Ett steg närmare lokalen

STOCKHOLM Jag sitter och skriver på min gård i Gamla stan, och det är så fint och rofyllt här. Dessutom luktar det för att någon eldar med björkved, och den lilla fontänen på gården porlar... Talade precis med mina grannar (inklusive styrelseordföranden i vår BRF) och de tyckte att det verkar vara en bra idé att jag tar över en viss lokal här i kvarteret...så snart kanske jag blir lokalinnehavare. I alla fall när den blir till salu. Då blir det kalas! För ni fattar väl att det är en mingellokal.

/Gunilla

Nu blir det reklam

STOCKHOLM Jag måste göra lite reklam för Bockholmen Hav&Restaurang – inte bara för maten och det fantastiska lägets skull, utan för att de inte blev jättearga på mig när min beställning plötsligt halverades i antal. Gå dit och säg att jag skickade er! ;-)

Detta serverades till brunch på Bockholmen idag: stekta tomater, champinjoner, pocherade ägg, revbensspjäll, BBQ-revbensspjäll, rimmad lax, rökta laxfenor, grönsallad, tomat- och bönsallad, vårrullar samt en massa grejer som jag glömt + diverse röror och såser; fruktsallad, brownies och brieost. Pressat kaffe. Välkomstdrink: Prosecco, och fläderblomscider. Mycket bra. Gå dit när ni kan! Inga bruncher förrän i maj eller så, men väl julbord och middagar (hint, hint – bra date-ställe!).

/Gunilla

Hemma en sväng

STOCKHOLM Att resa Harlem–Gamla stan tog 11 timmar och 10 minuter, från dörr till dörr. Coreggio/Alberobello/Apulien/Italien– Gamla stan tog dessvärre lite längre tid, eftersom den resan gick via Bari, Rom och Frankfurt. Närmare bestämt 20 timmar och 10 minuter!

Men då ingick att jag fick se världens sötaste systerson också, vilket var en av poängerna med att resa via Rom. Visserligen bara en kort stund, och visserligen i sovande skick (han, inte jag), men det var såklart värt all tid! Fast visst hade det varit smartare att flyga direkt från Bari eller nå't...

/Gunilla
utanför Café Edenborg (vill återigen gärna göra reklam för dem och deras wifi-nät – och förresten, idag är sista dagen på försöket för wifi-nätet i Kungsträdgården! Nå'n som vet nå't om det kan tänkas bli en fortsättning?)

Busy stockholmare har inte tid med brunch

FRANKFURT Vad är det med folk i Stockholm? Alla är så fruktansvärt upptagna jämt, och inte blev det bättre sedan de fick en massa barn! Jag har bjudit massvis av vänner och bekanta på oktoberbrunch i helgen, och bruncher bör ju intas på söndagar.
Men eftersom det tilltänkta brunch-stället stänger för säsongen den sista september, alltså i morgon, blev det ingen 1 oktober-brunch som jag hade tänkt. Lyckades inte övertala dem att hålla öppet på söndagen för min skull, trots att jag försökte.

[Uppdatering: de slutar med bruncher för säsongen, men håller öppet på kvällarna – och se'n blir det julbord.]

Så det blir på lördag eftermiddag. Och oj, vad folk är busy då... Bara en tiondel av de inbjudna tycks kunna komma, övriga tycks upptagna av flyttningar och resor och allehanda helgbestyr – för att inte tala om alla barn-aktiviteter som plötsligt dykt upp..! Jag började planera detta lilla evenemang i början av augusti, och ursprungsplanen var att skicka ut inbjudningskort för typ en månad sedan. Nu blev det av olika skäl inte så, så jag får väl skylla mig själv som inte bokade in allas lördagseftermiddag i god tid.
Men, något säger mig att det inte hade hjälpt med långt varsel – vem hade kommit på en brunch, om ens fyraåriga dotter ska uppträda i kör för första gången? Eller vågat skylla på en brunch för att tacka nej till att vara flytthjälp? Nej, det hade bara blivit en massa återbud.

Eftersom det dessutom är så många av mina Stockholmskompisar som i helgen befinner sig på annan ort (New York, Gdansk, Malmö, Berlin m m) borde det tvärtom vara en hel del utsocknes vänner som råkar vara i Stockholm i helgen. Om ni ser detta, hör av er! Och om någon av er som läser detta hajar att ni borde ha fått en inbjudan (de skickades från Lecce och kan ha kommit bort på vägen) hör genast av er till mig.

/Gunilla

I Salento

LECCE När det regnar manna har den fattige ingen sked, och när det äntligen finns en wifi-hotspot på den salentinska halvön har jag såklart knappt någon ström i datorn. Men här blev det i alla fall äntligen solsken – efter flera dagars hällregn – och sta'n är full av vackra barockbyggnader, så det går ingen större nöd på mig. Mer senare!

/Gunilla

Nu på klacken

ALBEROBELLO Ledsen för det andefattiga och sporadiska bloggandet på sistone, men man vet ju aldrig när man lyckas bli uppkopplad så att man planera skrivandet... Rom var så trevligt, så, och min systerson troligen världens sötaste. Jag hade med cirka 10 kilo vällingpulver åt honom från Sverige.
Här i Apulien finns minst sagt ont om wifi-punkter, men Ethernätverk har de i alla fall! Jag är mest här för att hänga med olivoljepressare, tjuvskyttar och trullo-renoverare, som förra gången (2002). Fler rapporter kommer om den senaste tidens resande...jag lovar.

/Gunilla

Hälsning från...

Münchens flygplats..! Fler rapporter från västgötska vischan och Roms ruiner kommer, hoppas jag.

Tjingeling,
/Gunilla

[KAVLÅS Här kommer så småningom ett inlägg om vad jag gjorde i Västergötland.]

/Gunilla

Varannan damernas? Trandans och torp

KAVELÅS (heter det och ingenting annat)
Synd att Maud Olofsson troligen förstört utsikterna för en regering med en majoritet ledamöter som är kvinnor. Skulle någon ha kunnat utse en sådan vore det väl Fredrik Reinfeldt som omvittnat gärna omger sig med s k "starka kvinnor". Men nu är det nog tyvärr kört.

***************************************************************
Det blev trandans i skymningen istället för mingel på bokmässan i Göteborg. Jag har varit ute i det västgötska kulturlandskapet hela dagen. Inklusive såväl Skara domkyrka som Hornborgasjön, och mycket annat! Slutsatsen är bland mycket annat att jag också vill ha en herrgård (en viss herrgård). Eller nå't torp. Varningstecken: jag har idag köpt boken Så renoveras torp och gårdar. Det är sjukt vackert i Västergötland, klart underskattad del av Sverige.

Ska skriva och berätta mer senare, men nu måste vi laga kantarellsufflé. På egenhändigt plockade kantareller!

/Gunilla

Jag är på vischan

TIDAHOLM Jag hälsar på min vän B i hans stiligt renoverade torp i skogen i närheten av Kavlås gods. Men nu är vi inne i Tidaholm! Vi har just ätit räksmörgås på Julius Bageri & Kök, och han har berättat om när Valerie Steele hälsade på i torpet samt när han blev invald i Royal Society of Arts i London. I love svenska småstadsidyller.

/Gunilla

Alla ska med – show it!

STOCKHOLM Nu när Café Edenborgs trådlösa nätverk till skillnad från igår och iförrgår funkar hyfsat ska jag läsa allt överallt om valet (som om jag inte gjorde det ändå i papperstidningarna igår).

Och så ska jag besvara mail från utlandsboende vänner – en i Afrika som skriver: "Vad säger du om valet??? Jag är faktiskt ganska skadeglad!!!" och en australiensare i New York som aldrig har varit i Sverige men undrar: "I don't understand what this Reinfeldt fellow wants to change. Sweden is the only country I know of which has mastered the socialism-capitalism balance. Good welfare system and good economic growth."

Tja, här är min mini-analys: Socialdemokraterna hade en briljant slogan i "Alla ska med". Men alliansen lyckades göra trovärdigt att det faktiskt är "Show, don't tell" som gäller. Inte bara inom journalistiken utan inte minst inom politiken. Fast nu är det upp till bevis.
/Gunilla

Visst, Virtanen, du tippade fint

STOCKHOLM Som sagt, Fredrik Virtanens gissning var inte dum, vilket han själv konstaterar. Jag skulle ha hållit fast vid det jag först skrev, och anslutit mig till hans tipsrad.

Själv överskattade jag framför allt folkpartiets och underskattade socialdemokraternas resultat. Vad gäller (s) trodde jag helt enkelt på lite mer missnöjesröstning till vänster. Vad gäller (fp) byggde det på en analys av att opinionsinstituten hade mätt högre siffror för partiet ju senare i valrörelsen/ju närmare in på valet de hade mätt. Men tydligen kom spionskandalen ifatt fp på själva valdagen. Eller om det var någon av alla sakfrågor eller något annat ... eller helt enkelt Reinfeldt-effekten.
Annars tippade jag väl ganska OK (fast sammantaget dubbelt så fel som Virtanen).

Nu har det i alla fall blivit höst på riktigt, vilket kanske talar för att jag borde fara iväg till Apulien i helgen. Vi får se!

/Gunilla
på Café Edenborg

Inte många rätt fast ändå rätt

STOCKHOLM Haha, det var ju inte mycket rätt i min val-tippning. Utom slutresultatet i stort förstås. Och att feministiskt initiativ skulle få 1 procent. Men det är OK, jag aspirerar ju inte på Ulvskogs jobb.
Jag sitter på Café Edenborg, och här ser folk ut som om det varit statskupp i landet. Samma gråa trista väder som det var i Washington den 3 november 2004. Men ändå är allt som vanligt!

/Gunilla

Gunilla tippar valet

STOCKHOLM OK, min prognos inför statsvetarnas julafton:

kd 7 6,6
m 27 26,6
fp 10 7,5
c 7 7,9

mp 6 5,2

s 32 35,2
v 7 5,8

fi 1
sd 2

övriga 1

Slutgiltigt valresultat.

