30 July 2007

Micke Bergs blogg revisited

NEW YORK Micke Bergs blogg har jag ju skrivit om och länkat till förut, men hade liksom tappat bort den. Nu ska jag bokmärka den för mer intensiv läsning.

Det är nästan något katarsis-artat över att läsa om andra som gnäller över branscheländen av olika slag, såsom låga arvoden, och som också ständigt hotar med att lägga av (utan att någon tycks bry sig)! I det inlägget påstår han att många fotografer försörjer sig på att plåta fröpåsar. Jag kanske borde börja skriva texter till fröpåsar?! Tvivlar dock på att det är särskilt lukrativt, faktiskt.

Man får lära sig en del halvfula tricks också! Läs bara, ur detta inlägg:
Jag minns själv hur jag på 80-talet tyckte Bildtidningen behövde ryckas upp. Jag intervjuade mig själv om hur det var att jobba i Sydafrika. Jag skickade in intervjun, sa att den gjorts av en fransk journalist, Peter Michel, plus mina bilder. Det blev sju sidor. Arvodet? Jag sa att jag kunde skicka pengarna till journalisten, så dom betalades ut till mig och sedan stannade dom där.
Peter Michel, hette mitt alter ego och själv heter jag, Peter, Michael Berg och i morgon fyller jag 58 år. Bara så Ni vet.
/Gunilla

Landet som icke är ... ett skatteparadis

NEW YORK Hör ni till alla de svenskar som tror att det är konstant låga skatter i USA? Dream on...

Dels är det – vad jag förstått; jag betalar själv inte inkomstskatt här, utan är skatteskriven och skattebetalande i Sverige där jag har mina intäkter – inte sååå stora skillnader i skattesats mellan vad exempelvis normalinkomsttagare betalar i New York och vad dito betalar i Stockholms stad (alltså om man tjänar under brytpunkten för statlig skatt).

Dels får de flesta ju kanske lite mer för sina skattepengar i Sverige än i USA, där en sjukförsäkring för en familj på fyra personer – som inte har en sådan genom någon arbetsgivare – kan gå på mer än vad familjeförsörjaren får ut i lön. Peter Rosts sommarpratarexempel idag var exempelvis 15 269 dollar om året (i New Jersey). Och där skolavgifter går på enorma summor, och dagis och föräldraförsäkring etc inte finns.
Men det där vet ni, och då har vi en politisk diskussion om vem som ska få välja hur pengar som dessa ska spenderas, där man naturligtvis kan hamna olika.

Dels har vi det som kanske inte alla tänker på: dolda skatter och avgifter! Och
thank you very much, dem betalar jag.

Exemplet nedan kommer från min mobiltelefonräkning, och som ni ser är det inte färre än nio (9) poster med skatter och utgifter (utöver själva kostnaderna för att ringa). En del är statliga och delstatliga skatter; annat är avgifter som mobiltelefonföretaget (Cingular/AT&T) fått rätt att ta ut – troligen efter en del lobbying hos statliga och delstatliga politiker – men som kallas något som låter som en skatt eller avgift.

Tror faktiskt att det är ännu fler på det vanliga telefon-abonnemanget – som ligger risigt till, för ska det fortsätta på det här viset säger jag upp det! Använder nästan aldrig vare sig telefon eller mobiltelefon, och är trött på att det tar en halvtimme bara att bläddra igenom och läsa alla räkningar – de brukar vara på 5–7 sidor varje månad! (Och ja, innan ni behöver fråga – jag har Skype, men det funkar inte att förlita sig på enbart det.) Men visst, alla dessa skatter och avgifter är väl sammantaget ändå lägre än den svenska momsen skulle ha varit.

/Gunilla



Credits, Adjustments & Other Charges

FEDERAL UNIVERSAL SERVICE CHARGE 1.36
REGULATORY COST RECOVERY CHARGE 0.86

Gross Receipts Surcharges to Recover

COUNTY GROSS RECEIPTS SURCHARGE 0.88
MTA TELECOM SURCHARGE 0.27
STATE TELECOMMUNICATIONS EXCISE SURCHARG 1.16

TOTAL CREDITS, ADJUSTMENTS & OTHER CHARGES

$4.53

Government Fees and Taxes

STATE SALES TAX 2.77
CITY SALES TAX 2.99
LOCAL WIRELESS 911 SURCHARGE 0.30
NEW YORK STATE FEE 1.20

TOTAL GOVERNMENT FEES and TAXES

$7.26

/Gunilla

P S I Uppdatering: Nu ser jag att bloggen inte vill publicera beloppen! De ligger och gömmer sig i högermarginalen.
Nå, det spelar ingen roll, det var mer antalet skatte- och avgiftsslag jag vill visa på. Beloppen är inte så stora, *bara* cirka 30 % påslag på räkningens nettobelopp!

P S II Sedan är det där med att man i USA betalar för inkommande samtal och textmeddelanden... Men det har ju inte med skatter att göra utan är en del av betalningsmodellen.

29 July 2007

Guelaguetza popular

Oaxaca den 16 juli 2007:



/Gunilla

Resan till The Hamptons, del I

NEW YORK I lördags strax efter tiotiden avgick från Femte avenyn och 89:e gatan, det vill säga utanför Guggenheim-museets entré, en liten buss med ett 30-tal förväntansfulla unga konstsamlare och några av museets anställda.

I ett anfall av önskan att känna mig förmögen och få vistas i samma kretsar som the rich and beautiful Manhattanites gick jag nämligen i vintras med i Guggenheims Young Collectors Council. Officiellt är jag där som "konstsamlare", men egentligen handlar det naturligtvis om inifrån-studier i ännu en subkultur.

Arrangemangen brukar handla om vernissager och förhandsvisningar lite då och då, men denna gång blev det alltså en utflykt till de mytomspunna rikemans-sommarparadisen The Hamptons – som jag aldrig varit i, så det var givet att jag skulle försöka följa med.

Det tar sisådär två och en halv timmar att fara ut till The Hamptons. På bussen hade jag en synnerligen intressant konversation med en av de Guggenheimanställda som var med – en dam i 60-årsåldern vid namn Adriane.

Adriane såg tio år yngre ut än hon är, gissningsvis inte bara tack vare sina goda gener. Efter en skilsmässa delar hon lägenhet på Upper East Side med sin tvillingsster Andrea. På Guggenheim jobbar hon med att få rika privatpersoner att skänka mer pengar till museets endowment, alltså den grundplåt vars avkastning ska räcka till driftskostnader. USA:s kulturliv bygger så gott som uteslutande på sådana donationer, och de underlättas av att de som donerar pengar kan göra motsvarande skatteavdrag.

Jag fick några små tips på var jag skulle kunna leta efter stipendiefonder till mitt bokprojekt, vad de nu är värda. Annars konverserade jag och Adriane om skillnader mellan svensk och amerikansk politik, usla frilansarvoden både här och där, Mexiko, poängen med att semestra i Goa, samt om smarta sätt att tillbringa sommarledigheter på (vi enades om att det bästa är att snyltgästa vänner och bekanta med sommarstugor på trevliga platser, samt att fara på korta och kulturellt betingade resor till olika storstäder). Självklart gjorde jag allt för att charma henne (så kanske jag vid tillfälle blir introducerad för potentiella mecenater) och lyckades ganska bra med det.

Hennes syfte var antagligen att få mig på kroken som donator till Guggenheim, men där kommer hon att gå bet – om inget oförutsett inträffar med min privatekonomi. Men det var intressant att få höra om hur de tänker för att få in pengar, och hur de olika institutionerna (som alltid lovar dyrt och heligt att de aldrig säljer ens adress) byter adresser till potentiella donatorer med varandra.

Annars noterade jag hur andra på bussen diskuterade årgångschampangne med varandra. När det var dags för lunch fick vi paket från [lyxsnabbköpet] Dean&Deluca!

Efter några timmars bussresa kom vi fram till familjen Tighe i South Hampton. Mer om deras konstsamling i nästa rapport!

/Gunilla

I Lahnajärvi kan man också bo

NEW YORK Medan ni väntar på The Hamptons- och Mexiko-rapporter kan ni med nätets hjälp förflytta er till Pajala. Där kan man göra detta fastighetsfynd – en kåk i Lahnajärvi för blott 70 000:– innehållandes denna fantastiska Hugh Hefnersäng!

