Maja Lundgren bloggar

NEW YORK Snart bloggar alla. Till och med min mamma! Men hon måste bli lite mer aktiv innan jag länkar till hennes blogg.

Hittills hon varit sorgligt inaktiv. Men – med tanke på hur nedlåtande/skeptiskt hon dittills hade uttryckt sig om bloggar och bloggare de senaste åren, hon har helt enkelt köpt nidbilderna, vilket inte är konstigt eftersom de framförts med emfas av mediepersoner med pondus – komiskt att notera hur spjuveraktig hon ser ut, när hon tänker på att hon numera faktiskt har en egen blogg.

Jag antar att det kan vara en riktig show-stopper i hennes umgängeskretsar, fastän hon knappt skrivit något.

Nix, det är ingen idé att ni försöker googla på hennes namn, för hon har givetvis en pseudonym. Paradoxalt nog anklagas ju bloggarna, enligt de där nidbilderna, för att vara både alltför avslöjande och öppenhjärtiga och alltför hemliga och anonyma.
Vi får se om jag avslöjar mammas persona någon gång. Och det hänger ju i sin tur på ifall hon börjar blogga på riktigt.

Nå, allt detta pladdrande för att jag skulle få anledning att nämna att Maja Lundgren numera har en blogg: Cronache di Maja (ungefär "nyheter om Maja" eller "Majas krönikor"). Inledningsinlägget handlar om camorran.

Och apropå densamma så kallar Maja Lundgren tydligt sin bok Myggor och tigrar (som jag tyvärr inte läst, men Pompeji läste jag när jag var i Pompeji, för "en camorristisk dokumentärdrapa".

Det skriver hon exempelvis i detta inlägg, som annars visar att hon en längre tid – under pseudonymen Malin – engagerat sig i Gömda-debatten. Inte enbart med sitt inlägg på Newsmill: "Blanda inte ihop min bok med Marklunds smörja".

/Gunilla

Slutet närmar sig, kanske

NEW YORK Som jag skrev i ett tidigare inlägg idag så är utrikesgräv en knepig genre.

Jag kan bara komma på några få som både försöker och lyckas. Exempelvis Nuri Kino som ständigt är på resande, grävande fot i Mellanöstern, och Jenny Nordberg, som jag lärde känna då jag porträtterade henne för Medievärlden/Pressens tidning, när hennes New York Times-team fått ett Pulitzerpris för diverse Death on the Tracks-avslöjanden. Det blev även en TT-text, se här.
Här kan också nämnas Ola Wong, som jag lärde känna då jag porträtterade honom för Journalisten, och som ofta vänder på en hel del stenar i Kina och andra länder.

Men grävande är sällan utrikesjournalistens huvudsakliga genre. Så här skriver Lennart Frantzell, som bedriver vad som i praktiken är något av en ideell nyhetsbyrå från Kalifornien, i inlägget Slutet närmar sig för de svenska USA-journalisterna:

Den journalist som inte har ett brett kontaktnät med källor inom Obama-regeringen har svårt att hävda sig mot den Twitter-beväpnade bloggaren.

Tidningarna har inte heller givit sina USA-korrar de medel de behöver för grävande reportage. Istället blir det mest att de sammanställer information från USA-pressen. Mycket bra gjort, och mycket initierat men knappast något man inte kan göra hemifrån Sverige.
(– – –)
Svenska USA-journalister bör skriva reportage som amerikanerna själva vill läsa och bli förbannade över. Den utlandskorrespondent som inte riskerar utvisning eller åtminstone att hamna i finkan minst en gång per år så har man inte gjort jobbet.

Lennart har förstås helt rätt, även om detta är tillspetsat (och det ska nog trots allt rätt mycket till för att mina korrekolleger ska riskera utvisning). Det kräver väldigt mycket resurser att tota ihop reportage som upprör amerikanska läsare, och trots allt är det svenska läsare som är korrespondenteras målgrupp/uppdragsgivare.... Det hindrar inte att man/de/vi förstås åtminstone kan ha ambitionen att testa gränserna lite mer och skaffa sig egna källor.

Själv sysslar jag väldigt sällan med att "sammanställa information från USA-pressen" eller bara kolla på CNN (jag har inte ens någon TV) utan försöker ha egna källor och egna artikelingångar. Ofta hittar jag mina stories på föreläsningar av något slag. Dessutom ska man knappast ha någon övertro på att folk i Sverige snappar upp allt vad de amerikanska tidningarna skriver om via Internet, det finns ju minst sagt en hel del.

Men tro mig, de flesta svenska USA-journalister känner nog redan, på olika sätt, av att "slutet närmar sig". Närmare bestämt är de/vi smärtsamt medvetna om det. Återser att se om något annat börjar, och isåfall vad!

/Gunilla

Åtta år från tragedi till fars

NEW YORK Jag vet inte om det är Johan Norberg som står för detta citat eller om det kommer någonstans ifrån, men det får i alla fall vara Dagens Citat här:

"Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete."

Uppdatering: citatet kommer från Frank Borman.

Läs ett utdrag ur Johans nya bok En perfekt storm hos Realtid.

Här kommer ett kort utdrag ur utdraget:

"Att hindra bedrägeri är en av statens allra mest grundläggande uppgifter och lagarna förbjuder mycket tydligt det Madoff gjorde. Finansmyndigheten SEC lyckades inte avslöja honom, trots rader av varningar och utredningar och trots att en investerare 2005 till och med gav dem en 19-sidig rapport som argumenterade för att Madoffs hedgefond var ett kedjebrev. Många kräver ännu fler regler trots att SEC inte ens kan upprätthålla de gamla. Det beror inte på att SEC ligger på latsidan. Myndigheten slog 2008 nästan rekord i antalet tvingande fall och budgeten har ökat med 110 procent i reala termer mellan 2000 och 2009.

Då kan man som investerare dra två motsatta slutsatser. Man kan antingen fortsätta att ge sitt livs besparingar till en trevlig man på herrklubben och hoppas på att myndigheterna plötsligt ska bli kompetenta, göra korrekta prioriteringar och genomskåda om han försöker göra något skumt. Eller så inser man att byråkratier alltid kommer att ha sina brister, slutar att lita på att de ska lösa allt åt en, och skaffar sig i stället så mycket tålamod att man tar sig fram till åtminstone sidan två i företagsgranskningen innan man fattar beslut."

Och oj, nu hittade jag ett finfint citat till:

"Känslan, intentionerna och argumenten är desamma: Nu är det kris, morgondagen får vi bekymra oss när den kommer, i det långa loppet är vi alla döda. Det var Karl Marx som sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men han hade nog inte kunnat gissa att det kunde gå så lite som åtta år däremellan."

/Gunilla

Var händer samtiden!?

NEW YORK På sistone har redaktionernas intressen för grävande journalistik och finansieringen av densamma diskuterats en hel del – på Grävkonferensen i Örebro, i diverse tidningsartiklar och i ringa del här på bloggen (samt i diverse mailväxlingar, vars innehåll i bearbetad form kanske hamnar här i sinom tid).

Men även om jag försöker hålla så många olika genrebollar i luften som möjligt samtidigt – grävande journalistik, nyhetsjournalistik, kulturjournalistik, mat- och resereportage och så vidare – så är det ju inte gräv utan kanske mest utrikesjournalistik jag pysslar med. (Utrikesgräv är ju kul, men svårt. Tidningen Scoop ägnade ett temanummer åt det häromåret, se Föreningen Grävande Journalisters hemsida.)

Och alla vi som gör det vet att redaktionerna ofta – när branschpressen frågar dem – klagar över att alla frilansar bara kommer dragande med exotiska utrikesidéer. Det de efterlyser är snarast reportage från hemmaplan. Alltså, "berättelser om Sverige" och från svensk landsort.

Paul Frigyes raljerar över detta här. Utdrag:

Tänk Västergötland eller Västmanland i november. Grått, lugnt, ensligt: Modernitet, natur, lakoniska människor passerar på betryggande avstånd från varandra. Allt går sin gilla gång.
Men inga clocharders siluetter längs Seines stränder, inga självspäkande botgöringståg i ökendamm, paljettklädda nationalister på vita hästar den 4 juli, skabrösa karnevalskostymer i
(– – –)
I Sveriges landsort och mindre städer är det mesta är avmätt, avskilt, behärskat.
Välhållna hus, stängda dörrar, bensinmackar, kommunalhus, köpcentra, McDonald's, röda lador, och natur, natur, natur.
Ärligt talat. Jag tvivlar på att de redaktioner som efterfrågar de samtida Sverige-reportagen skulle tacka ja när de väl dök upp.

Men kanske är det inte fel på innehållet utan på utförandet? Jag vet inte! Jag undrar uppriktigt vilka reportage redaktörerna vill ha eller folk vill läsa, om några alls. Kanske berättas de berättelserna bättre på andra sätt än i reportage, till exempel i filmer eller bloggar eller genom att folk reser själva.

/Gunilla
som förstås gärna vill skriva från såväl Västgötaslätten (där jag har en uppsjö idéer...) och om 4th of July-klädda nationalister

"SvD i Kamerun"; Publicerat inte i Eritrea

NEW YORK Så här ska det se ut! Bravo, Publicerat-redaktionen.
Jämför med det inlägg jag skrev häromveckan – då SvD påstod sig ha rest till Kamerun, men i själva verket inte ens hade varit i Umeå: Mer cred åt resande frilansjournalister.

/Gunilla

Pariskorrar – inte i Paris, eller utan franska

NEW YORK Jag har vimsat runt i Williamsburg hela eftermiddagen och kvällen och är tämligen mör. Men lite Parisoromantik i kombination med mediekritik kan jag orka med, innan jag slocknar.
Frilansjournalisten Kerstin Hallert berättar om sin väninna Inger Bjurström, som kom till Paris 1948:

Inger berättar om det föga romantiska i att frysa sig genom vintrarna i det sena 40-talet i ateljévåning i 14e arrondissementet. Somligt ändrar sig aldrig. Vintrarna i Paris är fortfarande en mardröm hur man än bor. Inger kände förstås tidens svenskar som Sven Aurén, Svenska Dagbladets mångårige Pariskorrespondent. I otaliga böcker skildrade han det parisiska småfolket.
Nu säger Inger att han inte bodde i Paris alls utan långt utanför stan. Kunde han nån franska då, undrar jag. Jo, säger Inger, det kunde han.

