Ur arkivet: "Michael Jackson kommer tillbaka"

NEW YORK Jag kollade i TT:s nyhetsarkiv och hittade de texter jag skrivit om Michael Jackson. De är inklistrade nedan, i kronologisk ordning – det vill säga den från juni 2005 är den färskaste. Det är förstås inte den fullständiga rapporteringen, bara mina bidrag till den.

I arkivet hittade jag också en artikel från juli 2005. Eftersom det inte är jag som skrivit den klistrar jag inte in den här, men jag kan citera:

"Jackson kämpar med att reparera sitt anseende och betala tillbaka skulder, som åklagarna under rättegången hävdade uppgår till cirka 300 miljoner dollar (motsvarar 2,3 miljarder kronor).

Fadern Joe Jackson har marknadsfört dubbel-cd:n, sedan den brittiske pr-gurun Max Clifford avvisat en förfrågan om att representera sångaren efter rättegången.

– Han kom till mig för en månad sedan och jag sade nej. Det skulle ha varit det svåraste pr-jobbet näst efter Saddam Hussein, och jag skulle bli överraskad om Jackson kan vända på saker igen. Människor blev extremt förorättade även av sådant han medgav i rätten, sade Clifford till BBC."

Vilken nesa för Michael Jackson att hans far, som han avskydde från djupet av sin hjärta, var den som fick sköta marknadsföringen av The Essential Michael Jackson!
Jag har precis köpt den, och det är en radda med lysande smash hits från 60-talet och framåt. 38 stycken! Men rubriken till notisen var "Jacksons senaste platta — fiasko i USA", och den såldes då bara i 8 000 exemplar här (i Storbritannien blev den däremot listtvåa).

I juni i år skrev jag tyvärr inga texter om Michael Jackson. Rapporteringen sköttes från Stockholm, och det jag försökte sälja in hamnade istället på bloggen: "Utanför Apollo Theater, Harlem, idag". Så fungerar journalistiken idag...

Jag har försökt sälja in några andra teman till olika tidningar sedan dess – men redaktörerna har antingen varit intresserade fast inte haft plats, eller ansett att världen inte vill ha fler Michael Jackson-texter... Så kan det väl inte vara? ;-) Jag har i alla fall en ny idé som jag ska testa kommande vecka.

Som jag skrev häromdagen har jag sett filmen, This is it. Kanske återkommer jag med några intryck av den – så snart som möjligt, eftersom den ju bara går ett tag till.

Men tillsvidare kan jag skriva att det är plågsamt att se filmen – bland annat eftersom det är så uppenbart att han bara var några veckor ifrån att få någon slags upprättelse, efter jämförelserna med Saddam Hussein 2005. Ifall han skulle ha klarat 50 konserter är förstås en annan sak.

/Gunilla Kinn


Michael Jackson kommer tillbaka

2005-06-14 19:21:24

New York (TT)

Reaktionerna i USA är blandade på att Michael Jackson blev helt frikänd från samtliga anklagelser. Men i Harlem har artisten helhjärtat stöd.

- Michael är inte en superstjärna. Han är en megastjärna — större än Mick Jagger, Elvis Presley och allesammans, säger Monk Johnson inne på skivbutiken Bobby's Happy House.

Butikspersonalen har hela tiden varit skeptiska mot åtalet, och vill inte alls hålla med om att Michael Jackson som artist skulle vara på fallrepet.

- Han är fortfarande riktigt stor, säger expediten Pochi Costla och tillägger att de fortfarande säljer många av hans skivor.

- Michael Jackson kommer tillbaka, det är jag övertygad om.

Apollos scen väntar

Pochi Costla såg Jackson Five uppträda på Apolloteatern, ett stenkast bort på 125:e gatan, när Michael Jackson var 11 år och han själv var 12. Jackson har uppträtt där även som soloartist, senast för några år sedan.

- Nu hoppas vi att han kommer tillbaka hit och att han säljer dubbla platinaskivor, säger Apolloteaterns ljudtekniker Kevin Dessisso vid sitt kontrollbord.

- Folk gillar kontroverser. Det som har hänt kan rentav ge en skjuts i hans karriär, tror Kevin Dessissos kollega James Turner.

- Jag är glad att han frikändes.

Men i medierna hörs mer skeptiska tongångar.

"För många som har betraktat detta eländiga spektakel är han skyldig och kommer att bära en barnutnyttjaren-som-släpptes-fri-kostym resten av livet. Det fängelse han byggt av sitt liv innan är ingenting mot vad som kommer", skriver New York Posts krönikör Liz Smith som själv har svårt att se Jackson som oskyldig: "Det var så mycket rök. Om det nu inte fanns någon eld var där i alla fall väldigt hett fnöske."

Comeback möjlig

Tidningen har intervjuat pr-experter i New York, som ger Michael Jackson råd inför framtiden.

"Han bör ge ett par större teve-intervjuer, be om ursäkt för att han skapat förutsättningar för den situation som uppstått, tacka alla sina fans — och sedan dra sig tillbaka till studion", menar Howard Rubenstein.

De flesta anser att Jackson bör ligga lågt en tid, rensa ut sina mest bisarra beteenden, satsa på att göra en riktigt bra skiva och hoppas på USA:s förkärlek för alla som kommer tillbaka.

Gunilla Kinn/TT

Fotnot 2009-10-31: Idag är inte bara Michael Jackson borta, utan även Bobby's Happy House. Fastigheten ska rivas.
Apollo-teatern fungerade i somras som en kultplats för Jacksons alla fans, och massor av turister kom dit. T-shirtförsäljningen på 125th Street, utanför Apollo, erbjuder fortfarande betydligt fler Michael Jacksonmotiv än storsäljaren fram till sångarens död: Barack Obama.

2005-06-03 22:28:13

Jackson-rättegången faller om juryn är oense

Los Angeles (TT)

Världens just nu mest uppmärksammade rättsprocess går mot sitt slut. Inom kort väntas juryn i Santa Maria, Kalifornien, komma med ett utslag i rättegången mot popstjärnan Michael Jackson. Men det är fullt möjligt att den inte kan enas.

- Jag ser det som mycket sannolikt att det blir "mistrial", säger brottsmålsadvokaten Jack Stone i Los Angeles.

- Det här är ett fall där många oklarheter inte har skingrats under rättegången.

I Kalifornien måste de tolv jurymedlemmarna vara helt eniga om en friande eller fällande dom.

Enighet krävs

Försvarsadvokat Thomas Mesereau lade i sin slutplädering krutet på att undergräva trovärdigheten hos den nu 15-årige pojke som ska ha utsatts för övergrepp av Jackson. Han hävdade att åtalet byggde på lögner från en familj som försöker svindla till sig Jacksons pengar. Åklagaren försökte å sin sida slå hål på försvarets huvudargument.

Efter slutpläderingarna drog sig juryn tillbaka för överläggningar. Pressen är nu hård på dess medlemmar att enas, inte minst från domaren.

Men det räcker med att en enda av de tolv har en avvikande åsikt för att det ska bli en "hung jury", vilket i sin tur innebär "mistrial": att rättegången ogiltigförklaras för att utredningen inte varit tillräckligt beviskraftig.

- Ju längre och ju mer komplicerat ett mål är, desto större är sannolikheten för "mistrial", säger Stones kollega Peter Vance.

Jackson är oskyldig tills motsatsen bevisats. Och känner sig inte samtliga tolv jurymedlemmar övertygade bortom allt rimligt tvivel ska de inte fälla. Ytterst handlar det om hur de bedömer vittnenas trovärdighet.

Får förhandla

En "mistrial" — som inträffar ytterst sällan — kan leda till att rättegången tas om från början. Men det är inte troligt vid ett så omfattande mål som detta, som pågått i rättssalen i tre månader med 130 vittnen kallade.

I stället lär parterna förhandla med varandra, så kallad "plea bargain".

Peter Vance tror att åklagaren då nöjer sig med att juryn får till en fällande dom på några av de tio åtalspunkterna, även om den inte kan enas om andra.

- De här kändisrättegångarna distraherar bara, och tar mediernas fokus från annat som är så mycket viktigare, säger Vance.

- Det ska bli skönt när detta är över.

Gunilla Kinn/TT

2005-06-03 19:18:55

usa-jacksonFAKTA

Fakta: Rättegången mot Michael Jackson

Det juryn i Santa Maria, åtta kvinnor och fyra män, har att ta ställning till är bland annat om Michael Jackson gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av en 13-årig pojke, till människorov och till att ha bjudit minderåriga på alkohol.

Skulle Jackson befinnas skyldig till de tio åtalspunkterna riskerar han cirka 20 år i fängelse.

Vid slutpläderingarna i torsdags sammanfattade åklagaren sin argumentering om att artisten är en seriepedofil, medan försvarsadvokaten utmålade pojkens familj som lögnare och bedragare som bara vill sko sig på en godtrogen och barnkär popmusiker.

(TT)

Fotnot 2009-10-31: Juryn frikände Michael Jackson helt på alla åtalspunkter.