Hittade annonsen via en chatt vars medlemmar är i full färd med att hitta på allt de ska göra när de köpt huset tillsammans – problemet är att ingen orkar ta sig till Pajala ens för visningen.
Det komiska är att planen verkar vara att göra ungefär samma sak – trada i aktier, bada bastu, dricka sprit samt se ut över vattnet – som de som bodde i mångmiljonerdollars-villan i East Hampton som jag gästade igår!

/Gunilla

Oväntat besök i ösregnet

NEW YORK Här blev det inte mycket bloggande! Plötsligt ringde det på porttelefonen, och vips stod min gamla inneboende Izabelle utanför dörren med en av sina tvillingbebisar på armen. Mer eller mindre direkt från Göteborg. Jättekul med spontanbesök! Händer ju inte sååå ofta. (Kan inte låta bli att undra om mina kära nuvarande inneboende inte tänkte på att det är en viss kontrast mellan dem och en cool 30-åring som ser ut som om hon komme direkt från någon catwalk – förvisso med en napp i en snodd om halsen, men icke desto mindre cool.)

/Gunilla

Manhattan-vädret suger idag

NEW YORK Idag gick jag inte upp förrän vid 13-tiden. Det är så pass varmt att allt bara känns jobbigt (dock långt ifrån så där klibbigt varmt som jag trodde att det är i New York så här års!). Dessutom har jag fyra enorma blåsor på de mest märkliga ställen på fotsulorna efter gårdagens bravader, så jag kan faktiskt knappt gå! I alla fall inte utan enorma smärtor.

Idag ska jag egentligen träffa några kompisar downtown och se La Vie En Rose, det vill säga filmen om Edith Piaf. Men eftersom jag knappt kan gå, i kombination med att det dunderåskar och störtregnar från en kompakt grå himmel, så blir jag dessvärre svårlockad. Ska skriva en litenliten text om ... Frida Kahlo!

Men först ska jag blogga lite om gårdagens Hamptonsutflykt.

/Gunilla

Beach house

NEW YORK Ojojojojojoj... Idag har jag varit i en 20 miljonersvilla. No shit! Nu talar vi alltså miljoner dollar och ingenting annat. Återkommer med rapport från Rikistan.

/Gunilla

28 July 2007

New York summer splurge

NEW YORK Denna dag tillbringar jag i The Hamptons, närmare bestämt på studiebesök hemma hos olika konstsamlare – i deras tjusiga strandhus, förmodar jag! Sedan blir det Scope (uppföljning av dito besök i Miami i december och New York i februari). Har faktiskt aldrig varit i The Hamptons någonsin, så det blir en spännande utflykt, rakt in i en provins av Rikistan!

/Gunilla

Mexikansk husmanskonst: kaktus


Nopales!

(Ja, den här bilden borde vridas 90 grader till höger. Men ni får vrida era huvuden 90 grader till vänster istället!)

/Gunilla

Guelaguetza – högkonjunktur för regnskyddsförsäljare


/Gunilla

I väntan på Guelaguetza


/Gunilla

Guelaguetza i regn


/Gunilla

Guelaguetza – folkdans i regn


/Gunilla

Guelaguetza backstage – love is in the air


/Gunilla

Guelaguetza: regntunga skyar


/Gunilla

Guelaguetza backstage: mezcal på dunk


/Gunilla

Guelaguetza backstage


/Gunilla

Frida Kahlo, släng dig i väggen!


/Gunilla

Guelaguetza backstage: mezcal


/Gunilla

Guelaguetza-åskådare, San Antonin/Oaxaca


/Gunilla

Guelaguetza backstage (igen)



/Gunilla

27 July 2007

Mer från San Antonin, Oaxaca: Skål! (mer mezcal)



/Gunilla

Mer från San Antonin, Oaxaca



/Gunilla

Mina två inneboende...

NEW YORK ...har ni förmodligen fått en rätt konstig bild av på sistone. Läs den här intervjun med dem istället, så framträder en helt annan bild! Eller den här. Eller båda två! Det handlar om åren i New York på 60-talet, men framför allt om deras kretsar i Los Angeles.

Frågan man ställer sig, efter att ha läst dessa texter, är väl snarare om det inte förstör deras bohemiska image att bo hemma hos en så tråkig och relativt småborgerlig typ som jag?! Bara en så'n sak som att B bott i Marlon Brando's hus i Los Angeles...

En klok redaktör skrev faktiskt nyligen till mig: "Otroligt att du har B boende hos dig. Det är nästan din plikt att bearbeta den sociala upplevelsen litterärt/konstnärligt helt oavsett om du har en köpare eller ej."

Visst är det otroligt! Men nu får det ändå räcka, innan jag blir tvungen att bearbeta den sociala upplevelsen på helt andra och dyrare sätt (typ psykoterapi). Väljer att bortse från plikten. Hör någon redaktör med mycket pengar av sig är jag absolut intresserad av att skriva något, men annars får det faktiskt vara.

Nå, jag tycker inte synd om de tu, trots att jag gör dem hemlösa. De är bra på att ta sig fram, och kommer att må bra av att hitta något alldeles eget. Det bästa och mest praktiska för alla vore faktiskt om det blir i mitt hus!

/Gunilla

Åtminstone en journalist som drivs av ett kall

NEW YORK Jag kan på rak arm inte komma på någon journalist som har ett kall så starkt som Nuri Kinos, eller någon som är det kallet så hängivet. Kan inte komma på särskilt många journalister som alls drivs av ett kall..?! Och även om de finns så förbleknar det vid sidan av Nuris... (Själv blir jag alldeles matt bara av att läsa hans blogg.)

But don't take my word for it! Läs vad Nuris systerdotter Angelica skriver här. Utdrag:
Min morbror är 41 år gammal, jobbar som journalist och ger aldrig upp. Jag har tjatat på honom att gifta sig och skaffa barn så jag får fler kusiner. Nu börjar vi, alla i familjen, bli trötta på honom, faktiskt.
Under de dagar jag har sovit här hemma hos dem har varken jag eller någon annan fått sova. Mormor är jättetrött. Han håller oss uppe hela nätterna eftersom det ringer till honom från Irak hela tiden och dessutom får han samtal om att han måste rädda andra barn från länder, vissa samtal handlar om att folk vill att han ska skaffa jobb till dem och allt möjligt annat. Inte får vi titta på tv heller, i alla fall inte vilken kanal som helst, allt ska handla om hans jobb.
Jag har bett Nuri att få komma på studiebesök till Mesopotälje i sommar, ska bli jättekul. (Har såklart varit där, såväl i assyriska bostadsområden som Geneta som på en libanesisk restaurang i en förortsgalleria som mina föräldrar upptäckt, men det var väldans länge se'n!)

/Gunilla

Slut på vampyreri (?)

NEW YORK Nu har mina flat mates äntligen fattat att jag tycker att de gott kan flytta. De är otroligt sura!!! Men, de uttrycker det som att de är överraskade, chockerade och bedrövade. Trist, de har uppenbarligen räknat med att kunna bo här forever...
Men jag känner att det är dags för både dem och mig att gå vidare och leva separata liv. Vid vår ålder och allt... De är tio respektive tjugo år äldre än jag, så det är svårt att fatta att de vill fortsätta vara inneboende i ett litet rum. Bostadsmarknaden i New York är tuff, men den är inte riktigt sååå tuff att detta är en hållbar lösning på lång sikt!
Nu får jag åter ensam stå för hyran, vi får se hur det går. En lösning kan vara att hyra ut till välbetalande New York-turister då och då.

/Gunilla

26 July 2007

Marknadsgeschäft IV


/Gunilla

Marknadsgeschäft III


/Gunilla

Marknadsgeschäft II



Bra med regnhatt! när det regnar så mycket som det gjorde i San Antonin i måndags. I påsarna finns nötter och lite annat smått och gott.

/Gunilla

Marknadsgeschäft I



Guelaguetza i San Antonin, den 23 juli 2007.

Sökes: stipendier

NEW YORK Usch, här jag sedan förra hösten tänkt att jag absolut inte får glömma bort att söka arbetsstipendier från Författarfonden. Ansökningsperioden är i regel augusti/september – och det vore fantastiskt att få en liten summa, så att jag skulle kunna skapa utrymme för att sätta igång med att skriva på den där gamla boken...utan att behöva tänka på att dra ihop till gröten a k a Manhattanhyran i första hand.