Annars råkar jag veta att det inte var ovanligt att svenska journalister i Paris
inte kunde franska. De löste det med att bekanta sig med fransktalande svenska flickor som läste tidningarna åt dem, svarade i telefon, ordnade intervjuer och allt möjligt annat för en spottstyver. Storyn borde berättas nån gång.

Ja, det borde den! Jag häpnade till och med när jag fick veta av en kollega – som i många år rapporterat från Sovjetunionen/Ryssland – att somliga svenska journalister i flera år varit korrespondenter stationerade i Moskva, utan att kunna särskilt mycket ryska.
Trodde i min oskuld att hyfsad franska respektive ryska var krav för korrejobb i just dessa länder, fast så var det tydligen inte.
(Jag har däremot inte förväntat att någon skulle kunna tala thai för att vara stationerad i Bangkok, eller xhosa och afrikaans för att jobba från Johannesburg.)
Det har möjligen gått alldeles utmärkt för dessa Pariskorrar ändå, vi får vänta på att Hallert berättar storyn nå'n gång.

/Gunilla

PiaMe bloggar!

NEW YORK Min favoritskribent i Gömda-soppan, pseudonymen PiaMe som tidigare skrivit mycket på bland annat Monica Antonssons blogg, har avancerat från snyltbloggarnas glada men undanskymda skara, till att ha en egen blogg!

Uppdatering: Haha, jag lyckades länka till ett av söndagens planerade brunchställen här i New York, nämligen Tini i Red Hook (fast vi ska nog inte till Red Hook utan till Williamsburg). Här är korrekt länk: http://piamedmera.blogspot.com. Tack, Annette!

Missa inte de citat PiaMe letat fram som visar hur olika journalister i Journalisten genom åren uppmärksammat oheliga allianser i medienätverken.

Kolla också den skämtteckning hon snott, om hur allsköns bloggare kräver sanning och objektivitet. Den teckningen hade kunnat illustrera den krönika jag skrev nyligen för Medievärlden.

/Gunilla

Grävare, gift er rikt!

NEW YORK Jag kan inte låta bli att citera detta stycke, från Monica Antonssons rapport från Gräv-konferensen i Örebro:

Det som slog mig med kraft var de enorma resurser alla andra grävare haft till sitt förfogande. De har grävt på betald arbetstid och/eller haft råd att ta ledigt – från 8 månader till ett par år – för att skriva ihop resultatet. Herregud! Vilket jobb man skulle ha kunnat gjort då! Som fattig frilans har man inga resurser alls. Jag är inte på något vis avundsjuk men det slog mig som sagt. Undra på att jag var den enda (?) frilansen bland de nominerade.

Tiden Monica anger gäller väl de andra grävare som skrivit böcker – reportagen för lokalradio- och tidningsreportage har rimligen gjorts på mycket kortare tid än åtta månader.

Så värst generösa villkor är det ju i och för sig knappast i regel för grävande på redaktionerna (ett ständigt tema på alla Gräv-konferenser; undersökande journalistik och dess resultat är ju en av få saker tidningarna ställer sina förhoppningar till för att rädda kvar publiken).
Rätt många grävare genomför sina projekt på betydligt kortare tid än de skulle önska, och en hel del undersökningar görs på "håltimmar" parallellt med det vanliga arbetet, eller till ett pris av mycket övertid.

Genom åren har det dessutom förvisso varit en och annan frilansjournalist som figurerat bland guldspadesmottagarna, exempelvis Gellert Tamas med "Lasermannen" och Per Lindeberg med "Döden är en man".
För att inte tala om Nuri Kino, som fått tre spadar och fler nomineringar för de gräv han varit involverad i för exempelvis Ekot (klicka på "awards" på hans hemsida). Han var inte i på plats i Örebro, men vi kom halvt om halvt överens häromdagen om att båda dyka upp på nästa konferens. "Jag lovar att nästa år kommer att rocka fett", skrev han i ett mail. Han har väl som vanligt sju scoop i varje rockärm.

Och har någon journalist haft råd att vara tjänstledig en längre tid för att skriva en bok så handlar det gissningsvis om någon med i övrigt ordnad familjeekonomi – en man eller hustru med hyfsad lön, till exempelvis, vilket ju om inte annat gäller Ingrid Carlberg som skrev vinnarboken /se raden för f d finansministern här.

Det är alltså klokt för den som vill gräva, vare sig vederbörande är frilansjournalist eller anställd, att gifta sig mer eller mindre rikt. Eller att klara sig på små utgifter, vilket är en rikedom i sig.

Vad gäller Nuri skulle jag tro att han helt enkelt har födgeni. Hans resor kors och tvärs i världen är inte gratis.

Det stämmer alltså inte riktigt det som rapporteras om Gräv av fackförbundstidningens redaktion:
"Det handlar om en rad insatser som visserligen varit avlönade men ändå krävt stort engagemang, kraft, idealism och ofta tillsnattade eller tiggda resurser."

Monica Antonsson har knappast varit "avlönad", utan enligt henne själv gått back med "300 000:– i utebliven arbetsinkomst". (Vilket alla de som påstår att hon skrivit sin bok enbart för att bli rik på Liza Marklunds bekostnad borde begrunda. Ett av Gömda-debattens absolut mest korkade argument.) Sammalunda gäller nog flertalet frilansskribenter i sammanhanget.

Men även om det varit många frilansjournalister bland de spadnominerade genom åren så stämmer nog Monicas iakttagelse på det stora hela. Och det är synd att inte fler frilanskolleger ägnar sig åt gräv, för våra synnerligen fria arbetsformer är ju väl lämpade för större projekt och allehanda ifrågasättanden.

Uppdatering: Nu har jag läst på lite om Ingrid Carlbergs Pillret, som handlar om hur läkemedelsföretagen på olika vis pumpat upp marknaden för antidepressiva medel. Oj, den boken måste jag nog läsa! Verkar vansinnigt intressant – och borde nog översättas till engelska.
Jag känner inte Ingrid Carlberg, men träffade henne en gång när hon var en av deltagarna på en paneldiskussion om lobbying som jag var moderator för (Gräv 2000 i Stockholm, måste det ha varit). Hon är väldigt sympatisk, och väl värd alla guldspadar i världen (även om jag som ni vet höll tummarna för Monica Antonsson igår). Jag vet att hon är hjärtligt trött på att jämt kopplas samman med sin make, för det har hon sagt i flera intervjuer.
Men man kan i alla fall notera att hon enligt Expressen skrev sin bok under ett så kallat friår (och med hjälp av ett stipendium – tack gode gud för stipendier).

Uppdatering II: Kerstin Hallert har kommenterat på Monicas blogg, läs det.

/Gunilla

P S Se gärna detta blogginlägg som Nuri Kino skrev häromåret. Det avslutas med ett stycke om hur han haft svårt att få gehör för att fakturera 40 000:– för två månaders grävjobb.
Om vi säger att han jobbade 40 dagar på den tiden så blir det alltså en fakturerad tusenlapp per dag. Att ställas i kontrast till det minimiarvode som Journalistförbundet rekommenderar, f n 6 560:–/arbetstid. Alltså mindre än en sjättedel av minimilönen – joråmensåatt, som Nuri brukar skriva.
Ja, jag vet att minimiarvodet inte är tänkt att gälla dag efter dag i långa perioder (då finns andra beräkningsmodeller). Men i alla fall. Nuris poäng är inte att gnälla över att den betalning han begär är låg – utan att många redaktioner anser att den är alldeles för hög.

Kolla Bambuser!

Nu fungerar ljudet i Bambuser-sändningen från Grävgalan i Örebro!!!

Hm, ljudet fungerar ibland, kanske jag skulle ha skrivit.

/Gunilla

"Sociala medier passar beroendepersonligheter"

NEW YORK Rino Rotevatn och Paul Frigyes om sociala medier (i referat, med mina kommentarer i parentes):

– RR: Om journalister ägnar för mycket tid åt nya medier och kanaler och åt att spana på konkurrenternas twittrande tar det tid och energi som borde ägnas åt fältarbete, att vara ute bland icke-journalister istället för i den kollegiala rundgången.
(GK: Helt sant, journalister borde absolut ägna sig mer åt fältarbete. Det har alltid varit ett problem att vissa häckar på redaktionerna...inget nytt, och dumt om det förvärras.)

– RR: en hel del bloggare är PR-folk och opinionsbildare samt mediemänniskor snarare än representanter för folket.
(GK: Sant, men det finns tillräckligt med "vanligt folk" – för att inte tala om vanligt, kunnigt folk – som kommer fram med sina åsikter och erfarenheter, på ett sätt de inte haft möjlighet till tidigare, för att man inte kan avfärda bloggar etc med detta argument. Dessutom: även elitpersoner, som t ex Carl Bildt, har ju upplevt att de varit maktlösa mot mediemakten på olika vis.)

– PF: Bloggbävningar kan innebära att den demokratiska debatten blir skev för att strålkastarna riktas mot frågor som berör en liten, ettrig elit snarare än för de många.
(GK: Kanske det.)

VI:s Jenny Morelli funderar klokt om "varma och kalla medier":

Samtidigt när jag sitter så här i publiken och hör alla konton som vi förväntas lägga upp på dessa otaliga sajter upplever jag en enorm trötthet. Sociala medier är inget innehåll, minns detta, de är ett beteende. Och om de nu är framtiden: vem ska hinna läsa och skriva och tänka? Vem ska tid vara förunnat? Jag själv är en råtta, kollar mail och twittrar hela tiden, sociala medierna passar beroendepersonligheter som hand i handske. Research, analys, eftertanke? Vem ska skriva 40 000 tecken och om vad, tänk om de sociala bubblor vi skapar blir en pseudo-offentlighet där inga riktiga beslut tas och där den verkliga makten aldrig syns till.

