Fellow future fattigpensionärer, watch out

STOCKHOLM Här är viktig privatekonomisk information till alla er frilansjournalister och annat löst folk – som väl hänger här!?

Jag tror i alla fall att "personer med lång utbildning och fria yrken som konsulter, kulturarbetare och frilansjournalister" är överrepresenterade bland mina läsare.

Kontentan i rapporten som refereras i Dina Pengar är att ni/vi bör skaffa pensionssparande, eftersom ingen annan gör det åt er/oss. Antagligen korrekt, men noteras bör att avsändaren Alecta säljer just tjänstepensionssparande. Här finns original-pressmeddelandet från Alecta. Edit: Se även kommentarfältet!

Själv var jag skeptisk mot den pensionssparande-hype som rådde för några år sedan, eftersom det i regel är smartare att spara på andra sätt än genom att binda pengarna i pensionsfonder i långeliga tider (t ex genom att amortera på lån). Det var faktiskt helt sjukt att tjugoåringar började pensionsspara.
En kompis till mig gjorde ett TV-inslag om detta, bland annat genom att storma in på nationalekonomiska institutionen på Lunds universitet, där så gott som ingen av alla doktoranderna valt att pensionsspara – och det gjorde heller inte mannen som själv utformat Det Orangea Kuvertet. (Tyvärr har jag inte sett inslaget, som jag tror sändes i Sefyr – men jag fick det ingående beskrivet.)

Jag har valt att lägga mina futtiga slantar på att göra knäppa saker istället, typ åka till Timbuktu utan att skriva något inkomstbringande eller ens icke inkomstbringande om det, så att jag har något att konversera om på ålderdomshemmet. Min lilla lägenhet är mitt pensionssparande (ihopsliten genom kassörskejobb och annat som är mer välbetalt per arbetstimme än frilansandet, hehe).

Nu är jag dock tillräckligt gammal och tillräckligt mycket i riskzonen för ett blivande fattigpensionärsliv, så jag ska ta tag i saken. Faktum är att jag länge, framför allt som tonåring, hade stenkoll på min privatekonomi – och rentav skrev mitt specialarbete på gymnasiet om ungdoms-bostadssparande. Men de senaste åren har jag bohemat till mitt liv, och inte riktigt hunnit med att ha samma koll.

Jag tycker det är roligast att köpa konst och bostäder och högriskfondandelar och BRICS-aktier för pengarna jag inte har, ska jag förklara för min bankrådgivare på måndag... Inga tjänstepensionsfonder, tack.

/Gunilla

We can share the joy

STOCKHOLM Jag samlar på så kallade bedragarbrev. Det dimper väl ner ett i veckan eller så, från exilprinsar från Ghana, änkor i Angola och allt vad det är. Jag sparar inte alla, men har kanske ett 50-tal som möjligen kommer till användning en vacker dag.

Alldeles nyss fick jag det brev jag klistrat in nedan. Det var lite nyskapande, eftersom avsändaren inte ber mig skicka honom en massa pengar – utan börjar med att erbjuda mig en större summa! Snällt, va? Notera att han ber mig bortse från råd från dummisar i min omgivning om att strunta i sådana här brev.

Tänk, här har jag så länge undrat hur man blir dollarmiljonär, och så är det en kyrka i Benin som är vägen dit. Underbart.

/Gunilla


Attention:Dear Chosen Partner,

How are you today and your family?

Like I told you,my God has done it, I am now a Millionaire. Anyway,I'm happy to inform you about my success in getting those funds transferred to France under the cooperation of my friend Mr Alain Michel as I brief you.

Presently i'm in (Monaco) France for investment projects with my own share of the total sum. meanwhile,as i promised to compensate you if I succeeded and repay of all the little money you spent during the cause of the transaction which you fail to completed because of wrong advice from some people around you that is why I am not angry with you at all and still decided to compensate you a bit.

But my only advise to you as a matured man incase on another time in life is that whenever you are doing something with your rational mind as a matured person you are,It is not all the advices and suggestions that comes your way that you should accept because in life opportunity comes only but once. Now contact my Pastor in Benin his name is Pastor Paul Akpan of Church of God mission Inc, his email; pst_paulakpan@myway.com while his telephone number is(0022997049678) ask him to send you the total of $250.000.00 which i issued in a certified cashier cheque as a compensation for your involvement in this matter.

I appreciated your secrecy that time very much. so feel free and get in touched with Pastor paul without delay and tell him where to send the amount to you.

Please do let me know immediately you receive it so that we can share the joy. in the moment, I’m very busy here because of the investment projects which me and the new partner Mr Alain Michel are having at hand.

My regards to your entire family.
Best Regards
Dr Lagunde Marshal

SAJA-cirkeln sluten; Gunilla goes more desi hang-around

STOCKHOLM Det var journalisten och journalistläraren Sree Sreenivasan som fick mig att börja blogga. Han höll i mars 2005 ett seminarium hos New York Foreign Press Centre om hur journalister kan hitta rätt i bloggvärlden och utnyttja den för research, storyidéer och ämnesbevakning. Något han även bloggar om här.
Jag var på seminariet med en kollega – vi antecknade för fullt, men jag har fortfarande inte systematiserat alla smarta länkar han gav oss (och vid det här laget är de säkert alla daterade).

På slutet sade han något i stil med: "Förresten borde ni själva blogga. Det liv ni lever som New York-korrespondenter är ofta mycket spännande och lämpar sig väl för bloggning. Nu ska jag visa hur enkelt det är att registrera en blogg." Och en minut senare än så hade jag råkat starta min första blogg (ungefär som nu, fast på engelska).

Nu när jag just kommit hem från min första Indien-resa tyckte jag att det kunde passa att gå med i föreningen South Asian Journalists Association, som Sree Sreenivasan varit med och startat. (På seminariet berättade han hur nätverket hade kommit till flitig användning för dess medlemmar i samband med flodvågskatastrofen.)
De flesta av de drygt sexhundra medlemmarna i SAJA är "desi", alltså sydasiater/amerikaner med sydasiatisk bakgrund; mest känd är antagligen Newsweek Internationals chefredaktör Fareed Zakaria. (Sree älskade att lyfta fram det faktum att även Newsweek Internationals redaktionschef är desi, nämligen Nisid Hajari. När jag jobbade som researcher på nämnda redaktion satt jag i ett bås strax utanför Hajaris och Zakarias rum, mycket spännande.)

Igår beviljades även jag SAJA-medlemsskap. En icke obetydlig del av mitt umgänge i New York har (framför allt när jag gick på SIPA/Columbia) varit med desi-kompisar – indier, tamiler och den indiska diasporan – så det blir kanske kul att utveckla detta. Inte minst inför framtida Indien-besök.

Hade jag varit i Washington DC på lördag hade jag kunnat gå på SAJA-studiebesök med detta fantastiska program (men det är jag inte, för på lördag ska jag göra detta i Stockholm).

/Gunilla

Kisumu – rymden

STOCKHOLM I början av november skrev jag om risken för övermättnad på Fuglesang-rapportering, och jag antar att det blev ännu värre än vad jag då anade. Men idag läste jag en intressant Fuglesang-spinoffartikel, om hur rymdforskning hänger samman med u-landsforskning, bostadsutveckling och resursplanering. Läs Maria Nyströms och Johanna Åkessons text i Expressen (23/12) här, och en intervju med Maria Nyström i SvD (2005-07-09) här!

Läs också inlägget om ett utbildningsprojekt lett av Maria Nyström i Kisumu i Kenya, i Approximationer – en av Sveriges mest välskrivna och intressanta bloggar! Som Erik Berg antyder är utvecklingen av livet i världens slumområden – där omkring en miljard människor lever – en av vår tids viktigaste utmaningar. (Undrar om jag hade vågat dra iväg på ett liknande projekt under min tid på arkitektlinjen? Antagligen inte. U-landsarkitektur var så'nt som enstaka kufar och möjligen de i Lund höll på med. Och för egen del kan jag inte minnas att jag hade någon särskild längtan att dra till Afrika. På den tiden.)

/Gunilla

Hur cool nö(r)dradio som helst

STOCKHOLM Det blev ingen Hötorgshall, däremot ett besök på Pause för uppgradering av min defekta och smått urmodiga hemelektronikpark.

Bland annat köpte jag en manick som blir en fantastisk accessoar vid nästa tillfälle till arbete under fältmässiga förhållanden – nämligen en uppvevningsbar, vattentålig kortvågsradio med inbyggd lykta och med uttag för mobiltelefoner!