För att vara ute i god tid surfade jag in på Författarfondens hemsida. Och så visade det sig att de flyttat alltsammans!!! Jag skulle ha sökt senast den 1 mars. Typisk sådan grej som man missar när man inte läser svenska branschtidningar (där jag antar att de annonserat).

Inte för att det var särskilt troligt att jag skulle ha fått något stipendium, men jag kan ändå inte låta bli att tycka lite synd om mig själv för att jag i år inte ens fick chansen att söka. Det finns nämligen knappt några andra stipendiefonder för journalistiska bokprojekt. Tipsa mig gärna om ni vet någon.

/Gunilla

"...most NY Mexican sucks..."

NEW YORK Förresten, apropå vår intressanta diskussion om texmexjox häromveckan – jag kom på att det finns en motsvarande diskurs här i New York!

Texastyper, mexikofiler, Southwesterners och andra beklagar sig över att det inte existerar riktig vare sig texmex eller mexikansk mat här i sta'n. Och då finns det ändå en hel del mexikaner och inte så få mexikanska restauranger (och fler blir det av båda sorterna, hela tiden).

Inte vet jag om läget är rejält uselt eller om det är ren kinkighet (finns inget så gnälligt och kritiskt som New Yorks uteätare!)!
Men diskussionerna jag hittat, på restaurangtips-sajten Chowhound, är rätt intressanta, och berör skillnader och likheter mellan mexikansk mat såsom den lagas på olika håll (New York, Southwest, Texas, Kalifornien, norra Mexiko, södra Mexiko, Paris etc):

Does New York Mexican food really suck?

Där finns givetvis också fullt av restaurangtips, främst i de mest mexikanska områdena på Manhattan och i Queens.

Själv tänker jag den närmaste tiden vara partisk och hålla hårt på allt som överhuvudtaget har med Oaxaca att göra – ungefär som jag hejade på Piero Gros och Gustavo Thöni i flera år efter att jag som treåring besökt Italien, trots att dessa år sammanföll med den allra mest intensiva Stenmarkskulten i Sverige (ja, enbart för att Gros och Thöni kom from Italien). Nå, att heja på Oaxaca kanske är mer som att hålla på Stenmark.

/Gunilla

På väg till Guelaguetza-firandet...



... utanför byn San Antonin Castillo, där jag och de andra studenterna på Institut Cultural Oaxaca häromdagen (23 juli) bevittnade flera timmar av folkdansuppvisningar en regnig måndagskväll!

Läs mer om Guelaguetza här.

/Gunilla

Souvenirer från Mexiko

Mexican Days: Journeys into the Heart of Mexico

Jag köpte nästan inga presenter till någon i Oaxaca, däremot massor med saker till mig själv!

Det gäller ju att pumpa in pengar i den lokala ekonomin, nu när turismen gått ner till ett minimum... ;-)

Oaxaca-souvenirer
chili, en jättepåse för 50 pesos (cirka 35 kronor), massor av olika sorter att göra mole av.
blockchoklad, med och utan kanelsmak, till mole negro eller nå't.
• två vaniljstänger
• inspirations- och kokboken Seasons of My Heart av Susanna Trilling (som håller i matlagningskurser i Oaxaca)
• tre CD-skivor med mitt nya fynd Lila Downs:
– Una sangre (One Blood)
– La linea (The Border)
och en till med diverse sånger av Lila Downs och Susanna Harp
• en DVD-skiva med videofilmade händelser från polisens stormning av APPO:s demonstrationsläger på zócalon den 14 juni 2006 (ännu ej sett "min" skiva, men liknande visades om och om igen på monitorer i år)
• två stycken mörka trämasker (som jag nog skulle kunna skrämma småbarn med ganska lätt)
• två vita bomullsklänningar med brodyr av blommor, kaktusar och fåglar – presenter! till mina brorsdöttrar
axelremsväska av brunt läder (det sista jag behöver är en väska, särskilt inte en som min dator inte får plats i, men jag kunde inte motstå den enträgna försäljerskan...)
sjal av naturfärgat linne (dito, fast denna gång var försäljerskan en liten flicka i sjuårsåldern – mycket driven, och borde naturligtvis göra något annat än att kränga grejer till turister, men....)
• ett litet trähjärta med instungna små dödskallar (det är ju mycket dödskult i Mexiko; måste återvända till Día de los Muertes i november...!)
• reseskildringen Mexican Days av Tony Cohan (på bild ovan)
• en bok om fotografen Tina Modotti
• boken Mexico, A Travellers' History av Kenneth Pearce
Doce cuentos peregrinos, berättelser av Gabriel Garcia Marquez (den enda boken jag köpte på spanska, förutom min kurslitteratur)

Mexico City-souvenirer
bok om Frida Kahlo (oj, finns så vansinnigt många att jag inte lyckas hitta rätt bok på nätet, trots att jag googlar på förlagets namn!)
Frida Kahlo-docka – gjord av majsblast!
• CD-skivan World Circuit presenta...

Dessutom var det en hel del krögare och gatukokerskor som gjorde fina slantar på mig.

/Gunilla

Stort utbud, liten efterfrågan på politiska reportagebilder

NEW YORK Häromdagen skrev jag att jag befarade att de många fotografier som jag tog i Oaxaca den 16 juli
a) med risk för mitt liv, eller i alla fall min hälsa (tårgas och stenar flög genom luften)
och som jag
b) lagt ner totalt en hel dag på att ta och sedan en hel natt på att välja ut – och sedan skicka – inte skulle komma att publiceras/säljas.

Mycket riktigt. Enligt bildbyrån var det som att elda för kråkorna eftersom tidningarna inte vill betala extra för reportagefotografier. Den lade ut bilderna, men inte med någon stor entusiasm eller prioritering, vad jag förstått.

Väldigt trist att det är så här, för det handlar inte precis om några jättebelopp för blaskorna – 700 kronor per styck kostar fotografierna (varav jag får hälften, och bildbyrån hälften). I det här fallet fanns det dock bilder från någon av de internationella bildbyråerna att tillgå (Reuters, kanske) som ingår i tidningarnas bildabonnemang, så min text behöver inte gå oillustrerad.

Dessa fotografier var nog också betydligt mer dramatiska, och säkert tekniskt mycket bättre än mina. Det vi fotograferade var delvis en sammanstötning mellan poliser och politiska aktivister i Oaxaca, och denna resulterade i att inte mindre än fyra pressfotografer blev skadade av kastade stenar. Så nog var det dramatiskt, alltid – se mina bilder nedan.

Jag skriver detta delvis för att jag ibland stöter på uppfattningen att man tjänar mycket pengar på att ta bilder från krigscener och andra kris- och katastrofhärdar. Så är det sällan.

Självklart kan en skicklig fotograf som lyckas ta bilder på ett unikt skeende i en het, aktuell konflikt ta bra betalt, men det är liksom undantaget. (Ett exempel kan vara den Aftonblads-fotograf – har glömt bort hans namn – som tog unika fotografier på när makarna Ceaucescu lynchades i Rumänien. Det gav honom en rejäl hacka, läste jag i nå'n intervju med honom.)
Generellt skulle jag tro att riskerna överväger intäkterna i de flesta fall, och är det en stor grej så finns det i regel också rätt många fotografer på plats. Det vill säga, det blir ett överflöd av bilder på nätet, hos bildbyråerna och annorstädes – särskilt nu när det är så lätt att ta och skicka hem bilder digitalt. Det är helt andra drivkrafter än de ekonomiska som driver en.

Men det är naturligtvis förmätet av mig att spekulera om detta, eftersom jag liksom inte är fotograf annat än som komplement till reportrandet. Proffsfotografer som eventuellt läser detta, och som är vana vid att ta stora risker samt att deras allra bästa bilder inte kommer in i tidningen, får gärna kommentera!

Och kommer inga kommentarer kan ni alltid läsa detta gamla inlägg med relaterade citat från tre fotografer.

/Gunilla


Storyn: Den 23 juli skulle den första omgången av Oaxacas officiella firande av folkdansfestivalen Guelaguetza gå av stapeln (den andra på måndag, den 30 juli). Som protest mot delstatstregeringen ordnade den politiska rörelsen APPO den 16 juli sin egen festival, och några av medlemmarna/aktivisterna försökte markera genom att även försöka ta sig till den amfiteater där det officiella firandet alltid hålls. Polisen hade dock spärrat av det området, och hänvisade till att APPO ju fått tillstånd att vara på ett visst torg i staden.