Rino Rotevatn som är ordförande i Journalistförbundets yrkesetiska nämnd utvecklar sin syn på bloggande journalister och journalistande bloggare här. Citat:

Det är helt corny om jag som journalist börjar blogga, ska jag tvingas välja om jag är journalist eller blogg. I så fall är jag en bloggande journalist som förhåller mig journalistiskt och etiskt till min blogg.
(– – –)
Jag skulle välkomna en utveckling där journalister som väljer att publicera sig i bloggform också kan försörja sig på det!

/Gunilla

Barfotajournalister blir vi allihopa

NEW YORK Ulrika Knutson på Gräv '09:

– Vi får hoppas på draghjälp från bloggosfären vi skapar en levande redaktionell kultur, och där journalister inte ses som grindvakter som vaktar dinosaurier, utan där vi gemensamt för fram viktiga värden. För i slutändan kanske vi blir barfotajournalister allihopa.

Missa inte min kompis'/kollegas Katarina Anderssons reportage i P1:s Medierna! Det handlar om så kallad crowd sourcing, alltså hur massvis av ideellt arbetande människor tillsammans gräver fram fakta, kollar källor och bollar idéer.
Det som nu sker på Flashback och Asylgate med Gömdasoppan är väl ett utmärkt exempel (åtminstone om det slutar med något intressant litet scoop, hehe). Ett ännu bättre är förstås det som Katarina använder: OfftheBus, i vilket tusentals frivilliga samarbetade för att bevaka den amerikanska valkampanjen 2007–08. Amanda Michel, som ledde OfftheBus, intervjuas, liksom Wired-journalisten Jeffrey Howe, som skrivit om fenomenet crowd sourcing.
"Community management is the hot ticket for the next decade", säger han i reportaget. Alltså att journalister i framtiden gör klokt i att satsa inte så mycket på att vara grävande reportrar själva, utan att leda andra som gräver.

/Gunilla

EU ymnighetshorn för grävjobb

NEW YORK Henrik Alexanderssons kommentatorer får tipsa om vad han bör tipsa Gräv-deltagarna om lördag morgon.
Citat (av signaturen Gertkvist):

De envetnaste journalisterna har föga att hämta från bloggarna, annat än möjligen idén om samarbete och öppenhet (även om den strider mot deras affärsidé). Men eftersom dessa är ungefär 5 personer i hela Sverige är det andrasorteringen bland journalisterna (vilka kan räkns i hundratal) som bloggare/HAX kan inspirera.

Det ironiska är att journalisterna (med ett fåtal undantag) helt givit upp den grävande eller undersökande journalistiken när tekniken gjort det lättare än någonsin att söka bortom slagorden, rubrikerna eller klyschorna. Förr kunde journalister ägna månader åt arkivjobb – vilket idag skulle ta en dag.

Bloggarna utnyttjar de tekniska framstegen och viljan till samarbete. Journalisterna ... föredrar att skriva om senaste dokusåpakändisen.

Tycker ni att Gertkvist har rätt?

Själv besvarar Alexandersson sin fråga "Vad kan landets mest ambitiösa och notoriskt envetna journalister lära sig av oss bloggare?" med EU:

"80 procent av den svenska lagstiftningen kommer därifrån. Men ingen bryr sig. Och ändå är EU-apparaten ett ymnighetshorn för grävande journalister. Don't get me started..."

/Gunilla

Skitsnack?

NEW YORK

"Det här är ett gäng som är vana att snacka skit på ett så kvalificerat sätt att ni inte kommer att märka det."

Debattledaren Janne Josefsson, om de mediechefer som skulle diskutera resurser för grävande journalistik på Gräv '09 i Örebro, enligt Nerikes Allehandas referat.

/Gunilla

Ett musklick bort

NEW YORK Liksom Andreas Ekström är jag förvånad över att den här texten inte fått större genomslag!

/Gunilla

Jag och Madonna: popcorn och champagne

NEW YORK Jag är hemma ikväll, det vill säga inte ute och slarvar, så fredagskväll det är – eftersom det vankas besök. Min väninna K är på ingång, på ett litet New York-stopover mellan Ciudàd de Guatemala och Stockholm. Så jag borde städa och feja och röja och hänga in kläder i garderoben och bädda, men --- det är ju så tråkigt.

Så jag äter istället "Madonna-middag" (=popcorn ; enligt myten levde ju Madonna på popcorn när hon hade flyttat till New York) istället, och dricker champagne.

Eller "champagne", som det nog är, här i New York är man inte alltid så noga med att skilja på äkta vara och mousserande. Det handlar om kylskåpstömning, jag hittade en flaska som jag häromåret möjligen fick i någon s k goodie bag, men ärligt talat minns jag inte riktigt.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Uppdatering–dagen–efter: Det stämde ju inte alls! Det var visst äkta champagne, nämligen Nicolas Feuillatte. Och när jag tänker efter så hade jag fått flaskan i födelsedagspresent av en väninna, och ingenting annat.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Fast drycken inmundigas också på inrådan från en person som föreslog att jag skulle "ta en drink på någon av /m/ina tjusiga champagnebarer i Harlem". Nu har den enda champagnebaren som fanns (det finns dock tjusiga vinbarer!) stängt, så jag fick vittja kylskåpet istället.



Vem som skrev detta kan jag tyvärr inte avslöja (än). Men det kanske även blir ett eller annat glas champagne också, utan citationstecken, inom de närmaste dagarna.

/Gunilla

Gräv '09 i Örebro nätsänds

NEW YORK I helgen kan ni – och jag – vara med på Föreningen Grävande Journalisters årliga evenemang Gräv, som äger rum i Örebro. Valda bitar ur programmet direktsänds av Bambuser.

Här är alla programpunkterna, och här bloggar tidningen Journalistens reporter Paul Frigyes.

Jag har varit på flera Gräv, en gång som moderator – även om det dessvärre skett sporadiskt på senare år, och har varit medlem i föreningen länge. Poängen med konferenserna är kunskapsöverföring om metoder, men också att inspirera. Tanken är att visa att grävjobb inte behöver handla om storscoop, utan också kan vara fördjupad vardagsjournalistik.

Chefredaktören Helena Giertta skriver om SVT-journalisten Patrik Qvicker i Sälen som gav följande råd till sina kolleger:

– Undvik journalister, där får du inga nyheter. Nyheterna finns ute bland människorna.
– Umgås och lyssna på folk
– Intressera dig
– Läs på
– Åk ut

Så enkelt är det, och så svårt...

Uppdatering: Ajajajajaj, det är nästan omöjligt att höra något! Jag kollar på Bambuser-inspelningen med Janne Josefsson, och ljudkvaliteten är på tok för dålig. Hoppas det blir bättre imorgon. Här är ännu en variant – inte bättre, detta:


/Gunilla

Kineserna klarar ... what?!

NEW YORK "Håller man i traditionella medier på att retirera från ansvaret att granska journalisters hanterande av sanningen?" undrade Jonas Morian för några dagar sedan, apropå Liza Marklunds (kompis') Kinafras om nätcensur, och att den inte kritiserats annat än av bloggare – på sin blogg och i en text hos Second Opinion. Citatet som återgavs i Expressen-krönikan var alltså:

”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”

Verkar onekligen som att medierna får koncentrera sig på kritik av en diktatur i taget (just nu Eritrea) men självklart borde det där uttalandet – i en liberal, svensk tidning – problematiseras rätt ordentligt, oavsett vem som uttryckte det.

/Gunilla

Ekomyter benas ut även hos Ekolådan

NEW YORK I inlägget Gröna huset igår berättade jag att jag – liksom en rad mat- och konsumentjournalister – skriver nyhetsartiklar för företaget Ekolådans nyhetsbrev Veckans eko.

Ekolådan och inte minst dess kunder samt allehanda ekomyter, samt det lyxtänkande som ligger inbakat i ekologiskt odlande, får sig idag en rejäl släng av sleven på Expressens ledarsida.
Visst ligger det mycket i vad Karin Olsson skriver, apropå Marit Paulsens bok Lurad av laxen.
Men ekomyterna, främst begreppet "food miles", fick kritik även i förra Veckans eko, 12/2009. Läs min text nedan (jag har tidigare även fått skriva för Veckans eko om exempelvis debatten om GMO-grödor och om dystopier/utopier i den globala livsmedelsförsörjningen).

