.JPG)
STOCKHOLM "Vi förstår inte vad du egentligen lever av?!" sade två rådgivare på min bank idag. Hm, det förstår ju inte jag heller alltid, men har man födgeni så har man.
Ikväll ordnade jag kvällens middag genom att krascha kalaset på Årets kock. I Stadshuset! Jag har varit i Stadshuset massvis av gånger, bland annat har jag guidat där – men att hamna på mingel i Gyllene salen och middag i Blå hallen har jag aldrig tidigare lyckats med. "Årets kock" är väl något av den svenska restaurangbranschens Oscars-gala, och jag tycker det var på tiden att se hur det funkade – men helt lyckad timing var det väl inte [plats här för att tjata om de eviga kvittona, packning och annat trist...].
Min idé var att bara ta en liten kvällspromenad och glida förbi evenemangets journalistbuffé en smula. Det visade sig dock att även vi journalister, tvärtemot vad som var sagt, var välkomna att delta i själva banketten, så plötsligt satt jag och mumsade goda rätter med så många tillbehör att jag inte ids skriva ner dem. Men ni kan ju läsa Gittos och Lisas IRL-rapportering på Taffel, t ex detta inlägg. Där avslöjas bland annat vem signaturen "Mandelmassenasse" är, om ni inte visste det.
Nå, det blev i alla fall en värdig vinnare: medialt begåvade Tom Sjöstedt är 2008 års kock. Honom kommer vi att få höra av en hel del under året!.
Bland de 900 gästerna märktes i övrigt: Maud Olofsson, Ulf Adelsohn, Lena Liljeroth Adelsohn, Camilla Thulin + Johan Rabaeus, Kristina Axén Olin, Marie Söderqvist, Magdalena Ribbing, Electrolux' Hans Fröberg – och hur många kockar som helst: Carl Jan Granqvist, Pontus Frithiof, Andreas Hedlund, Mathias Dahlgren...och allt vad de heter. Jag är inte särskilt insyltad i dessa kretsar och missade säkert massor av branschkändisar!
Uppdatering: Läs mer om tävlingen på Arlas Årets Kock-blogg.
/Gunilla
30 January 2008
29 January 2008
Nedräkning
STOCKHOLM Tyvärr blir det inte mycket av med vare sig middag, skärgårdsutflykter, konstverkstadsbesök med mina brorsdöttrar, Uppsalautflykt, utlovat Berns-mingel för alla vänner och bekanta som jag hade hoppats. Sorry! Hoppas ni kan förlåta mig. Jag är ju kronisk tidsoptimist. Men jag är väl snart här igen...
Vad har jag gjort de senaste dagarnadå? Hmmm... Jo, jag har ägnat mig åt många och långa intervjuer. (Rekordet slogs ikväll: fyra (4) timmar med en enda person!) Jag tycker att en av de främsta poängerna med att frilansa är att man kan ägna lång tid åt fältarbete, om man nu känner för det, i alla fall finns inga arbetsledare som sätter gränser. Och diverse halvtrista men nödvändiga ärenden, typ skomakarbesök – lite mer så'nt imorgon, och sedan far jag iväg.
En av alla saker jag tyvärr missar, och som jag verkligen skulle ha velat gå på är den förhandling som sker i Stockholms tingsrätt på torsdag (när jag flyger över Rügen, tror jag). Då ska nämligen Erica Lejonroos möta TV4. Jag har som bekant skrivit mycket om detta fall tidigare (sök på Lejonroos i sökfältet om ni vill se vad).
Denna gång blir det inget, men jag kommer förstås att följa allt som rapporteras. Lars Adaktusson har skrivit en riktigt bra krönika om Ericas fall i SvD: Mediegranskningen slog ett liv i spillror. Och Aftonbladet har storyn "TV4 förstörde hela min karriär".
Själv har jag – och Per Gudmundson – ju redan skrivit den berättelsen (se Pers blogg här). Jag hade en idé om en helt annan intervju som uppföljning nu. Men tyvärr tror jag inte att jag hade fått den tilltänkta intervjupersonen att ställa upp, och tyvärr har jag inte ens försökt på grund av den eviga tidsbristen. Hoppas någon annan kommer på samma idé. Det är mycket bra att denna fråga nu får en rättslig prövning.
/Gunilla
P S Någon som ska vara med på Årets kock imorgon? Jag hinner egentligen inte, men kanske slinker in som hastigast. Har grämt mig mycket för att jag inte ens kände till det i fjol.
Vad har jag gjort de senaste dagarnadå? Hmmm... Jo, jag har ägnat mig åt många och långa intervjuer. (Rekordet slogs ikväll: fyra (4) timmar med en enda person!) Jag tycker att en av de främsta poängerna med att frilansa är att man kan ägna lång tid åt fältarbete, om man nu känner för det, i alla fall finns inga arbetsledare som sätter gränser. Och diverse halvtrista men nödvändiga ärenden, typ skomakarbesök – lite mer så'nt imorgon, och sedan far jag iväg.
En av alla saker jag tyvärr missar, och som jag verkligen skulle ha velat gå på är den förhandling som sker i Stockholms tingsrätt på torsdag (när jag flyger över Rügen, tror jag). Då ska nämligen Erica Lejonroos möta TV4. Jag har som bekant skrivit mycket om detta fall tidigare (sök på Lejonroos i sökfältet om ni vill se vad).
Denna gång blir det inget, men jag kommer förstås att följa allt som rapporteras. Lars Adaktusson har skrivit en riktigt bra krönika om Ericas fall i SvD: Mediegranskningen slog ett liv i spillror. Och Aftonbladet har storyn "TV4 förstörde hela min karriär".
Själv har jag – och Per Gudmundson – ju redan skrivit den berättelsen (se Pers blogg här). Jag hade en idé om en helt annan intervju som uppföljning nu. Men tyvärr tror jag inte att jag hade fått den tilltänkta intervjupersonen att ställa upp, och tyvärr har jag inte ens försökt på grund av den eviga tidsbristen. Hoppas någon annan kommer på samma idé. Det är mycket bra att denna fråga nu får en rättslig prövning.
/Gunilla
P S Någon som ska vara med på Årets kock imorgon? Jag hinner egentligen inte, men kanske slinker in som hastigast. Har grämt mig mycket för att jag inte ens kände till det i fjol.
28 January 2008
27 January 2008
Clinton–Obama 2–2, men också 230–152
STOCKHOLM Flera medier talar om att det nu – efter gårdagens primärval i South Carolina – står 2–2 mellan Barack Obama och Hillary Clinton i demokraternas nomineringsstrid. Ett exempel är denna webb-TV-snutt.
Men det är ju missvisande, som vi konstaterade här för en tid sedan. Det intressanta är ställningen i antalet delegater och superdelegater. Och där leder Clinton präktigt, enligt CNN:
Edwards/Gunilla
Men det är ju missvisande, som vi konstaterade här för en tid sedan. Det intressanta är ställningen i antalet delegater och superdelegater. Och där leder Clinton präktigt, enligt CNN:
Clinton
230
Obama
152
61
Först till 2 025 vinner...
Bland republikanerna ser det ut så här, också enligt CNN:
Rejäl ledning för Mitt Romney, alltså. Trots att det är John McCain som nu har momentum och vind i seglen.
Men någon av dem (eller någon annan) måste upp i 1 191 delegater innan det är klart...vilket kan ta tid.
Och det gäller faktiskt även för demokraterna. BBC News förklarar varför det kan dröja innan det står klart vem av dem som blir årets presidentkandidat.
Först till 2 025 vinner...
Bland republikanerna ser det ut så här, också enligt CNN:
Romney
73
McCain
38
Huckabee
29
Paul
6
Rejäl ledning för Mitt Romney, alltså. Trots att det är John McCain som nu har momentum och vind i seglen.
Men någon av dem (eller någon annan) måste upp i 1 191 delegater innan det är klart...vilket kan ta tid.
Och det gäller faktiskt även för demokraterna. BBC News förklarar varför det kan dröja innan det står klart vem av dem som blir årets presidentkandidat.
Allmänintresse att veta vem KI-studenten var!
STOCKHOLM Ni måste läsa DN Söndags berättelse om cp-skadade Victoria Webster, som trots massivt motstånd från lärarkåren på Karolinska institutet lyckades utbilda sig till läkare – och som nu är Sveriges första läkare med specialistkompetens i akutsjukvård.
Oj, vilken story! Vilken envishet (av henne)! Så bra att KI verkat dra lärdomar av sina fördomar (genom att bjuda in Webster och andra handikappade, och låta dem berätta om sin tid på utbildningen).
En mer sorgesam historia är ju den om en annan före detta KI-student, tillika före detta morddömd.
Jag tyckte att det dilemmat var svårt att ta ställning till, för man fick så lite information i medierna.
Å ena sidan verkar det konstigt att staten alls ska utbilda en morddömd till ett jobb i förtroendebranschen; å andra sidan tycker jag att en brottsling som sonat sitt brott och avtjänat sitt straff måste få en rimlig chans att gå vidare i livet.
Men det var svårt att förstå vad fallet handlade om! Visserligen skrev tidningarna att mordet hade "karaktär av hatbrott", men det var så summariskt beskrivet (och inte precis framlyft; jag trodde länge att "det kanske finns förmildrande omständigheter, det kanske handlar om nå'n kille som för länge sedan dräpte sin styvfar för att denne torterat hans mor").
Det var först när jag läste New York Times' artikel om fallet som jag fattade – ja, rentav fick något av en aha-upplevelse. De har nämligen, till skillnad från sina svenska kolleger, namngett killen (texten har även publicerats i International Herald Tribune; nyhetsbyrån Associated Press har också skrivit).
Den morddömde f d medicinstudenten är Hampus Hellekant. Alltså den aktive nazist, som dömts för att ha deltagit i det mycket uppmärksammade mordet i Sätra 1999 på den fackligt aktive Björn Söderberg (som de dömda hävdade skett utan uppsåt, se Aftonbladets text under rättegången 2000). Och då tycker jag att saken hamnar i ett annat läge.
Nog är det svårt att konstruera regler så att en nazist eller före detta (?) nazist får yrkesförbud, även om utbildningsdepartementet nu tydligen försöker. Men medierna borde ha presenterat hela bilden – inklusive vem medicinstudenten är (inte nödvändigtvis med namn) och, framför allt, vad det spektakulära mordfallet handlade om. Här kan man väl verkligen tala om "allmänintresse"?!
SvD:s tillförordnade chefredaktör Mats-Eric Nilsson skrev nyligen om vad "allmänintresse" egentligen innebär. Det handlade i det fallet om namngivning eller ej av den så kallade operasångaren, misstänkt för våldtäkt (som ironiskt nog skulle ha skett några månader efter mordet på Björn Söderberg 1999 – händelserna är alltså kronologiskt parallella!). Mats-Eric Nilsson skrev:
En läkarstudent har ännu inte en förtroendeställning, han får bara en skattefinansierad utbildning för att kunna skaffa sig en. Diskussionen i höstas handlade förvisso en hel del om hur antagningen till KI gick till och om patienternas rätt att känna förtroende för sin läkare, se till exempel Anders Miltons inlägg på DN Debatt. Men det är ändå obegripligt att de stora medierna mörkat uppgifterna om vilken händelse som ligger bakom detta. Inte ens Läkartidningen skriver om nazismbakgrunden, åtminstone inte i denna artikel om den senaste händelseutvecklingen om avstängningen.
Sedan jag hade hade läst New York Times sökte och hittade jag förvisso uppgifter i svenska politiska nättidskrifter, nämligen Mana och Proletären, och på diverse bloggar.
Jag undrar verkligen hur de stora tidningarna tänkt när de undlåtit att berätta att fallet handlade om en av Björn Söderbergs mördare, och istället får det att låta som att det nu mest handlar om "felaktigheter" i gymnasiebetyget (som såvitt jag kan bedöma verkar vara genomförfalskat)?
Namngivningsfrågan måste rimligtvis ha diskuterats ingående av de ansvariga utgivarna, och jag antar att de kommit fram till att han sonat sitt straff et cetera. Men även om man inte ville skriva ut killens nya eller gamla namn borde det ändå ha kunnat bli en intressant diskussion om rehabilitering av nazister – tänk om det i detta fall faktiskt hade fungerat?! Incidenten på KI handlar ju om den större frågan hur samhället ska hantera personer med kriminellt och/eller nazistiskt förflutet. Och nog är man nyfiken på vad den utsparkade medicinstudenten ska ta sig till nu.
2002 hade Aftonbladet inga problem att vare sig namnge eller bildsätta en nyhet om Hampus Hellekant. Nu skriver de blott "[m]annen är i 30-årsåldern". Jag tycker det är intressant, inte minst eftersom trenden i allmänhet i medierna går mot alltfler namnpubliceringar.
Tyvärr tycker jag att det verkar som om killen är om ej längre nazist (fast det vet vi mediekonsumenter inget om) så åtminstone fullfjädrad psykopat. Enligt DN antogs han tack vare "en lyckad antagningsintervju". Uppenbarligen har han manipulerat den läkare och den psykiater som intervjuade honom i 45 minuter rejält (utöver de uppenbarligen genomförfalskade gymnasiebetygen).
Artiklarna i exempelvis DN och SvD har inte varit dåliga och okritiska, tvärtom. Men de har inte varit fullständiga.
Nog önskar man sig en rejäl belysning av hela fallet – med kritiska frågor till KI:s antagningsansvariga (inte bara den stackars rektorn, som jag tycker verkar ha hanterat fallet så gott hon kunnat) och med allsidig information till allmänheten om att det begångna brottet var mordet på Björn Söderberg.
Nu måste man läsa Proletären, bloggen Motkraft om Kommando Björn Söderberg och amerikansk press för att begripa storyn och KI:s juridiskt komplicerade dilemma. Är det inte lite underligt? Eller Mana, som skriver:
Alltså: ge denna story mycket mer plats än vad den hittills fått! Helst av allt skulle jag vilja läsa en lång intervju med the guy formerly known as Hampus Hellekant själv (jag har strukit hans nuvarande namn här, om han nu vill gå vidare med sitt liv...). Nej, jag vill se ett porträtt byggd på intervjuer med samtliga inblandade (utöver huvudpersonen själv exempelvis kriminalvårdare, KI-lärare, diverse anhöriga till både honom och Björn Söderberg – tutti).
Se det som en idé att ta över! Själv hinner jag inte göra detta, eftersom det knappast låter sig göras från USA – och det finns många journalister som är mycket duktigare än jag på att intervjua hatbrottslingar. Nå, förhoppningsvis är magasinsredaktionerna redan igång med fördjupningar.
Och kanske PO Yrsa Stenius skulle kunna skriva om detta, en uppföljning av det hon skrev om de åtalades förvirrade verklighetsbild i samband med Björn Söderberg-rättegången 2000 men nu ur ett pressetiskt perspektiv?!
Jag kanske har missat att det finns viktig bakgrundsinformation som redaktionerna tar hänsyn till, när de avstår från att publicera de uppgifter de rimligen har. Läs dock gärna den kritik mot Karolinska, som förekommer i en kommentar i Läkartidningen (läsaren Lars Nilsson).
Vad tycker ni – har de stora svenska nyhetsmedierna belyst KI-storyn på ett rimligt vis? Och hur har KI hanterat alltsammans?
Se för övrigt Syndikalisternas sajt till minne av Björn Söderberg.
