inte kläcka ur sig något snabbt och klyschigt om USA:s fina relationer till Sverige eller vad som helst?!

Annat var det på pressträffen med Carl Bildt, som ägde rum på svenska ambassaden i House of Sweden. Det är så skönt med de svenska ministrarna som kommer hit till USA, det blir betydligt intimare intervjusituationer än vad jag tror är vanligt i Sverige (för att inte tala om mot hur jag tror det fungerar för de amerikanska politiska reportrarna). Ambassaden bjöd på kaffe och wraps; korrespondenterna frågade Bildt om vad han talat med sina kolleger om i Vita huset, om hans ryska aktier och om Biljana Plavsic.

Jag ställde frågor om dels vad Sverige kan lära av Kanadas fredsbevarande operationer i Afghanistan, dels om "regeringens PR-haveri". Alltså hur det kan komma sig att bara hälften av ministrarna i en nyutnämnd regering ledd av ett PR-sinnat parti har pressekreterare.
Bildt svarade intressant på det förstnämnda, men trixade sig ur alla frågor om det sistnämnda på sitt sedvanliga munhuggande sätt.
Jag är extremt fascinerad av hans debattstil – och den är synnerligen underhållande, men det är onekligen irriterande att inte få vettiga svar. Bildt påstod sig inte alls veta det där med pressekreterarna och skojade om att han minsann inte är i PR-branschen. Nävisst, nä, det var ju bara tre veckor sedan. Han lovade att kanske ta upp det hela på nå't internt partimöte, men ville annars bara tala om att han själv är nöjd med att ha en tillfällig pressekreterare från UD.

Borde ju också ha frågat Carl Bildt om andra saker jag undrade. Hur klarar han att resa så mycket, utan att kollapsa av jetlag? Det undrar jag verkligen. Och om han ska fortsätta att blogga..?
Fast det ska han nog inte. Han skojade om att "det är en sak att vara svensk utrikesminister och en annan att vara Carl Bildt" och antydde att han inte kan visa upp så mycket av den politiske kommentatorn Bildt (d v s bloggaren) i offentligheten nu.
Uppdatering (12 februari): Det kunde han ju visst!

Anna Maria Corazza Bildt var med, och jag frågade om hon inte saknar sin tid i den internationella politiken. Hon började genast tala om att hon hade jobbat för FN på Balkan innan hon flyttade till Sverige – men det visste jag ju, och det var ju det jag syftat på i min fråga. Jag anar att många svenskar inte vet att hon hade en egen FN-karriär, och att hon är van att tvingas framhålla det. (Jag vet verkligen, för att jag läste en intervju med henne om just jobbet i Sarajevo i Månadsjournalen sommaren 1999 blev delvis avgörande för att jag sökte till min Mastersutbildning i internationella relationer.)

Sedan satt jag och försökte få ordning på min dator hela eftermiddagen på dagens wifi-kontor: La Madeleine i Georgetown. En bistrokedja som låtsas att det är ett unikt franskt lant-kafé fast med rätt usel service och bristande fingertoppskänsla – men ändå ett riktigt trevligt ställe att sitta och jobba på.

Washingtonvistelsen avslutades med lite shopping! Kolla bara in ett av fynden, en omlottklänning i stretchtyg från Mexx med sidenskärp (snyggare i verkligheten än på bild):



/Gunilla

P S Min dator kraschade som sagt, så jag skriver några kommentarer i efterhand men ändrar datumet så att det ser ut som realtid. (Hoppas det är bloggkorrekt att göra så?)

Kräftpaj med champagne, och vad Salo sa'

WASHINGTON D C Som ni säkert sett i nyhetsmedierna är det fullt svensk-amerikanskt pådrag här i Washington, med invigning av det nya House of Sweden i dagarna tre och kunglig närvaro.

Jag tog tåget hit ner i lördags trots total avsaknad av personliga cocktailpartyinbjudningar, och trots total avsaknad av uppdrag i Washington, rentav trots brist på ordnat boende.

Men det hade ju varit bra trist att sitta och sura över allt detta i New York, så jag åkte i alla fall! Det är viktigt att kolla in läget i huvudstaden emellanåt, och ett House of Sweden invigs inte varje dag.

Och det där med boendet löste sig rätt bra ändå – först bodde jag en natt på detta ypperliga B&B i Kalorama, sedan var det fullt där och jag fick flytta hem till en snäll kompis som förbarmade sig över hemlösa mig (ja, hon med dottern med flodhästarna).

Ursprungstanken var att göra diverse reportage för olika publikationer – intervjuer om amerikansk biståndspolitik, ett porträtt av en viss intressant person som just flyttat till Washington, och kanske något inför valen – men nu jobbar jag istället med vanliga nyhetstexter som jag annars skulle ha gjort från New York. Även en redan klar text om House of Sweden, som förvisso vann på att jag åkte hit på eget bevåg, såg kåken och intervjuade folk på plats!

Men annars ägnar jag mig åt att besöka invigningsarrangemangen. Huset är stiligt, och dess arkitekter synnerligen sympatiska. Det är otroligt bra med lite arkitekturstudier i bakgrunden (43 poäng på KTH-A) när man intervjuar arkitekter (vilket jag gjort en hel del). Jag vet på så vis i alla fall lite om deras värld och fattar ungefär vad de pratar om (vilket sannerligen inte gäller alla intervjupersoner). Förhoppningsvis kan det hela leda till fler texter här och var, håller på och bearbetar en viss inredningstidning.

Vet ni någon som söker boende i Washington finns det för övrigt flera s k företagslägenheter lediga, med terrass och fri utsikt mot Potomac-floden – gissningsvis är hyran cirka 10 000 dollar i månaden vardera.

Har lyckats glida in på två cocktailbjudningar = massor med gratis champagne, små kräftquicher, teriyakikspett, chokladtryffel och andra tilltugg – men tror jag får mycket svårt att ta mig in på kvällens galamiddag. Tyvärr! För jag tycker ju att så'nt är kul, tänk så många av gästerna som måste vara blasé efter att redan ha avverkat hundratals liknande evenemang...
Vi fick alla skaka hand med kung Carl Gustaf och drottning Sylvia, som Washington Post faktiskt kallade henne idag (so much for American fact-checking), och även om jag sett dem IRL tidigare var det lite märkligt att medelst handskakning och presentation konstatera att de faktiskt finns på riktigt. (Uppdatering: Förra gången jag såg dem på litet närmare håll var när Södvik, ett litet samhälle i närheten av Djupvik där familjen Kinn har en stuga, blev Årets Ölandsby, i samband med Skördefestivalen i september 2002.)

