.JPG)
NEW YORK Hur många svenska tidningar tror ni har skickat reportageteam till Puerto Rico, där ett i praktiken ganska betydelselöst primärval hålls imorgon? Ingen, vågar jag påstå utan att kolla. Men Verdens Gang är där. Även om valet inte betyder så mycket får de norska läsarna lära sig ett och annat om livet i Puerto Rico, antar jag.
Se även det jag skrev om norska satsningar på fältnärvaro här.
/Gunilla
31 May 2008
Om Erica på radion
NEW YORK Idag har SR P1:s Medierna ett inslag om Erica Lejonroos och TV4. (Mina bloggposter om detta här.)
/Gunilla
/Gunilla
29 May 2008
"Why I am not an Obama girl"
NEW YORK Här finns en utförlig kritik av Barack Obama som president som förklarar varför det inte är givet att han inte har en svart Harlem-pastors stöd. Obama har ju inte välkomnats på särskilt bred front av det svarta etablissemanget.
/Gunilla
/Gunilla
Brendas berättelse på Harlembageriets kontor
America och Brenda
NEW YORK Igår när jag besökte bageriet i Spanish Harlem lärde jag mig något som jag egentligen visste men som man kanske inte tänker på:
Resekostnad från New York till Mexico City: cirka 300 dollar.Skillnad: den förstnämnda resan sker med flyg, den andra med en coyote (flyktingsmugglare).
Resekostnad från Mexico City till New York: cirka 3 000 dollar.
Brenda som berättade detta för mig är 31 år och har gjort resan över gränsen genom öknen norrut tre gånger.
3 000 dollar låter ganska billigt, jag har hört betydligt större summor tidigare. Men vissa betalar för strapatsen med sitt liv. Och även om det går bra tar det kanske två månaders hårt arbete i New York för att skramla ihop till pengarna där lönen är kanske 8 dollar i timmen.
Annars vill/vågar de flesta illegala immigranter jag träffat i USA inte åka hem igen, för när de väl en gång lyckats ta sig in vill de inte chansa på att kanske inte lyckas igen. För mexikanarna är det på sätt och vis ändå enkelt, för USA gör ingenting mer än att skicka dem tillbaka om de blir påkomna. Det är värre för centralamerikanerna från El Salvador, Guatemala och Honduras. De har fler gränser att passera, och de hamnar i fängelse ifall de blir upptäckta.
50–100 dollar skickar Brenda, som jobbar på bageriets kontor, till sina föräldrar i Mexico City varje vecka.
Jag ska försöka hänga lite mer i bageriet. Alltid lär man sig något.
/Gunilla
Pleasant Avenue, den 28 maj
NEW YORK Fina frisyrer! Det är flickornas kusin som flätat håret, det tar henne bara en timme per huvud.
/Gunilla
28 May 2008
Slumpgenererad journalistik
NEW YORK Jag har som kanske märkts varit sur på mig själv som mest suttit hemma och tryckt framför datorn de senaste dagarna, trots att det varit verkligt pangväder hela helgen. Likadant var det idag. Jag kom aldrig iväg, kändes det som, trots att jag verkligen borde gå ut på sta'n och i solen och fotografera.
Men till sist, sent på eftermiddagen, när jag var klar med diverse skrivande och ringande, kom jag ut. Och det går som sagt inte att sticka ut näsan genom dörren utan att de mest fantastiska och alltid helt oväntade berättelserna om livet i Harlem dyker upp framför ögonen, in i öronen och kanske dessutom anteckningsblocket.
Denna gång var jag på väg till en liten mexikansk restaurang (som jag dock hittat i New York Times och sparat på ett tag) och där hamnade jag till sist också.
Men först efter att ha börjat tala med alla möjliga: folk på 125:e gatan som säljer Obama-tröjor, nioåriga tvillingar på samma skateboard på Pleasant Avenue, puertoricanska fruktförsäljare... Dessutom dök det förstås upp en massa bra bildmöjligheter (om de blev lika bra som filer i min kamera är en annan sak), mest på olika hus, trädgårdar och skyltar.
Stötte sedan av en slump på en grekcypriotisk f d City College-doktorand i matematik, numera bageriidkare eller vad man ska säga, på grund av att jag gick in i en brödbutik i Spanish Harlem för att spana på bagels (till en artikelförfrågan om sådana) och för att köpa några rugelach.
Vi började prata, och till sist fick jag följa med bakom kulisserna där det bakades massor av cheesecake, munkar och morotskaka, och in på det trånga kontoret där han glatt berättade allt möjligt om sina anställda, och om sin syn på det amerikanska hycklandet vad gäller immigration och immigranternas arbetsmarknad.
Hela stället var ett helt oväntat Fynd – "fältfynd", som en lärare på JMK sade – nämligen rena guldgruvan för stories om just arbetsmarknad, immigration, integration, Harlem, Den amerikanska drömmen, you name it – vilket var syftet med hela promenaden. Fast jag visste ju inte att just bageriet skulle dyka upp eller att jag ens skulle gå dit (hade varit där tidigare och köpt bröd, men det var länge se'n).
Jag fotograferade som en galning – vilket gick så där, eftersom jag hade ont om plats på minneskortet och ont om tid, samt eftersom det var trångt och upplyst med fula lysrör. Men väldigt häftigt med alla människor, plåtar med bröd och färggrant strösslade doughnuts om vartannat!
Bagerisnubben (alltså han som ägde hela stället, inte killen ovan) lät mig inte gå därifrån utan en låda full av bakverk. Så nu ligger det en massa kaloribomber som jag troligen aldrig äter upp, såsom croissanter, muffins och munkar med chockrosa glasyr och strössel i frysen.
Och kanske ska jag få komma hem till en av de anställda en vacker dag, en ung mexikanska i vars lägenhet som jag tror är obetydligt större än min (men med lägre hyra) det bor tre små familjer med totalt sju personer. För som vanligt leder en story till flera, när man är ute och "träffar nyheterna" som Nuri Kino brukar tala om.
Till sist hamnade jag på restaurangen jag ursprungligen hade tänkt gå raka spåret till, vid 116:e gatan och 3:e avenyn. Men vid det laget var jag så full av intryck att jag inte klarade av att göra någon intervju (och de som jag skulle träffa var heller inte där idag). Så där gjorde jag ingenting annat än att äta biff-, kyckling- och kaktus-tacos, dricka en Corona med lime och skumma dagens New York Post.
Sedan taxi hem! Tydligen hade jag trots allt blivit lite lagom uppjagad av studentens fråga häromveckan om säkerheten på jobbet som ghettobaserad frilansjournalist, och eftersom jag råkade ha en kamera i väskan och 500 dollar i plånboken och inte är riktigt lika hemma i östra Harlem som i västra var det bäst att ta det säkra före det osäkra. Men mest av allt tog jag taxi av snabhhet och bekvämlighet. Vågade inte fråga chauffören om var han kom ifrån eller om hans syn på arbetsmarknaden, det fick liksom räcka. Annars är ju taxichaufförer alltid fantastiska stories här i sta'n (och andra städer) och dem man lättast ramlar över.
Tror jag ska gå över helt till slumpstyrd journalistik – att gå ut och gå och se vad som händer. Det är faktiskt en ganska spännande metod, och liksom motsatsen till att sitta på en redaktion och skriva rewrites på pressmeddelanden.
/Gunilla
Rosévin på brandtrappebalkongen
NEW YORK En av mina gäster nyligen berättade förtjust häromdagen att hon hade sett ett tidningsreportage om hur människor i Stockholm eller New York eller var det nu var numera sitter med sina bärbara datorer på kaféer och jobbar. Själv jobbar hon på sjukhus, så det är klart att det måste te sig exotiskt för henne att ha ett kafé som sitt kontor. Men det var lite rörande att hon berättade det som om det vore något helt nytt och spännande även för mig, jag höll på att säga "ja, det är klart, var skulle man annars jobba?".
Fast jag sitter numera faktiskt mest hemma och arbetar, har fått ett så fint kontor i lägenheten, i mitt gamla sovrum.
Men det finns ju fler "rum" här! Som många i New York har jag en brandtrappa utanför vardagsrumsfönstret, med en avsats som kan definieras som balkong. Det går utmärkt att sitta och hänga där, och faktum är att den är optimal ur sol- och skugg-synpunkt. Den har morgonsol och kvällssol, men erbjuder skugga större delen av dagen under heta sommardagar.
Det konstiga är att jag helt glömt bort att använda min "balkong" i flera år! Möjligen har det att göra med att jag och min dator nästan är sammanvuxna med varandra, och det fungerar ju tyvärr ganska uselt att jobba med datorer utomhus (eftersom man knappt ser vad som står på skärmen, även om man skärmar av den). Fast nu när jag har wifi och inte är beroende av en Ethernetkabel ligger det ändå inom möjligheternas gräns att använda datorn där, och så borde jag ändå läsa mer (på papper) och surfa mindre.
Eller möjligen har det låga balkonganvändandet att göra med traumatiska minnen från en middag med en kompis för många år sedan, då jag lyckades tappa inte mindre än två fina silvergafflar ner på gården, och bara återfann en av dem.
Fast häromkvällen återupptäckte jag balkongens möjligheter. Gissa om min gäst spärrade upp ögonen på ett förtjusande sätt, när hon insåg att man kan ha inte bara kaféer utan även skraltiga brandtrappeavsatser som "kontor"! Än mer spännande blev det, när jag berättade om den kvällens avsikt som var att bedriva *ett synnerligen hemligt bakgrundssamtal, hehe* med en utsänd diplomat från ett visst europeiskt land. Vilket jag också gjorde – och då kom brandtrappan (och rosévinet) verkligen till sin rätt.
Bäst av allt var att det var sådant liv i luckan! Massor av folk att titta på, vare sig de stod och hängde, langade droger (kanske), strövade omkring på ödetomten eller körde moped som galningar. Och så utsikten, mot himmel, solnedgång, ogrästomterna och grannrucklen.
Så hädanefter ska jag bjuda in gäster till balkongen lite oftare. Och ni som läser detta och befinner er i New York är automatiskt hemskt välkomna att bjuda in er själva (hej Daniel, du får sno dig på!).
Dagen därpå fick jag veta att det gått lite väl livat till, blott några kvarter härifrån (fast det märkte vi ingenting av). Tydligen svallar känslorna hos somliga harlemiter på just Memorial Day. Harlem handlar ännu inte bara om condos och chica restauranger.
/Gunilla
Fast jag sitter numera faktiskt mest hemma och arbetar, har fått ett så fint kontor i lägenheten, i mitt gamla sovrum.
Men det finns ju fler "rum" här! Som många i New York har jag en brandtrappa utanför vardagsrumsfönstret, med en avsats som kan definieras som balkong. Det går utmärkt att sitta och hänga där, och faktum är att den är optimal ur sol- och skugg-synpunkt. Den har morgonsol och kvällssol, men erbjuder skugga större delen av dagen under heta sommardagar.
Det konstiga är att jag helt glömt bort att använda min "balkong" i flera år! Möjligen har det att göra med att jag och min dator nästan är sammanvuxna med varandra, och det fungerar ju tyvärr ganska uselt att jobba med datorer utomhus (eftersom man knappt ser vad som står på skärmen, även om man skärmar av den). Fast nu när jag har wifi och inte är beroende av en Ethernetkabel ligger det ändå inom möjligheternas gräns att använda datorn där, och så borde jag ändå läsa mer (på papper) och surfa mindre.
Eller möjligen har det låga balkonganvändandet att göra med traumatiska minnen från en middag med en kompis för många år sedan, då jag lyckades tappa inte mindre än två fina silvergafflar ner på gården, och bara återfann en av dem.
Fast häromkvällen återupptäckte jag balkongens möjligheter. Gissa om min gäst spärrade upp ögonen på ett förtjusande sätt, när hon insåg att man kan ha inte bara kaféer utan även skraltiga brandtrappeavsatser som "kontor"! Än mer spännande blev det, när jag berättade om den kvällens avsikt som var att bedriva *ett synnerligen hemligt bakgrundssamtal, hehe* med en utsänd diplomat från ett visst europeiskt land. Vilket jag också gjorde – och då kom brandtrappan (och rosévinet) verkligen till sin rätt.
Bäst av allt var att det var sådant liv i luckan! Massor av folk att titta på, vare sig de stod och hängde, langade droger (kanske), strövade omkring på ödetomten eller körde moped som galningar. Och så utsikten, mot himmel, solnedgång, ogrästomterna och grannrucklen.