Ett antal aktivister satte eld på några bussar på Héroes de Chapultepec-avenyn, för att provocera/protestera. Under några timmar mitt på måndagen konfronterades polis och aktivister – båda grupperna med stenar i hand. Alltsammans en våldsam påminnelse om fjolårets mycket allvarliga och utdragna konflikt i staden.

Resultatet blev ett 60-tal sårade (däribland aktivister, poliser samt även pressfotografer) och ungefär lika många gripna. Minst fyra bussar förstördes; dessutom uppstod svåra skador på flera hotell, restauranger och butiker.

Läs mitt reportage inför den 23 juli (som avlöpte lugnt!).


Bilden ovan: Polisen skickade ut ett antal tårgasbomber för att lamslå Appo-aktivisterna, som av myndigheterna och delstatsguvernörer anses ha provocerat fram alltsammans. Flera aktivister använde Coca Cola – och bindor indränkta med vinäger, ej på bild – för att lindra effekterna av den stickande gasen i ögonen.
De kravallutrustade polisstyrkorna fick protestanterna att retirera och skingras till sidogator, bland annat genom att skicka tårgasbomber framåt.


Politiska aktivister med mer eller mindre lös koppling till organisationen APPO (Oaxacas folkförsamling) springer bort från tårgasbomberna.

Allt detta hände alldeles utanför min skola! Vars skolgård är så här idyllisk:


Fast den 16 juli såg det ut så här blott några meter därifrån (muren till höger i bild, bakom den stängda tidningskiosken, är skolans) på Avenida Héroes de Chapultepec:


...och här är skolans ingång, med en av aktivisterna bränd ställning för motoroljeflaskor i förgrunden (samma plats som ovan, fast tagen från motsatt håll – jämför trafikskylten till höger som man ser baksidan av ovan):


Man får vara glad att bensinstationen som ligger här inte flög i luften. Jag slogs för övrigt av att både aktivister och poliser använde stenbumlingar som vapen! Se polisernas här (notera även den primitiva "påkbatongen" som polisen närmast mig bär, förutom en sten – den var verkligen som en stor pinne direkt från skogen!):



Kan tilläggas att aktivisterna (eller demonstranterna, frihetskämparna, provokatörerna eller vad man nu vill kalla dem) förstörde skyltfönster (se nedan), bilar och annat för rätt stora belopp... Appos trovärdighet blir heller inte direkt större av att en del av deras propaganda innehåller en hel del hammare och skäror, samt fotografier på Stalin och grabbarna. Men NB, rörelsen är inte direkt enhetlig.



Human Rights Watch, Amnesty och människorätts-delen av Organisation of the American States har i alla fall kritiserat polisens metoder och eventuella övervåld och ska titta närmare på vad som hände den 16 juli.

Lekpojke frågar och får svar

NEW YORK Intressant om Playboys intervjuer i en SvD-understreckare. Jag kan min journalistikhistoria dåligt, det är bara alltför uppenbart – jag hade faktiskt ingen aning om att Playboy är känt för den här sortens långa texter! Att det är märkligt svårt att redigera fråga&svar-intervjuer kan jag dock gå i god för.

/Gunilla

Hemma i Harlem

NEW YORK Sådär ja, nu är jag hemma från Oaxaca och Mexico City. Jodå, det blev en lite sväng in i Den Jättestora Staden också – mellan två flyg! Hann med massor (men måste såklart tillbaka för att utforska den lite grundligare).

Nu ska jag säga upp mina inneboende, fixa en Stockholmsbiljett, springa omkring på sta'n och göra ärenden, kanske dra en sväng till Long Island (på lördag) och lite annat smått och gott i några dagar.

/Gunilla

Spam

Nedan kommer tre exempel på pressmeddelanden jag fått på sistone. Observera att dessa skickats till min TT-adress, d v s en adress de hittat på en sida där jag presenteras som "TT:s medarbetare i USA" – inte till min vanliga mailadress, i samband med vilken man säkert kan hitta kopplingar till det mesta...


Välkomna på en presentation av Visby 1361. Invasionen

Varför invaderade Valdemar Atterdag Gotland år 1361? I sin nyutkomna bok "Visby 1361 invasionen" söker Gun Westholm svaret på frågan.

I det medeltida biskopshuset "Kapitelhuset" vid Drottensgatan i Visby visas sedan 2002 utställningen INVASIONEN 1361. Det danska krigståget på Gotland.
Vad kan vara mer passande än att låta utställningen bilda bakgrund till den första presentationen av en bok som behandlar de många frågorna om de bakomliggande politiska orsakerna till de sägenomspunna krigshändelserna.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

20 Juli 2007 (publicerat i SvD Näringsliv 20 Juli 2007)

Linklaters Advokatbyrå utser ny VD
Peter Högström har utsetts till ny VD och managing partner för Linklaters Stockholm och byråns nordiska verksamhet. Han tillträder sin nya roll den 1 september då nuvarande VD Jörgen Durban återgår till klientarbete på heltid. Peter Högström är idag ansvarig för Linklaters nordiska arbetsgrupp Företagsförvärv och Bolagsrätt. Denna position hade han även under slutet av 90-talet och var då med om att bygga upp verksamheten.

Peter Högström är född 1961 och verksam vid Linklaters Stockholm, dåvarande Lagerlöf & Leman, sedan 1989. Han blev delägare 1996 och ingår i Linklaters Stockholms nuvarande ledningsgrupp. Peter Högström nämns regelbundet som en av de ledande affärsjuristerna inom företagsförvärv och kapitalmarknadsfrågor i Sverige.

"Vår förmåga att hantera de mest komplexa transaktionerna har gett oss positionen som den ledande globala byrån på den svenska marknaden. Jag ser fram emot att stärka den positionen ytterligare och se till att vi ger våra klienter bästa tänkbara rådgivning och service”, säger Peter Högström.

Utnämningen av Peter Högström till ny VD sker efter konsultation med Linklaters delägare. Som VD kommer han dela sin tid mellan ledarrollen och klientarbete.

“Jörgen Durban har gjort enastående insatser som VD för Linklaters Stockholm. Jag välkomnar nu Peter Högström som ny VD. Peter har de rätta ledaregenskaperna och den erfarenhet som krävs för att bygga vidare och fortsätta utvecklingen av Linklaters kontor i Stockholm”, säger Jean-Marc Lefèvre, Linklaters europachef.

Jörgen Durban är VD sedan 2005 och ingår i Linklaters Stockholms ledningsgrupp sedan tio år. Han ledde förhandlingarna mellan Linklaters och Lagerlöf & Leman inför fusionen 2001.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Pressmeddelande
Stockholm, 2007-07-12

FMSF: Klipp er och skaffa ett jobb!

- SIF utmålar studenterna som riktiga stackare och ropar på deltidssjukskrivningar, a-kassa och sjukpenning. Sällan har de konstruktiva lösningarna lyst så med sin frånvaro. Vad studenterna behöver är avskaffat fribelopp, banklån istället för CSN och låga skatter som gör det lönsamt att arbeta såväl före som efter examen, säger Ulrik Franke, förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet, med anledning av SIF:s utspel på dagens DN Debatt.

- Riktig trygghet ges inte av statliga skyddsnät utan av en väl fungerande arbetsmarknad där utbildning tas till vara. Receptet för att nå dit är lägre skatter på arbete, avskaffad arbetsrättslagstiftning och mindre inflytande från konservativa fackföreningar som SIF, fortsätter Franke.

- Naturligtvis har studenter tid att arbeta parallellt med studierna, I alla fall om de ägnar lite mindre tid åt studentsittningar eller kårpolitik. Om SIF verkligen ville förbättra för studenter skulle de förespråka åtgärder som förenklar för studenterna att arbeta, snarare än att bara upprepa mantrat att studier är en rättighet och en heltidssysselsättning, avslutar Ulrik Franke.