2005-02-28 21:16:06

Jacksonrättegången börjar på allvar

New York (TT)

Rättsprocessen mot popstjärnan Michael Jackson fortsatte på måndagen med inledningsanförande av åklagaren. Jackson är åtalad för bland annat sexuellt utnyttjande av minderårig.

I förra veckan utvaldes de tolv jurymedlemmarna — åtta kvinnor och fyra män. På måndagen var det dags för distriktsåklagaren Tom Sneddon att hålla sitt öppningsanförande i rätten i Santa Maria i Kalifornien.

Även om många detaljer redan läckt ut från utredningen var det första gången de presenterades offentligt.

Tom Sneddon talade enligt nyhetsbyrån AFP om hur Michael Jacksons ranch Neverland blivit en tarvlig plats, där barn frestades med alkoholhaltiga drycker och lurades att titta på pornografi.

Åklagaren avfärdade den bild som Jackson förde fram i en brittisk tv-dokumentär för två år sedan. Popstjärnan hävdade då att han bara vill låta barnen ha roligt på Neverland — med oskuldsfulla lekar, bokläsning, mjölk och kakor.

Inga barnböcker

- Michael Jacksons privata värld skiljer sig ganska mycket från den filmen, sade han till juryn.

- Det handlade inte om att läsa barnböcker, utan om porrsidor på Internet och tidningar som Hustler, Playboy och Barely Legal.

Åtalet omfattar ett tiotal punkter. Den viktigaste gäller sexuellt utnyttjande av en då 13-årig svårt cancersjuk pojke, som tillsammans med sin 11-årige bror fick besöka Neverland och bo där cirka en månad i februari 2003. Jackson åtalas även för att ha bjudit barnen på vin och sprit, och för kidnappning — genom att ha hindrat pojken och hans familj att lämna ranchen.

Enligt Sneddon viskade Jackson till pojken att han skulle be sin mamma att låta honom sova i Jacksons sovrum, medan mamman och brodern skulle sova i ett gästhus. Mamman lät sonen vara med sin idol, men i sovrummet visade en assistent till Michael Jackson nakenbilder på internet för pojken, och Jackson ska ha serverat honom alkohol.

Sneddon sade också att den 11-årige brodern kom in i sovrummet och fick se Jackson masturbera, med ena handen innanför 13-åringens byxor.

"Komplott"

Michael Jacksons advokat hävdar att pojkarnas mamma är ute efter pengar, och att hon inte är trovärdig. Jackson anser sig vara offer för en komplott.

En lång rad kändisvittnen kan komma att vittna om Jacksons heder och vandel, däribland Elizabeth Taylor, Stevie Wonder, Eddie Murphy, Diana Ross och Jay Leno.

Det första vittnet kallas dock av åklagaren. Det blir Martin Bashir, som spelade in tv-dokumentären med Jackson och pojken som ledde till åtalet.

Om juryn finner Jackson skyldig kan han få drygt 20 års fängelse.

Gunilla Kinn/TT

Happy Halloween!

Foto: Veronica Kinn

"Din hjärna ruttnar utan New York Times"

New York Times har verkligen en särställning bland kräsna tidningsläsare i USA... Se det inringade ovan.

Kommentarerna ovan hör till denna New York Magazine-artikel, om att The Times försöker ta sig in på tidningsmarknaden i San Francisco-området.

/Gunilla

Misstolka inte Olle Lidbom!

Jag har, bland annat på en mailinglista jag är med på, märkt att många journalister ofta misstolkar Olle Lidbom, och tror att han i alla lägen föredrar bloggare framför journalister. Om jag inte minns fel fick han som deltagare i en Publicistklubbs-panel en fråga från moderatorn som insinuerade exakt detta.

Journalistens chefredaktör Helena Giertta skrev häromveckan även att han är naiv, som jämför den framtida medievärlden med körvärlden.

Men Lidboms Newsmill-text som publicerades nyligen, och som föranledde Gierttas kommentar, är knappast tänkt som en "hyllning" vare sig till bloggare eller till att The Guardian ersätter massvis av journalister med bloggare.
Inlägget är snarare ett konstaterande av de ekonomiska och publicistiska mekanismer som ligger bakom The Guardians förändringar. Samtidigt som han ser att utvecklingen inte enbart har negativa följder (vilket såklart är en ryggmärgsreaktion från oss journalister).

Newsmill är känt för att dra till ganska hårt i rubrikerna. Att det var "rätt" av Guardian att sparka journalisterna som det står har faktiskt inte täckning i Olle Lidboms text.

Jag gissar att han skulle säga att det absolut behövs journalister, även om det finns bloggare. Precis som både Helena Giertta och Lasse Truedson menar (se kommentarfältet). Vad han säger är dock -- om jag får tolka honom fritt -- bl a:

• Det finns inte resurser på redaktionerna/betalningsvilja bland mediekonsumenterna till lika många professionella journalister som tidigare. Skickliga journalister behövs fortfarande, men relativt få (färre) kommer att kunna försörja sig på journalistik.
• Gränsen mellan professionella journalister och amatörskribenter suddas ut, och vi får hybrider (som kören Orphei drängar, kanske)
• Publiken tar hellre del av texter från en medioker bloggare gratis än betalar för en medioker journalist -- och eftersom det finns gott om (mediokra) bloggare och andra nätskribenter försvinner efterfrågan på mediokra journalister.
• Bra bloggare slår på många nischområden ut journalister. Det betyder inte i sig att kvalitetsjournalistik inte behövs.
• Medierna har undergrävt sin position och sitt förtroende hos allmänheten på en rad områden.
• Textproduktion med journalistiska inslag är en folkrörelse, med samma skiftande ambitions- och kvalitetsnivå som i körvärlden, men det finns inget givet samband mellan journalistisk kvalitet och heltidsanställda journalister.
• Journalisterna själva har ofta större anledning att beklaga sig över förändringarna i produktionsvillkoren än vad publiken har.

De flesta av punkterna ovan, utom kanske den sista, är väl tämligen okontroversiella?!

Nå, bäst är förstås om ni själva läser Olle Lidboms text och funderar över körparallellen.

Se även dessa texter av Sofia Mirjamsdotter på Same same but different:

A Few Words Inspired by Steve Boyd

"Journalism is a greater issue than individual jobs. Journalism is about democracy and freedom of speach, not about newspapers. Journalism as we know it may not exist in the future. But I am pretty sure it will be replaced with something, and hopefully something better. And whatever happens, I refuse to fight against it, I will be where it happens when it happens, because I want to be part of the future."

och Veckan som gick – Vecka 42

"...jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken."

Men ... som liten motvikt till dessa spaningar om en nedåtgående spiral för journalistkåren kan man läsa Björn Hedensjös text: "Sträck på er journalister; redaktörskap är en killer app"

/Gunilla

Nytt Twitterflöde: @gunillasmat

Twitter – och bloggar, för den delen – beskylls ju ofta för att mest handla om "vad avsändaren åt till frukost". Som ni ofta sett här har jag därför tyckt det var lite roligt att publicera diverse frukostavbildningar, som om någon nu skulle bli uppretad av det. Ovan en bild tagen häromdagen.

Nå, nu har jag förutom mitt vanliga Twitterkonto, @gunillakinn, ett separat flöde som enbart kommer att handla om mat i olika former: @gunillasmat.

En och annan frukost dyker säkert upp där, men även andra måltider. Förutom att det blir en sort matdagbok för mig själv och för den som till äventyrs är intresserad så kommer jag att använda flödet för att länka till recept, krogrecensioner och annat matrelaterat – även sådant som rör politiska aspekter på livsmedel. Eller, vi får se vad det blir; jag har ju just börjat mattwittra.

Fotot som jag använder på Twittersidan känner ni kanske igen från min gamla, flottiga bildgåta...

/Gunilla

Expressen hade skrivit "en spännande spionhistoria"

Om någon undrar så var This is it!-filmen fantastisk, och plågsam att se. Jag gillade den nästan lika mycket som Elizabeth Taylor...haha. Jag kanske skriver mer om den se'n, om jag hinner – annars kan ni hitta en del recensioner i New York Magazine (vars rubrik jag snott Taylor-liknelsen från).

Så jag kör ett Guillou-citat istället, ur Resumé:

– Publiceringen hade sett helt annorlunda ut om jag börjat skriva för Expressen. Då hade de vinklat om historien så att det blev en spännande spionhistoria och jag hade fått erbjudandet om att träda fram i stället, och de hade mobiliserat folk som inte skulle attackera mig utan försvara mig.

Guillou spekulerar ju bara, men det är väl ganska uppenbart att han har alldeles rätt: givetvis hade hela storyn vinklats annorlunda om den gällde tidningens egen, nyvärvade prestigekrönikör. Sedan kan Thomas Mattsson säga vad han vill om att det inte hade varit någon skillnad, också det i Resumé.