Så hädanefter ska jag bjuda in gäster till balkongen lite oftare. Och ni som läser detta och befinner er i New York är automatiskt hemskt välkomna att bjuda in er själva (hej Daniel, du får sno dig på!).
Dagen därpå fick jag veta att det gått lite väl livat till, blott några kvarter härifrån (fast det märkte vi ingenting av). Tydligen svallar känslorna hos somliga harlemiter på just Memorial Day. Harlem handlar ännu inte bara om condos och chica restauranger.
/Gunilla
27 May 2008
Jag är på väg till San Francisco med omnejd
NEW YORK Jag räknar med att fara till norra Kalifornen på en liten reportageresa i mitten av juni. Datumen 10 eller 11 juni hoppas jag vara i San Francisco, och hur det blir i övrigt beror på vad Gud, de tilltänkta intervjupersonerna och redaktörerna vill. Kanske mest de senare.
Detta innebär att jag:
• är tacksam för goda intervju-, artikel- och reportageuppslag (fast jag har egentligen redan bra många fler klockrena än vad jag kommer att lyckas sälja in, så mest av allt efterlyser jag nog avnämare...)
• hyr ut min fina lägenhet i Harlem till snälla, trevliga och skötsamma New Yorkresenärer som föredrar att bo i ett hem framför hotell. 150 dollar/natt. Mer information här (och framöver kommer det kanske fler bilder där också)! Datumen är alltså flexibla just nu, tills jag bokat biljett, om ni vill ha lägenheten för er själva.
Eftersom jag redan varit i San Francisco många gånger (fast nu var det verkligen ett bra tag sedan sist!) och bilat söderut till Los Angeles tre gånger så tänkte jag denna gång försöka ta mig en bit norrut som omväxling.
Alla som varit där säger ju att norra Kaliforniens kust slår Big Sur och den övriga kuststräckan söder om San Francisco – och med tanke på hur sjukt vackert det är där måste det förstnämnda varit något alldeles extra. Egentligen skulle jag vilja åka ända till Portland och Seattle, men det är ju låååångt, så kanske blir det bara till Mendocino eller nå't.
Kom förresten gärna med tips på ställen jag bara måste besöka norr om SanFran och i The Bay Area! Fast det kan mycket väl hända att det inte blir så mycket mer än Berkeley eller så av det hela. Beroende på allt möjligt tänkte jag vara borta 4–8 dagar eller så.
/Gunilla
Detta innebär att jag:
• är tacksam för goda intervju-, artikel- och reportageuppslag (fast jag har egentligen redan bra många fler klockrena än vad jag kommer att lyckas sälja in, så mest av allt efterlyser jag nog avnämare...)
• hyr ut min fina lägenhet i Harlem till snälla, trevliga och skötsamma New Yorkresenärer som föredrar att bo i ett hem framför hotell. 150 dollar/natt. Mer information här (och framöver kommer det kanske fler bilder där också)! Datumen är alltså flexibla just nu, tills jag bokat biljett, om ni vill ha lägenheten för er själva.
Eftersom jag redan varit i San Francisco många gånger (fast nu var det verkligen ett bra tag sedan sist!) och bilat söderut till Los Angeles tre gånger så tänkte jag denna gång försöka ta mig en bit norrut som omväxling.
Alla som varit där säger ju att norra Kaliforniens kust slår Big Sur och den övriga kuststräckan söder om San Francisco – och med tanke på hur sjukt vackert det är där måste det förstnämnda varit något alldeles extra. Egentligen skulle jag vilja åka ända till Portland och Seattle, men det är ju låååångt, så kanske blir det bara till Mendocino eller nå't.
Kom förresten gärna med tips på ställen jag bara måste besöka norr om SanFran och i The Bay Area! Fast det kan mycket väl hända att det inte blir så mycket mer än Berkeley eller så av det hela. Beroende på allt möjligt tänkte jag vara borta 4–8 dagar eller så.
/Gunilla
"Opportunities lost"
NEW YORK Vänsterblaskan The Nations chefredaktör skriver om Hillary Clinton och varför hon borde avsluta sin valkampanj den 3 juni – och vad hon missat att göra i och med att hon mestadels försökt tona ned sin *kvinnlighet*:
Hillary might even have given a speech about what it would mean to elect the first women President. She might have given a superb gender speech--one that people, generations to come, might be talking about just as they will be talking about Barack Obama's magnificent speech on race. But she chose not to. Instead, Clinton chose a different route. And while, on some level, I like Clinton's "I'm fighting for you" persona, and her fighter instinct, that stance came too late in the campaign and needed an anchor in a larger fight than the fate and future of her campaign. So, opportunities lost, squandered. So, it is with sadness that one watches these last days of what began as an energizing and historic campaign./Gunilla
The 24/7 news cycle
NEW YORK Bara snabbt: lång story i Salon om hur de amerikanska nyhetssajterna fungerar: fokus på stories som John Edwards dyra hårklippning och diverse citat och skvaller, istället för rejäla granskningar och genomgångar av sakfrågor. Lite paradoxalt – i undersökningar efterfrågar folk saklig information, men det är de klickvänliga och mest mailade artiklarna som vinner och driver trafik till sajterna.
/Gunilla
The real harm inflicted by the behavior [politico.com:s redaktör John] Harris describes isn't that we're all subjected to an endless stream of worthless gossip from our political journalists. That's more of an avoidable annoyance than anything else. It's that the trashy gossip completely crowds out any discussion of anything that actually matters, allowing our government and political class generally to get away with the most extreme acts of corruption, lawbreaking and destruction while those assigned to "report" on what they're doing prattle on about haircuts, horse races, and an endless stream of soap opera storylines. Those who know best how to feed journalists their easy, gossipy items are those who best manipulate their "reporting."Som jag skrev tidigare i våras har Elizabeth Edwards idkat liknande mediekritik.
/Gunilla
26 May 2008
Angry Journalists
NEW YORK Det här är uppenbarligen en webbsajt, och dito shop, för mig och för sådana som jag! Kolla bara vad man kan handla:
Om ni inte orkar klicka så går sajten ut på att arga journalister får lätta sitt hjärta om vad de för dagen är frustrerade över anonymt.
De flesta är riktigt arga och självömkande, så jag ska faktiskt låta bli att läsa. Inte bra att ta emot sådan dålig energi och negativitet, tror jag.
Men jag funderar på att köpa tröjan... (Om någon undrar: "Writer's block" = skrivkramp.)
/Gunilla
Om ni inte orkar klicka så går sajten ut på att arga journalister får lätta sitt hjärta om vad de för dagen är frustrerade över anonymt.
De flesta är riktigt arga och självömkande, så jag ska faktiskt låta bli att läsa. Inte bra att ta emot sådan dålig energi och negativitet, tror jag.
Men jag funderar på att köpa tröjan... (Om någon undrar: "Writer's block" = skrivkramp.)
/Gunilla
Min Memorial Day
NEW YORK Memorial Day, det vill säga idag, bör man sitta vid en grill i glada vänners lag eller på nå'n sandstrand nå'nstans. Men eftersom jag varken har någon grill, några glada vänner eller nå'n strand till förfogande så har jag slagit mig ner på min *balkong*, OK'rå, på brandtrappans avsats utanför fönstret.
Det är i alla fall ett balkongsubstitut så gott som något, och ska dessutom snart utsmyckas med blomlådor och kanske rentav – tadaaaaa..! – en maskkompost.
För nä, det räcker ju inte med galna odlingsprojekt, utan snart kommer jag att bli en halvmanisk komposterare också – har redan halva frysen full med organiskt hushållsavfall som bara väntar på att bli uppätet av hungriga maskar). Tyvärr missade jag ett maskkompostseminarium i lördags, de sålde subventionerade masklådor för 10 dollar!
Grannhus: tomma ruckel (mitt hus var för bara tio år sedan ännu ruckligare än de)
Utsikt/grannar: snubbarna som bor i det gamla skrotiga lastbilarna därnere.
Soundtrack: av gänget som dagligen sittar på St Nicholas Avenuesidan av kvarteret och trummar
Sen lunch/tidig middag: bouillabaisse och tomatsallad med fetaost och koriander
Borde göra: skriva klart en viss krönika och gå ut i solen och fotografera
/Gunilla
Det är i alla fall ett balkongsubstitut så gott som något, och ska dessutom snart utsmyckas med blomlådor och kanske rentav – tadaaaaa..! – en maskkompost.
För nä, det räcker ju inte med galna odlingsprojekt, utan snart kommer jag att bli en halvmanisk komposterare också – har redan halva frysen full med organiskt hushållsavfall som bara väntar på att bli uppätet av hungriga maskar). Tyvärr missade jag ett maskkompostseminarium i lördags, de sålde subventionerade masklådor för 10 dollar!
Grannhus: tomma ruckel (mitt hus var för bara tio år sedan ännu ruckligare än de)
Utsikt/grannar: snubbarna som bor i det gamla skrotiga lastbilarna därnere.
Soundtrack: av gänget som dagligen sittar på St Nicholas Avenuesidan av kvarteret och trummar
Sen lunch/tidig middag: bouillabaisse och tomatsallad med fetaost och koriander
Borde göra: skriva klart en viss krönika och gå ut i solen och fotografera
/Gunilla
En gång The Prez, nu konspirationsteoretiker
NEW YORK Man vet att man har att göra med en konspirationsteoretiker när denne uttalar sig om vad "de" sysslar med – i detta fall att helt fräckt sno presidentposten från hans fru.
/Gunilla
/Gunilla
25 May 2008
Söndagskväll i Harlem
NEW YORK Jag har blivit en sådan himmakatt (som min skånske kompis Kristian säger om sig själv) så det är inte klokt. Innerst inne vill jag ju resa till Haiti och göra reportage om matkrisdrabbade eller ut till amerikanska vischan och skriva dito om Politik och Primär- och Presidentval. Men det gäller att göra dygd av nödvändigheten – så jag är hemma och tar hand om min lägenhet och målar hyllor och planterar om växter och hänger upp tavlor och trivs trots allt ganska bra med det. Just nu till ackompanjemang av American Music Festival, som startades av radiostationen WNYC omkring 1940 som motvikt till att naziregimen i Tyskland inkluderade amerikansk musik bland all degenererad musik (som exempelvis Jo Stafford – inte särskilt degenererad utan bara bra, enligt mig).
Det har jag lärt mig på WNYC:s hemsida. Där kan ni också se festiva (kan man säga så på svenska, eller måste man säga "festliga", vilket jag tycker låter lite fel i sammanhanget?) bilder på Brooklyn Bridge, som denna helg fyller 125 år!
Ja, och så stryker jag till sist kläder också. Och äter grillad haj med aubergineröra.
/Gunilla
Det har jag lärt mig på WNYC:s hemsida. Där kan ni också se festiva (kan man säga så på svenska, eller måste man säga "festliga", vilket jag tycker låter lite fel i sammanhanget?) bilder på Brooklyn Bridge, som denna helg fyller 125 år!
Ja, och så stryker jag till sist kläder också. Och äter grillad haj med aubergineröra.
/Gunilla
Om gröntjut i textarkivet
NEW YORK Oj, vad jag är dålig på att uppdatera mitt textarkiv. Hm, bäst att jag låter bli att utlova bättring. Men här har ni i alla fall en av vårens texter, om ekologiska och biodynamiska viner.
/Gunilla
/Gunilla
Obama inte alls utan chans
NEW YORK Idag är det så soligt och vackert i New York att man nästan tycker lite synd om alla stackars människor som firar Memorial Day-helgen i något faux chateau i The Hamptons (ah, det är säkert fint väder där också).
Jag har lite dåligt samvete för att jag inte befinner mig i Central Park för närvarande, men å andra sidan skulle jag få ännu sämre samvete om jag inte genast tog tag i skojiga plikter såsom strykning och diverse artiklar. Har i alla fall bakat en smulpaj med rabarber, äpplen och kanel idag, alltid något! Och lyssnar på radions swingjazz med glättiga vokalissor. Bara ett glas vitt vin som fattas.
Innan jag börjar göra något vettigt måste jag faktiskt ta itu med att blogga om några tidningspåståenden som jag inte riktigt tycker stämmer, som att "McCain's greatest chance lies in the fact that no pundit thinks he has a chance" som The Australian skriver eller att det skulle ha ansetts "absurt" att John McCain skulle kunna vinna i höst, som Politico påstår (en artikel som sedan förklarar varför det trots alls inte är absurt), citerad av SvD:s P J Anders Linder som i sin blogg skriver att "John McCain inte alls /står/ utan chans".