För mer information - kontakta Fria Moderata Studentförbundets ordförande Ulrik Franke: e-post ulrik.franke@moderat.se alternativt på telefon: 0739-85 24 80, eller kontakta Fria Moderata Studentförbundets kansli på telefon 08-791 50 05 eller e-post info@fmsf.se

För mer information om Fria Moderata Studentförbundet - se vår hemsida: www.fmsf.se

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Jag tycker ju personligen att det är mycket intressant med det mesta, inklusive Valdemar Atterdag och advokatbyråer och moderat studentpolitik och annat – men grubblar ändå över hur PR- och pressmänniskor tänker, när de tycks skicka sina pressmeddelanden till alla möjliga journalister.

Frågade Linklaters om det fanns någon dold New York-koppling som jag missat (men borde lägga lite tid på att klura ut), och varför de annars skickar sina pressmeddelanden till mig – men fick tyvärr bara veta att jag nu strukits från den spam-, nej, jag menar distributionslistan.

Tipsade dem om att läsa hur en garvad reporter som Andreas Ekström ser på oreflekterat utskickade pressmeddelanden – läs hans blogg den 18 juni (scrolla ned). (Andreas E, om du ser detta! Varför fungerar aldrig dina permalänkar?!).

Uppdatering (se kommentarerna): här är länken till inlägget om pressmeddelanden.

/Gunilla

P S Dessutom får jag massor av underliga mail från amerikanska kampanjorganisationer, men där kan jag se en koppling till mitt yrke. Kan också hända att jag någon gång bett om att få dessa mail...

24 July 2007

Guelaguetza backstage



/Gunilla

Någon som vill till New York?

OAXACA Jag hyr ut mitt rum/halva min lägenhet i Harlem i augusti, då jag kommer att vara i Sverige. Hör av er OMEDELBART om ni är intresserade. Snabba ryck gäller!

Observera att mina inneboende kommer att finnas på plats större delen av tiden. En unik chans att inte bara få bo i hjärtat av Harlem, utan dessutom få dela liv med en f d Andy Warhol-stjärna och en chicano från East LA!

De vill inte ha dit några främlingar, så jag annonserar inte ut lägenheten på allmänna fora och kommer att prioritera vänner och bekanta (i första hand en person, dock!).

Hyra och datum efter överenskommelse.

/Gunilla

Sista da'n i Oaxaca

OAXACA Ah, min sista heldag i Oaxaca...och inte blir det mycket till stopover i Mexico City heller – fast jo, jag kanske tar en sväng med taxi in till sta'n imorgon, istället för att häcka på flygplatsen hela dagen.

Jag är mycket förälskad i Oaxaca – färgerna, människorna, maten, ljuset och så vidare, och så vidare... Guelaguetza-firandet igår avlöpte också lugnt, utan tårgaskravaller och annat elände! På kvällen var jag med skolan på firande på en festplats på vischan – många fina bilder, kommer så så småningom.

/Gunilla

22 July 2007

Inte i Oklahoma (uppdaterad)

OAXACA Denna vecka tycks ungefär alla mina New York-vänner och bekanta (i alla fall fyra stycken!) ha varit med i Korrespondenterna/Nordegren i P1 och diskuterat USA (och USA-bilden i Sverige).

Läs Martin Gelins intressanta uppgörelse med myten om att "det riktiga USA" är en håla i Oklahoma, och hans punkter om Barack Obama.

Jag kan tillägga, apropå Sara Stenholms resonemang som det återges av Martin, att jag själv under mina sju år i USA bara blivit skickad av någon redaktion till vischan i Midwest en enda gång – och det var inte så mycket för att bevaka "det riktiga USA" som för att skriva om Kenny Bräck när han tävlade i Indy 500 i Indianapolis.

Sedan har jag visserligen på eget initiativ besökt vischan på andra håll, exempelvis småstäder i nordöstra USA, i Michigan, Illinois och i New Mexico. Men jag har aldrig märkt att några redaktörer någonstans i Sverige skulle vara särskilt intresserade av det.

Jag längtar efter att åka till bisarra småstäder i Kansas och Oklahoma - vilket i och för sig inte innebär att jag inte håller med Martin&Sara om att tyngdpunkten i USA-bevakningen absolut måste ligga i New York, Washington*), Los Angeles, Miami, Chicago, San José, Phoenix och de andra storstäderna där amerikanarna bor.

*) Att Washington DC är "en bruksort i politik" kan jag hålla med Staffan Heimersson om...

Uppdatering: Nu har jag lyssnat på denna sändning av Korrespondenterna, programformatet är ju rena porrblaskan för så'na som jag! Ska lyssna på alla. :-)

/Gunilla

Hund bet inte igelkott

OAXACA Skulle tro att 99 procent av alla reportrar och fotografer någon gång under sin karriär har jobbat på en lokaltidning.
Jag har visserligen jobbat en sommar på Radio Gotland, dock inte som reporter, och jag har gjort små studiebesök på exempelvis Ölandsbladets Borgholmsredaktion och Katrineholmskurirens Vingåkers-dito – men aldrig själv haft det där klassiska jobbet på en lokaltidningsredaktion. Tyvärr!
Därför känner jag igen det Nuri Kino skriver här, om hur lockande det jobbet kan te sig. Läs hans exempel om djurens nattliga liv i Södertälje.

/Gunilla

Calenda oaxaqueña

OAXACA Igår eftermiddag satt jag på ett kafé i flera timmar, i akt och mening att äntligen skriva och berätta mer för er om vad jag gör här.

Men så plötsligt hördes musik på gatan. Jag fick springa ut och fotografera en politiskt betingad marsch eller kanske snarare en parad (en s k calenda, arrangerad av Mexikos kolossparti PRI, som har makten här i Oaxaca) som passerade förbi...och när jag kom tillbaka till kaféet satt min nya kompis Melyndah där.

Så sedan pratade jag med henne resten av kvällen, istället för att blogga. Hon blir min räddning för boken om Harlem, ren one stop-shopping, mer om detta någon annan gång.

Och natten gick åt till att skicka iväg fotografier till bildbyrån i Stockholm – extremt tidsödande att fixa med, och extremt otacksamt, eftersom få om några tidningar är beredda att betala för frilansfoton som inte ingår i deras abonnemang. Så de förblir säkert opublicerade...men här på bloggen kan några av dem tänkas komma upp lite vartefter!



Gissa förresten om det är knepigt eller knepigt att fotografera demonstrationståg och liknande...
Jag rusade alltså ut från kaféet (där en snäll servitör erbjöd sig att hålla koll på min dator och väska), iförd en liten strandklänning eftersom det var det enda plagg jag hade som inte var skrynkligt eller smutsgt, med genomblöta sandaler eftersom det regnat.

När man tar bilder på demonstrationståg får man:
• gå eller halvspringa baklänges, samtidigt som man fotograferar – inte helt enkelt i ett land där gatorna är fulla av gropar där man lätt kan vricka fötterna.
• klura på om smällarna som hörs bara är just smällare eller någon form av attack mot demonstrationståget.
• akta sig för att bli nedtrampad.
• försöka se till så att man inte är i vägen för alla andra fotografer (min svart-vitrutiga strandklänning förstörde säkert många bilder med de vackert klädda mexikanskorna...).
• försöka se till så att de andra som fotograferar inte är i vägen hela tiden.
• i största allmänhet försöka fatta vad som egentligen händer (och i vilken utsträckning paraddeltagarna är köpta eller ej – inte ser tjejerna här intill särskilt muntra ut?!).

Jag tänkte dessutom hela tiden att jag måste ha sett extremt oseriös ut i min lilla urringade klänning. Tyvärr fick jag inte med mig presskortet ur väskan, det hade skänkt mig åtminstone ett visst mått av seriositet.

Dessa bilder och andra är tänkta att illustrera ett reportage jag skrivit. Ni kan läsa det här i mitt textarkiv! Hoppashoppas att det blir fler reportage (och kanske litelite pengar till mig – men, som sagt, detta är ju en religion och inte ett jobb)...

/Gunilla

Livsstil, kall, religion...

OAXACA Har fått några förfrågningar på sistone från bekantas bekanta om jag är här i Mexiko på "jobb eller semester". Ah, det är en så konstig fråga för mig, och jag har svarat dem med långa jobbiga utläggningar...

För det första anser jag att jag aldrig har semester, eftersom semester i strikt mening är "ledighet med bibehållen lön", och det har jag ju aldrig som egen företagare.

För det andra går det liksom inte att stänga av vare sig företagandet eller journalistiken. Allt jag upplever är potentiella artiklar. Och så vidare. Dessa stackars bekanta fick betydligt längre och pratigare svar. (Tänkte först lägga ut det på bloggen för att återanvända det lite, men ni skulle nog bara bli uttråkade.)

