Sommartider – uppdatering för nyfikna

NEW YORK Jag har fått en del frågor om hur min sommar ser ut, när jag är i Sverige etc. Tyvärr är läget lite förvirrat, som vanligt, men mycket förenklat ser det ut så här:

Min plan har varit att åka hem till Stockholm i början av juli, eller att eventuellt åka en tvåveckorssväng till Centralamerika i månadsskiftet juni/juli (spanskkurs + reportageresa) och så åka till Sverige genast därefter.

Men jag har inte haft möjlighet att köpa några biljetter till någotdera ännu, och avvaktar lite just nu.
Hoppas kassaflödet, och därmed kollen på läget, löser sig väldigt snart. Har inte kunnat hyra ut lägenheten i Harlem till en viss person som velat ha den från och med söndag, för att jag inte vet när jag själv kan åka – det är en soppa med planeringen, som vanligt! Vi får hoppas på några rejäla artikelbeställningar framöver. Juni månad innehöll blott en (1) enda nyhetsartikel vilket man inte blir fet av (men som tur är några andra uppdrag, så jag håller mig väl flytande). Tur man har födgeni! Och att den tilltänkta språkkursen (just det, ännu mer Mexiko) inte är så dyr.

På Sverigeprogrammet står förutom Stockholm: Öland, Västergötland och eventuellt Hälsingland. Inget Almedalen i år, dessvärre! Räknar med att stanna i Sverige en bra bit in i augusti i alla fall. Kommer att jobba en hel del, men hoppas få tid att hänga på uteserveringar och i skärgården och så'nt!

/Gunilla

Tvätteribilder från Bladensburg Road/DC

Här kommer några bilder från mitt besök i den så kallade verkligheten i Washington häromdagen. Som ni ser var medieintresset för Custom Cleaners och dess ägare stort, i synnerhet från koreanska medier.

Hade tänkt skriva ett litet metareportage om hela storyn och om strip mall-omgivningen det koreanska parets tvätteri ligger i och om det lilla jag vet om domaren Roy Pearsons bakgrund och om advokaterna som inte fått sina räkningar betalda (se Melinda Sossaman ovan till höger; notera ansiktsminen!).

Men ... storyn är för gammal nu, har trots allt inte så mycket att tillägga till allt som redan skrivits. Jag är dessutom trött på allt hang around-journalistikande och måste syssla med viktigare (inkomstbringande, hehe, vad nu det är) saker. Oh, well. Läs Lennart Frantzell, som skriver om risken för att bli stämd i USA apropå byxorna, istället.

/Gunilla

Kändisbloggning

NEW YORK På det säkerhetpolitiska evenemanget i Washington igår träffade jag gamla klasskompisar från SIPA, som vid det här laget avancerat till analytiker och fellows på olika tankesmedjor.

En av dem fick höra å min klagan om svårigheten att hanka sig fram i min bransch och att omvandla SIPAish ämnen till journalistik med någon form av lönsamhet – så han föreslog att jag borde börja skriva om ... tadaaa: "celebrities".

För honom, som dagligen sysslar med att konstruera försvarspolitiska scenarier 15 år framåt i tiden, var det nog en pikant tanke med kändisjournalistik – för mig är det ju mer en tröttsam soppa och medierealitet. Jag förklarade att thank you very much, men jag har nog inte så mycket att tillägga till allt som redan skrivs. Men vill någon skicka mig på reportageresa till Hollywood för att skriva något genomarbetat meta- på temat, medelst eget fotarbete och egna intervjuer, så vore det välkommet. Originaljournalistik om kändisar, fine, annars får det faktiskt vara för min del.

Men jag kan ju blogga lite på temat. Tack vare Esquire-totalsågningen (se nedan) hittade jag det kontrakt som hugade Angelina Jolie-reportrar förväntades skriva på inför promotionintervjuerna om hennes senaste film. Formuleringarna gick ut på att inga frågor fick ställas om privatliv och reportrarna skulle lova att inte skriva något nedsättande. Det var lite mer än vad de flesta redaktioner klarade av och villkoren ledde till bojkott. Läs mer här (och se kontraktet).

Som Ron Rosenbaum skrev:

But the joke of it all—the Angelina Jolie contract and the revolt against the contract—was that anyone was foolish enough to think a written contract was really necessary. When was the last time you read a celebrity profile that was "disparaging, demeaning or derogatory"?

/Gunilla

P S Samma sajt, Smoking Gun, publicerar också lite skojiga kontrakt om olika kändisars krav på behandling vid resor, så kallade "tour riders". Som exempelvis John Kerrys här och Rudy Giulianis här (han kräver bland annat hämtning till föreläsningar och uppdrag i Gulfstream IV-plan eller bättre, annars får det vara).

Brunnsgatan nästa?

WASHINGTON D C Nu har jag äntligen skrivit klart min artikel-om-Stureplan-på-distans. Nämligen indirekt om restaurangen Pontus! av Pontus Frithiof och mer direkt med Andreas Hedlund. Som jag alltså intervjuade igår, och vars goda egenskaper apropå det jag intervjuade honom om – ledarskap – jag upptäckte på matlagningskursen jag gick i vintras.

Detta reportage i Restauratören, om Pontus Frithiof himself och om konsten att öppna en krog, är skojigt och välskrivet! Jag vill också jobba på restaurang, kanske borde jag söka jobb som värdinna på Brunnsgatan eller nå't i sommar... Om inte annat lär jag proväta, kolla in menyerna så kommer ni också att vilja det.

Nu blir det dock cocktailparty med säkerhetspundits och andra på Pennsylvania Avenue!

/Gunilla

Metakalkon

WASHINGTON DC Idag hade blaskan här i sta'n en intressant artikel som säkert kan intressera er medienördar där ute, om New Yorks magasinsvärlds tydligen stora snackis just nu: skribenten Ron Rosenbaums totalsågning på Slate av en annan erkänd skribents uppenbarligen super-pretentiösa porträtt av Angelina Jolie i Esquire.

Porträttet ifråga kopplar ihop Angelina Jolie med "11 september" och passar på att utnämna henne till "världens bästa kvinna". Jag har inte läst det, men citaten som Rosenbaum tar ur det förskräcker:

This is a 9/11 story. Granted it's also a celebrity profile—well, a profile of Angelina Jolie—and so calling it a 9/11 story may sound like a stretch. But that's the point. It's a 9/11 story because it's a celebrity profile—because celebrities and their perceived power are a big part of the strange story of how America responded to the attacks upon it. And no celebrity plays a bigger role in that strange story than Angelina Jolie.
(–––)
"Does 9/11 still have meaning for most Americans? Does it have more meaning than celebrity? Does it have more meaning than the very specific message of meaninglessness contained in the weekly parable of Angelina Jolie's twisted double life? Or have we reached the point where its meaning is somehow inextricable from the meaning of celebrity, as 9/11 recedes into the past and celebrity gives birth to the future?"

Rosenbaum skriver att han faktiskt inte är ute efter att vanhedra skribenten (som han inte nämner vid namn, men som heter Tom Junod). Snarare efter att rädda densamme från ödet att även fortsättningsvis tvingas leverera "seriösa" kändisstories, som "seriösa" tidningar använder som en förevändning för att få ha snygga (och gärna lättklädda) kändisar på omslaget:

"It's a losing game: The desperate attempt to endow celebs with Deep Meaning is not worthy of his talent."

Artikeln i Washington Post, som sammanfattar storyn och ger länkar, finns här.

/Gunilla

Multitasking

WASHINGTON DC Idag är jag här eller närmare bestämt här. Sitter och lyssnar på generaler och forskare som presenterar säkerhetspolitiska doktriner, samtidigt som jag redigerar min intervju med den svenske kocken.

Har muttrat ett par timmar över att ingen kunde få fram PIN-koden för wifi-nätverket på hotellet. Men så testade jag nyss att bara klicka på "I accept the conditions" – och det visade sig att det funkade, alltså med ingenting som PIN-kod...

Så mer bloggande se'n, nu ska jag försöka få iväg min kocktext!

Och så det nu genast lunch (gratismat, hurra!) och tal av La Clinton.

Gunilla

Gentrifiering på högvarv

WASHINGTON DC Lika bra att börja skriva ut den nyss gjorda intervjun direkt, tänkte jag. Så jag knallade runt i Shaw i jakt på en bar, en restaurang, ett kafé eller annat bra ställe att ha som kvällens kontor – eftersom jag är av nomadnatur ville jag inte gå tillbaka till Azi's Café.

På 9th Street: yogalokaler och hund-spa varvat med sunkiga spritbutiker och massor av igenbommade hus bortom räddning. Vissa byggnader är i så eländigt skick att det blir grävskopan inom en snar framtid. Och så som vanligt i denna typ av historiskt blandade områden: massvis av små och stora kyrkor.

På ett ställe pågick fastighetsomvandling på ett intressant vis: några townhouses på kanske tre våningar var helt utblåsta, och byggdes på och höjdes med nybyggt liksom bakifrån.
På så vis får fastigheten ett förhöjt värde, men man behåller i alla fall fasaderna och den småskaliga gatubilden. Däremot kanske man förstör bakgårdarna och bakgårdslivet på köpet? Jag vet inte, jag har i alla fall inte sett riktigt samma lösning i Harlem som denna i Shaw.

Mitt i alltsammans: ett fullkomligt gigantiskt, nybyggt mässcentrum, Washington Convention Center, som lagt sig som en postmodernistisk dinosaurie i Shaw. Denna vecka full med tusentals kongressande bibliotekarier från hela USA!
Har ännu inte alls kollat upp projektets historia, och vet inte om mässan är här för att ge Shaw status eller om det var den enda tillräckligt stora tomten i sta'n. Antingen en kombination. Jag kan tänka mig att det var ganska många nedbrända hus, utbombade hus, igenkloggade hus, fallfärdiga men bebodda hus, fina hus, fula hus och en och annan ödetomt som fick ge plats åt denna mastodontbyggnad. Det är en främmande fågel, helt klart, som skär av kommunikationsflödena i stadsdelen.