Den ser ut som radion på bilden (fast svart, och utan Röda Korset-märke). Läs mer om coola radion här, en förklaring till varför vevandet funkar här samt en WSJ-testning av nödapparater här.

/Gunilla

Om adivasi på väg till Hötorget

STOCKHOLM Nu är min vanliga mobiltelefon – eller rättare sagt en ny telefon med det gamla vanliga numret – fit for fight igen, så ring gärna. Eller ännu hellre hem. (Varför är det ingen som ringer mig?! Nu har jag varit i Stockholm i flera flera dagar, och det är bara mamma som ringt! Och ja, du också, A. Ingen annan! Jag får ju vatten på min kvarn om att ingenting händer här...och så kan det väl inte vara?!) (Jag försökte förresten vara proaktiv och bokade raskt in några kompismöten mina allra första dagar här, men inte ett enda blev av på grund av sjukdomar och annat. Så nu bävar jag för en ketchupeffekt och att jag får springa som en skållad råtta mellan allehanda kaféer i nästa vecka.)

Jag ska ut i solen och på sta'n nu med en gång, man får helt enkelt sysselsätta och roa sig själv. Till Hötorgshallen, ska jag! Inget bloggande mer än så, så nu återanvänder jag istället ett mail till en kompis.

Var det fattigt?
undrade han apropå min "politiska turism"-vistelse i centrala Indien.

Svar:
Tja, jag har svårt att avgöra i vilken grad det är så mycket "värre" i Chhattisgarh än på vischan i norra Indien.
Det var absolut inte sådan misär som jag tycker det var på sina håll i öknen och intilliggande områden i östra Mali (men det är världens fjärde fattigaste land, och den östra delen är den fattigaste delen av Mali), där kände jag verkligen "shit, de här ungarna kommer aldrig att se en läkare, men de skulle behöva en nu".
Vi såg inga barn som såg direkt hungrande ut i Chhattisgarh. Men vi hajade ju ändå att det kan råda matbrist ibland, och att det inte finns några som helst marginaler. Man kan tycka att "hmmm...det verkar ju ändå funka rätt bra utan elektricitet", men så tänker man efter och inser hur jobbigt livet blir, eller bara en sådan sak som att en mamma i en by efterlyste el för att det skulle kännas säkrare att gå ut om det fanns en stark belysning på knuten så att hon inte behövde vara rädd för att hennes barn skulle bli ormstungna.
I Chhattisgarh bor så kallade "tribal peoples", "adivasi" på hindi, det vill säga någon slags motsvarighet till urinvånare (hmmm....hur låter det egentligen med "stamfolk" eller "stammar" på svenska?). De har varit fattiga i urminnes tider, men det har inte varit några direkta konflikter med "riktiga indier" (eller vad man nu ska kalla dem; "hindus", står det på engelska men det är väl knappast en religiös indelning i första hand). De senaste decennierna dock...antagligen för att "stamfolkens" mark blivit värdefull p g a gruvnäringen.

/Gunilla

Läs Ulrikas Bombay-blogg

STOCKHOLM Jag har inte skrivit särskilt mycket "om hur det egentligen är i Indien", om folkmyllret, lukterna, tiggarna, allt man tänker när man rör sig i en jättestad som Bombay. Läs Ulrika Nandras nya blogg istället! Hittills finns bara två inlägg, men hon skriver om just det. Ulrika och jag känner varandra genom Svenska Dagbladet; sedan en månad frilansar hon från Bombay!

– – –

Har just kommit hem efter nästan ett dygn som faster, inklusive besök på Kulturhuset, i Hötorgshallen (indoktrinering och propaganda pågår mot en liten tös som ännu bara vill äta pannkakor, vi spanade på konstiga fiskar och ännu konstigare frukter och grönsaker), oplanerad övernattning och frukosterande i Duvbo.
Nu blir det 75-årsfirande resten av dagen, återstår att se när jag ska jobba på riktigt! Men, förr eller senare, så.

/Gunilla

Mer nörderi

STOCKHOLM Det finns som tur är fler som är lika kartnördiga som jag är. Magnus Ljungkvist berättar om hur han och hans kompisar tävlar om att ha besökt flest länder och visar idag även sin senaste karta.

Min och Magnus' är ganska lika. Utom att hans Afrikakarta inte är lika pinsamt vit som min.

Men deras kriterium om att man måste ha tillbringat en natt i landet samt druckit en öl där synes mig (och tydligen även Magnus, eftersom han bortser från det) väl hårt. Jag har nog bara varit i en handfull länder där jag druckit öl.

Anyway, min enda kartnördskompis Mats S har varit i mer än 80 länder (så där ligger både jag och Magnus Ljungkvist i lä). Han är även min flygbonuspoängsprogramnörds-kompis, för att inte tala om hur vi kan snöa in på fastighetsjuridik och bostadspriser.

Under våren skulle jag vilja hälsa på Mats i en av hans tre, fyra bostäder – nämligen den i Bogotà, för att knappa in på antalet länder (och för att colombianerna enligt min argentinska spanskfröken talar den vackraste spanskan). Rent färgmatematiskt borde jag såklart istället dra till Buenos Aires (vilket jag kanske också gör).

Gör din egen karta här.

/Gunilla

Rum för brorsbarn

STOCKHOLM Allt för kontrasternas skull, som ni har förstått.

Från en potentiell civil war zone (se föregående inlägg) till en annan, med andra förtecken: Kulturhusets Rum för barn, mitt i Stockholm. Jag och min äldsta brorsdotter – Clara, tre år – ska hänga i bildverkstaden.

Så här såg det ut när jag var med Clara och hennes lillasyster Astrid i biblioteket i Rum för barn i mellandagarna:

Rekommenderas varmt för alla som inte har plats hemma för lekande syskonbarn!

/Gunilla

På jobbet

Från "utflykten" i söndags – läs mer i slutet av denna bloggpost.
















Bilden föreställer mig och en massa indiska militärer framför en skola – som för ett år sedan förstördes av tidigare nämnda gerillasoldater, och som nu blivit militärbas.

Foto: Chandan


/Gunilla

Uppdaterad Gunilla-karta, nu med sydasiatisk subkontinent

Nu har Indien tillkommit på kartan över länder där jag varit! Det är svårt att fatta hur det landet kan kännas så enormt, och hur inrikesresorna kan bli så långa – här ser det ju obetydligt större ut än Mali (som förvisso också är rätt stort).

Under 2007 hoppas jag att det blir ytterligare minst fyra nya länder utöver Indien (Ghana, Sydafrika, Honduras, Polen?).

/Gunilla

P S Transit-länder, där jag bara bytt flyg, gills såklart inte – isåfall skulle Thailand och Dominikanska republiken också vara röda.

It's a Long Way to Bangalore (Bengalooru)

Barnen i en by jag tyvärr fått lova att inte skriva ut namnet på (eftersom den ligger på maoist-kontrollerat territorium, och officiellt har jag alls inte varit där); framför sin skola.

/Gunilla

Indien-souvenirer

STOCKHOLM När man sysslar med så kallad "politisk turism", som jag gör ibland, blir rese-souvenirerna smått bisarra.

Bilden nedan visar en kudde i min säng här i Stockholm. Men metallplaketterna som vilar på den kommer från hus i byn Polimpoli i Chhattisgarh – vars invånare flydde i fjol (sedan den förstörts av maoistiska gerillasoldater).
















Plaketterna hade hamnat på denna grusväg, där jag och en av våra indiska fixers plockade upp dem:















Gropen i vägen kommer från en landmina, som smällde vid halvåtta-tiden på morgonen för ungefär en månad sedan. Vraket ni ser nedan är den lastbil som då flög i luften (med bland annat hus-plaketterna som last):










Chauffören till fordonet råkade av någon anledning vara på plats när vi passerade i söndags. Han hade märkligt nog inte fått några fysiska skador, enligt honom själv tack vare gudarna.

Nu ska jag klura ut hur jag ska förvara de sju dekorativa små souvenirerna härhemma. Allt medan Polimpoli-borna lever i flyktingläger några mil från sina förstörda hus.

/Gunilla

Hemma

STOCKHOLM Som vanligt är det konstigt att plötsligt bara vara hemma, och ändå inte det minsta konstigt.