För övrigt undrar jag var alla debattörer är som brukar dyka upp och säga att "drev bara drabbar framgångsrika kvinnor". Säga vad man vill om att mot betalning ha KGB-kontakter i fem år, men det är ju uppenbart att Jan Guillou är skärrad och "drabbad" av bevakningen. Det vore klädsamt om de många som dyker upp som gummor och gubbar ur lådan och klagar på drev mot kvinnor kunde notera att även män kan drabbas (och det var förstås Guillou inte precis första beviset på).

Uppdatering: Thomas Mattsson kommenterar "drev"; svaret på frågan ifall alla drevdrabbade ska få komma till tals likt Guillou är "nej".
Mattsson påpekar att de sällan vill komma till tals när de erbjuds – men nu har Jan Guillou faktiskt gett alla framtida potentiellt "avslöjade" en praktfull lektion i krishantering, så vem vet...
Själv skrev jag lite om drev här, apropå Anders Pihlblads intervju med Liza Marklund i TV4.

/Gunilla

Dags för 90 minuter med Michael Jackson

Från en besatthet till en annan – nu ska jag ta paus från herr Guillou och kolla in matinéföreställningen av This is it!

/Gunilla

Oneliners

"Sakens enorma proportioner har två förklaringar. Den ena handlar om min ställning i journalisthistorien, den andra handlar om journalisternas skadeglädje.
(– – –)
Avundsjukan inom journalistkåren är starkare än sexualdriften."

Jan Guillou svarar bra för sig – även på andra sätt, tycker jag, med både självkritik och kritik mot drevet – i chatten med Expressens läsare, och det tycker även Thomas Mattsson. Oj, tusen frågor på två timmar!

("Hur vet han det där med sexualdriften?" kan jag inte låta bli att undra, men det hör kanske inte hit...)

Se'n ska det bli intressant att se om även andra som utsätts för så kallade drev på grund av något avslöjande i Expressen kommer att "ges chansen att fortlöpande kommentera /Expressens/ publiceringar" och då – om de då önskar, får "recensera Expressen och andra medier".

/Gunilla

Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först

Eftersom IB-affären varit på tapeten under hösten – alltsedan Jan Guillous memoarbok "Ordens makt och vanmakt" kom ut och överlag fick tämligen okritiska recensioner – har jag på sistone tipsat såväl Studio Ett-redaktionen på Sveriges Radio (9 september) som Godmorgon världen (24 september) och Expressen (i lördags) om att de borde intervjua norrmannen Svein Tryti i Vallentuna. Samt lagt ut tipset till alla på Twitter.

Så vitt jag vet har ingen nappat på mina tips. Men nu har han åtmistone dykt upp i Svenska Dagbladet, apropå vem som var den ursprungliga källan till uppslaget. Inte Bengt Erlandsson, som Jan Guillou tydligen själv skriver i sina memoarer (och som jag mest kände till som Läsarnas ombudsman i tidningen en gång)!

Tänk att man kan ha så olika minnesbilder. Detta är mycket intressant för alla som är det minsta intresserade av psykologi och/eller journalistikhistoria.

Den som intervjuade Svein Tryti om hur han tipsade FiB/Kulturfront om IB-affären så att jag fick kännedom om hans namn var dock Monica Antonsson.

Ända sedan jag läste hennes text från 1998/2005 har det förvånat mig att ingen plockat upp den. Jag har inte fått någon som helst respons på mina små tips (som jag skickat till redaktionerna med Monicas goda minne), vilket verkligen förvånar mig. Monica har själv tipsat Expressen. Men nu kanske någon gör en ny intervju med Tryti (jag antar att han figurerat tidigare i medierna; IB-affären har ju utretts framlänges och baklänges).

Det vore på tiden, för IB-affärens tillkomst och omständigheter är uppenbarligen fortfarande mycket kontroversiell och omstridd. Som ni kan läsa i SvD-texten anser Svein Tryti att IB-avslöjandet mest var Peter Bratts förtjänst. Så här skrev Monica Antonsson:

Svein tog kontakt med tidningen Folket i Bild/Kulturfront (FiB).

– Jag gick upp på redaktionen och berättade min historia för Jan Guillou. Han trodde mig inte. Han sa åt mig att gå hem och läsa Kriminaljournalen.

En annan medarbetare på FiB ville veta mer så Svein skaffade fram namn och adresser till ansvariga för registreringen av så kallade vänsterelement.

– Jag fick löfte om att källan skulle hållas hemlig men Jan Guillou skrev att källan var en nära släkting till en av IB:s chefer. Det resulterade i att min väninna utsattes för långa, pressande förhör och blev psykiskt knäckt.

På Newsmill har de börjat vinjettera artiklarna med "Gåtan Guillou", vilket det verkligen är – och så kallar de det förstås för "Guillou-gate". IB-medarbetaren Svante Winquist skriver där om att tolkningsmonopolet kring IB-affären nu brutits:

"IB-affären är Sveriges i särklass segaste skandal som återkommer i media med ungefär med samma frekvens som influensaepidemier. Agendan har inte sällan satts av journalister som haft ideologisk och bekantskapsmässig anknytning till Jan Guillou.
– – –
Hur har Jan Guillou kunnat med att ta åt sig äran för IB-affären i media på det sätt som skett under 36 år, utan kritiskt granskning från sina kollegors sida? Hur kan han kasta ur sig homofoba öknamn till en journalistkollega utan att bli "stenad" av kåren i övrigt? Han borde åtminstone ha blivit utesluten ur Journalistförbundet! Var den tidigare ordföranden i Publicistklubben en makthavare med särskilda privilegier innan Expressen gjorde sin journalistiska plikt?"

Visst är det så att Guillou varit "untouchable". Det märktes inte minst på Publicistklubbens Gömda-debatt i januari. Nästan ingen – utom Monica Antonsson förstås, och en närvarande icke-journalist vid namn Karin – polemiserade mot hans besynnerliga monolog om varför han inte läst Gömda, och varför "sanning" är ett problematiskt begrepp.

Klart att "sanning" är det, om man är mytoman.

Läs gärna det blogginlägg jag skrev i början av september, apropå hur recensenterna av Jan Guillous yrkesmemoarer missade att diskutera hans förhållande till minne, sanningsenlighet och källor.

Uppdatering: Nu har svd.se lagt upp den Brännpunkts-artikel som nyhetsartikeln jag länkar till ovan hämtat informationen om Svein Tryti från: "Norsk student var den verkliga IB-källan" av Lars-Olof Lampers, sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen.

Ett förtydligande: Trytis tips var alltså en (1) ingång, som parades med annan information från Bratts "deep throat"-källa Håkan Isacson (som han träffade på Prinsen).

En rättelse: Jag skrev igår att Guillou nog inte var frilansjournalist när KBG-kontakterna inleddes, utan jobbade på FiB Aktuellts redaktion. Men enligt en av intervjuerna han gett hade han precis fått sparken därifrån, så då var han väl frilansjournalist. Kronologin är inte helt klar.

Monica Antonsson skriver idag om Jan Guillou och Svein Tryti [länken här var tidigare fel, nu korrigerad]

/Gunilla Kinn

"Är begreppet "Källforskning" bekant ?"

Eftersom jag är sjukt intresserad av de komplikationer som kan uppstå i mötet mellan reporter och intervjuperson har jag tänkt skriva något om kontroversen mellan Björn af Kleen och Carl Gripenstedt, mer än det jag twittrat.

Uppenbarligen uppstod någon miss i kommunikationen dem emellan, och det kan inte bara vara en persons fel. Att det ledde till ett stämningsförsök är givetvis helt galet!

Men, ämnet är mig dessvärre övermäktigt, och jag måste ta itu med att försöka ro in lite betalda skrivuppdrag istället för att blogga framöver.

Istället får ni läsa af Kleens blogg, där han pö om pö publicerar responsen från sina intervjuoffer. T ex:

"Det är alltid tråkigt att behöva bli besviken, men din bok tillhör dessvärre den kategorin.
(– – –)
– Mina barn läste manuset och frågade mig " Är det ett barn som skrivit det här"?
Väldigt dålig svenska kort sagt, och jag håller med.
- Är begreppet "Källforskning" bekant ?
För en"författare" med ambitioner om att bli läst och vara trovärdig är detta A och O.
Den kvarvarande minnet från ditt besök här bli ändå mötet med din undersköna hustru, hälsa henne.
Hoppas du är mer rädd om henne än vad du är om ditt renome´."

Boken kan mycket väl bli en klassiker i sin genre, särskilt om adelsmännen uttryckt sig i intervjuerna som i sina brev...

/Gunilla

"Gruppsex i Bollmora" och andra Lemberg-stories

Expressen har lagt ut Arne Lembergs redogörelse på webben: fyra maskinskrivna sidor. Otrolig läsning, mest av allt för tidsandans skull – och det finns en del uppgifter där som åtminstone jag inte sett komma fram i någon av alla KGB-relaterade artiklar tidigare (och de har ju blivit rätt många).