Kanske har jag läst alldeles för mycket Clintonspinning på sistone, men jag tycker inte alls att det beskrivits som särskilt självklart någonstans att Barack Obama skulle kunna vinna presidentvalet mot John McCain speciellt enkelt, utom möjligen hos Lennart Frantzell/Det progressiva USA och andra Obama-entusiaster. Trots att så många väljare är hjärtligt trötta på republikanerna, trots att samma parti sällan vinner mer än två val i rad, trots Obamas kampanjkassa och mediehype etc etc.
Tvärtom tycker jag att det den senaste tiden handlat himla mycket om hur alla vita, lågutbildade och mer eller mindre bittra (Reagan-/Nixon-)demokrater i nyckeldelstater som Pennsylvania och Ohio kommer att rösta på McCain, eftersom de av olika skäl är misstänksama mot Obama. För att inte tala om alla sura Hillary Clinton-anhängare. Särskilt när det stormade som värst kring pastor Jeremiah Wright och när Clinton drog fram över Appalacherna såg det mörkt ut för Obama i november månads presidentval, trots att det var lugnt med själva nomineringen. Och till det kommer naturligtvis att John McCain har en så genuint amerikansk utstrålning, han är liksom grabben/gubben hela da'n.
Se bara hur Electoral Votes karta (som, byggt på opinionsmätningar i varje delstat) såg ut den 1 april:
Dyngstryk för Obama! 324–205 till McCain. Sedan har läget förstås ändrats lite hela tiden, och opinionsmätningsställningen finns lagrad dag för dag på Electoral Vote (klicka på "previous/next report" på sajten, eller ändra datumet i url:en. Men se bara hur kartan ser ut nu, knappt två månader senare:
Plötsligt är det Obama som leder mot McCain, även om det är på kniven med 266–248 och ett läge så jämnt att det egentligen mest av allt står och väger. Bland annat har det faktum att Obama faktiskt blivit starkare i Pennsylvania och Ohio bidragit, trots all Clintonspinning om att bara hon kan vinna de delstaterna. (Se dock hur mycket mer Clinton skulle slå McCain, också enligt Electoral Vote. Hon vinner med 319–202 just nu. Notera även att McCain har stärkt sin ställning i Florida och Texas.)
Så jag håller inte med om lägesbeskrivningen, att McCain först nu skulle anses ha någon "chans". Fast med detta soliga väder tänker jag inte sitta och leta fram artiklar som bevisar och belägger detta.
Det är alltså mest av allt väldigt jämnt. Ett exempel: Den andra kartan ovan ger McCain segern i Michigan. Enligt opinionsmätningen där "vinner" han dock mot Obama blott med 45 mot 44 %. Skulle Obama ta Michigan och allt annat vore oförändrat så är ställningen plötsligt 283–231. Med andra ord skulle exempelvis en riktad valkampanj i ett förortsområde i Detroit kunna betyda enormt mycket. Vilket är anledningen till att båda partierna ägnar så mycket möda åt att kartlägga väljargrupperna in i minsta detalj (läs mer om detta här).
Det enda man kan säga är att det 1) som vanligt är väldigt svårtippat och att 2) massor av saker kommer att hända det närmaste halvåret som förändrar kampanjdynamiken (valen av vicepresidentkandidater, det ekonomiska läget, diverse skandaler och knäppa uttalanden, Irak, diverse inrikespolitiska frågor etc) samt 3) nya delstater kommer att hamna i fokus som "swing states", till exempel Virginia och Indiana och 4) det blir väldans spännande.
En anledning till det sistnämnda är att både Obama och McCain fortfarande är att betrakta som under dogs.
Nu åter till berget av ostrukna kläder – eller kanske ut i solen med mig.
/Gunilla
Bonusläsning:
Michelle Malkins kolumn om Barack Obama som "grodmaskin" (gaffe machine).
Ännu en analys om vad som gick snett för Hillary Clinton.
En gammal artikel (6 maj) i New York Times' kampanjblogg om livet ombord på Hillary Clinton-kampanjens flygplan.
Jag har lite dåligt samvete för att jag inte befinner mig i Central Park för närvarande, men å andra sidan skulle jag få ännu sämre samvete om jag inte genast tog tag i skojiga plikter såsom strykning och diverse artiklar. Har i alla fall bakat en smulpaj med rabarber, äpplen och kanel idag, alltid något! Och lyssnar på radions swingjazz med glättiga vokalissor. Bara ett glas vitt vin som fattas.
Innan jag börjar göra något vettigt måste jag faktiskt ta itu med att blogga om några tidningspåståenden som jag inte riktigt tycker stämmer, som att "McCain's greatest chance lies in the fact that no pundit thinks he has a chance" som The Australian skriver eller att det skulle ha ansetts "absurt" att John McCain skulle kunna vinna i höst, som Politico påstår (en artikel som sedan förklarar varför det trots alls inte är absurt), citerad av SvD:s P J Anders Linder som i sin blogg skriver att "John McCain inte alls /står/ utan chans".
Kanske har jag läst alldeles för mycket Clintonspinning på sistone, men jag tycker inte alls att det beskrivits som särskilt självklart någonstans att Barack Obama skulle kunna vinna presidentvalet mot John McCain speciellt enkelt, utom möjligen hos Lennart Frantzell/Det progressiva USA och andra Obama-entusiaster. Trots att så många väljare är hjärtligt trötta på republikanerna, trots att samma parti sällan vinner mer än två val i rad, trots Obamas kampanjkassa och mediehype etc etc.
Tvärtom tycker jag att det den senaste tiden handlat himla mycket om hur alla vita, lågutbildade och mer eller mindre bittra (Reagan-/Nixon-)demokrater i nyckeldelstater som Pennsylvania och Ohio kommer att rösta på McCain, eftersom de av olika skäl är misstänksama mot Obama. För att inte tala om alla sura Hillary Clinton-anhängare. Särskilt när det stormade som värst kring pastor Jeremiah Wright och när Clinton drog fram över Appalacherna såg det mörkt ut för Obama i november månads presidentval, trots att det var lugnt med själva nomineringen. Och till det kommer naturligtvis att John McCain har en så genuint amerikansk utstrålning, han är liksom grabben/gubben hela da'n.
Se bara hur Electoral Votes karta (som, byggt på opinionsmätningar i varje delstat) såg ut den 1 april:
Dyngstryk för Obama! 324–205 till McCain. Sedan har läget förstås ändrats lite hela tiden, och opinionsmätningsställningen finns lagrad dag för dag på Electoral Vote (klicka på "previous/next report" på sajten, eller ändra datumet i url:en. Men se bara hur kartan ser ut nu, knappt två månader senare:
Plötsligt är det Obama som leder mot McCain, även om det är på kniven med 266–248 och ett läge så jämnt att det egentligen mest av allt står och väger. Bland annat har det faktum att Obama faktiskt blivit starkare i Pennsylvania och Ohio bidragit, trots all Clintonspinning om att bara hon kan vinna de delstaterna. (Se dock hur mycket mer Clinton skulle slå McCain, också enligt Electoral Vote. Hon vinner med 319–202 just nu. Notera även att McCain har stärkt sin ställning i Florida och Texas.)
Så jag håller inte med om lägesbeskrivningen, att McCain först nu skulle anses ha någon "chans". Fast med detta soliga väder tänker jag inte sitta och leta fram artiklar som bevisar och belägger detta.
Det är alltså mest av allt väldigt jämnt. Ett exempel: Den andra kartan ovan ger McCain segern i Michigan. Enligt opinionsmätningen där "vinner" han dock mot Obama blott med 45 mot 44 %. Skulle Obama ta Michigan och allt annat vore oförändrat så är ställningen plötsligt 283–231. Med andra ord skulle exempelvis en riktad valkampanj i ett förortsområde i Detroit kunna betyda enormt mycket. Vilket är anledningen till att båda partierna ägnar så mycket möda åt att kartlägga väljargrupperna in i minsta detalj (läs mer om detta här).
Det enda man kan säga är att det 1) som vanligt är väldigt svårtippat och att 2) massor av saker kommer att hända det närmaste halvåret som förändrar kampanjdynamiken (valen av vicepresidentkandidater, det ekonomiska läget, diverse skandaler och knäppa uttalanden, Irak, diverse inrikespolitiska frågor etc) samt 3) nya delstater kommer att hamna i fokus som "swing states", till exempel Virginia och Indiana och 4) det blir väldans spännande.
En anledning till det sistnämnda är att både Obama och McCain fortfarande är att betrakta som under dogs.
Nu åter till berget av ostrukna kläder – eller kanske ut i solen med mig.
/Gunilla
Bonusläsning:
Michelle Malkins kolumn om Barack Obama som "grodmaskin" (gaffe machine).
Ännu en analys om vad som gick snett för Hillary Clinton.
En gammal artikel (6 maj) i New York Times' kampanjblogg om livet ombord på Hillary Clinton-kampanjens flygplan.
24 May 2008
Burma behöver dina pengar
NEW YORK Så här långt räcker dina pengar, om du skickar dem till Unicefs katastrofinsamling till de cyklondrabbade i Burma:
/Gunilla
220 kr: 40 paket högenergikex om vardera 400 gram, kexen är särskilt framtagna för att ge barn extra bra energi i katastrofer.Jag skickade just 500 kronor (det gick fort och enkelt via SEB Internet) och tänkte att det kanske blir exempelvis katastrofsjukvårdsutrustning för 200 personer i tre månader eller nå't för slantarna. Eller sjukt många vattenreningstabletter. Mycket bättre än vad de pengarna skulle kunna tänkas gå till en lördagskväll i New York. Fast jag skulle inte bli förvånad om det går 500 kronor dit också i alla fall.
370 kr: 2 000 vattenreningstabletter som kan rena minst 400 liter vatten.
500 kr: 3 första hjälpen-lådor, som används vid katastrofer.
800 kr: vatten- och hygienkit till 8 drabbade familjer (vattenbehållare, hinkar, tvål och vattenreningstabletter).
1 500 kr: school-in-box, som innehåller skolutrustning för upp till 80 elever och en lärare
2 500 kr: sjukvårdsutrustning i katastrofer för 1 000 personer i 3 månader.
/Gunilla
Ghetto people
NEW YORK Något som slår de flesta som kommer på besök hit till Harlem är att de blir så vänligt bemötta på gatorna. Harlemiterna tar sig tid att hälsa artigt. Man säger "Good morning!" till den man går förbi på trottoaren, även om man aldrig setts förut. Vet inte om det är så i andra hoods i New York; kanske är det en funktion av låg sysselsättningsgrad att folk har tid att vara trevliga.
Eller så är det jag som förväxlar artighet med flirtighet. När jag tänker efter så är de allra flesta som hälsar eller småpratar män. Fast det är ju också männen som har den lägsta sysselsättningsgraden.
Oh, well. När jag var i en av mina kvartersbutiker idag (Citarella) sade mannen bakom charkdisken:
/Gunilla
Eller så är det jag som förväxlar artighet med flirtighet. När jag tänker efter så är de allra flesta som hälsar eller småpratar män. Fast det är ju också männen som har den lägsta sysselsättningsgraden.
Oh, well. När jag var i en av mina kvartersbutiker idag (Citarella) sade mannen bakom charkdisken:
"Hi! How are you? I haven't seen you for a while. (– – –) Well, you have a nice weekend! Really, don't let anyone take it away from you. Have a nice and stress-free weekend! Enjoy."Och han såg ut som om han verkligen menade det.
/Gunilla
Begreppsinflation
NEW YORK Ur freDagens Industri:
/Gunilla
”2005 kom ’bröllopskoordinator’ in i Svenska Akademiens ordlista, men det finns tyvärr inga regler för vad begreppet innefattar. I dag kan vem som helst sätta bröllopskoordinator på visitkortet och det sker tyvärr också”, säger hon.I dag kan vem som helst sätta "akademi" på visitkortet och det sker tyvärr också.
För att öka professionalismen i yrket startade Tove Leijon Bröllopsakademin för fyra år sedan. Där utbildar hon bröllopskoordinatorer och kvalitetsmärker företag i branschen.
/Gunilla
23 May 2008
(Tragi)komik
NEW YORK Apropå föregående två inlägg – det går inte nog att betona den stora humorn i att:
– en krönika som publiceras just på Yttrandefrihetens dag efterhands-censureras (mer om detta i en debattartikel i Expressen när det begav sig)
– en recension som handlar om hur journalistiken förflackas medelst rewrites innehåller en hel del rewrites, och ibland inte så värst rewritade sådana (mer alltså hos Blog Dizz/Fredrik Krohnman).