Men, men. Alldeles intill, sedan jag nästan börjat misströsta om att hitta en trevlig arbetslokal, hittade jag en plats som överträffade alla förväntningar: Warehouse! Kvällens kontor!

Warehouse är teater cum bar cum galleri cum konsertlokal, som genast kändes som ett home away from home. (Hjälp, snart kommer någon språkpurist att angripa denna bloggs flitiga bruk av anglicismer.)
"Detta var då ett säkert tecken på gentrifiering", tänkte jag, men det visade sig att lokalen redan är offer för den snabba fastighetsutvecklingen i Shaw. På grund av förhöjd fastighetsskatt ska åtminstone café- och bardelen av det hela upphöra i juli, möjligen med flytt till andra lokaler någon annanstans i sta'n. Då har de i och för sig funnits här i hela 13 år.

Tjejen som jobbar i baren berättade att när hon själv flyttade hit från Pittsburgh i höstas, alltså för mindre än ett år sedan, tyckte hon att det kändes läskigt att promenera bara ett kvarter till sin kompis. Nu känner hon inte så längre – vilket såklart har att göra med att Shaw blivit "hemma" för henne, men också med att utvecklingen i området är turboartad. Plötsligt, de senaste månaderna, har det dykt upp lyx-andelsrättshus mitt i ghettot – och få av dem som idag bor i Shaw kommer att ha råd att bo kvar (kanske har de som gjorde gatorna osäkra möjligen redan försvunnit).

Medan jag skriver detta springer det omring snubbar i ett band med sina elgitarrväskor i högsta hugg, i baren sitter tatuerade indietjejer och äter vegan-wraps, Morrissey går på högvarv i CD-spelaren och en ställning är full med flyers.
Den "alternativa" kulturscen som Warehouse tycks vara är ovanlig i Washington DC (här handlar kultur nog mer om sponsrade symfoniorkestrar och galamiddagar med George Costanza). Bartjejen, vars daytime job är att jobba som manager på ett teaterkompani i en annan del av staden, konstaterade att här kan hon verkligen på ett signifikant vis bidra till kulturlivet, medan hon i New York bara skulle bli ännu en liten droppe i kulturoceanen.

Tja, och så gav hon mig ett klockrent kulturreportageuppslag i Pittsburgh (som tydligen har en mycket mer levande scen)! Vi får se när jag kommer dit om jag kommer dit.

/Gunilla

Ms Networking nu även på Facebook

WASHINGTON DC Trots min skepsis mot att vara registrerad på precis alla kommunikationsplattformar som finns och trots att min aktivitet på MySpace har varit mycket nära nollpunkten har jag nu även lagt upp en sida på Facebook. Det sociala trycket blev för starkt.

Droppen kom när en New York-/Stockholmskompis jag inte sett röken av sedan i augusti i fjol – fastän vi rentav har gjort jobb ihop – förvånat konstaterade att jag var online när han såg att jag hade loggat in på Skype. Som om jag inte är online nästan precis hela tiden ändå, utan att behöva chatta på Skype för att visa det... Hrmpfff..! Nå, det var han som fick mig att inse att finns man inte på Facebook så finns man inte nuförtiden.
Och jag inser att det är det bästa sättet att hålla koll på vad diverse vänner och deras vänner och bekanta håller på med! Ska dock begränsa det hela till att endast omfatta IRL-kompisar – nå'n måtta får det vara. ;-)

Uppdatering 30 juni: Kollade igår efter en kompis som jag tänkte kunde finnas på Facebook. Det gjorde han inte, så jag bjöd in honom. Men hans mail till mig låter lite skeptiskt!

"Vad är det för nys? Har bjudits in av dig till Facebook. Har du verkligen skickat mig det?"

Han kanske läst vad jag skrivit om webbcommunities förut, plus att han vet att mitt IRL-communityumgänge egentligen är tillräckligt stort...

Uppdatering 25 november: Kan tilläggas att ovannämnde kompis rätt snart blev synnerligen aktiv på Facebook... I skrivande stund har han 87 registrerade "vänner".

/Gunilla

Bumping and Mingling in Shaw

WASHINGTON DC Området jag "bor" i här är lite grann som Washingtons svar på Harlem. Alltså ett centralt område lite i utkanten av sta'n som har en rik och skiftande historia, som under 1900-talets början blev hemvist för mest svarta amerikaner, som efter andra världskriget ghettoifierades, som efter Martin Luther Kings död 1968 blev scen för upplopp och bränder, som ansetts farligt att röra sig i, som det varit stigmatiserande att bo i – men som de senaste åren lyckats vända utvecklingen. Vartenda townhouse tycks vara en byggnadsarbetsplats, det håller på att bli riktigt fint.

Shaw heter det, eller Midcity, eller Mount Vernon. Jag är lite osäker på om detta är olika områden intill varandra, eller om de överlappar, eller om något av namnen är mäklarspråk – isåfall kanske Mount Vernon. På de skyltar som satts upp i området för att uppmuntra till kulturturism och ökad historisk medvetenhet/stolhet bland invånarna beskrivs stadsdelen så här idylliskt:

Shaw has always been "a place between places," where races and classes bumped and mingled as they got a foothold in the city.

Och det gäller ju för Harlem också.

I morse var jag på väg till Caribou Café, där jag satt och skrev igår – ett trevligt kedjekafé, som är en rip off på Starbucks men med gratis wifi. Men eftersom jag tog en annan väg än i går upptäckte jag något annat, och mycket närmare: Azi's Café. Mitt i Shaw. Ett så kallat mom and pop-ställe, som det heter på engelska, alltså ett litet familjeföretag till skillnad från Corporate America-kedjorna. Det drivs av Azeb Desta – en etiopisk kvinna som hoppat av sitt jobb i köket på Ritz Carlton Hotel för att starta eget med stöd av Shaw Main Street Business Association. Till min stora förvåning hade de trådlöst och gott kaffe – så jag blev sittande där och jobbade hela dagen och slapp gå hela vägen till Caribou. Azi's Café är nog det enda i sitt slag i Shaw (och det finns få liknande i Harlem)!

Var tvungen att göra en intervju genom att ringa till Sverige. Jag lyckas alltid sälja in jobb som innebär telefonintervjuer med Sverige från konstiga platser, men när jag är i Stockholm brukar telefonintervjuerna gå till platser som San Francisco och Pune (Indien) – allt för att garantera maximerade telefonräkningar!
För att istället minimera desamma ringde jag denna gång via Skype, men det fungerade inte alls (som vanligt, tyvärr). Först födelsedagsringde jag till en nybliven fyraåring, nämligen min äldsta brorsdotter, men hon blev rätt förvirrad av den dåliga samtalskvaliteten. Sedan ringde jag till min intervjuperson, en viss kock som får vara hemlig tillsvidare – och han hörde mig inte alls (bara sig själv).
Så då fick jag knalla vidare till en bensinmack och göra på det halvtraditionella viset: köpa ett telefonkort för samtal från en telefonautomat. Det gick mycket bättre. Gjorde intervjun – som handlade om rökt abborre, fine dining, vikten av goda råvaror och gott ledarskap i köket, och om Vaxholm – omgiven av igenbommade tegelkåkar och halvsluskiga typer i bullriga bilar! Two worlds apart, men ändå samma.

/Gunilla

Jag – en dubbel säkerhetsrisk?!

WASHINGTON DC Ju mer jag tänker på det, desto mer komiskt tycker jag att det är att jag i år faktiskt blivit betraktad som en säkerhetsrisk både av marxistiska naxaliter i en indisk djungel och av det neokonservativa lägrets förlagsrepresentanter i New York!

Förtydligande uppdatering: Det handlar naturligtvis – i båda fallen – också eller kanske främst om att jag och mina tilltänkta medier inte passat in i respektive grupps PR-strategi, alltså ett sätt att säga "We don't do Swedish press right now".
I främst det sistnämnda fallet tror jag knappast att New York Times Magazine eller Vanity Fair hade fått samma svar... Inget konstigt med det! Klart att intressanta personer inte hinner träffa alla som vill träffa dem.
Vad gäller naxaliterna hade de kanske blivit så paranoida att de inte längre vågade träffa någon press överhuvudtaget. Och så var de nog upptagna med att förbereda sina egna säkerhetsrisker.

/Gunilla

Kvavt i huvudstaden

WASHINGTON DC Sedan jag lämnade förmiddagens kontor, Caribou Café i en halvobskyr del av innerstaden, har jag ägnat mig åt att:
a) besöka tvätteriet Custom Cleaners vid en strip mall i nordöstra Washington, där massvis av amerikanska och sydkoreanska medierepresentanter bevittnade herr och fru Chungs glädje över att slippa betala 54 miljoner dollar till sure domar Pearson som stämt dem på nämnda belopp för brister i "nöjd kund"-garantin.
Kanske blir det ett litet bloggreportage med bilder endera dagen. Delade taxi därifrån med New York Times' reporter, hon hade bevakat storyn from the bitter beginning och gav mig lite intressant bakgrund. Vad jag nu ska med den till! Svenska medier nöjer sig ju med byråernas bevakning i rewritad form av denna typ av (pseudo)händelser (nog så traumatisk, naturligtvis, för familjen Chung!). Schysst story ändå, tycker såklart jag, och åkte dit trots att jag inte lyckades sälja in den – mest för att inte bara sitta vid datorn precis hela dagen utan istället liksom träffa nyheterna (uttryck lånat av Nuri Kino). Det är dessvärre svårt att konkurrera med webbreportrarna i Stockholm – eftersom jag ju konkurrerar med kvalitet och närvaro, och inte med pris. Bristande efterfrågan!
b) intervjua en person på svenska ambassaden om "den transatlantiska länken" vad gäller säkerhets(politiskt) samarbete i vid bemärkelse. Faktiskt det enda jobb här i Washington som inte spruckit.

Ikväll blir det besök på Indique!

/Gunilla
på House of Sweden (över vilket planen flyger lågt som vanligt...)