Exempelvis att Guillou gav sina sovjetiska kontakter ett reportage om CIA-samarbetande studenter i Stockholm. Det var visserligen redan skrivet och publicerat/offentligt material, i Fibban, men i alla fall. Det är inte samma sak ämnesmässigt som den text om Nordiska rådet respektive om centerungdomarna/Vietnamn, som Guillou talat om (och som ju också skulle bygga på offentligt material). Visar ju vilken typ av politik de lär ha diskuterat på sina ölmöten, han och "ryssen", som Lemberg skriver om.

Det står också om ett avancerat upplägg för att stjäla en telefonbok på amerikanska ambassaden (vilket nog nämnts i förbifarten i helgen). Tydligen ett beställningsjobb – och något den anti-amerikanske Guillou alltså ansåg låg inom gränsen för vad som var OK att göra, trots att han inte skulle begå några brott! Det är anmärkningsvärt.

Vidare framgår att det skett två (2) betalningar, 800:– + 600:–.

Dessutom var Guillous syfte enligt Lemberg inte primärt att bli invigd i KGB:s verksamhet i Sverige, så att han skulle få träffa "de riktiga" svenska KGB-agenterna och avslöja dem, som han själv sagt – utan att göra en reportageresa i Ryssland (av någon anledning talas i brevet inte om "Sovjetunionen"). Det är heller inte vad som kommit fram hittills; Expressen har väl vinklat storyn på andra grejer.

I grunden ruckas dock inte bilden av "den äventyrslystne och scoopsugne Jan Guillou med dåligt omdöme" av Lembergs promemoria.

Jo, att Guillou var frilansjournalist vid den här tiden – som han sagt och som jag därför trott – verkar inte stämma. Han var verkligen en del av FiB/Aktuellts redaktion.
Därför faller det som jag skrev här och här, att man inte kan säga att han "borde" ha underrättat sin chef – jag trodde att han inte hade någon!

Uppdatering: Resumé gör ett miniscoop av rang när tidningen avslöjar att Expressen försökte värva Jan Guillou som medarbetare helt nyligen. Man kan bara spekulera i hur det hänger samman med publiceringen av KGB-nyheten, och nog låter det otroligt att det skulle ha blivit samma stora pådrag – "ingen skillnad", säger Thomas Mattsson – om Guillou tackat ja.

Men i vilket fall som helst: det är intressant att Mattsson trodde att han skulle lyckas. Det är ju en gammal branschsanning, vad jag förstår, att Guillou har en gammal princip om att aldrig någonsin skriva i Expressen.
Jag vet inte om det beror på att tidningen ägs av Bonniers; har dock för mig att det beror på att han en gång i tiden nekades publicering eller medarbetarskap i tidningen.
Ni som läst "Ordens makt och vanmakt" vet kanske mer?

/Gunilla

Koll på GPS

Titta, vilka roliga pressreseinbjudningar som dyker upp i lådan ibland..! Synd att jag inte vet några redaktörer som köper in teknikmaterial.

/Gunilla


U.S. AIR FORCE SPACE COMMAND - COLORADO SPRINGS, COLORADO - Dec. 2 & 3
Followed by an optional tour to the U.S. Air Force Academy in Colorado Springs – Dec. 4

WHO: The NY Foreign Press Center is hosting a tour to Colorado Springs, Colorado to visit Air Force Space Command with a focus on the Global Positioning Satellite.

WHAT: The U.S Air Force and Air Force Space Command have been diligent stewards of GPS since its conception in the 1970s and continue its commitment to this critical component of our national infrastructure. The current GPS constellation has the most satellites and the greatest capability ever. The Air Force will continue to pursue an achievable path maintaining GPS as the premier provider of positioning, navigation and timing for military and civilian users around the world.

Space Command Tour will consist of visiting:
· Headquarters of Air Force Space Command At Peterson Air Force Base.
· Schriever Air Force Base and meeting GPS commanders and controllers.
· Boeing and Lockheed Martin Complete United Launch Alliance in Boulder, CO.
· 302nd Air Wing which uses GPS in aerial firefighting efforts.

The U.S. Air Force Academy is equivalent to West Point and the Naval Academy. Its mission is to educate, train, and inspire men and women to become officers of character motivated to lead the U.S. Air Force in service to this nation.
Academy Tour will include:
· Meeting Academy leadership/ tour facilities.
· Aero lab visit and discussion with Dr. Stefan Siegel about wave energy research which harnesses hydroelectric power in the ocean.
· FalconSAT lab visit which is a satellite that cadets are building for a launch date in May.
· Interview with international cadets.

WHEN: December 2-3/4. (Arrival evening of Dec.1. Depart evening Dec. 3 or evening of Dec 4)

Richard Swartz' svanesång

Debatten jag nämnde i föregående inlägg ägde alltså rum i våras, men är fortfarande aktuell. Jag antar att jag skrev något om den då, minns inte riktigt.

Här är i alla fall en sammanställning med länkar och ett – förhoppningsvis – representativt citat från var och en av texterna. Observera att Richard Swartz och Svenska Dagbladet sedan i våras gått skilda vägar. Observera att det är olika debatter, som går i varandra: det handlar om såväl utrikesjournalistikens som om pressens utveckling i allmänhet.

Richard Swartz Ytterst litet av allmänintresse (SvD 24 mars)

"Buster von Platen, en gång legendarisk chefredaktör på SvD, brukade säga att det tydligaste tecknet på en tidning i utförsbacke är att kungligheter och material på temat hjärta-smärta får alltmer plats i spalterna. Idag kan det se ut som om svensk kvalitetspress förväxlar detta krissymptom med den strategi som är tänkt att rädda den."

Göran Rosenberg Vad vill prenumeranterna betala för? (DN 9 april)

"Uppstår i så fall frågan vad morgontidningarnas läsare i framtiden ska förväntas vilja betala för – på nätet eller i brevlådan.
Ett svar är att de inte kommer att vilja betala för sådant som de kan få utan att behöva betala, vilket i den digitala gratis­ekonomins nya sköna värld blir alltmer."

Mattias Hermansson Tidningar måste få utvecklas... (DN 15 april)

"Svensk morgonpress är bredare såväl publikt som i tilltal jämfört med utpräglade elittidningar i till exempel Storbritannien, men åtnjuter ändå (eller just därför) allmänhetens förtroende i högre grad. Mycket kan vi göra klart bättre, men bakåt är inte vägen att gå."

Göran Rosenberg ...och journalistik måste få kosta (DN 15 april)

"Resten av utrymmet upptas av korta texter som huvudsakligen berättar vad alla redan vet eller lätt hade kunnat få veta genom gratismedier. Nyhetsvärderingen närmar sig kvällstidningens. Journalistiken närmar sig gratistidningens."

Olle Lidbom Journalistiken får allt mindre betydelse (SvD 16 april)

"Det ökande mediebruset tycks inte gjort journalisternas filtrering mer behövd. Det är journalistikens nya paradox: mer information har inneburit mindre efterfrågan på mediernas förmåga att gallra. Förtroendet för medierna har också sjunkit i samma takt som informationsbruset stigit."

Arne Ruth Utlandsbevakning riskerar utarmning (SvD 20 april)

"Maktspelet mellan utrikeskorrar och redaktörer på hemmaplan tillhör kvalitetsjournalistikens vardagsliv. Utrikesperspektivet kämpar konstant med inhemska nyhetskriterier om utrymme och val av ämnen.
Dialektiken mellan internationella synvinklar och hemmaprioriteringar har hittills fungerat väl. Morgonpressen har haft korrespondenter som förmått tala för sin vara. Men när fasta korrespondenttjänster ersätts med stringers avtar styrkan i utifrånperspektivet."

SvD:s redaktionsledning Kvaliteten sitter inte i anställningsformen (SvD 21 april)

"Mångåriga frilansmedarbetare, en del med fasta avtal, andra utan, och våra egna specialreportrar och kommentatorer, med Stockholm som bas, sörjer för hög kvalitet i den här bevakningen – som just är den sortens rapportering som Ruth efterlyser, med genuin fördjupning, bortom sensationerna. Det är kvaliteten i den läsupplevelsen som läsarna bryr sig om – inte vad som står i medarbetarnas kontrakt."

Richard Swartz Utan fakta finns snart ingenting att tycka till om (SvD 12 maj)

"Sanningen är att tidningar som SvD eller DN för något årtionde sedan förfogade över resurser för utlandsbevakning som de idag inte längre kan drömma om; vi är tillräckligt många som vet och minns, inte minst ett stort antal läsare. För egen del är jag redo att när som helst ta fram rottingen i form av uppgifter om utrymme, artiklars längd, antal korrespondenter och tjänster liksom resebudgetens storlek för att tukta den som inte gjort sina hemläxor."

Olle Lidbom Mer pompös självbild när journalisterna drar lans för sig själva (Vassa eggen 16 maj)

"/Swartz/ hotar folk som inte anser att journalistiken [försämrats? GK] med att han "gärna tar fram rottingen" för att t ex visa hur mycket kortare (och därmed sämre) journalistiken blivit i Sverige.
Poängen i Richard Swartz världssyn och debattinlägg är att endast journalisterna kan ta fram sanningar. Det är en minst sagt oreflekterad och ouppdaterad syn på det egna skrået."

