NEW YORK För några veckor sedan hade jag en lång diskussion med en av alla dem som kritiserar svenska mediers USA-bevakning, särskilt då den överdrivna fokuseringen på demokraterna på bekostnad av republikanerna. Det är kritik som jag till stor del instämmer i, även om jag verkligen inte köper hela den verklighetsbeskrivning som de flesta av dessa kritiker har.
Då kom jag in på
det superlånga inlägg jag skrev för knappt två år sedan, och som blev så pladdrigt att jag tvivlar på att någon enda människa läst det.
Men där undrade jag bland mycket annat vilka alla dessa "Hillary-kramare" – som Andreas Ekström skrev om
i Journalisten; läs gärna Livia Sennis Erikssons kloka kommentar om Silvio Berlusconi! – skulle vara?
Som jag skrev då saknade jag belägg hos kritikerna för att svenska USA-korrespondenter skulle vara så himla Hillary Clinton-vänliga. Jag kände helt enkelt inte riktigt igen mig i den delen av mediekritiken (även om jag kan se att det blir pro-demokratiska skevheter i rapporteringen när amerikansk politik bedöms med svensk måttstock).
Men, som jag och denne mediekritiker kom fram till under vårt samtal nyligen: Visst finns det en hel del medlemmar i Hillarys hejaklack i Sverige.
Mona Sahlin,
Katrine Kielos och
Liza Marklund, inte minst (jag gillar en hel del av det som står i dessas texter) . Och det är klart att även Sverige-baserade kolumnister påverkar USA- och Hillary Clinton-bilden i Sverige.
Trots att Hillary Clinton inte lyckades "close the deal" i de inledande primärvalen – efter att ha lett opinionsmätningarna med hästlängder hela hösten – och trots att hennes stab under våren tagit till allt fulare kampanjmetoder, så finns det fortfarande kolumnister som hoppas.
Det senaste exemplet är
Expressens Britta Svensson, som utsänd av tidningen till Pennsylvania under primärvalskampanjen totalt föll i farstun för Clinton. Hon slår såväl Sahlin som Kielos och Marklund i sin devota beskrivning, som har en lätt nordkoreansk ton:
[Hillary Clinton] har en tuff, kraftfull utstrålning, där kropp och själ tycks vara i harmoni. De eleganta kavajerna är alltid välsittande, håret perfekt. När lilla handskrivna fusklappen väl åkt ner i kavajfickan pratar hon i tre kvart utan manus, utan att snubbla på orden, ta paus, eller tveka en enda gång.
(– – –)
De elakheter som många tidningskrönikörer häver ur sig mot henne har ingen motsvarighet när Hillary är på valmöte. Folk avgudar henne.
Hela kolumnen hittar ni
här.
Att en kvällstidningskolumnist hyllar sin favoritkandidat (
I assume, trots
denna krönika om att John McCain lär ta hem spelet) och tar ut svängarna när hon skriver är i sig ingenting att säga om, tycker jag. Svensson gör på det viset bara sitt jobb.
Och att hon tycks förväxla Clintonmötesdeltagarna – och just deras stora entusiasm för Clinton – med hela amerikanska folket, och får det att låta som om det enbart är de elaka krönikörerna som är emot en Hillaryseger, kanske man kan hoppas att tidningsläsarna ser igenom. Trots allt vet svenska folket nog att majoriteten amerikaner inte avgudar Hillary Clinton.
Men alla läsare kanske inte kunnat/orkat/velat följa samtliga turer i primärvalen. Säkert finns det många som inte greppat att Barack Obama har skaffat sig en matematiskt ointaglig ledning och att läget inte alls är lika (jag har ju skrivit om detta här en del, se t ex
detta inlägg). Britta Svenssons kolumn ställer lika stora krav på läsarna att se igenom budskapen, som rubriksättarna som Jonas Morian kritiserade
här.
Under vinjetten "fakta" serverar Svensson sedan
ren rappakalja:
PRESIDENT CLINTON?
Hillary Clinton, 60, kan nå sina drömmars mål genom att acceptera rivalen som partner i höstens presidentval.
Barack Obama, 46, kan skaffa sig den erfarenhet han behöver som nummer två under Madam President.
Eh, ja, det "kan" de säkert. Men
hur i all sin da'r kan Britta Svenssons önsketänkande presenteras av Expressen som "fakta"?
Detta är ju ren spinning, i stil med Hillary Clintons egna fräcka uttalanden i frågan, att hon – trots att hon ligger efter Obama – nådigt kan tänka sig honom som sin vicepresidentkandidat.
Svensson bortser, liksom Clinton själv, helt ifrån att Barack Obama vunnit så många val och så många delegater och superdelegater att Clinton nu enbart kan vinna med antingen en fullkomlig jordskredsseger i samtliga återstående val och/eller en god portion politiskt trixande.
Trist att vinjetten "fakta" i detta fall tycks ha genomgått samma urholkning som yrkestermer som "
reporter" och "
dateringsort". Jämför med den sakliga faktarutan i Expressens korrespondents text om vad som kan bli läget efter valutgångarna den 6 maj
här.
Vidare köper Britta Svensson, i slutet av sin text, helt tolkningen att det "bara" är svarta som röstar på Barack Obama. Eh, så många svarta att de kan bära fram en kandidat själva finns inte i USA. Det här är Bill Clintons sätt att beskriva valstriden rakt av. Och det är inte särskilt snyggt.
Här finns en mindre devot beskrivning av Hillary Clintons kampanj, av pro-obamianen Lennart Frantzell som visar att Hillary Clinton förvisso menar allvar med sin schwungfulla slogan:
"I'm in, and I'm in to win".
/Gunilla
P S I Vad tycker jag då själv om Hillary Clinton, Barack Obama och John McCain? Det kanske jag får anledning att återkomma till en vacker dag.
Tillsvidare kan jag säga att Liza Marklunds text (länk ovan) givetvis innehåller en mängd kloka poänger om Clintons kamp. Jag tycker: Hennes kompetens och vilja att vinna är synnerligen befriande, men hennes kampanjmetoder ofta synnerligen fula.
P S II New Scotsman
återupprepar idén om en gemensam Clinton/Obama-kandidatur, en idé som Wall Street Journal
sågar jäms med fotknölarna och beskriver som en dröm inte bara för demokratiska aktivister utan även för John McCain.
P S III Den republikanske rådgivaren Karl Rove har
en hel del goda råd åt Barack Obama i sin Newsweekkolumn.
.JPG)
