NEW YORK Det är inte särskilt ofta jag skriver arbetslivsreportage om missgynnade yrkesgrupper. Så det är lite komiskt att det nu när det skett handlar om
le corps diplomatique, de svenska diplomaterna.
Idén uppkom när jag i fjol träffade UD-tjänstemän som berättade om hur drastiska förändringar i deras utlandsvillkor debatteras flitigt internt på departementet – sedan många år! Jag fascinerades av att jag inte hade hört något alls om detta. Trots att jag brukar uppmärksamma nyheter om UD, och trots att det uppenbart gällde stora nedskärningar för enskilda individer (i enstaka fall 10 000–20 000:– – per månad). Annars får ju minsta villkorsförsämring relativt stor uppmärksamhet.
Dock inte när det gäller fåtaliga elitpersoner. Och diplomater utgör ju snudd på sinnebilden av en privilegierad samhällsgrupp,
n'est-ce pas?
Jag har själv träffat på ganska många runtom i världen, och ofta tänkt avundsjuka och missunnsamma tankar om deras och deras familjers tjänstebostäder, utlandstillägg, fria hemresor, fria skolor, fria sjukvård och allt vad det är.
Samtidigt fattar jag att nomadlivet inte alltid är en dans på rosor. Jag har sett den glassiga delen av diplomattillvaron på beskickningar runtom i världen – med privatkockar åt ambassadören, drinkar vid swimmingpoolen och
yes, även ett och annat klyschigt champagneglas under ännu mer klyschiga kristallkronor – men sluppit se tjänstemannaslitet vid datorn, mötena och myndighetssysslorna. Jag fattar att diplomatkarriären i längden är svårförenligt med att upprätthålla ett normalt, socialt liv. Och jag vet att yrket är svårt särskilt för svenska diplomatfamiljer, där det – oftare än i andra länder,
I assume – finns
två personer som vill göra karriär.
Dessutom är jag väl medveten om att de flesta diplomater är personer med en utbildning, erfarenheter och ett analytiskt sinnelag som gör dem attraktiva på arbetsmarknaden. Inte minst inom internationella organisationer, som i regel betalar betydligt bättre än UD. Därför tyckte jag det var intressant när jag insåg hur hundratals verbala diplomater nu knöt näven i sina byxfickor – men valde att föra debatten helt internt (per mail och i personaltidningen UD-kuriren) eftersom de vet att de är för få och uppfattas som alltför privilegierade för att det skulle vara någon poäng att försöka föra debatten någon annanstan. Det visade sig att diplomatyrket, som uppfattas som extremt statusfyllt, är något diplomaterna själva ofta mörkar inför släktingar och bekanta för att slippa spydiga kommentarer.
Här fanns många fenomen som jag fascinerades av, främst glappet mellan mytbilden av diplomater (självupptagna och bortskämda elitister som överdoserar på champagne) och deras självbild (hårt arbetande men missförstådda tjänstemän med ett kall).
För diplomaterna själva handlar alltså det nya avtalet om:
1) Enorma förändringar i de privatekonomiska villkoren, och det i en karriär som man oftast går in med tanken att det är på livstid. Det vill säga, diplomaterna har mer eller mindre sålt sig till UD och gått med på relativt låga ingånglöner, i vetskap om att det ofta jämnat ut sig på lång sikt i och med bra utlandsvillkor.
Men också: 2) Om en insikt om att många i den svenska diplomatkåren kommer att söka sig vidare när deras villkor försämras – och att det kommer att leda till att UD, och därmed den svenska utrikespolitiken, urholkas. Ambassaderna kommer, varnar de, att befolkas av dels unga handläggare som vill ha erfarenhet från åtminstone en utlandspostering, lokalanställda, vikarier och medelmåttor, och så äldre som gärna vill kröna sin karriär med en ambassadörspost. Men karriärdiplomater, som traditionellt flyttat från postering till postering kommer att lämna det sjunkande skepp som de uppfattar att UD är. Eller så väljer de att hålla sig i Stockholm och blir duktiga kanslibyråkrater, men tränas inte i det diplomatiska fältarbetet.
och i förlängen:3) en svenssonifiering av diplomatyrket – en lätt konspiratorisk teori som går ut på att kåren krossas av politiker, med Göran Persson i spetsen, och regeringskansliets övriga tjänstemän på en rad olika vis.
Diplomatkåren som traditionellt består av världsvana kosmopoliter får in rävar bland hermelinerna: det nya avtalet tycks dem utformat för vanliga radhusfamiljer från Kista som skickas till Bryssel en tid, inte för karriärdiplomater som bygger upp sitt kunnande genom den ena posteringen efter den andra.
"Jag tror helt enkelt att den kritiska massa man tidigare hade av en kombination av spännande jobb, status och löneförmåner nu inte kommer att uppnås för de mer begåvade på departementet," sade en källa.