Truly a question of safety

WASHINGTON DC Oops, nu sprack minsann ett jobb till! Fick precis nedanstående mail från en så kallad "literary agent" i New York. Detta är nog första gången under mina tolv år i yrket som jag har fått en intervjuförfrågan avslagen av säkerhetsskäl.

Jag vill inte skriva här och nu vem den tilltänkta intervjupersonen är, så ni får tyvärr svårt att värdera detta. Det är en kvinna som garanterat utsätts för en hel del hot, och veritabla sådana som måste tas på allvar – men hur hotbilden skulle kompliceras av att ha en journalist i hasorna vid annars offentliga framträdanden är jag lite osäker på.

Dear Gunilla,
I hope you had a wonderful weekend.
We have discussed your proposal for an interview with [X]. Unfortunately, because of her already full schedule and the security risks involved, we cannot set up an interview such as you proposed. Please understand, it is truly a question of safety as well as a result of her excessively busy schedule.
Thank you for your interest, and I apologize that I cannot honor your request at this time.
All best,
L

Synd ändå, när jag nu hade lyckats klura ut en spännande person att intervjua om viktiga samhällsämnen. Jag hade i alla fall kunnat få träffa henne på Bokmässan i Göteborg i höstas...

Uppdatering: jodå, visst har jobb spruckit av "säkerhetsskäl" tidigare, till exempel intervjuerna med naxaliterna i Indien tidigare i år.

/Gunilla

Lika lång väg tillbaka

WASHINGTON DC Attans, där sprack det stora jobbet jag kom hit för att göra...

gunilla --

hi. sorry, sorry. yesterday got away from me. today is jammed -- and i have to leave in a few hours. i'm afraid we won't be able to connect. my apologies.

best,
d.

Det får alltså bli en ny Washingtonresa en vacker dag. Samma planeringssoppa igen, men kanske tredje gången gillt. Nu gäller det att snabbt hitta på några alternativa och gärna inkomstbringande aktiviteter här i sta'n!

/Gunilla
på Caribou Café i Mount Vernon, Washington DC

Tak över huvudet, hurra!

WASHINGTON DC Ja, det var meningen att det förra mailet skulle vara så där rörigt skrivet och smått obegripligt. Form och innehåll blir ett, liksom.

Har fortfarande inte hört av Intervjupersonen om han har möjlighet att träffa mig imorgon förmiddag innan han försvinner iväg på föreläsningsturné...men jag har inte slutat hoppas.

Sitter fortfarande på Barnes & Nobles golv i Georgetown och surfar. Har dock ordnat logi för natten! Ska krascha hos Paul och Coetzee – som jag skrev om att jag bodde hos en natt för en månad sedan, se här.

Sedan dess har de varit i Turkiet, + Laos respektive Ryssland. Själv har jag faktiskt enbart varit i New York, stackars mig.

På bilden ovan ser ni var de bor, på M Street (mellan 4th och 5th), närmare bestämt i övervåningen av det lilla vita huset. I natt sover alltså även jag där – på en futon i vardagsrummet. Toppen och gratis! Sedan får vi se vart jag tar vägen.

Det är förresten sådant här som är poängen med att gå en Mastersutbildning IRL och inte på distans på nätet – man får kompisar runtom i världen som man kan våldgästa.

/Gunilla

Förvirrat om reportagereseröra

WASHINGTON DC På papperet är det lätt som en plätt att ordna en reportageresa till Washington. Så här: man säljer in ett par jobb, bokar intervjuer i god tid, tar med en fotograf, sätter sig på tåget, träffar intervjupersonerna/gör sitt fältarbete, åker hem till New York, skriver ihop allt, levererar och fakturerar.

I verkligheten är det alltid extremt komplicerat att ordna reportageresor, och Washington är inget undantag! Kruxet är att man inte vågar sy ihop en rejäl reportageresa innan man har en "kritisk massa" med jobb insålda, men man vågar inte sälja in några jobb innan man vet att man faktiskt kan resa iväg. Ett oändligt antal idéer och artikelmöjligheter ska koordineras med ett inte oändligt men dock potentiellt stort antal avnämare/redaktörer – vad gäller tid, rum, pengar, inriktning, intresse, aktualitet. Många variabler blir det!

För kanske två månader sedan fick jag av en viss tidning i uppdrag att intervjua en viss person, hemmahörande i en förort till huvudstaden och författare till en viss bok vars han innehåll han reser runt och håller föredrag om.

Men när jag var här i annat ärende i maj befann sig denne man i Tokyo. Så det uppdraget rann då ut i sanden, och den resan gick därmed med rejäl förlust (eftersom de pengar jag fick för den enda artikel jag fick skriva inte ens täckte den tid det tagit mig att hitta boende, cirka en halv dag i telefonen – Washingtons hotell tycks alltid vara proppfulla när jag ska hit).

Redaktionen som beställt intervjun med författaren vill helst inte betala en resa New York-Washington, så tanken var att försöka intervjua honom i New York. Vilket tyvärr inte funkat eftersom han inte dykt upp där. Så jag har försökt hitta även andra anledningar att resa till Washington, och det känns ju i vilket fall som helst dumt att åka ner för bara ett enda jobbs skull.

Plötsligt föll i fredags en annan liten artikelidé på plats, nämligen ett helt annat jobb som påbörjades men inte avslutades när jag var här i maj. En intervjutid bokades på måndag - och då blev det väldigt bråttom att sy ihop allt med den ursprunglige uppdrags-intervjupersonen. Han skickade mig för länge sedan de datum han kunde, så jag började så smått planera efter det.

Men det visade sig nu att de inte längre stämde, och han helt enkelt försvinner imorgon. Så de senaste dagarna har vi ändå försökt pussla ihop något. Det har gått så där, jag har fått flera motsägelsefyllda mail om ifall han kan eller inte, men kan inte ringa upp och reda ut alltsammans eftersom jag bara fått hans mailadress.

En del av de andra grejer som kanske skulle gå att sälja in är det av olika skäl ingen idé att kontakta redaktionerna om förrän samma dag de händer, exempelvis i morgon; andra grejer skulle nog kunna bli av, men verkar spricka – andra sedan länge tilltänkta personer på "att intervjua vid nästa Washingtonbesök"-listan visar sig befinna sig i ... New York, just när jag tänkt vara i Washington.

Så där håller det på – ett evigt pusslande. Två steg fram och ett bakåt och ett åt sidan. Samtidigt försöker jag hitta andra små Washington-grejer och sälja in dem, gamla och nya, vilket går så där i midsommartider. Samtidigt som det ju hela tiden dykt upp nya idéer och evenemang i New York – som jag inte vågat boka in ifall jag ska dra till Washington. Allt måste liksom hållas öppet i båda städerna, och alla i min omgivning blir vansinniga och tycker att jag är vansinnigt velig. (Särskilt de som tror att reportageresor planeras enligt vad som står i första stycket.)

Vid 12-tiden idag bestämde jag mig för att ändå dra till Washington, det fick bära eller brista - trots att det lilla jobb jag alltså har fått klartecken för med både redaktör och intervjuperson (!) lika gärna skulle kunna göras per telefon. Och trots att en kompis som jag inte sett på ett år hade bjudit in mig på drinkar i hennes och hennes mans trädgård i Brooklyn... Hur trevligt hade inte det varit!

Men jag tryckte ner några nytvättade, fortfarande fuktiga! och definitivt ostrukna klänningar, lite underkläder, och en necessär (ouppackad sedan förra Washingtonresan!), tillsammans med en kamera, en massa sladdar, anteckningsblock, osorterade tidningsurklipp, massvis av olästa The Economist och en Washingtonkarta i två väskor. Ryckte ut lite goda matrester ur kylskåpet (en kartong delimat jag köpte i The Financial District på midsommarnattskvällen, en liten bit getost, en miniflaska vitt vin och några nävar körsbär) och kastade mig iväg till tunnelbanan och tåget, som gick 13.05. Allt gick alltså på en timme, men jag hann precis!

Har rest till Washington ganska många gånger nu, och tror fortfarande inte det hänt att jag inte tvingats gå ganska raskt från tunnelbanans 34th Street till AmTraks Penn Station i New York (en massa underjordiska gångar där jag alltid hamnar vilse)...

På tåget förberedde jag dussintals mail med idéer till redaktörer som jag nu skickat iväg. Den potentiella "jobb i Washington-listan" innehåller nu ett dussin jobb (varav sannolikt max tre blir av)! Men jag har fortfarande inte fått besked från den där intervjupersonen som jag verkligen har i uppdrag att träffa – och måste intervjua innan jag åker till Sverige för sommar'n – om han kan möta mig i morgon eller ej.

Och jag har inte lyckats få tag på något bed&breakfast att bo på... eftersom de i regel inte har bemannade receptioner, utan bara kan bokas vardagar på kontorstid.

Istället drog jag direkt från stationen till House of Sweden, där jag bevittnade en fridans-workshop med Cristina Caprioli. Varför inte, liksom? På Sequioas utservering hängde ett gäng svarta Harley Davidsonkillar, på Potomacfloden flockades vräkiga motorbåtar, och jag drabbades av den välbekanta känslan: "hur fan hamnade jag här?".

Nu är klockan 20.50, och jag sitter och surfar på golvet på Barnes&Nobles i Georgetown där jag just köpt författarens/förhoppningsvis intervjupersonens bok och ser om jag kan hitta något billigt hotell på Internet. Varför på golvet? Jo, för på B&N's kafé där man förväntas sitta och surfa på deras betal-wifinät finns såklart noll eluttag, så jag fick sätta mig mitt ute i bokhyllelandskapet med min kaffemugg och brownie. Vore skönt att istället få ro att läsa boken och göra lite annan kompletterande research. Well, allt löser sig säkert! Jag kanske kan krascha hos nå'n kompis.