Under rubriken "Corporate editorial publications (staff and customer magazines)" på undersajten Clients and Testimonials på min hemsida kan ni läsa om vilka andra kundtidningar och liknande jag skrivit för genom tiderna, till exempel Scanorama och Vin&Spritjournalen. Just nu är Ekolådan det enda av mina pågående engagemang i den kategorin. För tre år sedan debatterade jag, Redaktör'n, Lisa Förare Winbladh och några andra skillnaden mellan kundtidningar och andra medier, och enligt denna definition är mina Ekolådstexter troligen exempel på "skribenteri". Var och en av dem jag skrivit skulle innehållsmässigt kunna gå som TT-texter, t ex, men det är klart att de används av ett företag som vill stärka sitt varumärke.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Hur långa transporter för livsmedel påverkar klimatet är en het fråga för alla som bryr sig om mat och miljö. Bland annat hävdar en kanadensisk forskare att debatten är en täckmantel för protektionism, skriver Gunilla Kinn.
Äpplen från Chile, lammkotletter från Nya Zeeland, räkor från Thailand och bananer från Costa Rica – vår mat har ibland rest långväga från sina producenter. Begreppet “food miles” har myntats för att beskriva den negativa miljöpåverkan som transporter, särskilt med flyg, har vad gäller koldioxidutsläpp.
Närodlat och nyskördat är tidens melodi. Extrema “locavores” – som de kallas i USA – äter enbart mat från producenter inom en viss radie från hemmet. Som Bill McKibben, som en tid bara handlade från lokala bönder, mejerier och bryggerier i Vermont – vilket han beskrivit i Veckans Eko (21/2007) och boken Deep Economy. Godare mat och att bidra till en levande landsbygd, var familjen McKibbens erfarenheter.
– Privilegierade författare med gott om tid kan ju åka runt på vischan. Men för de flesta är det inte realistiskt, säger den kanadensiske geografen Pierre Desrochers, som i fjol skrev den frihandelsvänliga rapporten “Yes, We Have No Bananas: A Critique of the ‘Food Miles’ Perspective”, med myndighetssiffror som visar hur mycket energi som går åt för att producera mat.
– Genom att fokusera på problemen med långväga transporter missar “lokalätarna” helhetsbilden. Bryr man sig om minskade utsläpp är det mycket viktigare hur varorna producerats än hur långt de färdats. Och det ger betydligt högre utsläpp att odla tomater i växthus än att frakta dem från ett land med gynnsammare klimat, eller att lagra äpplen i flera månader.
När Pierre Desrochers var på konferens i Västerås var all mat som bjöds närodlad.
– Jag blev rätt trött på potatis, rödbetor och morötter, skojar han.
– Jag och min japanska fru bor i mångkulturella Toronto. Vi gillar att kunna köpa mat från hela världen. Det finns skäl till att länder med komparativa fördelar handlar med varandra.
Desrochers poäng är att “food miles”-diskussionen är missriktad, eftersom godsfrakter trots allt är relativt energieffektiva och bara svarar för en liten andel av livsmedelsrelaterade utsläpp. Att odla rosor i holländska växthus tar sex gånger mer energi än att göra det under solen i Kenya, till exempel. Lokala inköpsresor med bil, som mellan gårdsbutiker på landet, är en annan miljöbov.
– Livsmedelsdebatten borde handla mer om fattigdomsbekämpning – import av frukt och grönsaker från utvecklingsländer och minskade jordbrukssubventioner i rika länder, säger han.
– Även om få är inbitna “locavores” räknas det som politiskt korrekt att handla lokalodlat. Även om avsikten är god blir det en slags protektionism, att värna om det egna samhällets producenter utan att se till vinsterna med att handla.
I Sverige har diskuterats om transportkostnader ska inkluderas i en Krav-märkning för klimatsmart matproduktion. Nyligen beslutades dock att någon separat märkning inte bör ske, utan att miljö och klimat ska bakas in i Krav-kriterierna.
Gunilla Kinn

Läs mer:
• “Yes We Have No Bananas: A Critique of the 'Food Miles' Perspective”
• http://en.wikipedia.org/wiki/Food_miles
• http://www.krav.se/sv/Klimat

Två snyltbloggsinlägg

NEW YORK Jag har ägnat mig åt visst snyltbloggande, det vill säga långa kommentarer på andras bloggar. Om ni vill läsa, kolla här:
Monica Antonsson – länkar till mina Gömda-artiklar, med min kommentar om att det varit intressant men en aning märkligt och ovant för mig att plötsligt bli debattinläggsskribent.
Vassa Eggen/Olle Lidbom – undran om vad som hänt med Jan Guillou, med lång utläggning av min syn på detta.

/Gunilla

Gröna huset

NEW YORK Jag har varit dålig på att uppdatera mitt textarkiv på sistone. Men här är den artikel jag lagt in senast, publicerad i januari i nyhetsbrevet Veckans Eko, som ges ut av företaget Ekolådan*): Livsmedelslobbying mot Vita huset. Ett utdrag:

Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.

Detta skrevs alltså innan presidenten tillträdde och är redan lite daterat, eftersom lobbyingen haft visst genomslag redan. Se Karin Henrikssons text i Svenska Dagbladet häromdagen: Familjen Obama odlar ekologiskt. Och jag kommer att skriva mer, i en eller annan mattidning.

/Gunilla

*) Detta är det mest "kommersiella" uppdrag jag har just nu, men det är inte särskilt kommersiellt. Jag skriver nyhetsartiklar, intervjuer och minireportage på miljö- och ekoområdet – mest från USA, men även andra delar av världen – som Ekolådan har med i sitt recept- och nyhetsblad varje vecka.

Blogg för frilansjournalister och andra frilanstyper

NEW YORK Här är en blogg som jag varit dålig på att följa, men som är toppen för alla frilansreportrar (frilansfotografer, frilansformgivare, frilanskritiker och andra frilans-whatever samt alla frilans-wannabes) därute: Frilansbloggen.
Gott om råd, inspiration, tips, åsikter och erfarenheter ur frilanslivets vardag, exempelvis:

"Hur man tar sig ur en motivationssvacka"
"Frilansjournalisten mer kulturarbetare än journalist"
Massvis av nybörjartips... (som förstås är av värde även för den som varit med ett tag)
...och massvis av länktips.

Redaktörerna verkar dessutom vara väldigt villiga att svara på frågor om frilansandets underbara värld, så detta är en riktigt bra blogg särskilt för er som undrar hur det liksom funkar och hur man gör.

/Gunilla

Marklunds vägran större problem än icke-ork

En fråga från Louise (som jag inte vem det är):
Du har sagt att du väntar på den där tunga intervjun med Marklund. Kan en förklaring till att den dröjer vara att man helt enkelt inte orkar ta sig igenom Antonssons babbliga text? Så har jag reagerat, måste jag faktiskt erkänna.

Hej Louise,

Om du tycker Monica Antonssons bok är babblig får du givetvis tycka det. Jag har läst den två gånger, och hade personligen inget problem med någon babblighet.
Den skulle kunna redigeras här och var, och det har jag sagt direkt till Monica och det vet hon om själv – men boken är väl främst tänkt att redovisa hennes research, inte att vara ett stilistiskt verk.
I vilket som helst är den ju rätt snabbläst, trots många sidor. Nog vore det konstigt om alla journalister tycker som du?! Hoppas i alla fall det finns andra och bättre förklaringar.

• De intervjuer jag sett hittills med Liza Marklund ger inget intryck av att reportern ens har försökt läsa boken.
• Vid det här laget har alla haft uppemot fyra månader på sig att läsa den.
• Det är en stor del av journalisters yrke att sålla i information, babblig eller ej.
och framför allt:
• Liza Marklund fick i början av oktober en förfrågan från en av Sveriges skickligaste journalister, Filters Mattias Göransson, som ville göra en rejäl intervju. Hon tackade nej, med hänvisning till källskyddet (han skrev en text kortare ändå, tre sidor i Filters decembernummer).
Antonssons bok var alltså inget hinder för honom; Marklunds vägran att ställa upp för en påläst intervjuare var problemet.
Om några andra bett om en intervju har jag tyvärr ingen aning om. Jo, Janne Josefsson, som lovat att vara påläst (som senast nämnde sin önskan i februari, i samband med Skvavlan-debaclet..

Jag minns inte var jag sade något om en tung intervju? Men i vilket fall som helst tror jag att jag får vänta länge på en sådan. Och att det är Marklunds ovilja snarare än reportrarnas det beror på. Eller både–och! Jag hoppas förstås att jag har fel.

/Gunilla

Soppa till lunch

NEW YORK Oxelösund och Södertälje har det blivit hittills... Vem vet vart Gömda-soppan för mig härnäst?! Hittills har jag mest följt den via datorn. Jag tror aldrig jag hamnar i vare sig Smedjebacken eller Santiago de Chile. Men om en halvtimme tar den mig i alla till en av Midtowns universitetsklubbar. Very tjusigt. Jag återkommer inte med information snart, men kanske en vacker dag.

/Gunilla

Fåfänga och dolda agendor

NEW YORK Viktigt länktips i all hast, om de dolda agendor och en åtrå till rampljuset som rätt många av de PR-konsulter som agerat i medierna kring Wanja Lundby Wedin-affären verkar ha.

/Gunilla

Betalningsanmärkningar värre än tuggummi

NEW YORK Jag har tänkt skriva något om Aftonbladets Fattigblogg. Men eftersom jag inte hinner så får ni läsa Andreas Ekströms text Hopp och lek utomhus istället, den tillsammans med intressanta kommentarer kommer ganska nära det jag hade tänkt skriva.

Här kan ni se Jan Helins brev till DN:s läsare av Johan Cronemans krönika och (hans svar till Helin). Se även Martin Aagårds inlägg i Aftonbladet.

Själv ska jag ta tag i ett jobbigt problem – inte alls på socialbidrags-/fattignivå, förvisso, men ändå helt och hållet i samma genre. För detta är något som många av Jessica Ritzéns i ämnet initierade läsare kan känna igen sig i, tror jag: långsiktiga effekter av betalningsanmärkningar.

Jag har precis ansökt om ett lån från min bank i Stockholm, vilket i sin helhet skulle användas till att återbetala en skatteskuld och en CSN-skuld, vars storlekar i sin tur delvis beror på dåliga råd från nämnda bank. Skulderna tickar på med ränta.

Lånet är pyttelitet i förhållande till den mycket goda säkerheten; bankräntan nu otroligt låg, som ni vet. Så räntan + amorteringen per månad blir inte mer än ... tja, jag har inte räknat exakt på öret, men snudd på felräkningspengar.

Men om jag inte får lånet beviljat, då börjar hela karusellen – med förseningsavgifter, straffavgifter, räntor, kronofogden etc. Allt trappas upp.

Och idag fick jag veta att banken inte beviljar lånet, på grund av att jag fick två betalningsanmärkningar i fjol.
Det kanske är förståeligt att banken skyr kunder med prickar som pesten – men jag efterlyser lite flexibilitet. De två betalningsanmärkningarna handlar båda om räkningar som kommit på avvägar på grund av strul med eftersändningar av posten och annat, och beloppen de gällde var, i sammanhanget små – även om de blev större med diverse avgifter. (Jag har bloggat om båda fallen, det gäller Telia och ComHem. Beloppen totalt? Jag minns inte men jag gissar på något i intervallet 1 000–1 500:– sammanlagt, före inkassoavgifter.)

Mina befintliga lån till banken har jag skött minutiöst i minst tio år. De har aldrig klickat – och jag har amorterat mer än vad tjänstemännen där rått mig till.