/Gunilla

Jag hoppas på några spännande valvakor

STOCKHOLM Oj, jag skulle ju tippa valutgången också, hade jag tänkt... Men nu hinner jag tyvärr inte! Fredrik Virtanens siffror är dock inte så dumma, så jag ansluter mig till den tippningen så länge. Kanske återkommer jag senare med nå'n egen gissning (har väl mindre än två timmar på mig?).

Ansluter mig också till Virtanens förhoppning om att ingen statsvetarprofessor punkterar spänningen med valvakan med sina sofistikerade analyser redan vid halvnio-tiden!

Jag ska ju gå på minst två, kanske tre valvakor ikväll, med guldbrokadklänning och nyinköpt illröd prinsess-kappa, så då vill man att det får vara lite spännande ett tag. Somliga andra som planerar att gå till samma valvaka har införskaffat cigarrer för ändamålet.

Får dock hoppas att det inte blir så spännande att man först på onsdag får veta att Sverigedemokraterna inte kom in. Det får de gärna slå fast redan ikväll.

/Gunilla

Långa köer utanför Gamla stan-bornas vallokal

STOCKHOLM De senaste åren har jag bevakat val i Östtimor, Haiti och USA. Som gammal statsvetare och allmänt politiskt intresserad tycker jag det är fantastiskt att se människor köa förväntansfullt för att få rösta...

Mycket speciellt var det i Dili 2001, läs mer om det i mitt reportage för Amnesty Press! Och ja, det var speciellt i Port-au-Prince i våras också. För att inte tala om hur absurt och intressant det var att hänga med dem som kom med häst och kärra och röstade i Amishland i Pennsylvania i USA 2004.

Förresten, jag har sett parlamentsval i Mongoliet också (dock tyvärr ej skrivit om)!

Riktigt lika långa köer som i Port-au-Prince och Dili var det inte i Storkyrkoskolan idag. Men kön av röstande ringlade sig ofta en bra bit utanför huset! Och det har varken jag eller den vallokalsansvarige sett maken till tidigare. Hans förklaringar:
• fyra val istället för tre, alltså inklusive trängselskatteomröstningen, gör att varje röstande behöver lite längre tid på sig
• fler tonåringar bor hemma än tidigare i Gamla stan = några hundra fler som röstar här
• det jämna läget ökar röstviljan

Jag stod där länge och plockade med valsedlarna, men kunde inte bestämma mig för hur jag skulle rösta i kommun- och landstingsval. Så nu sitter jag i min trädgård och surfar febrilt på partiernas hemsidor för att kolla upp de olika kandidaterna. Dålig planering, jag vet... Men till min förvåning har jag hittat ett för mig nytt parti och en för mig tidigare okänd kandidat för landstingsvalet, och kanske blir det så också i kommunvalet... Riksdagsvalet var betydligt lättare.

En kvinna i 40-årsåldern i vallokalen blev förresten mycket förvirrad av valsedlarna. Om nu Fredrik Reinfeldt toppade moderaternas lista så borde väl Göran Persson toppa socialdemokraternas? resonerade hon. Men där stod ju Bosse Ringholms namn!
Det verkade som att hon på allvar trodde att det blivit något feltryck, eller att någon hade manipulerat valsedlarna eller så, för att Göran Persson liksom skulle hamna utanför riksdagen.
Inte konstigt att man kan bli konfunderad – men det knäppa var att valförrättaren inte kunde reda ut detta för den förvirrade väljaren! Det enda denna kunde säga var "Ehhhh, ja, men det är partierna som bestämmer hur valsedlarna ska se ut, du får kontakta partiet och fråga". Så som ansvarsfull med-medborgare trädde jag in och förklarade att riksdagens mandat är geografiskt fördelade, och att Stockholms arbetarkommun gissningsvis för länge sedan bestämt att Ringholm ska toppa deras lista medan Göran Persson säkert står högst på andra listor (Södermanland t ex) och så vidare, samt att socialdemokraterna kan räkna med att vara så kända och att få så många mandat att de inte behöver toppa med sin partiledare på samtliga listor. Vet inte om hon blev så mycket klokare...

Annars var det trevlig stämning. Här i Gamla stan är vi en massa kulturradikala och kulturkonservativa och nyrika och socioekonomiskt odefinierade i en skön blandning. Jag tror att jag träffade minst 10–15 grannar och bekanta bara genom att stå där ett tag! Givetvis blev jag meddragen på ännu en lägenhetsvisning (den första var helt fantastisk, nu fattas bara en mecenat).

Strax dags att gå tillbaka och verkligen rösta... Lika bra att dra ut på hela val-processen, nu när jag rest hela vägen från New York för att utöva min medborgerliga plikt och rätt!

/Gunilla

Utlandssvenskarna kan avgöra valet

7STOCKHOLM De senaste dagarna har jag vimsat runt på sta'n för att känna in stämningarna i folkdjupet, så som de manifesteras i hmmm... Stockholms city.
Valstugor, ballonger, sol och engagerade partiledartal inför entusiastiska åhörare – det har nästan känts som sinnebilden av demokrati när det är som bäst. Fast de flesta har ändå verkat mest upptagna av sina shoppingbestyr.

I fredags var jag på valdebattskväll på PR-byrån Springtime, vilket väckte mina vanliga reaktioner inför PR-konsulter (jag inbillar mig avundsjukt att byråerna, förutom enstaka PR-strategiska genier, mest befolkas av misslyckade journalister som inte förtjänar sina höga PR-konsultlöner) men där fanns i alla fall ovanligt god buffémat, en hel del vänner och bekanta och en del gamla och blivande politiker-kändisar.
Som den political junkie jag är satt jag såklart på första parkett och kollade på SVT:s valdebatt, medan 95 procent av gästerna minglade därute (och jag och de tre i mitt sällskap var de enda som dessutom stannade kvar i TV-rummet efteråt för efteranalys, hur nördigt som helst).

Lördagen rörde jag mig kring Sergels Torg och Norrmalmstorg och såg åtminstone fem partiledare/språkrör tala. Missade dock dessvärre Schymans/Fondas framträdande, vilket var en miss i planeringen.

Lite fler valrörelse-reflektioner:

• Det har ju varit en del snack om att "ta debatten" med Sverigedemokraterna. Jag såg dessvärre inte Fredrick Federleys TV-debatt, men ett av de försök som gjorts att bemöta partiet seriöst men kritiskt – se SvD här och här – tyckte jag led av brist på kunskap och motargument. Sverigedemokraternas huvudargument är ju att invandringen kostar så stora belopp – men det är ju helt enkelt inte sant. Gissa om exempelvis hela kollektivtrafiken och halva sjukvården i Stockholm skulle rasa ihop om (sd) fick hållas med sina utvisningar – det skulle bli samhällsekonomiskt problematiskt.

• Många grupper har utmålats som att "de kan avgöra valet" (precis som vi rapporterade om det amerikanska valet 2004 – jag vet inte hur många subkulturer i USA som skulle kunna göra just det: muslimer, ungdomar med enbart mobiltelefonabonnemang, security moms, miljövänner, mexikanska kvinnor, pensionärer etc; vad de flesta, inklusive jag, missade var så klart den mobiliserade kristna högern som gjorde att det blev en rätt tydlig seger för Bush).
Men en väljargrupp har jag inte sett någon tidning spekulera i: de 400 000 utlandssvenskarna.
De har knappast synts i någon opinionsundersökning, men är högintressant inte bara för att valet kan bli rätt jämnt. Det är nämligen så att fler utlandsboende sedan två år får poströsta. Valdeltagandet i denna grupp är rätt lågt, under 30 procent, men de är många ... och vad jag vet har enbart moderaterna aktivt fiskat efter deras röster. Utlandssvenskarna är dock numera en synnerligen varierad grupp, inte bara utflyttade pensionärer på solkusten och skatteflyktingar, utan studenter, barnfamiljer, konstnärer och alla möjliga. Kan bli intressant.
Läs om detta ur ett vänsterperspektiv här. Moderaten Erik Lindström, som i dag ordnar valvaka på Manhattan, har sedan i vintras hoppats på att just utlandssvenskarnas röst ska avgöra valet (som i t ex Italien och Montenegro nyligen).

• Piratpartiet ska ha sin valvaka på stiliga kvarterskrogen Bistro Sud på Swedenborgsgatan – fördelen med att vara ett litet parti! Anledningen till att jag vet detta är att jag själv var där i fredags, och åt fantastisk kalvrostbiff med kantarell- och bondböns-risotto (och drack champagne och ett glas Syrah-vin).

• Om de borgerliga partierna vinner över vänsterpartierna med mindre marginal än motsvarande Feministiskt Initiativs röster lär Gudrun Schyman bli föremål för samma kritik som Ralph Nader blev i valet i USA 2000 (om de som då röstade på The Green Party i åtminstone Florida eller vissa andra delstater hade röstat på Al Gore hade Bush inte vunnit).

Oj, denna bloggpost är långtifrån klar, men jag får förfina den senare – nu måste jag iväg och kolla på en stilig men ack, så dyr lägenhet.
Och sedan ska jag rösta! I Storkyrkoskolan. Exakt på vad är i vissa avseenden ännu lite oklart.

/Gunilla

En trestegsraket

STOCKHOLM Uppsnappat statement i valrörelsen från en som hade bestämt sig för sin röstning för ett tag sedan:

"En röst på Birgitta Ohlsson (fp) eller Cecilia Malmström (fp) som riksdagsledamot = en röst på Fredrik Reinfeldt (m) som statsminister = en röst på Margot Wallström (s) eller Carin Jämtin (s) som partiledare."

Om jag känner mig lite inspirerad återkommer jag eventuellt med fler uppsnappade grejer från valrörelsens gator och inte minst torg i Stockholms city!

Men ajajaj, vid inte mindre än två tillfällen har jag klantat bort möjligheterna att spana på Jane Fonda.

/Gunilla

God journalistik III: Expressens wallraff-reportage...

... i valhögkvarteren – lysande enkelt och fräckt! (Fast det hade blivit än bättre, tror jag, om de hade kört fylligare texter om alla "små" partier igår, och de stora mer "avslöjande" reportagen om (m) resp (s) idag.)