Vår nye utrikesminister lär för övrigt, enligt en väl underrättad källa som jag tyvärr inte kan röja, igår ha sagt att han inte hade någon större lust att "äta middag med kungen" utan såg fram emot att göra det med sin fru istället.
Att Carl Bildt yttrar detta i ett offentligt sammanhang, om än kanske inte avsett för publicering, måste väl vara ungefär som när Mona Sahlin för tio år sedan sade att hon "hellre åt falukorv med ungarna än entrecôte med LO" (hittar ingen exakt referens, men ni kan alltid läsa detta)?
Tja, det gällde gårdagskvällen, då mycket riktigt såväl kunga- som utrikesministerpar var för sig avvek ganska tidigt från le cocktail – men jag fattar inte att de alls skulle hålla sig vakna och äta middag, för de måste rimligtvis ha varit präktigt jetlaggade.

Igår på dagen ägde en rad musikevenemang rum vid Potomac-floden, framför den nya byggnaden – bland annat spelades det nyckelharpa, dansade indiansk pow-wow och sjöng Kristina från Duvemåla-sånger.
Och så spelade min idol Anna Ternheim! Ah, hade jag vetat att hon skulle vara här hade jag inte tvekat en minut att resa hit från New York. Har förgäves försökt se någon av hennes konserter i Stockholm eller Uppsala, men de två som ägt rum när jag varit i landet har blivit antingen inställd eller utsåld. Nu fick jag se inte mindre än tre mini-spelningar hon gjorde på ett dygn! Fabuluous.

Men den största publiksuccén här var helt klart The Ark. Jag intervjuade en av deras bandmedlemmar för kanske tio år sedan, apropå hans vegetariska matlagning på Tempo i Malmö, och märkligt nog kände han igen mig (måste vara den enda internationella rockstjärna i världen som gör det, haha).
UD gillar ju att använda svensk popmusik i sina "public diplomacy"-evenemang, och under Olle Wästbergs tid som generalkonsul i New York var svenska rockband gäster på brunch och mingel i residenset titt som tätt. Alltid en skön kontrast till de mer uppknäppta etablissemangsgästerna.
Men denna gång tror jag allt att diplomaterna blev rätt nervösa! För Ola Salo kunde inte avhålla sig från att göra vissa utfall mot värdlandets regering i sina mellansnack... Han lär ha sagt något om George Bush och om "values" i början, vilket jag missade – men jag hörde det han sade på slutet, som blev något av gårdagens snackis.

Ett flygplan drog förbi (House of Sweden ligger alldeles under inflygningsbanan till Ronald Reagan-flygplatsen) så nära att det var tvunget att kommenteras. Och Salo sade något i stil med (fritt ur minnet, och i översättning): "Ja, här i USA vet man ju aldrig var någonstans flygplanen hamnar! Men vi får hoppas att det där planet inte flyger hit ... utan mot Vita huset".
Tänk er det citatet i amerikanska kvällstidningsrubriker...inför kungaparets besök hos Bush-paret i just Vita huset idag. Men jag gissar att det inte var många amerikanska journalister på plats på evenemangen igår.

Efteråt hörde jag somliga diplomater bekymrat tala om att de väl fick skylla på "freedom of expression" om det hela skulle uppmärksammas, och någon sade: "ja, det är ju synd att han säger sådana saker, för det är ju en begåvad kille".
Ola Salo själv sade glatt – när jag frågade honom efteråt om han inte tyckte det var lite skillnad på vilka uttalanden man "kan" göra på en rockkonsert vilken som helst, och en rockkonsert arrangerad av en ambassad – att han ju "inte menade något illa"! Nä, det får man väl hoppas.
Med en befriande naivitet slog han fast att hans diplomatiska färdigheter nog inte är de bästa. Well, en del av den svenska "public diplomacy"-idén är han ändå – men det är klart att det blir problematiskt för ett rockband att låta sig marknadsföras av staten, och det kanske föder behovet att känna sig rebellisk på något plan.

Anyway, både jag och synnerligen coola och vackra Ingegerd Råman (som stått för den konstnärliga utsmyckningen på House of Sweden, och därför blev överflugen med samma plan och inhyst på samma hotell som musikerna) tycker att alla bandmedlemmar i The Ark verkar väldigt rara, och jag ska försöka se dem i New York där de spelar den 25:e!

Detta skriver jag sittandes vid ett köksbord hemma hos min kompis, i en sympatisk del av Washington kallad McLean Gardens – en bit från ståhejet och tjusigheten i Georgetown. Hela dagen har ägnats åt tidigare nämnda datorkrascher – så nu är det dags att dra iväg och beskåda kungaparets officiella invigning och lite annat. Klart slut för idag.

/Gunilla

Krasch

WASHINGTON DC Usch, Eudora och Firefox bara kraschar idag, så jag kan varken jobba på ett vettigt sätt eller hämta all information jag har lagrad i mina e-brev (t ex telefonnummer till dagens intervjupersoner).
Hoppas det funkar om jag använder Safari ett tag, så att de andra programmen får vila. Om någon känner sig i problemet (d v s det fortfarande existerar andra Eudora-användare) får ni gärna höra av er: gunilla@kinn.se

/Gunilla
i MacLean Gardens, Washington

Flodhästar och pirater istället för House of Sweden

WASHINGTON DC Här och nu skulle jag skriva om hur stiliga House of Sweden ser ut, vad nyckelharpa heter på engelska, vilka slags snittar som serverats på invignings-tillställningarna och vad Ola Salo tycker skulle kunna hända med Vita huset (och om hur diplomaterna kippade efter andan när han sade det).

Men alldeles nyss kom en pigg fyraårig liten amerikanska vid namn Alma och fyllde min säng med sjörövarböcker och bisarra flodhäst-spel, så nu är jag upptagen med annat ett tag. Vådan av att bo hemma hos kompisar med barn, istället för på hotell, men det är ganska bedårande!

Ni kan läsa SvD:s House of Sweden-text så länge.

Sol och knallblå himmel över kungaparet och utrikesministern i Washington idag!

/Gunilla

Condi is cool

WASHINGTON D C Det finns de som tror att alla svenska journalister i USA hejar på Hillary Clinton.
Ingenting kunde vara felaktigare. Vi hejar på Condi Rice, såklart (och Barack Obama, men låt mig återkomma till honom vid tillfälle). Hur cool är inte hon? Extra tydligt när Vladimir Putin är kontrasten.

/Gunilla

Dags att byta...

WASHINGTON D C ...dateringsort för några dagar.

/Gunilla

Jag – en stolt mecenat

NEW YORK Det är som bekant kul att korsläsa olika bloggar, exempelvis trådarna om kulturpolitik hos Frederick Federley jämfört med hos Errata/Malte (apropå Linda Skugges påhopp på en viss författare med skrivarlya, som hon märkligt nog fått publicerat i Expressen utan minsta belägg för sina insinuationer).