När man bor utomlands – och ofta är på resande fot – som jag blir det dock tyvärr strul med postgången ibland (och dessvärre blir det, när man frilansar, ofta strul med mycket sent inkommande betalningar från vissa uppdragsgivare). Men i 99 fall av 100 kan man lösa detta med autogiro, vänner som hjälper en med posten etc.
Då är det synd att den där hundrade gången, då det blir mindre strul, fäller en – och att det i sin tur leder till att det ekonomiska problemet inte får sin lösning. Utan tvärtom förvärras.

Särskilt irriterad blev jag över att den handläggare som avslog min låneansökan enbart undertecknade med bankens namn, inte med sitt eget.

Till saken hör att det belopp jag ansökte om var så pass futtigt – i bolånesammanhang, ska tilläggas; det handlar om en ansenlig skatteskuld, av vilken jag dock betalat det allra mesta redan – att min vanliga bankkontakt inte tyckte jag behövde gå via honom utan hänvisade mig till den vanliga kundtjänsten.
Nu ska jag ringa och bråka med honom – och givetvis hota med att jag byter bank om hans kolleger inte skärper sig.

Ett råd till er alla därute: gör vad ni kan för att undvika betalningsanmärkningar! De är värre än tuggummi. Och tipsa gärna om banker som är ehum, mer flexibla. Jag har liksom ingen lust att ta något dyrt Blue Step-lån.

Som jag skrivit tidigare blir den effektiva årsräntan hög på räkningar som går till kronofogden – i ett av mina två fall räknade jag fram en på 362 300 354%.
Betydligt högre än 2 %, som mitt bostadslån är på. (Jag tänkte för övrigt göra mer research om inkassobolagens metoder och skriva om det för Aftonbladet eller Expressen i somras, men det blev tyvärr aldrig av.)

Förresten, jag vill inte rekommendera Blue Step, för jag har inte haft med dem att göra och känner inte till dem närmare. Formuleringar som "Genom att skriva ner hur mycket du tjänar och underteckna din ansökan intygar du till oss vad din inkomst är" ger mig förstås lite subprimelåne-vibbar à la USA.

Men jag vill rekommendera er att kolla runt på deras hemsida – se spalten "vi säger JA till fler" till vänster.
Där redogörs för en lång rad situationer som skiljer sig från bankernas typfall, och som kan vara intressant att kolla in. Särskilt för er som är medvetna om att ni hör till bankerns normfall med fast anställning och fast lön.
Jag har sedan jag var tonåring fått kämpa för att få hypotek och banker att godta studiemedel, egenföretagarinkomster och annat som intäkter i min privatekonomi – och det verkar vara en kamp som aldrig går över. Och betalningsanmärkningar hänger ju i regel kvar i tre år.

/Gunilla

P S Ni behöver inte skriva och berätta att jag inte har det lika *svårt* som den som lever på socialbidrag etc. Jag är mycket medveten om att jag isåfall inte hade haft vare sig god säkerhet eller förhandlingskraft gentemot banken (om jag nu har det?).
Jag är också medveten om att Blue Step knappast vänder sig till socialbidragstagare heller.
Och om ni ändå gör det så börjar jag kanske berätta hur människor runtom kring mig här i Harlem har det. Men då måste jag förstås ge mig ut på gatorna och trottoarerna först och ta reda på det – de sitter inte vid några datorer och berättar. ;-)

Ur Dagens Story

Smakprov för den som ännu inte läst Mia; Sanningen om Gömda.

/Gunilla

Det gäller att hålla sig frisk när man är arbetslös

NEW YORK Jag har just kommit hem från en paneldiskussion på Columbia-universitetet med bland andra Joseph Stiglitz, som jag intervjuade för tidningen OmVärlden i samband med hans "Nobelpris" i ekonomi 2001. Mycket lovprisande av "the Nordic Model" och den svenska bankakuten blev det.

I DN kan ni läsa om hur tufft unga, välutbildade, arbetslösa medelklassamerikaner kan ha det just nu, i en intervju av Erik Ohlsson (text) och Chris Maluszinski (foto):

När Kate Stewart blev arbetslös försvann också hennes sjukvårdsförsäkring, som arbetsgivaren stått för. Arbetslösa kan ansöka om subventionerad privat sjukförsäkring, men en sådan lösning skulle ändå bli för dyr för Kate, som under arbetslöshetens första 170 dagar får 400 dollar i veckan i understöd. Därefter sänks ersättningen. Hyran för lägenheten i Centreville söder om Washington är 700 dollar i månaden.
– En privat sjukförsäkring skulle kosta mig 400 dollar per månad. Det har jag inte råd med. Så nu är det bara att hoppas att jag håller mig frisk. Ett läkarbesök skulle omedelbart spräcka månadsbudgeten.
(– – –)
– Ja, jag är arg. Den amerikans­ka medelklassen har alltid blivit ­itutad att är man bara flitig och laglydig, då kommer det att gå bra för en. Jag och många andra unga har flyttat kors och tvärs över USA för jobb och utbildning, och vi skaffat oss skyhöga studieskulder. Ändå kan vi inte få jobb. Men de som skapade den här röran, de behöver inte oroa sig för sin privatekonomi eller sin framtid.

Det här känns igen litegranna från akademikerarbetslösheeten i Sverige 1992–93–94, eller hur?! Fast här är ju skyddsnäten lite glesare ändå. Och det där med varsel är ju bara finlir – många amerikaner blir uppsagda på studs, de blir tillsagda att lämna skrivbordet med omedelbar verkan (t ex Kate Stewart).

Arbetslösheten i USA är nu enligt DN drygt 8 procent, men det är tydligen räknat i underkant.

Apropå det så hade New York Times häromdagen ett reportage från Trollhättan. Inom kort kommer ett fotografi här.

/Gunilla

Mitt liv som kund

NEW YORK Marielouise Samuelsson skriver det sena 1980-talets svenska samtidshistoria genom att skildra hur det var att skriva manuskript för TV-serien Varuhuset i Expressen:

När Varuhuset hade premiär 1987 hade Olof Palme mördats och det kom att heta, på ett språk som kunde ha levererats direkt från vår schablonfabrik, att Sverige hade förlorat sin oskuld. Alldeles bortsett från Varuhuset var det möjligen början på en melodramatisering av journalistiken, på en fiktionalisering av offentligheten och det var garanterat fritt fram för varumärken och finansvalpar.
De haltar lite nu, finansvalparna, de har blivit gamla och fått grå nos, men trots kriserna, nu och på 1990-talet, har köpfesten egentligen aldrig slutat och vi har aldrig, aldrig mera långtråkigt. Och fortfarande är det mitt bästa partytrick, att berätta att jag var med och skrev Varuhuset.

Aha, ett partytrick! Det har jag missat. Isåfall måste jag börja berätta att jag staterade i en massa Varuhuset-avsnitt, på den tiden det begav sig. Jag visste inte att det var, med Johan Hiltons ord i samma tidning, en kultsåpa. "När jag spelade mot Lena Endre", typ, haha.

För det mesta fick man vara kund, och gå omkring med galgar och kläder mellan diskar och provhyttar, eller möjligen stå och vänta på en hiss (som i verkligheten bara var en hissliknande dörrkuliss).
Vad jag minns hade jag endast en enda replik någonsin, nämligen "Ursäkta, har ni dam-rakapparater?" (och det var den typen av replik som inte var avsedd att höras, utan mest att fylla statisternas utfyllnadstillvaro med mål och mening).

Jag staterade för övrigt i massvis med olika TV-serier och filmer under de här åren – inte för att jag hyste skådespelardrömmar, tvärtom, utan för att det var ett så glamouröst avbrott mot den förhållandevis trista skolvardagen som gick att uppnå i mitt liv på den tiden.

Och för pengarnas skull, förstås. Jag har alltid gillat att tjäna pengar (korkat yrkesval nu, jag vet). Fast lägre timpenning är statistens är svår att tänka sig. Men att stå och frysa i flera timmar iförd 40-talskläder på gatan utanför Jarlateatern (1939) har sin charm, för att inte tala om vilken lycka det var att figurera i närheten av Måns Herngren & Co i en festlokal på Globen (Smash) en gång. Förresten innebär inspelningen av 1939 att jag fick uppleva krigsslutet på Kungsgatan – en
riktig masscen, med otroligt många statister och en budget på en miljon kronor. Och givetvis var det spännande att sitta och vänta i samma lokaler som diverse kända skådespelare. Även om väntan i alla filmsammanhang ibland kan bli sjukt lång.

En gång gjorde jag något ganska smart och fixade tio statistplatser, så att jag och nio kompisar från min gymnasieskola kunde göra ett förhållandevis lindrigt Operation Dagsverke. På Varuhuset.

/Gunilla

P S För fullständighetens skull, här är de produktioner jag minns att jag deltog i, sällan som mer än en prick: Varuhuset, Xerxes (läs episodguiden här, allt låter helt sjukt!), 1939, God afton, Herr Wallenberg, Smash, Rederiet (tror jag?) plus några produktioner som jag för mitt liv inte kan komma ihåg just nu.

Tintindrömmar

NEW YORK Ah, detta är Twitterpoesi på hög nivå, i min smak – av Jan Helin:

Dagens skörd: Koncernledningsmöte. Hemligt möte. Möte med nyhetsledningen och nu i taxi för möte på Dramaten. En gång drömde jag om Tintin.

/Gunilla

Goda råd om att ta betalt

NEW YORK Detta filmklipp tilläggnas särskilt L, som jag hjälpte med lite frilansförhandlingsteknik häromnatten!

Från dokumentärfilmen Dreams with Sharp Teeth.

/Gunilla

Sverige/Schweiz

NEW YORK Som jag ofta skrivit är Sveriges Radio så gott som den enda svenska nyhetsorganisation som ännu har ett rejält och någorlunda imponerande och rätt så finmaskigt, nåja, nätverk av korrespondenter. Numera har SR även en särskild utrikes-hemsida. (Transparens: jag har jobbat på Ekots utrikesredaktion och känner flera av korrarna och de före detta dito.)