Uppdatering I: Nu har jag upptäckt att SR P3:s Rond (sic) uppmärksammade det hela den 19 december, och även läste in en intervju som "Hampus Hellekant" hade gett till KI:s studentkårs tidning. Inte helt förvånande har han inte velat ge andra intervjuer.
Se Ronds sajt för samtal med en KI-student, samt med rektor Harriet Wallberg-Henriksson. (Inte heller där sägs vilket mord det handlade om, dock att det var nazistiskt betingat.) Se även Royas och Matildas blogg.
Uppdatering II:
Bloggen Mitt eget jävla Narnia (8 november): om att tycka att en morddömd måste få ha anses sonat sitt brott – men sedan ändra sig, efter insikten om vilket brottet var.
Blogge Bloggelito och flera av hans kommentatorer (20 november) står för principen att den som sonat sitt brott och frigivits har sonat sitt brott, och att en lämplighetsprövning vore godtycklig (sant).
Nå, nu lär den villkorliga frigivningen ryka och toppas med en urkundsförfalskning.
/Gunilla
P S Debatten med läsarkommentarer är livlig hos New York Times. Exempel:
Oj, vilken story! Vilken envishet (av henne)! Så bra att KI verkat dra lärdomar av sina fördomar (genom att bjuda in Webster och andra handikappade, och låta dem berätta om sin tid på utbildningen).
En mer sorgesam historia är ju den om en annan före detta KI-student, tillika före detta morddömd.
Jag tyckte att det dilemmat var svårt att ta ställning till, för man fick så lite information i medierna.
Å ena sidan verkar det konstigt att staten alls ska utbilda en morddömd till ett jobb i förtroendebranschen; å andra sidan tycker jag att en brottsling som sonat sitt brott och avtjänat sitt straff måste få en rimlig chans att gå vidare i livet.
Men det var svårt att förstå vad fallet handlade om! Visserligen skrev tidningarna att mordet hade "karaktär av hatbrott", men det var så summariskt beskrivet (och inte precis framlyft; jag trodde länge att "det kanske finns förmildrande omständigheter, det kanske handlar om nå'n kille som för länge sedan dräpte sin styvfar för att denne torterat hans mor").
Det var först när jag läste New York Times' artikel om fallet som jag fattade – ja, rentav fick något av en aha-upplevelse. De har nämligen, till skillnad från sina svenska kolleger, namngett killen (texten har även publicerats i International Herald Tribune; nyhetsbyrån Associated Press har också skrivit).
Den morddömde f d medicinstudenten är Hampus Hellekant. Alltså den aktive nazist, som dömts för att ha deltagit i det mycket uppmärksammade mordet i Sätra 1999 på den fackligt aktive Björn Söderberg (som de dömda hävdade skett utan uppsåt, se Aftonbladets text under rättegången 2000). Och då tycker jag att saken hamnar i ett annat läge.
Nog är det svårt att konstruera regler så att en nazist eller före detta (?) nazist får yrkesförbud, även om utbildningsdepartementet nu tydligen försöker. Men medierna borde ha presenterat hela bilden – inklusive vem medicinstudenten är (inte nödvändigtvis med namn) och, framför allt, vad det spektakulära mordfallet handlade om. Här kan man väl verkligen tala om "allmänintresse"?!
SvD:s tillförordnade chefredaktör Mats-Eric Nilsson skrev nyligen om vad "allmänintresse" egentligen innebär. Det handlade i det fallet om namngivning eller ej av den så kallade operasångaren, misstänkt för våldtäkt (som ironiskt nog skulle ha skett några månader efter mordet på Björn Söderberg 1999 – händelserna är alltså kronologiskt parallella!). Mats-Eric Nilsson skrev:
Men begreppet allmänintresse, som är centralt i den svenska pressetiken, betyder något annat än att många läsare kan tänkas vara nyfikna på kändisars privatliv.Så då förstår jag inte varför inte SvD åtminstone skriver att den omskrivne KI-studentens brott var nazistiskt betingat – nog vore det relevant för medborgarna att veta. Formuleringen är istället "mordet betraktades som ett hatbrott" och "mordet betraktas som ett så kallat hatbrott" med en generell beskrivning av vad det begreppet kan innebära – vilket mörkar vad det konkret i detta fall handlade om. Av vissa uppgifter att döma begick studenten dessutom brott i fängelset, så sent som 2005 och 2006 (jag har ej kollat upp detta).
Allmänintresset utgår i stället från vad som kan vara relevant för medborgaren. Ofta gäller det personer som i någon mening kan sägas ha en förtroendeställning – exempelvis politiker, företagsledare eller domare – som får sina namn i tidningen om de skulle begå brott.
En läkarstudent har ännu inte en förtroendeställning, han får bara en skattefinansierad utbildning för att kunna skaffa sig en. Diskussionen i höstas handlade förvisso en hel del om hur antagningen till KI gick till och om patienternas rätt att känna förtroende för sin läkare, se till exempel Anders Miltons inlägg på DN Debatt. Men det är ändå obegripligt att de stora medierna mörkat uppgifterna om vilken händelse som ligger bakom detta. Inte ens Läkartidningen skriver om nazismbakgrunden, åtminstone inte i denna artikel om den senaste händelseutvecklingen om avstängningen.
Sedan jag hade hade läst New York Times sökte och hittade jag förvisso uppgifter i svenska politiska nättidskrifter, nämligen Mana och Proletären, och på diverse bloggar.
Jag undrar verkligen hur de stora tidningarna tänkt när de undlåtit att berätta att fallet handlade om en av Björn Söderbergs mördare, och istället får det att låta som att det nu mest handlar om "felaktigheter" i gymnasiebetyget (som såvitt jag kan bedöma verkar vara genomförfalskat)?
Namngivningsfrågan måste rimligtvis ha diskuterats ingående av de ansvariga utgivarna, och jag antar att de kommit fram till att han sonat sitt straff et cetera. Men även om man inte ville skriva ut killens nya eller gamla namn borde det ändå ha kunnat bli en intressant diskussion om rehabilitering av nazister – tänk om det i detta fall faktiskt hade fungerat?! Incidenten på KI handlar ju om den större frågan hur samhället ska hantera personer med kriminellt och/eller nazistiskt förflutet. Och nog är man nyfiken på vad den utsparkade medicinstudenten ska ta sig till nu.
2002 hade Aftonbladet inga problem att vare sig namnge eller bildsätta en nyhet om Hampus Hellekant. Nu skriver de blott "[m]annen är i 30-årsåldern". Jag tycker det är intressant, inte minst eftersom trenden i allmänhet i medierna går mot alltfler namnpubliceringar.
Tyvärr tycker jag att det verkar som om killen är om ej längre nazist (fast det vet vi mediekonsumenter inget om) så åtminstone fullfjädrad psykopat. Enligt DN antogs han tack vare "en lyckad antagningsintervju". Uppenbarligen har han manipulerat den läkare och den psykiater som intervjuade honom i 45 minuter rejält (utöver de uppenbarligen genomförfalskade gymnasiebetygen).
Artiklarna i exempelvis DN och SvD har inte varit dåliga och okritiska, tvärtom. Men de har inte varit fullständiga.
Nog önskar man sig en rejäl belysning av hela fallet – med kritiska frågor till KI:s antagningsansvariga (inte bara den stackars rektorn, som jag tycker verkar ha hanterat fallet så gott hon kunnat) och med allsidig information till allmänheten om att det begångna brottet var mordet på Björn Söderberg.
Nu måste man läsa Proletären, bloggen Motkraft om Kommando Björn Söderberg och amerikansk press för att begripa storyn och KI:s juridiskt komplicerade dilemma. Är det inte lite underligt? Eller Mana, som skriver:
"...diskussionens ståndpunkter missar det väsentliga. Hampus Hellekant är nazist. En nazist kan inte anförtros läkaruppgifter eftersom nazister anser att bland andra fackföreningsfolk, handikappade, hbt-personer, invandrare, vänsterpolitiker och andra som inte motsvarar Hitlers övermänniskoideal inte ska ha rätten att leva. När Hellekant mördade Söderberg visade han att detta verkligen är hans uppfattning, och den rimmar inte med läkareden.Om Manas bild skulle vara felaktig skulle jag gärna vilja läsa det, i exempelvis SvD eller DN. Och vad menas med fomuleringarna i KI:s byråkratiskt formulerade pressmeddelande om "beslut av återkallande av plats på läkrprogrammet", nämligen: "I samband med att studenten skulle ut på praktik uppstod ett antal frågeställningar av både juridisk och etisk karaktär".
Hampus Hellekant har avtjänat sitt straff. Men han har inte tagit avstånd från gärningen, eller ideologin bakom den. Tvärtom har han ofta tagit ställning för nazismen under sin fängelsevistelse, enligt säkra källor. Det innebär att han, oavsett juridiken måste forsätta ses som en hatisk nazist som kan tänkas mörda igen ifall han får chansen.
Alltså: ge denna story mycket mer plats än vad den hittills fått! Helst av allt skulle jag vilja läsa en lång intervju med the guy formerly known as Hampus Hellekant själv (jag har strukit hans nuvarande namn här, om han nu vill gå vidare med sitt liv...). Nej, jag vill se ett porträtt byggd på intervjuer med samtliga inblandade (utöver huvudpersonen själv exempelvis kriminalvårdare, KI-lärare, diverse anhöriga till både honom och Björn Söderberg – tutti).
Se det som en idé att ta över! Själv hinner jag inte göra detta, eftersom det knappast låter sig göras från USA – och det finns många journalister som är mycket duktigare än jag på att intervjua hatbrottslingar. Nå, förhoppningsvis är magasinsredaktionerna redan igång med fördjupningar.
Och kanske PO Yrsa Stenius skulle kunna skriva om detta, en uppföljning av det hon skrev om de åtalades förvirrade verklighetsbild i samband med Björn Söderberg-rättegången 2000 men nu ur ett pressetiskt perspektiv?!
Jag kanske har missat att det finns viktig bakgrundsinformation som redaktionerna tar hänsyn till, när de avstår från att publicera de uppgifter de rimligen har. Läs dock gärna den kritik mot Karolinska, som förekommer i en kommentar i Läkartidningen (läsaren Lars Nilsson).
Vad tycker ni – har de stora svenska nyhetsmedierna belyst KI-storyn på ett rimligt vis? Och hur har KI hanterat alltsammans?
Se för övrigt Syndikalisternas sajt till minne av Björn Söderberg.
Uppdatering I: Nu har jag upptäckt att SR P3:s Rond (sic) uppmärksammade det hela den 19 december, och även läste in en intervju som "Hampus Hellekant" hade gett till KI:s studentkårs tidning. Inte helt förvånande har han inte velat ge andra intervjuer.
Se Ronds sajt för samtal med en KI-student, samt med rektor Harriet Wallberg-Henriksson. (Inte heller där sägs vilket mord det handlade om, dock att det var nazistiskt betingat.) Se även Royas och Matildas blogg.
Uppdatering II:
Bloggen Mitt eget jävla Narnia (8 november): om att tycka att en morddömd måste få ha anses sonat sitt brott – men sedan ändra sig, efter insikten om vilket brottet var.
Blogge Bloggelito och flera av hans kommentatorer (20 november) står för principen att den som sonat sitt brott och frigivits har sonat sitt brott, och att en lämplighetsprövning vore godtycklig (sant).
Nå, nu lär den villkorliga frigivningen ryka och toppas med en urkundsförfalskning.
/Gunilla
P S Debatten med läsarkommentarer är livlig hos New York Times. Exempel:
A Nazi sympathizer who shot a man seven times and was convicted of murder in 2000 is in med school in 2007? Maybe the Swedish criminal justice system should have made sure he was seperated from the rest of society for an extended period (prison), and then was supervised (parole). Maybe, to prevent future handwringing, the med school admissions department should vet their candidates a little better. As a personal matter, I prefer doctors who are not pro-Nazi murderers.
As a medical school admissions committee member there is always a constant struggle with what past transgressions are OK, and what pushes someone past the limit. We review documents and ask questions, so why someone failed to ask what this individual was doing for the previous 6 years, or why they were incarcerated is beyond me and an abrogation of the responsibility of being on an admissions committee.
Past crimes for which sentences have been served should not be used against people. Otherwise the sentence for the crime has not been served. It continues to be enforced, all through the life of the offender.
This guy may never treat patients. He may do research. He may be a wonderful doctor.
I think he should have been allowed to become a doctor. Isn't that the idea of the law? To be punished, and then be able to rejoin society? If you think of prison as a half way measure and that any past criminal must always be treated like one, what chance does he have to ever become anything but a criminal? This particular case in very unnerving because doctors have a huge responsibilities and power over their patients lives- but the usual protection measures were taken. He was reviewed by psychologists who found him to be as safe as anyone else admitted that year. Should he be treated as as a suspect because of his past crime when there is no indication that he is unsafe?
There is no law that prohibits him from becoming a doctor. It was norms and public opinion that dictated the response here, and that is the most disturbing part. Society should be governed by clear accepted laws, not by a vague feeling of moral outrage.
As a Swede, I cannot but report that Swedish media are most hush-hush in a case like this one. They do not mention Mr Svensson's name, nor that he has changed it, not that he was or is a Nazi, and, most remarkably, not that he was the one who killed Mr Söderberg, which was a very spectacular murder affair at the time. So, thank you N Y Times, for reporting this amazing news! According to newspapers here, Mr Svensson was expelled from The Karolinska Institutet because of some inconsistencies in his high-school marks, nothing else. As to the actual question, I say NO, convicted killers should not be allowed to become doctors.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Lyckas inte lägga in nedanstående i kommentarfältet, det ska stå som kommentar nummer 10...
Så här otydligt skrev några medier:
SR P1 Studio Ett den 7 november
"...klassas som ett så kallat hatbrott, det vill säga där rasism eller hat mot homosexuella funnits med i motivet".
(I diskussionen som följer diskuteras fallet som en möjlig solskenshistoria och exempel på en av kriminalvården rehabiliterad person; ingenting nämns om att brottslingen i fråga varit/är känd nazist; de medverkande verkar inte känna till det individuella fallet.)
TT den 7 november (text I):
"En man i 30-årsåldern som dömts till elva års fängelse för bland annat mord har antagits som student på läkarutbildningen vid Karolinska institutet i Solna, skriver Dagens Nyheter. Mordet betraktas som ett så kallat hatbrott.
Förutom gymnasiebehörighet och hög poäng på högskoleprovet ställs även krav på bland annat empatisk förmåga hos de sökande."
TT den 7 november (text II):
"Om reglerna ändras blir det i praktiken omöjligt för den läkarstuderande 31-åringen — som i början av 2000-talet dömdes till 11 års fängelse för ett uppmärksammat mord med hatbrottskaraktär — att få jobb efter sin examen."
TT den 24 januari:
"Studenten dömdes till elva års fängelse för ett mycket uppmärksammat mord med hatbrottskaraktär."
AB, DN och SvD som jag länkat till i själva inlägget hade liknande formuleringar. Men Dagens Medicin och de andra texter Leffe länkat till hade jag missat.
Jag vidhåller att det förändrar bilden av och diskussionen om fallet på ett avgörande sätt att man som del av "allmänheten" får veta att den morddömde var aktiv nazist. Självklart är det relevant vilket slags hatbrott det gällde, eftersom det relateras till läkarutbildning (människosyn etc).