Förresten så skrev Hemliga morsan, vem annars, om DN:s Flat Earth News-recension för flera dagar sedan.
Jag länkade inte dit då eftersom jag inte kunde komma på om jag skulle distansera mig från det där med att jag möjligen framstår som den goda journalistikens dödgrävare eller ej (se inledningen av texten, som förvisso framställer mig i klädsam dager, tycker jag själv).
Men jag citerar förstås gärna detta: "Eller så får ni betala era frilansjournalister pengar de kan leva på, om ni vill ha en svensk knorr på det hela."
Fast det undrar man ju ibland om de vill ha, när så mycket görs i Stockholm på grundval av internationella nyhetsbyråtexter (skrev hon, alltså jag, bittert).
/Gunilla
– en krönika som publiceras just på Yttrandefrihetens dag efterhands-censureras (mer om detta i en debattartikel i Expressen när det begav sig)
– en recension som handlar om hur journalistiken förflackas medelst rewrites innehåller en hel del rewrites, och ibland inte så värst rewritade sådana (mer alltså hos Blog Dizz/Fredrik Krohnman).
Förresten så skrev Hemliga morsan, vem annars, om DN:s Flat Earth News-recension för flera dagar sedan.
Jag länkade inte dit då eftersom jag inte kunde komma på om jag skulle distansera mig från det där med att jag möjligen framstår som den goda journalistikens dödgrävare eller ej (se inledningen av texten, som förvisso framställer mig i klädsam dager, tycker jag själv).
Men jag citerar förstås gärna detta: "Eller så får ni betala era frilansjournalister pengar de kan leva på, om ni vill ha en svensk knorr på det hela."
Fast det undrar man ju ibland om de vill ha, när så mycket görs i Stockholm på grundval av internationella nyhetsbyråtexter (skrev hon, alltså jag, bittert).
/Gunilla
Dissa inte alla krönikor!
NEW YORK Jag reagerade, apropå föregående inlägg om recensionen av Flat Earth News, mot en annan sak när jag nu läste Ulrika Kärnborgs text, nämligen följande citat:
Det är ungefär som att påstå att det inte kräver förkunskaper att skriva recensioner (bara för att det råkar finnas bokrecensioner som mer bygger på tyckande och läsarglädje än litteraturhistoriska studier).
Visst finns det slarvigt skrivna krönikor som mest känns som spaltutfyllnad, och visst finns det krönikörer som mest svamlar och som ger intryck av att ha rafsat ihop sin text – men det gäller verkligen långt ifrån alla. Att figurera med namn, bild, varumärke, persona, whatever höjer faktiskt insatsen för rätt många krönikörer. Man kan inte kläcka ur sig vad som helst, utan måste leverera någorlunda initierade texter.
Jag tror inte jag behöver dra exempel på vare sig bra eller dåliga krönikeskribenter, ni kan säkert lätt tänka ut egna sådana.
Själv är jag ingen klockren krönikör, men jag gillar att skriva i olika genrer och blir alltid glad när jag blir ombedd att skriva krönikor. (Fast jag föredrar ordet "kolumner"/"kolumnist", dels för att det låter lite skönt gammaldags och dels för att "krönika" blivit så belastat som begrepp...)
Jag har skrivit sådana för bl a Gourmet och Civilekonomen, och min ringa erfarenhet är att de absolut kräver såväl förkunskaper och erfarenhet som en hel del research.
Ett exempel: Fick häromdagen en beställning på en krönika, som ska levereras redan i början av nästa vecka. Den ska bygga på en artikel jag skrev nyligen i ett ämne, nämligen den om diplomaterna, vilken krävde dussintals timslånga intervjuer, resor i olika länder och ackumulerade möten med diplomater under många år. Ändå kommer kröniketexten att kräva ny research och nya intervjuer, för att bli aktuell och relevant för sin målgrupp, denna gång nämligen diplomaterna.
Mitt mål är att de ska läsa texten till slut (som om jag kunde kolla det!) och de lär de inte göra om de inte märker att jag vet någorlunda vad jag skriver om.
Det är likadant med mina andra kolumner – främst för Gourmet, där jag skrivit flest. Massor av intervjuer, fältarbete, faktakollar och research har legat bakom varenda en. Förkunskaperna krävs enbart för att tänka ut vad man skulle kunna skriva om!
Och detta är knappast unikt för mig. Jag vet skribentkolleger som också lägger ner flera dagar på att skriva krönikor. Som sagt, ni kan säkert komma på massor av duktiga krönikörer med förkunskaper i det de skriver om. Jag tror ni hittar fler sådana exempel än motsatsen.
Vad gäller krönikeskrivande hoppas jag förresten att ni följer debatten om Sakine Madons texter i City. Förra gången det begav sig skrev jag en hel del här, men denna gång har det skrivits så mycket, och jag har inget att tillföra. Men läs Madons blogginlägg, där finns dels hennes korrespondens med City och dels länkar till alla möjliga som bloggat i frågan. (Och om någon undrar: nej, jag känner henne inte alls. Men jag gick fram till henne på ett kalas häromåret för att säga hej och liksom stödja henne i kampen för yttrandefrihet...)
Åter till Flat Earth News. Jag har tidigare kritiserat att Nick Davies likställer nyhetsbyråmaterial med PR. Tyvärr upprepar Ulrika Kärnborg detta. (Se vad jag skrev om det här, skrålla ner till "P S II".)
Däremot gillar jag – journalistikromantiker som jag är – hennes slutkläm:
Krönikor och tyckande prioriteras därför att det är billigt material med högt läsvärde som inte kräver förkunskaper av skribent eller läsekrets.Krönikor får ofta klä skott som bevis på den nya tidens ytliga medieklimat, och visst tycker även jag att det är trist när resurserna skärs ner för granskningar, reportage och annat gediget journalistiskt arbete. Men jag vänder mig mot den kategoriska beskrivningen av krönikor som material som "inte kräver förkunskaper".
Det är ungefär som att påstå att det inte kräver förkunskaper att skriva recensioner (bara för att det råkar finnas bokrecensioner som mer bygger på tyckande och läsarglädje än litteraturhistoriska studier).
Visst finns det slarvigt skrivna krönikor som mest känns som spaltutfyllnad, och visst finns det krönikörer som mest svamlar och som ger intryck av att ha rafsat ihop sin text – men det gäller verkligen långt ifrån alla. Att figurera med namn, bild, varumärke, persona, whatever höjer faktiskt insatsen för rätt många krönikörer. Man kan inte kläcka ur sig vad som helst, utan måste leverera någorlunda initierade texter.
Jag tror inte jag behöver dra exempel på vare sig bra eller dåliga krönikeskribenter, ni kan säkert lätt tänka ut egna sådana.
Själv är jag ingen klockren krönikör, men jag gillar att skriva i olika genrer och blir alltid glad när jag blir ombedd att skriva krönikor. (Fast jag föredrar ordet "kolumner"/"kolumnist", dels för att det låter lite skönt gammaldags och dels för att "krönika" blivit så belastat som begrepp...)
Jag har skrivit sådana för bl a Gourmet och Civilekonomen, och min ringa erfarenhet är att de absolut kräver såväl förkunskaper och erfarenhet som en hel del research.
Ett exempel: Fick häromdagen en beställning på en krönika, som ska levereras redan i början av nästa vecka. Den ska bygga på en artikel jag skrev nyligen i ett ämne, nämligen den om diplomaterna, vilken krävde dussintals timslånga intervjuer, resor i olika länder och ackumulerade möten med diplomater under många år. Ändå kommer kröniketexten att kräva ny research och nya intervjuer, för att bli aktuell och relevant för sin målgrupp, denna gång nämligen diplomaterna.
Mitt mål är att de ska läsa texten till slut (som om jag kunde kolla det!) och de lär de inte göra om de inte märker att jag vet någorlunda vad jag skriver om.
Det är likadant med mina andra kolumner – främst för Gourmet, där jag skrivit flest. Massor av intervjuer, fältarbete, faktakollar och research har legat bakom varenda en. Förkunskaperna krävs enbart för att tänka ut vad man skulle kunna skriva om!
Och detta är knappast unikt för mig. Jag vet skribentkolleger som också lägger ner flera dagar på att skriva krönikor. Som sagt, ni kan säkert komma på massor av duktiga krönikörer med förkunskaper i det de skriver om. Jag tror ni hittar fler sådana exempel än motsatsen.
Vad gäller krönikeskrivande hoppas jag förresten att ni följer debatten om Sakine Madons texter i City. Förra gången det begav sig skrev jag en hel del här, men denna gång har det skrivits så mycket, och jag har inget att tillföra. Men läs Madons blogginlägg, där finns dels hennes korrespondens med City och dels länkar till alla möjliga som bloggat i frågan. (Och om någon undrar: nej, jag känner henne inte alls. Men jag gick fram till henne på ett kalas häromåret för att säga hej och liksom stödja henne i kampen för yttrandefrihet...)
Åter till Flat Earth News. Jag har tidigare kritiserat att Nick Davies likställer nyhetsbyråmaterial med PR. Tyvärr upprepar Ulrika Kärnborg detta. (Se vad jag skrev om det här, skrålla ner till "P S II".)
Däremot gillar jag – journalistikromantiker som jag är – hennes slutkläm:
...om större delen av världen ligger i medieskugga måste det finnas massor av storyer där ute som bara väntar på att bli berättade?/Gunilla
Och om de stora medierna inte längre har möjlighet att göra det, ja, då uppstår ett fantastiskt tillfälle för de små och mer journalistiskt oberoende aktörerna att kliva in.
Copy/paste + rewrite
NEW YORK Jag har ju skrivit en del om Nick Davies' bok Flat Earth News om mediernas likriktning och journalisternas tidsbrist (dock ej läst eller ens bläddrat i den).
Fredrik Krohnman bloggar en hel del sköna exempel på hur en recensent kanske ehhhh.... försöker bevisa eller gestalta bokens teser, genom att tillämpa dem (om man ska se det positivt). Citat:
Fredrik Krohnman bloggar en hel del sköna exempel på hur en recensent kanske ehhhh.... försöker bevisa eller gestalta bokens teser, genom att tillämpa dem (om man ska se det positivt). Citat:
I ett tappert försök att kritisera andra medier för att vara likriktade har Ulrika Kärnborg bevisat tesen om likriktning genom att själv planka. Extra roligt att båda får in en subtil antydan mot slutet om att allt egentligen är Timbros fel. En slutsats de bägge kanske landat i över ett glas på firmafesten, Olle Svenning är som bekant gift med Ulrika Kärnborgs chef. Det är en liten ankdamm./Gunilla
22 May 2008
Tja, man kan väl ändra sig! Del II (uppdaterad)
NEW YORK Fler sköna Clintoncitat, enligt ABC News apropå presidentkandidatens besök i Florida:
TV-bolaget har förresten räknat ut (samma länk) att Hillary Clinton behöver kamma hem 84 procent av de återstående delegaterna. Barack Obama behöver ta 23 procent av dem för att segern ska vara hans. You do the math.
Det komiska, som ABC News också skriver om, är att hela Clintons stab är fullproppad med DNC-folk, alltså partiledningen som legat bakom alla regler om hur primärvalen ska genomföras. För att inte tala om hur insyltad hon själv är i partietablissemanget.
Vill förresten gärna tillägga att jag inte hör till dem som tycker att Clinton ska hoppa av. Det här är ju kul!
Uppdatering: Tampa Radio ställer frågan om var Hillary Clinton höll hus när DNC beslutade att primärvalen i Florida och Michigan inte skulle räknas. Hon svarar tyvärr inte på den...eller svarar med vad vissa kallar "ett politikersvar".
Enligt reportern har Barack Obama nyss kallat Floridavalet "a referendum on name recognition", något Clinton kallar "förolämpande" mot Floridaväljarna. (Via Daily Kos)
/Gunilla
"We cannot move forward as a united party if some members are left out. I want to be sure all 50 states are counted and your delegates are seated at our convention. Join me in making sure your voices are raised and heard."Men enligt ABC News sade hon så här till New Hampshire Public Radio i höstas:
"It's clear this election [Michigan is] having is not going to count for anything. I personally did not think it made any difference whether or not my name was on the ballot."Jag har fortfarande inte sett någon som konfronterat henne med tidigare citat. Fast jag har inte letat överallt.
TV-bolaget har förresten räknat ut (samma länk) att Hillary Clinton behöver kamma hem 84 procent av de återstående delegaterna. Barack Obama behöver ta 23 procent av dem för att segern ska vara hans. You do the math.
