Privat meddelande till A/L

NEW YORK Alex/L eller vad du nu heter helst, hehe – snälla, kontakta mig! Jag hade dessvärre inte kvar vare sig mail eller Facebook-meddelande i datorn, så du får börja på ny kula. Sänd ett nytt mail, så kan vi hålla kontakt!
Det var kul att träffa dig, hoppas vi lyckas luska fram något spännande. ;-)
Jag glömde berätta det, men när du började prata med mig där vid bokhyllan var jag faktiskt ute efter en av alla de böcker det gäller – självaste urboken, det vill säga Gömda. (Fast den fanns inte, jag köpte James Joyce Odysseus för en dollar istället.)

(Sorry, alla andra, om detta låter kryptiskt...)

/Gunilla

Alternativ till brasan...

NEW YORK Jag ska skriva en kort grej om att kompostera i st'an. Men eftersom jag även vill kolla om Svenska kyrkan ska ha sin Valborgseld på Fifth Avenue eller någon annanstans – kanske på takterrassen? – så kanske jag går på maskkomposteringsverkstad i Brooklyn i helgen istället för på Upper West Side ikväll. ;-)

Uppdatering: Japp, det blir Brooklyn i helgen, åtminstone på lördag. Maskarna dyker upp på denna matpolitiska konferens, som gissningsvis är full av reportage- och intervjutips.

/Gunilla

Till huvudstaden

NEW YORK Min bedrövliga ekonomi förhindrar mig från att göra så värst många reportageresor just nu, det blir nog inget resande förrän kanske i höst – men nyss blev det klart att jag far till Washington på måndag. Över da'n eller nå't, vi får se om jag kan tänka ut något som tarvar längre närvaro.

Det hela blir en uppdaterad version av det jag gjorde där för två år sedan. Alltså, Carl Bildt och jag är liksom konstanterna (givet bilderna på dessa länkar), men SR:s Washingtonkorrespondent Thomas Nordegren är utbytt mot Ginna Lindberg, ambassadör Gunnar Lund har bytts ut mot Jonas Hafström och utrikesminister Condi Rice mot Hillary Clinton (och fotografen av den första bilden har tragiskt nog avlidit och är efterträdd även han).
Ska bli väldigt roligt – första gången jag är i huvudstaden sedan i början av november. Från Carl Bildts blogg:

Efter 101 dagar börjar den nya administrationen mera på allvar ta form - och det även om det återstår en del när det gäller kongressens godkännande av viktiga utnämningar.

Och vi har ju fått en mycket bra start på det transatlantiska samtalen - nu handlar det om att intensifiera det ytterligare.

Mitt mer officiella möte med utrikesminister Hillary Clinton - följt av en serie möten med den övriga ledningen på det amerikanska utrikesdepartementet - är först på måndag.

Efter ankomst och inkvartering blir det i kväll middag på den tjeckiska ambassaden med en serie av utrikespolitiska tyckare och tänkare från bägge sidor av Atlanten.

/Gunilla

Hotellromantik IV

NEW YORK Äntligen ett hotell som finns kvar och som jag verkligen bott på – hur mycket som helst. Jag tänker förstås på Hotell Oloffson, nummer två i ordningen här. Denna omgång klistermärken måste jag skaffa omgående.

/Gunilla

Magnoliafest på gården i Gamla stan

NEW YORK Hemma hos mig i Stockholm blommar magnolian ... och de har på senare år börjat ha gårdsfester till dess ära! Dem har jag tyvärr missat, har inte varit i Stockholm i april/maj på evigheters evigheter. Så jag får läsa Lars Epsteins blogg i DN istället.
Jag bor i det blå huset, som inte syns på bild men väl nämns i texten.
Vi har trevliga sensommar- och glöggfester också. Då brukar jag vara med.

/Gunilla

Hotellromantik III

NEW YORK Nu börjar det likna något! Av dessa hotell har jag faktiskt varit på ... ehum, bara i loungen/tesalongen på Pera Palace i Istanbul. Hotel New Yorker gick jag förbi så sent som i lördags. Men jag har varit i flera av dessa städer, jämfört med de afrikanska och sydamerikanska hotellen, åtminstone.
Etiketterna kommer alltså härifrån. Jag har börjat sätta några av dem på min dator...

/Gunilla

Höjden av optimism...

...måste vara att stå i Stockholms officiella bostadskö och hoppas på en lägenhet på Riddarholmen...



För den som inte närmare känner till Stockholm: Riddarholmen räknas till Gamla stan, och har just nu en enda (1) boende. Han är 93 år, och hans lägenhet kommer att kontoriseras – är det redan bestämt enligt denna DN-artikel.

Man är förstås hyfsat optimistisk om man hoppas på en hyresrätt på Skeppsholmen också.

/Gunilla

Hotellromantik II

NEW YORK Bugoyi Guest House i Kisenyi, det vore minsann något, det!

Av dessa städer har jag nog dessvärre bara varit i Accra och Kairo. (Och Kairo räknas knappt; jag måste vara världens enda Kairobesökare som inte sett pyramiderna, ens från luften.)

/Gunilla

Prettouttalande i PK:s årsbok

NEW YORK Jag figurerar i senaste upplagan av Publicistklubbens årsbok. Har själv inte sett den, men troligen står det något såsom nedan. Nu när jag läser det låter det himla självgott och pretto, menmen.

Jag försökte för övrigt styra in samtalet ännu mer på Gömda-debatten, apropå sanningen – men detta var i mitten av januari, och redaktör Maja Aase kunde nog aldrig ha trott att ämnet skulle vara aktuellt ännu tre månader senare.

Det kan man ju diskutera om det är! Men, jag tycker "alla" har sagt att "debatten är över" hur länge som helst. Inte bara Monsieur Guillou.
Jag försökte till exempel i januari sälja in en artikel om Monica Antonsson som så kallad "visslare" (whistle blower) till tre olika tidningar, men de tyckte att det inte längre skulle funka med timingen. Passion for Business ansåg som tur är ej sammalunda!

/Gunilla


Vad är problemet med sanningen och journalistiken, Gunilla Kinn , frilansjournalist och TT:s stringer i USA?
– Förvaltar inte medierna sitt förtroendekapital är resultatet inte längre journalistik: Journalistik bygger ju på att det som påstås är sant. Det finns en fara i att befinna sig i symbios med dem man skriver om, men jag hoppas att Liza Marklund-affären leder till en bra debatt om hur journalister förhåller sig till intervjupersoner och källor. Den har åtminstone fått mig att tänka på hur klockren Olle Stenholms devis var: "Sök sanningen! Var rättvis! Visa medkänsla!"

Vad måste bli bättre?
– Lyhörd journalistik utförd med empati och kunskap, och som kommer till rätta med missförhållanden, är fantastisk. Men reportrarna måste få mer tid att röra sig ute bland människor. Som frilansjournalist märker jag att redaktionerna ofta är som bubblor, styrda av pressmeddelanden, målgruppstänkande och mallade system. Webbgenererad journalistik tillför mycket, men det känns ibland som om den bedrivs på bekostnad av fältarbete.

Vad kan du göra för att förändra och förbättra journalistiken?
– Jag kan inte göra mycket mer än att jobba på med mitt eget: med så mycket originalrapportering och självständigt fältarbete med flera källor som det är möjligt. För transparensens skull bloggar jag rätt mycket om medier i allmänhet och om mina egna metoder i synnerhet. Det är lite folkbildning över det.

Mat vid datorn: dagens Dagobert

NEW YORK Jag kom på att jag kunde göra en smörgås till lunch, det sker alltför sällan. Kunde John Montagu, den fjärde jarlen av Sandwich, så kan väl jag. Det blev: pestobestruket, rostat kumminbröd med russin; kallnat, stekt kycklingbröst; färska tomater, strimlad rödlök, färsk koriander och ricottaost; apelsinjuice och (som efterrätt) Dajm.
Vad åt ni till lunch (eller middag)?
Jag tycker för övrigt att det är lite roligt att skriva om saker jag äter här, för att liksom leva upp till folks värsta fördomar om vad som står i bloggar.