Denna anonyme bloggkommentar kompletterar massmediernas bild:Hela den här debatten är absurd. Söderbergs familj straffas livet ut, och själv har jag varit pilotfallet i rättegången i 7 år om denna dödslistan. Man glömmer att det var 1 246 personer till på den förutom mej. Jag kan inte med ord beskriva vad det inneburit i 8 år nu för mej och mina barn, och det är helt säkert inte bättre för de andra offren. Fatta att vi är många som lever dagligen med de brott [X X] begått och att han försökt starta nya organisationer efter att han kom ut. Lev med larm, post traumatisk stress,mardrömmar, skyddad id, inte ens kunna teckna tfn abb, bevaka dina barn dag och natt och flytta runt år efter år som en flykting i sitt eget land och nu ska vi snart inte kunna gå till läkare heller längre. När står vi i rummet med dr mengele?Lite fler kommentarer, med alla möjliga infallsvinklar, för den som vill läsa mer:
Per Bauhn, SvD Kultur den 5 december
Åsa Nilsonne
(KI-lärare och en av XX:s lärare; skriver om fallets alla juridiska, moraliska och etiska komplikationer och redogör för svårigheterna för KI samt för att ha en oklanderlig läkarutbildningsantagning)
"Kan någon som är dömd för mord bli en bra doktor?"
83 kommentarer!
Nilsonne debatterar i Läkartidningen – se här, här och här.
Christian Diesen ifrågasätter begreppet "ställt utom allt rimligt tvivel" vad gäller bl a Sätramords-domen
26 January 2008
Obama hoppas på röster även om han vore prickig
STOCKHOLM Vill inte låta bitter, men nog borde jag vara i Charleston eller Columbia, South Carolina, nu. Väldigt spännande är det, och jag har min egen valvaka härhemma!
Verkar ju som att Barack Obama (nja, jag menar väljarna) ser till att hålla spänningen vid liv till Superdupertisdagen den 5 februari – och då räknar jag med att i alla fall vara på plats i USA. I New York, antar jag. Dessförinnan ska jag möjligen klara av ett nedslag i Little Rock, Arkansas, för att skriva om den amerikanska presidentvalskampanjen ur ett matlagningsperspektiv. Det, ni!
Tyvärr tror jag inte att Mike Huckabees kampanj håller sig så länge som till nästa helg – men kanske. Isåfall kan jag besöka hans och Bill Clintons hemstad Hope.
Barack Obama gör allt för att tona ned den s k rasfrågan:
/Gunilla
Verkar ju som att Barack Obama (nja, jag menar väljarna) ser till att hålla spänningen vid liv till Superdupertisdagen den 5 februari – och då räknar jag med att i alla fall vara på plats i USA. I New York, antar jag. Dessförinnan ska jag möjligen klara av ett nedslag i Little Rock, Arkansas, för att skriva om den amerikanska presidentvalskampanjen ur ett matlagningsperspektiv. Det, ni!
Tyvärr tror jag inte att Mike Huckabees kampanj håller sig så länge som till nästa helg – men kanske. Isåfall kan jag besöka hans och Bill Clintons hemstad Hope.
Barack Obama gör allt för att tona ned den s k rasfrågan:
"If I came to you and I had polka dots but you were convinced that I was going to put more money in your pockets and help you pay for college and keep America safe, you'd say, 'OK, I wish he didn't have polka dots, but I'm still voting for him."'Johan Ingerö skriver om demokraternas politiska historia i den amerikanska Södern. Mycket intressant! Men, utan att direkt ha varit i South Carolina, jag håller med kommentatorn Chall om att relationerna mellan vita och svarta knappast är så idylliska som Ingerö antyder.
/Gunilla
Södermalmsnytt skriver om Filter
STOCKHOLM Det är nog många j0urnalister som är nyfikna på kommande reportagemagasinet Filter. Låt mig citera Södermalmsnytt (som just dunsade ner på hallgolvet), vars reporter Per Cornell är hemmahos Ika Johannesson:
/Gunilla
Hade det här varit en intervju i tidningen Filter hade redaktör Johannesson låtit mig flytta in hos henne och hennes sambo Vejde i en vecka. Jag hade intervjuat alla som känner Ika och jag hade förmodligen bott ett dygn hos hennes föräldrar i Göteborg också.Ika Johannesson själv säger:
–Alla jag pratar med säger "äntligen, men det kommer aldrig att gå". Men det tror jag är fel. Vi har en stabil ekonomisk grund att stå på och om vi bara levererar en bra tidning kommer Filter att ha lång livslängd.
/Gunilla
Bong – 600 recensioner!
STOCKHOLM En aikidoinstruktörs dubbelliv som krogrecensent i Skåne och Köpenhamn skildras i en lååååååång text på egen hemsida här. Det är Sydsvenskans numera outade Bong som berättar om sitt decennium som smygätare (se även denna text om att testa ställen anonymt eller icke).
För er som inte vet det är Bong krogrecensenternas motsvarighet till sportkrönikörernas Jan Majlard – båda häcklas av mat- och fotbollsfantaster som älskar att frossa i deras språkgrodor. Läs mer hos Taffel, med kommentatorer eller Lisas gamla blogg. (Lisa skriver i en kommentar: "Jag tror nog att alla med rudimentär känsla för det svenska språket läser Bong med skräckblandad förtjusning. Först trodde jag att det var en parodi på oss ibland gräsligt krystade Gourmet-skribenter.")
Tydligen fick Bong/Stefan Stenudd herostratisk ryktbarhet genom att såga Petri Pumpa i Lund i mitten av 90-talet (något han skriver om i sin långa text).
Ah, jag får nostalgiska vibbar till mitt livs enda besök på den restaurangen! Jag fick följa med Nöjesguidens dåvarande och absolut icke-anonyme (apropå det Stenudd hävdar om tidningen) redaktionschef på testätning av diverse mat- och vinmenyer. Jag fick stå för taxin Malmö–Lund ToR och så stod Nöjesguiden för vår gissningsvis rätt rejäla nota.
En bra deal, på det hela taget, eftersom jag slapp både skriva och recensera utan kunde koncentrera mig på att vara hungrig sällskapsdam!
/Gunilla
För er som inte vet det är Bong krogrecensenternas motsvarighet till sportkrönikörernas Jan Majlard – båda häcklas av mat- och fotbollsfantaster som älskar att frossa i deras språkgrodor. Läs mer hos Taffel, med kommentatorer eller Lisas gamla blogg. (Lisa skriver i en kommentar: "Jag tror nog att alla med rudimentär känsla för det svenska språket läser Bong med skräckblandad förtjusning. Först trodde jag att det var en parodi på oss ibland gräsligt krystade Gourmet-skribenter.")
Tydligen fick Bong/Stefan Stenudd herostratisk ryktbarhet genom att såga Petri Pumpa i Lund i mitten av 90-talet (något han skriver om i sin långa text).
Ah, jag får nostalgiska vibbar till mitt livs enda besök på den restaurangen! Jag fick följa med Nöjesguidens dåvarande och absolut icke-anonyme (apropå det Stenudd hävdar om tidningen) redaktionschef på testätning av diverse mat- och vinmenyer. Jag fick stå för taxin Malmö–Lund ToR och så stod Nöjesguiden för vår gissningsvis rätt rejäla nota.
En bra deal, på det hela taget, eftersom jag slapp både skriva och recensera utan kunde koncentrera mig på att vara hungrig sällskapsdam!
/Gunilla
Vårkänslor
STOCKHOLM De senaste månaderna har jag varit allmänt missmodig över journalistikens förfall och branschens usla framtidsutsikter. Det är jag inte längre!
Det ser mer illa ut när man från New York konfronteras med webbjournalistik som ofta verkar göras enligt tesen "hellre snabbt än bra" eller knappt hör av sina redaktörer – och så har det varit så eländigt med höstens alla mediedebatter.
På plats i Stockholm har jag exempelvis kunnat notera den enormt upptrappade ambitionsnivån Svenska Dagbladet lyckats hålla i sina pappersblaskor, särskilt på helgerna (jämfört med hur tunt det kunde vara när tidningen var som mest på fallrepet för ett antal år sedan).
Dessutom har jag mött flera redaktörer som verkligen är publicister långt ut i fingerspetsarna, och som har kommit med den ena fantastiska porträtt- och reportageidén efter den andra. En av dem talade om att det helt enkelt råder en backlash, att det finns ett sug efter kvalitativ
journalistik. Åtminstone att publicera – läsarintresset visste vi nog mindre om.
Så jag är hoppfull inför våren. Särskilt om åtminstone en del av alla de saker jag och olika redaktörer talat om på sistone – reportageämnen jag brinner för och tycker att jag har viss koll på; utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det handlar om bland annat amerikansk politik, mat och Förenta Nationerna – blir av.
/Gunilla
Det ser mer illa ut när man från New York konfronteras med webbjournalistik som ofta verkar göras enligt tesen "hellre snabbt än bra" eller knappt hör av sina redaktörer – och så har det varit så eländigt med höstens alla mediedebatter.
På plats i Stockholm har jag exempelvis kunnat notera den enormt upptrappade ambitionsnivån Svenska Dagbladet lyckats hålla i sina pappersblaskor, särskilt på helgerna (jämfört med hur tunt det kunde vara när tidningen var som mest på fallrepet för ett antal år sedan).
Dessutom har jag mött flera redaktörer som verkligen är publicister långt ut i fingerspetsarna, och som har kommit med den ena fantastiska porträtt- och reportageidén efter den andra. En av dem talade om att det helt enkelt råder en backlash, att det finns ett sug efter kvalitativ
journalistik. Åtminstone att publicera – läsarintresset visste vi nog mindre om.
Så jag är hoppfull inför våren. Särskilt om åtminstone en del av alla de saker jag och olika redaktörer talat om på sistone – reportageämnen jag brinner för och tycker att jag har viss koll på; utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det handlar om bland annat amerikansk politik, mat och Förenta Nationerna – blir av.
/Gunilla
25 January 2008
Efterlyses: Leffe
STOCKHOLM Leffe, om du läser detta, får jag be dig kontakta mig direkt på gak62 at columbia punkt edu?! Jag vet ju inte alls vem du är eller vad du sysslar med, men misstänker att dina synpunkter skulle vara värdefulla för en artikel jag förbereder. Eller så kanske du vet någon jag borde intervjua. Hör gärna av dig snart! Har ont om tid kvar i Stockholm och försöker få en massa saker att falla på plats samtidigt.
/Gunilla
/Gunilla
23 January 2008
Det regnar manna
STOCKHOLM Fick precis ett mail från en kompis i New York som undrar om jag inte vill följa med honom till Filippinerna och gå på bröllop om ett par veckor.
"Flygbiljetten kostar bara cirka 8 000:–, och att vara där är ju praktiskt taget gratis!".
Ehum, ja, det vore kul, men jag borde ju faktiskt sitta på min bak i Harlem och jobba. Plus att jag fortfarande är pank. Men, det är samtidigt så lockande att jag inte genast kunde avskriva förslaget...
Inte nog med det stiliga erbjudandet. Häromveckan kom en inbjudan till en fantastisk pressresa med de mest fantastiska lifestyle-evenemang (konstnärliga, kulinariska och alpina aktiviteter). I Kazakhstan, av alla ställen!
Men, inbjudan var inte personlig utan riktade sig mest till brittiska och amerikanska journalister. Jag överväger allvarligt, som trogna läsare av bloggen vet, att överge min präktiga antimutresepolicy och liksom bara "go with the flow". Fast det underlättar om man skriver för amerikanska lifestyle-tidningar. Skulle gärna vilja hamna i Astana någon gång.
Har även fått aningen mer personliga inbjudningar till pressresor i Antarktis och Peru. Inget klart ännu alls. Det är dyrt att åka på sådana här grejer, även om delar av programmen blir kostnadsfria (and there is no such thing as a free lunch ens där). Flygbiljetten dit åker man ju på att betala själv, och det är mycket pengar (särskilt när man, som just nu, inte har några). Alltså får jag alltså antingen tacka nej till alla fina erbjudanden, har liksom ingen sked till mannan.
Annars försöker jag komma iväg till ... Arkansas. Mer information här ifall detta blir av, isåfall redan i början av februari!
En resa till Kalifornien tror jag också blir av under våren. Det är nog faktiskt det mest realistiska av allt. Där har jag varit massvis med gånger, men det var några år sedan.
Anledningen är ett porträtt som ska göras, av en person som varit banbrytande inom sitt gebiet och som jag faktiskt velat intervjua i tio år (sedan första gången jag var i San Francisco) och som jag fick en beställning på häromdagen. Hurra!
Men jag behöver fler uppslag och idéer, för idealt sett gör man uppemot tio jobb på en reportageresa. Så tipsa gärna framöver om intressanta grejer jag skulle kunna göra något av i The Bay Area (t ex San Francisco, Berkeley, Palo Alto). Detta kan komma att ske först i april eller så.
Kan också hända att jag – isåfall för första gången – i samma veva åker till Las Vegas eller till norra Kaliforniens kust, kanske rentav mot Oregon och Washington. (Patrick W, om du läser detta – det där som börjar på K står redan näst högst på min idélista!)
Bra Arkansas-idéer vore för den delen också välkomna, om den resan blir av vore det kul att göra något substaniellt på plats i Little Rock-trakten. Kan bli mitt livs enda resa till Arkansas. Misstänker att det är lite överspelat att besöka Hope, för snart har nog Mike Huckabees kandidatur smält ihop.
Tja, som ni märker finns det många resplaner som svävar omkring i skallen. Men som ni märkte blev de förra, gällande januari, inte alls av. Tur det, jag skulle väl hamna på någon miljöorganisations lista över "most wanted klimatbovar" om alla resor jag svamlar om bleve av. Den senaste månaden har jag som längst bort varit i Saltsjöbaden (i söndags).
Men Libyen, Georgien, Iran och de andra länderna vi diskuterat då blir säkert av någon gång. Och ska man någon gång fara till Filippinerna verkar väl ett bröllop vara en god anledning.
/Gunilla
"Flygbiljetten kostar bara cirka 8 000:–, och att vara där är ju praktiskt taget gratis!".
Ehum, ja, det vore kul, men jag borde ju faktiskt sitta på min bak i Harlem och jobba. Plus att jag fortfarande är pank. Men, det är samtidigt så lockande att jag inte genast kunde avskriva förslaget...
Inte nog med det stiliga erbjudandet. Häromveckan kom en inbjudan till en fantastisk pressresa med de mest fantastiska lifestyle-evenemang (konstnärliga, kulinariska och alpina aktiviteter). I Kazakhstan, av alla ställen!
Men, inbjudan var inte personlig utan riktade sig mest till brittiska och amerikanska journalister. Jag överväger allvarligt, som trogna läsare av bloggen vet, att överge min präktiga antimutresepolicy och liksom bara "go with the flow". Fast det underlättar om man skriver för amerikanska lifestyle-tidningar. Skulle gärna vilja hamna i Astana någon gång.
Har även fått aningen mer personliga inbjudningar till pressresor i Antarktis och Peru. Inget klart ännu alls. Det är dyrt att åka på sådana här grejer, även om delar av programmen blir kostnadsfria (and there is no such thing as a free lunch ens där). Flygbiljetten dit åker man ju på att betala själv, och det är mycket pengar (särskilt när man, som just nu, inte har några). Alltså får jag alltså antingen tacka nej till alla fina erbjudanden, har liksom ingen sked till mannan.
Annars försöker jag komma iväg till ... Arkansas. Mer information här ifall detta blir av, isåfall redan i början av februari!
En resa till Kalifornien tror jag också blir av under våren. Det är nog faktiskt det mest realistiska av allt. Där har jag varit massvis med gånger, men det var några år sedan.