Det komiska, som ABC News också skriver om, är att hela Clintons stab är fullproppad med DNC-folk, alltså partiledningen som legat bakom alla regler om hur primärvalen ska genomföras. För att inte tala om hur insyltad hon själv är i partietablissemanget.
Vill förresten gärna tillägga att jag inte hör till dem som tycker att Clinton ska hoppa av. Det här är ju kul!
Uppdatering: Tampa Radio ställer frågan om var Hillary Clinton höll hus när DNC beslutade att primärvalen i Florida och Michigan inte skulle räknas. Hon svarar tyvärr inte på den...eller svarar med vad vissa kallar "ett politikersvar".
Enligt reportern har Barack Obama nyss kallat Floridavalet "a referendum on name recognition", något Clinton kallar "förolämpande" mot Floridaväljarna. (Via Daily Kos)
/Gunilla
Huckabee VP Madness-favorit; Palin tvåa
NEW YORK Mike Huckabee vann en förkrossande seger i nätomröstningen mot den andra finalisten Sarah Palin, om vem John McCain borde välja som vicepresidentkandidat. Han fick 72 procent av rösterna. Jag anar en kampanj från Huck's Army. ;-) Nå, Palin har också sina supportrar. Men nog var det fantastiskt att en 44-årig fembarnsmor tog sig ända till final!
/Gunilla
/Gunilla
Lite för smal, lite för okänd, lite för lågrankad
NEW YORK Läs Martin Gelin om alla föreslagna intervjuer redaktörer tackat nej till så förstår ni varför vi frilansjournalister lätt utvecklas till ett minst lika bittert släkte som gevärsviftande, arbetslösa, gudsfruktiga Pennsylvaniabor. Vi är ständigt för tidigt ute, trendkänsliga som vi är, och har drag av missförstådda genier. Vi är nog många som tänkt publicera gamla refuseringsbrev i en eller annan form (adjektiven i rubriken gäller Samantha Power), tills vi insett att det skulle göra oss fullkomligt hopplösa rätt snart.
Men med lite preskriptionstid går det ju. Och Martins slutsats för att avhjälpa och förebygga frilanstrauman håller jag förstås med om: "Sensmoralen här är förstås att alla redaktörer i framtiden måste köpa precis allt vi föreslår."
Uppdatering: Den här boken – som Martin länkade till – hade jag helt missat! Den blir kul att läsa.
/Gunilla
Men med lite preskriptionstid går det ju. Och Martins slutsats för att avhjälpa och förebygga frilanstrauman håller jag förstås med om: "Sensmoralen här är förstås att alla redaktörer i framtiden måste köpa precis allt vi föreslår."
Uppdatering: Den här boken – som Martin länkade till – hade jag helt missat! Den blir kul att läsa.
/Gunilla
21 May 2008
Tja, man kan väl ändra sig!
NEW YORK I höstas skrev nationell och lokal press om hur Hillary Clinton förband sig att inte kampanja i vare sig Florida eller Michigan. Hennes stab förklarade då att de respektera partiledningens (DNC's) beslut, d v s att dessa två delstaters primärval inte skulle räknas.
Ur The Washington Post, den 2 september 2007 (mina fetstilningar):
I Michigan är det alltså inte konstigt att hon har fått samtliga röster, eftersom hon à la sovietique var den enda man kunde rösta på – och de andra kandidaternas väljare såg det knappast vara mödan värt att gå till vallokalen (fast minst 200 000 Obamafans gick dit, och valde alternativet "uncommitted).
Det argumentet finns inte riktigt i Florida, där stod flera kandidater på valsedlarna. Men eftersom ingen bedrev kampanj där är det inte konstigt om Clinton vann rejält, eftersom hon på förhand var betydligt mer känd där.
Enligt de senaste opinionssiffrorna från Qunnipiac har Obama hämtat upp sin tidigare så svaga ställning (gentemot såväl McCain som Clinton) i Florida. Han skulle i och för sig fortfarande förlora, men ligger mycket närmare än tidigare.
Ur The Washington Post, den 2 september 2007 (mina fetstilningar):
The Democratic candidates have signed a pledge that would forbid them from campaigning in states such as Michigan and Florida that have sought to move their presidential primaries into January 2008.Ur St. Petersburg Times, Florida, den 2 september 2007:
(– – –)
Sens. Joseph R. Biden Jr. (Del.) and Christopher J. Dodd (Conn.), along with New Mexico Gov. Bill Richardson, signed the pledge within hours on Friday [31 aug]. By yesterday, Sens. Hillary Rodham Clinton (N.Y.) and Barack Obama (Ill.), and former senator John Edwards of North Carolina, had joined them.
"We believe Iowa, New Hampshire, Nevada and South Carolina play a unique and special role in the nominating process," Clinton's campaign said in a statement. "And we believe the DNC's rules and its calendar provide the necessary structure to respect and honor that role."
All of the major Democratic candidates for president abruptly agreed Saturday to boycott Florida's primary because it is scheduled on Jan. 29, too early according to national party rules.Snabbspolning till maj:
(– – –)
Now, Clinton, Obama, John Edwards and the others will not make campaign appearances in Florida, or any other state that breaks Democratic National Committee rules by scheduling a primary before Feb. 5. Michigan is considering such a move.
(– – –)
The Florida primary meltdown started Friday evening when underdog Democrats Bill Richardson, Chris Dodd and Joe Biden signed a "four-state pledge" to campaign only in the small states permitted to hold nominating contests in January: Iowa, Nevada, New Hampshire and South Carolina.
But on Saturday morning, Edwards and Obama signed the pledge. Florida front-runner Clinton did, too, rather than antagonize voters in crucial states like Iowa and New Hampshire.
"We believe Iowa, New Hampshire, Nevada and South Carolina play a unique and special role in the nominating process," came the statement from the Clinton campaign at 4 p.m. "And we believe the DNC's rules and its calendar provide the necessary structure to respect and honor that role."
Hillary Clinton, den 21 maj 2008 (källa):
Hillary Clinton compared her effort to seat Florida and Michigan delegates to epic American struggles, including those to free the slaves and win the right to vote for blacks and women.
(– – –)
"In Florida, you learned the hard way what happens when your votes aren't counted and the candidate with fewer votes is declared the winner," she said. "The lesson of 2000 here in Florida is crystal clear: if any votes aren't count, the will of the people isn't realized and our democracy is diminished."
(– – –)
"If we fail to do so, I worry that we will pay not only a moral cost, but a political cost as well," she said. "We know the road to a Democratic White House runs right through Florida and Michigan. If we care about winning those states in November, we need to count your votes now. If Democrats send a message that we don't fully value your votes, we know Sen. McCain and the Republicans will be more than happy to have them. The Republicans will make a simple and compelling argument: why should Florida and Michigan voters trust the Democratic Party to look out for you when they won't even listen to you."
Jag har ännu inte hittat någon artikel där Clinton konfronteras på allvar med att hon inte i höstas ifrågasatte beslutet att Michigan och Florida skulle skippas. Men jag letar vidare.
Newsweek reder ut varför det inte funkar att bara räkna de röster som man (Clinton) vill ska räknas – läs!
/Gunilla
P S I Michigan drog alla kandidater utom Clinton tillbaka sina namn från valsedlarna. I Florida gjorde de det inte, beroende på en regel som sade att de isåfall ej heller skulle kunna ställa upp i själva presidentvalet i november.I Michigan är det alltså inte konstigt att hon har fått samtliga röster, eftersom hon à la sovietique var den enda man kunde rösta på – och de andra kandidaternas väljare såg det knappast vara mödan värt att gå till vallokalen (fast minst 200 000 Obamafans gick dit, och valde alternativet "uncommitted).
Det argumentet finns inte riktigt i Florida, där stod flera kandidater på valsedlarna. Men eftersom ingen bedrev kampanj där är det inte konstigt om Clinton vann rejält, eftersom hon på förhand var betydligt mer känd där.
Enligt de senaste opinionssiffrorna från Qunnipiac har Obama hämtat upp sin tidigare så svaga ställning (gentemot såväl McCain som Clinton) i Florida. Han skulle i och för sig fortfarande förlora, men ligger mycket närmare än tidigare.
Närodlat i Harlem
NEW YORK Idag gjorde de första små bladen från mina nya odlingar debut i min mat! (Mer om denna växtlighet senare, det liksom är work in progress just nu.)
Jag klippte av lite gräslök, grekisk basilika och rucola, och använde detta finhackat i smeten till en frittata som jag alldeles just nu har ätit upp. Tala om närodlat, när man kan norpa sin föda – nåja, dess smaksättning i alla fall – från en låda alldeles utanför kontorsfönstret.
Utgångspunkten var Lisas frittatarecept på Taffel, som jag modifierade lite så att den blev mer tortilla española-liknande, med skivad potatis som sällskap till zucchinin.
Jag ändrade på lite andra saker också: jag hade ingen dill hemma – det har jag för övrigt aldrig – och jag körde med crème fraîche (sour cream) istället för matlagningsgrädde. Och trots att jag använde massor av olivolja så glömde jag hälla i ny när jag hade vänt tortillan, så den brände fast en aning i pannan och blev inte så där himla vacker som bara en jämnt stekt, gyllenbrun tortilla kan vara. Dessutom orkade jag absolut inte fixa till någon linssallad som tillbehör, fast de tärnade tomaterna blev till en sallad med fetaost, mer grekisk basilika och hackad rödlök samt svartpeppar. Mums! Jag måste börja laga detta minst en gång i veckan. Lisas tips om att packa ner frittata/tortilla i picknickkorgen låter inte dumt...
Här är ett annat långt och entusiastiskt tortilla-recept, med bilder på hur man vänder godsaken i pannan (vilket jag lärde mig häromåret på ett seminarium i spansk gastronomi på Instituto Cervantes här i New York).
/Gunilla
Jag klippte av lite gräslök, grekisk basilika och rucola, och använde detta finhackat i smeten till en frittata som jag alldeles just nu har ätit upp. Tala om närodlat, när man kan norpa sin föda – nåja, dess smaksättning i alla fall – från en låda alldeles utanför kontorsfönstret.
Utgångspunkten var Lisas frittatarecept på Taffel, som jag modifierade lite så att den blev mer tortilla española-liknande, med skivad potatis som sällskap till zucchinin.
Jag ändrade på lite andra saker också: jag hade ingen dill hemma – det har jag för övrigt aldrig – och jag körde med crème fraîche (sour cream) istället för matlagningsgrädde. Och trots att jag använde massor av olivolja så glömde jag hälla i ny när jag hade vänt tortillan, så den brände fast en aning i pannan och blev inte så där himla vacker som bara en jämnt stekt, gyllenbrun tortilla kan vara. Dessutom orkade jag absolut inte fixa till någon linssallad som tillbehör, fast de tärnade tomaterna blev till en sallad med fetaost, mer grekisk basilika och hackad rödlök samt svartpeppar. Mums! Jag måste börja laga detta minst en gång i veckan. Lisas tips om att packa ner frittata/tortilla i picknickkorgen låter inte dumt...
Här är ett annat långt och entusiastiskt tortilla-recept, med bilder på hur man vänder godsaken i pannan (vilket jag lärde mig häromåret på ett seminarium i spansk gastronomi på Instituto Cervantes här i New York).
/Gunilla
Obama och Polhem går på pumpen med bergsfolken
NEW YORK Icke bara Appalacherna utan även Sverige bergsfolk haver, såklart. Eller har haft. Idag talar vi kanske snarare om bruksortsbor.
Så här skriver en skoluppsatsförfattare, apropå Gustav Vasa:
Det finns för övrigt vissa likheter mellan Barack Obama och den ungerskättade Christopher Polhem. Läs bara här om den begåvade men faderslöse gossen vars mor gifte om sig, och hur han lyckades övervinna alla motgångar!
Eller vad sägs om detta (härifrån):
/Gunilla
Så här skriver en skoluppsatsförfattare, apropå Gustav Vasa:
Folket i Bergslagen var varken bönder eller borgare. De drev gruvor i små kooperativliknande hyttelag, samlade kring en masugn. Bönderna och bergsfolket i Bergslagen och Dalarna var kända som hårdföra och hårdnackade som sällan fogade sig i fogdars och kungars beslut.På 1600-talet hade Christopher Polhem, som väl får betraktas som ett riktigt egghead, problem med att nå ut till bergsfolken i Bergslagen:
Om söndagarna lägga de sig invid kyrkan, alla rum och hål fylla de, dricka, dundra och svärja och om natten ropa som gastar.Hällsta Bergslag, det måste ju vara sextonhundratals-Sveriges svar på hillbillies?