Imorse tokshoppade jag parfym på Zürichs flygplats; inatt trängdes jag med tusentals människor i saris, turbaner, burkor, kostymer eller backpackerbohemiska utstyrslar på Bombays flygplats (på förekommen anledning har säkerhetskontrollerna varit rigorösa på alla indiska flygplatser den senaste tiden; jag blev kroppsvisiterad inför samtliga mina fyra flygningar med start i Indien); i går for jag med taxi förbi eländiga trottoarbostäder och uteliggarboningar intill järnvägsområden i centrala Bombay; i förrgår knallade jag omkring uppepå resterna av en söndersprängd samlingslokal i en liten centralindisk by och intervjuade paramilitärer och bybor.

Och idag sitter jag i min egen säng och äter rucolasallad, med fetaost och granatäpple som jag hittade i kylen och räkor jag hittade i frysen. Men allting i Dantewada, Bombay och Zürich bara fortsätter. Samtidigt!

Jag trodde att det skulle vara en chock att komma hem till vinterkylan i Sverige, men inte då. Trots att jag inte hade några ytterkläder med mig i packningen (bara en svartylletröja jag köpte på rea i Zürich, för att jag trodde att jag skulle frysa ihjäl annars). Nu tillbringade jag förvisso inga långeliga tider utomhus, utan som mest kanske bara tio minuter utanför terminal 4 och 5 på Arlanda – men det fungerade alldeles utmärkt med klänning och sandaler. Fast sedan jag kom hem tidigt på eftermiddagen har jag bara suttit i sängen och surfat och allt har varit alldeles tyst. Det är ändå lite konstigt.

/Gunilla

P S Min mobiltelefon är hemma hos mor&far. Jag får den nog först på fredag.
Kanske sätter jag mitt reserv-SIM-kort i min nya indiska mobiltelefon endera dagen – men tillsvidare nås jag bäst per mail eller på mitt vanliga hem-telefonnummer. Om någon skulle vilja ha tag i mig eller berätta om något skoj som händer i Stockholm?!

Uppdatering: Jag nås fortfarande bäst hemma (och från fredag på mitt gamla vanliga mobilnummer). Men skulle jag inte vara hemma idag eller imorgon och ni verkligen vill få tag på mig snabbt kan ni tillsvidare även ringa: 073-825 49 10 (=enbart mitt reservnummer).

Kommentar till Bulten i Bo, om Lejonroos-cred

STOCKHOLM "Ta er i kragen", skriver Karolin A Johansson, och med det menar hon – liksom SvD:s P J Anders Linder – att ni alla genast bör läsa min och Per Gudmundsons text om Erica Lejonroos i NEO.

Eftersom jag varit på resande fot de senaste veckorna har jag inte kunnat besvara något Bulten i Bo frågade om, i en kommentar hos Gudmundson apropå vår text, häromveckan. Nämligen om vi inte borde ha gett frilansskribenten Gunnar Ohrlander cred/erkännande.

Att Ohrlander var först med att uppmärksamma vad som hänt Erica i offentligheten, d v s i Aftonbladet, finns i och för sig tydligt med i Pers utskrift av hela intervjun.

Detta transkript är ett led i NEO:s kloka strävan att göra sin journalistik transparent (liksom denna blogg som ni kanske hajat är ett led i min strävan att göra min journalistik dito).

Tja, visst hade vi kunnat ge Ohrlander cred även i det tryckta reportaget. Det var inget medvetet val alls att det inte blev så.
Men en sak som spökade var kanske att jag liksom redan hade gjort det här på bloggen... Och i reportaget hade jag nog isåfall velat berätta mer om sammanhanget (Ohrlanders bekant på Socialstyrelsen tipsade honom – se transkriptet, där Erica L talar om att det krävs kontakter för att vända ett mediedrev). Genast hade det då tagit rätt stor plats... Även i en 24.000-teckenstext lider man av utrymmesbrist.

Jag håller inte riktigt med om det som Per skriver i sitt svar till Bulten, att man bör ge credit så fort man hämtar "idéer, inspiration eller information" från en annan skribent. Däremot självklart för andras avslöjanden, egna nyheter, originella tankespån etc. (Jag menar såklart inte att det är OK att rakt av bara sno idéer, tvärtom – men min poäng är att "idéer, inspiration och information" är för vaga begrepp för att man ska kunna säga att de alltid bör leda till cred – ibland kan inspirationen till en text komma från ganska många olika håll, och vara mer eller mindre tydlig.)

I detta fall var Ohrlanders text inte främst en inspirationskälla, utan indirekt avgörande för att jag och andra (bloggare, radioproducenter och ledarskribenter) alls skulle ha uppmärksammat det hela. Men jag vet inte om den borde ha uppmärksammats mer i Neo-texten än vad som sker på Neo-nätet... Kanske ett gränsfall. Det var i alla fall Studio Ett-debatten i mitten av november (som jag antar kom till med anledning av AB-artikeln) och hur TV4:s representant agerade där som väckte mitt engemang i frågan.

I princip tycker jag dock att man gott kan vara generös med att "ge cred" och ange källor, och tar gärna emot synpunkter i ämnet! (Gärna även från Gunnar Ohrlander själv, om du läser detta.)

/Gunilla

P S I Missa inte TV4:s Johan Stambros icke-motiveringar till varför han inte ville låta sig intervjuas till vår artikel! Vi har fortfarande inte hört av dem...så det handlar knappast om tidsbrist.

P S II Jag vet inte vem av Neos begåvade redaktörer som kan ha skrivit medarbetar-presentationerna i detta nummer, men jag gillar onekligen det vederbörande skrivit om mig:
"En riktig reporter som befinner sig samtidigt på minst två platser, oftast New York och Stockholm. Behärskar det mesta med uppdragsgivare från TT till Gourmet."
Mycket bra!

Skarpt = borgerligt

Nu har jag hittat det påstådda Henri Cartier-Bresson-citatet!

"Sharpness is a bourgeois concept", lyder det. Fler av hans visa ord om fotograferandets sköna konst finns här: http://www.photoquotes.com/ShowQuotes.asp?ID=98&Name=Cartier-Bresson,_Henri&Type=Q.

/Gunilla

Adivasi som vägarbetare

Jag samarbetar med massor av fantastiska fotografer, men som ni kan se exempelvis här fotograferar jag också gärna själv.

Under Indienresan tog jag nästan inga bilder avsedda för publicering, eftersom jag reste med fotografen Jackson Lowen (och eftersom den story vi jobbat mest med är hans idé, eller i alla fall inte min).
Däremot tog jag massvis av foton "som anteckningar" – det vill säga bilder att titta på, när jag en vacker dag ska skriva ut alltsammans och vill kunna minnas hur det såg ut. Bra att ha, inte minst för att det var rätt svårt att i skrift anteckna några allmänna sinnesintryck under de skumpiga jeep-turerna...
Hade av samma skäl varit smart att ha någon slags bandspelare eller fickminne också. (Jag brukar spela in ljud när jag vill göra rena radioinslag, men borde även göra det som "ljudanteckningar".)

Jag testade också en fotografisk metod som är lite tveksam – nämligen att sträcka ut kameran genom bilfönstret under färd, och ta bilder utan att titta i sökaren. Försökte till exempel fotografera ett resande tivoli med ett litet, skrotigt pariserhjul i en av byarna vi passerade – men det blev bara trädtoppar på fotografierna... I 99 fall av 100 blir det helt misslyckade bilder med denna metod, enligt min ringa erfarenhet.

Här nedan är undantaget, alltså det 100:e fallet, tagen på vägen mellan Kiranjul och Dantewada. (Ja, jag gillar suddiga foton. "Det är borgerligt med skarpa bilder", påstod i alla fall Henri Cartier-Bresson, enligt Jackson.)
















/Gunilla

Det blev en söndagsutflykt , i alla fall

RAIPUR-BOMBAY Lördagen i Dantewara blev snudd på farsartad.

Först var det meningen att vi skulle bli upphämtade vid hotellet klockan 8 på morgonen, för att åka till olika byar och flyktingläger hela dagen, och se på när en viss organisation bedrev folkupplysning om livsmedelshygien och sjukdomar (vilket de gör i inte mindre än 600 byar!). Klartecken från organisationens sympatiske ledare (vars dotters tioårskalas vi ägnade åt schmoozing häromdagen).

Men den kille vi hade gjort upp med dagen innan dök aldrig upp. Klockan 9 fick vi efter lite ringande veta att han hastigt och lustigt tvingats dra till Raipur med sjuka svärföräldrar och _tyvärr_ inte kunde hjälpa oss.