Anledningen är ett porträtt som ska göras, av en person som varit banbrytande inom sitt gebiet och som jag faktiskt velat intervjua i tio år (sedan första gången jag var i San Francisco) och som jag fick en beställning på häromdagen. Hurra!
Men jag behöver fler uppslag och idéer, för idealt sett gör man uppemot tio jobb på en reportageresa. Så tipsa gärna framöver om intressanta grejer jag skulle kunna göra något av i The Bay Area (t ex San Francisco, Berkeley, Palo Alto). Detta kan komma att ske först i april eller så.
Kan också hända att jag – isåfall för första gången – i samma veva åker till Las Vegas eller till norra Kaliforniens kust, kanske rentav mot Oregon och Washington. (Patrick W, om du läser detta – det där som börjar på K står redan näst högst på min idélista!)
Bra Arkansas-idéer vore för den delen också välkomna, om den resan blir av vore det kul att göra något substaniellt på plats i Little Rock-trakten. Kan bli mitt livs enda resa till Arkansas. Misstänker att det är lite överspelat att besöka Hope, för snart har nog Mike Huckabees kandidatur smält ihop.
Tja, som ni märker finns det många resplaner som svävar omkring i skallen. Men som ni märkte blev de förra, gällande januari, inte alls av. Tur det, jag skulle väl hamna på någon miljöorganisations lista över "most wanted klimatbovar" om alla resor jag svamlar om bleve av. Den senaste månaden har jag som längst bort varit i Saltsjöbaden (i söndags).
Men Libyen, Georgien, Iran och de andra länderna vi diskuterat då blir säkert av någon gång. Och ska man någon gång fara till Filippinerna verkar väl ett bröllop vara en god anledning.
/Gunilla
22 January 2008
ADHD light
STOCKHOLM Idag var jag på Åhléns och handlade och blev alldeles vimmelkantig. Först av alla märkningar och certifieringar av kaffesorterna (jag trodde det fanns många varianter i USA, men det var ett intet mot detta). Vad sägs om denna slogan, från Gevalia, tror jag: "Utrota världens fattigdom på kafferasten!". Oh, om det vore så enkelt.
Just nu finns det mycket att läsa apropå rättvisemärkningar av kaffe, se exempelvis Neo blogg med kommentar och det fina Guatemala-reportaget i SvD häromsöndagen (ej på nätet, vad jag kan se). SvD-repet visade situationen för de centralamerikanska kaffeodlare som anpassat sin odling till certifieringsorganisationernas krav, men ändå inte får mer betalt än gällande världsmarknadspriser.
Sedan blev jag lika vimmelkantig framför tidningsstället. Hur kan det finnas så många hälso-, mat-, rese-, inrednings- och familjetidningar på den trots allt lilla, svenska marknaden?! Jag begriper det inte.
Jag smygläste artiklarna i en av dem och blev återigen påmind om den diagnos jag för några år sedan ställde på mig själv: solklart fall av ADHD, med koncentrationssvårigheter, antisocial personlighetsstörning och allt. Fast ett lindrigt sådant, tror jag. Eller så bara inbillar jag mig.
/Gunilla
Just nu finns det mycket att läsa apropå rättvisemärkningar av kaffe, se exempelvis Neo blogg med kommentar och det fina Guatemala-reportaget i SvD häromsöndagen (ej på nätet, vad jag kan se). SvD-repet visade situationen för de centralamerikanska kaffeodlare som anpassat sin odling till certifieringsorganisationernas krav, men ändå inte får mer betalt än gällande världsmarknadspriser.
Sedan blev jag lika vimmelkantig framför tidningsstället. Hur kan det finnas så många hälso-, mat-, rese-, inrednings- och familjetidningar på den trots allt lilla, svenska marknaden?! Jag begriper det inte.
Jag smygläste artiklarna i en av dem och blev återigen påmind om den diagnos jag för några år sedan ställde på mig själv: solklart fall av ADHD, med koncentrationssvårigheter, antisocial personlighetsstörning och allt. Fast ett lindrigt sådant, tror jag. Eller så bara inbillar jag mig.
/Gunilla
Dåligt bloggsamvete och andra dåliga samveten
STOCKHOLM Igår fick jag ett meddelande från en väninna som jag tror var sårad över att jag inte hade hört av mig under min tid här. Det är möjligt att hon hade skrivit mail som jag inte fått, jag vet inte.
Jag fick dåligt samvete resten av dagen, inte så mycket för att jag inte hade kontaktat just henne som över alla som jag inte kontaktat.
Ägnade hela måndagen åt att fundera över alla det inte blivit av att ringa: en kompis som jag känt i 25 år och vars pappa dog nyligen, en relativt nybliven tvillingmamma i bekantskapskretsen, en av mina favvokompisar från New York som nyligen flyttat hem till Stockhom och som skrivit flera fina mail jag inte lyckats besvara på något vettigt sätt, en äldre dam som levt ett mycket spännande liv och som jag intervjuade för flera år sedan och som jag verkligen skulle vilja hälsa på (i Uppsala), fina L och hennes familj i grannkvarteret som det inte blivit av att träffa annat än när jag spontant studsade in på glögg i tio minuter på julaftonen – och så vidare, och så vidare.
Men jag tillät mig inte att göra något åt det dåliga samvetet genom att exempelvis ringa någon av alla dessa – för jag har ju tre miljoner intervjuer att boka och göra till diverse artiklar vars deadlines närmar sig med stormsteg, fyra års (typ) kvitton som måste sorteras (ja, jag vet att ni hört detta förut), tjänstemän och redaktörer och bokföringskonsulter att träffa, och allehanda andra plikter att ta itu med (vindsröjning och annat skoj).
Fast istället för att ta itu med detta och liksom börja beta av listan har jag de senaste veckorna varit helt handlingsförlamad, får absolut ingenting gjort (under hela "jullovet" har jag knappt läst en enda bok eller ett enda magasin, trots att jag har travar med riktigt intressanta och lockande publikationer). Vad gör jag då? Förutom att ägna mig åt allehanda och extremt tidsödande strul (räkningar som ska betalas på andra sidan Atlanten, sladdar som trasslar, hyresgäster som trilskas, pengar som inte finns, nycklar som förvinner och så'nt). Jo, lagar mat.
Dags att börja fokusera på det jag trots allt fått gjort: lite besök på restauranger, kaféer och barer, och en hel del skön och stundtals meditativ matlagning hemmavid. Och så har jag gått på ett och annat Stockholmsevenemang. Och sovit mycket. Och jodå, gjort några intervjuer. Och träffat massvis med redaktörer. (Idag fick jag några nya beställningar, varav ett riktigt drömuppdrag. Nämligen ett porträtt av en person bosatt någonstans på amerikanska västkusten som jag velat intervjua i flera år – men jag har inte riktigt tänkt på att sälja in henne till just denna tidning, i det enkla och klockrena format som redaktörerna nu hade klurat ut på egen hand.)
Och i söndags var jag med mina föräldrar hela dagen. Av allt det vi gjorde vill jag verkligen rekommendera ett besök i Isaac Grünewald-villan i Saltsjöbaden. Fantastiskt! Jag och mamma blev insläppta i somliga salonger som normalt inte visas för besökare – otroliga jugendinredda rum, som var museum och privat hem på en och samma gång. Titta på bilderna får ni se. Jag var så tagen att jag glömde berätta för ägaren att jag nyligen skrivit en artikel från New York om en byggnad av samme arkitekt, Ferdinand Boberg (byggnaden finns dock i Borlänge).
Hoppas att ni inte blivit stressade över min dåliga samvete-ångest. Men dit hör givetvis även bloggen, och alla icke-inlägg om min dator och mina inneboende och annat som jag lovat. Ha förresten inte för höga förväntningar på de berättelserna – de är inte sååå spännande, men det är klart att ni ska få ett avslut!
Lite bra läsning om bloggar finns på Dagens Story, en text av Rolf van den Brink. Provcitat som jag valt för att de berättar om min inställning till mitt eget bloggande (annars handlar det mycket om bloggen som experimentverkstad för författare och hur de använder bloggen själva):
Peter Englund: "ett sätt att göra sig av med en massa överskottsreflektioner och överskottsintryck som annars inte går in i det jag gör (– – –) ett slags kvasidagbok. Jag tycker själv det är roligt att titta i arkivet och tänk, ja just det."
"Det får inte vara för mycket tvång. Bloggandet ska vara ångestfritt och anspråkslöst."
Bodil Malmsten: "Jag hoppas inte uppnå något, jag pratar högt för mig själv."
Sigge Eklund: "Vardagen blev laddad. Allt jag var med om var potentiella blogginlägg."
/Gunilla
P S Har haft visst Internetstrul hemma idag, så vissa mail jag skrev på morgonen har inte gått iväg. Kommer nästa gång jag har en vettig uppkoppling via en server som tillåter att jag skickar köade mail genom den (vilket jag inte har just nu).
Jag fick dåligt samvete resten av dagen, inte så mycket för att jag inte hade kontaktat just henne som över alla som jag inte kontaktat.
Ägnade hela måndagen åt att fundera över alla det inte blivit av att ringa: en kompis som jag känt i 25 år och vars pappa dog nyligen, en relativt nybliven tvillingmamma i bekantskapskretsen, en av mina favvokompisar från New York som nyligen flyttat hem till Stockhom och som skrivit flera fina mail jag inte lyckats besvara på något vettigt sätt, en äldre dam som levt ett mycket spännande liv och som jag intervjuade för flera år sedan och som jag verkligen skulle vilja hälsa på (i Uppsala), fina L och hennes familj i grannkvarteret som det inte blivit av att träffa annat än när jag spontant studsade in på glögg i tio minuter på julaftonen – och så vidare, och så vidare.
Men jag tillät mig inte att göra något åt det dåliga samvetet genom att exempelvis ringa någon av alla dessa – för jag har ju tre miljoner intervjuer att boka och göra till diverse artiklar vars deadlines närmar sig med stormsteg, fyra års (typ) kvitton som måste sorteras (ja, jag vet att ni hört detta förut), tjänstemän och redaktörer och bokföringskonsulter att träffa, och allehanda andra plikter att ta itu med (vindsröjning och annat skoj).
Fast istället för att ta itu med detta och liksom börja beta av listan har jag de senaste veckorna varit helt handlingsförlamad, får absolut ingenting gjort (under hela "jullovet" har jag knappt läst en enda bok eller ett enda magasin, trots att jag har travar med riktigt intressanta och lockande publikationer). Vad gör jag då? Förutom att ägna mig åt allehanda och extremt tidsödande strul (räkningar som ska betalas på andra sidan Atlanten, sladdar som trasslar, hyresgäster som trilskas, pengar som inte finns, nycklar som förvinner och så'nt). Jo, lagar mat.
Dags att börja fokusera på det jag trots allt fått gjort: lite besök på restauranger, kaféer och barer, och en hel del skön och stundtals meditativ matlagning hemmavid. Och så har jag gått på ett och annat Stockholmsevenemang. Och sovit mycket. Och jodå, gjort några intervjuer. Och träffat massvis med redaktörer. (Idag fick jag några nya beställningar, varav ett riktigt drömuppdrag. Nämligen ett porträtt av en person bosatt någonstans på amerikanska västkusten som jag velat intervjua i flera år – men jag har inte riktigt tänkt på att sälja in henne till just denna tidning, i det enkla och klockrena format som redaktörerna nu hade klurat ut på egen hand.)
Och i söndags var jag med mina föräldrar hela dagen. Av allt det vi gjorde vill jag verkligen rekommendera ett besök i Isaac Grünewald-villan i Saltsjöbaden. Fantastiskt! Jag och mamma blev insläppta i somliga salonger som normalt inte visas för besökare – otroliga jugendinredda rum, som var museum och privat hem på en och samma gång. Titta på bilderna får ni se. Jag var så tagen att jag glömde berätta för ägaren att jag nyligen skrivit en artikel från New York om en byggnad av samme arkitekt, Ferdinand Boberg (byggnaden finns dock i Borlänge).
Hoppas att ni inte blivit stressade över min dåliga samvete-ångest. Men dit hör givetvis även bloggen, och alla icke-inlägg om min dator och mina inneboende och annat som jag lovat. Ha förresten inte för höga förväntningar på de berättelserna – de är inte sååå spännande, men det är klart att ni ska få ett avslut!
Lite bra läsning om bloggar finns på Dagens Story, en text av Rolf van den Brink. Provcitat som jag valt för att de berättar om min inställning till mitt eget bloggande (annars handlar det mycket om bloggen som experimentverkstad för författare och hur de använder bloggen själva):
Peter Englund: "ett sätt att göra sig av med en massa överskottsreflektioner och överskottsintryck som annars inte går in i det jag gör (– – –) ett slags kvasidagbok. Jag tycker själv det är roligt att titta i arkivet och tänk, ja just det."
"Det får inte vara för mycket tvång. Bloggandet ska vara ångestfritt och anspråkslöst."
Bodil Malmsten: "Jag hoppas inte uppnå något, jag pratar högt för mig själv."
Sigge Eklund: "Vardagen blev laddad. Allt jag var med om var potentiella blogginlägg."
/Gunilla
P S Har haft visst Internetstrul hemma idag, så vissa mail jag skrev på morgonen har inte gått iväg. Kommer nästa gång jag har en vettig uppkoppling via en server som tillåter att jag skickar köade mail genom den (vilket jag inte har just nu).
16 January 2008
"...entitled to equal rights as to marriage..."
Ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagen av FN:s generalförsamling den 10 december 1948:
Article 16
(1) Men and women of full age, without any limitation due to race, nationality or religion, have the right to marry and to found a family. They are entitled to equal rights as to marriage, during marriage and at its dissolution.
(2) Marriage shall be entered into only with the free and full consent of the intending spouses.
(3) The family is the natural and fundamental group unit of society and is entitled to protection by society and the State.
Jag gissar att formuleringarna i artikel 16 tar sikte på att motverka tvångsgifte och strukturell diskriminering såsom nationell lagstiftning vad gäller just ras, nationalitet och religion.
Men det är ändå slående att den kloka skara människorättsjurister som 1948 formulerade detta lyckades skriva så att alla män och kvinnor tillförsäkras rätten att gifta sig, utan att påstå att det måste ske med någon av motsatt kön.
Observera alltså att det inte står att det är OK med "any limitation due to gender". Per Schlingmann har visat att han fattar det, när han klockrent skriver:
"...alla människor är unika, har samma människovärde och ska vara lika inför lagen. Vårt [moderaternas] mål är ganska enkelt: att alla utifrån egen bakgrund, social status, kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung ska ha samma rätt att välja sitt eget liv."Samma andemening som i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna, alltså. (Undrar hur de betedde sig för att tysta moderaterna classic i denna fråga, den debatten har i alla fall jag missat.)
Jag har inte sett att någon kristdemokrat fått frågor om hur de tycker att deras motstånd mot en förändring av äktenskapsbalken rimmar med FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna? Och varför de inte vill stimulera fler trygga familjebildningar är en annan gåta.
Läs även Ensamma mammans (19 januari) och Johan Ingerös inlägg i frågan.
Uppdatering: "Bevara äktenskapet" tolkar FN-texten annorlunda än jag gör.
/Gunilla
15 January 2008
På party med Percy
STOCKHOLM Om ni undrar hur den pseudo-indiska klänning som jag berättat om ser ut så kan ni kolla på den tredje bilden nerifrån här. Den orangeklädda figur med röda strumpor som står och stirrar på Percy Barnevik är alltså jag.