/Gunilla

Hotellromantik I

NEW YORK Lite bättre bild än den jag hade häromdagen, då med mina egenhändigt inköpta klistermärken. Den här bilden kommer direkt från sajten som säljer etiketterna: Laughing Elephant. Nästa inlägg visar afrikanska hotell från kolonialtiden.

Hotel Crillon i Lima! Det vore något, det. Eller Hotel Crillon i Santiago de Chile (det blågula vapnet). Eller Sucre Palace Hotel i La Paz.

Jag är lite inne på att sätta fast några av klistermärkena på min dator (eftersom jag inte har någon koffert). Kruxet är att jag inte bott på något av dessa hotell, vad jag kan minnas. Kompromissen blir troligen – eftersom de troligen inte ens existerar längre – att jag åtminstone får sätta upp de klistermärken som representerar städer jag varit i. Men det blir inte heller så många...

/Gunilla

Valborg i Svenska kyrkan

NEW YORK Jag har inget minne av att jag någonsin firat svensk Valborg (eller för den delen Första maj) under mina år i New York. Kanske dags i år...

/Gunilla

VALBORGSMÄSSOFIRANDE

Torsdagen den 30 April 2009 kl 19.00
Svenska kyrkan, 5 East 48 Street

Nu är våren äntligen här! Det firar vi på kyrkan
med traditionell Valborgsmässoafton. Det blir
allsång, mans- och kyrkokören, brasa varmkorv
och givetvis det traditionella vårtalet som i år
hålls av journalisten Bengt "Bengan" Göransson.

Välkomna!!!!

Svenska kyrkan
New York

Efterlyses: tips på amerikanska bloggar

NEW YORK Jo, när jag rensar upp i datorn märker jag hur gamla och trötta mina bokmärken ter sig. Ska lägga upp helt nya mappar, ta bort inaktuella länkar och så vidare.

Nu efterlyser jag tips på bloggar (och sajter) som ni tror att jag skulle gilla, och som ni inte sett mig länka till. Inte minst amerikanska bloggar, som jag är väldigt dålig på att läsa!

Kom gärna med förslag på bloggar som ni tror att jag skulle uppskatta att följa – främst kanske inom följande ämnen:
– New York-liv (som www.gawker.com och www.curbed.com)
– amerikansk politik (som www.fivethirtyeight.com och Andy Sullivan)
– entreprenörskap/sociala medier/webbgrunkor (jag ska försöka höja min geek-faktor – kanske genom att etablera kontakt med Geek Girls i Stockholm även om jag har lite svårt för *kvinnliga nätverk*)
– medier (fast egentligen räcker det ju med att läsa Vassa Eggen...)
– trender inom mat/hälsa/matpolitik

/Gunilla

Två nya domäner registrerade

NEW YORK Den senaste veckan har jag pysslat en hel del med nya datorprogram – en del faktiskt inköpta för 1,5 år sedan, men först nu installerade (iWork och Billings), andra freeware av olika slag som jag utvärderar (alternativ till Billings, som visade sig vara lite fel för mig och min verksamhet).

Allt detta surfande har dessutom inspirerat fram nya idéer till en viss affärsidé jag har, hehe.

Det integrerade iWork förväntar jag mig mycket av, ska försöka göra med mesta där i framtiden (istället för i Apple Works, Word och Excel).

Dessutom håller jag på och fixar med mina nya domäner, vilket tagit lite tid på grund av allehanda registreringsstrul. De heter www.gunillakinn.se och www.gunillakinn.com, men det är knappast värt besväret att gå dit och titta ännu.

Tack alla som hjälpt mig med detta! Framöver ska jag försöka lära mig bygga en sajt genom Wordpress, kanske något anpassat särskilt för att visa bildspel och så'nt.

Och så försöker jag uppdatera mitt PayPal-konto, för att kunna ta emot betalningar med kreditkort.
Ojojoj, det har visat sig vara en halvtidssyssla – som ännu inte är avslutad. I lördags hamnade jag i en jobbig, smått Kafkaartad labyrint. Kontot förklarades spärrat, och det nummer man skulle ringa för att häva spärren fungerade inte alls. Jag hamnade hos Verizon som allvarligt förklarade att numret fanns i Arkansas men troligen var skumt och en scam – fast det fanns på PayPals hemsida. Ett samtal till PayPals vanliga kundtjänst ledde ingenvart. Efter ett par timmars grejande med detta gav jag upp. Går antingen snabbare att skaffa ett nytt bankkonto att registrera. Eller inte.

Utöver detta håller jag på och rensar upp i datorn och bland mina bokmärken. Mer om detta i nästa bloggpost. Sedan ska jag släppa datorn och ta mig ut i Central Park!


/Gunilla

Back on the block

NEW YORK Mannen som vann Johan Ingerös gissningstävling om hur elektorsröstningen i det amerikanska presidentvalet skulle sluta*), Andreas Henriksson, har börjat blogga igen, efter en lååång paus.

Andreas gissade på 344 elektorsröster för Obama och 194 för McCain; det blev 365 /173 (OBS! jag hade skrivit fel tal här tidigare!).
Jag kom för övrigt tvåa i samma tävling, så vitt jag vet, med "bara" 331/207. Trea Carl Melin med 284/265.

Tyvärr tystades alla dessa resultat ner, såvitt jag vet, eller har i alla fall inte precis uppmärksammats av tävlingsledaren... Trots att jag antar att tävlingens enda pris var äran. ;-)

Uppdatering: Nu ser jag att tävlingen gällde vem som blev "den svenska bloggosfärens främsta USA-nörd". Det blev alltså Andreas Henriksson.
Då blir jag rimligen den svenska bloggosfärens näst främste USA-nörd. Det har inte märkts av så mycket på sistone, framför allt inte här på bloggen – jag hoppas själv på viss ändring härvidlag.

/Gunilla

Reportage, analys, essä

NEW YORK Jag skrev några berömmande ord om Martin Gelins Det amerikanska löftet här. Nu har Sydsvenskan publicerat en recension, av förre USA-korrespondenten och Expressen-chefredaktören Staffan Thorsell:

Det är roligt att följa med Martin Gelin när han reser runt i Barack Obamas långa valkampanj. Allra roligast är det när han drar iväg med åtta av Obamas valarbetare på en vansinnig bilfärd från New York till Ohio för att hjälpa till med slutspurten i kampanjen inför primärvalet där.
(– – –)
Martin Gelin har stora ambitioner. Ibland är han reporter som när han följer med på bilresan till Ohio eller går omkring i Grants Park på valnatten. Ibland är han analytiker och vill skildra hur demografiska förändringar och nya kampanjmetoder ändrat de grundläggande villkoren för amerikansk politik.
(– – –)
På ett tredje plan är Martin Gelin essäist och vill foga in berättelsen om det historiska presidentvalet 2008 i en skildring av förhållandet mellan svarta och vita i USA under mer än ett sekel.

/Gunilla

Hotellnostalgi

NEW YORK Det här är bara några klistermärken jag köpt, har tyvärr inte bott på dessa hotell eller ens varit i särskilt många av dessa länder... men visst är de fina!