Hmmm...jag är efter att ha jobbet på det här sättet i tolv år ganska luttrad och van vid röra, och att reportageresor sällan faller på plats som de borde. Men någon gång vore det skönt att kunna genomföra en i god tid planerad resa. Detta är ändå förhållandevis civiliserade Washington, dit man enkelt tar tåget, där jag varit massor av gånger, och det är bara en enda plats. Gissa hur rörigt det kan bli när man ska åka runt i New Mexico eller fara till Mali eller till fem olika platser i sydöstra, södra, norra och centrala Australien och försöker koordinera alla dessa variabler... Hur frustrerande som helst. Jag har ändå gjort det enkelt för mig genom att sluta försöka planera in en fotograf i alltsammans också.

Synd att jag inte var här igår, då hade jag kunnat krascha en av mina kollegers avskedsfest i Georgetown!

/Gunilla

Supereffektivt när stora nätet inte distraherar

PHILADELPHIA Oj, så otroligt mycket jag får gjort och så effektivt och koncentrerat jag skriver när jag inte som alltid annars är online... Faktiskt nästan en aha-upplevelse! Har fått iväg massor med mail till redaktörer som det inte blivit av att kontakta på länge.

Gunilla

på tåget mot Washington
(Uppdatering, apropå en fråga: blogginlägget skrivet som mail och skickat vid uppkoppling i Washington, inte från tåget)

SvD bättre på orienteringsskytte än Ekot om Bildt

NEW YORK Jag hittade en intressant kommentar på Carl Bildts blogg, apropå Ekots inslag om hans engagemang i olika tankesmedjor med mera (som retat upp Bildts anhängare, som tycker att journalistkåren bedriver en kampanj mot utrikesministern):

Jag tycker Svenska Dagbladet har bra journalister. De har vassa ledarskribenter och har en bra debattsida. Dessutom har de väldigt bra sportsidor. Läste en väldigt intressant artikel häromdagen om orienteringsskytte. Visste inte ens att denna sport fanns i Sverige. Detta har förvisso inte med utrikespolitik att göra men ändå. Jag är så trött på alla vänstervridna journalister. Dom blev nog väldigt chockade av Alliansens valseger. (Signaturen "jenny71", kl 17.01.)

Min slutsats av detta är väl denna: att medierna vinner läsarnas förtroende på ganska oberäkneliga vägar.

/Gunilla

P S Har annars nästan slutat läsa kommentarerna på just Bildts blogg – alltför utflippade diskussioner, för det mesta, tyvärr. Varför han nog inte behöver oroa sig för den pågående förundersökningen kan man läsa hos Blogge Bloggelito.

Harlem, midsommardagen

/Gunilla

Ibland går det nog väl snabbt

NEW YORK Mer krypskytte mot "googlarnas" (a k a webbreportrarnas) glada kår! Tidigare försök: se här, här och inte minst här och här.

Tack vare denna fina blogg hittade jag två exempel i samma lilla text på hur tokigt det kan bli när man distansskriver (eller skriver utan att ha koll, oberoende av var man befinner sig).

På svd.se står att läsa om hur Hillary Clinton valt kampanjlåt med hjälp av sina supportrar. Men hela poängen går förlorad, eftersom reportern inte alls får med att filmsnutten som spelats in för att presentera resultatet av det hela rakt av är en parafras på sista avsnittet av Sopranos. Förutom att det är själva den dramaturgiska idén är det ju högst relevant information för alla Sopranos-diggare i Sverige.

Ofrivillig komik också i meningen: "Scenen som utspelar sig i makarna Clintons kök inleds med att maken och den förre presidenten Bill Clinton kommer in i köket." För alla som någonsin sett Sopranos, Sex and the City eller Seinfeld ser ju genast på vilken stillbild från filmen som helst att det inte är ett kök utan en diner – närmare bestämt en diner i Mount Kisco/Westchester/nära Chappaqua där da Clintons bor. Eller "en typisk amerikansk restaurang" som det står i DN:s mer initierade text.
Och tittar man på den korta filmsnutten, som exempelvis finns på Hillary Clintons hemsida och varar kanske en minut, framgår det ju verkligen att det är en diner – komplett med jukebox, bås och en massa andra gäster – och inte ett privat kök som filmen är inspelad i.

Men på webbredaktioner finns, enligt min fördom om dem, kanske inte alltid en minut eller två till buds för att kolla på politisk reklamfilm, även om man skriver om den.

/Gunilla
som själv tyvärr aldrig sett Sopranos alls och inte heller har någon koll (men som kanske inte skulle undgå att hitta referenserna dit, i alla texter om Clintons film)

Battery Park, den 22 juni 2007

NEW YORK De tre senaste åren har jag firat midsommar i Battery Park, som ligger på sydvästra Manhattan (i närheten av platsen där man tar båten till Ellis Island; på gångavstånd från Ground Zero).
Första gången var 2005. Då var det en fin dag, men ett kort firande för min del eftersom jag samma kväll skulle flyga till Denver för att bevaka Annika Sörenstams tävlande i US Open.
Andra gången var i fjol, då var stämningen inte på topp eftersom Sverige åkt på storstryk i fotbolls-VM (Tysklandsmatchen var väl den dagen?) och eftersom det regnade. (Uppdatering, 8 juli: Jag mindes lite fel! Se kommentarfältet!)
I år var det strålande väder. Detta måste vara ett av de största midsommarfirandena alla kategorier! Min medspanare Emil gissade på att där fanns 700 besökare, men jag tippar snarare på 2 000. (Som erfaren musikfestivalbesökare är han bergis mycket bättre än jag på att uppskatta folkmassor.)
Festligt, folkligt och fullsatt, med hela kittet av blomsterkransar, folkdräkter och fiolmusik. Men ändå en cool, avslappnad sommarstämning à la New York. Väldigt många av sta'ns svenskar i precis alla åldrar är där – Wall Street-hajarna, au pair-tjejerna, diplomaterna, konstnärerna, familjerna, folk som bott i USA i decennier och blivit tämligen amerikaniserade och så vidare. Många kommer med seriösa picknickkorgar, fulla av sillinläggningar och jordgubbar (och en och annan snapsplunta). För den som orkar köa finns stånd där Manhattans svenskrestauranger, med Good World i spetsen, säljer mat.
Med tiden har ryktet om det svenska midsommarfirandet spritt sig, så det lockar numera en hel del turister och New Yorkbor från alla möjliga länder. Min kompis Anna, som jobbar på FN, tog med sig kolleger från bland annat Tjeckien, Pakistan och Swaziland – och de tycker det är fantastiskt fint.
En ficka av intensivt firad midsommar, alltså, med Financial Districts skyskrapor åt ena hållet, och Frihetsgudinnan, Ellis Island och Jersey City åt det andra. (Frihetsgudinnan syns, mycket liten dock, på andra sidan vattnet till höger på den översta bilden.)
Efteråt fortsatte vi till den första festen hemma hos någon jag varit på på evigheter – hemma hos en svensk inredningsarkitekt med en fin liten tvåa ett kvarter söder om Ground Zero och en husgemensam takterrass. Jordgubbspaj, fick vi!

/Gunilla

Där det galna är konst

NEW YORK Häromveckan skrev jag om inflationen i googlare–a k a webbreportrar-med-bildbylines-som-mest-skriver-rewrites.

Men kanske borde jag ha skrivit googlare–a k a webbreportrar-med- bildbylines-som-skriver-rewrites-med-tvivelaktiga-källor?

OK att kvällstidningar innehåller en hel del så kallade rewrites med information från amerikanska tidningar och nyhetsbyråer, OK för att just detta ämne kanske inte förtjänar resurser till eget fältarbete – men att rewrita och citera danska Ekstrabladet för en text som handlar om New York? (Ekstrabladets information tycks komma från AP:s bildbyrå som levererat fotografierna.)

Vet inte varför jag ens bryr mig om det här, som om det egentligen spelade någon roll.

/Gunilla

P S Här är förresten en skön kvällstidningsstory..! Vill ju inte att ni ska tro att jag saknar humor och förmåga att uppskatta smaskiga AB-/Expressenstories. (Har förresten själv skrivit artiklar för båda tidningarna som jag är mycket stolt över.) Det är bara det att jag är lite gammaldags och inte förstår det här med att inte sträva efter egna källor och förstahandsinformation. Ett webb-journalistikfenomen, väl, snarare än ett kvällstidnings-dito.

Monomani – L-gate (Lundabetygen)

NEW YORK Häromdagen skrev jag ju om Sven Otto Littorins c-uppsats på ekonomlinjen i Lund, och att den fick betyget VG, väl godkänt. (Studierna bedrivna i huvudsak 1988–91, uppsatsen klar i juni 1993. Uppdatering 22/6: Det är naturligtvis vansinnigt fånigt av Expressen att göra en grej av detta. I ett CV är det helt OK att skriva de år man de facto bedrev studier, oavsett senare kompletteringar, sedan får man lägga till det årtal då man blir klar med sin examen – om man blir det...)

Hade då tänkt lägga upp det s k Ladok-utdraget också, men kom först nu på hur jag skulle göra. Så om någon är intresserad...även om storyn vid det här laget är lite överspelad.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Uppdatering (5 juli): Här låg tidigare två sidor Ladokutdrag med Littorins betyg från Lunds universitet. Som en kommentator påpekade är det knappast förenligt med PUL – eller ens i publicistiskt syfte särskilt klokt, kan jag tillägga – att lägga ut någons personnummer på nätet på det viset. Hade inte tänkt på det, eftersom jag inte ens behövde personnumret för att få ut handlingen. Men eftersom jag inte vet hur jag ska "stryka över" personnumret i filen så tar jag istället bort betygen! De har väl spelat ut sin roll vid det här laget.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Här kan ni se affärsplanen (?) från New York som blev Lurifax University-examensarbete i brevlådan. Oklart om den skulle ha fått VG i Lund, kanske inte.