En vacker dag dyker jag också upp i Tamil Nadu! Eller i nordöstra Brasilien.
Mer om evenemanget och verksamheten i Hand in Hand i E24 samt i Hannas blogg.
/Gunilla
En vacker dag dyker jag också upp i Tamil Nadu! Eller i nordöstra Brasilien.
Mer om evenemanget och verksamheten i Hand in Hand i E24 samt i Hannas blogg.
/Gunilla
Gunillas ceviche-recept
Cirka 6 portioner:
• Fisk och skaldjur, ungefär lika delar av
– gösfilé (c:a 150 g)
– uerfilé (dito)
– tonfisk (1 kotlett)
– pilgrimsmusslor (3–6 st)
• Chilifrukter av olika färger (orange habanero, grön, röd och gul), 1/3–1/2 av vardera; finstrimlad
• Färsk koriander, 1 knippe/kruka; finhackad
• 5 vitlöksklyftor; finstrimlad
• Salt och peppar
• Grönländska räkor (”stora” från frysdisken; tinade och skalade; c:a 15 st)
• ≈1 dl pressad lime (eller limejuice på flaska)
• 1 rödlök (finhackas el strimlas)
• 1 mango (tärnas)
• 1 decimeter gurka (tärnas)
• 1 apelsin (tärnas)
• 1 passionsfrukt, inkråmet
• ≈0,5 dl olivolja (med citron)
1. Skär fisken och pilgrimsmusslorna i små kuber, kanske 1 x 1 cm eller lite större. Blanda med chilifrukterna, koriander och vitlök. Salta och peppra. Ställ kallt i minst 30 minuter.
2. Blanda ner räkor, rödlök, limesaft, mango, gurka, apelsin och passionsfrukt i fiskblandningen. Slå över olivoljan. Låt dra i minst 10 minuter.
3. Servera i glas. Dekorera varje glas med exempelvis en limeskiva eller några korianderblad.
• Fisk och skaldjur, ungefär lika delar av
– gösfilé (c:a 150 g)
– uerfilé (dito)
– tonfisk (1 kotlett)
– pilgrimsmusslor (3–6 st)
• Chilifrukter av olika färger (orange habanero, grön, röd och gul), 1/3–1/2 av vardera; finstrimlad
• Färsk koriander, 1 knippe/kruka; finhackad
• 5 vitlöksklyftor; finstrimlad
• Salt och peppar
• Grönländska räkor (”stora” från frysdisken; tinade och skalade; c:a 15 st)
• ≈1 dl pressad lime (eller limejuice på flaska)
• 1 rödlök (finhackas el strimlas)
• 1 mango (tärnas)
• 1 decimeter gurka (tärnas)
• 1 apelsin (tärnas)
• 1 passionsfrukt, inkråmet
• ≈0,5 dl olivolja (med citron)
1. Skär fisken och pilgrimsmusslorna i små kuber, kanske 1 x 1 cm eller lite större. Blanda med chilifrukterna, koriander och vitlök. Salta och peppra. Ställ kallt i minst 30 minuter.
2. Blanda ner räkor, rödlök, limesaft, mango, gurka, apelsin och passionsfrukt i fiskblandningen. Slå över olivoljan. Låt dra i minst 10 minuter.
3. Servera i glas. Dekorera varje glas med exempelvis en limeskiva eller några korianderblad.
14 January 2008
Pressfotosajt på g
STOCKHOLM Ny sajt att hålla koll på för alla som är intresserade av pressfotografi! Kommer snart: http://www.fotojournalistik.se.
/Gunilla
/Gunilla
Location, location, location
STOCKHOLM Ibland erbjuder nyhetsfabriken en liten automatisk "juxtaposition" i flödet. Från Nyhetsdygnet på SvD:s hemsida:
/Gunilla
/Gunilla
Läsarfråga om tipspengar
Gunilla, du som är journalist, vad är en "nyhet" värd om man betalar 50 000 kr för den? Borde inte den uppgiften finnas med i artikeln, med beloppet angivet, på samma sätt som du hävdar för sponsrade resor/reportage? Vad får ni lära er om det i utbildningen och följer journalisterna (generellt sett; alla agerar inte lika) det ni får lära er i det avseendet? Jäkligt nyfiken ...
/Stefan
Snabbt ihoprafsat svar innan jag tar itu med mina disk- och kvittoberg:
Jag antar att du syftar på Peter Wennblads texter i Neo och SvD Brännpunkt (jag har läst båda tidningarna, på papper) om kvällspressens hyckleri när de betalar tipspengar utan att lämna kontrolluppgifter till Skatteverket.
Du har helt rätt i det du antyder, att en nyhets eller berättelses värde devalveras rejält när en redaktion betalar för den. Av främst den anledningen sitter det i många journalisters ryggmärgar att man aldrig, aldrig, aldrig betalar en uppgiftslämnare.
Det blir ju omöjligt att värdera trovärdigheten i alla detaljer, om det finns minsta anledning att tro att en berättelse bättras på för att bli mer värd i pengar. (Värderingen kan i och för sig vara knepig även utan tipspengar, och en uppgiftslämnare kan ju drivas av andra saker – t ex att få sätta dit någon eller att hamna i tidningen – och jag utgår från att de redaktioner som håller på så här tycker att de kan kontrollera berättelserna de köper tillräckligt.)
Uppdatering: Läs Mårten Schultz' kommentar om hur meddelarfriheten och skattelagstiftningen krockar, med kritiska invändningar mot Wennblads resonemang, och hans debattartikel i SvD hösten 2003 om hur checkblocksjournalistik skadar förundersökningar och sätter rättssäkerheten ur spel.
Utvikning: Själv har jag gett intervjupersoner lite pengar i några enstaka undantagsfall. Det har då handlat om fattiga människor i länder som Haiti, som delat med sig av mycket tid för att jag skulle få mina stories – tid som de annars hade kunnat använda till att skaffa inkomster till sin försörjning. Men det har då absolut inte varit fråga om någon i förhand uppgjord "deal", utan jag har kanske i efterhand valt att lämna en slant för att en mamma skulle kunna köpa något till barnen.
Även om jag står för de få betalningar jag gjort – till enstaka personer/familjer – har jag tänkt mycket på problematiken. Det är lätt att tänka sig in i situationer där mindre nogräknade individer i kris- och konflikthärdar tjänar ansenliga hackor för att servera dramatiska stories till influgna murvlar i behov av material (win–win...) – och även i mer normala situationer känns det fel att betala en intervjuperson, av journalistiska såväl som mer praktiska skäl. Fast när man lärt känna personer som man enkelt kan hjälpa åtminstone för dagen så får man skrota sina publicistiska principer en stund. Och jag har aldrig gett några pengar till någon som krävt det. I regel vill människor inte heller ha några allmosor, utan vill hellre bjuda mig hur fattiga de än är – så jag föredrar att hjälpa på andra sätt (en gång gick jag iväg och handlade ett par kassar med råvaror, och så lagade vi mat och åt tillsammans).
Men för många journalister är det alltid tabu att betala något alls. En av mina fotografer skulle till exempel aldrig betala ett öre till någon, ens under de omständigheter jag själv gjort det.
(Självklart ska man inte heller betala människor för att de ställer upp på pressbilder, men detta kan också vara svårt att upprätthålla på vissa platser i världen där människor lärt sig att systematiskt ta betalt av turister som fotograferar dem...exempelvis i det inre av Västpapua.)
Nå, tillbaka till den normalsvenska verklighet vi egentligen talar om.
Att man aldrig ska betala sina källor är naturligtvis vad som lärs ut på journalistutbildningar, även om jag inte kan minnas att detta var någon jättestor diskussionsfråga på JMK:s seminarier om redaktionella arbetsmetoder/etik/förhållningssätt (men jag är säker på att det togs upp någon gång).
Där handlar dock ofta om Den Goda Journalistiken, mindre om den kommersiella verklighet som kvällstidningarna är en del av... Som Peter Wennblad antyder är det oemotståndligt att lägga vantarna på en story som man fattar genererar många sålda exemplar. En extrem är väl de brittiska tabloiderna, som betalar skyhöga belopp för "kiss and tell"-stories eller skandalbilder.
Med tanke på alla människor som genom tiderna jobbat på främst Aftonbladet och Expressen är det en smula underligt att det inte kommit fram mer om vilka belopp det kan röra sig om, men att det kan röra sig om tiotusentals kronor för vissa berättelser med stor löpsedelspotential kommer väl inte direkt som någon chock. Själv har jag mycket dimmiga begrepp om hanteringen.
Jag håller helt med dig om att sådana här uppgifter gott skulle kunna vara helt transparenta, det vill säga att tidningarna deklarerar att de betalat för en story och hur mycket. Men precis som det inte lär dyka upp uppgifter exempelvis om hur omkostnaderna för resor har betalats lär inte heller detta dyka upp...såvida miljoner läsare inte hotar med köpbojkott annars.
Jaha, det var bara lite fritt och snabbt ur huvudet. Vi får se om det kommer fram lite vettigare uppgifter och mer genomtänkta åsikter som ett resultat av Peter Wennblads texter. Det finns förresten en hel del mer eller mindre kända fall i presshistorien om publicistiska haverier som varit en följd av att någon sålt en story, men just nu kommer jag inte på några exempel. Någon annan?
Uppdatering: Mest känt i den genren är väl Christer Pettersson, som väl mer eller mindre stått på Strix Televisions lönelista.
Gunilla
/Stefan
Snabbt ihoprafsat svar innan jag tar itu med mina disk- och kvittoberg:
Jag antar att du syftar på Peter Wennblads texter i Neo och SvD Brännpunkt (jag har läst båda tidningarna, på papper) om kvällspressens hyckleri när de betalar tipspengar utan att lämna kontrolluppgifter till Skatteverket.
Du har helt rätt i det du antyder, att en nyhets eller berättelses värde devalveras rejält när en redaktion betalar för den. Av främst den anledningen sitter det i många journalisters ryggmärgar att man aldrig, aldrig, aldrig betalar en uppgiftslämnare.
Det blir ju omöjligt att värdera trovärdigheten i alla detaljer, om det finns minsta anledning att tro att en berättelse bättras på för att bli mer värd i pengar. (Värderingen kan i och för sig vara knepig även utan tipspengar, och en uppgiftslämnare kan ju drivas av andra saker – t ex att få sätta dit någon eller att hamna i tidningen – och jag utgår från att de redaktioner som håller på så här tycker att de kan kontrollera berättelserna de köper tillräckligt.)
Uppdatering: Läs Mårten Schultz' kommentar om hur meddelarfriheten och skattelagstiftningen krockar, med kritiska invändningar mot Wennblads resonemang, och hans debattartikel i SvD hösten 2003 om hur checkblocksjournalistik skadar förundersökningar och sätter rättssäkerheten ur spel.
Utvikning: Själv har jag gett intervjupersoner lite pengar i några enstaka undantagsfall. Det har då handlat om fattiga människor i länder som Haiti, som delat med sig av mycket tid för att jag skulle få mina stories – tid som de annars hade kunnat använda till att skaffa inkomster till sin försörjning. Men det har då absolut inte varit fråga om någon i förhand uppgjord "deal", utan jag har kanske i efterhand valt att lämna en slant för att en mamma skulle kunna köpa något till barnen.
Även om jag står för de få betalningar jag gjort – till enstaka personer/familjer – har jag tänkt mycket på problematiken. Det är lätt att tänka sig in i situationer där mindre nogräknade individer i kris- och konflikthärdar tjänar ansenliga hackor för att servera dramatiska stories till influgna murvlar i behov av material (win–win...) – och även i mer normala situationer känns det fel att betala en intervjuperson, av journalistiska såväl som mer praktiska skäl. Fast när man lärt känna personer som man enkelt kan hjälpa åtminstone för dagen så får man skrota sina publicistiska principer en stund. Och jag har aldrig gett några pengar till någon som krävt det. I regel vill människor inte heller ha några allmosor, utan vill hellre bjuda mig hur fattiga de än är – så jag föredrar att hjälpa på andra sätt (en gång gick jag iväg och handlade ett par kassar med råvaror, och så lagade vi mat och åt tillsammans).
Men för många journalister är det alltid tabu att betala något alls. En av mina fotografer skulle till exempel aldrig betala ett öre till någon, ens under de omständigheter jag själv gjort det.
(Självklart ska man inte heller betala människor för att de ställer upp på pressbilder, men detta kan också vara svårt att upprätthålla på vissa platser i världen där människor lärt sig att systematiskt ta betalt av turister som fotograferar dem...exempelvis i det inre av Västpapua.)
Nå, tillbaka till den normalsvenska verklighet vi egentligen talar om.
Att man aldrig ska betala sina källor är naturligtvis vad som lärs ut på journalistutbildningar, även om jag inte kan minnas att detta var någon jättestor diskussionsfråga på JMK:s seminarier om redaktionella arbetsmetoder/etik/förhållningssätt (men jag är säker på att det togs upp någon gång).
Där handlar dock ofta om Den Goda Journalistiken, mindre om den kommersiella verklighet som kvällstidningarna är en del av... Som Peter Wennblad antyder är det oemotståndligt att lägga vantarna på en story som man fattar genererar många sålda exemplar. En extrem är väl de brittiska tabloiderna, som betalar skyhöga belopp för "kiss and tell"-stories eller skandalbilder.
Med tanke på alla människor som genom tiderna jobbat på främst Aftonbladet och Expressen är det en smula underligt att det inte kommit fram mer om vilka belopp det kan röra sig om, men att det kan röra sig om tiotusentals kronor för vissa berättelser med stor löpsedelspotential kommer väl inte direkt som någon chock. Själv har jag mycket dimmiga begrepp om hanteringen.
Jag håller helt med dig om att sådana här uppgifter gott skulle kunna vara helt transparenta, det vill säga att tidningarna deklarerar att de betalat för en story och hur mycket. Men precis som det inte lär dyka upp uppgifter exempelvis om hur omkostnaderna för resor har betalats lär inte heller detta dyka upp...såvida miljoner läsare inte hotar med köpbojkott annars.
Jaha, det var bara lite fritt och snabbt ur huvudet. Vi får se om det kommer fram lite vettigare uppgifter och mer genomtänkta åsikter som ett resultat av Peter Wennblads texter. Det finns förresten en hel del mer eller mindre kända fall i presshistorien om publicistiska haverier som varit en följd av att någon sålt en story, men just nu kommer jag inte på några exempel. Någon annan?
Uppdatering: Mest känt i den genren är väl Christer Pettersson, som väl mer eller mindre stått på Strix Televisions lönelista.
Gunilla
13 January 2008
Tro't den som vill
STOCKHOLM Har inte glömt vare sig dator- eller inneboendestory! Ej heller bildgåtan. Det går bra att fortsätta gissa på vad bilden föreställer, för den som känner för det. Återkommer till allt detta inom några dagar.
/Gunilla
/Gunilla
Sökes: idéer om ekolochic choklad
STOCKHOLM Jag ska skriva en kort artikel om choklad som är producerad/säljs med ekologiska och/eller fair trade-förtecken, och har idag därför köpt några sådana chokladkakor för att kunna göra research. Men jag söker också intervjupersoner och tips på infallsvinklar!
Berätta – köper ni eko-choklad och varför? Vilka faktorer är avgörande för att välja det (istället för vanlig choklad)? Har ni något särskilt favoritmärke? Har ni lagt märke till några intressanta trender vad gäller eko-choklad? I nuläget är jag främst intresserad av att spåna idéer och få hjälp med tänk och andras erfarenheter, samt kanske tips på någon chokladsort jag inte får missa (eller någon som är oätlig).