/Gunilla

En Drougge-donation = 25 böcker

NEW YORK Anna Troberg gör matematik av Unni Drougges fildelningsexperiment:

I butiken kostar en vanlig pocket ca 50 kr. Det betyder att den har ett f-pris på ca 27 kr. (F-priset är förlagets försäljningspris till återförsäljarna.) Man kan därför kallt räkna med att förlaget ger en rabatt på mellan 10-20% på f-priset. I det här exemplet räknar jag lågt och utgår från 10% och då kommer vi ner på ca 24 kr. Av detta går ungefär en tia till tryck och distribution (om man trycker många böcker och på så sätt får ner tryckkostnaden, så gynnar den besparingen förlaget, inte författaren), en tia går till förlaget, ett par kronor till försäljarna och de sista 2 kronorna till författaren.
Det betyder att om en glad läsare som laddat ner boken från TPB bestämmer sig för att ge en tillsynes blygsam donation på 20 kr, så motsvarar den donationen en försäljning av 10 pocketböcker för författaren. Efter att ha läst alla kommentarer som Unni fått, så ser det dessutom ut som om de flesta resonerar att en donation på ca 50 kr är lagom. En sådan donation motsvarar för författaren en försäljning av 25 vanliga pocketböcker. Och man ska inte glömma att många väljer att donera mer än så.

Nu ska man nog inte generalisera alltför mycket utifrån detta exempel, verkligen inte – men nog är det intressant.

/Gunilla

My Life som spammare

NEW YORK Finns det någon därute som nyligen fått ett mail från det sociala nätverket – eller vad det nu är – MyLife, där det påståtts att "Gunilla Kinn added you as a friend"? Hoppas verkligen inte, men berätta gärna – så vet jag ifall ni är fler som drabbats av spam.

Som jag skrev i detta långa inlägg så har åtminstone en person fått sådana trista mail – inte bara ett utan upprepade. Såvitt jag vet är hon den enda, jag får heller inga mail själv från MyLife.
Jag registrerade mig alltså där när jag smått panikartat försökte få tag på telefonnummer till anhöriga till polisen i Lake County, i samband med min Annika Östberg Deasy-artikel för SvD i påskas. Det lät bra med "Find anyone" (men jag lyckades tyvärr inte så bra med att hitta folk i Kalifornien, i alla fall ine via MyLife).

Men man skulle absolut inte ange några potentiella "vänner", och även om jag hade fått den tokiga idén hade jag givetvis inte lagt till DN:s etikettsredaktör av alla människor.

Jag vet nu inte hur jag ska få stopp på detta. Vad gäller äkta "spamutskick" gäller ju att man aldrig ska svara och på så vis bekräfta sin existens, men detta är möjligen en mer seriös sajt som man kan kontakta och be dem sluta terrorisera oskyldiga damer i Stockholm.
Vore dock intressant att få veta om fler är drabbade av sådana här My Life-mail som påstås komma "från mig".

Uppdatering: Jag ska ringa och be dem ta bort både mig och andra ur databasen. Om det går. Det verkar åtminstone som att det är ett normalt företag som man kan komma i kontakt med...

/Gunilla

En tiger i Vita huset

NEW YORK Här är en fin bild på när Barack Obama tar emot Thomas Nordegrens svärson i Vita huset.

/Gunilla

Renässans för brasiliansk samhällsfilm

NEW YORK Ikväll är jag bjuden på minglet för en brasiliansk film, som visas i dokumentärfilmssektionen av nu pågående Tribeca Film Festival. "Only when I dance" är titeln på engelska, och den tycks handla om två svarta barn uppvuxna i en Rio-favela, som vill dansa balett. Får se om jag lyckas se filmen.
Den som bjudit in mig är Felipe Lacerda, som jag intervjuade när jag för flera år sedan var i Rio de Janeiro och skrev om Bus 174 och två andra brasilianska samhällsfilmer. Jag har läst om texten, som jag hittade i datorn och lagt in i arkivet.
Den håller nog än, tror jag utan att ha kollat den aktuella empirin, och klistrar i den även här!

/Gunilla


Publicerades i Arbetaren 2003.

Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.

”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN

Kortrecension: Det amerikanska löftet

NEW YORK Nätet i all ära, men nog måste det vara något alldeles extra att få hålla i sin alldeles egna, första riktiga bok när den kommer från tryckpressarna.
Jag fick Martin Gelins "Det amerikanska löftet" med posten igår och började förstås genast läsa; tyvärr ett provtryck för pressbruk som är fullt av korrfel. Men boken är, so far, alldeles fantastiskt välskriven – en blandning av reporternärvaro och politisk analys. Martin redovisar dels en stor mängd läsefrukter, av alla tänkbara verk som skrivits om amerikansk politisk kultur de senaste decennierna; dels sina egna reflektioner när han kopplar samman dessa med varandra och med dem han intervjuar. Fältarbetet är gjort i uppemot 27 delstater! Martins egna populärkulturella referensramar och *ungdomsperspektiv*, om uttrycket tillåts, tillför mycket och passar förstås bra med studieobjektet.
Som inte bara är Barack Obama, utan de samhällsförändringar som gjort honom möjlig.
Sydsvenskan intervjuar Martin Gelin här.

/Gunilla

Hot, hot, hot – och det är bara april!

/Gunilla

"Vore väl fan om en reporter bara räknar lik"

NEW YORK Staffan Heimerson om att som (krigs)reporter ha en moralisk kompass:

I min krigsrapportering – som kom att pågå i tre år – tog jag mig friheten att inte bara meddela dödstal, under beskjutning och bombardemang, oftast utan elavbrott, vattenbrist, nattemperatur, matpriser på svarta börsen och överbefälhavarens uttalade planer. Sådant som obestridligen är fakta.
Jag försökte också ange skillnaderna mellan rätt och fel, ont och gott. Det kunde jag. (Det vore väl fan om en reporter bara kan räkna lik, kolla termometern och läsa prislappar.)

Hela Aftonbladskrönikan här!

/Gunilla

Bland paprikor och auberginer på Fairway's

NEW YORK Jag har just kommit hem från världens bästa snabbköp som råkar ha en filial i Harlem – på gångavstånd!
Ett för mig nytt fynd i matkorgen ser ni ovan. Vad är det?! Gissa!
Om det hänger några matnördar här – detta är troligen för enkelt för er, så ni får gärna tipsa om sätt att äta detta på istället. Syltade eller saltade eller något annat?

Uppdatering: så här ser de ut inuti!


/Gunilla

"Hur man botar skrivkramp" och andra sajter

NEW YORK I Journalisten tipsar Nanok Bie om hundra fiffiga sajter för frilansjournalister och andra skribenter! Jag har inte kollat in en enda ännu, men de verkar toppen.
Vissa av länkarna handlar om skrivande i största allmänhet; andra är tänkta för frilansskribenter men lämpar sig för småföretagare av alla slag (till exempel tips på faktureringssystem och sjukvårdsförsäkringar; kanhända funkar de mest i en amerikansk kontext).

/Gunilla

Strage: Så blir artisterna snabbt utfattiga

NEW YORK Dagens citat är två:
Proteus hos Andreas Ekström:

Om ett par år kommer det finnas fickminnen som innehåller all musik som någonsin spelats in. Skall varje enskild låt, som upphovsrättslobbyn vill, värderas till 99 cent så blir en fylld iPod värd hundratals miljoner kronor. Att den i själva verket inte är värd hundratals miljoner kronor torde vara uppenbart (– – –). Enda sättet att stoppa den här utvecklingen vore att föra krig mot hårdvarutillverkare och internet över huvud taget.

Fredrik Strage i DN:

...nu när lyssnarna lärt sig att fildelning är stöld vet de också hur de ska ge igen för divalater, patetiska texter och trötta comebackplattor. De bitchslappar helt enkelt musikerna där det känns: i plånboken. Genom att ladda ner ett album flera gånger och trycka på ”delete” efteråt snuvar man artisten på massor av kosing.
Enligt obekräftade rykten är Pirate Bay på väg att utveckla ett nytt program, AWT (Artist Wealth Terminator), som ser till att torrentfilerna hamnar direkt i datorns papperskorg, raderas, laddas ner igen, raderas och så vidare. På ett dygn kan det nya programmet göra en rockstjärna utfattig. Tekniken anses användarvänlig eftersom konsumenten slipper lyssna på musiken.