Universitetet i sig har som jag skrev igår dunstat från nätet – undrar faktiskt varför?! Kan inte undanhålla er Bultens i Bo kommentar om detta (mina fetstilningar av de mest komiska poängerna):

[Fairfax University] utnyttjade verkligen inte att man några dagar hade en svensk regeringsföreträdare som hyllade kvalitén hos sitt universitet. Tvärtom, istället för att i reklamsyfte länka till svenska regeringens hemsida valde man att (---) [deleta] hela universitetet. Bort från internet, finns inte mer, har aldrig funnits.

Därmed har alla personer som likt Sven Otto slitit (och betalat) för att få ihop en examen numer inte ens har en hemsida på internet att styrka existensen av sin läroplats med. Naturligtvis bör dessa vända sig till Caymanöarnas konsumentverk för att få pengarna tillbaka nu när deras dyrköpta examina har blivit helt värdelösa (i den mån de inte var det förut).

Bevare mig för att någon skulle få för sig att lägga upp mina examensarbeten någonstans... Fast tyvärr existerar de flesta av dem inte ens, annat än som jättebra idéer och halvfärdiga arbeten i datorn! (Ett om kinesiska konstnärers syn på mänskliga rättigheter, civilsamhället och demokratiseringsprocesser; ett om Italiens arbete för att accepteras som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd; ett om Amerika-bilden i Cesare Paveses roman Månen och eldarna. Det förstnämnda kanske jag totar ihop en vacker dag, men det kräver en massa fältarbete i Peking.)

Jag har alltså lyckats få ihop flera hundra poäng och två akademiska examina utan att skriva någon c-uppsats (däremot flera finfina b-uppsatser). På SIPA skrev man inget examensarbete alls, och på JMK valde jag att istället för en uppsats göra en reportageresa till Australien (examenskurs i utrikesjournalistik). De texter jag skrev då, i slutet av 1996, skulle absolut inte hålla för offentliggörande ... nu 11 år senare. Ärligt talat gled jag mest omkring i Australien. Så jag har full förståelse för Sven Otto Littorins tvekan för det där med offentliggörande.

Kolla gärna på detta webbklipp – fem minuters underhållning från SVT, där Littorin ger ett ickesvar på frågan om ifall han har en akademisk examen eller ej, förklarar att han inte bor i Oregon, och vägrar säga ifall han tycker att det vore en merit om en arbetssökande till Arbetsmarknadsdepartementet har en examen från Fairfax University. Vill ni inte kolla på klippet kan ni läsa vissa godbitar här. (Förresten, hur kommer det sig att 85 procent av alla SVT- och SR-journalister är män i 30/40-årsåldern med glasögon och rakad hjässa?)

Nu dags att göra något vettigare än att skriva mer om detta – sova!

/Gunilla

P S I flera dagar har jag grubblat över vilka som kan tänkas ligga bakom Friktion, och efterlyst information genom olika bloggkommentarer utan att få hjälp. Men Neo är på gång med ett avslöjande...

Coverstory om Borlänge – New York – världen

NEW YORK Idag kan ni kolla in Svenska Dagbladets kulturdel. Jag skriver om amerikanska World Monuments Fund, och om kulturminnesvård runtom i världen. Sid 1+ 6 + 7.

Uppdatering: Nu finns artiklarna även på nätet, liksom massor av bilder! Här kan ni läsa om byggnadsminnen runtom i världen och World Monuments Watch-listan, och här finns den svenska vinkeln.

/Gunilla

MBA till katt, och andra bluffdiplomsberättelser

NEW YORK Nu har jag skrivit en liten text om fuskdiplomens utbredning i USA, utskickad till landets samtliga nyhetsredaktioner genom TT:s försorg.

Fattar inte att kontrollen är så dålig i detta jätteland med alla dess bra och dåliga skolor! Som jag skriver i artikeln så hittade revisionsmyndigheterna blott genom ett stickprov omkring 500 anställda på några få myndigheter och departement med skumma diplom.

Undrar hur många man skulle hitta i Unmikistan... Säkert en hel del, med tanke på att FN formellt är rätt noga med att kräva examina, och med tanke på att löneincitamenten är så stora och kontrollen så liten.

När jag gjorde researchen till ovanlänkade text förvånades jag över att cheferna i till exempel Pentagon inte verkade tycka att det spelade någon roll att somliga visat sig ha bluffdiplom. De hänvisade till att personerna ändå fått jobbet på personliga förtjänster och andra meriter, eller att de varit i god tro när de genomgått utbildningen. "We don't consider it an issue", sade de till exempel på Pentagon, apropå Charles Abell som jag tog som exempel. Alltså ungefär som Fredrik Reinfeldt sade om Sven Otto Littorins examen.

Det vill säga, det ska väldigt mycket till för att Littorin ska hamna i finkan även om han åker till USA, som Expressen antyder idag... Kontrollen är alltså inte särskilt hård här. Och det är med andra ord inte bara Rosenbad som tycker det är OK att ha tveksamma meriter på sin hemsida, utan även Vita huset!

Se bara här, där Abell (som numera lämnat Pentagon och lär jobba på Capitol Hill) presenteras med sin examen från "Columbus University" (renommésnyltning från mitt eget alma mater, Columbia University).

Denne Charles Abell råkar vara bidragsgivare till flera republikaners valkampanjer, se en förteckning här (och notera namnet på hans hemort i Virginia...även om det är pure coincidence) och ett argt blogginlägg om dessa donationer i relation till Kalle Anka-examina här.

Tyvärr är det kanske så att de här skumma skolorna riskerar att bli en genväg inte enbart för dem som köpt deras diplom, utan även för organisationer där man gärna vill ha in en viss person (till exempel en donator) på ett visst jobb. Krävs ändå Mastersexamen för en viss post? Ja, då är det lätt att fixa – och snabbt! Låter väl som något för Unmikistan...

Har hittat lite skojiga länkar om bluffskolor och brevlådeuniversitet, både genom eget googlande och kommentarer på olika bloggar. Lägger upp dem här lite vartefter så småningom – om ni orkar läsa mer, vill säga.

Fast visst är det trist för att all information om sådana här skolor helt underminerar ryktet för de cirka 100 godkända/ackrediterade amerikanska nätuniversitet som faktiskt finns och som har massor av seriösa studenter!

Nu ska jag kila ner till New York Foreign Press Centre och avskedsmingla med "mitt" pressråd som nu flyttar till amerikanska konsulatet i Rio de Janeiro.

/Gunilla


MBA-examen till katt
och andra bonuslänkar om bluffuniversitet

• Reason Onlines artikel om Laura Callahan, som jag tagit mycket information från till TT-artikeln (notera varifrån Google-annonserna intill artikeln i Reason kommer...)

• Häromåret var det en skojarskola, Trinity Southern University, som gav en MBA-examen till – en katt!
Tyvärr, för skolan, så var kattens ägare distriktsåklagare och hon stämde genast ägarna. Skolan finns inte längre... Men man kan läsa om det hela här.

• Yale Daily News, skojig artikel i studenttidning; skribenten gör en ironisk rankning av de bästa bluffuniversiteten (en parafras på de viktiga amerikanska elituniversitetsrankningarna). Rekommenderas!
Här får man bland annat lära sig att snubben som skrev "Män är från Mars; kvinnor från Venus" har en examen från "Columbia Pacific University". Det förklarar väl en hel del..?!

• Så här såg Fairfax University hemsida ut år 2000. Puh, lite mer seriöst än så som den såg ut häromdagen, i alla fall. Men med samma text, såvitt jag kan se! Sajten för 1997 finns inte kvar – och OJ! Inte den som fungerade så sent som igår heller. Littoringate har fått sajten att upphöra! (Men den kan ses här). (Via Friktion.)

• Här kan man se en lista med Fairfax Universitys lärarlag modell år 2000. Inte konstigt om Littorin blev imponerad! (Via Friktion, såklart.)

• En co-alumna till Sven Otto Littorin finns på Malta, rapporterar Malta Today (mina fetstilningar):

With her stunning looks and a curriculum vitae that would make any other 28-year-old turn green with envy, digital theatre organ player Claire Angele Baluci is living proof that nowadays, women can have it all and more. Winner of both 1998 and 1999 European Organ Championships and deemed as one of Europe’s finest organists by various critics – Baluci is finalising her third Doctoral degree in Music at Fairfax University in the United States. And she also has time to star in a concert for the children of Africa “Project Africa-Il Respiro del Mondo 3”.

(Googlat här, tips från kommentatorn "Snart riktig civilingenjör" hos Friktion.)

Uppdatering 23/6: Ny Teknik skrev om köpta doktorsexamina 2000, och berättade även om en företagsam libanesisk tjej som lyckades bli Årets entreprenör i Tyskland men dessvärre avslöjades som falsk doktor. Missa inte bilden på "Brentwick Universitys" "campus" på den första länken!
Se även Ny Tekniks artiklar i samma ämne 2005, sedan en rådgivare till irländska regeringen sparkats på grund av en falsk doktorsexamen: här och här. Har ett vagt minne av att jag läste de texterna då...
Notera referatet av Irish Times: "...regeringen kan inte nära en bluffmakare som underminerar förtroendet för akademisk kompetens vid sin barm" och Ny Teknik-reportern Kaianders Semplers egen slutsats: "De flesta som blivit avslöjade har inte använt sina titlar för att göra karriär. Tvärtom. De har redan gjort karriär och velat skaffa sig en passande bakgrund till sina höga positioner."

Till sist, Leffe – i kommentarfältet hos Friktion finns en liten debatt om hur luddigt MBA-begreppet är!

Alla dessa communities (uppdaterat)

NEW YORK De senaste veckorna har jag fått inbjudningar från diverse bekanta i Berlin, Jakarta och Ulaanbaatar (japp!) att gå med i Linkedin, Friendster respektive Tapped. För att inte tala om MySpace.
Jag fattar poängen, "six degrees"-tänkandet och nätverksekonomin och allt det där, eller vad gäller Friendster uttryckt så här:

By joining Friendster, you can reconnect with old friends, meet new friends, start a blog, build a custom profile, keep track of birthdays, and so much more! You can even stay in touch if you move away, switch email addresses, or lose your mobile phone.