Om ni inte visste det så har jag, apropå Errata-diskussionen om hur kungar och furstar i alla år stöttat skalder och andra ekonomiskt, ett förflutet som mecenat – mer bestämt såtillvida att jag sett till att en viss författare fått sig till livs god mat då och då (alltifrån doggy bags från mina middagar till en eftermiddagssession på Oaxens krog). (Jag vet, det är helt sjukt – det är ju jag som borde ha mecenater, inte vara en själv!)

Nu noterar jag glatt, och som stolt mecenat, att just han är den som skrivit de mest begåvade inläggen hos Malte. Ni får själva gissa vem det är.

OK, ni får en ledtråd – det är han som i en av kommentarerna skrivit:

Fixeringen vid kulturarbetare som en särskilt hemsk sorts parasiter fyller för dessa knäppliberaler samma funktion som hackandet på bögar från frikyrkohåll: Man väljer ut en grupp som är liten och marginell, men samtidigt klart avskiljbar, och så ger man sig på den för att samla mobbarna och skrattarna på sin sida.

/Gunilla

Kunskap v s kultur och lite annat

NEW YORK Ja, här hemma i Harlem händer inte så mycket, som ni märker... Jag är präktigt uttråkad, efter att mest ha umgåtts med mig själv hela dagen.

Jag borde ju ge mig ut på vischan, borde intervjua novemberväljare i New Jerseys och Pennsylvanias och New Mexicos och Ohios och Kaliforniens villakvarter.
Men så'nt är det andra som sköter, och jag sitter mest här och slösurfar i cyberrymden och irriterar mig över mina inneboende (de senare får skulden för de flesta av mina tillkortakommanden, tänk så bra att ha två personer att skylla på när man inte får något gjort!).

Häromdagen var jag på ett Öppet hus på 116:e gatan här i Harlem, i en rödbrun tegelbyggnad ganska lik min – men elva kvarter närmare Central Park.
Det var fyra fina lägenheter som visades. Deras främsta selling points, förutom att de är nyrenoverade, är enorma terrasser/balkonger, och i flera fall riktigt fina utsikter. Efter att ha vimsat runt i dem alla med ett klokt smakråd vid min sida fastnade jag för en stilig trea med en skön planlösning – obetydligt större än min nuvarande lägenhet, men med en precis lagom stor terrass.
Tyvärr kostade den 2 700 i månaden ... och med min snabbköpskassörskelön funkar det inte riktigt. För när jag skriver 2 700 menar jag såklart dollar, inte kronor.
Så jag blir nog kvar där jag är, vilket inte är så dumt. Jag får väl klättra upp på taket här, fastän man i och för sig inte får, istället för att ha egen terrass!

Igår var jag på en intressant paneldiskussion på amerikanska UD:s New York Foreign Press Centre – om vad religion och kultur och annat betyder för väljarmönstren i USA, inför kongressvalen i november.
Mest "storymässigt" var resonemanget om The Honky Tonk Gap, det vill säga idén att countrymusik är den ultimata förklaringsmodellen för hur amerikanarna röstar. Ju fler radiostationer som spelar country, desto fler röster åt republikanerna. Countrymusiken, med sina budskap om gudfruktighet, moral och förlåtelse, bereder marken för republikansk retorik, och vissa Bush-kampanjer har medvetet anspelat på teman från vissa countryhits. Författaren, UD-diplomaten David Firestein från Texas, sade sig inte veta någon faktor som sam-varierar så väl med röstningsmönster som antalet countryradiostationer. Kanske skriver jag någon text – kanske här, kanske någon annanstans. Men ni som inte kan bärga er kan ju läsa själva om Honky Tonk Gap-teorin.

Kan inte hjälpa det, och det är såklart tjänstefel (om frilansar/egna företagare nu kunde begå sådana!) – men jag tycker faktiskt annars att det är mer spännande att följa svensk än amerikansk inrikespolitik just nu...

Eller, det är inte riktigt sant. Jag är (som de flesta andra, vad det verkar) rätt trött på alla turer och skandaler i Sverige. Men å andra sidan är jag ju sjukt intresserad av mediedebatten som följt på dem.

Som det här med den flagranta bristen på pressekreterare, som Resumé skrev om idag. Jag hade förvisso själv noterat att de flesta ministrar enligt regeringskansliets hemsida skulle ha sina politiskt sakkunniga som tillförordnade "pressisar" i början, men trodde nog ändå att det fanns en massa andra i kulisserna... Inte konstigt om det gick åt skogen – kombinationen "ungdom och medie-ovana" är inte så lyckad, uppenbarligen.

Tyvärr har jag lite granna tappat mina amerikanska medierutiner på kuppen – men hoppas snart vara tillbaka på banan, så att jag åter får koll på debatt om Irakkrig och centralamerikansk immigration och USA:s ekonomi och globaliseringsdebatten och annat.

Dock, jag har lite skojiga nyhetstexter på gång, om USA och FN och Kanada och lite annat, så allt är inte elände.
Och som vanligt massor med reportageuppslag! Det gäller bara att sälja in dem, och att rodda ihop någon slags researrangemang. Men, eftersom jag har så många olika och ämnesmässigt samt geografiskt lite spretande idéer så snurrar allt bara omkring i skallen just nu. Har varit inne i en liten svacka, så the only way is up. Innan det blir alltför trist väder och vinter, liksom. (Fast då drar jag till Mexiko eller nå't! Eller Colombia! Eller Haiti.)

För att fortsätta på spåret svensk journalistik och svensk inrikespolitik (apropå det jag länkat till tidigare, Mats Svegfors kritik mot "avgångsjournalistik" och Anders R Olssons resonemang om samtidsjournalistikens tillkortakommanden i största allmänhet) så skulle jag vilja rekommendera er att även läsa denna kloka och i sammanhanget synnerligen relevanta text.

Ja, ju mer man tänker på det, desto mer sjukt ter sig journalistyrket. Och ändå, alldeles ljuvligt och underbart.

/Gunilla

Voilà – läs om Fort Polk (om ni inte redan gjort det)

NEW YORK Det ser riktigt illa ut i Irak nu. Såväl läget där, som debattläget i USA, sammanfattas bättre på andra håll.

Men jag vill gärna bidra till er informationsinhämtning vad gäller USA:s roll i Irak, genom att återigen länka till mitt (och fotografen Chris Maluszynskis) reportage om Fort Polk i Louisiana, där amerikanska soldater tränas för att skickas till Afghanistan och Irak.

Det har publicerats i en lång version i norska nyhetsmagasinet Memo, som tyvärr inte existerar längre, och i en aningen kortare variant i DN Söndag. Dessutom fick jag skriva en kolumn om Fort Polk i ST Press. I mitt textarkiv har jag lagt in DN-versionen. Vi hoppas fortfarande sälja reportaget till fler tidningar (i Sverige går det inte, såklart, men kanske i andra länder?).