/Gunilla

Konsten att blottlägga en massaker

NEW YORK Jag skulle verkligen vilja gratulera Elin Jönsson, som häromdagen fick Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne för sin bok Konsten att dölja en massaker; en resa bakom sidenridån!

All heder och ära och helst en massa pengar åt en journalist som inte bara ger sig iväg till Uzbekistan av alla ställen, utan dessutom ger sig på att skriva en bok om det folkmord som inträffade där för några år sedan (2005).

Tro mig, det kräver timing, kunskap, erfarenhet och skicklighet att hamna på platser när något sådant händer, och att kunna göra något av det! För att tala om hur mycket ryska man måste plugga. Det är sällan någon redaktion som tackar en – och definitivt inte en särskilt lönsam genre. (Nu var det ingen reportageresa i vanlig mening, men i alla fall.)

Elin Jönsson förklarar för DN varför hon skrev boken...

– Det var plikt och skuldkänsla. Jag var den enda västjournalist som fick ut material. Andra reportrar blev av med sitt material. När jag kom hem insåg jag att materialet var unikt.

...fast det står ju inte hur hon fick ut det..! Genom att gömma kassettband och kamerans minneskort bland sina dreadlocks! På så vis tog hon sig åtminstone igenom en gränskontroll.

Jag känner inte alls Elin (däremot har jag talat i telefon med henne, en gång i forntiden när jag medverkade från Glasgow i ett radioprogram hon ledde från Malmö; mina minnen kring detta är mycket vaga, inser jag – har ingen aning om vad det handlade om, men jag nämner det för den totala transparensens skull). Än mindre har jag läst boken (än).

Men hon är en av alla dem som jag räknade upp i mitt långa inlägg om Korrar utan snorrar häromveckan. Hon är ju ett typexempel på journalister som oförväget kastat sig ut i världen. Åsne Seierstad i all ära, men vi har faktiskt en hel del modiga frilansreportrar även i Sverige, som rapporterar från "svåra" länder med bravur. Priser och stipendier som PK:s är väldigt viktiga som uppmuntran för sådant.

Läs HD:s entusiatiska recension av Elin Jönssons bok här, och Dalademokratens dito här! Hoppas verkligen den blir översatt till engelska och andra språk.

PK:s debatt om journalistikens möjlighet häromdagen ska jag genast kolla in via Bambuser. Citat (ja, jag fortsätter på Vassa eggen-temat idag):

– Jag har tre önskemål, förklarade Olle Lidbom. Bättre kvalitet i texterna – både i språkbehandlingen och i korrekturläsningen. Bättre teknisk kvalitet. Högre kvalitet i debatten – journalisterna borde stiga ned från sin piedestal och delta i debatten.

Fler citat i referatet av Annika Ström-Melin på PK:s hemsida (jag återkommer för övrigt till henne i ett senare inlägg, i ett annat sammanhang.). Själv ska jag såklart kolla Bambuser-sändningen. Har rentav ställt fram en separat datorskärm på skrivbordet för sådana ändamål...

/Gunilla

P S Jag medverkar med ett uttalande i Publicistklubbens nya årsbok. Klistrar in det här så småningom.

"Jag vet inte var han kommer ifrån"

NEW YORK DN:s Johan Croneman skriver om sin Expressenkollega, medieanalytikern Olle Lidbom/Vassa Eggen, apropå densammes blogg-genomgång av en genre han uppenbarligen älskar att hata (eller som han i alla fall alltid läser!).

Han är ingen dumbom, han heter Olle Lidbom, han har en åsikt om alla som har en åsikt. Som jag, ungefär. Det är så vi försörjer oss. Olle Lidbom kommenterar media, det är hans grej.
Jag vet inte var han kommer ifrån. En bloggare som har blivit en kulturskribent, bra, påläst, hygglig. En bloggare som älskar att vara kulturskribent. Det är liksom en flock.

Vad menas med meningen "Jag vet inte var han kommer ifrån"? Den är helt sjuk. Vad ska DN-läsaren ta sig till med den okunskapen hos skribenten, liksom? Ska den tolkas som uttrycket "Vem ringde honom?" (="vem gav honom rätt att tycka?")?
Och hur vet han att Lidbom inte är en kulturskribent som blivit bloggare (eller en kulturskribent som älskar att vara bloggare), och var kom flocken ifrån? Uppfattar han kanske rentav Lidbom som en enmansflock som just kastat över sig alla TV-kritiker? Croneman var ju annars den som fick mest beröm i sågningen, så det hedrar honom förstås att han försvarar sina kollegers heder.

De här styckena uppfattar jag som inget annat än trista praktexempel på ren härskarteknik. Säkert omedvetet. Eller är det jag som överreagerar? Säkert.

I sak har Croneman förstås rätt i att TV-kritik är relevant. Lidbom försvarar sig dock med att han framför allt efterlyste bättre, i bemärkelsen mindre refererande, sådan.

Uppdatering: Härifrån kommer han.

/Gunilla

Debut på Newsdesk

NEW YORK Jag har just provat på en ny genre, nämligen pressmeddelandets.
Nyheten vet ni redan. Jag berättar nämligen om Olle Stenholm-stipendiet (som min pappa klagade på att ingen tidning skrivit om – så då kom jag på att jag kunde berätta om det för redaktionerna). Av diverse tekniska skäl har det dragit ut på tiden.

/Gunilla

Holländska immigranter på norra Öland

NEW YORK Jag lyssnade idag på en radiodokumentär om holländare som flyttat till Munkfors i Värmland. Därför kom jag att tänka på att det senaste nyhetsreportage jag skrev för Svenska Dagbladet, innan jag nyligen skrev texten om Annika Östberg Deasy (gränsfall om det med min stränga definition kan klassas som reportage) var detta, från norra Öland – publicerat den 2 augusti 2006. Det vore kul att följa upp i sommar.

/Gunilla

Det var då: Göran Persson i New York 2005

NEW YORK Jag städar inte bara pappersarkiven, utan även i datorn. Här är en bild ur det digitala fotoarkivet. Den är tagen i mitten av september 2005 i samband med FN:s toppmöte i New York – på kontoret för ordföranden i generalförsamlingen, det vill säga då Jan Eliasson.

/Gunilla

Artefakter

Enkelbiljett till Timbuktu, den 12 januari 2006. Jag har genom åren sett många stavningar av mina namn, men "Goumillaz" är en originell variant.


Det här munskyddet fick jag mig tilldelat den 11 september 2001, då jag råkade hamna bland en grupp New Yorkbor som skulle bussas in till Ground Zero för att hjälpa till att röja i World Trade Center och ta hand om överlevande.
Om jag inte minns fel var det Röda korset som styrde upp allt, och som faktiskt också sände flera bussar med frivilliga in området, så nära vi nu kom.
Otroligt, så naivt! Självklart hade inga amatörer på katastrofplatsen att göra. Men den dagen, för att inte tala om efteråt, ville alla göra vad man kunde för att hjälpa. Än hade vidden av förstörelsen inte gått upp för alla. Det hade liksom inte räckt med ett litet munskydd (jag har för mig att vi fick några slags gummihandskar också...).
Jag kan erkänna att jag i första hand var ute efter att komma så nära som möjligt; trots att jag inte hade så bra koll på vad som hänt tyckte jag att det verkade fullkomligt osannolikt att jag skulle kunna göra någon som helst nytta.


Denne lille maskot köpte jag i Rio de Janeiro första gången jag var där. Möjligen höll han en penna i högerhanden en gång i tiden.

NEW YORK Jag har ägnat större delen av dagen åt att bringa lite reda i alla högarna och röran här på kontoret, och äntligen börjar det märkas lite skillnad (däremot har det varit strålande solsken i New York idag, vilket innebär ett obarmhärtigt avslöjande av att fönstren måste putsas så att man ser ut).