/Gunilla

Men vi läser ju allt om deras val...

STOCKHOLM Jag tänkte materialisera mina kunskaper (nåja) om den svenska partipolitiken, valrörelsen och hela klabbet, och skriva lite artiklar om detsamma. Skrev därför ett passionerat införsäljningsmail, med flera anledningar till att det är intressant nog för en artikel även för en amerikansk publik, till San Francisco Chronicle. (Varför just den redaktionen? Jag hade kontakt med den i samband med tsunamin, valde att inte skriva något då eftersom de bara ville ha intervjuer med föräldralösa, svenska barn – fast har tänkt skicka lite andra förslag). Men redaktören svarade:

"Thanks for your query letter, but we are going to pass on this story. Please feel free to send additional pitches our way."

Så var det med det. New York Times lär vara den enda amerikanska tidning med någon på plats i sta'n (enligt personalen på UD:s pressrum).

/Gunilla

Fast jag frågar andra exakt samma sak

STOCKHOLM Precis så här är det!

/Gunilla

SIM-kort på plats

STOCKHOLM Nu har jag äntligen fixat så att mitt gamla, vanliga mobiltelefonnummer gäller (en vacker dag lyckas jag kanske ställa in telefonsvararen också)!

Mer blogg nå'n annan gång.

/Gunilla
på Piccolino

Tekniknörderi

STOCKHOLM Hmmm...apropå föregående post, jag har ju två kontor till: Piccolino i Kungsträdgården, och det stiliga pressrummet på UD.

Fånigt tekniskt dilemma: Jag har såklart glömt mitt SIM-kort i New York. Hittade inte mobiloperatörens nummer för att ringa och beställa ett nytt. Var för snål för att ringa Telias nummerupplysning. Tänkte att jag lätt skulle kunna hitta det genom att surfa trådlöst i Kungsträdgården (hemma kunde jag såklart inte koppla upp mig alls, eftersom Telia behagat ändra mitt uppkopplings-lösenord). Men för att alls kunna koppla upp sig till Kungsträdgårdens gratis-wifinät måste man bisarrt nog ha ... en fungerande mobiltelefon, för att få wifi-lösenordet (det jag använde i somras funkade inte längre). Extremt fånigt, särskilt som de säger sig vända sig till utländska besökare. Det kunde väl räcka att man har sin dator, som för alla andra trådlösa nätverk.

Som ni märker har jag nu hittat ett annat wifi-nät – nämligen pressrummets – men alla försök att vara i fas med Stockholmstekniken och vara nåbar är en aning fördröjda...

Men räk- och bulgursalladen på Piccolino var god!

Nu sitter jag och klurar på om jag ska ägna resten av dagen åt att cykla omkring i den extrema värmen, eller om jag ska tota ihop en spek-artikel om den svenska valrörelsen till några utländska blaskor. Kanske det förra!

/Gunilla
som annars sitter och lyssnar på en dragning om en utredning av effekterna av trängselskatteförsöken

Pretty quick, huh?!

STOCKHOLM Harlem 15.30/21.30 – Gamla stan 02.40/08.40. Från dörr till dörr på 11 timmar och 10 minuter!
Nås enklast per mail, eller medelst personliga besök på något av mina Gamla stan-kontor (Café Edenborg och Chaikhana).

/Gunilla

Camel Light

NEW YORK Apropå alla mina inlägg om efterspelet till Sakine Madons Pippi-krönika bör jag kanske följa upp och påpeka, om än lite sent, att Michael Nestius nu fått bemöta kritiken.
Och efter de alltmer slitna ordbildningarna med "pudel" förnyade Esref Okumus igår begreppet och visar att Nestius snarast försökt "göra en kamel". Klockrent!

Nu ska jag packa, och försöka göra något åt allt administrativt trassel som staplat sig i jobbiga högar den senaste månaden trots att jag jobbar riktigt hårt på att negligera dem. Och knalla runt i Harlem med en Stockholmskollega på besök.

/Gunilla

A!

NEW YORK Nu har jag äntligen hamnat på lilla coola kvarterskrogen A, som jag varit på väg till i minst två år!
A ligger i det "dominikanska" (men nu alltmer Columbia University-studentgentrifierade) Morningside Heights, vilket räknat från Harlem innebär 20 minuters promenad fram och dito tillbaka = alldeles lagom. Det måste vara New Yorks allra minsta restaurang; köket ligger i matsalen, och de har bara 24 platser. Maten är fransk-karibisk, allt ekologiskt – jag åt sniglar i koriandersmör + anka i mangosås + mangomousse. Slutnota för detta: blygsamma $30, inklusive en massa dricks (men exklusive vinet, se nedan). De har funnits i sju år men struntar i att söka alhohollicens utan låter gästerna ta med eget vin. Fattar inte hur de tjänar pengar, om de nu gör det, men det verkar i alla fall inte vara det som är syftet.
Jag och krögaren Sébastien från Paris talade om karibisk litteratur och finessen med att behålla sin europeiska brytning i New York!
Och när jag skulle köpa vin i i spritbutiken i grannkvarteret blev jag insläppt bakom plexiglasdörrarna – men inte de två svarta killar som var där samtidigt. Tänkte inte på det förrän killarna kommenterade.

/Gunilla

Jodenii tankar nu och då; nattsvarta bilder

NEW YORK Dagens Nyheters läsare kan idag 13/9 ta del av Per "Siggegate" Jodenius tankar om att Lars Leijonborg inte kan ha vetat något om dataintrången förrän häromveckan (TT-version här).
Ni som läste min bloggpost och klickade er vidare till hans blogg om samma sak 11/9 fick veta det åtminstone en och en halv dag tidigare.

OK, det är utförligare i DN. Men jag har hittills inte sett någon annan som refererat till hans blogg – tips, det kan komma mer intresssant information där.

Om inte annat är bloggen rörande läsning, som verkligen förstärker bilden av en ung kille som ville vara sin chef – Johan Jakobsson – till lags.
Jag kommer att tänka på Aftonblads-härvan med den unge reportern som var lite för angelägen om att skaffa "hotbilder" (Dan Josefssons reportage om densamma kan man gott läsa om då och då).

Missa heller inte vilka journalister som gått längst i sin iver att få fram info från familjen Jodenius. Det är – surprise – inte kvällstidningarna.

Bonuscitat av Jodenius härifrån, från oktober 2005:

"Jag gillar Politikerbloggen som Niklas Svensson driver. Nicklas (sic) arbetar som politisk reporter på Expressen och hans blogg är jäkligt kul om man vill höra skvaller och bakomkulliserna (sic) snack inom politiken."

För övrigt: Visst har samtliga fotografier på Johan Jakobsson sett ut som tagna direkt ur förbrytarregistret? Fokusomslaget om Siggegate denna vecka – se här intill – har rentav mörkats (vilket Fokus också informerar om, i innehållsförteckningen). Som om Jakobsson inte verkar ha jobbat rätt hårt på sin skurk-image själv...


Tja, jag vet vad ni tänker – jag borde skaffa ett liv. Dags för kvällspromenad i Harlem!

/Gunilla

God journalistik II: New York Times om grundningsgropen

NEW YORK I serien "God journalistik" har vi nu kommit till ett exempel i lokalblaskan här, New York Times. (Det första exemplet fanns här. Observera att detta inte är avsett att bli någon uttömmande serie, om någon trodde det, utan liksom lite nedslag här och där.)

Jag har ett kluvet förhållande till New York Times, eftersom jag inte alltid får tidningen. Antingen klickar distributionen, eller så är det någon granne som snor tidningen på förstutrappan (jag bor fyra trappor upp och orkar inte alltid masa mig ner så snart jag vaknat). Och när jag väl får den hinner jag aldrig läsa den ordentligt.
Men jag har ändå inte hjärta att sluta prenumerera, någon måste ju betala för papperstidningar även fortsättningsvis, eller? Jag är faktiskt den enda i mitt hus – med tjugo hushåll – som har New York Times. Och det känns trots allt som ett privilegium att den liksom finns.

Det är heller ingen tvekan om att de trots allt ännu har en hel del resurser. Igår hade de använt dem till en specialbilaga om gropen vid Ground Zero, "The Hole in the City's Heart".

Det är ett enda lååångt (107 000 tecken!) reportage om varför de ännu inte lyckats börja bygga Freedom Tower, och om alla intressen som står i vägen. Reportaget kan läsas här (länken torde funka i en vecka, för dem av er som inte är prenumeranter).

Journalistik när det är som bäst – att det varit mycket intriger och konflikter och delikata spörsmål kring Ground Zero har man förstått de senaste fem åren, och det är egentligen inte så himla mycket nytt som kommer fram här. Det fina är syntesen, totalberättelsen (men nej, jag har inte läst hela ännu). På nätet finns dessutom en massa rörliga bilder och grafik av olika slag.

Inte blir det sämre av att Sveriges troligen coolaste journalist J varit med och gjort jobbet.

/Gunilla

P S Kan man säga "grundningsgropen"?
Jag har hämtat ordet från en föreläsning i rysk litteraturhistoria som Per-Arne Bodin höll på Stockholms universitet, gissningsvis våren 1991 då jag läste fortsättningskursen i ryska. Han refererade till den ryske författaren Andrej Platonov, som skrivet en bok med det namnet – fast på ryska – och frågade oss om man kan säga "grundningsgrop".
Jag är osäker på om frågan då egentligen besvarades på något vettigt sätt – men Bodins kollega Magnus Ljunggren använder översättningen i denna SvD-text om Platonov. Den kan med fördel läsas med Ground Zero i åtanke.

Tårta med Jan Eliasson

NEW YORK Det sista Jan Eliasson gjorde innan han lämnade sitt kontor som generalförsamlingspresident var att ... låta sig intervjuas av mig (och äta resterna av sin avskedstårta).
Texten gavs ut idag och kan läsas här. Jan Eliassons pressekreterare Dan Svanell – som jag träffade första gången 2002, då han var här med Anna Lindh – var rätt nervös, eftersom de skulle med en limousine direkt till flygplatsen. För vidare befordran till den svenska valrörelsen.
Men med tanke på densamma är det ju smart att föra fram den enda av ministrarna som är en internationell statsman, i ett medium med stort genomslag i hela Sverige.