Om ni vet någon chokladentusiast eller professionell typ, till exempel en importör av ekologiskt framställd choklad, som vore bra att intervjua – tipsa mig gärna om vederbörande. Artikeln blir helt kort, blott 2 500 tecken, så det får inte plats mer än några citat av kanske två personer.
/Gunilla
Berätta – köper ni eko-choklad och varför? Vilka faktorer är avgörande för att välja det (istället för vanlig choklad)? Har ni något särskilt favoritmärke? Har ni lagt märke till några intressanta trender vad gäller eko-choklad? I nuläget är jag främst intresserad av att spåna idéer och få hjälp med tänk och andras erfarenheter, samt kanske tips på någon chokladsort jag inte får missa (eller någon som är oätlig).
Om ni vet någon chokladentusiast eller professionell typ, till exempel en importör av ekologiskt framställd choklad, som vore bra att intervjua – tipsa mig gärna om vederbörande. Artikeln blir helt kort, blott 2 500 tecken, så det får inte plats mer än några citat av kanske två personer.
/Gunilla
Palsternackskolor mer ljuvliga än bisarra
STOCKHOLM Jag ställde till med en liten middag i fin fattiggourmet-anda igår kväll, det vill säga enligt devisen "bara för att jag inte har pengar till en New Yorkbiljett just nu ska jag väl inte låta bli att bjuda mina vänner på pilgrimsmusslor och oxfilé".
Tyvärr kom några återbud, men med facit i hand var det faktiskt tur att vi bara blev fem personer (plus en ettåring) istället för tilltänkta åtta. Jag hade nämligen städat bort nycklarna till vinden, så vi fick klara oss med de fyra stolar som finns i lägenheten och en av gästerna fick helt enkelt sitta i sängen.
Ibland är det en fördel att bo så trångt som jag gör. Min minimala bostad är egentligen det mest barn-ovänliga man kan tänka sig, mer som ett kuriosakabinett än en våning, liksom – men det var ganska praktiskt att ettåringens föräldrar kunde sitta med vid middagsbordet och samtidigt ha direktkontakt med honom liggandes i min säng.
Måste skryta lite om min meny:
– ceviche (kanske publicerar jag receptet här, det var ett hopkok av lite alla möjliga idéer från cevicherecept på nätet)
– helstekt oxfilé med vitlöksdoftande rotfruktsgratäng....nej, tyvärr blev det ingen gratäng av oklar anledning, vilket jag grämt mig för hela dagen – utan istället diverse ugnsbakade rotfrukter och grönsaker (potatis, tomater, lök, palsternackor) samt västerbottenostkräm och konjakssås med svarttryffel
– Viña Maipo Carmenere
– chocolat fondant på recept från Marcus Aujalays första kokbok (samma recept som ordagrant klippts in här, antar att det var Aujalay som var kocken i ELLE – där i halv sats), alltså chokladbakelser med rinnigt inre*) serverades med mandelglass, apelsin och physalis – och så pudrade jag kakao över alltsammans.
*) Det vill säga, de ska vara så – och den kaka jag provgräddade blev perfekt. Men tyvärr övergräddade jag resten, så det blev mer som vanliga chokladmuffins...
Men det häftigast av allt var de pièces de conversation som jag serverade inför varmrätten: Jens Linders underbara palsternackskolor kokade på oxbuljong, rött vin och peppar! En av gästerna gissade – innan hon fått veta vad det var hon åt – på att kolan innehöll rosépeppar, och det var det alltså inte, men borde kanske vara i nästa experimentomgång.
Prova kolan, den är faktiskt inte alls bara något bisarrt för fanatiska foodisar (som Jens Linder skriver)! Jo, kanske att laga, men inte att äta. Vill man att gästerna ska kunna konversera ohämmat middagen igenom bör man dock inte följa hans idé om att göra kolorna så där enormt stora.
Gästerna var imponerande uthålliga och stannade lyckligtvis till efter klockan tre, pigga (nåja) och glada – inklusive ettåringen! Barnfamiljer har ju annars en tendens att försvinna rätt tidigt på kvällen.
Idag var i alla fall jag inte lika pigg. Gissa om det är berg av disk i köket...fortfarande nu på söndagskvällen. En sak jag verkligen saknar från Harlem är min diskmaskin därstädes.
/Gunilla
Tyvärr kom några återbud, men med facit i hand var det faktiskt tur att vi bara blev fem personer (plus en ettåring) istället för tilltänkta åtta. Jag hade nämligen städat bort nycklarna till vinden, så vi fick klara oss med de fyra stolar som finns i lägenheten och en av gästerna fick helt enkelt sitta i sängen.
Ibland är det en fördel att bo så trångt som jag gör. Min minimala bostad är egentligen det mest barn-ovänliga man kan tänka sig, mer som ett kuriosakabinett än en våning, liksom – men det var ganska praktiskt att ettåringens föräldrar kunde sitta med vid middagsbordet och samtidigt ha direktkontakt med honom liggandes i min säng.
Måste skryta lite om min meny:
– ceviche (kanske publicerar jag receptet här, det var ett hopkok av lite alla möjliga idéer från cevicherecept på nätet)
– helstekt oxfilé med vitlöksdoftande rotfruktsgratäng....nej, tyvärr blev det ingen gratäng av oklar anledning, vilket jag grämt mig för hela dagen – utan istället diverse ugnsbakade rotfrukter och grönsaker (potatis, tomater, lök, palsternackor) samt västerbottenostkräm och konjakssås med svarttryffel
– Viña Maipo Carmenere
– chocolat fondant på recept från Marcus Aujalays första kokbok (samma recept som ordagrant klippts in här, antar att det var Aujalay som var kocken i ELLE – där i halv sats), alltså chokladbakelser med rinnigt inre*) serverades med mandelglass, apelsin och physalis – och så pudrade jag kakao över alltsammans.
*) Det vill säga, de ska vara så – och den kaka jag provgräddade blev perfekt. Men tyvärr övergräddade jag resten, så det blev mer som vanliga chokladmuffins...
Men det häftigast av allt var de pièces de conversation som jag serverade inför varmrätten: Jens Linders underbara palsternackskolor kokade på oxbuljong, rött vin och peppar! En av gästerna gissade – innan hon fått veta vad det var hon åt – på att kolan innehöll rosépeppar, och det var det alltså inte, men borde kanske vara i nästa experimentomgång.
Prova kolan, den är faktiskt inte alls bara något bisarrt för fanatiska foodisar (som Jens Linder skriver)! Jo, kanske att laga, men inte att äta. Vill man att gästerna ska kunna konversera ohämmat middagen igenom bör man dock inte följa hans idé om att göra kolorna så där enormt stora.
Gästerna var imponerande uthålliga och stannade lyckligtvis till efter klockan tre, pigga (nåja) och glada – inklusive ettåringen! Barnfamiljer har ju annars en tendens att försvinna rätt tidigt på kvällen.
Idag var i alla fall jag inte lika pigg. Gissa om det är berg av disk i köket...fortfarande nu på söndagskvällen. En sak jag verkligen saknar från Harlem är min diskmaskin därstädes.
/Gunilla
12 January 2008
Lukrativ bransch
STOCKHOLM Ännu ett roligt, nytt (?) ord: pratkvarnssektorn. Malte Persson använder det i en kommentar (12 januari 12.07) apropå Johan Staël von Holstein i Sourze. (Läs apropå det även Annina/Shampoo Rising.)
Uppdatering: Andreas Ekström intervjuar Staël von Holstein i Sydsvenskan om varför han väcker så starka reaktioner.
/Gunilla
Uppdatering: Andreas Ekström intervjuar Staël von Holstein i Sydsvenskan om varför han väcker så starka reaktioner.
/Gunilla
11 January 2008
"Det nya niandet" ingen marginell företeelse
STOCKHOLM Jag trodde att vi klarade ut det där med att via v s nia främmande personer en gång för alla redan under 90-talet.
Men nej då, det verkar som om varje generation kids måste återvinnas. De senaste dagarna har jag blivit niad av bland andra: en telefonförsäljare på InWarehouse, en privatekonomisk rådgivare på Salus Ansvar, ett biträde på Pubs lunchservering Publik och flera andra ställen som jag förträngt. Jag blir alltid lika förvirrad när dessa personer (några år yngre än jag) använder "ni", jag ser mig över axeln för att se efter vem mer de talar till.
Jag föll själv i den där fällan (som jag nu anser att det var) att man tycker att det är mer artigt att säga "ni", när jag var 19 år och jobbade på NK samt i en livsmedelsbutik på Östermalm – åtminstone till äldre kunder som det kändes fel att dua.
Men jag blev – under vänliga och akademiska former – uppläxad av en adjunkt i lingvistik vars universitetskurs om "språk och tänkande" jag följde, som förklarade hur underligt hon tyckte det lät med den våg av niande som sköljde över Sverige i början av 90-talet.
Sedan vill jag minnas att det blev en hel del intressanta diskussioner om detta i språkspalter och annorstädes, så att det borde ha stått klart för alla att "ni" som tilltalsord till en singular person historiskt sett oftast använts nedlåtande och i modern tid låter ansträngt (särskilt när det sägs mellan jämnåriga) och/eller förvirrande (eftersom svensk normalprosa är att detta pronomen gäller minst två personer).
Men detta har uppenbarligen inte sjunkit in ordentligt. Snart får jag börja skriva arga brev till företagens kundtjänster och klaga på hur deras personal tilltalar mig, även om jag fattat att deras syfte bara är att vara artig. Eller så får jag börja acceptera att språkbruket helt enkelt ändrats...
Wikipedia skriver, under rubriken Nusvenska: "Det man talar om som "det nya niandet" vid kassor och vissa serviceyrken är en marginell företeelse."
I mitt liv har det inte alls varit marginellt de senaste dagarna, utan den normala företeelsen. Jag tippar på att detta är "det ny-nya niandet" – ännu en våg. Språkkonsulten Maria Sundin förklarar det med ökad internationell erfarenhet och skriver:"Förmodligen har vi fått ett nytt artighetspronomen av europeisk modell!"
Isåfall har faktiskt senare generationers ungdomar så smått lyckats genomföra det som "ni-reformisterna" försökte genomdriva för cirka hundra år sedan, då för att man ville slippa krångliga omskrivningar och titlar, men misslyckades med. Läs mer om detta i en text om "kandidat Svensson" av Catrin Norrby – obligatorisk läsning för alla som är intresserade av språksociala frågor!
Utdrag:
/Gunilla
Men nej då, det verkar som om varje generation kids måste återvinnas. De senaste dagarna har jag blivit niad av bland andra: en telefonförsäljare på InWarehouse, en privatekonomisk rådgivare på Salus Ansvar, ett biträde på Pubs lunchservering Publik och flera andra ställen som jag förträngt. Jag blir alltid lika förvirrad när dessa personer (några år yngre än jag) använder "ni", jag ser mig över axeln för att se efter vem mer de talar till.
Jag föll själv i den där fällan (som jag nu anser att det var) att man tycker att det är mer artigt att säga "ni", när jag var 19 år och jobbade på NK samt i en livsmedelsbutik på Östermalm – åtminstone till äldre kunder som det kändes fel att dua.
Men jag blev – under vänliga och akademiska former – uppläxad av en adjunkt i lingvistik vars universitetskurs om "språk och tänkande" jag följde, som förklarade hur underligt hon tyckte det lät med den våg av niande som sköljde över Sverige i början av 90-talet.
Sedan vill jag minnas att det blev en hel del intressanta diskussioner om detta i språkspalter och annorstädes, så att det borde ha stått klart för alla att "ni" som tilltalsord till en singular person historiskt sett oftast använts nedlåtande och i modern tid låter ansträngt (särskilt när det sägs mellan jämnåriga) och/eller förvirrande (eftersom svensk normalprosa är att detta pronomen gäller minst två personer).
Men detta har uppenbarligen inte sjunkit in ordentligt. Snart får jag börja skriva arga brev till företagens kundtjänster och klaga på hur deras personal tilltalar mig, även om jag fattat att deras syfte bara är att vara artig. Eller så får jag börja acceptera att språkbruket helt enkelt ändrats...
Wikipedia skriver, under rubriken Nusvenska: "Det man talar om som "det nya niandet" vid kassor och vissa serviceyrken är en marginell företeelse."
I mitt liv har det inte alls varit marginellt de senaste dagarna, utan den normala företeelsen. Jag tippar på att detta är "det ny-nya niandet" – ännu en våg. Språkkonsulten Maria Sundin förklarar det med ökad internationell erfarenhet och skriver:"Förmodligen har vi fått ett nytt artighetspronomen av europeisk modell!"
Isåfall har faktiskt senare generationers ungdomar så smått lyckats genomföra det som "ni-reformisterna" försökte genomdriva för cirka hundra år sedan, då för att man ville slippa krångliga omskrivningar och titlar, men misslyckades med. Läs mer om detta i en text om "kandidat Svensson" av Catrin Norrby – obligatorisk läsning för alla som är intresserade av språksociala frågor!
Utdrag:
Sammantaget pekar resultaten av gymnasieenkäten och konnotationstesten på att "ni" är etablerat språkbruk idag, om än på en lägre nivå än vad resultaten 1985 tydde på. Det är ett avgjort annorlunda "ni" än det gamla "ni" som väckte sådana känslostormar under den senare delen av 1800-talet och den förra hälften av 1900-talet. Men kanske kommer det nya niandet att visa sig vara just det "ni" som Wellander och andra förespråkare för ni-reformen eftersökte: ett hövligt pronomen att använda i umgänget med obekanta.OK, då. Jag tycker ändå att det känns fånigt att bli niad av en jämnårig som jag står och diskuterar wifi-tillgången på hans kafé med. Kommentarerna på Lottens blogg om detta antyder att jag inte är ensam. Språkkonsulten Mikael Sundin skriver om hur debatten om "det nya niandet" mest av allt är ett tecken på att språk är spännande och föremål för upprördhet och heta känslor. Sant!
/Gunilla
10 January 2008
Bokstäver som blir fel och som blir ord
STOCKHOLM Jag har just rättat ett felstavat efternamn någonstans här på bloggen. Säger inte vilket, men om någon av er som läser noterat att jag inte kunnat stava just ert namn korrekt så hoppas jag att det nu blivit korrigerat.
För övrigt upptäckte jag idag ett bra och användbart verb i kommentarfältet till Emils blogg: av-Dolpha.
En kollega som nyligen snurrat runt mellan Washington, Iowa och New Hampshire talade om att man efter sådana intensiva fältstudier – med resor hit och dit och långa och många arbetsdagar – lätt blir veckovill. H*n noterade att det är ett vackert svenskt ord – som jag härmed försöker sprida lite mer.
Slutligen vill jag åter länka till Emil (har just återupptäckt hans blogg, som jag de senaste månaderna fått för mig inte hade uppdateras, därav denna entusiasm och detta flitiga länkande) som skriver om kulturmumlare.
/Gunilla
För övrigt upptäckte jag idag ett bra och användbart verb i kommentarfältet till Emils blogg: av-Dolpha.
En kollega som nyligen snurrat runt mellan Washington, Iowa och New Hampshire talade om att man efter sådana intensiva fältstudier – med resor hit och dit och långa och många arbetsdagar – lätt blir veckovill. H*n noterade att det är ett vackert svenskt ord – som jag härmed försöker sprida lite mer.