/Gunilla

Hot spots – så funkar det

NEW YORK Äntligen skriver svenska journalister något vettigt! Idag har DN På Stan en guide till hot spots i Stockholm, med en adresslista.
De har missat några gratisställen, t ex fantastiska Café Edenborg i Gamla stan och Ljunggrens på Götgatsbacken – men å andra sidan tillför de kunskap om massor med ställen som jag inte visste. Synd bara att så få verkar vara gratis...

Uppdatering: Erik Stattin påpekar också att DN-listan har brister...

En sådan lista som han efterlyser för Stockholm finns, för främst USA, här, för den som är på väg hit.
Men Europalistan på samma sajt är som synes mycket mager, kolla bara på hur få ställen som finns listade för Sverige – fast det är ju upp till oss användare att anmäla fler! Kanske är det bästa att bygga på den, istället för att vänta på att någon ska fixa en ny? Vad tycker Erik (och andra)?

Kanske uppnås snart en kritisk massa för wifi i Stockholm. Det handlar väl mest om att kaféägare m fl ska inse att detta är ett strålande och billigt konkurrensmedel – och att folk ska haja att detta alls finns, och att de med stor sannolikhet redan har ett kort för trådlös uppkoppling i sin dator.
Själv stod jag bara och gapade när en kompis här i New York berättade för mig att jag hade det, och att jag kunde sitta på kaféer och vara uppkopplad bara så där. Och en helt ny tillvaro uppenbarade sig.

/Gunilla

Kan de inte räkna, eller har de glömt de s k genderglasögonen hemma?

NEW YORK "Nu pekas pensionären och miljonären Ulf Dinkelspiel ut som ny handelsminister. Han blir i så fall den andre moderaten som gör ministercomeback i alliansens regering.", skriver Aftonbladet.

Jag förstår att det är Carl Bildt som åsyftas som den förste. Men vad säger Beatrice Ask om att Ulf Dinkelspiel skulle bli den andre?

Det tycks ligga något i denna Berghs betraktelse: "...att vissa nu för första gången börjar fundera på om det finns en könsaspekt i vem som kommer undan med vad. Till dem hör nog Cecilia Stegö och Maria Borelius."

/Gunilla

Svegis skriver om "det medievridna samhället"

NEW YORK Som ni märkt är jag intresserad av massmediedramaturgi och drevjournalistikens mekanismer. Mats Svegfors skriver om det på DN Debatt idag.

En liten korrigering: Svegis påstår, att Jyllandsposten var den enda tidning som hade något som helst avslöjande om den svenska regeringsbildningen. Det är fel.
Det var förvisso mest spektakulärt – men Expressen kunde avslöja fler ministerposter (vad jag minns Leijonborg, Björklund, Malmström och Hägglund?). Det skrev de kvällen innan.

(Uppdatering: Nu hittade jag Expressen-artikeln från den 6 oktober, och kan konstatera att de hade några rätt och några fel... Men ett avslöjande var det i alla fall!)

Intressant att veta: Det var Mats Svegfors som gav Cecilia Stegö-Chilò en plattform – en stor sådan – som reporter på Svenska Dagbladet en kort tid i slutet på 90-talet. Hon och Gunnar Lindstedt (han som nystade upp Trustor-härvan) var ett slags fria reportrar, som med stora, påkostade fördjupningsreportage skulle utveckla SvD:s kvalitetsjournalistik.
Enormt resurskrävande, såklart, och i förlängningen omöjligt.

/Gunilla

Anders R Olsson om "journalistiska halvfabrikat"

NEW YORK Ingen som är det minsta intresserad av journalistik och mediernas produktionsförhållanden bör idag missa Anders R Olssons debattartikel i Sydsvenskan.

Några citat för er som inte hinner läsa hela:

"Det finns ingen undersökande journalistik som granskar hur landets politiska ledare faktiskt sköter sina arbetsuppgifter. Den journalistiken är idag så marginaliserad att den bara kan syssla med det marginella, till exempel privatekonomiskt fiffel som kan kollas med ett par telefonsamtal."

och

"... i praktiken är all samhällsjournalistik kommersiell. Den som slår upp en stor morgontidning och sorterar artiklarna efter teman finner olyckor och brott, särskilt våldsbrott, politiska utspel och konflikter, nyheter om forskningsrapporter eller utredningar, texter från nyhetsbyråer och "vanligt folk" som får "tycka". Vad har detta material gemensamt?

Svar: Att journalisterna inte behöver lägga ned tid eller möda på att komma över det. När det gäller olyckor, brott, forskning och utredningar gör andra research och levererar resultaten gratis till redaktionerna. Politisk verksamhet sker numera helt på journalistikens villkor. Alla som vill nå ut med budskap ställer upp utan ersättning och anpassar sig efter nyhetsmediernas önskemål. Redaktionerna formligen dränks i journalistiska halvfabrikat."

Anders R Olsson var en av mina lärare på JMK. Han har länge varit aktiv i mediedebatten, främst om yttrande- och tryckfrihetsfrågor – men de allmänna krönikor om hur journalistik fungerar han har skrivit i Sydsvenskan på sistone är extra bra.

Sedan kan man ju notera att Cecilia Stegö-Chilò inte tycks ha råkat ut av för lite krishanteringshjälp på regeringskansliet, som många av oss verkade tro, utan för mycket. Åtminstone att döma av det hon säger i DN och Expressen.
Jag tycker fortfarande att hon borde bli handelsminister.

/Gunilla

P S Överhuvudtaget känns det som att Sydsvenskan ryckt upp sig på sistone. Gudmundson utnämner den till "Sveriges bästa morgontidning", och jag har sett en del annat beröm nyligen. Tänkte att detta kanske hade att göra med att Peter Melin blivit chefredaktör (duktig redaktionschef på SvD, när jag praktiserade där 1995).
Men, när jag nämnde detta för en kompis, som kommer från Malmö och länge kritiserat Sydsvenskan för att vara på tok för provinsiell, och som just nu gästar Harlem och New York, såg han synnerligen skeptisk ut.
Han plockade genast fram en story om en bortsprungen hund som vid publicering nyhetsvärderats till sjätte plats på nätets förstasida. Kanske var det hundens namn som gjorde den extra lämpad för rubriksättning: "Bimbo blev rädd och försvann".

Fredrik Reinfeldt har det i alla fall skoj på jobbet

NEW YORK Avdelningen "anfall är bästa försvar":
"- Det här är politik när det är som roligast, när det händer grejer."
Av Reinfeldts uttalanden idag att döma har PR-konsulterna tydligen kommit tillbaka till jobbet. Nu väntar jag bara på att Anne-Marie Pålsson eller någon skickas fram för att pedagogiskt förklara begreppet "skattekil". Och att ministrarna börjar stå för vad de gjort.