(Senare fick vi veta att han inte alls var i Raipur, utan i den by där vi först träffats/organisationens eget ashram. Alltså på plats. Klart mystiskt - men antagligen hade han fått kalla fötter inför att ta med journalister till det politiskt känsliga flyktinglägret. Synd, för det var verkligen organisationens eget arbete vi var intresserade av denna gång. Jag hade kommit på hur vi kunde vinkla allt så att det kunde passa en viss, svensk tidning.)

Så det blev en halvseg dag i Dantewara downtown istället, mestadels tillbringad med evighetslånga nedladdningstider på ett av hålans få Internetställen. Det enda som piggade upp en smula var en slags religiös procession med kvinnor som tågade igenom hela staden under ett par timmar, vackert klädda i färggranna saris och med kokosnötter på huvudet som de i skymningen "tömde" i floden.

På kvällen var det dags för naxalitspanings-tur numero två. Den första, efter tvådagars-djungelpromenaden, misslyckades alltså. Men två av de fixers vi hade med oss då hävdade att de hade egna kontakter med någon naxalit-kommendant, och att de kunde sätta oss i kontakt med honom och en handfull av hans gerillasoldater. På villkor att vi inte avslöjade något om detta för någon, och särskilt inte för vår "huvudfixer" (som de ju snodde jobb ifrån).

Vi kände inget större förtroende för dessa två slicka killar i 20-årsåldern, som vi det laget haft med oss i några dagar, och förstod inte hur de kunde ha några tillräckligt bra kontakter. Men eftersom jag var tvungen att åka iväg snart kändes det som en chansning vi var tvungna att göra.

Så på lördagskvällen förberedde vi oss genom en ödesmättat ritualmässig måltid, trots att ingen av oss var hungrig, och fixade ficklampor och annan utrustning.  För första gången under denna resa kände jag fjärilar i magen, men visste inte riktigt om det berodde på intag av för många osköljda vindruvor eller äkta och sund nervositet. Troligen både-och.

Denna gång skulle vi förvisso bara behöva gå några kilometer genom en skog - men i beckmörkret, vilket knappast är det bästa för knän och vrister (under den långa djungelvandringen var jag konstant livrädd för att bryta eller vricka något, och då gick vi ändå i dagsljus). Vi skrev lappar som vi lämnade på hotellrummet och till Läkare utan gränser-killarna på hotellet, som lovade att kontakta våra respektive ambassader i New Dehli, den svenska och den kanadensiska, om vi inte skulle vara tillbaka på hotellet morgonen därpå.

Strax efter klockan åtta ringde det på dörren. Men det var inte våra unga fixers som kommit för att hämta oss, utan vår huvudfixer Khamil - han är förvisso inte särskilt gammal han heller, men lite mognare och klokare... - som hade något viktigt att meddela, via en medhavd tolk.

(En bra fixer som dessutom talar bra engelska existerar knappt, utan det krävs ofta flera personer för att få ihop allt - och ibland ganska långa översättningskedjor! Autentiskt exempel på hur många steg som ibland kan krävas: 1. min sluddriga engelska - 2. Jacksons tydligare och enklare engelska - 3. någon fixer som talar hindi och möjligen förstår det lokala språket gondi - 4. någon vuxen bybo som talar hindi och gondi 5. något barn som enbart talar gondi.)

Nu blev vi nervösa för vad som skulle hända om de andra två kom medan han var kvar. Vi satte oss på balkongen för att kunna tala ostört (och samtidigt hålla uppsikt över vilka bilar som körde in till hotellet).

Det visade sig att Khamil (han heter inte så, jag använder för säkerhets skull ett fingerat namn här) blivit kallad till förhör i två timmar av den lokala säkerhetstjänsten. Dessutom hade hans familjs hem utsatts för en liten husrannsakan.

Trots att han jobbar som TV-journalist och rapporterat om känsliga saker har inget liknande hänt honom tidigare. Anledningen var att han synts på sta'n med oss utlänningar. Säkerhetstjänsten hade noterat att vi hade stannat längre än de sju dagar vi tydligen hade sagt att vi skulle vara på plats när vi kom till hotellet (som naturligtvis hade rapporteringsskyldighet till polisen...). Nu blev vi smått paranoida och såg avlyssnare överallt i hotellpersonalen - och Khamil sade att han inte borde åka iväg med oss fortsättningsvis, utan hoppa in i bilen en bit ifrån sta'n. Åtminstone inte när det handlar om naxalitspaning.

Annars såg han glad ut. Han skrattade mest åt det hela, och påstod att det två timmar långa förhöret skett under vänskapliga former (han känner ju alla i sta'n)! Fast hans mamma hade blivit orolig.

Hmmm...det absolut värsta är när man som utländsk journalist utsätter lokala medhjälpare för risker. Vi åker hem, de bor kvar. Samtidigt är det Khamil som vet hur det funkar med de lokala myndigheterna; han hade onekligen tagit allsköns officiella kontakter så att allt skulle vara OK...och det trodde han att det skulle vara här också. Han hade levererat en förklaring som de hade nöjt sig med.

Som tur är hann Khamil och hans tolk sticka iväg innan några andra fixers dök upp. Men det farsartade springandet av människor fram och tillbaka fortsatte - nu dök en israelisk fotograf upp på balkongen. Han bor sedan fem år i New Dehli med sin fru och sexåriga dotter, håller på med en fotobok om indisk gatumat och kom till Dantewara för några dagar sedan, i akt och mening att också försöka dokumentera naxaliter. Vi har varit generösa och delat med oss av det lilla vi varit med om till honom, även när det kommer att ge honom enkla genvägar till saker som vi fått förhandla oss fram till länge, men har också fått veta en hel del i gengäld.

Nu ville han varna oss för att åka ut i skogen med våra unga fixers. Han tyckte helt enkelt inte att det lät trovärdigt att de skulle ha kunnat ordna några bra intervjuoffer; med dessa grupperingar fungerar det på andra sätt. Man måste närma sig naxaliterna genom helt rätt kontakter, och sedan kontaktar de en tillbaka om deras bakgrundskontroller i ... kanske New Dehli? ger positivt utslag. Man kan liksom inte bara träffa dem i en skog utan vidare! Själv räknar han inte med att få något naxalitnapp på minst ett år.

Vi började undrar om vi var dumdristiga eller naiva eller både - och. Klockan började närma sig 21.30, och vi hade inte kommit iväg.

Då ringde telefonen i hotellreceptionen. Det var en av våra fixers, som hade att meddela att det inte kunde bli någon naxalit-expedition den kvällen, eftersom den i gänget som skulle köra inte lyckades hämta ut sin jeep hos polisen. (Han hade kört på nå'n cyklist kvällen innan, så att bilen tagits i beslag - men varit övertygad om att han skulle kunna muta till sig att få ut den!).

Så vi slapp alltså både någon krock mellan våra fixer-fraktioner, och att åka ut i djungeln mitt i natten! Att det också innebar att en stor del av storyn sprack framstod just då som ett mindre problem.

Faktum är att vi mest bara skrattade, utmattat, för det var en sådan västgötaklimax med ännu ett inställt evenemang efter alla våra hemliga möten, vår nervositet, våra dramatiska brev med meddelanden till ambassaderna. Det vara bara att gå och lägga sig... Nä, förresten, vi satt och diskuterade kameror och bildfiler med den israeliske fotografen i en timme innan vi stupade i säng.

Min sista dag i Dantewada blev ändå ganska givande. Vi var ute med "Khamil" och en annan tolk hela dagen. Framför allt besökte vi en by som under ett drygt år övergivits av sina invånare, sedan den förstörts av naxaliterna, men som nu börjat återfå en del invånare.

Det är en fruktansvärd tragedi med det som pågår i området (och som jag hoppas kunna sälja lite reportage om den närmaste tiden; jag är medveten om att jag inte hunnit förklara särskilt mycket om vad storyn egentligen handlar om här på bloggen). Inget illustrerar det bättre än åsynen av en militärförläggning/-tältstad intill en totalförstörd skola, eller av en paramilitär utsiktspost av sandsäckar på toppen av ett krossat "Folkets hus". Vi intervjuade och fotograferade officerare och milismän, och en tioåring som tyckte det var kul att hänga med de sistnämnda.

På vägen tillbaka passerade vi en bro som två gånger sprängts av landminor, och såg stora hål i vägen. En av dem vi mötte hade kört en lastbil som flugit i luften för en månad sedan - själv förefall han fysiskt oskadd, men bilen låg intill vägen och var totalkvaddad.