Ovan ser ni några exempel på artefakter ur bråten.

Fast trots att jag rensat bort – hittills – motsvarande tre stora pappkassar med gamla tidskrifter och tidningsurklipp återstår det fortfarande massvis. Detta är verkligen inte det papperslösa kontoret.
Det värsta är att det som ligger i alla dessa högar i rätt många fall är ganska fantastiska reportageuppslag beträffande hela USA, – ja, hela världen. En del är föråldrade och överspelade, och dem försöker jag rensa ut, men rätt många av dem är fortfarande relevanta och intressanta. Och dem har jag inte hjärta att bara slänga.
Visst finns numera all information på nätet, men artiklarna i fysisk form är ju ofta en impuls att söka efter sådan. Ska jag till exempelvis San Francisco tar jag fram "Kalifornien"-mappen och kollar vad jag sparat. Det finns alltid något spännande i arkivet som jag aldrig skulle kommit på tanken att bearbeta om där inte fanns något gammalt klipp.

Men mina hängmappsarkiv är förstås fullproppade av bakgrundsartiklar och rymmer knappast påfyllnad ur högarna. Jag har en låda för "USA", en för "övriga världen" och en för "Harlem" samt ett ställ med pågående jobb och nya idéer. Jag skulle kunna ha en låda till, separat för de tematiska ämnen som nu flyter emellan de nämnda – till exempel i mapparna "språkfrågor", "klimat", "mat och politik" och "migration".

Nedan ser ni den rätt rejäla hög som enbart gäller idéer till nyhetsbrevet Veckans Eko som jag medverkar i någon gång i månaden (och vars redaktör är en av de bästa på att nappa på mina *globlalt inriktade* förslag). Alltså artiklar om sådant som rör livsmedelskvalitet, ekologi, jordbrukspolitik, biodiversitet och lite annat smått och gott. Bara den skulle ju ta flera år att beta av!


/Gunilla

Lejonroos vs TV4

NEW YORK Inte förrän nu upptäcker jag Erica Lejonroos berättelse om vad som hände i tingsrätten när hon utmanade TV4 i ett tryckfrihetsmål för förtal i fjol. Läs på hennes blogg, apropå jäv! Om någon som läser detta har koll på jurysammansättningsprinciper i tryckfrihetsmål, kommentera gärna.
Mitt och Per Gudmundsons reportage om Erica finns förresten inte på Neos blogg. Jag ska lägga upp PDF-filen så snart jag fått igång min nya webbsajt för sådant (www.gunillakinn.se, ännu ej aktiv). Nedan en lista över de intervjuer hon figurerat i; länkarna finns här.

/Gunilla

Evenemangstips: Moderna på tisdag

NEW YORK Detta är ett pressmeddelande från Moderna museet i Stockholm.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Studion presenterar: Desert Dreams – Cock and Awe

En performance av Olav Westphalen.
Tisdag 28 april kl 19 i Studion i Moderna Museet.
Bar öppnar kl 18. Fritt inträde. Ingång från sjösidan.

Desert Dreams – Cock and Awe är ett mångbottnat konceptuellt projekt. På samma gång en essä om konst och politik vid tiden för en spektakulär geopolitisk konflikt, som en fantasifull, pornografisk saga från det tidiga skedet av Irak-kriget.
Westphalens performance består av två delar: först en diabildsvisning med funna bilder från Abu Ghraib-fängelset, strippshower i fält och pornografiska nätsidor med militärt tema, ackompanjerat av ett musikstycke skrivet av Jonas Knudson. Därefter följer en uppläsning av ett filmmanus författat av konstnären, där stereotypa bilder från ett ideologiskt färgat nyhetsflöde blandas med lekfulla och idealistiska scenarier med inslag av vad som möjligen skulle kunna beskrivas som gladporr. Resultatet är komiskt, stundtals chockerande och eventuellt även sexuellt upphetsande. Det placerar sig medvetet utanför förutsägbar retorik om politisk kritik eller traditionell satir.
Olav Westphalen är född i Tyskland och bor och arbetar i Stockholm och New York. Han har haft separatutställningar i New York, Stockholm, Frankfurt, Paris och Berlin och är representerad i Moderna Museets samling med nyförvärvet Leaning Snowman #1. Han deltog i Whitney-biennalen 2004. Westphalen är professor i performativ konst på Kungliga Konsthögskolan.
Manus och bilder: Olav Westphalen
Originalmusik: Jonas Knudson
Längd: 45 min

Studion är Moderna Museets rum för rörlig bild och internetbaserad konst. Det är en ny experimentell programverksamhet med fokus på unga och i viss mån oetablerade aktörer. Programmen varierar mellan video, performance, musik och digitala media. 2009 öppnar fyra projekt i Studion, och det är alltid fri entré.

Bröllopsbild nu på Twitter

NEW YORK Jag har inte velat lägga ut några av de bilder jag tog på bröllopet i fredags här, det var trots allt en privat tillställning. Men eftersom ett av mina foton hamnat på Twitter kan ni kika – detta är den bild jag tror att jag tycker ska bli Den Officiella (eller en av dem). Så kolla där (ja, det är jag som tagit den, fastän det inte framgår)! Bildspelen innehåller 62 + 11 bilder...

/Gunilla

Nostalgi i fildelningsdebatten

NEW YORK Säga vad man vill om fildelningsdebatten, den släpper onekligen loss heta känslor och en hel del kreativitet. Så här skriver signaturen "indy (utan hatt)" , enligt egen utsago "en hopplöst 1900-ig man", på Sydsvenskans "Skallarnas sammansvärjning":

att skivbolagen är satan har länge varit allmänt vedertaget. de hindrar de små artisterna och de stackarna som släpps in skinnar de. ändå, när jag lyssnar på någon person som sitter hemma och gör låtar på sin imac och lägger ut låtarna direkt på myspace etc så känner jag ett enormt sug efter att en person som ser ut lite som johannes brost, i uppkavlade kavajärmar, ska rusa in i en källare, slita tag i ett band, flyga dem till abbey road, fota dem på övergångsstället, styla dem, sparka deras trummis, köpa dem skinnjackor, promota deras platta, ta hem dem från japan (där de är en succé) , skicka dem utomlands till mystiska efterfester med andra generationers likadana band som får in dem på dåliga vanor, låta dem släppa en andra platta, byta ut en frontfigur (oftast första gitarristen), släppa en tredje platta som floppar, tvinga bolaget att släppa en fjärde platta (eftersom kontraktet tvingar dem) osv osv.
det om det avlägset förflutna.

Se även Andreas Ekströms bloggpost med efterföljande kommentarfält, där signaturen Jack liknar Internet vid ett knytkalas – fin liknelse!

Jag har nu hållit på sedan i söndags med att försöka ladda ner en viss skiva, för att få tag på en MP3-version av en enda, drygt två minuter lång låt, som jag köpt lagligt i annat format på iTunes, för att kunna använda till ett bildspel för privat bruk.
Det har tagit flera dygn (bytte halvvägs, sedan jag började haja det där med "källor" och "klienter), och i skrivande stund återstår möjligen minst ett dygn. På iTunes hade nedladdningen tagit max 15 minuter. Jag inser att det hade varit smartare att köpa ett konverteringsprogram, för att konvertera till mP3-formatet. Att folk alls orkar och hinner hålla på att fildela en massa saker är den största gåtan för mig just nu! Men nu börjar jag i alla fall fatta ungefär hur det hela funkar, åtminstone på något plan.

/Gunilla

Inget skengifte – inte idag, i alla fall

NEW YORK Det blev ingen särskilt lång kvällspromenad, bara cirka 2,5 km – men ändå ett tillfälle så gott som något att återuppliva bloggens bruk av Google Maps Distance Calculator!