/Gunilla

Istället för CBGB: the filthy rich bjuder på konsert

NEW YORK I söndags hade den legendariska punk-/rockklubben CBGB på 315 Bowery i East Village öppet för allra sista gången, med ett uppträdande av Patti Smith. Efter kontraktsstrul flyttar stället till Las Vegas.

Jag lekte med tanken på att åka dit, som en liten tribut till den tid i slutet på 70-talet då även åttaåringar i Stockholmsförorter (jag och min kompis Tina) gick omkring med säkerhetsnålar i kinderna och lyssnade på Ebba G – allt det där kom ju från bland annat CBGB.

Men jag hade inte orkat sälja in nå't jobb på det hela, insåg att det finns gott om andra som kan den genren betydligt bättre (Lina, du kanske kan berätta mer för läsarna?), och att det skulle vara smått hysteriskt och möjligen omöjligt att komma in.

Har heller inte starkare band till CBGB än att jag var där en enda gång för några år sedan och såg Sahara Hotnights. (Svenska konsulatet brukade ordna så kallade show cases för svenska rockband där; för sisådär 15 dollar fick man se flera stycken och välkomnades av konsul Wästberg i dörren vilket mina amerikanska vänner tyckte lät lite pikant.)

Så jag gick till en präktigt högborgerlig musiksalong i Midtown i stället.

Här i New York finns det föga förvånande förmögna familjer som upplåter sina hem till privata konserter.
I detta fall var det familjen Norton, boende i ett sexvånings town house på 37:e gatan – med mahognypaneler, stuckaturer, mosaik och enorma Andreas Gursky-fotografier på väggarna – som bjudit in två begåvade unga musiker för att spela. Jag blev inbjuden för att jag varit med när de tidigare fått uppträda i ett vardagsrum i Harlem: australiensiska violinisten Asmira Woodward-Page och israeliska pianisten Einav Yarden.

Program
Bach – Partita No.3 in E major for solo violin
Schubert – Fantasie in C major, for violin and piano
Ravel – Sonata for violin and piano
----------------------
Ross Edwards – White Cockatoo Spirit Dance for solo violin
Franck – Sonata in A major for violin and piano
Ravel – Tzigane

Asmira och Einav spelar för att de behöver en generalrepetition inför en kommande konsert, familjen Norton upplåter sitt hem för att ... tja, för att de kan – och vi i publiken kommer för att det bjuds på vin och umgänge och en tjusig miljö och för att det är så enormt skönt att bli översköljd av klassisk musik ibland.
Det var väl ungefär samma sociologiska snitt på den lilla publiken som på konsertevenemang i Stockholm. Fast vi var bara sisådär 25 personer, och allting var gratis.

Det är så man klarar tillvaron i det oftast dyra New York, man får hitta de många gratis evenemang som trots allt finns.

/Gunilla

New York-stories ... to come

NEW YORK Lovar att det blir mer New York-berättelser och mindre svensk inrikespolitik(er) framöver... Om kultursalonger, till exempel!

/Gunilla

Spännvidd på jobbet

NEW YORK Det bästa med att frilansa är de tvära kasten man kan göra mellan genrer, ämnen och redaktioner. Idag fick jag ett första uppdrag för Axess, i våras för Veckorevyn. Större spännvidd än så kommer jag nog inte upp i, i alla fall inte under ett och samma halvår.

/Gunilla

Nuder – en ny Palme

NEW YORK "Nyliberalismen försvinner inte med Borelius och Stegö-Chilò – den finns kvar i politiken". Pär Nuder är faktiskt riktigt bra som oppositionstalare, låter lite som Palme. Han väser och låter jättearg på de dumma borgarna som ska skattesubventionera poolvakter och barnflickor åt de rika. Minister-debaclen har helt klart gett många tacksamma poänger.

Uppdatering: Inte bara jag är entusiastisk över Nuders tal.

/Gunilla

Slut på "mardrömsveckan"?

NEW YORK Tja, man kan väl lugnt konstatera att Cecilia Stegö Chilòs pressmeddelande om sin avgång var klart bättre än Maria Borelius'.

Men båda skyller – i olika utsträckning – på medierna, och ingen av dem antyder att de inser att de ljugit för statsministern. Jag får hoppas att de bett honom om ursäkt privat.

Och, dessutom, men inte minst – hoppas jag att Stegö Chilòs förhoppning infrias: att "kvinnor, företagare, journalister och fria samhällsdebattörer" nu inte avskräcks "från att utveckla sina tankar, följa sina övertygelser och engagera sig partipolitiskt".

Uppdatering I: Läs Isobel Hadley Kamptz' ord om hur hon började se (f d) kulturministerns usla krishantering "som en personlig förolämpning" (fr a mot bakgrund av det hon skrev i förra veckan, just nu med 77 kommentarer!).

Uppdatering II: Jag kan inte frigöra mig från den för mig nya tanken att det kanske hade varit bättre om Cecilia Stegö-Chilò (som jag skrev om här) hade blivit handelsminister!
Först tänkte jag såklart "redan från början", men så kom jag på att det hade kunnat bli lite roligt liv i luckan om hon hade fått den posten *idag*...

Uppdatering III: Alla minns väl hur förvånad kulturministern blev när hon fick veta att hon också var idrottsminister, och hur hon då berättade att hon hade spelat handboll som tonåring. Därför blev jag minst sagt förvånad när Expressen i helgen avslöjade hennes grymma meriter som kulstöterska! (Länk kommer när jag hittar den igen.)

Uppdatering IV: Den "töntigaste mellanmjölksskandalen i mannaminne"? Kanske det, men också den sämst skötta krishanteringen i dito, ju.

Uppdatering V: Inger Arenander sade i Lunchekot att Lena Adelsohn Liljeroth tidigare ska ha tackat nej till att bli kulturminister (men att hon kan få frågan igen – det bli ju snyggt om Reinfeldt då kan säga "Hon var mitt förstahandsval"). Det är väl det första som kommer ut om folk som tackat nej till ministerposter?

/Gunilla

P S Någon som minns att Transportarbetarförbundet anmälde Thomas Bodströms användande av svart arbetskraft? Skulle inte tro det, va.

8 dagar – en bra story

NEW YORK Ja! Den boken skulle jag vilja läsa.
Vore Sverige USA skulle Maria Borelius redan ha fått flera feta kontraktsförslag. Fast kanske hinner någon illvillig journalistkollega före med att sälja in titeln. Det är onekligen en bra story.

Bästa citat på hennes hemsida: "Det är fint med politiker som vet att moraliskt sona sina felsteg. "

/Gunilla

Magnus Ljungkvist kommenterar mina kommentarer

NEW YORK Försöker låta bli att blogga idag. För att ni ändå ska få något nytt att läsa lägger jag här upp Magnus Ljungkvists kommentar till denna bloggpost, eftersom den är för intressant för att bara ligga gömd därnere.