Frilansjournalistik är väl en livsstil, snarare än ett jobb, brukar jag ibland förklara. Men Kjell Albin Abrahamsson, SR:s Warszawa-korrespondent, uttrycker det roligare:
Att vara utrikeskorrespondent är inget jobb, det är en religion som utövas 24 timmar om dygnet.
Sveriges Radio har för övrigt mini-intervjuer med alla sina korrespondenter på sin hemsida. Där finns fler guldkorn och berättelser som jag och säkert alla mina kolleger kan känna igen sig, till exempel detta citat av Per Eurenius (tillträdande Berlin-korre) om hur hemmadesken sällan bryr sig om ens hardship på fältet:
Redaktörerna i Stockholm hade inte alltid koll på geografin. En gång blev jag skickad från 43 mil från Sundsvall till Gäddede i nordvästra Jämtland för att intervjua samer om radioaktivt kött efter Tjernobyl. Det var nån ny rapport som skulle offentliggöras. När jag kom fram och ringde till Stockholm sa ekoredaktörn ”Gäddede? Nä, det var en same med på presskonferensen här i Stockholm. Så du behöver inte göra nåt”. Jag minns duggregnet och skymningen över Gäddede. På hemvägen kroknade jag i Östersund och tog in på hotell.
Och Hanna Sahlberg – SR:s yngsta korrespondent, i Peking – säger så klokt:
Man lever sitt arbete.


/Gunilla

18 July 2007

Hej från Oaxaca

OAXACA Ledsen för att bloggandet för närvarande tycks vara nedprioriterat, trots att jag har otroligt många spännande saker att berätta. Jag satsar på att vara så närvarande som möjligt är i Mexiko – trots att hyresgästbekymmer på hemmaplan, kassaebb och annat trassel som vanligt gör sig gällande i huvudet.

Oaxaca är i alla fall en ovanligt gunillig destination, ungefär som Peking, Istanbul, Kapstaden och Rio de Janeiro! Jag syftar på blandningen, d v s möjligheten att syssla med såväl nyhetsjournalistik om politik och mänskliga rättigheter som med feel good-journalistik om lyxiga restauranger (som La Biznaga, där jag skriver detta), kulturhistoria, sevärdheter, mat och musik. Häromdagen blev det bevakning av tårgasattacker och jordgubbs-Margarita på samma dag – lite konstigt, men skojigt. Spanskan går framåt, faktiskt.

Återkommer med fler rapporter! Och bilder!

/Gunilla

13 July 2007

Fråga om det som Lisa F W kallat "texmexjox"

OAXACA Förresten, jag skulle behöva ha lite hjälp av den så kallade läsekretsen. Saken är den att när jag nu får frågor om Sverige – i den familj där jag bor, på mina konversationslektioner, i möten med andra mexikaner – brukar jag försöka berätta saker som kan vara av intresse för folk här.

Ehhh...höga skatter och hög välfärd och föräldrapenning och svenskar reser mycket och universitetsundervisningen är fri och migration är en av de stora svenska samhällsfrågorna och fotboll är populärt och det är kallt på vintern och vi är nio miljoner – det gamla vanliga, känns det som. Även om det knappast är varken gammal eller vanlig information för de flesta mexikaner är det ju det för mig...

Att många blandar ihop Sverige och Schweiz och undrar varifrån jag egentligen kommer är för övrigt inte det minsta konstigt, tycker jag, med tanke på att det ena heter Suecia och det andra Suiza (samma ljudlikhet finns för övrigt i flera språk, om jag inte minns fel från mina förutvarande studier även på mandarin!).

För att variera det vanliga babblet har jag börjat berätta hur populär mexikansk mat har blivit i Sverige!
Det är jättekul att nämna, dels för att jag ju gillar att tala om mat och dels för att alla mexikaner blir så förvånade när de får höra att vi alls äter tacos och enchiladas. Då kan jag trumfa med att det blivit en av de populäraste sakerna att äta, särskilt i barnfamiljer – enligt Santa Maria (som rentav gjort "mexikansk mat" till en svensk exportvara).

Tror ni att det stämmer, det som stod i denna artikel i Los Angeles Times?
"People here [=svenskar] don’t think of tacos as Mexican as much as they think they are American," [Anne Skoogh] said, "probably because their only concept of Mexico comes from American movies. I think the products are in English because the makers want you to feel that this is cool, new and American."
Vid det här laget kanske tacos uppfattas som lika svenskt som kåldolmar (är nog annars bara en tidsfråga!) men om inte: tänker svenska konsumenter verkligen på tex mex-maten de äter som "amerikansk"? Det är den kanske förvisso, men jag gissar att de/ni/vi talar om "mexikansk mat"? Vore kul att höra om någon har någon reflektion.

Dessutom undrar jag om någon har någon idé om varför det inte finns minsta riktiga mexikanska restaurang i Stockholm, utöver Taco Bar (där jag hade en av mina första dejter, en shoppinglunch på det glada 80-talet)? Särskilt med tanke på vilken enorm grej det blivit med mexikansk mat till det svenska fredagsmyset. (Denna undran har jag snott från Lisa Förare Winbladh, se nedan.)

Jag tänker i alla fall fortsätta att påstå här att svenskar gillar mat från Mexiko, utan att gå in så mycket på eventuella omvägar via USA. Vad ska jag säga annars? Att svenskar tror att alla mexikanska män bär sombreros och dricker tequila? Bah, fördomar. Här i Oaxaca dricker de mezcal.

/Gunilla

P S Överkurs om mexikansk mat: läs vad Lisa Förare Winbladh skriver om matkulturen i Oaxaca. Det var i denna text jag hittade rubrikens roliga "texmexjox".
En sådan mole negro som Lisa beskriver åt jag igår, här; dessutom var jag med och lagade en mole tamarillo, på min skola!

Underkurs om mexikansk mat: att svenskar äter tacotårta och tacopaj (!?) kanske jag besparar mina mexikanska åhörare. Eller så tycker de att det är kreativt! (NB, missförstå mig rätt – jag tycker det är fantastiskt intressant och oftast bra att människor importerar utländska maträtter och gör dem till sina egna.)

Taco-bonus
: läs allt som Fast Food Lovers (måste börja läsa den skojiga bloggen oftare!) skriver om "tacos på svenska". Uppenbarligen gillar de inte tacopaj.

Tacopajs-bonus: Jag trodde att en tacopaj gjordes på krossade tacoskal eller majsmjöl eller nå't. Men det handlar uppenbarligen om köttfärspaj med s k tacokryddor? Här ett recept som inte verkar gå av för hackor.

Hänger lite i södra Mexiko

OAXACA Jag befinner mig alltså i Mexiko, närmare bestämt i staden Oaxaca i delstaten Oaxaca.

Hjälp, jag är så full av intryck att jag inte förmått samla mig till den utlovade rapporten ännu! Dessutom är jag smått chockad av att ha dagarna fulla av a) spansklektioner och b) familjeliv med pratsamma mexikaner samt c) vistelse i en extremt pittoresk stad. OK, har bara sett den i positiv mening turistiska stadskärnan och det medelklassiga området jag bor i ännu, ej de mer miserabla bostadsområdena i periferin eller de fattiga indianbyarna ännu.

Men nu vet ni i alla fall var jag är. Och om ni undrar vad jag gör så läser jag spanska och spanar på Mexiko och mexikanska samhällsförhållanden (alltså är det naturligtvis en reportageresa, som alla mina resor).

Spanska når mig som genom osmos, ikväll exempelvis genom TV-nyheterna med de otäcka bilderna av skadade människor under tjurrusningen i Pamplona (som Aftonbladet vinklade på den skadade norrmannen, men som här handlade om den svårare skadade mexikanske turisten – jag trodde dock att han hade dödats! Bättre än så är inte min spanska ännu.).

Tillsvidare kan ni gott kolla in min fina skola – helt klart det sötaste "campuset" av alla jag har erfarenhet av hittills!

/Gunilla

09 July 2007

Lite om Hiltonjournalistik

Häromveckan skrev jag om hur en bekant föreslog att jag skulle börja göra lite snabba kändisstories à la tidens anda, vilket jag tyckte var en dålig idé – skulle det däremot handla om originaljournalistik med fotarbete i Hollywood eller nå't vore jag intresserad.