Efter minst fem timmar i en jeep den dagen var vi ganska möra - men det var bara att åka hem, packa, och sedan sätta mig på tiotimmars-nattbussen till Raipur...

Trots bristen på naxaliter - som gömmer sig djupt inne i djungeln, och tydligen inte längre vågar träffa journalister om de inte är en miljon procent säkra på deras identitet - har vi massvis med material som det nu återstår att göra något av.

/Gunilla

Mersmak

RAIPUR Snart dags för boarding till Bombay/Mumbai. Om jag inte passar mig hamnar jag kanske på flyget till Calcutta/Kolkata, vilket inte vore mindre spännande!

Som väntat gav detta mitt första besök i Indien mersmak. Jag har försökt förlänga min vistelse med några dagar, vilket tyvärr inte var möjligt - så jag får väl försöka återvända vid tillfälle. Till New Dehli, Rajasthan, Kashmir/Lakh, Kerala och alla möjliga andra platser...

/Gunilla

Återanvänt mail

RAIPUR Jag orkar inte skriva något spirituellt, så jag återanvänder här ett mail jag just knåpade ihop till min i Dantewada kvarlämnade fotograf (han fortsätter spaningsarbetet i några dagar).

/Gunilla

Hello hello,

I am writing (but not sending) this sitting on Raipur Airport - a small and quite airport indeed. No problems, of course, getting a ticket to Bombay. With Air Deccan it cost RS 5 140. You can probably book it at www.airdeccan.net. Lots of time between the bus arrival (06.45!) and the flight at 10.30.

For some reason - maybe all the bizarre statues? - Raipur felt slightly like a regional Chinese city. You won't actually see much of the city, though, as the bus drops you off outside of the city-centre (unless you stay on until it gets to the railway station). But it's a beautiful road to the airport through the countryside, on a tree-lined road. I paid my rickshaw driver RS 150 (they started hawking at RS 300).

The bus trip took about 9.25 hours, not so bad. I didn't sleep all night through, but it was OK. Bizarre clientele onboard, including some kind of orchestra! I hit my head in the ceiling several times on the bumpy road before I was ready to lie down. Pretty crowded since I had to share space with all of my bags. It was fantastic to have the silk sheet, I really should have left one for you.

The Raipur bus "station" where the bus from Dantewara arrives is, as you can imagine, full of rickshaws and even more rickshaw drivers - and because the bus driver had mentioned in public that I was going to the airport they were all fighting on whom could take me there... Newly awake at 06.45 and with my pyjamas on and the hair in a mess I didn't feel like I really wanted the attention of 20 overly eager Indian men...so I almost had to shout to some guys that I was NOT going to any airport, thank you very much.  I had to eat first!

I had been longing for some papa dosa, but the only breakfast available around there seems to be a type of shredded potatoes spiced up with onions, eggplant, chili, and a garbanzo bean soup on top of that. Worth trying!

Other than that? No wifi at the airport, as far as I can tell.

Oh, one more thing. In the airport hall, you can look out for some light-boxes advertising Vedanta, Jindal, and some other steel companies with the following slogans: "Partners in Progress; Building a New India" and "Chhattisgarh's global stride; India's pride"!

Can you tell I'm pretty bored here at the airport..?! ;-)

Well, at least I have made an appointment to meet with Ulrika in Bombay this afternoon.

Gunilla

Ekonomiskt smartare jobba på McD

DANTEWARA Jag känner mig lite tjatig som ständigt tjatar om frilansjournalistikens ekonomiskt bistra stjärna (se föregående inlägg). Därför är det skönt när det finns fler som tar upp ämnet. Läs Isobel! (Hon skriver förvisso i andra genrer än jag. Att göra utrikesreportage och att skriva opinionsbildande debatt- och kulturmaterial är olika saker. Men essensen, att vi skulle tjäna på att jobba med vad som helst annat, är ungefär densamma.)

- - - - - - - - - - - - - -

Jag försöker lägga upp en vacker bild på sariklädda vägarbeterskor, inte särskilt välbetalda de heller - men lyckas inte logga in i min egen blogg. Och jag kan inte lägga upp bilder på det vis jag just nu lägger upp texter (genom att skicka mail till Blogger). Så ni får nog inga bilder förrän jag kommer hem igen.

/Gunilla

Ikväll - sista chansen att få ihop storyn

DANTEWADA Häromdagen var jag nära att strypa en av våra fixers, sedan det stått klart att vi inte skulle få träffa några naxaliter - detta efter många dagars förhandlingar och väntan.

"Why are you so angry?" frågade en av dem och jag morrade vresigt att jag inte är arg utan snarast jävligt förbannad! Här lägger man ner tiotusentals kronor och en massa tid på att fara över halva jordklotet för att intervjua naxaliter som plötsligt inte känner för det! Och som man vandrat i många timmar för att få träffa. Jag började förklara att jag inte kan sticka härifrån förrän storyn är klar, och att det kommer att kosta mig massor av pengar bara att ändra biljetten. Men det känns lite fånigt att klaga på sin dåliga ekonomi, när man hänger med mindre bemedlade indier.  Särskilt när de tar en till platser där Indiens fattigare bor - i de byar vi besökt finns i regel inte elektricitet eller andra moderniteter.

Anyway, en av våra fixers tyckte så synd om mig att han beslutade sig för att ta en liten risk, så ikväll ska vi kanske få träffa naxaliter på annat håll. Denna gång ingen lång djungelpromenad över berg och genom dalar, däremot en utflykt i skogen nattetid... Håll tummarna för att det går bra.

(En annan, stor, story sprack precis på grund av att ett företag jag vill besöka inte har tid att ta emot mig, så det är faktiskt lite synd om mig trots allt.)

/Gunilla

(Reportageresor tar tid) PS

DANTEWADA Jisses, sådant gnäl det blev. Jag kan meddela att vädret här är alldeles perfekt - ungefär som skön, svensk högsommar varje dag. Inga stormar.

/Gunilla

Reportageresor tar tid

DANTEWADA Det bästa med att frilansa är att man kan bestämma sig för att lägga ner mycket tid på något man vill göra. Det sämsta med att frilansa är att man knappast får betalt för denna tid.

Att det tar tid att resa till en plats, som det ju gör inte minst i Indien (och att vara jetlaggad långeliga tider efter långa resor) är heller inget som direkt lönar sig.

Exempel från denna resa nedan - det vill säga hur lång tid det tagit att komma till den punkt där vi är nu. (Jag har rensat bort våra uppehåll i Bombay och Goa, som inte har så mycket med det hela att göra.)

Dag 1: Stockholm-Bombay (flyg, cirka 13 timmar med byte i Frankfurt)

Dag 2: Bombay-Goa (cirka 12 timmar med nattbuss)

Dag 3: Goa-Hyderabad med flyg (halvdags resande)

Dag 4: Hyderabad-Vishnakpatnam med flyg (dito)

Dag 5: Vishnakpatnam - Dantewada med tåg, cirka 14 timmar

Dag 6-14 (and counting): Vistelse i Dantewada

Sedan lär resan härifrån, via Raipur och Bombay, ta några dagar i anspråk också... Och sedan kommer jag väl att vara jetlaggad i en vecka.

Men lyckas jag sälja storyn får jag vara mycket glad om arvodet täcker blott den tid det tar att skriva ut eländet. (Och nu har jag bara gått in på tids-, inte kostnadsaspekten, med att resa. "Nej men vi trodde att du ändå skulle dit", som redaktörerna brukar säga när man föreslår att de kan delsponsra lite av reseutgifterna. Undrar om de kommer att säga det om Dantewada?!)

Nu: slut på frilansgnälll! Vi har skoj!

/Gunilla

Rapport från en indisk by...

DANTEWADA ... kommer förhoppningsvis här så småningom.  Jag har åkt i en tidsmaskin, genom djungelns bambudalar till medeltiden.

Tillsvidare kan jag bara säga: inga landminor, inga tigrar, inga anakondor, men heller inga naxaliter. Alltså ingen story. Så nu vet jag inte hur jag ska göra, för det finns inget värre än att åka iväg/hem utan en färdig story. Vi hörs!

/Gunilla

Tigar, malaria, landminor, arga gerillasoldater..?!

DANTEWADA Nu blir det varken mail eller blogg eller något annat på två dagar - jag kommer att vara uppe i bergen och skogen och spana. Återkommer!

Gunilla

Hur stolt blir man inte...

DANTEWARA ...när man får beröm för en artikel, särskilt när berömmet kommer från P J Anders Linder?! Kolla bara: http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_14427822.asp.