/Gunilla

"Det har varit en helt galen vecka. Ett av de ställena jag har stannat vid för att få lite perspektiv har varit din blogg, Gunilla. Och då kan jag väl bjuda tillbaka med att försöka ge svar på lite av det du tänker på.

Vad Aftonbladet tänkte i måndags när de inte tog min story vet jag inte. De kanske inte tyckte den var tillräckligt bra, eller de kanske grävde på något annat och tänkte att det nog inte blir något av en grej i bloggosfären.

Om Expressen grävde själva eller inte har jag en aning om. Jag tror numer att de grävde själva men att de hade så dålig omvärldsbevakning så att de inte såg att storyn hade gått. Men jag vet oxo att jag under måndagen hade besök på min blogg från alla riksmedias ip-adresser. Så någon har missat.

Min bakgrund är som sagt inte det minsta hemlig. Att jag har politiken som levebröd framgår över hela min blogg. MEN, och det här är jag mycket noggrann med, jag bloggar inte om jobbet. Jag kommenterar inte sådant jag pysslar med på dagarna på jobbet eftersom det 1. inte har med bloggen och mig som person att göra och 2. skulle göra mitt jobb som pressekreterare nästan omöjligt.

Ingenting hos en person saknar relevans när man ska bedöma trovärdighet och annat. Å andra sidan tycker jag faktiskt inte att jag ska behöva lägga upp en detaljerad resumé för att blogga. Det är ju inte precis rocket science jag hållit på med."

Dokusåpan och allt som händer i NYC ger sömnstörningar

NEW YORK Gud, vilka sömnstörningar jag haft denna vecka – och, tyvärr, fortfarande har.

Min dygnsrytm är ofta upp-och-nervänd på grund av deadlines, skrivkrampsvåndor och att jag jobbar i många olika tidszoner samtidigt (ibland med telefonsamtal från tidig förmiddag i Sverige till sen kväll i Kalifornien, vilket ger långa arbetsdagar).
När jag flyger sitter jag oftast trångt och kan inte sova så bra, dessutom leder resorna till lång jetlag.
Jag har heller inget behov av en regelbunden 9–5-tillvaro. Min fria frilanstillvaro ger mig möjlighet att välja att hänga i kaféer och parker på dagen eller gå på något kul på kvällen – men då får jag vackert försöka jobba på natten istället, lagom tills redaktionernas förmiddagar. Och det leder ibland till tillfällig sömnbrist. Som tur är innebär ju frilansandet också att jag kan sova ut på dagen om jag känner för det och har tid.

Det blir alltså ganska oregelbundna sömnvanor får det mesta. (Mina konstiga matvanor får jag berätta om någon annan gång ... men det hänger väl ihop.)

Eftersom den gångna veckan varit synnerligen intensiv har det blivit riktigt illa. Jag hade planerat för en rätt lugn vecka, med filande på en viss magasinskrönika som behöver skrivas om. Istället kom den ena oplanerade nyhetsgrejen efter den andra: Nordkoreakrisen, flygplanskraschen och Nobelpristagaren i litteratur. Igår fick jag dessutom dra ner till FN och gå på den nye generalsekreterarens presskonferens. Jag är ju heller inte som Martin Gelin, som kan skriva 14 texter en vecka, varav en på 11 minuter...

Lägg härtill allehanda skojiga sociala aktiviteter som jag inte förmått avstå från: luncher och middagar med kompisar på besök från Sverige; föredrag om global energipolitik och modern miljöteknik på mingel med grannarna i Harlem; pressbriefing på FN-missionen och lite annat.

Men min arbetsro har slutgiltigt förstörts av alla svenska inrikespolitiska skandaler den gångna veckan. Det har ju blivit en dokusåpa, och en beroendeframkallande sådan med tät nyhetspuls och bevakning i alla medier. Som Lennart skriver är det ganska fantastiskt att direkt kunna sitta på denna sida Atlanten och följa allt som händer i Rosenbad, Djursholm och studiorna på Gärdet i realtid. Från P1 Morgon kl 6 till Nyheterna kl 22, fast med sex timmars förskjutning...och så alla politiska bloggar.

Resultatet av allt detta är att jag knappt kunna sova något på flera dygn, och att min hjärna känns sedan några dagar som en möglig svamp. Jag har "lagt mig på soffan för att vila lite" för att kunna ta itu med de texter jag måste skriva, men mest hundsovit (kan man säga så, eller är det bara något vi säger i vår familj?).

Som ni sett har jag ändå bloggat ganska frenetiskt, och jag har skrivit flera nyhetstexter om ovanstående. Det beror på att det varit det enda jag förmått göra!
Men välformulerade kolumner, eller införsäljningsmail till redaktörer – det senare en stor del av min yrkesverksamhet – har jag absolut inte kunnat få ihop med bara en svampig hjärna som arbetsredskap. Och jag har varit för zonkad för att göra något praktiskt; alla mina kläder bara ligger i en stor hög. För att inte tala om min redovisning, som fortfarande är i form av tusentals kvitton i olika plastpåsar (inget ministerämne, som ni märker, tyv).

Ikväll far jag, för att fortsätta på det inslagna spåret, till Clinton/Boerum Hill i Brooklyn och hänger på denna trevliga restaurang. Och sedan får det nog bli sömn åtminstone en natt, tills allt börjar på nytt imorgon igen... För det är väl ingen som tror att dokusåpan slutat sända bara för att Borelius avgick?!



Apropå sömnstörningar vill jag gärna göra reklam för min kollega Karin Henrikssons nyutkomna bok Jag kan inte sova. Jag har inte läst den, vilket jag antagligen borde göra. Men jag har sagt till Karin att hon kan ha mig som fallstudie i den andra upplagan.

/Gunilla

En grej till om cred

NEW YORK Förresten, att de stora nyhetsmedierna är dåliga på att ge credit är ju ingen nyhet och inget som enbart drabbar bloggar med journalistiska ambitioner.
Nyhetsbyrån TT har i alla år av de flesta andra medier fått se många nyheter av scoopkaraktär och mycket gedigen research gå okrediterad. En dagstidningskollega bekräftade att hon och hennes kolleger mer eller vant sig vid att betrakta TT som "gratis bakgrundsresearch".

Nu är jag väl att betrakta som hyfsat partisk, eftersom en del av mitt frilansande sker för just TT. Men jag skrev en del om detta här.

/Gunilla

Scoop räcker knappt längre än en nanosekund nuförtiden

NEW YORK Här är för övrigt ett skönt citat apropå modern nyhetsjournalistik, av New York Times' publisher Arthur Sulzberger J:r, ur denna intervju:

"So, you know, a scoop is a scoop for about a nanosecond now – but it’s a scoop.”