På vägen hem handlade jag i den dygnetruntöppna deli där jag är stamkund sedan drygt åtta år – en jemenetisk sådan vid namn Kilimanjaro. Av någon underlig anledning är det jemeniter som har så gott som alla jourbutiker (s k delis) och spritbutiker (!) här i mina kvarter, fråga mig inte varför. Jordgubbsglass, en jamaicansk s k beef patty (en slags pirog) och en halv gallon mjölk, handlade jag.

Just Kilimanjaro går jag ofta till, för att den ligger bra till och för att deras mjölk ger det överlägset bästa skummet till caffèllatte (tro mig, jag har testat flera sorter, den ekologiska funkar inte alls).
Affären drivs av en massa snubbar som jämt brukar fråga när jag ska komma till Jemen igen (för de vet att jag var där och studerade arabiska sommaren 2003, vilket de tycker är enormt komiskt).
Men de senaste gångerna har de istället frågat om jag inte är intresserad av att gifta mig med en av deras farbröder, som tydligen vill bosätta sig i USA.
"Visst, om han är rik och snygg ska jag fundera på saken!" , sade jag glatt förra gången. Men när jag sade samma sak igen ikväll märkte jag att mannen som frågade inte tyckte om min skämtsamma attityd. Han menade helt enkelt allvar. "We'll pay you!" sade han bestämt, men jag återupprepade mitt mantra om "rik och snygg" (och egentligen ville jag ju gärna veta hur mycket de skulle betala).

Mannen, som möjligen är i min egen ålder och därför gissningsvis har en farbror som är en generation äldre än jag (ej säkert, barnakullarna är stora i Jemen), fortsatte på det allvarliga spåret, och tyckte inte det var något att fundera så mycket mer på. Så då fick jag ju förklara hur det ligger till: "Sorry, I'm not an American citizen. I'm from Sweden – fil Suediy'a! Can't help you."
Ni anar inte hur besviken han såg ut. Hela planen gick plötsligt om intet! Men jag förstår inte riktigt hur de hade tänkt sig att jag och farbrodern skulle ha klarat de förhör jag antar att den amerikanska immigrationsmyndigheten genomför, för att avslöja misstänkta skengiften... Antagligen på USA:s ambassad i huvudstaden Sana'a, för övrigt en riktig betongbunker (där jag avlagt ett litet studiebesök).

/Gunilla

Bättre sent än aldrig

NEW YORK Senaste nytt i det komplicerade – och om blott ett par månader preskriberade – styckmordsfallet: efter knappt 25 år kan det bli dags att äntligen DNA-testa en möjlig gärningsman...

Riksåklagaren har beslutat att gå till domstol för att få ut vävnadsprover från Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge från en avliden person som figurerat i utredningen av det uppmärksammade styckmordet på Catrine da Costa.
Proverna som RÅ vill få ut kommer från en man som kallades slaktaren och som var dömd för styckmord. Polisen fick tidigt tips om mannen, men den dåvarande förundersökningsledaren har uppgett att han aldrig fick ta del av informationen.

Hela Patrik Nybergs text finns här. Missa inte att kolla in Per Lindebergs sajt om styckmordsfallet och/eller hans bok Döden är en man.

/Gunilla

Blogger/Wordpress?

NEW YORK Jag kollar som sagt runt som en galning efter olika webbhotellstjänster, bland annat för att äntligen komma bort från Telia som jag varit så trött på i sisådär tio år. (Upptäckte häromdagen ännu en riktigt klantig grej, som en person på deras företagskundtjänst ställde till med häromveckan – eller rättare sagt var det en sak hon inte klarade att göra, nämligen att ta bort stora filer till mitt konto från servern. Antagligen för att hon inte kan ha förstått hur deras enkla webbmailtjänst fungerar. Jag upptäckte flera dagar efteråt, i sista minuten, att hon inte hade utfört detta – fast hon hade sagt att hon gjort det. Vi får se om jag orkar klaga vidare, mer än vad jag redan skrivit, eller i ett mail direkt till Telia – men det var nog droppen. Jag uppskattar i alla fall att jag fick snabb bloggrespons på mitt förra klagomål... Har inte hunnit besvara det.)

Nå, Binero (tack, O!) ligger bra till enligt Internetworlds genomgång, och One.Com (tack, S!) verkar bra för en eventuell extra domän – en separat bildspelssajt, till exempel?! – eftersom det är så billigt.

Jag ska försöka hitta den rätta kombinationen/avvägningen mellan en textbaserad (som Magnus Lintons, som jag gissar är gjord i Wordpress) och en bildbaserad sajt (som Lars Darebergs), och eventuellt köra vidare med både min amerikanska (som en rätt statisk portfolio) och en ny svensk (mer dynamisk, med allt annat), typ gunillakinn.se.
Och så gäller det att jag kan lägga upp allt själv enkelt, som hos Sitewelder. Alltså att det finns snygga wysiwyg-mallar.
Helst ska det vara bildspel och poddradio och crowd sourcing-wiki och allt möjligt. Ja, helst e-handel också, för den delen! ;-)
Nä, jag bara skojar, jag ska börja försiktigt och inte gapa för stort. Men jag måste i alla fall snabbt få upp en bra ftp-server, så att jag kan publicera bildspelen (än har jag bara gjort två, men det ger ju verkligen mersmak)!

Så Bineros kundtjänst har fått en massa frågor av mig... Men här får ni en också.

Jag undrar varför ni som bytt från Blogger till Wordpress gjort det, och om ni är nöjda?

Wordpress verkar liksom mer professionellt, men man kan integrera bildspel i Blogger. ;-) Bäst vore om man kan integrera Blogger (denna bloggs verktyg) i sin hemsida – men det går inte, eller hur?
Förmodligen gör jag om textarkivet till Wordpress. Eller startar en ny, enkel Wordpressblogg med strikta företagsnyheter... Eller något annat.

/Gunilla

Här samlar jag lite bra-att-ha-sajter i sammanhanget
Åsiktstorped: Svensk nybörjarguide till Wordpress
blogoja.se: Att installera Wordpress
Binero: Färdiga lösningar

"Före"

NEW YORK Jag hoppas på att det också kommer ett "efter".

/Gunilla

Som Buster och Fantomen

NEW YORK Jag håller mig borta från datorn rätt mycket idag, eftersom jag röjer i diverse bråte.
Kanske ska jag bara trycka ner alla gamla tidningsartiklar i arkivet och högarna i pappersåtervinningspåsen... Antagligen kommer jag inte att sakna någon av dem. Dock är jag inne på att skaffa någon flink praktikant som kan scanna in ett och annat som kan vara bra att ha först. (Gärna någon som är duktig på att städa också.)
Anders Mildner har helt rätt i att det är svårt att frigöra sig från att fysiska saker numera kan digitaliseras.

Hemma har jag mina skivor och böcker uppsatta i bokhyllor. Jag har knutit ett värde till dem som objekt eftersom de inhandlades i en tid när jag hade så få av dem att de fortfarande fick plats. Numera är de, egentligen, bara ett nostalgiskt minne av en svunnen tid och fyller samma funktion för mig som jag antar att medaljer från simtävlingen i sexan eller tidskriftssamlare med kompletta årgångar av Fantomen och Buster gör för andra.

Läs hela artikeln, om fildelningskulturen och vad den kan tänkas innebära på sikt, i Sydsvenskan.

/Gunilla

70-tal meets 00-tal

NEW YORK Thåström och Anna Ternheim i Långholmsparken i Stockholm den 3 juli – OJ!
(Jag hamnade på Thåströms hemsida för att jag äntligen ska försöka ta tag i det där med min hemsida–webbhotell–FTP-server och så vidare och följde det goda rådet från O att kolla in Binero som är webbvärd för hr Thåström.)