Hade tänkt återkomma på temat hur man (inte nödvändigtvis jag, eftersom det finns så många kolleger som kan amerikansk populärkultur bättre än jag) skulle kunna skriva om kändisvärlden och dess implikationer på ett intressant sätt. Men nu har Martin Jönsson bloggat om det så mycket bättre än vad jag skulle ha gjort – så läs hans sommarblogg istället. Utdrag:
Bara för att man rapporterar om kändisar innebär det inte att rapporteringen per definition måste vara ytlig. Det är att ge upp sina journalistiska ambitioner i förväg. Det finns dussintals olika inslag och rapporter man kan göra om de senaste Hilton-turerna – om allt från medieindustrin kring henne till frågan om lika-för-lagen-principen och huruvida kändisar, från Stureplan till Los Angeles, lever i en egen rättsordning. Inget av dem behöver bli ytligt och dåligt, om man tar ämnet på allvar. Det kan tvärtom bli lysande journalistik.
(– – –)
Ja, jag är också extremt trött på Paris Hilton. Men jag blir faktiskt ännu mer trött på finjournalister som delar upp ämnen i godkända och icke-godkända och som tror att bra journalistik har någonting att göra med den kulturella statusen på sakerna man rapporterar om.
Just så. Det är verkligen idiotiskt att – som AP gjorde i våras – lägga ner bevakningen av ett visst ämne i förväg, bara för att man tröttnat på det! Då sysslar man ju inte längre med nyhetsvärdering. (Men nog har det väl ändå skrivits en hel del intressanta meta- och/eller kringtexter om Paris Hilton i svenska medier? Jag har utgått från det, och liksom inte ens försökt sälja in något sådant.)

/Gunilla

08 July 2007

Journalistik i skymundan

Någon mer än jag som inte visste att Göran Skytte gör filmer om människor och utvecklingsfrågor i Afrika? Jag hade ingen aning! Kan inte låta bli att citera ett resonemang om journalistik ur hans kolumn om detta i Svenska Dagbladet:
Om några dagar filmar vi en före detta gerillasoldat från Kongo som bor i Eskilstuna och nu skall testas som kristen helikopterpilot i de farliga gränstrakterna mot Burundi och Rwanda.
Detta är inte sådant som intresserar svenska tv-kanaler. Det ger vare sig pengar eller Let‘s Dance-rubriker i tidningarna. Det är journalistik som lever ett liv i skymundan, på fattiga villkor.
Ändå känns det rent personligt viktigt att göra det.
Läs hela kolumnen, som framför allt handlar om människans drivkrafter, här. (Via Nuri Kino)

/Gunilla

07 July 2007

Ibland säljer man ett foto när man minst anar det

NEW YORK Avdelningen "konstiga saker som händer"... Fick idag ett mail från en kvinna på en managementkonsult-firma i London, som ville köpa ett fotografi som jag tog på Haiti för några år sedan.

Bilden föreställer en Minustah-övervakad World Food Programme-transport. Jag och fotografen Kalle Melander fick resa med konvojen, i sällskap med en massa brasilianska FN-soldater, för att vi vill göra ett reportage om svårigheterna att distribuera ris, olja och näringskex till de översvämningsdrabbade människorna i Gonaïves.

Mycket spännande, viktigt och intressant; dessvärre helt osäljbart (efter mycket om och men lyckades vi i alla fall sälja in ett reportage om en familj i Gonaïves till Latinamerikabulletinen).

Jag lade inte ner så mycket krut på de där bilderna. (Det gjorde däremot Kalle – se detta foto, och varför inte hela den fina bildserien från Haiti.) Ganska konstigt att en av dem jag tog kan vara av minsta intresse för någon annan... Årets hittills mest oväntade försäljning! Konsultfirman ska till att börja med enbart ha den på sin hemsida – 40 brittiska pund till mig.
Klicka här och scrolla ned till fotot på Ivan Werberich – det är den bilden.

/Gunilla

Nedräkning...

NEW YORK Nu har jag inte många timmar kvar i New York... Snart är det dags att åka till en annan plats – mitt på jorden, mitt under solen, som det hette i barnprogrammen på 70-talet. Fast nä, jag fick ingen biljett till Ecuador, så det är inte dit jag ska. Och jag ska inte till ekvatorn. Men åt det hållet.
För första gången ska jag till en metropol som ska vara tre gånger så stor som New York!!! Men först ska jag tillbringa tio dagar i en något mindre stad i samma land... Snart dags för äventyr, med andra ord. Vi hörs!

/Gunilla

Skambud och Schulman = yrkesmässig kris

NEW YORK De senaste dagarna har jag genomgått en smärre yrkesexistentiell kris*) som en följd av att jag i veckan fick ett erbjudande om att publicera att visst reportage, fast för något av ett skambud.
Det är verkligen ett jättebra redaktionellt sammanhang, med hög kvalitet och fantastiskt bra redaktörer – men eftersom jag redan gått tiotusentals kronor back på reportagekalaset undrar jag ju lite vad jag håller på med, och grubblar över hur jag ska göra det här jobbet och denna tillvaro financially sustainable. Tackar jag ja kommer jag att förstöra resten av sommaren på research, uppdatering och skrivande för småpengar. Det vill säga, jag kommer att gå ännu mer back än jag redan gjort. Men tanken på att inte publicera det i mitt och redaktionens tycke intressanta materialet är ju än mer vedervärdig.
Det där med utbud och efterfrågan fungerar bara blott alltför väl i frilansjournalistikens marknadsekonomi – trots den extrema högkonjunkturen i Sverige är det verkligen "köparens marknad". Får satsa på att bli trophy wife, synd att man ens ska behöva tänka tanken i detta sekel.

Och när jag läser detta elände inser jag att jag nog helt enkelt verkar i fel bransch. Förresten, klicka inte fram skräpet – det handlar om den där Alex Schulman som representerar allt som sådana som jag retar mig på. Läs vad Nuri Kino skriver om det hela istället.

Uppdatering 8 juli: Förresten, läs även vad Nuri skriver idag. Innan jag skrev ovanstående stycke hade jag läst alla kommentarer hos Resumé, som hintade om att det troligen handlade om en medieuppmärksamhetskupp med två sköna mediekillar/-kompisar. Det är mycket möjligt, men oavsett vilket illustrerar det hela en hel del av det jag tycker är sjukt med mediebranschen – och Nuris första resonemang är giltigt oavsett vilket.

*) NB, ingen kris i övrigt – det är sol och lagom varmt i New York, och jag är ensam hemma och har det bra! Skickar iväg lite fotografier från Grönland och Manhattan och andra grejer. Packar och fixar med lite annat, dyker snart upp någon helt annanstans!

/Gunilla

P S Igår såg jag förresten en utställning på ICP om den amerikanska ikonen Amelia Earhart, en kvinnlig pilot som jag liksom hade missat. Nu vet jag allt om henne! Mycket fascinerande – hon var 20- och 30-talens glamourösa megakändis, och slog igenom i medierna sedan hon som första kvinna flugit över Atlanten. Även dåtidens kändisar fick formge klädkollektioner.

05 July 2007

New York-tvåa uthyres på sensommaren

NEW YORK Här kommer en bostadsannons från Sven – före detta inneboende till mig här i Harlem, numera innehavare av en lägenhet i fantastiska Williamsburg.

Om ni funderar på att åka till New York i juli/augusti/september och behöver bostad, slå till! Mycket skojigt lär det bli att bo där ett tag. Jag har inte sett lägenheten, men har vistats mycket i de krokarna och kan varmt rekommendera att vistas där för en liten annorlunda New Yorkvistele, i motsats till att bara hänga på Manhattan.

Svens annons finns nedan – maila honom direkt vid intresse! Tvåa med svenska mått = 1 BR (bedroom) med New York-terminologi.

/Gunilla

2a uthyres Williamsburg 20 juli - 3 sept

Ljus nyrenoverad lgh på 40kvm i Williamsburg på South 3rd Street
mellan Hooper / Hewes med 3 minuters gångavstånd till J, M, Z eller 7 minuter till Lorimer på L linjen.

Ligger på 5e våningen med söderläge och tillgång till fantastiskt tak en trappa upp med utsikt över Brooklyn och Manhattans skyline.
Nära till restauranger, barer och mataffärer.