Richard Swartz Pladdret efter dunsen (DN 3 oktober)

"Ingenting ont ska här sägas om kakrecept, kungligheter eller livsstil (utom att man inte vet vad det är), men det går knappast att hävda att de bidrar till det offentliga samtalet eller vår förståelse av världen. Dock är det långt billigare att i spalterna baka en sockerkaka än att bekosta ett reportage från Albanien."

Se även Lisa Bjerres blogginlägg: Stringer eller korre, spelar det någon roll?

Knepigt med tempus

Jag hade lovat mig själv att inte skriva mer om Jan Guillou – inte idag, åtminstone. Men för fullständighetens skull bör jag nog nämna att KGB-uppslaget tydligen visst nämns i Ordens makt och vanmakt. På sidan 306 återges i alla fall följande konversation mellan Jan Guillou och SvD-reportern Omar Magnergård, enligt kommentarer i detta blogginlägg (min fetstilning):

”– Ni på FiB har redan gjort århundradets avslöjande om IB. Och nu klappar ni till CIA. Det är visserligen bara att gratulera. Men. Har det inte fallit er in att det finns en ännu större spionorganisation i Sverige? När tänker ni ge er på den?
Han [Magnergård /GK] syftade alltså på KGB. Och han hade alldeles rätt, det hade varit större men också svårare. Och i det läget var jag någon sekund från att säga för mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna.
Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA ... gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte tillfälligt jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga."

Så Guillou har, i motsats till vad som framförts i helgens debatter, visst berört detta med KGB i sina memoarer – även om synnerligen knapphändigt, och även om han inte direkt skrivit ut att han spelade under täcket med dem och tog emot betalning för detta.

Däremot blir det förstås lite konstig tempusanvändning, med tanke på att detta replikskifte torde ha utväxlats 1975 eller så (som kommentatorn Kerstin påpekar, se länken ovan). Det låter ju som om han ännu då såväl arbetade med uppslaget som var optimistisk om detsamma. Som han beskrivit det hela i helgen gav han ju upp optimismen många år tidigare.

Antingen finns en hund begraven här, eller så – troligare – handlar det om dåligt tempusbruk.

/Gunilla

Uppdatering (29/10): Jag har ju inte tillgång till boken, utan citerade ovanstående från nätet. Det parti som är markerat med ... ovan finns med här, i Guillous egen text:

"Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA, ett jättescoop utan någon särskild ansträngning från min sida, gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte oväntat jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga.”

Svårt att begripa varför det hade strukits, det är ju en kul formulering som jag gärna vill ha med här.
(Tyvärr stavar Guillou (?) genomgående fel. SvD-reportern som var med på 1970-talets presskonferens heter Omar Magnergård, inte Magnegård.)

"Sådant kallades förr redigering"

Jag har tänkt samla mig till att skriva något om Richard Swartz och uppbrottet från SvD, men det blir visst aldrig av. I en av de texter han skrev i våras, när SvD upplät sina spalter till en kritisk debatt om SvD:s och andra tidningar utrikesbevakning, hittade jag dock följande lilla citat som jag gärna lägger in så länge:

"Den lilla skara utlandsmedarbetare som finns kvar ägnar sig utan pengar alltmer åt att sitta still på sin stjärt och skriva om vad andra redan skrivit eller rapporterat och sedan sätta sitt eget namn under, ofta utan att ens uppge sina källor. Sådant kallades förr redigering och skrevs inte under med eget namn."

Han glömde nämna att det rätt ofta, åtminstone i vissa medier, blir bildbyline på sådana texter också (och utvecklingen gäller förstås inte bara utrikestexter utan alla möjliga typer av rewrites)! Varför skulle man vilja veta hur den som skrivit en så kallad rewrite ser ut?

Tyvärr orkar jag inte leta upp några exempel, det är så ledsamt. Men jag lär rätt lätt hitta några ändå snart.

/Gunilla

Expressenkorrar

Häromdagen fick jag en fråga om vad Expressens f d New York-korrespondent Staffan Erfors gör nuförtiden.
"Ingen som helst aning" blev svaret, men idag kom en uppdatering i Dagens Media – han skriver bl a för Realtid och funderar på att flytta till Kalifornien.

Ny korrespondent för Expressen blir ju från den 1 november Peter Sunesson från Kvällsposten. Expressens nya grej tycks vara att utnämna "korrespondenter" för blott tre månader. Tror ni att det är bra eller dåligt för USA-bevakningen, med så korta stationeringstider?

Jag vet uppriktigt sagt inte. Spontant skulle jag förstås säga att för att kunna göra initierade reportage, odla egna kontakter och källor, bli tagen på allvar av intervjupersonerna, komma med egna uppslag och göra analytiska jämförelser (eller för den delen att hitta rätt i sta'n) så krävs det att man bor betydligt längre än så på en plats.

Men Expressens syfte med sin USA-bevakning är ett annat, och då kanske detta är en bra lösning? Som Thomas Mattson skriver handlar jobbet till stor del om att skriva snabba grejer för webben, och sedan flera år bevakar Expressens USA-medarbetare främst sport och nöjen. Att man kan göra bra insatser på kort tid visar inte minst Sveriges Radios alla sommarkorre-vikarier varje år.

Däremot anser jag att detta är ännu en urholkning av "korrespondent"-begreppet. Men det har varit urholkat på olika sätt ganska länge.

/Gunilla

KGB-pengarna motsvarar ≈6 500:–

Dagens sanning från Malte Persson:

"Alla frilansjournalister skulle behöva en utländsk underrättelsetjänst som betalade deras krognotor."

Så sant som det är twittrat!

Det är lite oklart hur mycket pengar KGB egentligen betalade Jan Guillou, men själv har han uppgett att det var 800:– vid två tillfällen, och att han delade dem med sin bästis Arne Lemberg (sannolikt på krogen?!).

Nu har jag kollat upp hur mycket pengar det egentligen var, och några jättesummor är det inte frågan om. Om vi säger att pengarna utbetalades 1967 så motsvarar det, i dagens penningvärde, "bara" 6 500:– (vilket faktiskt råkar stämma ganska bra med vad en dags rekommenderat frilansarvode är). Hela uträkningen nedan.

Det har sagts i debatten att andra, mindre kända, journalister förmodligen också stod på KGB:s arvodeslista. Vore kul att veta vilka.... I KGB:s arkiv finns förmodligen ett kuvert med texten "Sjvedskie zjurnalisty" på. Vi får se vem som hittar det först!

/Gunilla

Kamrat Guillou III

SvD i augusti, intervju med Jan Guillou om varför han skrev Ordens makt och vanmakt:

"Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!"

På slutet av 60-talet var Guillou alltså inte bara ung och naiv, utan även seriös och inte fånig.

(Men som jag skrivit tycker jag att hans förklaringar om att han med sina KGB-kontakter var ute efter spänning och scoop är helt trovärdiga.)

Jan Helin kommenterar här, citat:

"Journalisthistorien är full av äregiriga 22-åringar som gjort tveksamma grejer för att få scoop. Då och då driver denna äregirighet till stordåd, som senare skulle bli fallet med Guillou. Mina skäl till denna uppfattning är två:

1. Expressens avslöjande är spännande på så sätt att Guillou bekräftar kontakt med KGB, men det är i övrigt så tunt i sakinnehållet att det knappast kan handla om vad som kan kallas en spion. Förklaringen om att detta snarare handlar om en ung reporter med glimrande ögon som får en inblick i det kalla krigets hetaste del är, mot bakgrund av vad som hittills är känt, faktiskt mer sannolikt. Naivt? Aningslöst? Utan tvekan. En iskall spion? Knappast."

Ulf Bjereld kommenterar också här, med intressant källkritik av Gunnar Ekberg.

/Gunilla

Astrid Lindgrens vård sköttes av invandrare

TV4:s Anders Pihlblad förra helgen, apropå Sverigedemokraternas kidnappning av Astrid Lindgren och hennes Sverigeidyller:

"Jag minns ett av de sista reportagen om Astrid Lindgren. Ett tv-team hälsade på hemma hos henne. Vid hennes sida satt den närmaste familjen och de personer från hemtjänsten som gav henne vård. När det gäller personalen från hemtjänsten så var i stort sett alla födda i andra länder än Sverige. De personer som gav allas vår Astrid Lindgren fin omvårdnad i livets slutskede var alltså invandrare. Fast det kände kanske inte Sverigedemokraterna till."

Det Sverigedemokraterna har synpunkter på är antagligen ifall vårdarna var muslimer eller ej... Se även: Astrids Sverigeidyller skapades av invandrare (apropå Ilon Wikland och George Riedel).