/Gunilla

Twitter trots allt

NEW YORK Jag kom på massvis med uppdämda bloggpostteman idag (utrikesjournalistik – Google och affärsmodeller –journalistik vs demokrati – egyptiska bloggare – webbhotell – blixt och dunder i New York och så vidare) men har lyckats hålla mig från att skriva dem. Och så skulle jag berätta att jag till sist fallit till föga och Twitterregistrerat mig, trots allt. Det borde jag kanske trots allt skriva om, men jag kapar detta inlägg där det ord för ord står det jag tänkte skriva. @gunillakinn är det som gäller.

/Gunilla

Bilder + ljud + trolleri = bildspel

NEW YORK Otroligt vad det är kul att göra bildspel! Helt klart min favoritgenre för närvarande, även om jag inte riktigt kommit igång på allvar. Jag måste köpa en ny bandspelare, så att jag kan börja göra radioreportage igen, och då kan bildspelen också förses med intervjuer. Tillsvidare får det bli enkla musikbakgrunder med det jag hittar i mitt ljudbibliotek – är helt enkelt bara på experimentstadiet än så länge, så det får räcka så just nu. Men det är rent trolleri!

Idag har jag satt ihop ett litet bildspel av något mycket enkelt som dock kommer att väcka stor förtjusning hos sin publik, nämligen min familj. Det är bilder på mina brorsdöttrar när de rider ponny och kollar på lammungar. Hur söta som helst, allesammans.

Eftersom jag för närvarande inte har någon FTP-server att ladda upp allt på så blir det inga offentliga bildspel än så länge, men det kommer nog en vacker dag!

/Gunilla

Amerikanska och svenska 70-talsfoton på Moderna

NEW YORK Moderna museet har gjort en videofilm som ackompanjerar pressmeddelandet om utställningen Åter till verkligheten (9 maj – 20 september).


/Gunilla

Söndag i Williamsburg

NEW YORK Har just kommit hem efter en härlig dag i Williamsburg med eftermiddagsbrunch och promenerande!

Eftersom Williamsburg är ett av mina New York-hoods och "homes away from home" så var det kul att ... upptäcka nya ställen. Idag Simple Café (brunch: Eggs Benedictine med lax, kaffe och "OJ" /o jay är amerikanska för apelsinjuice) och sedan en sväng in i de gamla vanliga chassidiska kvarteren – "de gamla vanliga" = för mina vänner brukar jag sedan länge ordna OK, Amen-guidningar när andan faller på – men med lite nya gator och promenadriktningar.

Och varje gång jag går omkring i Williamsburg säger jag alltid samma sak: "Men oj! Har det blivit en delikatessbutik/juicebar/restaurang/antikaffär här – här var det minsann bara en vanlig lagerbyggnad/skrottomt/tillbommad lokal när jag gick förbi senast. Och för tio år sedan, då, minsann, var det enbart tegelmurar längs med hela den här gatan...". Det blir väl lite tjatigt till sist, för mina stackars medpromenerare.

Fast det är förstås sant, det går nästan inte att begripa hur allt ändrats. Men fortfarande är Williamsburg en skön blandning av hipsters, latinos, Hassidics och kanske några yuppies, och fortfarande en aning uppdelat i olika subområden. Och för de flesta Manhattanbor såväl som besökande svenskar förstås en helt ny bekantskap.
Själv upptäckte jag idag en hel del nya ställen, exempelvis Fette Sau som jag möjligen gått förbi flera gånger tidigare men inte riktigt spanat in. Mycket bra ställe att ta besökande svenskar till (hint, hint).

Dagens låt ... har jag ju ingen kategori som heter (ännu), men den är i alla fall "I New York" med Monica Zetterlund. Dels för att jag just köpt den genom iTunes Store, dels för att den är så bra!

/Gunilla

Snälla, hjälp en MySpace-novis! (uppdaterad)

NEW YORK Jag har absolut ingen koll på hur fildelning funkar, vilket gör att jag är en aning borta i en av samtidens största debatter. Idag var jag för första gången någonsin inne på The Pirate Bay för att ladda ner en viss film, bara för att se hur det är upplagt – och ja, kanske en dag för sent. Men det fungerade inte alls. Vi får se om jag orkar testa igen.

Jag har nu en annan konkret fråga jag skulle behöva hjälp med. Hur är det med MySpace? Är det meningen att man ska kunna ladda ned MP3-filer därifrån? Jag behöver helt enkelt kunna använda en viss låt som en kompis lagt upp på sin MySpace-sida, till ett bildspel. Men eftersom det ska bli en glad överraskning till honom kan jag liksom inte be honom om hjälp. Jag har ingen aning om det är meningen att MySpace ska fungera så eller ej – så var snäll och förklara. Inget på hans sajt antyder att det går att ladda ner låten, såvitt jag kan se, så han kanske inte har ställt in det så. Eller så är det jag som inte fattar.

Dessutom skulle jag behöva tips på var man kan hitta MP3-musikfiler för fri användning (även i kommersiella sammanhang). Ja, också de till bildspel, förstås (bakgrundsmusik)!

Uppdatering: Nu har jag laddat ner klienten som Kristoffer rekommenderar i kommentarfältet, dock inte klurat ut hur jag ska ladda ner MySpace-låten (vilket alltså gissningsvis inte är mot upphovsrättsinnehavarens önskan, tvärtom, fastän det måste bli en överraskning!) på det viset.
Istället letade jag efter låtar i mitt iTunes-bibliotek som kunde passa. De flesta var tyvärr alltför melankoliska för att höra ihop med ett bröllop! Men till sist kom jag på att Monica Zetterlunds "I New York" blir alldeles toppen med sin tematik (den handlar om New York och musik, vilket är just precis vad som förbinder brudparet). Så den köpte jag, genom iTunes Store (så det så)!
Tyvärr är den på tok för kort, men det funkar möjligen att låta bilderna rulla med dubbel hastighet...så nu ska jag experimentera lite med det. Men kan någon säga hur man snor MySpace-låtar via klienten, så berätta gärna.

Dessutom efterlyser jag fortfarande sajter med låtar för fritt användande, till bildspel (även kommersiellt).

Och så vill jag gärna ha tips på bra konverterare, så att jag kan överföra m4a-format till MP3. Jag hittar en massa när jag googlar, men en Mac-anpassad rekommendation vore trevlig innan jag börjar ladda ner freeware hejvilt.
Uppdatering: Aha, man köper ett sådant här konverteringsprogram! Jag får kolla mer när jag sovit på saken (ja, jag har vänt på dygnet).

Det ska bli väldigt kul att göra fler bildspel! Kanske kan jag göra ett från Oxelösund... ;-)

Uppdatering: Aha, man kan konvertera till MP3-format i själva iTunes, läser jag i manualen till Soundslides, verkar ju smidigt. Gäller dock ej Monica Zetterlund-låten jag köpte via iTunes, de är skyddade för slikt av Apple.

Uppdatering (3 maj): Först nu inser jag att Apple släppte på detta skydd i januari. Så jag kan konvertera till MP3-filer – lätt som en plätt! Hurra!

/Gunilla

Befria Roxana Saberi!

NEW YORK En hemsida: Free Roxana. Citat:

By all accounts of people who know her and who have worked with her — Roxana is a journalist, not a spy. An American of Iranian and Japanese descent, she crossed borders to report stories that shined a light into distant corners of the world. Her work was carried by NPR, the BBC and ABC News, organizations committed to fair, accurate and independent journalism.

The stories Roxana reported from abroad are crucial to understanding U.S. foreign policy and what it means to be a citizen of the world. With many newsrooms cutting their foreign coverage, the public is more reliant than ever on the work of freelance journalists willing to risk their personal safety so we may know more. Roxana went abroad because of her commitment to tell stories that would otherwise go untold.