Uppdatering: Göran Eriksson skriver väl i SvD om hur Maria Borelius på en vecka lyckades rasera den bild av De nya moderaterna (eller "folkmoderaterna" som hon kallat dem) som det tog Fredrik Reinfeldt tre år att bygga upp.

/Gunilla

Tills sist blev "blogg-scooparen" själv en story

NEW YORK Sent skall syndarna vakna. Aftonbladet intervjuar Magnus Ljungkvist (gissar att Expressen får svårt att göra det) – men såklart får man inte veta det som jag var allra mest intresserad av (eftersom jag av lätt insedda skäl intresserar mig för hur redaktörer och nyhetschefer resonerar när de köper/inte köper förslag från frilansar).

Nämligen hur Aftonbladet tänkte när de själva tackade nej när Ljungkvist försökte sälja storyn om familjen Borelius-Larssons stora inkomster i måndags.
Vilket han själv inte heller ordat mycket om, men vilket Hans Kullin/Media Culpa berättar om här.
Tala om att missa en story!

Och en fylligare intervju finns i Dagens Media.

Mer rekommenderad läsning i ämnet ministerskandaler och klantig krishantering: Redaktör'n, och om bloggjournalistik respektive tidningarns yrvakenhet inför densamma: Martin Jönsson i SvD.

För övrigt är det ju intressant att man får lita till Dagens Media och andra MSM för att få veta mer om Magnus Ljungkvists bakgrund inom SSU och som medarbetare till socialdemokratiska politiker som Britta Lejon och Ingela Nylund Watz!
På sin egen blogg smyger han förvisso inte med sin politiska inställning ("socialist" står det i presentationen), men att han är yrkesverksam inom rörelsen nämns faktiskt inte (utom möjligen i ett eller annat gammalt inlägg, vad vet jag). Och det är väl ändå relevant i sammanhanget, även om bloggandet är en fritidssyssla.

/Gunilla

Inga-Britt for Minister

NEW YORK Jag har skrivit det förut, och nu är det dags att skriva det igen: Ta in Inga-Britt Ahlenius i regeringen! Presentation överflödig.

Kanske inte som just handelsminister, utan som allmän eminens.

Och det är ju inte så att hon inte är påtänkt, på något vis – se bara Peter Kadhammars artikel här. Oklart dock till vad. Men se, där i datorn på fp-kansliet hittade Kadhammar för en dryg månad sedan även en person som kanske kunde bli handelsminister: Antonia Ax:son Johnson – fast fel parti, förstås, tycker nog Reinfeldt. Isåfall kan han ju gå på Gudmundsons linje, uppdatering 7, och utse Uppsalapolitikern (m) Karolin A Johansson, om han vill fortsätta överraska.

/Gunilla

Småstumporna slår tillbaka

NEW YORK Förresten, jag känner mig en smula storsint när jag berömmer Knut Kainz Rognerud. För jag kan inte glömma hans "lilla stumpan"-attityd gentemot mig under Gräv-konferensen i Helsingborg i fjol.
Jag satt på första raden på ett seminarium och lyssnade på hans fullkomligt lysande genomgång av sitt arbete med granskningar av fackets bostadsaffärer i DN, och sade något uppskattande till honom efteråt.
Han sög glatt i sig detta, och frågade om jag var "lokaltidningsreporter" (eller hur han nu formulerade det). Verkligen inget fel i att vara det, tvärtom – men det var något i hans ton som jag uppfattade som oerhört förminskande från den coola DN-grävaren från huvudstaden.

Och jag är faktiskt väldigt sällan med om behandlingar i den stilen, som tur är, av vare sig unga eller gamla gubbar.
Men det innebär ju inte att jag är omedveten om hur vanligt fenomenet är. Lisa Förare Winbladh berättar hur smart hon agerade när hon kände sig förminskad av Carl Jan Granqvist häromdagen.

Akta er, alla förminskare, för nu blir ni bloggade om! Bra att Carl Jan verkar ha lärt sig något på kuppen.

Drevet spurtar

NEW YORK Nu kommer (äntligen) en granskning av Maria Borelius AB. Det är klart att det är duktiga reportern Knut Kainz Rognerud – han som bland mycket annat avslöjat oegentligheterna i Anna Visborgs bostadsstiftelse – som står för den.

Och då handlar det ändå fortfarande inte om miljonrullningen i K World (som tycks ha lidit av dålig timing, och visst ger konkurser nyttig erfarenhet även för en minister).

Skulle någon granska min lilla enskilda firma skulle man dessvärre också upptäcka att jag betalar mycket lite skatt. Men det beror inte på att jag "varje år sett till att kostnaderna i bolaget nästan exakt motsvarar intäkterna" genom koncernbidrag mellan två olika aktiebolag (se Rogneruds artikel).
Utan på att den typ av journalistik jag jobbar med i regel genererar förhållandevis små intäkter, men enorma kostnader. En stor del av dessa kostnader (t ex reseutgifter) borde egentligen redaktionerna jag säljer jobben till stå för. Så sker tyvärr i regel inte. Jag behöver inte "se till" att intäkter och utgifter ibland tar ut varandra, det sköter nämligen verkligheten om så bra på egen hand! Men jag är i alla fall inte konkursmässig.

När Maria Borelius väl börjar uttala sig igen hoppas jag att hon förklarar hur hon hade mage att tala nedsättande om Gudrun Schyman som skattefuskare. Hon kan inte hur länge som helst komma undan med att hon till skillnad från Schyman ju står för att skattetrycket bör sänkas. (Uppdatering: Schyman kommentar hur "drevet" tenderar att drabba främst kvinnor här.)

Och som sagt, även journalister har ju länge blivit granskade (inte bara minstrar). Jag kan vittna om att vår verksamhet lämnar utrymme för så kallad kreativ bokföring.

Ändå kanske Borelius hade kunnat undvika allt detta – bara hon i lördags hade låtit bli att påstå att hon "inte haft råd" med annat än svarta hushållsarbetare.

/Gunilla

Mikro är makro; Grameen är evergreen

NEW YORK Jag är uppriktigt glad för att det var Grameen Bank och mikrofinanssystemets grundare som belönades med Nobels fredspris i år! Det är så klockrent så det är inte klokt.

Mikrofinansbankerna hjälper alltså främst fattiga kvinnor i tredje världen med små lån, så att de kommer igång med rörelser som de kan försörja sig på.

Att en kvinna (jag tror 95 procent av alla mikrokreditlåntagare är kvinnor) kan köpa en symaskin för att åta sig reparationssömnadsarbeten, en ko för att kunna sälja yoghurt, ett råvarulager för att öppna ett litet gatukök eller en mobiltelefon att hyra ut till grannarna kan vara helt avgörande för att hon ska kunna skicka sina barn till skolan.