Ibland betraktar jag ändå inbjudningarna som spam och slänger dem; ibland registrerar jag mig snällt (om det nu gör avsändaren glad) men använder jag senare alla dessa olika nätverk? Nej. Är det någon som gör det (utom MySpace)? Det blir liksom bara ännu ett sätt att inte umgås. Vore ju kul om alla dessa bekanta runtom i världen skickade några hälsningsrader i ett mail, åtminstone. Fast kanske ska jag vara glad att de alls tänkte på mig, när de ville fylla på sina digitala kompislistor.

Detta inlägg skrev ursprungligen den 17 maj. Men nu uppdaterar jag det till dagens datum, eftersom jag plötsligt upptäckte att jag i rask takt lagt till tre uppdateringar – bara idag!

Uppdatering I: Oj, de senaste veckorna har jag fått massvis av inbjudningar (nåja, kanske fyra) till framför allt LinkedIn. Vad har hänt? Kanske någon slags kritisk massa som uppnåtts. Antar att jag missar nå'nting... ;-)

Uppdatering II: En läsare tipsar om Erik Stattins förklaring till varför LinkedIn-inbjudningar och liknande går i vågor.

Uppdatering III: ...och en annan kompis skickar ett meddelande på Skype och frågar om jag är med i Facebook... Puh!

Uppdatering IV: OK, jag inser att det är många miljoner människor som "gör det". Och det var roligt att se vad gamla bekantas bekanta gör, när jag kollade på LinkedIn idag – och jag kan tänka mig att det är ännu skojigare genom Facebook.
Sina vänner håller man ju ofta kontakt med ändå, men med deras vänner är en annan sak. Det blir bara lite mycket med alla dessa communities... Tanken med bloggen var att bara ha ett enda, men jag inser att det inte längre funkar!

/Gunilla

Lite mer L-Gate: Littorin fick VG i Lund

NEW YORK Igår insåg jag att jag blivit hjärtligt trött på allt vad Littorin och skumma diplom och bloggdrev heter – klar överdos.

Men vad som fångade mig med hela denna soppa är helt klart den Pandoras box som öppnade sig för mig, när jag upptäckte vilken enorm business detta med brevlådeuniversitet är! Och hur många de är! Någonstans på detta forum påstod någon (kanske John Bear?) att han listat drygt 2 000.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt intresserad av utbildningsfrågor och trodde att jag hade bra koll på skolor och universitet av olika slag. Jag rör mig ju på nätet en hel del, samt har fått min beskärda del av spam om billiga examensdiplom genom tiderna.
Men jag har ju aldrig klickat mig vidare till de skumma skolorna, och heller aldrig sett artiklar om "diploma mills" – de har inte alls varit på min radar. Därför spännande att dyka ner i soppan – och stort nyhetsvärde, såklart, att den främste företrädaren för svensk arbetsmarknadspolitik sett dem som en framkomlig genväg.

Visst kan man hävda att Littorin varit i god tro, aningslös och låtit sig luras – men som jag antydde i en kommentar igår tror jag att han visste exakt vad han gjorde. Hey, han var 30 år när han anlitade Lurifax-universitetet, och jobbade heltid på en PR-firma i New York med krishantering för Astra. Självklart visste han vad han betalade en massa pengar för (och vad han inte betalade för...).

Se för övrigt denna kommentar hos Friktion! Och detta inhopp rakt in i den svenska debatten från Oregon hos Expressen (som också, till skillnad från mig, lyckats få tag på diploma mill-gurun John Bear).

Nu ska jag faktiskt skriva en liten nyhetstext, en variant på ett tidigare blogginlägg – inte om Littorin alls, utan om USA och examina. Borde gå snabbt att få ihop, efter all denna uppvärmning.

Här kommer lite fakta som jag tagit reda på, men som jag inte ska använda i några artiklar. Kanske kan vara av intresse för andra...

• Sven Otto Littorin fick betyget "väl godkänt" för sin c-uppsats i nationalekonomi. Uppsatsen betygsregistrerades på Lunds universitet den 10 juni 1993. (Som tidigare meddelats har han klarat av 115 poäng, varav 100 på avslutade kurser. Betygen är en blandning av G och VG.)

• Sven Otto Littorin jobbade heltid på Kreab/Strategy XXI i New York (bland annat med PR för Astra som då var i blåsväder sedan företagets svenske USA-chef anklagats för sexuella trakasserier). Jag talade igår med hans chef där, Harriet Mouchly-Weiss, som verkar vara en förtjusande dam som inte förstod varför Sven Otto hamnat i blåsväder. Hon sade att företaget "uppmuntrade anställda att studera", men verkade inte ha någon direkt koll på just dessa så kallade studier. Hon hänvisade alla frågor till Peje Emilsson på Kreab i Stockholm (vad jag sett har ingen ringt honom – vad han nu skulle säga).
Vsst hade det vorit roligt att dra ner till Strategys kontor på Madison Avenue och kolla om påståenderna om att "uppsatsen" skrivits av andra på Kreabkontoret kunde stämma. Men det är väl lite av en återvändsgränd vid det här laget... Jag tycker ju att det intressanta nu är regeringens syn på icke ackrediterade utbildningar. Men det skrivs det mycket om på andra håll.

Nu till grottekvarnen (the writing mill)!

Uppdatering I: This just in! Friktion publicerar Littorins "abstract". Ska genast kolla. Uppenbarligen finns läckor (före detta kolleger på Kreab?) som tycker att alla stenar inte vänts på...

Uppdatering II: Nu har jag har skummat texten. Tja, så uselt var det väl inte. Inte helt seriöst att skriva om det företag man jobbar för, men värre exempel på brevlådeuniversitetsexamensarbeten har jag läst om de senaste dagarna (nämligen sju sidors-uppsatser). Mitt icke-existerande förtroende för Fairfax University är ändå fortsatt orubbat!

/Gunilla

Fem stjärnor till Aktuellt

NEW YORK Tack vare att Peter tipsade mig om kvällens Aktuellt i en kommentar såg jag reportaget om barnhemsbarnen i Irak, som toppade (inledde) sändningen. Måste säga att jag tycker det var otroligt välgjort.

Nyhetsinslag i TV är inte alltid rätt form för att vara komplex, men i detta inslag lyckades reportern och redigeraren Stina Blomgren vara just komplex och få med många olika dimensioner av verkligheten på en och samma gång.
Inslaget handlade i grunden om vanskötta barnhemsbarn i Bagdad, som CBS kommit över bilder på och distribuerat till andra medier. Men Stina/Aktuellt lyckades med att både berätta om barnens (bara pojkar, tror jag?) fruktansvärda situation och problematisera om varför bilderna kommer ut (det vill säga att de tagits av amerikanska soldater och distribueras av en armé i behov av bättre PR) och hur fotografier används som propaganda i krig.
Inte blev det sämre av att min Irakkommentator-favorit Salam Karam var med i studion efteråt och berättade om varför människors empati avtrubbas i det permanenta krigstillstånd de befinner sig i i Bagdad.

Det här var Aktuellts fördjupande och kontextuella nyhetsjournalistik när den är som bäst.

/Gunilla

P S Transparens: Stina Blomgren gick en termin före mig på JMK, vi spelade i samma basketförening (ej samma lag) någon gång i början på 80-talet – och vi frilansar båda sporadiskt för Fokus. Hon är en bekant som jag nog skulle växla några ord med på gatan om vi möttes. Men jag känner henne inte direkt.

Paus i L-gate

NEW YORK Det är himla varmt och lite kvavt i New York och jag orkar visst aldrig göra något vettigt. Har skickat iväg så himla många reportage-, artikel- och nyhetsuppslag till några olika redaktioner på sistone – som de antingen inte varit intresserade av eller inte haft plats för. Och eftersom det i regel handlar om klockrena, allmänintressanta, egenvinklade, aktuella, icke-obskyra samt i förekommande fall väldigt bildmässiga grejer känns det en aning bittert. Typ, vad gör jag egentligen här i sta'n då, om ingen är intresserad av min journalistik?!

Men det där går som ni vet i vågor. Varannan dag ska jag bli relationship manager inom private banking, varannan dag känner jag mig som 2000-talets Tintin.

Skulle gärna lägga ut mina ratade idéer här ibland, för allmän bedömning och för transparensens skull. Men det funkar ju inte! Det blir ju bara intressant att publicera artikelförslag i relation till vem/vilka som ratat dem, och det är ingen bra strategi att hänga ut redaktörerna på den punkten (även om jag skulle vilja).
Dessutom hoppas jag ofta på att ändå lyckas sälja idéerna någonstans någongång och är inte riktigt redo att offentliggöra dem innan jag vet att det verkligen är kört.
Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att idéerna är så bra så bra! Ibland smyger jag ju in något liten redaktörsmotivering här...

Nu ska jag ta itu med de många artikeluppslag som jag faktiskt har insålda. Det är förresten konstant omkring tio stycken, give or take some, och jag borde nog fokusera mer på det trekvartsfulla glaset än på det tomma.

/Gunilla

Bubblandet om Littorin fortsätter

NEW YORK SvD:s flinka webbreporter Alexandra Hernadi har skrivit en intressant artikel om att bloggvärlden vunnit mark efter rapporteringen om Sven Otto Littorins "MBA-examen".

Det stämmer ju bra. Men jag tycker att det inte handlar enbart om att en blogg, Friktion, gjorde ett scoop och huruvida medier gett Friktion credit eller ej – utan framför allt om att olika bloggare hela tiden varit steget före med att förstå vad avslöjandet handlat om, medan medier som exempelvis Aftonbladet snarare missförstått grejen.

/Gunilla

Läs Högskoleverkets rapport!

NEW YORK Som ni märker har jag svårt att släppa det här med Littorin-gate...

Ni får gärna tolka det som en kombination av flyktbeteende/prokrastinering, samt fullkomlig fixering vid akademiska poäng (själv har jag alldeles för många).

Och jag skulle ju hellre skriva om FN och Sudan eller nå't, men så blir det nog inte idag heller. Oh, well. Är det bloggdrev så är det – men ovanligt motiverat, tycker jag.