/Gunilla

450 pocketböcker = 800:– i skribentens hand

Ni har väl inte missat Andreas Ekströms Googleboksprojekt, och hur det ska finansieras? Läs här annars: "Nästa bok 3 – nu blir det allvar, och nu blir det crowdfunding"

Andreas skriver om bokbranschens eländiga finansieringsvillkor i kommentarfältet:

"...om man donerar 800 kronor, kan du gissa hur många försålda böcker det motsvarar? 70 stycken ungefär. Mer än så tjänar inte en författare per exemplar – och det av den inbundna boken. Om det blir en pocket krävs det ungefär 450 exemplar för att jag ska få 800 kronor i handen. Nästan ingen blir något annat än väldigt häpen över de här siffrorna, och det med rätta tycker jag. De är extremt nedslående."

Visst är det märkligt att det ändå skrivs så många böcker?

Jag har donerat en liten, liten slant till Andreas' projekt. Den blev åtminstone på något sätt mer värd nu!

/Gunilla

Expressens grävgrupp avundsjuka? Skulle inte tro det

Twittrade ovanstående i natt; här kommer bloggvarianten.

När Monica Antonsson i fjol avslöjade Gömda/Mia var det rätt många som påstod eller insinuerade att hon drevs av avundsjuka mot Liza Marklund. Givetvis var Marklund själv en av dessa.

En variant var att Antonsson mest var ute efter att tjäna pengar på Marklund.

Även om det diskuterats flitigt hur "stort" Expressens avslöjande egentligen är idag, och vad Guillous KGB-kontakter egentligen innebar, har jag ännu inte sett någon som påstått att Christian Holmén, Micke Ölander och de andra i Expressens grävgrupp måste ha drivits av avundsjuka och girighet.

Inte ens Guillou själv.

Olika falla ödets lotter.

/Gunilla Kinn

Kamrat Guillou II

Några frågor från Jonas (F?), plockade från kommentarfältet till föregående inlägg!

Gunilla

"Tjekan och dess efterföljare KGB lät systematiskt mörda, kremera eller bara massbegrava åtminstone hundratusentals, troligare miljontals oskyldiga ryssar, efter påbjudna kvoter, våldsamma fylleorgier och nackskott.

Hur många besökare på bloggen tror att Jan Guillou skulle kunna:
1) bevara någon som helst trovärdighet i sin övriga journalistiska gärning.
2) få sina mer opolitiska skönlitterära alster sålda i boklådor/klubbar/nätbokhandlar över hela landet.
3) hyra stor och central plats för det av honom delägda förlaget på landets största bokmässa.

... om det visat sig att han under fem år träffat och tagit emot kontant ersättning av Gestapo?

Någon?

Kamrat Guillou

Har jag läst Expressen-artiklarna om Jan Guillou som KGB-agent? You bet!

Eller rättare sagt, än så länge har jag bara läst några stycken. Men det verkar vara ett klockrent scoop, stiligt av Christian Holmén, Micke Ölander, Tommy Schönstedt & Co i Expressens grävgrupp! Svårt att tro att Aftonbladet hade kunnat avslöja detta...

Läs Thomas Mattssons intressanta presentation av jobbet och dess historiska kontext på hans blogg. Citat (med min markering):

Guillou var i bästa fall en ambitiös skribent som ville göra scoop av en KGB-infiltration, i sämsta fall var han något värre – men i så fall heller inte ensam. Inte minst bland journalister och författare finns det många exempel på framstående namn som i sin ungdom samarbetat med organisationer och regimer som vi idag fördömer.
Hur det förhåller sig med Guillou vet bara han själv, men att han nyligen publicerat sina memoarer utan att nämna KGB-samarbetet är förstås en försvårande omständighet i ögonen hos de kritiker som nu kommer att se honom som lögnare eller till och med landsförrädare.
(– – –)
Guillou är inte dömd för spioneri för KGB-samarbetet, men han är dömd sina IB-avslöjanden där han röjde svenska militära hemliga verksamheter. Dessa avslöjanden har han i decennier, med rätta, hyllats för.
Men det avslöjande som Micke Ölander och Mikael Hylin gör i Expressen i dag gör att Guillous motiv till IB-skandalen kommer att ifrågasättas.
Det förändrar därmed historieskrivningen inte bara om IB utan också om den moderna svenska journalistiken, om de undersökande reportagen som blottlade åsiktsregistrering av tusentals svenska medborgare.

Det känns skönt att ha förlorat tron på Jan Guillou-myten redan i vintras. Som ni vet har jag bloggat mycket om detta, senast här. Nu blir fallet inte så stort.

Uppdatering: Vad jag menar med ovanstående är förstås att för mig föll Jan Guillou – tyvärr – med sin monolog under Publicistklubbens diskussion om Gömda-skandalen.

För SvD kommenterar han sitt samröre med KGB:

– Jag är mycket klokare vid 65 års ålder än 22. I dag skulle jag inte leka med elden på samma lättvindiga sätt. En IB-affär och tio spionromaner senare vet jag betydligt mer om den här verksamheten än jag gjorde då.

Varför nämner du ingenting av detta i dina nyligen utkomna memoarer?

– Jag tycker att det är en sidohstoria som inte ledde till någonting. Den största svårigheten var att inte skriva en bok på 1 000 sidor. Det här var en återvändsgränd. Och jag tänkte att det skulle leda till tio sidor i Expressen där de kallar mig KGB-agent.

SvD:s säkerhetspolitiske reporter Michael Holmström kommenterar.

Ulf Bjerelds kommentar, att Guillou är trovärdig när han säger att han var ute efter både kickar och journalistisk/politisk information, låter rimlig.

/Gunilla

Reportern som "mystery shopper"

NEW YORK Passion for Business tvistar till journalistrollen en smula (mina markeringar):

"Efter timmar av diskussioner kring säljmetodik fortsätter vi med storechecks. Det är som en rolig lek och jag får agera kund som ställer knepiga frågor till personalen (med dem ovetandes att jag kommer att rapportera till Gun).

Jag köper foundation, går igenom alla läpprodukter och frågar från A till Ö om hudvårdsserierna. Sedan går jag igenom mina intryck med Gun och Roz som nogsamt antecknar och kommenterar."

Vore det inte mer etiskt att vid tillfälle fråga personalen om arbetsförhållandena i butiken och i företaget, än att spionera på dem för intervjupersonens räkning?

Jag reagerade på detta reportage, för att jag känner en person som länge arbetade för Face Stockholm.
Vi talade mycket om mediebilden av företaget – och det stod henne upp i halsen med alla totalt okritiska hyllningsreportage om och porträtt av hennes chefer. D v s de två i och för sig beundransvärda entreprenörer, mor och dotter, som år ut och år in dyker upp i alla möjliga svenska magasin.
Personen ifråga gav en initierad och diametralt annorlunda bild (som jag inte kan gå in på här utan att kolla upp grejer, och som givetvis inte behöver vara den mest sanningsenliga). Inget som skulle gå att publicera som något scoop eller avslöjande eller så, bara mer nyanserat än alla dessa falska beundrarporträtt.

Det är ganska vanligt att allmänheten tänker att journalister alltid skriver negativa saker. I själva verket finns det nästan enbart positiva och okritiska artiklar i väldigt många medier, det vill säga rätt många tidskrifter och magasin som går ut på underhållning och inspiration med flärdfulla förtecken snarare än ... journalistik.

Jag har själv skrivit en notis om Face Stockholm, på beställning av ett annat svenskt magasin. Jag kände då till personalens kritik, och nämnde mina våndor att fortsätta bygga på denna mediemyt för redaktören – som dock viftade bort det hela. Det skulle ju bara bli en trevlig notis om ledarskap och ingenting annat. (Och jag skrev en text jag åtminstone kan stå för, givetvis i research- och kunskaparsyfte. Vilket i och för sig inte ledde någon vart.)

Att som utomstående hitta motbilder och nyanserad kritik är verkligen ingen lätt sak. Kanske är personalens insikter rätt ointressanta för läsarna i vilket fall som helst.

Men, att som reporter liksom wallraffa som "mystery shopper", och rapportera vad personalen gjort, till intervjupersonen – ja, det var en märklig metod! Även om man vill skriva ur entreprenörsperspektivet.

Synd. För jag tycker att Passion for Business, som jag köpt ett par gånger och läst med glädje, är en alldeles utmärkt och inspirerande tidning – som jag själv gärna skulle medverka i.

(Tipstack: K!)

/Gunilla

P S Vad blir "mystery shopper" på svenska? Jag har googlat men inte hittat något annat än "provköpare", "testköpare" eller "observatör". Finns det inget roligare ord?
Det handlar alltså om en person som mot betalning låtsas agera kund i en butik för att hitta problem med personalen, försäljningsmetoder, skyltning och annat.