Gruvan står som på språng att gå under vatten förmedelst deras underslev [försummelse]. Bergsfolket är sig emellan så avoge och förhatlige att förrän han i det minsta vill vara någon annan till nytta, förr gör han sig själv tiodubbel skada.
In summo; ett förtretligare, hatfullare, försmädligare och förargligare folk skall näpperligen finnas under solen än vid Hällsta Bergslag.
Det finns för övrigt vissa likheter mellan Barack Obama och den ungerskättade Christopher Polhem. Läs bara här om den begåvade men faderslöse gossen vars mor gifte om sig, och hur han lyckades övervinna alla motgångar!
Eller vad sägs om detta (härifrån):
År 1692 var Christopher Polhem ung och oerfaren. Han hade varit förföljd av motgångar men hade till sist fått sitt välförtjänta genombrott. Han blev därav måhända en smula övermodig. När han beslöt prova sin idé i Hällestad Storgruva, såg han möjligheterna, men underskattade de fysiska begränsningarna. Därför slutade försöket illa.Visst, det är lite långsökt att jämföra Christoper Polhem och Barack Obama. Men det bara slog mig att bergsfolk nog alltid framstått som exotiska för storstadsintellektuella.
/Gunilla
Jag är bitter som inte får träffa bergsfolken
NEW YORK Eftersom varken vit arbetarklass eller katoliker eller Hispanics eller kvinnor eller republikaner eller rasister eller äldre eller arbetslösa eller landsbygdsbor eller judar tänker rösta på Barack Obama – enligt alla pundits – är det ett rent under att han alls fick några röster, och att han vann ett endaste val.
Men på något magiskt, mystiskt vis tycks alltså hans väljarbas av "egg heads and African Americans" ha utgjort en majoritet av primärvalsväljarna trots allt.
New York Magazine reder ut väljarmönstren och varför medierna varit så besatta av just Obamas problem med de vita väljarna i Appalacherna på sistone (dock ingen konstigare förklaring än att det är där, det vill säga i Pennsylvania, West Virginia och Kentucky, som primärvalen ägt rum på sistone).
Och superdelegaten/den f d demokratiske kampanjstrategen Donna "Don’t start with me, baby" Brazile förklarade nyligen hur landet ligger här, citat:
Och jag är förstås mest av allt avundsjuk på mina kolleger som får resa ut på vischan och träffa dessa bergsmänniskor IRL! I exempelvis Louisville (?)/Kentucky och Cabin Creek/West Virginia. Ha! Det är visst inte bara småstadsbor i Pennsylvania som är "bitter and who cling", hehe.
/Gunilla
Men på något magiskt, mystiskt vis tycks alltså hans väljarbas av "egg heads and African Americans" ha utgjort en majoritet av primärvalsväljarna trots allt.
New York Magazine reder ut väljarmönstren och varför medierna varit så besatta av just Obamas problem med de vita väljarna i Appalacherna på sistone (dock ingen konstigare förklaring än att det är där, det vill säga i Pennsylvania, West Virginia och Kentucky, som primärvalen ägt rum på sistone).
Och superdelegaten/den f d demokratiske kampanjstrategen Donna "Don’t start with me, baby" Brazile förklarade nyligen hur landet ligger här, citat:
"Just don’t divide me and tell me I cannot stand in Hillary’s camp because I’m black, and I can’t stand in Obama’s camp because I’m female. Because I’m both. (– – – ) And I’m wealthy so I might go with McCain..." (Kan beskådas på You Tube.)Men riktigt hur stort "problemet" med The Appalachian Vote är förstår man när man läser denna artikel i Salon. Människorna som bor där kallas inte bara "hillbillies" eller "white trash" utan tydligen rentav för "bergsfolk", vilket för åtminstone mina tankar till små folkgrupper i Laos eller Thailand eller Peru...
(– – – )
"He has reached out and he’s won — do you think that Barack Obama would be leading in the pledged votes, the delegate votes, the money, if it was simply because somehow or another black people somehow or another became the majority? Barack Obama has won the hearts and the minds of white voters, as well as blacks and Hispanics."
Mountain people have long been considered exotic. The eminent British historian Sir Arnold Toynbee described the residents of Appalachia in 1947 as "the American counterparts of the latter-day white barbarians of the Old World -- Rifis, Albanians, Kurds, Pathans, and Hairy Ainus."Hairy Ainus, vafalls?! Fast Salon-skribentens tes är att bergsmänniskorna är ungefär som landbygdsbor varsomhelst i USA och viktiga att respektera för vilken demokrat som helst. Och så är det viktigt att komma ihåg att de inte är rasister, utan helt enkelt tycker att Barack Obama är allt som de inte är (välutbildad, vältalig och dessutom med ett annat hudpigment och en minst sagt konstig bakgrund)...
They have also served as a sort of Rorschach test for the rest of America. When the country needs iconic war heroes like Alvin York or Jessica Lynch, mountaineers fill the bill. If, periodically, this rich nation needs people to pity, poverty-stricken hillbillies make excellent poster children. And if backers of the Democratic Party's presumptive nominee need to explain why their preferred candidate is not connecting with downscale, rural voters -- a demographic that was once key to Democratic electoral success -- Appalachia can again answer the call. Obama supporters and members of the media can place the blame for his poor fortunes not on the candidate or his message, but on the moral failings of those benighted mountain people.
Och jag är förstås mest av allt avundsjuk på mina kolleger som får resa ut på vischan och träffa dessa bergsmänniskor IRL! I exempelvis Louisville (?)/Kentucky och Cabin Creek/West Virginia. Ha! Det är visst inte bara småstadsbor i Pennsylvania som är "bitter and who cling", hehe.
/Gunilla
Bakgårdar i Harlem
Så här ser det ut mellan 118:e och 119:e gatorna/sjätte och sjunde avenyn.
/Gunilla
20 May 2008
Tisdagsfulblogg
NEW YORK Sent igår kväll kontaktade en journalistikstudent i Piteå mig för att fråga om hur det fungerar att frilansa utomlandsifrån. Jag begriper inte hur han ska kunna göra något av alla långa pladdriga svar han fick ... om nyhetsvärdering, finansiering, ämnen och annat. Det mesta av det jag sade var sådant jag skriver om ofta här, som mitt gamla vanliga klagomål om bristen för fora för vanliga samhällsreportage.
Det var många bra frågor, men bland dem en som fick mig att haja till en smula – nämligen om hur det egentligen är med säkerheten när man jobbar i New York?
Studenten levde uppenbarligen kvar i föreställningen att detta är en farlig stad. Men det är det ju inte.
Så jag avfärdade resonemanget, lovade att skicka denna intressanta Guardian-artikel om varför brottsligheten rasat i New York de senaste 15 åren och gjort det till en av USA:s säkraste städer. Jag förklarade att vi som skriver härifrån tyvärr sitter framför våra datorer för det mesta, och att det är sällan vi rör oss i några av de osäkra områden som trots allt finns här i staden – men att det förstås är annorlunda för dem som rapporterar från Irak och andra oroshärdar. Och att jag förvisso gjort lite lagom osäkra saker när jag varit i Oaxaca (tårgas), Chhattisgarh (tigrar och terrorister, åtminstone risk för sådana) och Port-au-Prince (tårgas). (Om frilansar och risktagande, läs gärna mina gamla inlägg här och här.)
Ja, det är verkligen lite mesigt med New York, och hur avundsjuk är jag inte på kolleger som fått rapportera från exempelvis Burma, Kina och West Virginia nyligen. Mitt småborgerliga liv innehåller just nu mest kaféhäng och blomsterodling i lägenheten. Men som tur är kom jag på att jag strax före intervjun med studenten hade promenerat omkring i östra Harlems halvsluskiga industrikvarter (4 km). Alltid något.
/Gunilla
Det var många bra frågor, men bland dem en som fick mig att haja till en smula – nämligen om hur det egentligen är med säkerheten när man jobbar i New York?
Studenten levde uppenbarligen kvar i föreställningen att detta är en farlig stad. Men det är det ju inte.
Så jag avfärdade resonemanget, lovade att skicka denna intressanta Guardian-artikel om varför brottsligheten rasat i New York de senaste 15 åren och gjort det till en av USA:s säkraste städer. Jag förklarade att vi som skriver härifrån tyvärr sitter framför våra datorer för det mesta, och att det är sällan vi rör oss i några av de osäkra områden som trots allt finns här i staden – men att det förstås är annorlunda för dem som rapporterar från Irak och andra oroshärdar. Och att jag förvisso gjort lite lagom osäkra saker när jag varit i Oaxaca (tårgas), Chhattisgarh (tigrar och terrorister, åtminstone risk för sådana) och Port-au-Prince (tårgas). (Om frilansar och risktagande, läs gärna mina gamla inlägg här och här.)
Ja, det är verkligen lite mesigt med New York, och hur avundsjuk är jag inte på kolleger som fått rapportera från exempelvis Burma, Kina och West Virginia nyligen. Mitt småborgerliga liv innehåller just nu mest kaféhäng och blomsterodling i lägenheten. Men som tur är kom jag på att jag strax före intervjun med studenten hade promenerat omkring i östra Harlems halvsluskiga industrikvarter (4 km). Alltid något.
/Gunilla
19 May 2008
Manhattan – ett weekendupplägg
NEW YORK Häromveckan kunde ni läsa diverse bar- och restaurangtips till mitt kusinbarns kompis F.
Här berättar han vad han och hans vänner gjorde i New York! Det verkar som att det blev "ballt och bra drag", tycker jag.
/Gunilla
Hej!
Återigen stort tack för bra tips Gunilla! Här en liten rapport som utlovat:)
Vi åt på Blue Smoke i Gramercy på fredagkvällen och det var toppen – god mat, trevlig service och bra med folk i trevlig lokal! På lördagen åt vi på Employees Only och det var bra mat även om vi fick vänta ett bra tag på bordet (hade dock blivit varnad för det när jag bokade bordet). Stället är nog dock främst ett bra barhäng med mycket folk och hög stämning.
Vi hann tyvärr inte med Brooklyn denna gång men Dressler såg väldigt trevligt ut på deras sajt. Får ta det nästa gång!
Annars var vi på en tokskön takbar tidigare på lördagkvällen, 230 Fifth (korsningen 27:e tror jag) – 20:e våningen och med grym utsikt över Midtown och med palmer, blomsterarrangemang och röda morgonrockar att svepa om sig mot ev kyla – klockrent helt enkelt!
Var på klubben The Mansion (nytt och coolt men dyrt för 4 killar – drinkbord var krav, gick på c:a 3 000 kr inkl allt..), Buddha Bar (snygg lokal men inte fullt) och så en del andra barer i Meatpacking.
På söndagen åt vi på Blue Ribbon i SoHo och det var en schysst restaurang med bra ostron och stekar (egentligen ett fisk/skaldjursställe men jag var bara tvungen att testa NY Strip innan jag åkte och den var suverän den med). Därefter hamnade vi på Le Souk i East Village (Av B o 4 St tror jag) – skönt techno/House-gung i orientalisk stil och en glad överraskning en söndag då mycket annat var stängt/lugnt. De har tydligen en speciell söndagsklubb som vi lyckades pricka in.
Slutligen tyckte jag hotellet var mycket bra – Helmsley på 42 St o 3 Av. Vi pröjsade visserligen nästan 1 000 kr per pers o natt men det var snyggt och fräscht med bra lobby, bar och restaurang (vi åt dock inte där). Bodde på 39 vån med härlig vy upp mot Midtown/Upper East:)
Nu är det bara att börja spara till nästa NYC-resa:)
Ha det så bra!
Hälsningar
F
Här berättar han vad han och hans vänner gjorde i New York! Det verkar som att det blev "ballt och bra drag", tycker jag.
/Gunilla
Hej!
Återigen stort tack för bra tips Gunilla! Här en liten rapport som utlovat:)
Vi åt på Blue Smoke i Gramercy på fredagkvällen och det var toppen – god mat, trevlig service och bra med folk i trevlig lokal! På lördagen åt vi på Employees Only och det var bra mat även om vi fick vänta ett bra tag på bordet (hade dock blivit varnad för det när jag bokade bordet). Stället är nog dock främst ett bra barhäng med mycket folk och hög stämning.
Vi hann tyvärr inte med Brooklyn denna gång men Dressler såg väldigt trevligt ut på deras sajt. Får ta det nästa gång!
Annars var vi på en tokskön takbar tidigare på lördagkvällen, 230 Fifth (korsningen 27:e tror jag) – 20:e våningen och med grym utsikt över Midtown och med palmer, blomsterarrangemang och röda morgonrockar att svepa om sig mot ev kyla – klockrent helt enkelt!