Jag vill rekommendera alla läsning av Högskoleverkets rapport om bluffexamina, som åberopats här och var i debatten (minns inte var jag såg det först och kan inte ge cred). Rapporten kom 2005, och kan laddas ned här. Titeln är "Bluffuniversitet och falska examensbevis", och rapportförfattarna heter Erik Johansson och Henrik Hansson.

Framför allt borde statsminister Fredrik Reinfeldt läsa den, och kanske ta tillbaka sitt dumma uttalande om att han "är nöjd" Sven Otto Littorins förklaring.

Här gås cornflakespaket-universitetens tvivelaktiga verksamhet och marknadsföring igenom på ett snabbläst och överskådligt vis! Jag fick bland annat lära mig att svenska universitets diplom gärna förfalskas, för att originalen inte alltid görs på kvalitetspapper och därför är lätta att efterapa.

Värt att notera att väldigt många av de webbadresser som rapporten anger redan nu – två år senare – blivit inaktuella... "Nobel University" – ett amerikanskt-koreanskt bluffuniversitet med domänhemvist i Stilla havet – finns t ex inte på http://www.nobel.ac utan på http://www.nobelu.ac.

För er som inte orkar ladda ned och läsa kommer här ett par godbitar:

För några år sedan ansågs inte bluffuniversitet och deras falska examensbevis vara något problem. Detta har dock förändrats och idag finns det i Sverige exempel på hur falska examensbevis används och utnyttjas för att vinna fördelar till och med av lärare och forskare inom universitet och högskolor. I vilken omfattning de falska examensbevisen cirkulerar i övriga samhället känner inte Högskoleverket till, men en gissning är att problemet där är ännu större eftersom riskerna att upptäckas är små och arbetsgivarnas [jfr Reinfeldt/GK] medvetenhet om bluffuniversitet torde vara låg.

(– – –)

År 1996 fick Högskoleverket en förfrågan från Ungern gällande ett doktorsdiplom (Doctor in Economical Sociology) utfärdat av The Interntional Cultural Academy med en adress till Celeste Institute i Vällingby utanför Stockholm. Enligt institutets president, som då var bosatt i Sverige, utfärdades doktorsdiplom till utländska medborgare i påstått samarbete med en icke-existerande högskola i Budapest samt FN:s fredsuniversitet. Enligt Patent- och registreringsverket var Celeste Institute AB vid tidpunkten registrerat för verksamhet inom området ”skönhet och hälsovård”. Högskoleverket polisanmälde ärendet och en förundersökning mot Celeste Institute AB inleddes men lades ned 1997.

/Gunilla

Allvarligt

NEW YORK

"Skulle en sådan här person få en offentlig tjänst är det allvarligt".

Högskoleverkets kanslichef Lennart Ståhle om personer som köpt examina på exempelvis Fairfax University, Studio Ett alldeles nyss.

Uppdatering I: Bloggen Subjektiv samt Neos blogg konstaterar att det här med tvivelaktiga examina och distansundervisning en masse trots allt inte är något annat än en finfin svensk affärsidé. Suck... Jag ger upp!

Uppdatering II: Jag har föreslagit två olika redaktioner att få skriva en uppföljning på detta, och tyvärr märkligt nog inte fått något svar från den ena.
Den andra svarade dock föredömligt snabbt och trevligt, ett avslag med den klockrena motiveringen att de redan har ett i sammanhanget tungt och mycket intressant inlägg på gång i morgondagens tidning. Jag ska inte avslöja vem som skriver, varifrån eller med vilket perspektiv, men kan nog säga så mycket som att jag tror att det indirekt handlar om varför Littorins CV borde förbjudas. Så gör som jag och kasta er över Expressens Sidan 4 imorgon!

/Gunilla

P S Har någon ett bra förslag på översättning av diploma mill/degree mill?
Mill = bruk (t ex paper mill, textile mill, saw mill)
Men "diplombruk" låter ju lite konstigt.
Kan också översättas med fabrik/industri, "diplomfabrik" kanske..? Låter lite som utbildningsfabrik, som väl brukar användas om de flesta vanliga universitet sedan lång tid tillbaka...
Jag söker alltså ett alternativ till ord som "bluffuniversitet", för att visa att det inte nödvändigtvis alltid handlar om bluffar utan väl så mycket om väldigt lågt ställda krav på förkunskaper och arbetsinsats.

Midsommar och små grodor

NEW YORK Ja, suck, det verkar ha blivit midsommar i Sverige redan. Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen inte heller kollat på Fairfax Universitys hemsida – det är alltså hur någon "uppfattar" sin "examen" som är avgörande? Men ackrediteringar sker ju för att andra (till exempel arbetsgivare) ska veta hur de ska "uppfatta" någons examen!

Jag känner mig själv lurad av Sven Otto Littorins CV, för jag vill minnas att jag i höstas blev åtminstone lite imponerad över att Sverige fick en arbetsmarknadsminister som faktiskt hade en MBA-examen från USA (tänkte dock inte så mycket på det då...).

Jag är fascinerad över att journalisterna på landets nyhetsredaktioner "don't riktigt get it" (till skillnad från många akademiskt skolade bloggare, till exempel Andreas Bergh).

Men var är de tunga akademiska företrädarna? De kan knappast tycka det är OK att regeringens arbetsmarknadspolitik företräds av en person som köpt sin examen.

Uppdatering: Bloggen Noteringar och dumheter har ett riktigt bra inlägg, som konstaterar att regeringen legitimerar oseriösa legitimationer. Citat:

Littorin kan hävda att förfarandet var ett misstag och att han uppfattat situationen fel. Dock borde han då genast lagt alla korten på bordet, bett om ursäkt och uttryckt en befogad oro över hur hans förfarande innebär en degradering av examenssystemets trovärdighet. Det har han inte gjort. Istället har Reinfelt uttryckt att han känner sig nöjd med svaren och gör därmed Littorins problem till regeringens.

/Gunilla

Mindre utrymme än Robbans rumpa

NEW YORK Oj, det sista av Maciej Zarembas Kosovo-reportage var det som berörde mig allra starkast. Berättelsen om hur de svenska soldaterna förstod hur viktigt det var att skydda de serbiska klostren, och om hur de drar på sig blå skoskydd när de stormat hus är fantastiskt stark – läsning anbefalles!
Så här skriver Zaremba:

Jag berättar om detta så utförligt eftersom i fosterlandets tidningar fick svenskarnas insats mindre utrymme än Robinson-Robbans blottade rumpa. Jag finner det vara en tidsbild. Håkansson tycker bara att det är egendomligt. Men kanske tror man i Sverige, säger han, att "FN-soldaterna delar ut dockor till barn och i övrigt främjar jämställdheten. Man blir nog mest generad av att se oss i vapen."

Bilden av ett Kosovo där byggnader sätts i brand och väpnade konflikter sker med rent medeltida metoder är verkligen nedslående, liksom den av ett Unmik med FN-vagabonder som bara vill berika sig själva.
Men Zaremba lyckas inte besvara sin retoriska fråga om varför svenskarna i Kosovo, av hans berättelse att döma, avviker så tydligt.

/Gunilla

Littorin är inte ensam

NEW YORK Det finns förstås en och annan amerikan som också köpt en examen från bluffuniversitet – även på regeringsnivå. Läs mer här.

Bara på försvarsdepartementet fanns för några år sedan över 200 personer med bluffexamina från så kallade diploma mills! Jag hittade några exempel hos Wikipedia, som berättar om "Hamilton University" i Wisconsin (numera Bahamas) där bland andra en högt uppsatt chef på Department of Homeland Security och en VD på Cessna "studerat" och "fått" examina.

De kan inte ha haft det alltför svettigt. Enligt Wikipedia var kravet för att få en examen att svara på några frågor och skriva en uppsats à cirka sju sidor.

DHS-chefen fick avgå från sin post. Det kommer Littorin också att tvingas göra. Sorry.

/Gunilla

¿Valideringsuniversitet, que?

NEW YORK Om jag vore docent i statsvetenskap (vilket jag förvisso aldrig kommer att bli, har 90 poäng vid statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet men har – ännu – inte lyckats tota ihop min c-uppsats i denna förnämliga disciplin!) skulle jag faktiskt akta mig för att lansera begrepp som "valideringsuniversitet", "översättningsexamen" och "kvalificeringspapper". Verkar inte helt seriöst.

Men det är ju generöst av Stig Björn Ljunggren att han ger Sven Otto Littorin "the benefit of the doubt" och utgår från att dennes version är den riktiga – tillsvidare. (Uppdatering: han är tydligen ej docent, men fil d:r.)

Vore intressant att få veta om det faktiskt existerar något som skulle kunna kallas "valideringsuniversitet" i USA och som inte är en oseriös diploma mill/degree mill. Man behöver inte klicka runt många minuter på Fairfax' hemsida för att inse graden av oseriositet. Det kan inte Ljunggren ha gjort.

Kanske finns någon institution i USA som likt svenska Högskoleverket validerar utländska examina? (Läs här om hur HSV gör det; de utfärdar dokument som i korthet presenterar en översättning/förklaring av vad en examen innehåller och vad den motsvarar i Sverige – utan kostnad.) Jag har inte haft möjlighet att leta fram något sådant. Men jag har hittat uppgifter om amerikanska diploma mills som säljer examina till den som kan lämna in svar på några frågor och en uppsats på sisådär sju (7) sidor...

I en kommentar hos Politikerbloggen ger Stig Björn Ljunggren återigen Littorin "the benefit of the doubt":

Men vet vi att det är en bluffexamen han har? Vad vi vet är att det inte är ett etablerat universitet, men det behöver ju inte innebära att det är totalt skojjeri.
Det finns en möjlighet att han har någon slags valideringsexamen, alltså fått sina meriter översatta till ungefär vad de skulle motsvara i en “vanlig” examen, något som de etablerade institutionerna, “de tunga akademikerna”, naturligtvis ogillar därför att det hotar deras privilegium att ensamma få utfärda examina.