Slutligen vill jag åter länka till Emil (har just återupptäckt hans blogg, som jag de senaste månaderna fått för mig inte hade uppdateras, därav denna entusiasm och detta flitiga länkande) som skriver om kulturmumlare.
/Gunilla
The Kerry Voter File
STOCKHOLM "Spelar Kerrys utspel någon roll? Knappast. Han är en förlorare, så han övertygar nog få partikamrater. (– – –) Denna typ av offentlig uppbackning spelade stor roll förr, men gör det inte längre, " skriver Dick Erixon apropå nyheten att John Kerry stödjer Barack Obamas kampanj.
Jag håller inte med Erixon om att detta inte skulle ha någon betydelse. John Kerry kan såklart rätteligen uppfattas som en loser, och ett omfamnande från honom på så vis kanske en så kallad björntjänst.
Men som det demokratiska partiets presidentkandidat 2004 har Kerrys stab troligen tillgång till en databas med information om så många potentiella donatorer, kampanjarbetare och väljare att den lär göra till och med Hillary Clinton grön av avund.
I USA handlar valrörelsen till oerhört stor del om förfinade och enorma databaser, så att kampanjstrategerna kan finslipa sina verktyg ner på individnivå.
Önskar att jag kunde säga att detta med att Barack Obama nu kan tänkas få dra nytta av John Kerrys register är min egen påkomna teori. Men nixnixnix, jag inspirerades till ovanstående genom ett mail från en politruk som publiceras på Andrew Sullivans blogg Daily Dish (men tack till AA, som fått mig att tänka mer på databaser). Politruken skriver:
Diskussionen om att svenska journalister intresserar sig för lite för republikanernas race kan vi ju ta någon annan gång.
/Gunilla
Jag håller inte med Erixon om att detta inte skulle ha någon betydelse. John Kerry kan såklart rätteligen uppfattas som en loser, och ett omfamnande från honom på så vis kanske en så kallad björntjänst.
Men som det demokratiska partiets presidentkandidat 2004 har Kerrys stab troligen tillgång till en databas med information om så många potentiella donatorer, kampanjarbetare och väljare att den lär göra till och med Hillary Clinton grön av avund.
I USA handlar valrörelsen till oerhört stor del om förfinade och enorma databaser, så att kampanjstrategerna kan finslipa sina verktyg ner på individnivå.
Önskar att jag kunde säga att detta med att Barack Obama nu kan tänkas få dra nytta av John Kerrys register är min egen påkomna teori. Men nixnixnix, jag inspirerades till ovanstående genom ett mail från en politruk som publiceras på Andrew Sullivans blogg Daily Dish (men tack till AA, som fått mig att tänka mer på databaser). Politruken skriver:
I imagine the information Kerry has from 2004 could easily double the size of Obama's voter file in states like South Carolina and Nevada and maybe even triple the size in states like California and New York.Ni som är intresserade av den amerikanska valrörelsen i allmänhet och av Barack Obama och Hillary Clinton i synnerhet bör förresten läsa Emil Arvidsons briljanta blogg, som till största del handlar om dessa två kandidater.
Diskussionen om att svenska journalister intresserar sig för lite för republikanernas race kan vi ju ta någon annan gång.
/Gunilla
Ketchupeffekt: nio artikelbeställningar enbart idag!
STOCKHOLM I början av december försökte jag sälja in idéer som en galning samt få olika redaktörer att lägga ut roliga och välbetalda jobb på mig, gärna med fältarbete i Sverige eftersom jag skulle komma hem ovanligt tidigt före julen i år. Jag tänkte mig att få beställningar på intervjuer med fackpampar och aktuella författare – eller vad som helst som på köpet kunde föra mig in i den stockholmska kultur- och samhällsdebatten.
Det gick så där. I den mån redaktörerna var intresserade av min medverkan skrev de glatt att vi ju "kunde höras i mitten av januari".
Så mina planer om att täcka in de tre sista veckorna i december med fakturerbart arbete gick om intet (därav tidigare nämnd likviditetsbrist, som gör att jag nu inte alls vet när jag ska åka tillbaka till New York – så vänligen sluta fråga hur länge jag är kvar här, tack, för det frågar alla).
Jag anade att frilansmarknaden kollapsat fullkomligt – viket bekräftades av en luttrad kollega, nämligen L – och såg framför mig en framtida tillvaro som alkoholiserad fattigpensionär som blev bortrationaliserad av mediernas strukturomvandling redan i (nåja) unga år ena dagen, och planerade att omskola mig till vad-allt-det-nu-var den andra.
Men nu har de visst kvicknat till liv på redaktionerna – och de planerar för tidningar ända in i september.
De senaste dagarna har det börjat poppa upp lite beställningar och uppföljningar av tidigare mail. Och idag har det hänt otroliga saker: Jag har fått mer eller mindre klara beställningar på inte mindre än nio (9) stycken små och stora artiklar enbart idag!
Nog för att man får vänja sig vid att frilanstillvaron är en enda berg- och dalbana. Men under mina snart fjorton år i branschen har jag aldrig någonsin varit med vare sig om en sådan hemsk ökenvandring som de senaste sex veckorna (en enda notis beställd), eller en sådan total ketchupattack som idag (låt mig upprepa: nio texter beställda). Har aldrig fört någon statistik, men det är fullt möjligt att tidigare rekord handlar om nio beställningar på kanske en hel vecka.
Och inget av dessa uppdrag – varav vissa har deadline först i mars och april, så det handlar inte precis om snabba cash, tyvärr – är några trista brödjobb som jag tvingas tacka ja till av ren desperation. Alla handlar om riktigt klockrent gunilliga ämnen: utrikespolitik, choklad, Vita huset, flygbranschen, klimatdebatten, karriärplanering och lite annat smått och gott. Mycket bra.
/Gunilla
Det gick så där. I den mån redaktörerna var intresserade av min medverkan skrev de glatt att vi ju "kunde höras i mitten av januari".
Så mina planer om att täcka in de tre sista veckorna i december med fakturerbart arbete gick om intet (därav tidigare nämnd likviditetsbrist, som gör att jag nu inte alls vet när jag ska åka tillbaka till New York – så vänligen sluta fråga hur länge jag är kvar här, tack, för det frågar alla).
Jag anade att frilansmarknaden kollapsat fullkomligt – viket bekräftades av en luttrad kollega, nämligen L – och såg framför mig en framtida tillvaro som alkoholiserad fattigpensionär som blev bortrationaliserad av mediernas strukturomvandling redan i (nåja) unga år ena dagen, och planerade att omskola mig till vad-allt-det-nu-var den andra.
Men nu har de visst kvicknat till liv på redaktionerna – och de planerar för tidningar ända in i september.
De senaste dagarna har det börjat poppa upp lite beställningar och uppföljningar av tidigare mail. Och idag har det hänt otroliga saker: Jag har fått mer eller mindre klara beställningar på inte mindre än nio (9) stycken små och stora artiklar enbart idag!
Nog för att man får vänja sig vid att frilanstillvaron är en enda berg- och dalbana. Men under mina snart fjorton år i branschen har jag aldrig någonsin varit med vare sig om en sådan hemsk ökenvandring som de senaste sex veckorna (en enda notis beställd), eller en sådan total ketchupattack som idag (låt mig upprepa: nio texter beställda). Har aldrig fört någon statistik, men det är fullt möjligt att tidigare rekord handlar om nio beställningar på kanske en hel vecka.
Och inget av dessa uppdrag – varav vissa har deadline först i mars och april, så det handlar inte precis om snabba cash, tyvärr – är några trista brödjobb som jag tvingas tacka ja till av ren desperation. Alla handlar om riktigt klockrent gunilliga ämnen: utrikespolitik, choklad, Vita huset, flygbranschen, klimatdebatten, karriärplanering och lite annat smått och gott. Mycket bra.
/Gunilla
Jag gör sta'n
STOCKHOLM I min blygsamma strävan att försöka hålla mig à jour med vad som händer i Stockholm har jag idag tagit mig ut å Stockholms norra malmar, nämligen så långt som till Plan 3 på PUB (Konserthuset på bilden, som ni ser). Konstgalleri, vintage-kläder samt lunchkafé med GI-rätter och wifiuppkoppling på en sådan anrik institution, det måste ju inspekteras.Trots att jag inte hade några som helst shoppingambitioner råkade det slinka ner en liten 60-talsklänning av orange thaisiden och sydd på "Margaretas ateljé" i Stockholm i en plastpåse nära mig. Kommer att passa utmärkt på en tillställning med indiska förtecken på måndag.
Tidigare idag gjorde jag förresten studiebesök på Timbros kontor på Kungsgatan, och klädde mig för säkerhets skull i svart Gudrun Sjödénklänning (bilden ovan) och röda strumpor för att känna mig lite lagom rebellisk. Men det var det nog ingen som tog någon notis om.
På Publik, alltså lunchrestaurangen på PUB, där jag befinner mig i skrivande stund spelas pumpande housedisco (eller vad det nu är) på relativt hög volym – och hela Plan 3 andas målgruppstänkande med sikte mot coola tjejer som är minst tio år yngre än jag. Läs bara detta (ur pressmeddelandet för Publik):
Varuhuset PUB:s profilering mot ett livsstilsvaruhus är i full gång och där så väl utbud som uttryck är helt nya och siktet är inställt på en urban och modemedveten målgrupp. PUB.03, våningsplan tre, fokuserar på en ung, medveten publik med inriktning på independent designers, progressivt mode, vintage och konst.Därför var det lite förvånande att notera att mina två grannbord länge befolkades av fyra ladies who lunch modell äldre; riktigt gråhåriga damer. Vid ett av borden (damer 60+) talades det om bostadsrättsvinster och äventyrsresor till Sydafrika; från det andra (damer 80+) snappade jag bara upp ett enda ord som råkade vara: "rullator".
Annars är det hippt värre här på Plan 3, fast ganska tomt. Tokrea på det mesta, utom såklart på min pseudo-indiska vintageklänning – men den var inte sååå dyr, och satt som skräddarsydd på min kurviga kropp (vilket verkligen inte brukar vara fallet med gamla kläder). Nå, tillräckligt mycket för att jag skulle slå till, i alla fall.
På köpet blev jag kompis med vintagebutiksägaren, som – visade det sig – nyligen hade köpt in kläder från den dam som grundat Hand in Hand som jag skrev om häromdagen, som reste omkring i Oaxaca som 19-åring och som rekommenderade en bra skräddare här i sta'n. Det blev första gången någonsin som jag fått en spontan kram av en expedit på PUB (i alla fall av någon som jag handlat av; när jag var fyra år jobbade min pappa en period på PUB och då fick jag nog många kramar).
På lunchkaféet åt jag väldigt god, rödvinsmarinerad biffrad med pommes fondant och bönor. Jag delar pressmeddelandets förhoppning (men den första meningen är fånig):
– Många stockholmare vet idag inte var de ska gå och äta lunch, brunch eller dricka fredagsvinet. Tanken med Publik är att lunchen naturligt övergår till eftermiddagssalong och vinbar. Ambitionen är att restaurangen ska vara fylld med liv och rörelse under hela dagen, vardag som helg, säger Douglas Nystrand, delägare i Publik Restaurang & Bar.Jag har på det hela taget ätit gott och bra i Stockholm på sistone – hemma på middagsbjudningar hos goda vänner, hemma hos mig själv, på restauranger som snälla människor tagit mig till, samt på lunchkrogar och barer som jag hittat till på egen hand.
Efter de senaste dagarnas fältstudier kan jag förresten varmt rekommendera följande barer, som för min del alla var helt nya bekantskaper:
• Och himlen därtill, 26:e våningen av Skatteskrapan (säger man verkligen "Studentskrapan" nuförtiden?) där jag var med kamrater som vill bibringa mig lite New York-känsla. Wow!
• Sacré Coeur på Skånegatan (vid Nytorget) – typiskt journalist- och humanioraakademiker-hak à la Söder och uppenbarligen ett home away from home för många i grannskapet. Om jag förstått saken rätt går det under namnet "Saccen" där, i alla fall förväntades jag förstå vad det namnet syftade på i ett inbjudande SMS. Utan att det direkt var planerat råkade jag dessutom hamna där två kvällar i rad. Har alltså inte ätit på Sacré Coeur, men noterar förundrat hur maten hyllas i SvD och sågas av DN.
och sist men inte minst:
• Le Bar Rouge – klockan kvart över ett på natten gick jag in enbart för att växla pengar. Bestämde mig dock genast för att bli evig stammis och blev sittandes i baren och pladdrade med bartendern tills stängning. Rubriken på denna City-artikel säger allt. Fantastiskt bossa nova-spår i datorn; fantastiskt lockande barmeny (som jag inte testade på grund av den sena timmen, men hit kommer jag fortsättningsvis att förlägga alla mina affärsluncher, hehe!).
"Eh, var hon inte totalt pank?", undrar ni nu, efter att ha läst om dessa barorgier och denna shoppingbonanza (fast jag har verkligen bara köpt en enda klänning, och inte så mycket som kilat in för att kika på någon annan rea alls), efter att kanske ha tidigare ha läst mina litanior om ebb i kassan.
Det undrade i alla fall en viss bloggläsande bekant bloggare, som plötsligt dök upp här (tillika i spaningssyfte på gallerier och annat; hans tes om Plan 3 som vår tids ungdomspsykiatriska mottagning – om jag förstod honom rätt – dyker upp i en känd spalt på söndag).
Jodå, jag är så pank att jag den senaste tiden har haft minustecken på flera av mina konton (i både USA och Sverige), drabbats av elaka övertrasseringsavgifter, promenerar istället för att ta tunnelbanan (taxiförbud råder definitivt), går i trasiga skor och undviker mina borgenärer. Ekonomin krossad bland annat på grund av noll uthyrning i New York i december, noll artikelbeställningar den senaste månaden samt diverse oförutsedda utgifter (4 500:– för ett onödigt låsbyte, hurra).
Men häromdagen dök det minsann upp en liten utbetalning för ett researchjobb som jag gjorde i början av december – och eftersom de pengarna ändå inte räcker till någon flygbiljett till New York faller jag in i mitt vanliga, irrationella fattiggourmetbeteende. Om ni läser min gamla Gourmetkrönika om hur "askesen kan vänta" kommer ni att förstå. Kanske.
Nu ska jag – efter en hel eftermiddag på PUB – kasta mig iväg till vernissagerna på gallerierna på Hudiksvallsgatan. I likhet med alla ovannämnda barer ett Stockholmsfenomen som jag verkligen måste uppdatera mig om.
/Gunilla
P S Jag tror att många av er läser här främst för New York-rapporternas skull. Er kan jag nästan utlova lite gästbloggeri från Harlem framöver.
09 January 2008
Nörderi efter Iowa, Wyoming och New Hampshire
STOCKHOLM På Fox News presenteras AP:s siffror över antalet färdiga delegater i presidentkandidats-racen i USA.
En hel del siffror är rätt intressanta, som att den ständige tvåan Mitt Romney har betydligt fler delegater (29) än gårdagens segrare John McCain (7; Huckabee har 31), att John Edwards inte ligger såååå långt efter Barack Obama och Hillary Clinton (18 delegater resp 25 och 24) – och att till och med den helt okände Duncan Hunter hittills lyckats få fler delegater (nåja, en) än Rudy Giuliani (0).
Men dessa uppgifter – efter tre mycket små delstaters röstande – är givetvis ganska meningslösa, eftersom tusentals delegatpreferenser återstår att fördela.