Jag till Eliasson: "Jag har sett att du har ett fullspäckat program*) den närmaste veckan!"
Svanell till mig: "Ah, berätta inte för honom, han vet inte om det än!"

[*) så farligt många punkter var det ju inte, ser jag nu]

Men jag säger gärna att det är oerhört tacksamt att intervjua Jan Eliasson. Vem annars hade tagit sig tid med mig i detta rätt tidspressade läge?
"Swedish media, Swedish media!" förklarade han, när han av tidsskäl fick avsluta en intervju om möjligheten att göra en FN-ledd humanitär intervention i Sudan med Mark Turner (som dock valde att citera Kofi Annan i sin text). Se'n blev det tårtätning på tu man hand (se ovan). Det gäller att prioritera.

Mark (bilden ovan, alltså) jobbar för Financial Times och är en av de allra bästa FN-reportrarna – lätt excentrisk, faktiskt, men alltid skarp.

De andra FN-korrespondenterna är mer devota och skulle vara utmärkta valarbetare för (s) denna vecka (eftersom de hoppas att deras Jan kommer tillbaka och håller tal som svensk utrikesminister i FN på toppmötet om migration, isåfall redan den 22 september):

Det är ingen slump att de älskar Jan Eliasson (se även bilderna i detta inlägg); hans företrädare har inte varit tillnärmelsevis lika dynamiska och transparenta. Hans egna medarbetare led av tomhetskänslor igår.
Och det gäller även mig: eftersom Eliassons efterträdare kommer från Bahrain gissar jag att intresset för FN:s generalförsamling och dess ordförande är lite mindre från de svenska medierna framöver. Dessvärre en anledning mindre att hänga i FN-skrapan.

Här är den allra sista bilden på Jan Eliasson, innan han for iväg till flygplatsen och den svenska valrörelsen (notera medarbetarna i bakgrunden):















Men, FN-bevakning i all ära – nu längtar jag efter att åka ut på den amerikanska vischan och göra lite reportage! Beställningar, please!

/Gunilla

9/11-skepticism

NEW YORK Det har varit mycket snack om så kallade konspirationsteorier om terrorattentaten i USA den 11 september på sistone. NMI påpekar att de fått orimligt mycket utrymme i svenska medier, och orimligt okritisk behandling av flera journalister.

Till NMI:s bild kan jag foga ett samtal jag hade med några så kallade "konspirationsteoretiker" nere vid Ground Zero igår. De sade till varandra att de ska göra vad de kan för att få "alternativa" TV-kanaler (typ Öppna kanalen) runtom i världen att sända filmen Loose Change, och så fick jag en kopia på CD ROM (inte kollat ännu).
Gissa om de höll på att svimma av förvåning och lycka när jag berättade att en svensk mainstream-TV-kanal (TV4 Fakta) skulle sända den – redan samma kväll...

Jag nämnde mitt möte med dem i gårdagens 9/11-text, på ett sätt NMI säkert skulle kalla okritiskt. I övrigt har jag inte skrivit något om detta fenomen på sistone – däremot gjorde jag det i oktober i fjol.
Då var "konspirationsteorierna" något som mest florerade i mediernas undervegetation och på Internet, och det var svårt att hitta någon som ville bemöta och kommentera dem. Det enda jag fann då var en populärvetenskaplig tidning som hade det som temanummer.
Men sedan dess har de poppat upp till ytan så mycket att Washington gett ut en rapport i ämnet för att bemöta fakta, och det har skrivits massor. DN:s reportage har massvis av länkar.

/Gunilla

Gubb-TV (eller Gårdagens "Har vi hört den förut?")

Ur Dagens Media:

Varför inga tjejer?
- Det fanns inga som var lediga, men vi resonerar inte efter kön utan efter ämne.

Hur många "tjejer" tror ni Axess TV kontaktade som "inte var lediga"?
Kanske massvis – fast kanske var det så att tjejerna begärde för mycket i lön, så tror jag att det var! Eller så vill de inte jobba på en så gubbig arbetsplats, så kan det också ha varit.

Kurt Almqvist – kontakta mig nästa gång så ska ni få lite tips på tjejer som kan resonera efter ämnen, de med. (För den som inte visste det så är jag head hunter på fritiden.).

/Gunilla

Fantomsmärta

L'Impero it is

NEW YORK Hurra för bloggar! Jag upptäckte just en restaurang genom New York Times krogkritiker Frank Brunis förnämliga restaurangblogg – så nu ska jag gå till L'Impero och äta middag.
Jag sökte efter en trevlig och lagom exklusiv restaurang på gångavstånd från FN, orkar inte åka ner till East Village eller West Village eller något annat krogtätt område, och hade heller ingen lust att slentrianmässigt åka till nå't ställe jag redan varit på (blir lätt så, vet inte hur många gånger jag släntrat in på Riingo när jag gått härifrån).
Så jag tänkte "kanske har Frank Bruni uppmärksammat något här i krokarna som kan passa". Och jag behövde bara scrolla hit, så hade han gjort det. Så kan det gå, nu drar jag från FN. (Var lite inne på att gå till Alto, men det kändes väl dekadent just idag. Och för långt härifrån.)

/Gunilla

Det man inte har i huvudet får man ha på skrivbordet

NEW YORK Jag vet inte riktigt hur Business Weeks FN-bevakning ter sig, men så här ser i alla fall deras arbetsplats i FN-skrapan ut:

Golvet under skrivbordet är fullt av gamla skor och tomma sprayflaskor...i en enda röra. Tyvärr gör bilden inte röran rättvisa.
Jag tror att den reporter som en gång suttit här (men nu är sjukskriven) nog inte varit så aktiv i FN-bevakningen på mycket länge. Tydligen ligger sjukdomar och annat trassel bakom.

Om ni inte visste det så har jag också en arbetsplats på FN, som enda svenska reporter – eller i alla fall tillgång till ett skrivbord som i decennier "tillhört" min kund/uppdragsgivare (a k a Swedish News Agency här), som är en av få svenska nyhetsmedier som är intresserade av vad som händer på FN.

Men den har jag just blivit bortkörd ifrån, till förmån för Al Jazeera. Så tillsvidare har jag lagt beslag på skrivbordet ni ser till vänster i bilden ovan (datorn är min, men inte tidskriftssamlarna och kartongerna...), en plats som tillhört nå'n tysk eller möjligen armenisk radioreporter.

/Gunilla

P S Här nedan ser ni fler av Business Week-damens pappershögar, och till höger en mer normal arbetsplats och en kollega: La Naziones New York-korrespondent Giampaolo Pioli. Ni som läser italienska kan med fördel ta del av hans 9/11-krönika, där han hävdar att alla ceremonier idag mest var en politiserad mediegrej.

Lästips till alla som inte kan vänta på polisutredningen

NEW YORK Här är dagens mest rörande blogg, av en arbetslös liten kille i Växjö! Detta kompletterar vad han tydligen säger i polisutredningen.

Läs även detta (om fula metoder i valrörelser, av Harald Ullman) och detta (om den hårfina skillnaden mellan att tjuvläsa tryckt och digital information, av min gamle JMK-lärare Anders R Olsson).

För övrigt tycks mystiken tätna vad gäller Fredrik Sjöshults metoder... Så tolkar jag i alla fall att den artikel han publicerade häromdagen, Så avslöjade DI spionskandalen i fp, åtminstone just nu är bortplockad från DI:s webbplats.

Ja, jistanes, vilken soppa Siggegate blev.

/Gunilla

Kreativt kaos

NEW YORK Oj, radiosändningen var katatrofalt kaotisk, så illa förberedd och tekniskt strulig att det är ett stort under att det inte blev total radiotystnad. Jag trodde att jag skulle sabba allt genom att landa med taxi direkt från Ground Zero (där jag hade varit för att samla intervjuer och radiointryck till TT) en kvart senare än överenskommet, men det var det minsta problemet.
Nå, eftersom jag och de andra medverkande journalisterna har rutin (jag lite, de andra supermycket) så blev det nog ganska OK ändå. Som vanligt fick jag inte med så mycket av det jag tänkt säga, och jag överrumplades av en och annan fråga som jag inte var så beredd på. Sändningens hjältinna var Handelskammarens Renée Lundholm, som nog inte hade väntat sig sådant kaos men som var lysande lugn i direktsändning och sade det hon skulle, utan att tveka eller darra på stämman eller säga fel. Och så var det skönt med Jennys och Anders lugna stämmor mitt i kaoset.
Well, jag tänker inte lyssna på sändningen på Internet än på ett tag! Inte kul, läskigt. Nå'n annan kanske vågar...

Sitter för närvarande på ett kafé i Greenwich Village varifrån jag skickade iväg dagens hastverk: en nyhetstext från Ground Zero. Snart ska jag iväg med taxi till FN-skrapan och fråga Jan Eliasson vad han tycker om att att sluta med sitt FN-uppdrag, samt be om en liten Palestina-kommentar... Kul att ha mycket att göra! Och att det är sol.

/Gunilla

Surrealistisk sol

NEW YORK Lika strålande pang-sensommarväder idag som för fem år sedan... Det vackra vädret bidrog till att allt var så super-surrealistiskt då.

/Gunilla

Mail från Manhattan den 13 september 2001

NEW YORK Dessvärre har det mail till mina vänner som jag skickade ut den 11 september 2001, sittandes med datorn på golvet i en blomsteraffär i Greenwich Village där jag fick låna ett telefonjack, inte gått att lokalisera. (Butiken hade "vernissage" med vin och oliver den kvällen. Yes, mingel även just den dagen! De hade planerat sitt öppningsevenemang, och ville inte ställa in – utan samla sina vänner istället för att alla skulle sitta hemma ensamma och kolla på TV.)