Trivia: en kollega berättade om hur medierna fungerar i hans hustrus hemland, Schweiz. En schweizisk tidning – kanske var det Neue Zürcher Zeitung? – har massvis med korrespondenter, så många att jag bara gapade när jag hörde antalet. Som jag tyvärr inte minns, men betyyyyydligt fler än Sveriges Radio som med 14 utsända korrespondenter/långvariga stringrar har många, många fler än någon annan svensk redaktion. Diskussionen på utrikesredaktionen/i tidningsledningen är, enligt honom, på nivån: "Ska vi ha kvar vår korre i Kiev, eller ska vi flytta vederbörande till Odessa?".

Det är fullt möjligt att det här är den sortens moderna myt som sprids bland somliga journalister. Om någon som läser detta kan komma med fler upplysningar om finmaskigheten i schweiziska korrespondentnät är de förstås välkomna... Kanske har NZZ bara utnämnt ett antal statusproletärer till korrar på skoj! Eller kanske handlar det om någon helt annan redaktion. Och blaskan verkar ju inte precis vara något under av modernt tidningsmakartänkande, att döma av klippet ovan.

/Gunilla

Bloggen fyra bast

NEW YORK Idag fyller bloggen fyra år! Tror jag, de första inläggen jag skrev är lite grann höljda i historiens dunkel, men det var den 24 mars eller så jag skapade den första bloggen. Och några av de första ordentliga inläggen skrevs på en resa jag gjorde i New Mexico – från Albuquerque till Santa Fe och sedan söderut, mot Las Cruces, El Paso (Texas) och Ciuad Juárez (Mexiko).

/Gunilla

Reporterskola; inlägg i repris

Marianne och Gunilla Kinn, inför intervju om Stockholms skolmat, april 1981.
Foto: Kent Östlund, Svenska Dagbladet (papperskopia fotograferat av min dator).

(Detta inlägg är en sammanläggning av text respektive bild i två postningar jag gjorde i december respektive februari, endast en detaljförändring i textens första stycke. Jag kom att tänka på det jag skrev apropå det Monica Antonsson skriver idag, om att bäva lite inför en publicering.)

STOCKHOLM När jag var 9 år var jag med och gjorde ett reportage om Stockholms skolmat för Svenska Dagbladets dåvarande barnsida – som kallades Svenska Barnbladet. Jag och min syster ställde frågorna (och var med på bild, tror dock ej att det var den ovan som publicerades utan snarare en med oss och intervjupersonen) och den vuxna reportern skrev ut texten.
Den blev helt OK, men jag kommer ihåg hur jag reagerade på att vissa citat kändes lite konstiga. De stämde inte riktigt med hur jag eller någon annan hade uttryckt oss, och något som jag sade blev ett citat av min syster eller tvärtom.
Trots att helhetsintrycket var bra och trots att jag gillade reportern så grundlades där en mild skepsis till journalistik, som ni ser konsekvenserna av i mediekritiska inlägg här och på den gamla bloggen. Eller det kanske var att jag på något sätt insåg journalistikens begränsningar.

När jag var 14 år blev jag intervjuad av Aftonbladet – apropå att jag hade vunnit ett av priserna i Stockholms stads arkitekttävling om Sergel City – och jag kan tänka mig att jag inte riktigt kände igen mig i den texten heller.
Äh, den var rätt OK, faktiskt. Det jag reagerade mest på då var faktiskt att Kamratposten hade skrivit en notis om mig, enbart byggt på Aftonbladets text och med inköpt bild från Aftonbladet. Jag förstod inte då varför de inte hade kunnat ringa mig, och blev helt enkelt förvånad över att stifta bekantskap med genren "rewrite". Jag hade i många år läst Kamratposten, men tyckte att tidningen hade försämrats i takt med att jag blev äldre (om jag växte ifrån den eller om den faktiskt blev sämre har jag ingen aning om) och att de nöjde sig med att rewrita en kvällstidning befäste i mitt tycke den utvecklingen...

När jag var 18 år jobbade jag en sommar som båtguide på Strömma Kanalbolaget. Efter en av turerna, på lilla Sjöfröken om jag inte minns fel, kom en av passagerarna fram och ställde några frågor om hur det var att jobba som guide och vad jag brukade rekommendera Stockholmsbesökare. Det var ganska vanligt att turisterna gjorde det av nyfikenhet, så jag pladdrade alltid glatt på trots att det ofta var ont om tid mellan arbetspassen.
Denna gång visade det sig att den nyfikna var reporter från Expressen – men det sade hon först efter intervjun. Mest för att de då ville ta en bild.
Jag kände mig lurad, som inte fått veta i förväg att jag blev intervjuad för publicering – och tyckte att jag lät ytterst fånig och inte särskilt genomtänkt i den färdiga artikeln (som helt enkelt handlade om tre turistgrejer i Stockholm som reportern provade på under en dag). Det var alltså inte något särskilt känsligt eller kontroversiellt ämne, men jag tyckte i alla fall att det var konstigt.

Efter cirka fjorton år av eget journalistiskt arbete kan jag förstås sätta mig in i alla dessa reportrars utgångspunkter. Det är omöjligt att återge *verkligheten* så att alla inblandade känner igen sig. Det är svårt ens att läsa sina egna anteckningar, än mer att göra korrekta citat av dem... Och det är en jobbig logistik förknippad med att skicka ut sitt manus – eller delar därav, eller enbart citaten – till alla som citeras, än mer hur man ska göra om intervjupersonerna börjar *krångla* i efterhand. Till en nyhetsintervju hinner man inte alltid, och är det medievana personer behövs det verkligen inte alltid heller – beror förstås på sammanhanget. Ibland kan det bli rätt hårda förhandlingar, när någon vill ta tillbaka något han/hon sagt, och jag får förklara varför jag tycker det är viktigt att ta med eller vice versa. Ofta inser jag under "förhandlingens" gång att något kan vara viktigare för både intervjupersonen och storyn än vad jag hade förstått.
Jag har givetvis också många gånger gjort som Expressen-reportern i exemplet, det vill säga börjat småprata förutsättningslöst med någon, för att ringa in ämnet i största allmänhet och för att först kolla om vederbörande säger något som alls är intressant och relevant för intervjun.

Men jag bär med mig dessa erfarenheter – som faktiskt ganska länge fick mig att avvakta lite inför journalistyrket, en bidragande orsak till mina utbildningsmässiga kringelikrokar. Det är inte alltid jag är så himla noga med att till exempel kontrollera citat numera, för jag intervjuar ju oftast personer som inte läser svenska – men det har också hänt att jag översatt mina egna artiklar till engelska om någon verkligen velat kontrollera vad jag skrivit. Så länge det inte handlar om att avslöja något så presenterar jag mig så snart som möjligt som journalist.

Och i de flesta fall försöker jag framför allt förklara vilken kontext jag tänkt placera en intervjuperson i – vad texten som helhet ska handla om, även om intervjupersonen bara är en av flera som kommer till tals. Ibland vet jag faktiskt inte riktigt exakt vilken vinkel jag kommer att landa i, men då talar jag om det istället.

Jag återkommer antagligen framöver till min inställning till citatteknik och förhållande till intervjupersoner, för det är jag så intresserad av att jag rentav tänkt på det som ett möjligt ämne för en doktorsavhandling i journalistik (som jag dock högtidligt lovar att jag aldrig ska börja skriva!). Det som vore intressant att forska kring – någon annan får mer än gärna ta hand om uppslaget! – är den spännvidd som finns i inställning mellan olika typer av journalister, mellan olika journalist-individer, och mellan journalistkåren å sin sida och "allmänheten" å den andra.
"Är det en sådan där jobbig jävel som ska läsa texten?" frågade till exempel en av mina arbetsledare under min praktikperiod på Den stora dagstidningen – och jag tyckte det var alldeles självklart att jag skulle skicka ut min artikel till intervjupersonen för genomläsning, eftersom ämnet rörde komplicerad medicinsk forskning och jag var inne på blott andra dagen som JMK-praktikant... Redaktionen borde rimligtvis ha tyckt att det vore bra om eventuella missförstånd/faktafel kunde redas ut innan tidningen gick i tryck.

Jag tror att synen på intervjupersoner som "jobbiga jävlar" ofta odlas på många redaktioner, oavsett om de är makthavare, experter eller så kallade vanliga människor. Själv är jag en sådan där blödig reporter, som skulle bli olycklig om den jag intervjuat tar avstånd från texten, tidningen och hela mediekåren på grund av något jag skrivit (tror inte det hänt, men vad vet jag – jag har definitivt stött på intervjupersoner som sedan tidigare varit medieskadade).
"Det är ju din artikel", skulle många journalister säga, medan jag ser det som att intervjupersonerna åtminstone ibland är medskapande och borde få ha åtminstone visst inflytande på vad jag skriver (jag menar naturligtvis inte att den som blir kritiskt granskad ska få styra och ställa med texten). Det som är bra med att vara frilansjournalist är att man själv kan bestämma sina metoder. Och att jag inte jobbar på en amerikansk redaktion – där kan man faktiskt få sparken om man skickar en intervjuperson mer än enbart vederbörandes citat, till exempel hela den färdiga texten.

Bla bla bla – nu går jag på tomgång igen. Anyway, vad jag egentligen ville säga är att det alltid är nyttigt för reportrar och andra journalister att ta del av hur det känns att vara den intervjuade. Så här skriver Monica Antonsson, som är nervös över en kommande publicering:

Expressen ringde igår. Jag blev tvungen att kommentera den senaste tidens händelser fast jag satt mitt i en artikel och hade tankarna på annat håll. Fyra citat av mig fick jag därefter se per mail. Att jag tycker Liza är feg som skyller på Mia vägrade reportern ta med. Jag hade ingen talan där.
I vilket sammanhang de fyra citaten ska publiceras idag, med vilken vinkel och tillsammans med uttalanden från vilka har jag ingen som helst aning om.

"En jobbig jävel", skulle hon antagligen avfärdas med på rätt många redaktioner, men jag misstänker att många som blivit intervjuade känner igen sig i våndan.