Den ende som skrivit om detta verkade när jag började intressera mig för det hela vara Urban Ahlin (s), som skrev följande
i Utrikesbloggen i november:
Tidigare har en enig riksdag beslutat om förändrade skattevillkor för personal i utlandstjänstgöring. Förut skattebefriade tillägg ska nu beskattas.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen lovade dock att detta skulle bli finansiellt neutralt – pengarna skulle återföras till personalen. Konsekvenserna skulle annars bli att en stor personalgrupp i ett slag drabbas av drastiska försämringar i redan tidigare framförhandlade avtal. Det är viktigt att UD:s nuvarande politiska ledning håller dessa tidigare givna löften om kostnadsneutralitet för personalen som kollektiv.
Mot denna bakgrund är jag djupt bekymrad över Sveriges möjligheter att kunna behålla kompetensen i utrikesförvaltningen, i framtiden kunna rekrytera kompetent personal och möjligheterna att driva en kvalitativ verksamhet ute i världen.
Jag började klura på om någon tidning skulle vara intresserad av en text om de stackars diplomaterna – men insåg snart att min egen kår inte alls tyckte synd om dem, tvärtom. Och även olika regeringstjänstemän (utanför UD) jag talade med poängterade att diplomaterna väl får acceptera förändringar som alla andra.
UD har uppenbarligen ett dåligt PR-case, särskilt efter debaclet med flodvågen, konstaterade jag. Få utom diplomaterna själva ansåg att utlandsvillkorsfrågan handlade om något annat än deras privatekonomiska egenintresse. Men jag tyckte att aspekten med "diplomatflykt" åtminstone skulle förtjäna att diskuteras lite mer. Särskilt som diplomaterna själva hävdar att det blir brist på duktiga diplomater redan till Sveriges ordförandehalvår i EU 2009...
Det poppade så i alla fall upp nyhetstexter i ämnet i slutet av året – vilket inte var så konstigt eftersom förändringarna skulle träda i kraft den 1 januari (men då hade de alltså debatterats internt i åratal):
• Dagens Industri 4 december:
Sämre ersättning för svenska diplomater • Dagens Nyheter 4 december:
Diplomatprotest mot sämre villkor • Sydsvenskan 7 januari:
Tusenlappar i skatteförlust för diplomater • ST Press 6 februari:
Nytt utlandsavtal ger sämre ersättningoch om hur gnälliga diplomaterna är:
• Riksdag & Department 10 december:
Odiplomatiska diplomater • Nisha Beshara/Dagens Arena 27 december:
Diplomaterna är värre än ett dåligt skämtEn UD-familj med småbarn som jag talade med kunde dock vittna om att de på sin postering i alla fall skulle få bättre villkor än de någonsin kommer att få när de flyttar hem till Sverige igen. Och så här skrev en av kommentatorerna hos Dagens Industri:
Som utsänd till ett utvecklingsland kan jag bara säga att vi utan problem kan tjäna en tredjedel av idag. Vi får betalt boende (15–35 000/månad), bil och extra ersättning. De lokalt anställda får dock ganska uselt betalt, trots att de är svenskar – deras löner börjar på 7 000 ungefär.
Det kommer inte vara något problem att få svenskar utsända trots lägre löner. Problemet är att bli av med alla gamla rävar som fastnat i systemet och inte går att bli av med...
Här i New York kan nog somliga hyror gå på ännu mer, så ett tag var jag lite elakt inne på att föreslå att tjänstebostäderna ju skulle kunna tas upp som löneförmån för beskattning... Men det gjorde jag inte. Faktum är att alla samtal jag haft om detta de senaste månaderna (december–februari) fått mig att tycka litelite synd om diplomaterna, just för att alla utgår från att de är så privilegierade att de liksom inte tillåts klaga på någonting (någon strejkrätt har de inte heller). Bara en sådan sak som att de faktiskt förväntas bekosta sina visitkort själva! Undrar om det kan gälla näringslivets utsända? Eller till exempel norska diplomater. Well, vem vet.
Nå, jag fick alltså skriva ett reportage, för Neo – som kom ut nu i veckan. Texten kom efter redaktörernas önskemål att även handla en del om vad UD
de facto sysslar med och vad diplomaterna alls ska vara bra för. "Vad gör UD?", löd den ungefärliga beställningen, så jag försökte reda ut det också.
Jag har gjort sjukt många och långa intervjuer på flera olika kontinenter, för att inte tala om hur många olika versioner texten existerat i. Ingen av de nio intervjuade diplomaterna ville uttala sig med namn ... utom Lars Danielsson.
Slutresultatet blev inte riktigt som jag tänkte från början, men så blir det inte alltid. Exempelvis tänkte jag dra parallellen till hur lärarkåren plötsligt förlorade sina sommarlov. Men det blev en väldigt lång artikel ändå...
Läs gärna texten i mitt arkiv:
Karriärdiplomaterna: "UD är ett sjunkande skepp".
(Det där med "sjunkande skepp" är smått historie- och medierevisionistiskt, för den formuleringen fick jag höra först häromveckan – så den finns inte med i NEO-versionen.)
/Gunilla
.JPG)
med