Tydligen skickade jag det dumt nog inte till min kompis M, som sparar alla mail han får (med motiveringen "jag slänger ju inte vykort"). Men han hade fått ett uppföljningsmail, som jag skickade ut två dagar senare, och det har jag klistrat in nedan.
Det är inte riktigt samma sak, för mailen den 11 och 12 september var gissningsvis mer dramatiska – men bättre än inget. Tack M!

/Gunilla



@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Date: Thu, 13 Sep 2001 12:50:50 -0400

[cirka 30 adressater]

Hej alla ni som har hört av er,

Här kommer mer info från New York. Jag har vid det här laget skickat iväg texter till SvD om katastrofplatsen, överlevande på sjukhuset och om hur de arabiska studenterna känner sig (de första texterna ska ni ha fått tidigare, den sista kommer här).
Jag har själv fortfarande inte riktigt tagit in att det hänt något fruktansvärt och jobbar mest bara på. För mig handlar det mest om att hitta telefonledningar, springa mellan moskéer och se om det fanns något öppet (det fanns det inte, och ingen ville tala med mig!), tänka på de tidiga lämningstiderna, oroa mig för ogjorda läxor och missade lektioner (hitttills inte så många, men imorgon har jag grupparbete för min läxa i bokföring...).
Igår var det lite läskigt, för dels var det en äcklig lukt i luften av Harlem, som av bränd plast. En kompis sade att vinden från Downtown för första gången låg åt vårt håll, hon hade sett folk på restauranger i Harlem bära munskydd. Men vinden drog österut efter några timmar.
Jag tog mig igår kväll från Bellevuesjukhuset i Kips Bay (det som jag skrev om i artikeln ni fick igår) hemåt, från 30:e gatan och uppåt med buss. Senare när jag kom hem och tittade på vår TV (vi har en, men jag hade nästan glömt bort den eftersom det är så dålig bild när man inte har kabel-TV-abonnemang - nu kommer den dock väl till användning som radio med bildflimmer) hörde jag att de hade hittat en bomb i Empire State Building som liggger där i krokarna... (Jag har dock inte sett mycket om den bomben i nyheterna idag, så kanske var det bara en misstänkt bomb?)

Idag har jag inte gjort något särskilt utom att springa mellan de stängda moskéerna. Är för närvarande på SIPA där jag har intervjuat muslimska/palestinska/arabiska studenter, men det känns ganska frustrerande att vara i denna vardagliga miljö. Nu ska gå och lyssna på en paneldebatt i arrangemang av skolans Mellanösterninstitut, i väntan på att SvD säger vad de önskar härnäst (om något).

Igår på sjukhuset ville jag donera blod, men det var en kö på 2-3 timmar så det gick inte. Det frustrerande är ju också att det knappt finns några överlevande som kommer att behöva blodet!

Kram på er alla,
Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

New York, SvD
- Vi är alla mycket deprimerade. Det går inte att fatta vad som har hänt, säger palestinska Randa Jamal, som studerar internationella relationer på Columbiauniversitetet.
- Jag vet många muslimer som nu är skräckslagna för hämndaktioner. Men det fanns många amerikanska palestinier och araber som jobbade i World Trade Center, som min egen syssling. Vi har inte hört av henne och tror inte längre att hon är vid liv.
På Columbiauniversitets campus finns ett stort antal muslimska studenter. De planerar gemensamma aktiviteter de närmaste dagarna: bön, samtal och debatter. På fredagens bön kommer de att ha extra säkerhetsvakter.
- Den rasism som finns mot araber i USA blir nu helt klart intensivare, säger studenten Samar Mussa Al-Bulushi. Vänner till mig har berättat hur de drabbats av mindre attacker. En nära kompis åkte bil med sin mamma som bar slöja - någon slog mot bilen med ett baseballträ. Jag har också hört om folk som har fått stenar kastade mot sig.
- Jag hade flera vänner som arbetade i World Trade Center. Jag grät hela dagen när det hände och har haft svårt att sova, sade Moteher Mosleh som arbetar i en jourbutik på St Nicholas Avenue i Harlem. Jag kommer från Yemen men har bott i USA i 22 år. Jag känner mig som amerikan, ett av mina åtta barn tjänar i armén. Jag har inte känt några fientliga känslor från någon här i New York, alla sörjer tillsammans.
Flera hot har riktats mot muslimer i USA. Ett arabiskt församlingshem i Brooklyn tog emot telefonhot, och en moské i Dallas besköts på onsdagen. Någon kastade en tegelsten genom skyltfönstrena till en islamisk bokhandel i Virginia, åtföljd av anti-muslimska slagord. Sent på onsdagskvällen urartade en pro-amerikansk demonstration med några hundra deltagare i Illinois till ett protestmöte mot den lokala moskén. Polisen lyckades förhindra våldsaktioner.
Muslimska kvinnor har uppmanats att inte gå ut iförda slöja.
- Jag vägrar ta av mig slöjan, men jag måste ju gå till mina lektioner, säger Columbiastudenten Munira Shamin från Pakistan. Jag överväger att skaffa en eskort, någon vän som kan följa med mig hela tiden. Som det är nu känner jag mig inte trygg.
Även icke-muslimer med ett "arabiskt" utseende har drabbats. Sikhiska män iförda turban har råkat ut för hot från människor som sett bilder på Usama bin Ladin i turban.
Amerikansk-muslimska grupper har varit nog med att fördöma attacken och i många moskéer har bönemöten för offren ordnats.
GUNILLA KINN

Fem år se'n

NEW YORK Snart rullar kalendern över och blir den 11 september. Jag har efterlyst ett visst mail jag skickade till en massa vänner denna dag för fem år sedan, hoppas en av dem hittar det i sitt arkiv. Det är ju ett historiskt dokument! En ögonvittnesskildring. Får jag in det lägger jag ut det här, allom till beskådan.
Annars får jag snart skriva ner allt jag minns, innan jag blir åderförkalkad. Kan vara bra att ha – jag kanske kommer att sitta i radion år 2051 och prata om hur det var den där hemska dagen i min ungdom...

Kommer inte att hinna blogga särskilt mycket under morgondagen. Så här ser det ganska späckade programmet ut:
• morgonen från 8 cirka: besök kring Ground Zero (rapport för TT).
• cirka 9.30–11: medverkan i Studio Ett; Sveriges Radios studio (lyssna på P1, kl 16–16.45 svensk tid)
• utskrift av Ground Zero-artikel m m
• kl 13.30: FN där Jan Eliasson håller presskonferens efter sitt sista tal inför generalförsamlingen (i alla fall som dess ordförande)
• ev intervju med Jan Eliasson, i värsta fall i taxin till flygplatsen
• 17.30: "The Care and Feeding of Your Mac" – kanske hittar jag äntligen en lösning till varför min dator varit så seg på sistone.

Äh, det var inte särskilt intensivt eller så mycket. Men det kan bli en jobbig dag ändå, känslomässigt.

/Gunilla

Så sant som det är sagt, jag borde träffa lite folk

NEW YORK Jag har just gjort SvD:s nyhetstest, och resultatet blev något skrämmande:

9 av 10 poäng – Nyhetsnörd

Ett fantastiskt bra resultat - du vet allt som hänt.
Fast, ärligt talat, detta är inte det enda livet består av. Gå ut och gör nåt kul – ta en glass eller en kopp kaffe och träffa lite folk. Hade det här varit en tävling, skulle vi erbjudit dig en prenumeration på SvD. Fast du har uppenbarligen redan en morgontidning.

Dessvärre är analysen ganska korrekt, jag borde verkligen gå uuuut och göra nå't kul. (Frågan jag hade fel på var förresten den om Göran Perssons favoritfilm. Jag var alldeles övertygad om att det var ... nix, ska inte avslöja om någon vill göra testet själv.)

/Gunilla

Persson talar visst engelska (med mig)

NEW YORK Nu kollar jag i FN:s förnämliga arkiv av webb-TV-sändningar, och noterar att Göran Persson faktiskt dömde ut "Tobin-skatten" även inför den internationella presskåren, till förmån för traditionellt bistånd.

"It's a good idea, but how to do it?", säger han, apropå två frågor om det hela.

Så det var väl något med det diplomatiska protokollet då, som gjorde att han inte kunde vara särskilt kritisk på själva det brasiliansk-franska symposiet.

Kolla gärna på sändningen, så får ni ser hur det ser ut i FN:s presskonferens-rum! Den är bara ungefär 11 minuter. Klicka här; scrolla ner till den 21 september och klicka sedan på "archived video".

Ni kan såklart välja vilken av sändningarna som helst, för att se själva miljön, men tar ni just denna Persson-presskonferens får ni flera bonuseffekter.

Bonus 1: Ni får se Göran Persson glatt introducera – en i början skrockande, men annars tyst – Laila Freivalds.

Bonus 2: Ni kan kika efter Lars Danielsson, Jan Larsson & Co (som sitter i publiken)

Bonus 3 och 4: Ni kan se någon som Persson kallar "Mrs Kinn" ställa inte mindre än två frågor (på 1.10 och 6.56)!

De är inte särskilt skarpa, tvärtom – men betänk att jag nästan aldrig brukar ställa frågor på presskonferenser alls (jag går överhuvudtaget ganska sällan på presskonferenser). Så jag blev glad över att jag alls vågade öppna munnen. Learning by doing, liksom.

Och det kändes ju ganska fånigt att ha en dialog med Göran Persson på engelska. Well ... det är så det funkar.

I år är nog både han och jag i valrörelsens Stockholm när det är FN-möte.

/Gunilla

Persson talar visst sanning (ibland)

NEW YORK Apropå NMI:s rapport om hur megafån-journalister förmedlar felaktiga påståenden från Göran Persson, även när de själva vet att fakta är fel ... så vill jag gärna ge en motbild till statsministerns beteende.

För två år sedan, när det var FN-toppmöte här i New York, gjorde Persson tvärtom! Han presenterade en propagandabild på ett av de symposier där han framträdde, men sade Sanningen till oss journalister efteråt.