/Gunilla

Trolleri i spalterna

NEW YORK Åsa Nicander och Sofia Mirjamsdotter i all ära – men den som på ett briljant sätt ofta skriver om bloggar v s "riktiga medier" är ju Anders Mildner, som jag legat av mig med att följa och länka till på sistone. Idag skriver han briljant i sin Sydsvenskan-blogg om papperstroll, trollfiske och trollpublicering, och om journalisternas roll i samhällsdebatten. Mycket intressant! Inledningen:

Eftersom jag själv har jobbat som debattredaktör vet jag vilken lockelse det ligger i att publicera texter av kända människor som som garanterat kommer att skapa en massa bråk.

På ett sätt kan man säga att en tumregel är: ju dummare, desto bättre (eftersom en kontroversiell text skapar mer liv) – men någonstans går ju samtidigt en gräns där åsikterna slår tillbaka på den tidning och den redaktör som har publicerat texten.

/Gunilla

Rätt ska vara rätt...

NEW YORK Thomas Mattsson skriver om Expressens nya, skarpare rättningspolicy. Bra! Den här bloggen liksom undertecknad *riktig journalist* gillar som bekant transparens och tydliga, lättlästa rättelser.

Många av de redovisade felen är tämligen triviala – men vissa är inte det, och även en ynka felaktig bokstav i ett efternamn framstår som allt annat än en bagatell för den det drabbar.

Jag kan heller inte tro annat än att Expressens samtliga medarbetare i och med detta – och även om de inte direkt blir uthängda – lägger på ett kol extra för att kolla sina fakta och stavningar. Sedan kommer det givetvis ändå alltid att uppstå en hel del fel, något annat är omöjligt i stressad nyhetsproduktion.

Men tyvärr räcker det inte alltid med en kort rättelse. Problemet med Liza Marklunds krönika är ju inte bara en enstaka felaktig sifferuppgift – utan att resonemanget som hela texten vilar på undermineras, i och med att källan gått på en bluff.
Och det är ju svårt att inse, för dem som bara läser rättelseraderna i slutet av krönikan.
Det visar att de nitiska bloggarna fyller en finfin funktion för dem som hittar till dem, inte minst för att exempelvis presentera alternativa tolkningsmodeller (till varför Stockholm Stoners inte säljer så många skivor).

Vore jag Thomas Mattsson skulle jag nog också fundera på att ta Liza Marklund i örat och be henne sluta skriva texter som mest bygger på intervjuer med familjemedlemmar och Marbella-kompisar – särskilt när de tycks avsedda som textreklam och politiska projekt.

Men vad jag tycker att Mattsson i övrigt bör fundera på hur Expressen kan följa upp vet ni (och han) ju redan.
I det fallet duger det givetvis inte med några ynka rättelserader i en spalt. Där handlar det om vad som är rätt och riktigt i en betydligt djupare och allvarligare etisk mening.

Förresten, det är ganska skojigt att Aftonbladet här kallas "sanningens palats"! Humor och självironi, alltid bra.

/Gunilla

P S Här har ni några av mina egna fel/rättelser, som jag upptäckt och märkt ut med etiketten Mina rättelser.
Det finns förstås många, många fler – både i bloggen och i texter jag skrivit om genom åren... Jag ska märka dem retroaktivt, i den takt jag blir uppmärksammad på dem. Att gå igenom min samlade produktion för att hitta småfel, för att kunna sätta denna etikett på dem, tänker jag nog inte göra...

Riktig journalistik och riktiga medier

NEW YORK Apropå föregående inlägg – Sofia Mirjamsdotter har nu skrivit en lång text om "riktig" journalistik, trovärdighet, medieföretagens resurser och (icke)satsningar på grävande i förhållande bloggvärlden etc. Och om ni läser hennes postning ... tja, jag håller, som ni kan räkna ut rätt lätt, med om ungefär vartenda ord. Citat:

Jag tror på kvalitativ granskande journalistik. Jag tror också att de stora avslöjandena kräver en del i form av pengar, och kunskaper som utbildade journalister besitter. Jag tror att vissa tips aldrig skulle varit om det inte vore för meddelarfriheten och anonymitetsskyddet, eller för den delen – pengar som gjort det möjligt att gräva under lång tid utan fastlagd deadline.
Men handen på hjärtat, Guillou och Svegfors – hur mycket av medieföretagens pengar satsas på den typen av riktig journalistik? Hur vanligt är det att journalisterna faktiskt får göra de där riktiga journalistiska jobben där de får använda hela sin kompetens, lust och kanske leva sitt kall?
Väldigt sällan skulle jag säga.

Jag håller som sagt med om allt. Idag blev jag faktiskt riktigt rörd över att följa bloggarnas samarbete kring att avslöja det där med de 80 000 nedladdningarna! Vilket kollektivt pusselläggande, det var verkligen en fröjd att följa allt genom länkarna hit och dit.

Samtidigt vore det inte fel om bloggarna visar framfötterna lite mer. Bloggvärlden är än så länge mest irriterande myggor på ryggen av medieelefanten.
Faktagranskning, källkritik och åsikter är många duktiga på. Sämre är det med fältarbete i fria luften, intervjuer med folk och så'nt.
Men, som Sofia Mirjamsdotter så riktigt påpekar, tyvärr är det ju inte så himla fantastiskt beställt med sådant i De Riktiga Medierna heller.
Och det där med att de enbart innehåller sådant som är sant, relevant och kontrollerat, som Jan Guillou påstod nyligen, är ju tyvärr bara alltför löjeväckande.

Alla medier, riktiga som oriktiga, måste helt enkelt skärpa sig och bli bättre!

/Gunilla

P S Idag kom jag att prata med en svensk Washington-boende bekant, på genomresa i New York, om The Onion. Vi vandrade Broadway uppåt, så jag tror att han fick syn på den i nå'n tidningslåda där. Hans fråga var huruvida den är som franska Le Canard Enchainé – mitt svar blev: "nja, The Onion är yngre och mer studentikos i tonen" (inte för att jag har någon koll på Ankan, och endast marginell på Löken).
Gissa om han höll på att smälla av när jag berättade att en nyhetsreporter på SvD häromåret råkade använda The Onion som källa i en nyhetsartikel...
"Hon måste ha blivit kölhalad av redaktörerna?" undrade han. Jag svarade att det visserligen införts en kortfattad rättelse, men att det nog inte blev någon stor sak av det hela på redaktionen annars.
Sedan berättade jag om den intellektuelle giganten Jan Guillous pågående upplösning i atomer (varför är det aldrig någon som anklagar mig för att vara avundsjuk på honom?), och att Akademibokhandeln tycks vara på fallrepet (detta sagt när vi knallade in på bokhandeln Shakespeare & Co).
Vi konstaterade sorgset att Sverige håller på att falla ihop som kulturnation. Eller något sådant.

Blogg vs riktiga/traditionella/gamla medier

NEW YORK Äntligen någon som uttrycker något vettigt i denna fråga ... nämligen Åsa Nicander, som höll i det senaste Gräv jag var med på (i Helsingborg för fyra år sedan) och som i Journalisten svarar på frågan om vad hon mest ser fram emot inför årets upplaga:

– Mötet mellan representanter från bloggvärlden och traditionella medier. Det är dags att ta det samtalet, och förhoppningsvis ta det längre än till pajkastning.

Tyvärr kommer jag inte att vara med på Grävkonferensen i Örebro nästa helg, även om jag förstås gärna skulle vilja. Ett och annat kommer kanske att bambusas eller live-streamas..?!

Ett annat samtal på ämnet, som troligen inte blev pajkastning, har i eftermiddags ägt rum i radion, nämligen mellan bloggvärldens okrönta drottning Sofia Mirjamsdotter och (presentation överflödig) Mats Svegfors – se här. Jag har inte lyssnat på det ännu.

/Gunilla

Great Godzilla också drabbad av nedladdning!

NEW YORK Bloggare som Ulf Hedlund, kommentatorn Roback med flera har fått mig att förstå det där med "80 000 nedladdningar". Missa inte heller detta inlägg (inklusive alla kommentarer).

Det var fejk, alltså påstådda nedladdningar på en bluff- och bågsida! Om ni har lika dålig koll på fildelningsvärlden som jag, det vill säga snudd på obefintlig, så kolla ovan. Jag hittade på ett album med namnet "Great Godzilla's Greatest Hits", som mig veterligen inte existerar – men vilket påstods ha laddats ned tusentals gånger.

Otroligt komiskt, eller tragikomiskt. Om inte allt handlar om PR, som bloggaren Brokep förespeglar (uppdatering: nu har jag förstått att pseudonymen är The Pirate Bays Peter Sunde, som för övrigt köper fejksajtsteorin här).

Liza Marklund har väl med detta inte precis stärkt sin ställning i bloggvärlden. Snarare ger många fildelare henne en dumstrut. Och alla Gömda-fanatiker blir skadeglada för att det kommer ännu en fors vatten på deras kvarn. Förresten – hur var det nu, det där med vidimerade fakta i de riktiga medierna?

Annars håller jag med Lizas kompis Stockholm Stoner-Johan, som skriver en massa om hur han ser på att kommenteras i bloggvärlden här, om att det bör vara upp till musikerna och inte till användarna om verken ska spridas gratis eller ej... Men den diskussionen får jag återkomma till. Här är kloka motbilder till Johans.

Anledningen till att jag fascineras av detta är dels naturligtvis den pågående debatten om somliga före detta journalisters trovärdighet, bloggar v s "riktiga medier" etc – men också och inte minst detta med fejk- och bedragarsidor.
Jag fick ju anledning att kolla på många sådana när jag skrev om Sven Otto Littorins "MBA-examen" häromåret – oj, vad många skojuniversitet det finns! För att inte tala om fejksidor för amerikanska advokater, ojojojoj. Eller Obol Investments synnerligen skumma hemsida.
Något som jag tror att jag såg för några år sedan, och som jag förutsätter att det fortfarande existerar mängder av, är sajter som mot betalning "hjälper" folk ansöka om Green Card i USA. (Det är alltså gratis att delta i lotteriet, men dessa sajter lär berätta om att det är omöjligt att få grönt kort om man inte tar hjälp av dem – säkert en fin affärsidé.)