Uppdatering: Jag klistrar in Daniel Sestrajcics synnerligen intressanta kommentar:
Läs gärna Lennart Frantzells många bloggtexter, i vilka han spyr galla över Hillary Clinton (och beklagar tragedin att demokraterna i USA tycks ha sumpat chansen att välja Barack Obama som sin kandidat).
Här är en mailkommentar från en annan läsare som jag tar mig friheten att klippa in anonymt:
En hel del siffror är rätt intressanta, som att den ständige tvåan Mitt Romney har betydligt fler delegater (29) än gårdagens segrare John McCain (7; Huckabee har 31), att John Edwards inte ligger såååå långt efter Barack Obama och Hillary Clinton (18 delegater resp 25 och 24) – och att till och med den helt okände Duncan Hunter hittills lyckats få fler delegater (nåja, en) än Rudy Giuliani (0).
Men dessa uppgifter – efter tre mycket små delstaters röstande – är givetvis ganska meningslösa, eftersom tusentals delegatpreferenser återstår att fördela.
Uppdatering: Jag klistrar in Daniel Sestrajcics synnerligen intressanta kommentar:
Hej!Ja, det visar ju verkligen hur förankrad Hillary Clinton är i sitt parti(etablissemang)! Se även denna CNN-länk, som visar att Mitt Romney drar ifrån bland republikanerna.
Intressant. Rekomenderar själv CNNs center för valet som jag tycker förutom att den är snygg förklarar det mesta på ett bra sätt.
Det intressanta är att kolla den totala sammanställningen, alltså den inklusive superdelegaterna som finns inom ramen för det demokratiska partiet. Då ser man att Clinton ligger en bit före:
Clinton 183
Obama 78
Edwards 52
Kolla denna länk.
Läs gärna Lennart Frantzells många bloggtexter, i vilka han spyr galla över Hillary Clinton (och beklagar tragedin att demokraterna i USA tycks ha sumpat chansen att välja Barack Obama som sin kandidat).
Här är en mailkommentar från en annan läsare som jag tar mig friheten att klippa in anonymt:
Intressant med delegatställningen, jag hade trott att Romney skulle haft flest och var lite undrande inför att man inte framhöll detta faktum mer intensivt. Såg att Richardson hoppar av nu redan innan Nevada, tråkigt tycker jag.
/Gunilla
08 January 2008
Too close to call
STOCKHOLM Gud, så spännande med valvaka! Jag följer alltsammans via Air America Radio, diverse tidningar och sajter (t ex Politico). Mycket spinning är det; mycket mer lär det bli.
Jag har inga (officiella) åsikter om vilka som bör bli presidentkandidater i USA; möjligen skulle jag kunna drista mig till att skriva ner vilka jag absolut inte skulle vilja se lyckas. Men just nu är jag framför allt just nu mest intresserad av att tävlingen fortsätter så länge som möjligt (gärna längre än den 5 februari, men det är nog för mycket att hoppas på).
/Gunilla
Jag har inga (officiella) åsikter om vilka som bör bli presidentkandidater i USA; möjligen skulle jag kunna drista mig till att skriva ner vilka jag absolut inte skulle vilja se lyckas. Men just nu är jag framför allt just nu mest intresserad av att tävlingen fortsätter så länge som möjligt (gärna längre än den 5 februari, men det är nog för mycket att hoppas på).
/Gunilla
Jag följer de amerikanska valen
STOCKHOLM Ah, så irriterande att behöva sitta här och reta sig på småfel och detaljer i rapporteringen från valmötena och primärvalen i USA!
Jag hoppar till varje gång mina etermediekolleger talar om "New Hampschirr", visst måste det bli "New Hampschö:r" (ˈhæmpʃər)?
Har hört det förstnämnda uttalet av nästan alla Sveriges Radio-människor, i både USA och på Stockholmsdeskarna, så kanske finns ett påbud från SR:s språkvårdare – eller så är det jag som missförstått något. Det har isåfall Hillary Clinton också, jag hörde allt att hon också uttalar på "mitt" sätt i något inslag.
Ett mer komiskt fel var när en korrespondent glatt talade i direktsändning häromveckan om att det var så himla kallt i Iowa: "Det är minus 16 grader Fahrenheit, så det blir ungefär 27 grader minus i Celsius!". Det stämde inte alls med vad jag läste i SvD dagen därpå eller så, nämligen att väderprognoserna pekade "på klart och runt noll", så jag blev en aning förvirrad. Kunde det ha blivit så mycket varmare så snabbt?
Min gissning är att SvD:s korrespondent hade rätt, och att etermediekorren råkade lägga till minustecken på Fahrenheitskalan – och att det i själva verket var 16 grader F ≈ minus nio C. Ett bevis för att det inte alltid hjälper att vara på plats när det ska gå snabbt... Och kanske var det så isande vindar i Iowa att de verkligen kändes som minus 27! (Denna fel är annars ett typfel för sådant som kan uppstå när utrikesjournalistik bedrivs på hemmadesken i Stockholm.)
Nå, jag erkänner villigt att jag blir besserwisser och felfinnare av ren avundsjuka över att själv inte vara på plats.
På det stora hela tycker jag att det har varit många helt lysande reportage och folkbildande rapporter, inte minst i Sveriges Radio (som jag lyssnar på mest). Radions korrespondenter jobbar snudd på dygnet runt när det är skarpt nyhetsläge, ska ni veta.
Idag en guldstjärna till frilansjournalisten Katarina Andersson (transparens: en kompis till mig) som gjorde ett bra New York-reportage i Studio Ett om The Black Vote, alltså om Barack Obamas svårigheter att vinna acceptans i det svarta politikeretablissemanget och om hans ovilja att adressera "svarta" frågor.
/Gunilla
P S Jag försökte lyssna på NPR:s webbsändningar på nätet, men det var tyvärr det just då rätt trista programmet Talk of the Nation.
Uppdatering, mitt i natten mot onsdagen: Nu försökte jag med Talk of the Nation igen. Det handlade om lotterier...av alla ämnen – detta i en stund då amerikansk politik befinner sig mitt i ett av de mest spännande skedena i mannaminne. Jag lyssnar ofta på NPR "live" via radioapparaten hemma i Harlem, men nu går det inte.
Lyssnar nu istället på Air America [=demokratisk bias] – och det handlar som tur är uteslutande om valet i New Hampshire och valkampanjerna. Så spännande!
Jag hoppar till varje gång mina etermediekolleger talar om "New Hampschirr", visst måste det bli "New Hampschö:r" (ˈhæmpʃər)?
Har hört det förstnämnda uttalet av nästan alla Sveriges Radio-människor, i både USA och på Stockholmsdeskarna, så kanske finns ett påbud från SR:s språkvårdare – eller så är det jag som missförstått något. Det har isåfall Hillary Clinton också, jag hörde allt att hon också uttalar på "mitt" sätt i något inslag.
Ett mer komiskt fel var när en korrespondent glatt talade i direktsändning häromveckan om att det var så himla kallt i Iowa: "Det är minus 16 grader Fahrenheit, så det blir ungefär 27 grader minus i Celsius!". Det stämde inte alls med vad jag läste i SvD dagen därpå eller så, nämligen att väderprognoserna pekade "på klart och runt noll", så jag blev en aning förvirrad. Kunde det ha blivit så mycket varmare så snabbt?
Min gissning är att SvD:s korrespondent hade rätt, och att etermediekorren råkade lägga till minustecken på Fahrenheitskalan – och att det i själva verket var 16 grader F ≈ minus nio C. Ett bevis för att det inte alltid hjälper att vara på plats när det ska gå snabbt... Och kanske var det så isande vindar i Iowa att de verkligen kändes som minus 27! (Denna fel är annars ett typfel för sådant som kan uppstå när utrikesjournalistik bedrivs på hemmadesken i Stockholm.)
Nå, jag erkänner villigt att jag blir besserwisser och felfinnare av ren avundsjuka över att själv inte vara på plats.
På det stora hela tycker jag att det har varit många helt lysande reportage och folkbildande rapporter, inte minst i Sveriges Radio (som jag lyssnar på mest). Radions korrespondenter jobbar snudd på dygnet runt när det är skarpt nyhetsläge, ska ni veta.
Idag en guldstjärna till frilansjournalisten Katarina Andersson (transparens: en kompis till mig) som gjorde ett bra New York-reportage i Studio Ett om The Black Vote, alltså om Barack Obamas svårigheter att vinna acceptans i det svarta politikeretablissemanget och om hans ovilja att adressera "svarta" frågor.
/Gunilla
P S Jag försökte lyssna på NPR:s webbsändningar på nätet, men det var tyvärr det just då rätt trista programmet Talk of the Nation.
Uppdatering, mitt i natten mot onsdagen: Nu försökte jag med Talk of the Nation igen. Det handlade om lotterier...av alla ämnen – detta i en stund då amerikansk politik befinner sig mitt i ett av de mest spännande skedena i mannaminne. Jag lyssnar ofta på NPR "live" via radioapparaten hemma i Harlem, men nu går det inte.
Lyssnar nu istället på Air America [=demokratisk bias] – och det handlar som tur är uteslutande om valet i New Hampshire och valkampanjerna. Så spännande!
Men jag får ju i alla fall 200 kronor
STOCKHOLM Say no more:
http://www.expressen.se/nyheter/1.995523/ingen-hade-koll-pa-telias-mejlservrar
/Gunilla
http://www.expressen.se/nyheter/1.995523/ingen-hade-koll-pa-telias-mejlservrar
/Gunilla
06 January 2008
Ge 65 kronor ($10) till sopåtervinning i Tamil Nadu!
STOCKHOLM Som jag skrev i detta inlägg upplåter jag här på bloggen annonsplats åt en insamling för miljöarbete på gräsrotsnivå genom den indiska organisationen Hand in Hand ett tag. Det handar om att hjälpa ett tusental hushåll att återvinna sopor, för att på en gång spara på resurser och skapa inkomster och biologisk mångfald. Mer än så vet jag inte! ;-)
Se bannern till vänster och klicka på "give now"-knappen för information om hur man enkelt kan donera pengar. (Har själv inte testat.)
En amerikansk donator ger en större summa pengar till de fyra projekt i det så kallade "America's Giving Challenge" som på egen hand samlat in mest pengar till och med januari månads slut – och just nu ligger Hand in Hands miljöarbete femma.
Japp, Hand in Hand är vad Percy Barnevik vigt sitt liv åt. Se nästa nummer av NEO, där han intervjuas apropå att han av tidningen utses till "Årets förändrare". Organisationen startades dock av två svenska högstadielärare redan på 80-talet.
Men anledningen till att jag skriver om det här är vare sig Neo-påverkan eller Percy Barnevik – utan de mail jag fått av Sofia Nilsson Altafi, som jag intervjuat för Veckorevyn och Civilekonomen apropå hennes praktik på FN häromåret. Hon är numera internationell koordinator för Hand in Hand i Stockholm och i framtiden på huvudkontoret i Indien. Se hennes brev nedan!
För övrigt ägnas dagens Studio Ett (eller om det var P1 Morgon eller något annat P1-program?) åt reportage om miljöarbete i Indien.
Här kan ni förresten läsa en artikel jag skrivit för Ekolådan om hur ett antal indiska storstäder nu förbättrar sin infrastruktur med stora inslag av modern miljöteknik.
/Gunilla
Hej Gunilla!
Jag skickade det här mailet till Dig för en stund sedan... Kan Du inte
ge 70 spänn (10 USD) till vårt miljöprojekt i Indien! Klicka bara på
länken där nere. Vi kommer att få 400 000 kr till vårt miljöprojekt
från en rik man i USA om vi lyckas få ihop några donationer – inte
stora men många.
Just nu ligger vi på femte plats och de fyra första får pengar...
Länk:
http://givingchallenge.globalgiving.com/dy/registry/ag.html?regid=663&cmd=prevfund
GOD FORTSÄTTNING!
Mvh
Sofia
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Dear Madam/Sir,
Help Hand in Hand get a $50,000 award by making a donation (minimum
$10) to our solid waste management project - an environmental
initiative in the Indian state of Tamil Nadu that improves the local
environment, rejuvenates soils, safeguards agricultural biodiversity
and ensures a sustainable development.
Link:
http://givingchallenge.globalgiving.com/dy/registry/ag.html?regid=663&cmd=prevfund
Case Foundation and Parade are joining forces with GlobalGiving to
inspire online giving. The project that manages to attract most donors
before the end of January 2008 will get one of four $50,000 awards.
Donate by clicking on the image to the right (minimum $10) - every
dollar will go straight to Hand in Hand's solid waste management
project in Tamil Nadu, India.
Thanks for your support – please help us spread the message!
With Kind Regards
Sofia
Se bannern till vänster och klicka på "give now"-knappen för information om hur man enkelt kan donera pengar. (Har själv inte testat.)
En amerikansk donator ger en större summa pengar till de fyra projekt i det så kallade "America's Giving Challenge" som på egen hand samlat in mest pengar till och med januari månads slut – och just nu ligger Hand in Hands miljöarbete femma.
Japp, Hand in Hand är vad Percy Barnevik vigt sitt liv åt. Se nästa nummer av NEO, där han intervjuas apropå att han av tidningen utses till "Årets förändrare". Organisationen startades dock av två svenska högstadielärare redan på 80-talet.
Men anledningen till att jag skriver om det här är vare sig Neo-påverkan eller Percy Barnevik – utan de mail jag fått av Sofia Nilsson Altafi, som jag intervjuat för Veckorevyn och Civilekonomen apropå hennes praktik på FN häromåret. Hon är numera internationell koordinator för Hand in Hand i Stockholm och i framtiden på huvudkontoret i Indien. Se hennes brev nedan!
För övrigt ägnas dagens Studio Ett (eller om det var P1 Morgon eller något annat P1-program?) åt reportage om miljöarbete i Indien.
Här kan ni förresten läsa en artikel jag skrivit för Ekolådan om hur ett antal indiska storstäder nu förbättrar sin infrastruktur med stora inslag av modern miljöteknik.
/Gunilla
Hej Gunilla!
Jag skickade det här mailet till Dig för en stund sedan... Kan Du inte
ge 70 spänn (10 USD) till vårt miljöprojekt i Indien! Klicka bara på
länken där nere. Vi kommer att få 400 000 kr till vårt miljöprojekt
från en rik man i USA om vi lyckas få ihop några donationer – inte
stora men många.
Just nu ligger vi på femte plats och de fyra första får pengar...
Länk:
http://givingchallenge.globalgiving.com/dy/registry/ag.html?regid=663&cmd=prevfund
GOD FORTSÄTTNING!
Mvh
Sofia
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Dear Madam/Sir,
Help Hand in Hand get a $50,000 award by making a donation (minimum
$10) to our solid waste management project - an environmental
initiative in the Indian state of Tamil Nadu that improves the local
environment, rejuvenates soils, safeguards agricultural biodiversity
and ensures a sustainable development.
Link:
http://givingchallenge.globalgiving.com/dy/registry/ag.html?regid=663&cmd=prevfund
Case Foundation and Parade are joining forces with GlobalGiving to
inspire online giving. The project that manages to attract most donors
before the end of January 2008 will get one of four $50,000 awards.
Donate by clicking on the image to the right (minimum $10) - every
dollar will go straight to Hand in Hand's solid waste management
project in Tamil Nadu, India.
Thanks for your support – please help us spread the message!
With Kind Regards
Sofia
Subscribe to:
Posts (Atom)