/Gunilla

Nu, jäklar, ska jag göra bildspel på riktigt

NEW YORK Jag har ägnat större delen av eftermiddagen och kvällen åt att smått maniskt välja ut bilder till ett bröllopsbildspel, en extra present till fredagens brudpar.

Det är verkligen en otroligt kul genre, bildspel! Efter blott ett par timmars arbete känner man sig som värsta demonregissören, och datorn känns som en riktig trollerilåda.

Jag hade tänkt välja ut 20–25 foton att skicka till "absent friends", d v s vänner och familjemedlemmar till brudparet som inte kunde komma till New York, åtminstone till dem som uttryckt intresse för att få bilder. Men eftersom jag har svårt att gallra så blev det drygt 60 foton. Och det behövs faktiskt till bildspelet, så att storyn liksom håller ihop.

Jag gjorde ett "stort" bildspel, med hela bröllopsdagen som berättelse, och så ett "litet" som bara innehåller en enda liten scen – en slags bonus till brudparet.

Eftersom jag använder iPhoto (Apples konsument-bildhanteringsprogram) så var det enkelt att se urvalet som ett bildspel på fullskärmsläge.
Så kom jag på den briljanta idén att kolla på brudgummens MySpace-sida – och en av de låtar han för många år sedan komponerat och lagt ut där visade sig passa utmärkt, vad gäller såväl text som rytm och stämning. Det var så konstigt, när jag konstaterat det och sedan spelade upp musiken till det redan klara bildspelet så synkade det nästan perfekt – som om jag hade klippt bilderna efter låten! Fast jag hade ju inte ens haft en tanke på att ha någon musik alls, när jag satte ihop bilderna. Allra minst tänkte jag på någon särskild låt. Det enda var att musiken tog slut när fem bilder återstod. Annars var allt klockrent.

Så nu äntligen ska jag köpa och lära mig bildspelsprogrammet Soundslides, vilket jag ju föresatte mig i fjol.

/Gunilla

En Sohoklyscha

NEW YORK Detta måste vara en av de mer fotograferade gatukorsningarna på Manhattan... Krockarna mellan den gamla tjälskadade (?) kullerstenen och den ilagda asfalten här och i andra New Yorkstadsdelar (t ex Dumbo i Brooklyn) är nästan som turistattraktioner. Annars skulle de väl ha fixats för länge se'n....eller kanske inte. Det är antagligen att sådana här fickor av Old New York fortfarande får finnas som gör att vi är så många som älskar den här staden. Men det är verkligen konstigt att inte fler vrickar fötterna. Detta är förresten korsningen av Greene och Prince, mitt i Soho-smeten, där hur många människor som helst promenerar omkring.
Det finns en hel blogg dedikerade till den här typen av gatumiljöer, men tyvärr har jag ingen aning om adressen.

/Gunilla

Till salu på Köpmangatan, Gamla stan

NEW YORK Här är en till synes toppenfin tvåa för den som vill bli granne med mig i Stockholm.

/Gunilla

Konsekvensneutralitet och ensidighet

NEW YORK P1:s Medierna är verkligen för det allra mesta obligatorisk lyssning för alla med minsta intresse för mediefrågor.

Programmet som sänds imorgon, lördag (och som finns på nätet i åtminstone 30 dagar), utlovar ett avslöjande om att uppgifterna om att Annika Östberg Deasys skulle överföras till svenskt fängelse i förra veckan var spridda på flera redaktioner.
Uppenbarligen var det bara Expressen som gick igång på dem; andra som visste hade följt UD:s uppmaningar/vädjanden om tystnad. Så Mediernas inslag ska handla om mediernas beredvillighet att tiga och inställning till så kallad konsekvensneutralitet.

Intressant, för det har ju verkligen implikationer för andra händelser!
Jag har funderat en del över hur det där gick till (och på vad som skulle ha hänt om exempelvis Expressen hade skrivit tidigare, som före flytten från Kalifornien till det statliga fängelset i New York).
Det har ju sagts att endast en mycket liten klick personer i kretsen kring Carl Bildt kände till alltsammans, men sedan förstod jag att så pass många på UD och Justititedepartementet var införstådda med planerna åtminstone veckan innan, så att det utan vidare kan tänkas ha uppstått läckor.

Jag var på pressträff på svenska FN-delegationen i New York samma dag som uppgifterna kom ut i Expressen (måndagen före påsk); några timmar innan. Där sades inte ett ljud.
Men en kontakt jag hade senare med en källa på UD visade att folk på Sveriges Radio hade vetat (anat?) att något var på gång. Det ska bli intressant att höra vad Medierna fått fram.

[[[Uppdatering (efter Mediernas sändning): Det var Sveriges Radio, och bara de, som visste i förväg – deras västkuststringer Helena Groll hade snubblat över uppgifterna. Ekot beslutade att hålla på dem tills mer substans fanns.]]]

Det skrivs fortfarande inlägg om mediebilden av Annika Östberg Deasy, och nu verkar alltsammans nyanseras lite – varken den tidigare skönmålningen eller den plötsliga svartmålningen är ideal, anser de senaste tyckarna. Jag orkar inte länka – bland annat för att jag även i annars välskrivna texter hittar en del sakfel som jag tyvärr inte orkar kommentera – så ni får leta själva.

Själv har jag idag fått ta emot en recension av min SvD-text, av den initierade men ack, så anonyme person som granskat Östbergfallet här och här (och som jag källhänvisade till i SvD). Tyvärr har jag ännu inte vågat läsa hans (?) granskning av min text, men jag väntar mig en kombination av sååågning och faktafelslistning. Jag får kanske återkomma med ett självrannsakande mea culpa-inlägg här. Det gör jag förstås så gärna. ;-)

Visst kan man ifrågasätta såväl retoriken och sakligheten som omfattningen i det som rapporterats om Annika Östberg Deasy genom åren (eller regeringens hantering av det hela – justitiedepartementen och UD har garanterat haft alla fakta tillgängliga).
Personligen tror jag att mediebilden sattes av hennes mor, vars engagemang givetvis drevs av en blandning av moderskärlek och svåra samvetskval över åratal av bristande föräldraansvar.

Och som jag skrivit tidigare så dök hon upp i TV-sofforna först när dottern redan suttit elva år i fängelse (och konventionen som fångtransferering hade gällt i sju år). (Så glöm det där med "från dag 1" som Johan Croneman skriver om; det var "från år 11".) Det var alltså möjligt att vinkla rapporteringen på att straffet blivit orimligt långt och att jänkarna vägrade överföring, snarare än på ett brottsligt förflutet och de dödade anhörigas lidande.

Jag tänker dock inte be om ursäkt för att jag skriver mycket om detta här på bloggen, precis som jag får stå för att jag skrivit sjukt många inlägg om Gömdadebatten. Det finns så oerhört många – för mig och bloggen – relevanta och intressanta aspekter på detta, och i en blogg får man ju vara ensidig. ;-) Som Croneman skriver, apropå Historien om Annika:

Men den är ju allt annat än enkel. Den kan göras hur komplex och intressant som helst! Det finns massor av aspekter att diskutera som gäller brott och straff, olika kultursyner, sätt att se på en brottsling, ett offer – och konsekvenserna av sitt handlande.

Jag lär återkomma ännu mer i ämnet...

Förresten, rubriken till denna bloggpost måste vara den sämsta och tråkigaste någonsin. Konsekvensneutralitet och ensidighet, oh my God. Sorry. Vad bra om ni ändå läste ända hit!

Uppdatering I: Attans, Expressen har varit på brottsplatsen i Lakeport County. Det var ju min story, ju... ;-)

Uppdatering II: Thomas Mattsson skriver om publiceringsvåndor, apropå Mediernas program, och skiljer mellan att publicera när Annika Östberg Deasy var kvar i Kalifornien och när hon inte var det – vilket obegripligt nog inte gjordes i programmet.

/Gunilla