Här i Dantewara har vi idag varit på tioårskalas, för en flicka vars pappa driver en ideell organisation i Gandhis anda i Vanvasi Chetna Ashram i en liten by vid namn Kawalnar (kolla om det finns någon info om detta här: www.vcacg.org). 250 anställda är ute i 600 byar här i krokarna och upplyser byborna om hygien och sanitet och sjukdomar och demokrati och vikten av utbildning och en massa annat!

Tjugo s k hälsovårdsupplysare (unga kvinnor) och några sikher med partyhattar, ingen dålig syn.

 

/Gunilla

Om Chhattisgarh, "i Indiens hjärta"

DANTEWADA "Chhattisgarh is a newly created state, bifurcated from Madhya Pradesh, which lies in the heart of India. It offers much to the delight of the tourist. Intersected by meandering rivers and dotted with hills and lakes, the region has a varied natural settings of great beauty. Having a long and exciting historical background, the cultural heritage of the region is incomparable. Innumerable monuments of exquisite beauty, temples, stupas, forts, and palaces on hilltops bring before the eyes of the visitor visions of empires and kingdoms of great warriors and builders, poets and musicians, saints and philosophers of a golden past."

(- - -)

"The region is no less interesting for lover of wild life. A variety of wild animals inhabit its rich tropical forests. Tigers, panthers, Indian buffaloes, spotted deer, black buck are a few of the wild animals to be found in this state. Each region in this state has something special to offer to the tourist. The handicrafts are varied and highly valuable."

(- - -)

"...contains many tribal areas within and hence exhibits several aspects of tribal culture. It is a state of colourful people with varied customs, customes and beliefs. (- - -)...tribal life-style, though slightly influenced by modernization, still exists here to a great extent."

Ur A Road Guide to Chhattisgarh, en karta vi köpte i Visakhapatnam med en stilig tiger på omslaget!

/Gunilla

Grader i helvetet

DANTEWADA Den resa vi gör nu är ett av de mer knepiga och svårarbetade uppdrag jag givit mig själv. Men de två holländska projektledare som jobbar för Läkare utan gränser här tycker att det är som rena semestern att arbeta i Chhattisgarh. I jämförelse. De har verkat i bland annat Afghanistan, Kongo, Liberia och Sudan tidigare...

/Gunilla

Jag debuterar i NEO

DANTEWADA Kolla in senaste numret av Magasinet Neo! Som Per Gudmundson skrev den 12 januari (ni får kolla själva: scrolla i http://gudmundson.blogspot.com, jag orkar inte länka med mina konstiga uppkopplingsmöjligheter här) har vi tillsammans skrivit en text om (Sundbybergspolitikern) Erica Lejonroos. Jag har inte sett det färdigredigerade resultatet ännu, men det ska bli spännande att kolla in tidningssidorna. Det är den längsta text jag någonsin skrivit (cirka 24 000 tecken)!

Jag gjorde förresten de flesta av "mina" intervjuer om Sundbybergs kommunpolitik sittandes i ett hotellrum i Miami i december, vilket kändes smått absurt. (När Ulf Adelsohn fick höra detta tyckte han att vi genast skulle avsluta samtalet så att jag kunde ägna mig åt att vara bland palmerna på stranden istället, men det gick ju inte.) Det är aningen mer logiskt att tänka på Sundbybergs kommunpolitik här i södra Bastarskogen i Chhattisgarh, där vi fått handskas med allsköns lokalpolitiker.

Eller nej förresten, Sundbyberg känns förresten mycket långt borta även här (trots att min brors familj bor där, fem minuters promenad från Erica Lejonroos - jag har ett dagisfoto på mina brorsdöttrar intill Bollywoodfilmerna på TV:n här på hotellrummet, så på vis är den sundbybergska vardagen nära).

Kolla in texten på Neos blogg! Eller köp tidningen!!! Där finns, som Gudmundson skriver, gott om smaskiga citat som man kanske inte vanligen förknippar med moderata politiker.

/Gunilla

P S Kan det vara så att jag är den enda som skrivit i både Arbetaren och i Neo? Nja, det finns förmodligen några fler som figurerat i båda tidningarna. Men tidningar som Neo + Veckorevyn + Gourmet på samma år är nog min alldeles egna kombination.

Inga naxaliter i sikte - ännu

       

DANTEWADA Trots inte mindre än tre långa jeepresor fram och tillbaka till berört område - igår och idag - och minst två dagar fyllda av fixer-förhandlingar på hindi har vi inte fått träffa några naxaliter.

Japp från berörd säkerhetschef (en karismatisk man med utsökt engelska och fälterfarenhet från Kashmir), japp från distriktshövdingen i Dantewada, japp från den kommunistiske fackordföranden, japp från mängder av andra lokala förmågor vi schmoozat med och druckit äckligt te med. Men ett slutligt nix (trots ursprungligt japp) från VD:n för National Mining Development Corporation, vars mark vi skulle behöva passera på vägen. Ett nix som inte var förhandlingsbart.

Fast vi får hjälp att hitta en annan väg över bergen - längre och jobbigare (sju timmars promenad dit, sju timmars dito hem) och med några dagars försening, men skam den som ger sig. Jag har köpt kritor och ritblock till naxaliternas barn. Fjärde gången gillt, hoppas vi på nu.

"Well, this will make us rich and famous", tror fotograf J. "Sorry, J", säger mer cyniska jag - "but freelance journalists have to marry rich to become rich, and they have to be taken hostage to become famous. We will be neither. And not one single editor will give us any recognition for going through all this for our story."

/Gunilla

Lästips om usla kritikergubbar

DANTEWADA Läs Joel Malmqvists rasande kritik av herrar teaterkritiker Schwarz och Zern: http://malmqvist.blogspot.com/2007/01/usla-pjser-usla-gubbar.html! (Japp, jag följer naturligtvis den svenska bloggosfären även härifrån, om än som i detta fall med några dagars eftersläpning.)

/Gunilla

Saker vi längtar efter

DANTEWADA Jag: rött vin, caffèllatte. Jackson: ostburgare, pizza och kaffe.

/Gunilla

Hej från Dantewada

DANTEWADA Det enda Internet-stället i sta'n (hålan) hade stängt när jag kom dit - och gudarna ska veta att det är otroligt att det alls finns något - men killen som driver det hängde med sin moped i närheten och fick syn på mig.

Så eftersom jag sade att jag hade tänkte maila mina föräldrar och tala om att jag fortfarande lever skjutsade han hem mig till sin familj - så nu sitter jag och skriver detta i ett rum i en liten indisk medelklassvilla, granne med Läkare utan gränsers Dantewada-kontor. Jag är omgiven av bilder på tigrar och hinduiska gudar och uppkopplad till er via en gammal hederlig telefonlinje. Mor och far och de sex barnen i huset tittar på teve!

/Gunilla

Chai-överdos in Chhattisgarh

DANTEWADA Äventyr! Fullt upp varje dag. Det är svårt att blogga eftersom vi jobbar dagarna i ända med att äventyra och glida omkring mellan dammiga byar och gudsförgätna städer. Det börjar vanligen vid 8-tiden på morgnarna då vi blir upplockade med jeep av våra fixers, och slutar 12 timmar senare då vi lämpas av vid hotellet för kvällens dos av biryani och naan.

Jag trodde att jag skulle tillbringa min tid i Indien enbart på coola kaffeställen i Bombay och soliga stränder i Goa, för det var det som liksom var meningen när jag for iväg -  men av en slump blev jag meddragen på en resa in i en för de flesta okänd del av landet: södra Chhattisgarh. Vi far mest runt mellan olika små byar i en av Indiens minst utvecklade delar, byar som jag kanske postar bilder och berättar mer om vid tillfälle.

Igår hamnade vi bland annat på skördefest, i förrgår i ett flyktingläger. Och idag har vi ägnat hela dagen åt det ena mötet med det andra för att få olika typer av tillstånd - ändlösa konversationer på hindi som vi inte förstår ett dyft av, ändlösa koppar av översötat chai, massvis med människor att skaka hand med. Men det lönade sig, så imorgon får vi besöka ett område där chansen att träffa naxaliter, vilket är vad vi vill, är 99 procent - och risken att stöta på tigrar och björnar är .... hmmm...något mindre, skulle jag tro.

Tja, denna postning var kanske lite kryptisk, men jag är mitt inne i en story som jag inte riktigt hunnit smälta.

På det hela taget är allt dock fantastiskt roligt, märkligt och konstigt - och hittills har vi inte råkat ut för något värre missöde än att vår jeep fick punktering idag. Och tja, kanske en överdos av chai för min del.