Men att det existerade "bogus"-sidor med fildelningsinformation, som syftar till att lura av folk deras dollar, det visste jag inte. Detta kanske någon konsumentreporter på Expressen kan skriva en folkbildande nyhetsartikel om.

Uppdatering: bandet Liza skrev om, alltså Stockholm Stoner, har spelat på ett Expressen-arrangemang, se YouTube-video efter texten hos Nyheter 24.
Läs en recension av deras skiva i DN.

/Gunilla

P S Sök i bloggens sökruta efter t ex "Littorin" eller "Obol" så hittar ni massvis av gamla inlägg. Här är ett exempel på något jag skrev och som involverar fejk-hemsidor:
MBA till katt och andra bluffdiplomsberättelser

Bättre sent än aldrig

NEW YORK Och, för er som undrar, denna vecka är Stora Asylspaningsveckan. Den första av dem.

/Gunilla

Fyraårsdag på G

NEW YORK Snart dags för fyraårsjubileum för bloggen... Jag har redan skrivit ett inlägg, som dyker upp automatiskt här på själva *födelsedagen* (även om det exakta datumet är lite oklart).

Bloggens första levnadsvecka – under annan adress, se nedan – befann jag mig på resa i New Mexico i sydvästra USA, och kajkade runt med bil i bergen, bland indianbyar och i öknen. Och så besökte jag White Sands!

Det var en fantastisk resa, som inkluderade allt från en påskmässa i Santa Fes katedral till närvaro vid en fruktbarhetsrit i ett indianreservat och hemmahos en indianfamilj (jag har lovat att inte berätta så värst mycket mer än så om detta, utan att bara "bevara det i mitt hjärta") och möten med människorättsaktivister i mexikanska Ciudad Juárez.

Och förstås väldigt mycket annat. Det blir liksom aldrig tråkigt eller fritt från intryck, när man reser runt i USA (eller någon annanstans i världen).

Idag har jag haft en Facebook-konversation med en kompis/kollega som från Arizona skrev: "tog Route 66 och hamnade på ett sunkigt indiskt motell" och "siktar på Joshua Tree i dag" och en massa annat – så ni förstår att jag blev avundsjuk.

Här är den första månadens blogginlägg (mars 2005): http://gunillakinn.blogsome.com/2005/03.

/Gunilla

Mer credit åt resande frilansjournalister

NEW YORK Jag undviker, kanske lite fegt, att kritisera mitt alma mater Svenska Dagbladet här på bloggen. Men jag kan inte låta bli att reagera mot några ord i dagens artikel om Tatiana, ur ett frilansperspektiv.

"SvD har besökt hembyn i Kamerun och talat med den svenska läkare som opererat henne" står det i ingressen.

Men det är ju en frilansjournalist och medarbetare i Västerbottenskuriren, Cecilia Göthe Norlin, som varit i Kamerun och skrivit det avsnittet av texten (som ni märker om ni läser är det två avsnitt, som inte riktigt hänger ihop – utan borde ha redigerats i två separata delar).
Hon åkte dit i oktober, och skrev fina texter för Västerbottenskurirens räkning, t ex här och här, (och kanske som ett eget projekt?), tillsammans med den VK-fotograf som tagit bilderna och gjort bildspelet som SvD också publicerar.

Ingen från SvD:s redaktion har såvitt jag kan se besökt Kamerun, och SvD-reportern intervjuar personerna i Umeå per telefon från Stockholm (vilket redovisas).

Så här är det tyvärr ganska ofta när medierna publicerar reportage inköpta från frilansjournalister som rest till fjärran länder. De får det att låta som om de själva kostat på att skicka ut ett team till andra sidan jordklotet, även i de fall de inte ens bidragit med en krona till resekostnaderna. (Hur det är i detta fall har jag ingen aning om. Kanske har de det. Brukar inte vara så. Just SvD har åtminstone tidigare haft som policy att inte ersätta frilansmedarbetare för resor.)

Jag vet, för läsaren spelar det ingen som helst roll om den text de läser i sin tidning är skriven av en anställd journalist eller en extern medarbetare, det vill säga vem som besökt den där byn i Afrika eller vad det kan vara.
Men effekten för oss frilansjournalister blir att folk tror att vi får alla våra omkostnader betalda för resor, av de tidningar där våra texter hamnar – och så är det tyvärr sällan.

Det tror folk i och för sig i regel, även om vi får uttalad credit som frilansjournalister i presentationer och ingresser.

De flesta frilansjournalister som gör rejäla reportageresor och säljer texter och bilder åt olika håll förväntar sig förstås inte att få resan ersatt rakt av, särskilt inte av var redaktion.
Men man blir glad om man får mer betalt för material som skaffats under fältarbete i exempelvis Afrika (där det kan vara dyrt att resa omkring) än en gjord på hemmaplan.

Synd att SvD inte kostade på sig att fara till Umeå, med en så bra story inom räckhåll. Men det är naturligtvis fantastiskt bra att tidningen gav fin uppmärksamhet åt Tatianas fall (och att de alls köpte in frilansmaterial)! Jag hoppas att det leder till mer pengar till insamlingen.

Uppdatering: denna text kommenteras av Frilansnätverket Fred. Citat:

Tidningarna är generellt sett för snåla med att använda begreppet “frilansjournalisten” när de presenterar sina texter. Kanske något för SJF att påpeka för sina inköpande medlemmar och lokala fackrepresentanter: När en tidning köpt in en text av en frilans ska det anges i samband med texten. Möjligen skulle det stärka den status som allt för många frilansar enligt Frilans riks enkät uppfattar som låg.

/Gunilla

Lycka är...

NEW YORK ...att hitta en gammal rulle Marabou Mjölkchoko när man städar skafferiet. (Courtesy of Ikea i Red Hook, där man kan köpa de mest fantastiska matvaror, hehe. Och Manhattan-bilder...)

/Gunilla

Tålamod

NEW YORK Jag har lyckats beta av ungefär hälften av de många obesvarade mailen i min "utkorg" på sistone, men det återstår fortfarande väldigt många. 185 stycken eller så.
Hoppas jag slipper förklara mig mail-bankrutt...men mailflödet är ju lite som "en hydra på tjack", som någon skrev. Jag får lära mig skriva korta och snärtiga svar, utan research och länkar, hur man nu gör...

/Gunilla

Dags att ta tag i min hemsida

NEW YORK Snart är det dags att göra något som jag borde ha gjort för tre år sedan, nämligen att låta min hemsida "go live", alltså http://gunillakinn2867.sitewelder.com ska bli http://www.kinn.se.

Det vill säga, den är ju redan "live", men den ska alltså ligga på rätt domän – www.kinn.se – och dessutom uppdateras.

Bland annat ska jag strama åt och aktualisera texterna, korrläsa engelskan, lägga in många fler arbetsprover såsom PDF-filer, stoppa in fler någorlunda nytagna fotografier, eventuellt integrera denna blogg – och lite annat smått och gott.

Dessutom ska jag se över alla mina Internetleverantörer och domänhotell (Telia, ComHem, Verizon och Sitewelder) och se efter vad som går att ta bort från den ekvationen.

Jag gillar mallarna hos Sitewelder, där jag alltså har hemsidan. Men samtidigt är jag så snål att jag gärna slipper löpande fakturor från dem. Kanske finns något liknande, fast billigare eller gratis? Jag vill dock att det ska vara lika snyggt eller snyggare, och att det ska finnas möjlighet att lägga upp minst tio undersidor samt PDF-filer (=arbetsprover), ev poddradio och flera bildspel! Säg till om ni har några förslag.

Många (fotografer) tror att jag är ute efter en textbaserad lösning, eftersom jag främst är reporter. Men jag har alltid insett att det är mycket roligare och bättre att kommunicera med bilder och ljud, så så kommer det att bli även fortsättningsvis – Sitewelders sajter är främst tänkta för fotografer och andra bildmänniskor. Fast kanske är en lösning med Wordpress det bästa?!

Axel Öberg har föreslagit shareware-programmet Indexhibit, och det kanske kan vara något så länge jag kan fixa till det lika snyggt där som hos Sitewelder.

Här är några snygga journalist-hemsidor som jag möjligen kan tänkas låta mig inspireras av och sno idéer från:
Magnus Linton (via Isobel Hadley Kamptz)
Andreas Ekström
Pontus Höök

och här finns massvis av mer eller mindre välgjorda sajter (av Sree Sreenivasan, den person som fick mig att starta bloggen för fyra år sedan):
http://www.sree.net/tips/journosites.html

Förresten, medan jag ändå ber om råd. Oskar Glauser som formgett min tjusiga logga – som jag har på exempelvis mitt visitkort, och som ska hjälpa mig med att formge min nya fakturamall – och jag har gått bet på en grej.
Jag gjorde en fakturamall i Excel, som har fördelen att den enkelt räknar ut momspåslag och annat enligt mina inlagda formler. Men Oskar jobbar med Indesign, och kunde inte utan vidare klura ut ett sätt att integrera Excel i det (eller något annat sätt att stoppa in ett kalkylprogram där). Någon som har förslag på lösning, alltså att integrera formgivning och kalkyler. Kanske iWorks (som jag har i datorn, eftersom jag mest använder AppleWorks för ordbehandling) är svaret, eller är det för amatörmässigt? Jag frågar er, innan jag undersöker saken på allvar...

När jag tänker på saken så inser jag att jag ju måste beställa nya visitkort också. Men isåfall borde jag åka till Peking, där jag lät trycka dem förra gången (i två versioner, en internationell och en på kinesiska)...eller så kan jag i väntan på Kinaresa göra som en kompis till mig, superenkla och billiga minikort hos moo.com.

Nu ska jag maila Oskar och fråga vad han tycker... Han kommer att skaka på huvudet, för de flesta av dessa frågor försökte han hjälpa mig ta tag i för sisådär fyra år sedan. Men om jag rekommenderar honom för alla er som behöver kreativt konsulteri av något slag så hoppas jag han förlåter mig! Kolla in hans webbsida så ser ni strålande referenser och massvis av arbetsprover.

/Gunilla