STOCKHOLM Det skulle bli så fint och så trevligt. Min kompis Elisabet mailade och meddelade att deras nya, enorma kök äntligen stod klart, efter många års ombyggnad, och strax smidde vi planer för ett litet evenemang ett par dagar före jul. Ett så'nt för alla som skulle tycka att det vore trevligt äta god julmat tillsammans med vänner, innan det är dags för
andra typer av julfirande.
När jag tänker på saken tror jag också att vi känner ganska många frilansar, småföretagare och annat löst folk, som inte redan hamnat på särskilt många typiska personal- och företagsjulbord i december!? Det vill säga, som inte är alltför utleda på julmat allaredan – även om vi flirtade med eventuella sådana gäster också, genom att lova att de skulle slippa ännu en omgång flottig prinskorv och jolmig glögg (jaja, det är gott med glögg, men ni fattar ju vad jag menar).
Eftersom jag genomgått delar av
spanska statens propagandaseminarium i iberisk gastronomi i New York var inriktningen klar: Jag tänkte att vi skulle servera tapas med julstuk. Att jag lyckades hitta recept på just
jultapas på receptsajten Tasteline stärkte mig i övertygelsen att det var en bra idé.
Så vi totade glatt ihop en inbjudan till alla möjliga vänner och bekanta och utlovade "lyxiga jultapas". Det var bara några dagar kvar till vårt tilltänkta kalasdatum, men vi gissade att folk är så
busy så här års att ingen ändå vill binda upp sig särskilt långt i förväg.
Men här nå'nstans började allt gå snett. Mitt mailprogram kraschade, och att få ordning på det tog all den energi och framför allt tid som egentligen var vikt till att få ihop det sista i New York, inklusive packning. Att skicka minsta lilla mail blev nu svårt och krångligt, och massor med planeringsmail till och från Elisabet hamnade fel eller tog evigheter att tota ihop.
När jag lämnade New York var inbjudan fortfarande inte klar att skickas ut – och på grund av min transatlantiska flygresa och efterföljande super-jetlag rann tiden bort...
Till sist fick vi iväg mail till folk (men jag är säker på att en massa tilltänkta gäster aldrig ens hamnade på inbjudningslistan). Blott ett drygt dygn innan! Ganska kort varsel, ehhhh....
Ursprungsvisionen var att jag och Elisabet tillsammans skulle stå kring köksön i det enorma köket hela dagen, och förfärdiga alla möjliga ätbara julklappar och bidrag till respektive familjers julbord – samt då dessa jultapas. Jag skulle bibringa färdigheter från höstens matlagningskurser, och det skulle bli hur effektivt och vackert och bra som helst.
Tyvärr hann jag aldrig tänka så mycket på vad detta med "jultapas" kunde tänkas vara, och när jag skulle ta fram de där recepten på Tasteline var de mystiskt försvunna! Det enda konkreta jag kom på var inte riktigt typiska tapas, som att vi alltid kunde göra saffransbiscotti (Elisabets special) och chokladtryffel med smak av chili och saffran (min nya special, se superbra recept
här). Och så råkade jag ha lite spanska ostar och en chorizo i kylskåpet; Elisabet hade också en hel del godsaker i skafferiet.
Men visionen om en hel dags julstök gick om intet när Elisabet meddelade att hon skulle bli tvungen att
jobba på fredagseftermiddagen – och själv insåg jag att jag hade en
deadline på en text, som jag hade förträngt under min första jetlaggade (tors)dag i Stockholm.
Istället för att tidigt på fredagsmorgonen ila till närmsta välsorterade stormarknad och handla delikatesser och sedan vidare till köket i Liljeholmen låg jag och sov hur länge som helst, jetlaggad som en klubbad säl – och när jag väl skulle skriva ihop den där jämrans texten krånglade min nya bredbandsuppkoppling på grund av något slags glapp inne i datorn, så researchen var sirapsartad. Varje förbindelse bröts efter ungefär en minut! Inte så effektivt när man behöver surfa för att kunna tänka och skriva.
Gästerna skulle komma från klockan 18 på fredagskvällen. Men vid 15-tiden såg jag mig tvungen att skicka ett mail till Elisabet med rubriken "Panik!". Jag satt fortfarande och försökte tota ihop min text (en sammanfattning av Kofi Annans tio år som FN-generalsekreterare!) och grämde mig över att jag inte redan kvällen innan hade förberett åtminstone någon rätt. Elisabet hade då just kommit till jobbet!!! Jag erkänner att jag svor en ed över hennes idé att bjuda gästerna så tidigt – "typiskt småbarnsmammor", tänkte jag elakt. Finge jag bestämma skulle inga gäster någonsin infinna sig före kl 21 (särskilt inte om det vankas tapas, då borde ju snarare kl 22 gälla!).
Men typiskt tidsoptimistiska mig var att jag när Kofi Annan-texten till sist blev klar – det sista av flera ändringsmail till redaktionen skickades hemifrån vid 16-tiden, två timmar innan gästerna kunde tänkas dyka upp –
fortfarande inte hade gett upp idén om "jultapas". Som jag inte ens hade orkat/hunnit leta efter några som helst recept till.
Vi visste att vi med gemensamma skafferiresurser kunde langa fram en massa ät- och drickbart, vilket gjorde att det ändå inte var fullkomlig panik. Elisabet lät dock ganska sammanbiten på sin sida av linjen på Mäster Samuelsgatan, när vi hördes av per telefon för att stämma av... Jag ringde till ett par gäster som brukar vara sorgligt tidiga av sig (mina stackars föräldrar) och väste:
"Värdinnorna är fortfarande på jobbet! Våga inte komma före klockan 19!" Och så rusade jag iväg till Konsum Gamla stan – en liten butik med rätt begränsat sortiment, men den enda inom räckhåll. På rekordtid hade jag rafsat ihop köttfärs, grädde, purjolök, rotselleri, mandelspån, julmust, indisk kryddpeppar, blockchoklad och lite annat smått och gott.