Gunilla

P S Några av er kan ha fått mitt indiska mobiltelefonnummer. Det fungerar inte, eftersom AirTel som jag har som mobiltelefonoperatör inte har någon roaming i Chhattisgarh. Om några da'r, när jag är i Raipur eller Bombay, kanske det börjar funka igen.

Dantewada - i mitten av ingenstans eller i mitten av någonting

DANTEWADA Ja, detta är en av mina konstigare dateringsorter. Dantewada är en liten håla i södra Chhattisgarh-provinsen, och det tog oss 14 timmar med tåg från Visakhapatnam att komma hit! Fler rapporter följer nå'n gång...

/Gunilla

Trafikkaos

HYDERABAD i Andra Pradesh som vi - jag och fotografen J - nu förflyttat oss till har den absolut galnaste trafik jag någonsin sett någonstans. Rickshaws, taxibilar, fullastade bussar, bilar och galna cyklister precis överallt och från alla håll. Vi, som vant oss vid den lite sömniga trafiken i Panjim, är alldeles chockade. Och vi är förvånade att vi fortfarande inte blivit vare sig över- eller åtminstone påkörda, trots att vi rört oss i trafiken uppemot en timme! Jag lovar, det är bara en tidsfråga.

/Gunilla

Nu drar jag till Hyderabad

PANJIM, GOA Klart slut här (snart)!

/Gunilla

Vi jobbar i Goa (vid floden och genom att göra en fisketur )

PANJIM/GOA En skön söndag i Panjim tillbringar man med fördel på en servering vid floden. Det är väldigt skönt att resa med andra journalister, såtillvida att vi har det gemensamt att vi hellre vill jobba i lagom takt i urban miljö än att ligga på nå'n sandstrand och ha långtråkigt ...

Så här sitter jag och fakturerar, skriver införsäljningsmail till redaktörer, sorterar bilder och räknar ihop gamla inkomster, medan en av mina kolleger går igenom manuset till en bok och den andra knallar runt på sta'n och fotograferar.

Goa är helt klart mer "andra världen" än "tredje". Det känns för det allra mesta mer som att vara i exempelvis Portugal än i Indien. Nu gissar jag bara, för jag har tyvärr aldrig varit i Portugal! (Däremot har jag en tendens att hamna i forna portugisiska kolonier och koncessioner: förutom Goa har jag besökt Macao, Östtimor och Brasilien. Återstår Moçambique, Angola och Kap Verde-öarna - har jag glömt någon?)

Dessvärre är jag lite för slö för att lägga upp Indien-bilder här på bloggen, i bästa fall kommer det att ske i efterhand. Annars hade ni kunnat få se finfina foton av palmer, stränder, båtar, katedraler, stojande barn och på mina stiliga resekompanjoner. (Vi gillar stränder, i lagom doser!)

Häromdagen träffade vi av en slump en svenska som bor halvårsvis i Goa, gift med en indier. Än bor de här, där han hyr ut båtar och tar ut turister - bland andra oss - på delfinspaning och snorkelturer; än bor de i ett gammalt torp i Ljusnarshyttan...

Otroligt fascinerande att stå på en varm sandstrand, omgiven av palmer och Arabiska havet - och tala med en indisk man som berättar om hur kul det var i Pajala häromsommaren, om hur bra han trivs med sommarjobbet som packare på Lithells korvfabrik i Sköllersta, och om vilka smarta affärer han gör när han kan köpa prima reservdelar till sina båtar och metspön i Göteborg respektive Varberg!

En av mina resekompanjoner uppnådde igår den aktningsvärda åldern 30 år, och detta firades minst sagt rejält. En fiskebåt hyrdes in, och ett fiskereportage gjordes. Jag var med mest som sällskapsdam/staffagefigur, fast det kan väl också räknas som jobb i sammanhanget? Ganska snart kommer ni att kunna läsa resultatet i Svenska Dagbladet (och möjligen se konstiga bilder av mig iförd en röd solhatt och en tunn mörkröd sjal som skydd mot solen).

Födelsedagslunch: nygrillad, av födelsedagsbarnet infångad fisk, samt tårta och indisk champagne på stranden!

Tårtan var en ananaskaka som jag hade köpt i Panjim kvällen innan och lyckats få dekorerad med svensk gratulationstext. Den fick 30 stycken ljus, och vi hann precis bära fram den innan strandmyrorna började ta sig in för att kalasa på egen hand.

Dessutom hade jag en födelsedagspresent som jag var mycket nöjd med, och som jag köpte på Resebokhandeln (se postning den 30 december). Det skulle vara något som inte vägde så mycket eller tog någon plats för vare sig mig eller mottagaren, och gärna något som kan vara användbart på resor men som jag inte kunde räkna med att födelsedagsbarnet redan ägde.

Det blev en pannlampa! Att sådana är smartare att ha än vanliga ficklampor insåg jag för ett år sedan när jag var på Ökenfestivalen i Essakane (utanför Timbuktu i Mali). Det är knepigt nog som det är att balansera tandborste, tvål och handduk i ökenmörkret, i jakt på den skynkförsedda grop som räknas som "badrum", utan att man också ska behöva hantera en ficklampa i ena handen. Har man lampan i pannan går det genast smidigare!

När jag stod och betalade tingesten slog det mig också att en pannlampa är en alldeles utmärkt metaforisk present till en undersökande journalist, som det var fråga om i detta fall.

/Gunilla

P S Detta inlägg har sänts som e-brev, skrivet offline. Därför: inga länkar och knappt nå'n formattering.

Mumbai/Bombay?

PANJIM, GOA Peter frågade i en kommentar om vad det är som gäller egentligen - det gamla Bombay eller det nya Mumbai. Ja, det kan man fråga sig egentligen. Det är onekligen lite förvirrande med städer som har flera namn/stavningar, särskilt som det skiftande språkbruket har olika bevekelsegrunder på olika håll (ibland har det att göra med avkolonialisering, ibland med ortografi, ibland med politiskt betingade namnbyten etc).

I korthet så fick Bombay sitt namn på 1600-talet, av britterna som förvanskade portugisernas bom bahia (vacker bukt).

1996 bestämde de hindu-fundamentalistiska politiker som fått makten i Bombays kommunfullmäktige att ändra det officiella namnet till Mumbai. Det är taget från marathi (delstatens lokala språk) och kommer troligen från gudinnan Mumba.

Men Indiens regering har inte godkänt namnbytet, och allmänt uppfattades det som ett försök att från _en_ folkgrupps sida lägga beslag på stadens namn. Alla andra folkgrupper föredrog Bombay.

Därför har exempelvis svenska tidningar föredragit att fortsätta använda Bombay, även om språkbruket vacklat en del. (Se även Vassa Eggens kommentar om detta från i fjol, sök själva på www.vassaeggen.se eftersom jag har svårt att ta fram länkar.)

Mumbai har dock använts på skyltar, kartor, i tidningar etc - och har därför fått alltmer genomslag bland alla möjliga människor.

Eftersom det är mer inarbetat nu, och inte lika politiskt känsligt, har tidningen Vagabond bytt  från Bombay till Mumbai - enligt tidningens Indienskribent Per J Andersson som just nu även gör en reportageresa här för TT. Det är från hans guidebok om Indien från 2004 som jag hämtat ovanstående information, läs mer där.

Bombay är ju sedan länge det inarbetade namnet i Sverige och det finns ingen egentlig anledning att byta till det officiella namnet så länge det inte är helt accepterat lokalt. Men om det nu börjar bli det har jag ingenting emot att använda Mumbai. Lite grann tycks det ännu vara fråga om tycke och smak och därför kör jag med Bombay tillsvidare här i bloggen (och blandar lite i dagligt tal).

Gunilla

Man blir förvirrad...

PANJIM, GOA ...av att resa omkring i världen.

Just nu sitter jag på ett litet hak mitt i sta'n, en skum krog där alla gäster - utom jag - är män, som tjattrar och kollar på en filmrulle på TV:n mitt i lokalen, och där bartendern/-ägaren inte kunde tillfredsställa mitt önskemål om ett glas vin eller [den lokala specialiteteten] portvin.

Här dricker alla öl eller sprit, så det fick bli en liten öl. Poängen med att gå in just här var att haket ligger vägg i vägg med en otroligt modern Apple Store, vars trådlösa nätverk jag försöker surfa in på...men det går inte så bra.