Ett icke etablerat universitet som inte är skojeri? Visst, det finns alltid en möjlighet till allting... Som sagt, hemsidan visar rätt tydligt att det dessvärre är frågan om totalt skojeri. Läs t ex här:

In terms of regulatory processes, the Institute has satisfied all government requirements in place at this time in Grand Cayman.

Nå'n som tror att verksamheten var mer seriös 1997 (då den huserade i Baton Rouge i Louisiana och inte på Cayman-öarna) då Littorin var "student" där?

De "tunga" och "etablerade institutionerna" är knappast ensamma om att få utfärda examina i USA. Det finns hundratals amerikanska universitet och högskolor (colleges) av skiftande kvalitet, som slåss om studenterna och deras kursavgifter och som har privilegiet att få utfärda examen. Ljunggrens argument om "hot" skulle kunna stå på ett av bluffuniversitetens egna hemsidor – kolla på hur Fairfax framställa sig som en underdog som utmanar traditionen.

Uppdatering: Denna intressanta artikel om hur man identifierar diploma mills berättar att mycket få amerikanska universitet sysslar med "valideringar" eller "översättningar" av en hel utbildning på Masters-nivå. Studenten kan i regel få tillgodogöra sig poäng för andra erfarenheter motsvarande ungefär en fjärdedel av ett progam.
Några undantag finns dock tydligen! Till exempel Thomas Edison State College, en institution i Trenton i New Jersey som är specialiserad på distansundervisning som utvärderar studenters erfarenheter: Prior Learning Assessment. Jämför gärna den processen med Fairfax' sida om samma sak. Denna sida listar ytterligare två exempel, i Connecticut respektive New York. Gemensamt för dessa tre är att de är godkända/ackrediterade av respektive delstatsmyndighet.

/Gunilla

P S Allt jag skriver om detta ska absolut bedömas utifrån att jag har ett intresse av att försvara min egen Masters-examen från den "tunga" och "etablerade" Ivy League-institutionen Columbia University (ej att förväxla med Columbia Pacific University eller Columbia State University, två "diploma mills"!).

Det kan vara intressant att veta att det inte var några problem att få vissa statsvetenskapliga kurser jag hade läst i Stockholm, och som jag ändå inte får plats med i en eventuell framtida exame, tillgodoräknad i min amerikanska examen.
Jag behövde bara lämna in litteraturlistor och kursbeskrivningar till studierektorn, för att visa att kurserna motsvarade Mastersnivå. Jag blev faktiskt förvånad hur lätt det gick att få kurserna validerade – eftersom skolan på så vis gick miste om motsvarande kursavgifter, det vill säga tusentals dollar. Kändes alltså inte som om skolan var överdrivet månande om sitt privilegium... (Kan annars säga mycket om amerikanska universitet som "cash cows"!)

Friktions köttben var verkligen saftigt

NEW YORK Nu har det skrivits och bloggats så mycket som uppdaterat Friktions scoop om arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins "examen", som jag skrev om tidigare idag. Tror inte jag kommer att hitta så mycket mer att tillägga.

Friktion själva är dock inte nöjda, utan anbefaller inkompetenta journalister – och oppositionen – till mer arbete. Och visst kan man hålla med dem.
Pinsamt att många reportrar och kommentatorer tillät Littorin "the benefit of doubt", fastän det tar blott en minuts surfande på universitetets hemsida att konstatera att detta är ruffel och båg rakt igenom. Pinsamt också att en och annan tolkat det som att Fairfax hade haft men förlorat examinationsrätt, fastän Friktion gjorde klart att de inte kommit längre än att ansöka om detta och dra tillbaka ansökan.

En annan pinsam grej är ett enligt mig vanligt misstag i Sverige, nämligen att översätta MBA/amerikansk Master med svensk magisterexamen. Det är ju inte samma sak alls.
En magisterutbildning i Sverige har i regel varit ett påbyggnadsår på en fil kand-examen, då man bland annat skrivit en uppsats på d-nivå. En MBA-/Mastersutbildning behöver inte vara särskilt akademisk (men kan vara det) utan är i första hand en bred och kvalificerad utbildning som förbereder för avancerade yrken; en MBA är framför allt en ledarskapsutbildning. (Och i USA är den i princip nästan alltid två år. Seriösa MBA-utbildningar i Europa, t ex Handelshögskolans, kan vara ett år – men det blir naturligtvis inte samma sak.) (Uppdatering: den nya svenska examensordningen skiljer mycket riktigt på ettåriga magisterutbildningar och tvååriga Mastersutbildningar.)

Men det är inte så konstigt om journalisterna inte vet det eftersom de själva sällan har Masters-examina... ;-)

Synd att jag aldrig kom på tanken att intervjua Sven-Otto Littorin om "värdet av en MBA-examen" för Civilekonomen, som har ett sådant temanummer en gång per år! Det hade varit kul att höra vad han hade haft att säga i ämnet.
Tror dock inte att det hade gått att få en sådan intervju... Självklart hade Littorin aldrig tackat ja till den, i vetskap om att hans CV inte klarat minsta uppmärksamhet på den punkten.

Här kan ni läsa en massa artiklar jag skrev för Civilekonomen i fjol, om MBA-studier på ett riktigt universitet. Låt mig citera mig själv om varför man bör satsa på en MBA-examen:

Poängen med att läsa till en MBA är att få en kvalificerad ledarskapsutbildning, där man lär sig inte bara genom böcker och av föreläsare, utan även genom att ta del av de andra deltagarnas erfarenheter. Utbildningarna är praktiskt inriktade och fokuserar på beslutsfattande och omvärldsanalys.

Jämför med Littorins pinsamma förklaring (NB, min fetstils-markering):

– Jag läste in en master på distans, uppsatsen handlade om Kreabs etableringsstrategi i USA. Jag uppfattade det som en seriös utbildning eftersom jag faktiskt hade kontakt med en handledare.

Bortsett från hur oseriöst det är att ens ha med bluffuniversitet att göra – hur seriöst är det att välja skriva ett akademiskt arbete, som en uppsats ska vara, om det man själv jobbar med...

Har faktiskt försökt hitta lite egen information, genom diverse arkivsökningar som dock inte gav så mycket som jag hoppades och genom att maila till "universitetet" (som dock inte svarat).
Som frilansjournalist är det lite svårt att konkurrera i sådana här nyhetsrace, när man anar att halva reporterkåren i Stockholm redan är satt på uppgiften. Jag har dock en idé till en grej att kolla, som inte ens finns med i Friktions tipslista. Återkommer om det – mot förmodan – skulle leda nå'n vart!

En annan sak, som de inte tipsar om men som jag själv inte tänker kolla – varför inte undersöka hur hans studiemeriter från Lund egentligen ter sig?! Är ju bara att ringa Lunds universitets studieregister så får man ut de uppgifterna lätt som en plätt.

Ja, Friktions research lade verkligen upp en straffspark... Men jag antar att det dyker upp mera i allehanda medier imorgon.

Det är naturligtvis inte bara straffsparksläge för journalister, utan inte minst för satiriker, ståuppkomiker, skämttecknare och allehanda personer som gärna driver med regeringen. Se exempelvis Blogge Bloggelitos fina tyska diplom till ministern, Thomas Hartmans tips om titlar att köpa nu, och Approximations nålstick!

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag är glad att detta kom fram, så att Sven-Otto Littorins gav mig ett ansikte åt personer som köper diplom. Jag har alltid undrat vilka de är.

Och det vore intressant att höra varför Littorin, som ju hade kommit en bra bit i karriären redan han kom till New York, förklara varför just han tyckte sig behöva ett cornflakespakets-diplom.

Dessutom förväntar jag mig att Fredrik Reinfeldt säger något om varför det hittills i stort sett bara varit moderata ministrar som hamnat i rejält blåsväder.

Mitt tips: Littorin är inte längre arbetsmarknadsminister i övermorgon.

/Gunilla

Dagens Balkan

NEW YORK Har inte så mycket att säga i ämnet, utom detta som jag ändå tyckte förtjänade lite bloggande för er som råkar vara intresserade av Kosovo:

1) Carl Bildt kommenterar Maciej Zarembas artiklar. Essensen är väl ungefär "Unmik har inte fungerat tiptop, men så gott det gått givet omständigheterna".
Utrikesministern lovar dessutom återkomma och skriva mer (som jag tolkar det då inte blott som blogginlägg).

2) Jag var igår ute och roade mig med en kompis (som, off topic, råkar vara barndomskompis med Carl Bildts svåger, men det är bara anekdotisk trivia i sammanhanget) som jobbar som politisk rådgivare för OSSE i Skopje i Makedonien. Han berättade om hur lugnt läget är i Makedonien nu, för alla avvaktar vad som ska hända i Kosovo. Alltså, de makedonska albanerna ligger lågt för att inte komplicera läget utan låter Kosovo-frågan ha sin tid i rampljuset...
"Det är ett steg framåt och tre bakåt", sade han om den ekonomiska och politiska utvecklingen i Makedonien, som ändå ligger långt före Kosovos (10–15 års försprång).
Hans arbetsuppgift är att föra samtal med alla möjliga politiska aktörer i Makedonien, vilket måste vara extremt intressant. Senast hade han träffat diverse makedonska muslimer, en minoritet som inte accepteras av vare sig de makedonska ortodoxa eller de albanska muslimerna...och som sällan fått komma till tals, trots att det är den grupp som historiskt haft lättast att integreras med de andra.

Hmmm...kanske dags att dra tillbaka till Makedonien en vacker dag...typ snart. Jag har en gammal dröm, sedan jag såg den fantastiska filmen Innan regnet faller för många år sedan, om att vandra i de makedonska vilda bergen och övernatta i klostren.
Det var länge en helt mytisk och orealistisk idé för mig, men sedan jag varit i Makedonien två gånger för att hälsa på min kompis framstår den som mycket konkret och det naturliga sättet att dra dit en tredje gång!

/Gunilla