Badrum med dusch och badkar, ett rymligt kök med gasspis, ett sovrum med dubbelsäng och vardagsrum med soffa, tv, dvd och wireless internet samt kontorsbord. Lägenheten ger gott om utrymme för två personer.

Uthyres för 1600 dollar/månad under perioden 20 juli - 3 sept.
Hyran betalas kontant i förskott, samt med en deposition på 1000 dollar
som betalas tillbaka efter hyresperiodens slut.
(Ingen rökning)

Kontakt:
Sven Lindahl
mail@svenruben.com
mobil 001 646 696 0017 USA
mobil 070 5602065 Sverige

Uppdatering om Clinton

NEW YORK På engelska, där det går bra att tala om thesis utan att blanda in disputation och avhandling, låter utnämningen av Hillary Clinton till hedersdoktor vid Göteborgs universitet mycket mer klockren!

/Gunilla

There is Only the Fight

NEW YORK Man hittar alltid så många intressanta och oväntade saker när man gör research till sina små blogginlägg.

Nu upptäckte jag till exempel att det examensarbete*) i statsvetenskap som Hillary Clinton skrev vid Wellesley College när hon var 21 år länge använts som slagträ i den amerikanska politiska debatten. Uppsatsen handlade om Saul Alinsky – en man som organiserat människor i fattiga delar av Chicago på gräsrotsnivå. Och eftersom denne var en ökänd radikal typ hoppades tydligen Clintons belackare att hon skull bli guilt by association.

Hill&Bill gjorde det inte lättare för sig, genom att få Wellesley College att inte låta den väl godkända uppsatsen vara offentlig under hennes tid som First Lady! Ett riktigt klantigt, politiskt beslut, konstateras här och än mer intressant här av Clintonbiografen/Watergatereportern Carl Bernstein (som noterar att hon gillar att hemligstämpla information om sig själv på märkliga grunder).

Nyligen åkte en Newsweekreporter till Wellesley och kollade – och konstaterade i sin artikel att uppsatsen ingalunda innehåller bevis för att hon skulle ha hyst marxistiska ståndpunkter i sin ungdom, som en och annan säkert hoppats, men också att det inte i sig är något hinder för att uppsatsen kommer att dyka upp i kampanjmakeriet framöver. För det finns många Hillaryhatare därute. Har också hittat många av deras hemsidor under mitt surfande!

Och det kommer inte bara att handla om Hillary, förresten. Barack Obama är en lärjunge till Saul Alinskys lärjungar... Se lång Washington Post-artikel om Alinsky-arvet här.

"There is Only the Fight" hette Clintons examensuppsats*) från 1969. Sven Otto Littorin ska nog vara glad att han bor i Sverige – han kom rätt lindrigt undan, trots allt.

/Gunilla

*) Fotnot, särskilt till Göteborgs universitet:
OBS! Detta var inte heller en avhandling Clinton disputerat på. Det var hennes första senior thesis = examensarbete, (alltså i svensk kontext motsvarande kanske C- eller /D-uppsats/trebetygsuppsats/magisteruppsats).

Godnatt

NEW YORK Urk, vad jag är trött på besserwissriga och långa blogginlägg som det föregående. Kanske att jag skriver ett kortare och mer stringent i morgon när jag sovit, eller så berättar jag istället om fjärdejuli-firandet i Williamsburg.

/Gunilla

Hillarys "avhandling" var ett exjobb

NEW YORK Så här står det i ett pressmeddelande som Göteborgs universitet skickade ut igår, apropå att Hillary Clinton utsetts till hedersdoktor i medicin där (min fetstilning):
Hillary Clinton utbildade sig till jurist vid Yale Law School. Vid samma lärosäte disputerade hon 1972 med en avhandling om barns rättigheter. Hon har också studerat vid Yale Child Study Center, där hon intresserade sig för barns hälsa med särskild inriktning på hjärnans utveckling under barndomen.
Oj, har hon disputerat?! tänkte jag. Varför har jag aldrig hört talas om det? Att det inte ens nämns på hennes egen hemsida?

Men tittar man i Wikipedia, på de informationssidor om Hillary Rodham Clinton som finns på nätet, kollar i Clintons bok Living History (2004) och läser gamla Washington Post-artiklar i arkivet anar man strax att det verkar vara fel i pressmeddelandet. Eller i alla fall missvisande information.

Detta letar sig från pressmeddelandet (I assume) vidare till exempelvis Expressen/GT som skriver:
Hillary Clinton utbildade sig till jurist vid Yale Law School. Hon disputerade hon [sic] 1972 med en avhandling om barns rättigheter. Hon har också studerat vid Yale Child Study Center med särskild inriktning på hjärnans utveckling under barndomen.
och till Göteborgsposten, som i sin artikel skriver:
Clinton disputerade med en avhandling om barns rättigheter vid Yale Law School 1972. Hon har även studerat vid Yale Child Study Center med inritning [sic] på barns hälsa.
Vad jag förstår av mina källor (se ovan) avslutade Clinton sin juristexamen 1973 (inte helt säkert, kan ha varit 1972 även om det första årtalet nämns överallt – men det spelar mindre roll, tycker jag, var säkert samma vinter!).

Blivande jurister studerar i USA först i fyra år till en grundexamen, t ex Bachelor of Arts (i Hillary Clintons fall i statsvetenskap vid Wellesley College, 1969) och sedan tre år på law school – då blir de Juris Doctor.

Inom ramen för sin juristexamen skrev Clinton troligen ett examensarbete, thesis, som tycks ha blivit till en avhandling på göteborgska.
Sedan tillbringade hon ett extra år på Yale, som forskningsassistent på Yale Child Study Center – som hon höll på med delvis för att vänta in att en viss herr Bill Clinton skulle bli klar med sina studier.
I Living History (sid 49 i pocketupplagan) skriver hon själv hur hon träffade centrets föreståndare:
I persuaded them to let me spend a year at the Center attending case discussions and observing clinical sessions. Dr Solnit and Professor Goldstein asked me to serve as their research assistant ....
Hon skrev då en artikel, som i slutet av 1973 blev publicerad i en juridisk tidskrift från Harvard – alltså inte en avhandling. Sedan flyttade hon till Arkansas där hon fick advokatbehörighet efter prov ("the bar") och började jobba.

Har man genomgått forskarutbildning och skrivit en "riktig" avhandling i juridik i USA blir man något så stiligt som J S D, Doctor of Juridical Science (en förvisso mycket ovanlig titel ens bland docenter som undervisar på law schools).

Alltså: fel årtal (1972) (möjligen, de flesta källor skriver 1973 men Living History är inte tydlig på denna punkt) och fel ordval (disputerade, avhandling) i pressmeddelandet!

Tja, det är alltid knepigt att överföra titlar och utbildningsnivåer mellan länder och utbildningssystem. Kanske kan man hävda att en [amerikansk] thesis är mer avancerad än ett examensarbete på [svenska] juristlinjen – men jag menar att det är missvisande att skriva att Clinton disputerat och skrivit en avhandling, när man översätter till svenska.

Ingen skugga över hennes utbildning och juridiska fälterfarenhet, dock, den verkar synnerligen gedigen! Bara över pressmeddelandet (och dem som okritiskt återgett det).


Uppdatering (7 november): Axess skriver om detta här. Och Göteborgs universitet har nu plockat bort den mening jag satte i fetstil ovan i sitt pressmeddelande.

/Gunilla

P S I Living History beskriver Hillary Clinton sin tid på Yale Child Study Center på två sidor. Det står ingenting om "hjärnans utveckling", utan hon verkar främst ha ägnat sig åt att studera hur samhället ska ta tillvara barns rättigheter i exempelvis vårdnadstvister och misshandelsfall, alltså när tvångsomhändertagande kan vara berättigat. Hon kom säkert in på barns hjärnors utveckling i samband med uppväxt (och misshandel), men det var inte hennes fokus.
Det hindrar naturligtvis inte att hon gjort andra saker som gör att Göteborgs universitet vill ha henne till hedersdoktor i just medicin och inte i exempelvis juridik (eller statsvetenskap eller hälsovårdsadministration etc). Dekanus talar om hennes insatser för medicinsk forskning om fetma med mera. Och hedersdoktor-institutet är som bekant ganska flexibelt. Fast lite konstigt blir det ju...