Och återbetalningsgraden som dessa kvinnor i regel visar upp (ofta är det starkt socialt tryck, eftersom låneupptagningen sker lokalt) skulle göra vilken svensk bankdirektör som helst gråtfärdig av lycka.

Mikrokredit-instituten nämndes som exempel av en föreläsare i utrikesrapportering som jag hade på Columbia – en redaktionschef på AP – på "en positiv u-landsstory". En evergreen, som kontinuerligt bubblar upp i medierna, men tillräckligt sällan för att den ändå ska upplevas som "ny" och intressant.
Och som utrikesjournalistik är det ju egentligen oslagbart, eftersom det innehåller just sådana element som gör tredje världen konkret, begriplig och inte så himla eländig för läsarna. Just sådant som de brukar efterfråga. Åtminstone i teorin!

Själv försökte jag sälja in fältreportage om mikrolån till SvD:s Näringslivsredaktion när jag var i Indonesien sommaren 2001. För de hade i och för sig skrivit om detta – men det hade varit skrivbordsprodukter/nyhetsartiklar, och inga riktiga reportage, vilket dåvarande utrikesredaktören var medveten om.
Men trots att han gärna ville ta in något sådant, och mer eller mindre beställde ett reportage från Jakarta, visade det sig att det inte fanns något utrymme vare sig i tidningen eller inköpsbudgeten, bestämde nå'n chef. Så kan det gå.

Därför har jag tyvärr aldrig sett några mikrofinansbankers verksamhet på riktigt. Däremot har jag träffat riktiga entreprenörskvinnor i exempelvis Haiti, och få saker gör mig mer rörd. En kvinna som ger jobb åt tio grannkvinnor bidrar även indirekt till hundra personers försörjning!

När jag och fotografen Karl Melander gjorde reportage om en familj i Gonaïves i västra Haiti gav vi henne 60 dollar just för att hon skulle kunna investera i ett varulager att sälja (det gamla hade förstörts när stadens översvämmades 2004). Det var inte ett lån, eftersom vi inte kan räkna med att komma tillbaka, utan mer en andel av de pengar vi drog in på att kunna berätta om deras liv (ehhh...inte för att det var så mycket – men vi fick många sidor i tidningen, i alla fall). Och familjens överhuvud blev omslagsflicka, i ett temanummer om att leva "på marginalen":


Nå, jag hoppas att Nobelpriset innebär mycket uppmärksamhet för gräsrotsföretagen, för de förklarar så mycket om välståndsutveckling och sociala relationer i tredje världen.

Jag hoppas också att den idé jag fick häromdagen, att göra ett reportage från USA om en innovativ grej apropå mikrokrediterna, blir än mer intressant för redaktörerna nu, och att de inte hunnit tröttna på ämnet lagom tills att jag lyckas rodda ihop en resa till västkusten.

Om inte annat får jag berätta mer om den grejen här på bloggen en vacker dag.

/Gunilla

Bättre kan de, men mer kommer väl

NEW YORK Mnja, dagens Fokus lever väl inte riktigt upp till mina förväntningar vad gäller ministerberättelser.

Förresten, sällan har väl marginalinsatsen för att få en minister på fall varit så låg. En nyligen obetald parkeringsböter eller ett vittnesmål från någon före detta "svart" anställd lär räcka för att få kultur- och/eller handelsministern på fall – så gissa om det grävts idag på (kvälls)tidningsredaktionerna.
Men jag är just därför såklart förvånad över att det fortfarande – vad jag kunnat se på nätet – ännu inte publicerats någon helhetsberättelse om alla graverande uppgifter (se länken ovan). Kanske har tidningarna inte längre plats för den typen av genomarbetade reportage som åtminstone jag skulle vilja läsa nu.

Men plats borde finnas för någon sammanställning av alla märkliga citat, typ "Jag tycker om omsvängningen som skett inom partiet. Nu handlar det om folkmoderater". Kan ingen journalist i Stockholm fråga vad Borelius egentligen menade med det, eftersom hennes egen livsstil snarare tycks ha svängt om åt andra hållet? För att inte tala om hur hon tänkte när hon raljerade med Gudrun Schymans skattefusk. Eller hur hon ljugit för statsministern om att hon inte hade fler lik i lasten än lite svart barnhjälp.
Nä, jag förstår inte snacket om att borgerliga kreti och pleti inte skulle bry sig så mycket om detta, som Dick Erixon påstod i Studio Ett idag. Jag tror att de flesta alliansväljare är mer i linje med Barbro Hedvall och känner sig en smula dumma och lurade.

Och det är som sagt inte bara politiker som har anledning att befara granskningar, utan även (samhälls)journalister. Både Borelius eller Stegö-Chilò varit tillräckligt kända redan som journalister för att bli åtminstone lite granskade i den rollen. Ellen Karlberg skriver klokt om det här.

Det sista jag tänker skriva om svensk inrikespolitik idag: det verkar vara ett smart och offensivt PR-drag av regeringen att budgetens ska presenteras över hela landet på måndag. Det är väl nytt, eller?
Kan funka bra, åtminstone om de lyckas presentera samma bild överallt. Den kremlologiskt lagde kan notera att ministrarna Malmström, Bildt, Billström och Borelius inte deltar.
Uppdatering: Cecilia Malmström, Carl Bildt och Gunilla Carlsson ska enligt DN vara i Strasbourg på måndag, that's why. Tja, och Maria Borelius också...kanske.

/Gunilla

Power to the People!

NEW YORK Kolla in: Power to the People av Vijay V Vaitheeswaran. Energipolitik, det är spännande grejer, det. Jag har precis fått en liten crash course.

Det var bland annat Vijay som fick mig att åka till Grönland i fjol.

/Gunilla

Jag är nyliberal på riktigt

NEW YORK Ordet politikerförakt är trist, och jag känner inte direkt förakt – men blir tyvärr mer och mer alienerad när jag läser om löne- och pensionsvillkor som dessa.
Inte underligt att man då har råd att betala "vit" barntillsyn och ständigt svischa runt i världen. Tala om (bidrags)beroende!

Själv jobbar jag under rent nyliberala villkor. Skriver/säljer jag inga artiklar är min inkomst noll. Är man fri skribent så är man.

Egentligen känns det ganska bra – fast det var väl Carl Bildt som var nyliberal och inte jag? Men, han betalar säkert mycket mer skatt än jag (något som ofta glöms bort i debatten, inte minst vad gäller t ex familjen Borelius-Larssons inkomster...)!

(Uppdatering – mer alienationsframkallande: Billström och Sommestad.)

/Gunilla

P S Jag har fortfarande inte hört något om det där med att F-skatteförfarandet skulle förenklas. Ingen som vet? Se dock detta, om att skattemyndigheterna mest blir förvirrade om man vill betala arbetsgivaravgifter för barntillsyn...! Inte så konstigt.