Var på klubben The Mansion (nytt och coolt men dyrt för 4 killar – drinkbord var krav, gick på c:a 3 000 kr inkl allt..), Buddha Bar (snygg lokal men inte fullt) och så en del andra barer i Meatpacking.
På söndagen åt vi på Blue Ribbon i SoHo och det var en schysst restaurang med bra ostron och stekar (egentligen ett fisk/skaldjursställe men jag var bara tvungen att testa NY Strip innan jag åkte och den var suverän den med). Därefter hamnade vi på Le Souk i East Village (Av B o 4 St tror jag) – skönt techno/House-gung i orientalisk stil och en glad överraskning en söndag då mycket annat var stängt/lugnt. De har tydligen en speciell söndagsklubb som vi lyckades pricka in.
Slutligen tyckte jag hotellet var mycket bra – Helmsley på 42 St o 3 Av. Vi pröjsade visserligen nästan 1 000 kr per pers o natt men det var snyggt och fräscht med bra lobby, bar och restaurang (vi åt dock inte där). Bodde på 39 vån med härlig vy upp mot Midtown/Upper East:)
Nu är det bara att börja spara till nästa NYC-resa:)
Ha det så bra!
Hälsningar
F
Tips till kändisar: Sluta träffa snygga tjejer
NEW YORK Niklas Strömstedt samtalar med Se&Hörs chefredaktör Tua Lundström, sedan tidningen felaktigt påstått att han och hans flickvän semestrat och förlovat sig i Grekland:
/Gunilla
– Ja Tua, vi har ju ett problem med den här löpsedeln och artikeln eftersom inget stämmer och eftersom ingen från tidningen har varit i kontakt med varken mig eller Jenny. Vad ska vi göra åt problemet tycker du?Inte OK att skriva om chefredaktörens sjukdom. Men jag antar att Niklas Strömstedt tyckte att hon borde få smaka på egen medicin. (Via Vassa Eggen)
– Ja alltså, du får sluta upp med att träffa så snygga tjejer. Alltså jag menar DU själv är ju inte, vad ska jag säga, nåt bra sälj men de tjejer du träffar…är ju så tv-mässiga...
(– – –)
– Ja vi kan ju inte ha det så här Niklas, att du ringer så fort vi skriver nåt.
– Men jag ringer inte så fort ni skriver nåt. Det var längesen vi talade du och jag. Jag ringer när något är helt uppåt väggarna fel. När ni hittar på saker som inte stämmer.
– Hmmm ja…som sagt du är ju så snygg. Och oerhört begåvad men … du säljer ju inte längre. Men tjejerna…
/Gunilla
Bryant Park under platanerna
NEW YORK Jag har skrivit många gånger om vilket fantastiskt "kontor" och vilken bra mötesplats Bryant Park är. I förra veckan råkade det bli så att jag och mina vänner från Stockholm – på lång USA-resa, och under sitt New York-besök boende på hotell i närheten av parken – hamnade där hela tiden. En av dem inspirerades till denna krönika, citat:
För övrigt kan jag meddela att det inte var bättre förr. Jämför bara dessa bilder på parken!
Nu:
1934:
OK, den bilden visade inte särskilt mycket av själva parken, men i alla fall. Framför allt ser ni hur sjätte avenyn såg ut innan tunnelbanan – som för övrigt går direkt hem till mig, B- och D-linjerna – grävdes ner i marken. Bryant Park användes under bygget som avstjälpningsplats för byggbråte och all jord eller vad det nu var som grävdes upp. Längs med parken ringlar ovan en kö människor för att få bröd eller soppa. (För säkerhets skull kanske bäst att påpeka för alla som trodde på Aftonbladet häromveckan: soppköksköer finns även idag, men det står inte fyra miljoner människor i dem.) Bilden togs 1934 av Edward Steichen och kan köpas här.
När jag surfade runt på parkens hemsida råkade jag hitta information om att de firade Carl von Linnés födelsedag där i fjol! Där står också att The Reading Room ursprungligen tillkom på 3o-talet för att hjälpa affärsmän och intellektuella som blivit arbets- och sysslolösa under depressionen.
/Gunilla
Bryant Park på Manhattan har blivit mitt arbetsrum varje gång jag är i New York. Denna oas mellan femte och sjätte avenyn i höjd med 42:a gatan hyser varje dag tusentals människor: flanörer, musikälskare, tai chi-utövare och lunchgäster.Medan denna krönika skrevs satt jag mest och muttrade över att det trådlösa nätverket inte alls fungerade. Vilket nog var lika bra – eftersom det trots allt är roligare att titta på människor i Bryant Park och prata med sina vänner, än att som vanligt glo in i skärmen.
På gräsplanen i mitten, omgiven av välhållna blommande rabatter, visas biofilmer på storbildsskärm under sommarkvällar. På vintrarna erbjuds skridskoåkning på en isbana. Nu står det 2 000 trädgårdsstolar och bord i smide på gräset, fria att använda för var och en som vill äta sin medhavda måltid från någon av de kringliggande restaurangerna.
(– – –)
Här i Bryant Park mixas fågelsången med de gula taxibilarnas tutor och trafikens larm – stadens vibrationer. Men under platanerna råder läsro.
För övrigt kan jag meddela att det inte var bättre förr. Jämför bara dessa bilder på parken!
Nu:
1934:
OK, den bilden visade inte särskilt mycket av själva parken, men i alla fall. Framför allt ser ni hur sjätte avenyn såg ut innan tunnelbanan – som för övrigt går direkt hem till mig, B- och D-linjerna – grävdes ner i marken. Bryant Park användes under bygget som avstjälpningsplats för byggbråte och all jord eller vad det nu var som grävdes upp. Längs med parken ringlar ovan en kö människor för att få bröd eller soppa. (För säkerhets skull kanske bäst att påpeka för alla som trodde på Aftonbladet häromveckan: soppköksköer finns även idag, men det står inte fyra miljoner människor i dem.) Bilden togs 1934 av Edward Steichen och kan köpas här.
När jag surfade runt på parkens hemsida råkade jag hitta information om att de firade Carl von Linnés födelsedag där i fjol! Där står också att The Reading Room ursprungligen tillkom på 3o-talet för att hjälpa affärsmän och intellektuella som blivit arbets- och sysslolösa under depressionen.
/Gunilla
18 May 2008
Mer om bunkervideon
NEW YORK Komikern James Adomian som skrivit det smarta/elaka Hillarymanuset till Hitlerfilmsklippet berättar om sin twist på Hitler's Downfall – som hamnat på You Tube och liknande sajter i hur många varianter som helst – här.
/Gunilla
/Gunilla
Blommor i ghettot, del II
NEW YORK För knappt två år sedan läste jag i Sydsvenskan om fenomenet gerillaodling, alltså att man sår blomsterfrön på allmänna platser som kan behöva förskönas, eller på annans mark. Sedan dess har jag funderat på att köpa och slänga ut lite vallmofrön eller nå't på den enorma, ogräsbevuxna ödetomt jag har utanför fönstret. Det har såklart aldrig blivit av.
Men när jag var på middag på Bill Clintons bibliotek och arkiv i Little Rock i februari fick jag två påsar med ängsblomsterfrön! Fröna finns inbakade i kulor som trillats av personer med arbetshandikapp, och säljs till förmån för olika ändamål. Clinton Global Foundation stödjer projektet. Vi fick dem helt enkelt som bordsgåva, en påse vid varje kuvert.
Idag "planterade" jag äntligen de 14 små frökulorna. Jag kastade in dem en och en, en liten bit över staketet på lite olika platser i en hörna av den enorma tomten – helt utan koll på var de hamnade. Det måste ha sett lite konstigt ut. (Fotot ovan är taget på andra sidan av kvarteret, så det är inte autentiskt – men det är samma tomt, och likadana staket. Orkade inte leta fram något av alla foton jag tagit av min fasad.)
Nästa gång får jag konstruera en fröbomb – se Sydsvenskans illustration! – så att det blir lite drag i gerillandet.
Här kan ni läsa om SeedBalls, Seeds of Hope. De ska resultera i totalt 25 sorter, av vilka jag utan att kolla enbart kan översätta några få till svenska. Hjälp gärna till, här är alla:
Arroyo Lupine, California Poppy, Scarlet Flax, Blue Flax, Five Spot, Baby Blue Eyes, Indian Blanket, Shasta Daisy, Rocket Larkspur, African Daisy, Cornflower, Wallflower, Dame’s Rocket, Black-Eyed Susan, California Bluebells, Bird’s Eyes, Plains Coreopsis, Tidy-Tips, Corn Poppy, Farewell-to-Spring, Catchfly, Evening Primrose, Yarrow.
/Gunilla
Inblick i bunkern
NEW YORK Väldigt elakt, men väldigt roligt:
(Via Andreas Henriksson)
New York Times har idag en artikel som går igenom potentiella framtida presidentkandidater bland USA:s kvinnliga politiker (och några ickepolitiker). Där sägs bland annat att Hillary Clinton å ena sidan gått i bräschen och visat att kvinnor kan vinna val och locka donatorer, å andra sidan att hon kanske indirekt höjt ribban – om inte ens hon klarade det, vem ska då göra det?!
Det är ganska lätt att hålla med om slutsatsen att en kvinna med Barack Obamas i sammanhanget tunna meritlista aldrig ens skulle ha funderat på att ställa upp som kandidat till "världens viktigaste jobb", än mindre att hon skulle ha lyckats. Å andra sidan är det helt osannolikt även att en halvkenyan gjort det.
/Gunilla
(Via Andreas Henriksson)
New York Times har idag en artikel som går igenom potentiella framtida presidentkandidater bland USA:s kvinnliga politiker (och några ickepolitiker). Där sägs bland annat att Hillary Clinton å ena sidan gått i bräschen och visat att kvinnor kan vinna val och locka donatorer, å andra sidan att hon kanske indirekt höjt ribban – om inte ens hon klarade det, vem ska då göra det?!
Det är ganska lätt att hålla med om slutsatsen att en kvinna med Barack Obamas i sammanhanget tunna meritlista aldrig ens skulle ha funderat på att ställa upp som kandidat till "världens viktigaste jobb", än mindre att hon skulle ha lyckats. Å andra sidan är det helt osannolikt även att en halvkenyan gjort det.
/Gunilla
Efterlysning: samåkning till Ikea
NEW YORK Jag skulle behöva åka ut till Ikea i New Jersey nu i veckan (just det, kan inte vänta till den 18 juni och Red Hook). Men bara för att köpa en endaste liten bokhylla (och visst, de vanliga smågrejerna, samt kanske en och annan schweizernötchokladkaka).
Troligen omöjligt att bära på bussen; men det blir lite overkill att hyra en bil (eller är jag kanske bara snål?). Bokhyllan skulle verkligen revolutionera mitt liv just nu. Det är bara den som fattas för att jag ska kunna komma i ordning (och alla bokhögar bort från vardagsrumsgolvet...), hehe. Händelsevis någon Manhattanbekant som läser detta och som ändå ska till Ikea, helst de närmaste dagarna?! Hör av er isåfall så kanske vi kan dela på en bil eller nå't. Eller så slår jag till på en soffa också och får rubbet hemkört (fast då kan man inte köpa grönländska räkor samtidigt)...
/Gunilla
Troligen omöjligt att bära på bussen; men det blir lite overkill att hyra en bil (eller är jag kanske bara snål?). Bokhyllan skulle verkligen revolutionera mitt liv just nu. Det är bara den som fattas för att jag ska kunna komma i ordning (och alla bokhögar bort från vardagsrumsgolvet...), hehe. Händelsevis någon Manhattanbekant som läser detta och som ändå ska till Ikea, helst de närmaste dagarna?! Hör av er isåfall så kanske vi kan dela på en bil eller nå't. Eller så slår jag till på en soffa också och får rubbet hemkört (fast då kan man inte köpa grönländska räkor samtidigt)...
/Gunilla
Popcornen anfaller
NEW YORK I de finare restaurangköken (särskilt i Frankrike) poppar man popcorn utan lock. I alla fall om man får tro Niklas Ekstedt, som försöker starta en trend. Se hans skojiga matlagningsvideo här! Via Lisa/Taffel.
/Gunilla
/Gunilla
17 May 2008
Fullt upp
NEW YORK De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att vara social med mina IRL-vänner och med New York. Vernissager och kaféhäng och promenader och restaurangbesök och Bryant Park och grejer. Och idag har jag varit på en plantskola i Midtown och köpt en massa växter och jord och blomsterlådor och grejer! Återkommer med mer bloggande inom kort.