Taxi till Liljeholmen. Kom väl dit vid 16.30-tiden. Elisabet fortfarande på jobbet (eller rättare sagt på kombinerad hem-cykling och baguette-jakt på Söder, fick jag veta senare). Jag tog mig in i köket och började raskt med min
mise en place.
Nu var det verkligen superpanik – men jag tänkte sammanbitet att det enda som hjälpte var att försöka bibehålla lugnet, och metodiskt köra igenom de olika recept som jag lyckats rådda ihop: tonfiskröra från Elle à la Carte,
köttbullar från Tasteline med min egen indiska kryddning,
bulgursallad från Femina; alltsammans nya och – av mig – helt oprövade recept – ja, och så chilitryffeln, såklart.
Jag intalade mig själv att min samlade professionella kökserfarenhet (=att jag jobbade som kallskänksassistent på
Värdshuset Lasse Majas julbord ett tag under gymnasielärarstrejken i december 1989, och en veckas
matlagningskurs på CIA) skulle rädda mig.
Men nu uppstod nästa problem. Jag hittade absolut ingenting i köket. Varken råvaror eller redskap. Oklart om grejerna inte fanns, eller om de fanns men på något underligt ställe så att det lönade sig att leta efter dem. Och Elisabet var ju ännu inte hemma.
Köket var som sagt nyrenoverat, men de flesta skåpluckorna saknade fortfarande knoppar. Så att öppna en lucka tog ungefär fem gånger så lång tid som det borde göra, vilket är högst irriterande när man har bråttom. Dessutom stod det dockvagnar, barnpallar och leksaker som jag snavade på överallt, och för varje recept fanns det alltid en avgörande råvara – havregryn till köttbullssmeten, smöret till tryffeln, sardeller till tonfiskröran – som jag absolut inte kunde hitta. Bulgursalladen kunde jag överhuvudtaget inte börja förbereda, eftersom min skrivare på grund av
tidigare nämnd home styling är bortstädad, så att jag fick be Elisabet skriva ut receptet till den på jobbet. För att inte tala om ett annat avgörande hinder: det tjusiga köket hade en ny, fin induktionsspis, som jag absolut inte hade någon aning om hur jag skulle få igång.
Men jag hackade sammanbitet mina grönsaker, smälte min blockchoklad, malde min kryddpeppar och sände böner till högre makter att alla tilltänkta gäster skulle hålla sig långt borta i några timmar till.
Som tur är kom Elisabet i alla fall ett litet tag före gästerna, så snart började det ordna sig någorlunda – hon spred sitt lugn i köket, fick igång spisen, plockade fram recept, havregryn och potatismjöl samt började själv fixa i ordning, exempelvis sjukt många
crostini med fina pålägg... Tyvärr visade det sig att inte heller hon hittade i köket! Det var verkligen nyrenoverat för dagen, så allt låg på fel plats.
Ja, suck, våra tjusiga julstöksvisioner hade krympt samman till ett okontrollerat kaos... Inte var det lätt att se sammanbiten ut och hacka rotselleri, riva ingefära och skära morötter, när det – som tur är först från 19-tiden – kom förtjusande gäster som jag inte sett på evigheter och som ville konversera om aloe vera, fotograferande och krångliga biljettbokningar ... eller när min pappa vägrade förstå att gästerna borde befinna sig kring matbord och glas och konversera med varandra, absolut inte stå orörliga precis mitt mellan arbetsbänken och spisen inne i själva matlagningsavdelningen. Köttbullarna blev trots allt himla fina, men bulgursalladen blev inte klar förrän väldigt sent ... och chilitryffeln fick nog bara de allra sista gästerna smaka.
Ni kanske kan tänka er vilken förhöjd panik jag fick när ingen mindre än
Lisa Förare Winbladh plötsligt oväntat uppenbarar sig i köket! Och börjar fotografera matlagningsstöket och den röriga köksön! Oj, hade jag vetat att detta skulle ske hade nog farit hem från New York minst en dag tidigare och verkligen lagt upp allt lite annorlunda... Hur kan man vara så puckad att man överhuvudtaget bjuder matlagningsproffs på potentiellt kaotiska kalas?
Well... Som tur är verkar Lisa luttrad.
Fast på något sätt blev allt ändå ganska lyckat (tror jag, fast när någon frågade mig om bulgursalladen blev god bara stirrade jag tomt tillbaka – som om jag hade någon aning om hur något smakade?!).
Här är mina trix för att ordna någorlunda lyckade fester trots minimal tid och att allt är superkaos:– Bjud trevliga gäster som kan finna nöje i att tala med varandra.
– Se till att det finns vin och andra drycker så att alla som vill har ett glas att hålla i handen, gärna mousserande så att det känns festligt trots allt.
– Se till att åtminstone
något ätbart är klart i tid.
– Tänk inte på vad som utlovades i inbjudan och hoppas att inte heller gästerna gör det. Håll god min i elakt spel.
– Låtsas som att det var meningen att matlagningen skulle pågå även under halva kalaset, för att allt skulle bli så
à la minute som möjligt.
– Ha en cool med-värdinna som är van vid tidsoptimism.
– Tänk på vilka fantastiska arrangemang som kommer att kunna ske i framtiden, med dessa karaktärsdanande erfarenheter i bagaget!
– Tänk på att superstrul och kaos alltid är roligt åtminstone efteråt (och att man alltid kan blogga om eländet).
/Gunilla
.JPG)