Det hela handlade om Brasiliens, Frankrikes, Spaniens och Chiles förslag om en global skatt på finansiella transaktioner, flygbiljetter och vapenhandel – alltså en modifierad form av den så kallade Tobin-skatten. Jag skrev då en snabb nyhetstext om detta förslag.

På symposiet talade en rad internationella statsmän om hur bra en sådan skatt vore, såsom presidenterna Lula och Chirac själva.
Persson stod också i talarstolen, tackade Lula för initiativet och uttalade sitt stöd för att minska fattigdomsklyftorna i världen (eller hur han nu lade orden, men han var liksom positiv i största allmänhet).

Fast på en pressträff med oss svenska journalister på Sveriges FN-mission sade han senare något om hur dumt det vore med en sådan skatt.
Syftet var förvisso gott, menade statsministern – men skatten vore alldeles omöjlig att genomföra i praktiken, ineffektiv och därför egentligen inte värd att lägga mödan på att diskutera (det vill säga de invändningar som jag också återgav i artikeln finns rent allmänt).

Detta var ingen stor del av pressträffen, för det fanns andra större frågor och ingen av reportrarna hade ens varit på det där symposiet.

Utom alltså jag (som gick dit mest för att jag är så fascinerad av Lula och vilken story han blivit i Brasilien; hela FN-skrapan kryllade av brasilianska TV-team och man hörde sexig portugisiska everywhere).

Så jag frågade Persson varför han inte kunde ha sagt det då också, inför de internationella åhörarna – alltså att han inte alls trodde på det förslag symposiet handlade om.

Oj, vad störd han blev! "Det sade jag väl! Sade jag inte det?" tror jag han svarade. Han verkade vara förvånad över att någon reporter alls hade hamnat på det där framträdandet. Och visst, det diplomatiska protokollet föreskriver väl att man som svensk statsminister hummar med och uttrycker allmänt stöd. Eller så var den eventuella kritiken så väl inlindad att bara diplomater hajade – i alla fall inte jag!

Förslaget fick dock internationellt momentum tills året därpå, och då skrev jag och en kollega lite om det här.


Om jag får säga det själv tycker jag att det här är en finfin porträttbild: Göran Persson som internationell statsman, på Jan Eliassons FN-kontor i fjol.
Jag är faktiskt lite förvånad över att Rosenbad inte hört av sig för att köpa den. Eller Anitra Steen!

/Gunilla

Tragikomiska tramsartiklar – hur kan det bli så fel?

NEW YORK Om ni följt debatten om efterbehandlingen av Sakine Madons krönika hoppas jag att ni också sett hur den refereras i turkiska tidningar, exempelvis på engelska här – länk från Sakine Madons egen blogg.
Hon har markerat de mest tragikomiska felen här (det är dessvärre mycket svårt att se fetningarna, dock, med den typografi hon valt i bloggen; det gick betydligt lättare när jag läste den som RSS-flöde i Bloglines!).
Se även om vad en annan turkisk tidning skrev här.

Sakine Madon skulle alltså ha blivit utkickad ur folkpartiet av partiledaren Lars Leijon (sic!) för att hon kallat Atatürk galen ... och för att ha skapat partiets andra kris denna vecka. Jösses.

En ytlig googling visar att Cihan News Agency, vars medarbetare skrivit den engelskspråkiga artikeln, förefaller vara seriös. Och skribenten befinner sig i Stockholm. Då undrar man hur det kan ha blivit så fel?

Antingen har han helt enkelt levererat den bild som redaktionen i Istanbul ville ha. Eller så gjorde han så gott han kunde, men det blev ändå fel. Är det så det blir när man rapporterar från främmande land? Det blir så fel, för att man inte riktigt har koll på landet man skriver om?
Det vore illavarslande för all utrikesrapportering. Men som tur är så är turkiska medier kanske inte så representativa härvidlag.

Egentligen borde folkpartiet, som påstås ha slängt ut Madon ur den svenska riksdagen, och LUF gå ut med ett pressmeddelande – på turkiska! – och vrida saker rätt igen. Hmmm, de har kanske annat för sig nu i veckan ... och ingen presschef har de heller.

Jag efterlyser fortfarande en förklaring från Citys Mikael Nestius någonstans. Var det han sade om vikten av att försvara yttrandefriheten i Journalisten bara på skoj?

/Gunilla

And Mats Olsson endorses...f!

NEW YORK Denna text var väl ändå dagens mest oväntade sportartikel (och kanske hela valrörelsens mest oväntade röstförklaring)?!

/Gunilla

And this blog endorses ... not

NEW YORK Det här är tyvärr inte och kommer inte att bli en politik-blogg. Det kliar ofta i fingrarna att kommentera den svenska valrörelsen, och jag lovar att jag har stenkoll på minsta lilla utspel och varenda liten intrig och vareviga partiledarintervju.

Men – bland annat – på grund av mitt yrke har jag en striktare policy än Sveriges Radio (vaddå, tre månader?!) och talar inte ens om för min mamma vad jag röstar på.
Vilket stör henne omåttligt eftersom hon liksom jag är nyfiken av naturen. (Hon försöker dock gissa, byggt på vilka jag umgås med – vilket är dömt att misslyckas eftersom jag känner folk av alla möjliga åsiktschatteringar och verksamma inom de flesta partier på olika nivåer.)

Egentligen borde jag överhuvudtaget inte rösta, liksom kungen och Lena Mellin inte gör det. Fast det känns överdrivet nitiskt. Jag är trots allt inte politisk reporter.
Och jag vet precis hur jag ska rösta (bestämde mig förra söndagen, eller om det var i tisdags) (så egentligen beklagar jag att jag inte kan lobba mer för det offentligt).

Men bara i riksdagsvalet! Kommun och landsting – lite oklart.

För att inte tala om trängselskatterna – där är min röst nog faktiskt rentav till salu. Apropå alienation.

På torsdag kommer jag hem till Stockholm. Så då kanske allt klarnar.

/Gunilla

P S Förresten, nu gör jag ändå en av de få kommentarer jag tycker jag kan unna mig, trots det ovan sagda:
Jag undrar vart Unika partiet tog vägen? Ingenting alls tycks ha hänt med dem på sistone, inte minsta mediebevakning och inte minsta evenemang eller medlemsdiskussion på nätet. Men deras program finns, numera, och det är faktiskt inte skogstokigt.
Ingen journalist har dock vad jag vet ställt frågan varför Linda Rosing tycker att det vore bättre att försöka komma in i riksdagen/Europa-parlamentet än att bilda opinion på andra sätt. Synnerligen intressant och relevant inlägg om parlamentarism vs utom-parlamentarism (apropå F!) här, av Ali Esbati från våren 2005.
Men oj, nu ska jag genast sluta vara pseudopolitisk bloggare.

Något färre tecken om Guillous medievanor

Jan Guillou dömer ut alla bloggar och typ hela Internet och samtliga datorer i denna N24-intervju, men vad gäller detta citat har han ju dessvärre rätt:

"Just snabba nyheter är det värsta jag vet, för de är alltid fel. Inte helt fel, men de är aldrig helt rätt, och således fel. Just snabbheten tillhör journalistikens förbannelser."

Och så avslöjar han sitt favoritmedium:

"Reportagebok, både att utöva och ta del av. Där ska reportern utreda ett sammanhang efter bästa förmåga. Utan deadline. Det är oslagbart."

...och återkommer till snabbheten:

"...kort och först är journalistikens förbannelse. Man ska berätta något så fort man hört talas om det innan man vet hur det ligger till. Sedan, när man vet hur det ligger till, är det ingen nyhet längre. Och fort ska det gå. Alltså felinformerar man ständigt medborgarna på grund av de konventionerna."

Så sant som det är sagt. Men är det någon som borde blogga är det ju egentligen Jan Guillou.

/Gunilla

20 000 tecken Remnick

NEW YORK Här är en artikel för alla er New Yorker-nördar där ute: Observer porträtterar chefredaktören David Remnick. Läs hur har och hans coola polare idkade murvelmångkamp på The Slate, om hur man får folk att läsa långa essäer om Kongo och nya pensionssystemet, och om Remnicks förutvarande karriär som Moskva-korrespondent. Tricket i hans liv är att skriva snabbt och vara extremt effektiv med sin tid. Hmmm...låter bra.

Här är förresten länken till mitt tidigare omnämnda Louisiana-reportage. (DN har inte bett om lov att lägga ut det på nätet, så vi får se hur jag ska hantera det på fakturan.) Som sagt, kolla på bildspelet! Eller köp papperstidningen idag.

/Gunilla

Fler smaskiga skandaler, please

NEW YORK Skandaler – bra for demokratin! Det var väl det jag tänkte. Hur kul var det att följa den svenska valdebatten så länge den bara handlade om fastighetsskatten? Och än är det väl inte slut...

/Gunilla

Megafåner

NEW YORK Missa inte NMI:s granskning av hur usla vi journalister ofta är på att granska faktapåståenden som intervjupersoner gör, presenterad i krönikeform här.

Direkt hårresande och upprörande är det att rutinerade journalister (se t ex citat av DN-reportern Ole Rothenberg) inte verkar tycka att det är ett problem alls att de förmedlar en felaktig bild av något, eller underlåter att granska påståenden även när de vet/anar att de är falska!

Undrar om läsarna håller med...

Jag kan vittna om att det hänt mig vid enstaka tillfällen på redaktioner – minns faktiskt inte exakt vilken/vilka, så feltolka inte detta medelst gissningar! men som ni vet har jag aldrig jobbat för annat än förmodat seriösa ställen – att jag talat med en chef/avnämare och sagt något i stil med:
"Hmmm ... det här som XX sade låter lite underligt, jag vet inte om det stämmer" – och så har chefen/redaktören/beställaren sagt:
"Jamen, sade han så får det väl stå för honom", istället för:
"Nähä, men granska och kommentera det isåfall, då".

Nu skriver jag ju aldrig artiklar om arbetsmarknadsstatistik och så'nt, tror inte det handlat om något särskilt allvarligt, och jag antar att jag kollade upp ändå – men i alla fall. Märklig redaktörsattityd.

Förresten, jag bara måste visa citaten i Dagens Media-artikeln, ifall ni inte orkar klicka er fram till den!