/Gunilla
/Gunilla
Little China Girls
NEW YORK Det här är Amy (rosa tröja) och Annie (blå) – två systrar som jag träffade på i Hester Garden Mall i Chinatown häromdagen. Tyvärr uppfattade jag inte deras kinesiska namn.
Egentligen var jag på jakt efter ett eluttag därinne så att jag kunde kolla adressen till en vernissage jag skulle till på Mulberry Street, och det gjorde jag – men vips så fick datorn agera barnfotograf också.
/Gunilla
Egentligen var jag på jakt efter ett eluttag därinne så att jag kunde kolla adressen till en vernissage jag skulle till på Mulberry Street, och det gjorde jag – men vips så fick datorn agera barnfotograf också.
/Gunilla
16 May 2008
Därför Valentino
NEW YORK Klippet i förra inlägget hittade jag när jag gjorde lite research apropå drinken Blod och sand vilket är namnet på en tjurfäktarroman (1908) och en film (1922). Drinkresearch apropå en intervju med en viss bartender i Soho.
/Gunilla
14 May 2008
Jag tippar på Kathleen Sebelius som VP-kandidat
NEW YORK I dagens Aftonbladet har vi nog tyvärr ännu ett exempel på att det inte är helt lyckat med så kallad google-journalistik. Citat (med mina fetstilningar):
Om "kritikerna" slutat tjata om att Hillary Clinton måste dra sig ur så beror det väl bara på att de tänker "jaja, låt henne hålla på" och att de inte orkar tjata längre.
Den här Washington Post-teckningen – med Obama installerad i Ovala rummet 2009, medan Cinton är en cirkuskanin som försöker göra största möjliga väsen på sin kampanjtrumma 2008 (men vart tog McCain vägen i ekvationen?) – ligger nog närmare hur det hela uppfattas här...
Som Expressens New York-korrespondent Gunnar Johansson bloggar bemöts hon nu mest med likgiltighet eller gäspningar.
Motbevisa mig gärna genom att visa på någon politisk bedömare som på allvar blev chockerad av valresultatet i West Virginia, eller något annat som visar att "vinden har vänt" (igen) som Aftonbladet också påstår!
Och då menar jag inte bedömare som än en gång konstaterar att Clinton till skillnad från Obama går hem hos vita/konservativa/äldre arbetare/landsbygdsbor i Appalacherna, för det vet vi ju sedan ett bra tag nu.
Om Aftonbladets påståenden stämmer borde vi få se en ström av superdelegater som strömmar från Obama eller det obestämda lägret till Clinton de närmaste dagarna. Tillåt mig tvivla.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Jag tror som jag skrivit några gånger inte på att Obama kommer att välja Clinton som vicepresidentkandidat (sker det har han blivit tvingad av sitt parti). Det finns många bra och "strategiskt riktiga" män att välja, såsom Michael Bloomberg, Ted Strickland och Bill Richardson – men jag tänker faktiskt "play the gender card" och hoppas på en kvinna. Vilket också vore väldigt strategiskt riktigt, förstås.
Därför har jag läst på en aning om de olika kvinnor som nämnts i diskussionerna (bland andra Janet Napolitano/Arizona, Jennifer Granholm/Michigan, Dianne Feinstein/Kalifornien och Claire McCaskill/Missouri). Det finns en hel del skickliga och populära kvinnor bland USA:s guvernörer och senatorer, både republikanter och demokrater (fast varannan damernas är det ju inte riktigt).
Nu har jag kommit på att det verkar smartast för Obama att välja Kathleen Sebelius från Kansas.
Många valstrategiska fördelar, förutom att hon verkar i största allmänhet kompetent och har lyckats som demokrat i en traditionellt republikansk delstat:
– hon är guvernör
– hon kommer ursprungligen från Ohio (hennes pappa var guvernör där på 70-talet)
– hon är katolik
– hon har ingen "elit"-image (kolla bara sädesfälten på bilden...)
Det kan räcka för att få tillräckligt många Appalacherna-väljarna att åtminstone inte proteströsta på John McCain. En hel del av dem avskyr ju dessutom Clinton, även om de ändå röstat på henne – men Sebelius verkar inte vara ett rött skynke för någon. Kanske blir det lite mycket Kansas, eftersom Obamas mor kom därifrån, men men.
Nu fattas det bara att Katheen Sebelius talar spanska, men det gör förvånansvärt få amerikaner så det är ingenting för Obamas strateger att hoppas på. Hon gick förresten tidigt ut och stödde Obama, vilket naturligtvis är en bonus (men det gjorde flera av de andra också; Claire McCaskill är en stor Obamasupporter).
Jag försöker spåra om guvernör Sebelius är ingift i en släkt som härstammar från Sverige eller kanske Finland. Återkommer med information. Hennes flicknamn var Gilligan, vilket måste visa på irländska rötter. Men hon har säkert som många amerikaner lite alla möjliga europeiska länder i sin backgrund, kanske en blandning av engelskt, irländskt, skotskt och tyskt.
Sm republikansk VP-kandidat hoppas jag som jag redan skrivit på Sarah Palin från Alaska.
/Gunilla
De kritiker som menade att Hillary Clinton skulle lämna presidentkampanjen tystades i natt då hon vann storseger i West Virginia.Ingenting är egentligen fel i AB-artikeln (för jag har av barmhärtighetsskäl rättat ett par stav- och skrivfel här). "Lite för sent" är ju liksom bara ett enormt understatement... Men texten är förstås totalt missvisande, eftersom den får det att låta som om Clinton nu plötsligt återigen har nästan lika stor chans att vinna som Obama. Som om hon kunde ta igen hans föresprång genom att vinna Kentucky. Fast det kan hon ju inte.
(– – –)
Vinsten ger henne en fördel gentemot Barack Obama. Numerärt kan det dock vara för lite för sent att stoppa Barack Obama, som fortfarande har ett försprång. Samtidigt har flera av de stater som är kvar samma typ av väljare som i West Virigina, vilket kan gynna Clinton.
(– – –)
Kraven på att hon ska lämna kandidaturen tystades i natt.
Om "kritikerna" slutat tjata om att Hillary Clinton måste dra sig ur så beror det väl bara på att de tänker "jaja, låt henne hålla på" och att de inte orkar tjata längre.
Den här Washington Post-teckningen – med Obama installerad i Ovala rummet 2009, medan Cinton är en cirkuskanin som försöker göra största möjliga väsen på sin kampanjtrumma 2008 (men vart tog McCain vägen i ekvationen?) – ligger nog närmare hur det hela uppfattas här...
Som Expressens New York-korrespondent Gunnar Johansson bloggar bemöts hon nu mest med likgiltighet eller gäspningar.
Motbevisa mig gärna genom att visa på någon politisk bedömare som på allvar blev chockerad av valresultatet i West Virginia, eller något annat som visar att "vinden har vänt" (igen) som Aftonbladet också påstår!
Och då menar jag inte bedömare som än en gång konstaterar att Clinton till skillnad från Obama går hem hos vita/konservativa/äldre arbetare/landsbygdsbor i Appalacherna, för det vet vi ju sedan ett bra tag nu.
Om Aftonbladets påståenden stämmer borde vi få se en ström av superdelegater som strömmar från Obama eller det obestämda lägret till Clinton de närmaste dagarna. Tillåt mig tvivla.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Jag tror som jag skrivit några gånger inte på att Obama kommer att välja Clinton som vicepresidentkandidat (sker det har han blivit tvingad av sitt parti). Det finns många bra och "strategiskt riktiga" män att välja, såsom Michael Bloomberg, Ted Strickland och Bill Richardson – men jag tänker faktiskt "play the gender card" och hoppas på en kvinna. Vilket också vore väldigt strategiskt riktigt, förstås.
Därför har jag läst på en aning om de olika kvinnor som nämnts i diskussionerna (bland andra Janet Napolitano/Arizona, Jennifer Granholm/Michigan, Dianne Feinstein/Kalifornien och Claire McCaskill/Missouri). Det finns en hel del skickliga och populära kvinnor bland USA:s guvernörer och senatorer, både republikanter och demokrater (fast varannan damernas är det ju inte riktigt).
Nu har jag kommit på att det verkar smartast för Obama att välja Kathleen Sebelius från Kansas.
Många valstrategiska fördelar, förutom att hon verkar i största allmänhet kompetent och har lyckats som demokrat i en traditionellt republikansk delstat:
– hon är guvernör
– hon kommer ursprungligen från Ohio (hennes pappa var guvernör där på 70-talet)
– hon är katolik
– hon har ingen "elit"-image (kolla bara sädesfälten på bilden...)
Det kan räcka för att få tillräckligt många Appalacherna-väljarna att åtminstone inte proteströsta på John McCain. En hel del av dem avskyr ju dessutom Clinton, även om de ändå röstat på henne – men Sebelius verkar inte vara ett rött skynke för någon. Kanske blir det lite mycket Kansas, eftersom Obamas mor kom därifrån, men men.
Nu fattas det bara att Katheen Sebelius talar spanska, men det gör förvånansvärt få amerikaner så det är ingenting för Obamas strateger att hoppas på. Hon gick förresten tidigt ut och stödde Obama, vilket naturligtvis är en bonus (men det gjorde flera av de andra också; Claire McCaskill är en stor Obamasupporter).
Jag försöker spåra om guvernör Sebelius är ingift i en släkt som härstammar från Sverige eller kanske Finland. Återkommer med information. Hennes flicknamn var Gilligan, vilket måste visa på irländska rötter. Men hon har säkert som många amerikaner lite alla möjliga europeiska länder i sin backgrund, kanske en blandning av engelskt, irländskt, skotskt och tyskt.
Sm republikansk VP-kandidat hoppas jag som jag redan skrivit på Sarah Palin från Alaska.
/Gunilla
13 May 2008
På fredag: House of Sweden After Dark
NEW YORK Som jag skrivit tidigare så har House of Sweden blivit The Place to Be in Washington (kanske för att det inte sker så mycket i den sta'n, säger den snobbige New York-bon i mig – men det är sant att mycket av det som händer, händer på ambassaderna och i kulturhusen).
Med musik, klicka här.
/Gunilla
Med musik, klicka här.
/Gunilla
Hus att rädda: Striver's Row
NEW YORK Det här huset ser till skillnad från föregående inte ut att vara i något renoveringsbehov, precis – men det kan gott behöva räddas, det med. Det ligger på 139:e gatan här i Harlem.
/Gunilla
Hus att rädda: Chelsea
NEW YORK Den här fastigheten på 24:e gatan i Chelsea skulle jag kunna tänka mig att rädda! Det ser ut som att man skulle kunna ha roliga fester där.
/Gunilla
Värdelöst vetande
NEW YORK Vem hade kunnat tro detta?! Jag kunde inte låta bli att kolla på Bloggvärde, som jag upptäckte hos Anders Mildner (vars blogg är värd cirka fem gånger värd så mycket som min). Resultatet:
Min blogg är värderad till: 309 188 kr
Blondinbellas blogg är värderad till: 287 164 kr
Ha! Kanske jag också borde bilda aktiebolag. Anbud på aktieposter emottages.
Vilka parametrar som uträkningen bygger på är oklart, men en ledtråd står längst ner på Bloggvärdes sajt: "Då denna beräkning görs med tränade apor är det svårt att uppskatta ett exakt värde." Jag antar att det hela är ett practical joke för att se hur många som på given tid skriver om sajten...
/Gunilla
Min blogg är värderad till: 309 188 kr
Blondinbellas blogg är värderad till: 287 164 kr
Ha! Kanske jag också borde bilda aktiebolag. Anbud på aktieposter emottages.
Vilka parametrar som uträkningen bygger på är oklart, men en ledtråd står längst ner på Bloggvärdes sajt: "Då denna beräkning görs med tränade apor är det svårt att uppskatta ett exakt värde." Jag antar att det hela är ett practical joke för att se hur många som på given tid skriver om sajten...
/Gunilla
Blommor i ghettot, del I
Murgröna och hibiskus (?) i sovrummet; rosmarin, basilika, citrustimjan (?) och geranium (?) i vardagsrummet!
Jag har nollkoll på allt vad växter heter, därav alla frågetecken, och är tyvärr inte heller så intresserad. Men jag ska likt förbaskat piffa upp mitt hem med några framöver – ja, hela fastigheten ska förskönas, har jag tänkt. Och kanske även ödetomten ni skymtar på den undre bilden. Fortsättning följer. Det kan rentav hända att jag skaffar en liten kruka med tomatplantor?!
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)