Bollywood-filmen på TV:n borde kanske ge en ledtråd, annars är det svårt att komma ihåg att jag är i just Indien. Det låter mest pangpang från det hållet. Belysningen är så skum och jag undviker att titta upp, så jag ser inte så många av de andra gästerna och jag känner inte igen deras konstiga språk - men det blinkar en stor jultomte i fönstret, och på det stora hela skulle just denna bar kunna ligga i Portugals hamnkvarter eller i Macao eller nå't. Ibland får jag en blackout och glömmer bort var i världen jag för närvarande befinner mig.

Uppdatering: I april blev jag förvirrad igen, för då hamnade jag på en besläktad portugisisk pub i Kapstaden, Sydafrika.

/Gunilla

Mopti, Löttorp , Alberobello och Bombay...

PANJIM/Goa ...är några av de platser varifrån jag det senaste året varit tvungen att skicka texter, stora bildfiler eller viktiga e-brev ifrån min egen dator, och där det inte var givet att just det skulle gå så enkelt.

Här är ordningen på hur bra det funkat, från utmärkt (1) till sämre (4):

1. Bombay, Indien - bara att knalla in med sin bärbara på antingen ett litet uselt Internetställe*) eller ett flådigt Barista-kafé och ansluta till de trådlösa wifi-näten (i båda fallen dock med registrering och viss, men mycket låg, betalning). På Barista dessutom ypperligt caffèllatte.

2. Mopti, Mali - bara att trycka in en från de befintliga datorerna utdragen Ethernetkabel i min medhavda dator (puh, den hade överlevt sandstormarna kring Essakane i Sahara-öknen). Det krävde dock personliga kontakter och visst schmoozande av min guide gentemot Internetställes-ägaren*).

3. Alberobello, Italien - under min Apulien-resa 2002 hittade jag en datorbutik som hjälpte mig fixa ett gratis, italienskt POP-konto; alltså ett enkelt sätt att ladda ner mina mail via lokala telefonsamtal via modemet.

Fyra år senare kändes den lösningen lite medeltida. Stärkt av erfarenheten från Mopti försökte jag få samme snubbe i samma butik (han kom ihåg mig!) att låna ut en Ethernetkabel. Det gick till sist, trots den eviga oron över "säkerheten" - men blott efter mycket väntan och några omstarter (deras PC-system gillade inte min Mac eller vice versa).

Mina stackars föräldrar fick vänta länge på en närbelägen utservering, och förstod väl inte riktigt vad jag pysslade med! Men till sist gick texten iväg (en Gourmet-kolumn om delikatessers rättigheter).

4. Löttorp/Öland, Sverige - mail och så'nt kunde jag ju skicka hemifrån sommarstugan. Men stora tunga bildfiler krävde en snabbare uppkoppling. Jag hade hört att sådan skulle finnas på Företagshuset i Löttorp, och det lät ju rimligt eftersom där finns en bank, en mäklare, kommunkontor, småföretagarhjälp och så'nt. Just en sådan plats som borde vara som klippt och skuren som hot spot! För mitt småföretag kan ingen större hjälp tänkas än ett snabbt, trådlöst nätverk. Men trots otaliga uppkopplingsförsök med olika Ethernetkablar var det omöjligt att få iväg några bilder. Försökte också med olika hotell, såsom Halltorps gästgiveri, utan framgång. Filerna fick skickas senare, från Stockholm. Även på Öland tvingades mina stackars föräldrar ledsaga mig runt till de förmodade wifi-punkterna med bil.

(Biblioteket i Borgholm hade funkat bra, men nätverket var nere just när vi var där.)

Tyvärr verkar Goa placera sig nå'nstans mellan Alberobello och Löttorp (jag hade hoppats att det skulle gå om Bombay, men icke). Vi har hittat två stycken platser där vi förvisso kunnat koppla in våra egna datorer och laddat ner åtminstone något, men det har gått sanslöst segt och långsamt. Kändes som om inte medeltiden, så åtminstone 2003 i Kina eller så.

Annars tror jag på Asien vad gäller trådlöst, åtminstone här och var har de fattat att det är billigt och bra.... Enligt en kompis som vet är läget gott i Thailand.

/Gunilla

*) Vad säger man om sådana platser som slentrianmässigt kallas Internetkaféer, fastän de nästan aldrig serverar kaffe? Det får bli Internetställen tillsvidare. Man vill ju skilja dem från riktiga kaféer som är smarta nog att ha trådlöst nätverk - det är ju en helt annan slags inrättning.

Det Internetställe jag frekventerade i Bombay sålde inte kaffe, däremot bland mycket annat toalettpapper - hårdvaluta i Indien.

Gunilla i Goa

PANJIM/Goa Våra två dagar i Bombay tillbragtes delvis på tjusiga ställen såsom The Sea Lounge på Taj Mahal Hotel. Sedan blev det mer av en abrupt backbackervardag, på en nattbuss med ryska, svenska, franska och koreanska turister på väg till Goa.
Bussen skulle avgå kl 20, men jag tror vi kom iväg först 22.30. Den skulle komma fram klockan 6 på morgonen, men jag tror hon var 10.30 när vill till sist rullade in i Panjim. Då hade jag knappt sovit en blund, och hade dessutom förlorat rösten och fått lock för öronen, mycket märkligt. (Det hade absolut varit smartare att flyga, för det tar 45 minuter istället för bussens 12 timmar+. Men vi flyger ju så mycket ändå, så vi kunde gott åka lite buss.)

Det lilla jag sett av Goa hittills, egentligen bara centrala Panjim, är absolut mer "andra världen" än tredje. Det första jag gjorde här var att träffa min f d New York-flat mate Paul, som råkade vara på Goasemester med några kompisar! Sedan skulle de vidare till Kerala, bland annat för att hänga med diverse f d SIPA-studenter (varav två svenskar som jag känner och som jag råkade få mail från några dagar innan de skulle åka till Indien). Så även i ett miljardstort land som detta känns världen ... liten.

Jag gillar ju att resa ensam, men måste medge att det är enorm lyx att ha två stycken stiliga och starka kompisar som kompanjoner. De har fixat alla biljetter och bär ibland mina väskor, alldeles fantastiskt! Bara en sådan sak som att de båda är 1,95 långa så att de syns överallt är onekligen praktiskt.

/Gunilla

P S Postningen är skriven som e-brev offline. Därför - inga länkar och ingen formattering.

Salaam 2007

BOMBAY Nyårsafton tillbringades på ZenziBar – ett så'nt där tjusigt ställe i stadsdelen Bangra West där Bombays expatriates (varför finns inget bra ord för det på svenska? vi nöjer oss troligen med att kunna säga "utlandssvenskar" om sådana) och inte minst den indiska övre medelklassen hänger.

Middag, dans och tokiga glitterhattar. Vi var ett sällskap på tio – och sju av dessa tio var journalister, sju av dessa tio svenskar, två var kanadensare, och så en indisk Bollywood-regissör. Och samtliga sju journalister, inklusive jag, har på ett eller annat sätt i sitt liv jobbat för Svenska Dagbladet – den eviga sambandscentralen.

Vid tolvslaget var det i stort sett bara vi som brydde oss, de närvarande indierna verkade ta nyårshelgen som ett tillfälle att festa och ha kul men nedräkningen i sekunder verkade inte det minsta angelägen.

En av de närvarande svenska journalisterna, i sta'n för att skriva på sin andra Indien-bok, var nöjd med att se så många yngre efterföljare på plats i Bombay (en salig blandning av inflygna Asien-korrespondenter, Indien-stringar, frilansar och Stockholms-anställda på friår eller semester). "Jag brukade alltid vara ensam här i sta'n, och nu är hela bordet fullt!", sade han glatt.

Jag har som jag kanske skrivit tidigare klurat på om inte en bra post-New York-plan kunde vara att dra till Indien och jobba ett tag; jag har helt enkelt inte förstått varför få eller inga svenskar bor här. Men andra har kommit på samma idé, och tillsvidare finns en svensk reporter i New Dehli och en i Bombay som frilansar för skandinaviska dagstidningar. Samt en fotograf i Bombay som jag träffade när hon bodde i New York (långt innan jag själv flyttade dit).

Nyårsdagen har vi mest strosat runt i Colaba, det område i Bombay där de flesta backpacker-turister tenderar att hamna. Men mest av allt fylls gatorna av indier av alla de slag – tiggande barn, spetälska, hemmafruar med fet glänsande mage, coola datakillar, visa män och blablabla med indienklyschor.

Gunilla