- Om jag ställer en fråga måste jag redovisa hans [Göran Perssons] svar. Jag har bra koll på hur sysselsättningen ser ut, men jag tycker att det var intressant att redovisa hans svar trots att han hade fel, säger Ola Rothenborg.

Visste du alltså att Persson använde sig av felaktig statistik?
- Ja, det visste jag. Det var dock inte meningen med den korta artikeln att redogöra för den typen av fakta. Jag ville inte riskera att gå i polemik med statsministern.

Ett problem är definitivt att man jämt måste skriva så himla kort, så det finns sällan utrymme för att problematisera och föra in invändningar mot citat direkt i texterna ... plus att man som allmänreporter ofta är i underläge gentemot en intervjuperson som är expert på sitt område.

Men Ole Rothenberg säger ju inte alls det. Inte ens den givna standardinvändningen med stress/begränsad tid tar han upp ... utan att han visste att det han återgett var sakfel! Som om läsarna hade lika "bra koll på sysselsättningen" som han.

Hur fan kan man erkänna så'nt offentligt, det är ju samma sak som att säga: "Jag sätter inte en ära i att jobba särskilt professionellt"?!

Denna typ av rapportering har ett namn, som vi fick lära oss på JMK: Megafon-journalistik, är ju vad det är.

/Gunilla

Hoho, Mikael Nestius!!!

NEW YORK För ett tag sedan efterlyste jag att någon skribent skulle ta fallet med Stockholm Citys ursäkt av Sakine Madons krönika till papperstidningarnas offentlighet.

Nu har det äntligen hänt! Denna debattartikel är publicerad i Expressen. Självklart skulle det tre bloggare till att skriva den (så jag antar att min fråga om ifall MSM-journalister alls läser bloggar fortfarande är relevant; "kommer berget inte till Muhammed så ..." och så vidare).

Det jag hoppas nu är verkligen att Citys chefredaktör Mikael Nestius bemöter kritiken! För det har han väl inte gjort någonstans, inte offentligt i alla fall?

Det jag vill veta är såklart hur han får sitt uttalande om valets viktigaste mediefråga
(“Tryckfriheten, som inskränks hela tiden. Det vore kul ifall någon politiker ställde sig upp och försvarade den, men det är det ingen som gör.” Journalisten 23/2006) att alls gå ihop med hur han i exakt samma veva hanterade Madon-krönikan.

Det vore väl intressant?!

Jag har för övrigt ägnat halva lördagen åt att ge redigeringsförslag till en annan krönika om detta yttrandefrihetsärende, som en vän tänker publicera i en stor tidning – så förhoppningsvis blir det mer om allt!

Och en vacker dag får vi kanske också veta varför Sakine Madon tvingats censurera sin egen blogg.

/Gunilla

Läsarfråga om terrorstrategi

"Läste att FN har antagit nån sorts generalplan om terrorbekämpning. Vet du hur den ska utformas och se ut. Hur ska den verkställas och så...."

NEW YORK Ehhh...jag vet inte så mycket mer än det som väl står att läsa på nätet. Här kan man till exempel se vad en TT-kollega i Stockholm skrev om detta igår. Reuters text finns här.

Jag skrev i december 2004 om den panel som delvis föregått arbetet med en terrordefinition (vilket ännu inte tycks ha antagits) med bl a en kommentar från Gro Harlem Brundtland.
På nedan nämnda avskedsparty iförrgår kväll – jag berättade ju att jag inte bara minglade, utan jobbade hårt! – fick jag veta av Jan Eliassons presstaleskvinna att de räknade med att antiterrorplanen skulle antas av generalförsamlingen på fredagseftermiddagen. Jag försökte sälja in det som artikel, men lyckades inte med det och hade därför dessvärre ingen anledning att sätta mig in i allt under fredagen.

Allmänt kan jag väl säga att något som FN:s generalförsamling antar inte alltid innebär så mycket i praktiken. Den kallas ibland, lite elakt, för "diskussionsklubb". Vad de antar är i mycket en symbolfråga (i detta fall inte minst i samband med 9/11) – men viktigt, såklart, att all världens stater ändå kunnat komma fram till en samsyn.
Det pågår ständigt en maktkamp i FN-skrapan, mellan å ena sidan generalförsamlingen och å andra sidan säkerhetsrådet, och det är nog bra att det inte bara är det sistnämnda som behandlar så viktiga frågor som terrorism.

Men, vad vet jag?! Hoppas få anledning att återkomma i ämnet!

/Gunilla

P S På cocktailpartyt berättade för övrigt en diplomat (ej svensk) om terrorism-förhandlingarna och att de ännu, i torsdagskväll, var i ett kritiskt och intensivt skede.
"Så du menar att diplomaterna diskuterar knäckfrågorna med varandra här ikväll, fast det mest ser ut som att de dricker vin och pladdrar?" frågade jag. "Oh, yes, very much so!" sade hon. Mingelkalaset innebar alltså tunga förhandlingar för somliga delegater, fast samtidigt säkert också en paus i desamma för andra.
Återigen, jag har inte så himla bra koll, dessvärre – lär mig något nytt om hur det funkar på FN för varje besök!

Deadline woes

(Bilden hittad hos Patrick Wentzel.)

Mediemedverkan – kolla på TV4, lyssna på radio, las tidningen

NEW YORK Igår blev det om möjligt ännu mer Jan Eliasson-mingel. Hur det såg ut kan ni se på TV4:s Nyheterna, 22-sändningen. (Alltså sändningen den 8 september, leta efter inslaget "Jan Eliasson tackade för sig som FN-ordförande" som finns i slutet.)

Gissa vem syns lite i bakgrunden, under själva intervjun med Eliasson, med långt hår och iförd svart klänning? "Diplomati är mänskliga relationer", som utrikesministern säger i sin synk. Det är journalistik också. (Och mingel på skattebetalarnas bekostnad, förresten – tack ska ni ha alla svenska sjukvårdsbiträden som släpar er upp i arla morgonstund för att bidra till mitt vinpimplande här på Manhattan.)

Men nog ser jag lite ensam ut där i vimlet... Misslyckades fullkomligt med min mission, att fixa en viss intervju med en viss kvinna som jag punktbevakade hela kvällen (ni trodde väl inte att jag var där enbart för att mingla?). Hon skickade mig genast vidare till sin mans stab. Well. Jag försökte i alla fall.

Mer Gunilla i medierna: kolla in mitt reportage från Fort Polk, Louisiana, i pappers-DN nu på söndag! (DN Söndag-bilagan.)

Ni kan redan nu kolla på Chris' fina Fort Polk-fotografier, i form av ett bildspel. Klicka, leta fram rubriken "Irak på amerikansk mark".

... och så kan ni som tidigare meddelats lyssna på Studio Ett i P1 på måndag, klockan 16. Då ska jag babbla om den 11 september 2oo1 och dito 2006.

Exakt vad jag ska saga vet jag inte. Det ska jag diskutera med programledaren himself över en middag på Good World i Chinatown om tre kvart. Första gången jag åker downtown sedan i juni, tror jag!

/Gunilla

The Ladies Love Him

NEW YORK Jan Eliasson på avskedsmingel med United Nations Correspondents Association, FN-skrapan, New York

Minnet av Dag är så starkt inom FN

NEW YORK En liten skylt utanför UNCAs klubbrum, alltså FN-korrespondenternas samlingslokal på FN-skrapan.

På min gamla skola, School of International and Public Affairs på Columbia University, finns en samlingssal kallad The Dag Hammarskjold Lounge. Men ingen sade någonsin annat än "The Dag Lounge"...

Damien and Tourie rule II

Damien and Tourie rule I

NEW YORK Vet ni, jag har bott hela sex år i Harlem utan att en endaste onsdagskväll besöka det legendariska Amateur Night på Apollo Theater på 125:e gatan. Trots att jag bor bara två kvarter därifrån.

Förrän ikväll!

Oj, vilket drag det var. Två tredjedelar av de charmerande artisterna – de flesta i tonåren och stiliga, glittriga scenkläder – var bättre kopior av Whitney Houston. Förutom soulsång och lite annat fick vi se luftgitarr och stepp. Och så var det såklart kul att uppleva hela stämningen, med publiken och kvällens värd och diverse Harlempersonligheter.

Men det som nästintill knockade mig var inte något av amatörframträdandena, utan två vänsterhänta hiphop-bröder från Queens med bling bling-smycken, sneakers, jeans och småflätor i håret – som var värsta fiolvirtuoserna! Otroligt bra. Ett helt eget sound. Småtjejerna stod i en lång kö efteråt för att få deras autografer.

Jag bara måste få skriva ett reportage om dem någonstans, så nu har vi kommit överens om att jag ska få hänga med in da hood, typ, eller se på när de övar skalor eller vad som kan bli aktuellt.
Bara namnet: Nuttin' But Stringz. Så jävla bra! Kom ihåg var ni läste om dem först (hoppas jag).

/Gunilla

Budget: Hotel Wolcott

NEW YORK Här kommer ett hotelltips till listan i föregående bloggpost: Hotel Wolcott. Budget med Manhattan-mått mätt, alltså.
Jag har själv bara varit i lobbyn, men har tre bekanta som bott där i sammanlagt två omgångar, och de har varit nöjda! Mitt intryck från lobbyn: bedagad charm i gammal centraleuropeisk stil. Lite trist gata, men annars centralt och bra läge!

/Gunilla

9/11 on the air?

NEW YORK Ödmjuk och modest som jag är föreslog jag idag att jag kan vara med i radion och prata om den 11 september, just det datumet i nästa vecka. Jag var ju här då, det vill säga för fem år sedan, till skillnad från många andra...
Haha. Jag är en katastrof i radion, eftersom jag sluddrar och talar för snabbt och låter allmänt förvirrad, men jag kan skärpa mig ibland. Det blev helt OK direkt från Haiti, tror jag.
För säkerhets skull föreslog jag även två svenska historieprofessorer här på Manhattan, jag vill ju inte förhäva mig. Men vi kanske kan vara med allihopa. Eller så kanske jag kommer på någon helt annan som borde vara med.