WNYC vill åtminstone betala för en (1) korv

NEW YORK National Public Radio-stationen WNYC har denna vecka en insamlingskampanj för att få pengar från lyssnarna.
En del av kampanjen har varit en liten illustrativ ljudslinga, där en reporter ringer till en korvmoj i Chicago (tror jag det är) och förklarar att han skulle vilja beställa tio korvar med tillbehör.
Men han tänker bara betala för en. Nio korvar förväntar han sig att få gratis.
Tyvärr hittar jag inte ljudspåret på WNYCS:s eminenta hemsida – men ni kan ju tänka er hur korvförsäljaren först är oförstående och tror att han hört fel, sedan blir förgrymmad.
Implikationen är klockren: ingen förväntar sig att varor och tjänster ska tillhandahållas gratis, utom journalistik, research, kolumner och så'nt.

Fokus-kolumnisten och Obama-översättaren Thomas Engström är inne på samma spår – men jämför skribenter och debattörer som han själv med takläggare, efter att först ha förklarat varför han är trött på att förväntas medverka både här och där utan arvode:

"Det kan alltså vara lägligt med några klargöranden, så att jag och andra slipper fler gratisjobbförfrågningar. Samtliga individer jag känner i denna bransch är, till att börja med, hårt arbetande karriärister. Vi är sinnebilden av strävsam medelklass; studieskuldsatta upp över taknocken, ständigt inlästa på de ämnesområden där våra kunskaper efterfrågas och nervöst medvetna om konkurrenternas förtjänster och framgångar.
(– – –)
När vi arbetar gör vi det utan minsta tillgång till de trygghetssystem som de flesta andra tar för givna. (Diskussionerna om 70 eller 80 procents a-kassa, eller om sex timmars arbetsdag, ter sig inte så lite surrealistiska.) När vi är lediga läser vi in oss på nästa projekt. Och när vi plötsligt förväntas jobba gratis blir vi förbannade.
(– – –)
Nästa gång våra takläggare kommer och jobbar kanske jag ska testa: »Alltså ni kan få några kronor för bensinen, men jag brukar inte betala för arbetet … ni tycker väl ändå att det är himla kul antar jag, eftersom ni har valt det till yrke? Är det inte kreativt och härligt att lägga tak? Titta så fint det blir. Kom igen! Gör det för takläggarkonsten vetja.«
Vilket kok stryk jag skulle få. Och hur välförtjänt vore det inte."

Waldemar Ingdahl problematiserar:

"Kruxet är att om Thomas Engström och andra fria debattörer säger nej, så kommer frågan att gå vidare till de som redan har sin försörjning på annat håll. Det finns ett skäl till att pressavdelningar, PR-byråer och myndighetspersoner fått mer mediautrymme..."

Gunilla

"...chefredaktörer utan journalistisk kompetens"

"Vad säger det om mediebranschen när unga män med stora och dyra klockor sitter i positioner som kräver långt mer kunnande, bildning och mod än de hunnit införskaffa mellan minglandet och DJ-andet med vännerna på Stureplan? Att publicistiskt kunnande blir sekundärt i en värld där allt fler chefredaktörer utan journalistisk kompetens får befälet över allt fler publikationer.
Det är nästan en bedrift att ha missat folkmordet på kristna i Turkiet, eftersom det är en fråga som berör det turkiska medlemskapet i EU, och dessutom är extra aktuell denna höst när Sverige är ordförandeland."

Dilsa Demirbag-Sten i gårdagens Expressen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1751949/med-metro-mot-folkmordet

Ginbidrag till Agnes Kabaganda i Uganda

Det är väl dumt på flera plan att gynna fattiga människors supande, men jag föll för min namne Agnes' lånebehov:



...och ska de nödvändigt dricka sprit så är det ju bra med gin.

Pengarna kommer delvis från återbetalade pengar från Gloria i Peru.

/Gunilla

World Food Programme i Haiti

Apropå OmVärldens text som fått en hel del välförtjänt genomslag idag (i Aftonbladet och som första inslag i kvällens Aktuellt), om hur barn flögs från Ghana till Rom för ett PR-jippo.

Här kan ni ser det ser ut i den verkliga verkligheten, när skolbarn får World Food Programmes sojabönsgröt:

Då inte av några presidentfruar, utan av personalen på skolan. Jag tog den här bilden när jag och fotografen Kalle Melander reste i Haiti häromåret, delvis för att kolla in vad World Food Programme gör där.

Ledsen att bilden är tagen med sådant fågelperspektiv, men jag var inte där som fotograf utan reporter och tog bara ett snap shot...

Ett av Kalles foton från samma skolsal (som ligger i Cap Haïtien, staden på Haitis norra kust) var helt fantastiskt och cirka en miljon gånger bättre än mina. På det ber barnen bordsbön, och är som i trans. En väldigt stark bild. Ska se om jag kan hitta den på hans sajt, isåfall länkar jag. (Uppdatering: se nedan.)

Fotot föreställer ett av WFP:s reguljära skolmatsprogram, vars syfte är att barn a) alls ska komma till skolan, det vill säga att föräldrarna ska vilja skicka dit dem och b) bli så mätta att de orkar med dagen.

Detta är vad WFP gör dag ut och dag in runtom i hela världen, vilket de fullkomligt snurrat till genom att plötsligt göra reklam genom ett dyrt jippo med ministerfruar.

Fotona nedan kommer från den konvoj, som Kalle och jag fick följa med i. Det var en av de mest spännande och intressanta resor jag någonsin gjort!

WFP transporterade ris, kex, olja med mera 16 mil från huvudstaden Port-au-Prince till det översvämningsdrabbade Gonaïves, där människor då saknade allt. Sträckan låter inte lång, men tog en hel dag att färdas – på grund av usla vägar, som vållade flera punkteringar på de enorma fordonen och som delvis var översvämmade.

Vi drabbades inte av några överfall, men det är inte ovanligt att dessa konvojer rånas av machete-försedda ligor som kapar riset och säljer det på svarta marknaden. Därför skyddades konvojen av massor av brasilianska FN-soldater från Minustah. Den logistik som krävs för att se till att allt detta funkar är enorm.

Här är en ovanligt bra sträcka av vägen mellan Port au Prince och Gonaïves:

Vi kom fram och var alltså med om Haiti-delen av hela distributionskedjan – alltså först konvojen, sedan när förnödenheterna lastades om från lastbilarna till lagret, sedan när de kördes ut från lagret till ett av alla utlämningsställen i Gonaïves:

Människor köade i timmar för att få sin ranson av ris och olja. Tanken var att skildra rubbet, ända tills maten landade i grytor och på tallrikar – så vi hittade en familj som vi valde att följa till deras hem i slumkvarteren i Gonaïves, och som vi sedan återvänt till en gång. Marie-Jeanne och hennes barn!

Jag blev helt fascinerad av World Food Programmes verksamheter, både katastrofbiståndet till de översvämningsdrabbade och den reguljära skolmatsbespisningen, och ville förstås skriva reportage om detta. Och Kalle Melanders fotografier var verkligen riktigt bra, det hade kunnat bli ett finfint "så funkar det"-bildreportage.

Det var dock tyvärr helt omöjligt att sälja. Vi försökte med flera svenska magasin och dagstidningar, som jag trodde kunde vara intresserade – men ingen ville ha någon dokumentation om hur matdistribution kan fungera i fattiga länder.

Ingen var det minsta intresserad, det vill säga det var inte så att vi (ens) fick skambud som vi tackade nej till. Reportage från Haiti har generellt varit väldigt svåra att sälja, även om vi fått in en del material i bland annat Amnesty Press (om olika val).

Det var lika omöjligt att sälja reportage om vad som hände i sjukhustälten som Läkare utan Gränser satt upp utanför Gonaïves, eller flyktinglägret för hemlösa som Lions satt upp, eller det barnhem som en äldre fransyska drivit där i decennier. Våra reportage var förstås tänkta att handla mer om de människor vi mötte än om de västerländska organisationer som fanns på plats.

Vi fick så småningom in ett par tusenlappar på att sälja ett reportage till Latinamerika-bulletinen om "att leva på marginalen", som handlade om familjen i Gonaïves. Det tänkte åtminstone kostnaden för bilhyra och tolk – men det handlar alltså inte om mat eller World Food Programme, och det gjordes på en senare resa.

World Food Programme har allmänt ett tämligen gott rykte, till skillnad från många andra FN-organ. Det anses vara oförstört av korruption, ha ett gott ledarskap, och jobba effektivt i det tysta.

När jag nu läser att WFP ställt till med ett fånigt och väldigt kostsamt jippo i samband med G20-mötet i Rom inser jag att somliga personer där måste ha oerhört dåligt omdöme.

Men jag tänker också att de måste vara tämligen desperata, för att det är svårt eller omöjligt att få ut information om vad de faktiskt gör på fältet. Desperation föder tydligen dåliga och dyra idéer.

"Fruktansvärt, absurt och vansinnigt", säger till exempel Sidas chef för humanitär verksamhet i Aftonbladet idag.

Redaktionella reportage är så svåra att få ut att många biståndsorganisationer och FN-organ i regel litar till egna filmare och journalister för dokumentation (däremot inte, antar jag, kritik om det finns skäl för sådan, eller information som kan vara politiskt känslig).