/Gunilla

Hotell och annat boende i New York (och Stockholm)

Här kommer en utveckling av en tidigare bloggpost.

1. Var finns det billiga hotell i New York?
När jag åkte hit på min första seriösa NY-vistelse av journalistisk karaktär 1997 (jag var här 1990 också, då bodde vi här) bodde jag på Martha Washington Hotel. Då kostade det $30/natt, ungefär (se även bild här).
Men nu har det genomgått en helrenovering, har tappat sin gammalmodiga profil, är ett mer normalt boutiquehotell och kostar närmare $200 natten. Och det är nog ändå billigt för Manhattan...för det mesta i hotellväg här är ganska dyrt (liksom exempelvis Stockholm). Det är svårt att hitta trevliga och billiga hotell, precis som de allmänna hyresnivåerna inte är som de nog var på 90-talet.

Sedan den gången har jag inte bott en enda natt på hotell i New York (däremot hängt en del i hotellbarer). Jag har snyltbott hos kompisar, hyrt lägenheter, fått låna tomma bostäder etc. Och sedan 2000 har jag ju min egen lägenhet. Så jag har ganska dålig hotell-koll.

Men här är lite länkar för den som ska hit tillfälligt och inte har lust att lägga hela reskassan på boende (vilket nog är lätt gjort – New York-hotell är alltså superdyra):

• Detta pensionat är helt, rent och hemtrevligt, har bra läge i Chelsea och kostar mindre än det mesta, för den som tycker det är OK med små, gammaldags – men rena och renoverade! – rum. Jag har varit inne i ett av dem, på grund av att en kompis bodde där, och gillade det skarpt. Men det är ingenting för den som är ute efter glitter eller skyskrapor eller en dygnet-runt-öppen lobby! Mer modell "pensionat" (men utan frukost).

• Craig's List – numera standard för att leta boende (och annat) i USA; klicka på "vacation rental" eller "sublet/temporary" eller nå't. Stor omsättning, kräver vanligen en del pyssel.

• Bed&Breakfast – denna sajt använder jag numera nästan jämt när jag reser inom USA, men B&B finns alltså även på Manhattan. En del ställen verkar supertrevliga! Observera att B&B generellt är lite tjusigare och dyrare i USA än i t ex England, men man kan nog göra fynd om man vill bo på ett mer personligt sätt än i ett hotell och om man är flera stycken som delar.

• Svenska kyrkans anslagstavla – numera även i elektronisk form.

• Se'n finns det såklart en del budgethotell. En brevskrivare/kollega berättar:

Jag hamnade på Seafarers vid Union Square. Jag bodde i billigaste rummet, 75 dollares natten, utan eget bad. Utan flärd, men hjärtligt, rent och säkert. Seafarers är ett kristet sjömanshotell, särskilt inriktat på sjömän som stiger i land i New York några nätter. Om jag fattar deras hemsida rätt blir sådana sjömän alltmer sällsynta eftersom sjömännen inte tillåts att just stiga i land längre. Seafarers gör vad de kan för att bereda vägen för kommande generationers Evert Taube.

• Se även rubriken "hotell och vandrarhem" här och Olle Wästbergs tips här.

• Kolla efter smarta paket med flyg + hotell från Sverige; jag har bekanta som bott riktigt bra för ett lågt totalpris genom en flygresebyrå i Stockholm (i det fallet Finnair + hotell i södra Upper West Side/nära Lincoln Centre och Columbus Circle).

Skicka gärna hit tips på prisvärda hotell, helst sådana ni själva bott på, så kan jag lägga upp en samling länkar.

Uppdatering, augusti 2008:
En kompis som var i New York med en 15-åring nyligen bodde på ett ställe av vandrarhemstyp som var helt OK: billigt och med bra läge i Midtown, om än med vissa backpacker-vibbar. De var nöjda! 1291 heter det.

Jag hyr numera själv ut en del av min lägenhet till vänner och bekantas bekanta. Läs mer om Harlem Homestay här. (Bilden visar mitt vardagsrum.)


2. Vet jag någon som vill hyra ut en lägenhet billigt i New York?
Ibland! Maila. (OK, direkt billigt är det väl sällan någon som vill hyra ut. Jag vet att det finns de som har tur och får vakta folks lägenheter mot en ytterst låg hyra etc – men av någon anledning kommer jag aldrig i kontakt med sådana deals.)

Se annars Craig's List, som alltså är standard på området (och ett bra sätt att lära sig marknaden på). Klicka på "housing" och sedan "apartments" eller "sublets" eller "rooms/shared". Varför inte testa ett lånbyte för begränsad tid? Se även Svenska kyrkan.

Lite mer bloggtips på svenska här. Och så hittade jag medelst lite googling denna lägenhetsförmedling som kanskekanske kan vara värt att kolla upp.

3. Vet jag någon som vill hyra en lägenhet eller ett rum i New York?
Ibland! Maila.

4. Hur skaffar man lägenhetskontrakt i New York?
Det finns nog många sätt: att ta över ett kontrakt någon vill bli av med, att ringa till alla värdar som söker hyresgäster (man går runt i ett område man vill bo i och kollar efter skyltar med telefonnummer, ofta på husens fasader eller fönster), att kontakta en agentur (men då får man betala 1–2 månadshyror i arvode).

Detta rör sig mellan konst och vetenskap, och är i vilket fall som helst en heltidssyssla.

Förresten, återigen: Craig's List och Svenska kyrkan, se länkar ovan...

Min egen lägenhet var utannonserad i New York Times söndagsbostadsbilaga. Värden torgförde på en gång samtliga 20 objekt i hela huset – som var nyrenoverat då, 2000. Hur jag fick kontraktet är en lååååååång historia...
Men sammanfattningsvis kan jag säga att det aldrig hade gått vägen om jag inte hade betalat sex (6) stycken månadshyror i deposition, jag var ju en opålitlig utlänning utan bankförbindelser i The Tri-State Area. Och definitivt utan någon fast anställning. Och ja, dollarkursen stod i sisådär drygt 11:– då och är nere i nästan 7:– nu, så det blev en dyr deposition. (Men i Stockholm hade jag ju inte kunnat få något hyreskontrakt alls, åtminstone inte utan förbindelser.)

...och så:

5. Hur hittar man billiga hotell i Stockholms city?
Naturligtvis vill ni bo i Gamla stan, så kolla här.

6. Finns någon i min bekantskapskrets som hyr ut något i Stockholms innerstad?
Väldigt sällan numera, mina bekanta är inte så rörliga längre ... men det händer, så maila och kolla läget.

7. Känner jag någon som tillfälligtvis vill hyra en lägenhet i Stockholm?
Ibland, chansen ökar om det är i innerstaden...

Ja, det var ganska mesiga och förutsägbara förslag – men kom som sagt gärna med tips på hur ovanstående bör /kan kompletteras.

Adelsohn och Bildt = (m) classic

NEW YORK Eftersom jag skrev om Jan Eliasson i förra inlägget måste jag genast skriva om hans motpart Carl Bildt (framtida utrikesminister?) också. Han introducerar en vad jag vet ny term på sin blogg: Moderaterna Classic (istället för det antagligen trist klingande "gamla moderaterna"). Ganska roligt.

Nu ska jag ägna mig lite åt den minst lika spännande amerikanska valrörelsen också, genom att läsa artiklar som denna och denna.

/Gunilla

Liten FN-rapport från Riingo

NEW YORK Jan Eliasson var såklart i toppform. "Jag vet att jag bara har ett enda jobb efter den 11 september, och efter den 17 september kanske jag inte har något jobb alls!" sade han glatt till alla sina fans i FN-korrespondentkåren.

De är många, och hade de rösträtt i svenska valet skulle de bergis rösta på (s) bara för att få nöjet att se honom åter stå i FN:s talarstol den 22 september. Särskilt de kvinnliga.
För att inte tala om hur många som beklagade att han inte lär bli FN:s generalsekreterare; det är verkligen Eliasson-hype i somliga FN-kretsar.

Men vissa verkade ha dålig koll på att han inte bara är generalförsamlingsordförande (avskedstal 11/9) utan också svensk utrikesminister (generalförsamlingtal 22/9). Så han fick förklara att han är mitt uppe i en valrörelse.
"For the Socialists?" frågade en skeptisk journalist, och då skyndade Eliasson sig att förklara att nejnej, det är the Social Democrats, och det partivalet beror mest av allt på hans pappa fackföreningsledaren.

Han blev mycket förtjust när jag påminde honom om vad Reinfeldt sade i söndags, om att han nog har mindre problem med Eliasson än vad Ohly har – och utrikesministern fyllde glatt i på engelska att Sveriges oppositionsledare minsann även hade sagt att han (Eliasson) är "en hedersman". (De träffades för övrigt när Reinfeldt var här i mars.)

Oj, det är ju inte meningen att detta ska bli en politik-blogg (hur gärna jag än skulle vilja ibland). Här ska allt bara handla om vad jag har för mig här i New York.

Så det kan jag ju berätta: just nu sitter jag på Riingo och äter Ceasar-sallad med tonfisk och edamameböndip och dricker rieslingvin – passar till allt! sade min vinföreläsare på CIA häromveckan.

Och så läser jag mer om fp-skandalen – ojojojojojojojoj; tro mig, detta kommer att gynna (m) och (fi) och möjligen (s) – och funderar på om jag inte borde dra en sväng upp till Harvard imorgon. (Hey, jag visste minsann om nyheten om Anna Lindh-professuren i mitten av december; det gjorde dock inte Samantha Power, förrän jag berättade den för henne, så hon ville inte bli intervjuad om det. Förrän av SvD häromveckan.)

Men snart ska jag skriva klart min drapa om "Öland på hösten". Och några bildtexter till ett DN-reportage – ni måste kolla in DN Söndag på söndag (10/9)!
Nä, jag skriver ju normalt inte för DN, jag är ju världens mest lojala SvD-frilans. Men vissa undantag kan väl få bekräfta regeln.

/Gunilla