Kanske kunde World Food Programme ha använt en promille av de 3,2 miljonerna till att låta en duktig dokumentärfilmare följa med på fältet, istället för det idiotiska evenemanget som nu ger dem rejält dålig badwill. Fast det har de säkert redan gjort flera gånger.

Själv har jag knappt rest i Stora Världen alls på ett par år, i synnerhet inte i utvecklingsländer. Det är för frustrerande att ha aktuellt och spännande stoff till massor av intressanta reportage, och inte få ut några – och för kostsamt att göra den ena reportageresan efter den andra, vars enda resultat blir att jag personligen får intressanta upplevelser och kan skriva ett och annat blogginlägg. Synd, tycker jag, men så ser den krassa verkligheten ut!

Ändå kan jag inte låta bli att klura på att jag gärna skulle vilja resa tillbaka till Gonaïves – för att se hur det gått för Marie-Jeanne och hennes barn, och till skolan i Cap Haïtien...

Uppdatering: Kalles fantastiska foton på barnen som ber bordsbön när de fått sin gröt finns på hans hemsida, i svartvitt! Gå till: http://www.karlmelander.com. Klicka på "Stories". Klicka på "Haiti 2004–2006". Gå till den sjunde bilden genom att klicka på pilen i högerkant. Nu!

/Gunilla

Självrannsakan i Linköping

Jag blev förvånad över att Ann Heberlein skrev så kritiskt om Anna Odells verk Okänd kvinna i debatten i vintras. Hon, med sina erfarenheter av psykiatrisk vård, borde – förväntade jag mig – vara mer förstående. Odell blev tydligen också förvånad, och först i Linköping och sedan i Expressen rannsakar Heberlein sina bevekelsegrunder. De har haft ett möte! Intressant självrannsakan och kloka insikter. Bör läsas av alla som följt debatten om Anna Odell (och, som jag, sett konstverket).

/Gunilla

Juridik utan journalistik

Claes Martinson:

"Journalisters behov av att förenkla och spetsa till ges inte bara företräde framför vikten av att beskrivningarna uppfattas som korrekta. Det verkar också vara så att intresset av att rätta till vad som blir galet är väldigt litet."

Juridikbloggen har dragit igång, läs initiativtagaren Mårten Schultz' resonemang om varför här och framför allt brandtalet här.

/Gunilla

"Vad f-n håller vi på med i partiet?"

– Jag tycker inte illa om invandrare, vi har många som arbetar hos oss. Och jag kan inte heller tycka illa om människor som jag inte känner…jag har börjat fundera på vad f-n det är vi håller på med i partiet, säger Lars-Erik Persson.

Ordförande i Sverigdemokraterna i Falkenberg förklarar varför han hoppar av i Hallands Nyheter (via: Niklas Orrenii tweet)

/Gunilla

Dagens dos av MR-aktivism

NEW YORK Jag gjorde just en – för mig – lite ovanlig insats på Facebook:


Här är en länk till pressfrihetslistan Nicholas Kristof skriver om:
http://www.rsf.org/en-classement1003-2009.html

Många intressanta förändringar i placeringarna, som att Frankrike ligger lååångt efter Bosnien-Herzegovina. Inte bra. Så här skriver Reportrar utan gränser:

"Europe long set an example in press freedom but several European nations have fallen significantly in this year’s index. Even if the first 13 places are still held by European countries, others such as France (43rd), Slovakia (44th) and Italy (49th) continue their descent, falling eight, 37 and five places respectively. In so doing, they have given way to young democracies in Africa (Mali, South Africa and Ghana) and the western hemisphere (Uruguay and Trinidad and Tobago).

Journalists are still physically threatened in Italy and Spain (44th), but also in the Balkans, especially Croatia (78th), where the owner and marketing director of the weekly Nacional were killed by a bomb on 23 October 2008.

But the main threat, a more serious one in the long term, comes from new legislation. Many laws adopted since September 2008 have compromised the work of journalists. One adopted by Slovakia (44th) has introduced the dangerous concept of an automatic right of response and has given the culture minister considerable influence over publications."

Toppen och botten i RSF:s pressfrihetsindex:





Ska bli intressant att se ifall Nicholas Kristof är intresserad av att uppmärksamma Dawit Isaak.

Jag har för övrigt länge försökt sälja in en intervju med honom till flera svenska tidningar, men ännu inte fått något napp – han är ju okänd i Sverige, och då är det alltid svårt. Hoppas det går vägen, för han är spännande och har mycket att komma med även i en svensk mediekontext.

/Gunilla

Muda i Mitti

Senaste tidningsklippet om Christian och Jenny Mudas lägenhetstvist i Mitt i Östermalm (gå till sidan 4).

Om någon undrar så är Muda ett estniskt namn. I slutet av 1940-talet så gifte sig min faster – Christians farmor – med en estnisk krigsflykting som kommit till Sverige över Östersjön.

Min fasters förnamn är förresten ett anagram av efternamnet. Hur coolt som helst!

/Gunilla

Astrids Sverigeidyller skapades av invandrare

"/Astrid Lindgren lät/ invandraren Ilon Wikland illustrera hennes böcker och vid filmatiseringen av desamma lät hon den tjeckiskjudiske flyktingen tillika jazzmusikern Georg Riedel musiksätta, exempelvis Emil i Lönneberga.Den ideala bilden av Sverige har för det sverigedemokratiska ledargarnityret i åldrarna 30-40 formats av Astrid Lindgren, varför det inte är konstigt att det ligger dem nära till hands att omfamna henne. Men det blir extra ironiskt med vetskapen om att den ideala bilden av Sverige i Lönneberga, Bullerbyn och Junibacken, formgivits av invandrare."

Ann-Louise Trulsson, moderat och ordförande i Utbildningsnämnden i Karlskrona kommun, skriver om Sverigedemokraterna, Sverige och demokratin på Newsmill

Två sköldpaddor

/Gunilla

New Yorks BRF-styrelser ofta benhårda

Manhattans fastighetsmarknad skymtar i fjärran...

Fotot tog jag i Park Slope i Brooklyn i våras.

NEW YORK Som många andra har jag den senaste veckan följt debaclet med familjen Mudas lägenhetsköp, som genererat en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra medier, till att börja med denna.

Att Christian Muda är en släkting till mig har givetvis stimulerat mitt intresse och bloggande. Men jag har så länge jag kan minnas (nåja) varit fascinerad över den märkliga marknad som Stockholms bostadsrättsförsäljningar gett upphov till, med inslag av underliga budgivningar och bitvis tveksamma metoder som dessvärre gett hela mäklarkåren dåligt rykte. (OBS! I just denna soppa är det fler än mäklaren som underlättat den synnerligen bedrägliga försäljerskans metoder och framfart, t ex den bank som beviljade henne krediter à 5,5 miljoner – men mer om det någon annan gång.)

Här i New York är fastighetsmarknaden minst lika fascinerande som i Stockholm. På middagsbjudningar och mingel diskuteras hyresnivåer och budgivningar med samma eller kanske rentav starkare frenesi. I vilket fall som helst stimuleras diskussionerna av att hyror och priser är på extremare nivåer, värdarna brutalare och staden i största allmänhet värst på de flesta sätt (även om jag tror att famijen Mudas story skulle slå det mesta även här).

Strax dax för Google-telefoni

NEW YORK Idag fick jag detta – spännande!


Någon som har erfarenhet av Google Voice? Berätta gärna i kommentarfältet. En vän till mig som bor i San Francisco skriver:

"Y and I have been testing our numbers and so far it's OK...a few bugs with the interface but the call quality is good..."

/Gunilla

Även du kan bli en svensk Hollywood-fru

NEW YORK Häromveckan twittrades en efterlysning om bra Los Angeles-hotell, och jag svarade med tips på ett enkelt, billigt och prydligt motell med superbra läge, som jag själv bott på minst två gånger när jag varit i Den stora staden på Västkusten.
Kom nu på att jag skulle kunna tipsa er bloggläsare om samma ställe: Hollywood Downtowner Inn.
Ofta är det snajdiga och rätt dyra hotell man får tips om i resetidningar, fastän det är just sådana här som man söker när man betalar ur egen ficka.

Och som ni ser nedan ligger hotellet/motellet i Hollywood. Om ni bor där hamnar ni bra mycket närmare smeten än de så kallade "Hollywoodfruarna", av vilka blott Agnes Nicole kommer i närheten av nämnda område – se kartan nedan. (Klicka på den så går det lättare att läsa. Eller kolla på Google-kartan.)

/Gunilla

Miss att inte ha med Kyle senior

NEW YORK OK, allt kan inte få plats, som Ingvar Oldsberg säger i Expressen, men vilken miss att inte låta Sveriges första professor i kvinnohistoria, tillika mor till huvudrollsinnehavaren i Här är ditt liv, och ändå på plats i studion vara med i programmet. Det har varit total övervikt på nöjeskändisar bland alla gästerna, så en unik vetenskapskvinna som Gunhild Kyle som tydlign betytt så mycket för sin dotter hade väl kunnat få vara med på ett hörn.

/Gunilla