I am an independent, traveling freelance journalist with New York and Stockholm as my bases. I write about politics, human rights, business, culture, environment, food – and whatever other news and news feature stories I can pitch. This is my diary. /Gunilla Kinn (All texts and pictures protected under Swedish copyright laws.)
At Hotel Oloffson, Port-au-Prince 2006 (photo by Paolo Pellegrin)
NEW YORKHär kan ni läsa det korta reportage som blev resultatet av mitt besök bland utmätta och bebodda hus i Mossdale Landing i Lathrop i närheten av Stockton i Kaliforniens inland i veckan. Bilden ovan visar hur området slutat projekteras mitt i; ursprungstanken var nog att det tomma fältet vid det här laget skulle ha varit fullt av hus. Men de hus som redan står klara är bara till hälften fyllda av familjer. Övriga har övergivits eller har överhuvudtaget aldrig sålts. Imorgon eller så lägger jag kanske ut fler fotografier från Mossdale Landing.
NEW YORK Nu är jag hemma, och återknyter bekantskapen med lägenheten genom att fortsätta byta plats på arbetsrum och sovrum, baka lingonlimpa och äppelkaka samt lyssna på radio. (Jag lyssnar mycket på svensk radio. Idag: Godmorgon, världen!, Medierna och lite annat smått och gott från veckan, kanske senare också Jesper Huors dokumentär om Bibliotekarien på KB. Amerikanska NPR har massor av bra program, men inte på helgerna – och till skillnad från med svensk radio som jag hör via Internet och poddsändningar har jag mest vanan att lysnsa på amerikansk radio direkt.)
Inte mycket till adventsfirande, alltså, men för två veckor sedan såg det ut så här inne på Time Warner Center vid Columbus Circle (en tunnelbanestation hemifrån mig):
Stjärnorna tändes och släcktes i ett fascinerande ljusspel med musik! Tyvärr kommer jag inte på vilken melodin var, men någon kanske vet (har sett att samma slinga används i andra ljusspel i USA, så det är säkert någon allmänt spridd i sammanhanget)?! Om jag kommer tillbaka till Time Warner ska jag ta med datorn och spela in med dess lilla videokamera, så får ni se och höra!
NEW YORK Här och var i Kalifornien (och New Mexico, Colorado, och säkert andra delstater som jag dessvärre inte varit i, ännu) finns det kvar byggnader från Vilda Västern-tiden. Som Mendocino Hotel, en gång värdshus, restaurang, bar och bordell, och nu – troligen – enbart värdshus, restaurang och bar. Fint ställe!
Mendocino är överhuvudtaget en plats att återvända till, och kanske vistas på en vecka eller en månad eller så. Jag hade lite för lite tid för hela västkustresan – men det var jag medveten om redan i förväg. Var tvungen att komma tillbaka till New York till denna helg, och såg på slutet av rundresan som ren research inför framtida reportageresor.
Förstås har jag redan börjat klura på framtida Kalifornienrutter. Jag funderar lite på att fara runt i Greyhound-buss, eftersom det trots allt är lite småborgerligt att köra omkring i en bekväm bil. Men jag har ju lovat mig själv att aldrig mer åka långa resor med Greyhound, så vi får se om jag kan komma på något annat sätt att inte vara småborgerlig. ;-) Kanske är helikopter eller ett litet flygplan det bästa sättet att se Kaliforniens kuster på.
Framöver dyker det kanske upp lite foton och berättelser från Kalifornien, som jag inte hann med att publicera under min resa.
NEW YORK Nu har jag kommit hem, efter åtta dagar "on the road"!
Det var ganska galet att ta sig direkt från en natt-flight från västkusten till Ikea-shopping, med väskor och kamera och dator och allt att släpa på, men det fungerade ganska bra (efter omständigheterna). Givetvis köpte jag många fler småsaker än jag hade planerat.
Vi New York-svenskar – och säkert många andra New York-bor också – brukar skoja om att man skulle kunna ta sig till Newarks flygplats med Ikea-bussen, för att spara pengar eftersom den är gratis. Men jag har aldrig hört talas om någon som har gjort det. Det finns trots allt en förnämlig flygbuss till Newark för 13 dollar. Nu kan jag dock berätta hur man gör, även om jag tog mig till Ikea i inköpssyfte och inte för att snyltåka. Det finns nämligen en New Jersey-buss, som går mellan flygplatsterminalerna och Ikea-varuhuset. NJ Transit linje 62, kostar 1:35 dollar. Från terminal A tog det cirka 15 minuter till Ikea. Tyvärr går bussen bara en gång i timmen eller så, och tyvärr går gratisbussen mellan Ikea och Manhattan enbart lördagar och söndagar. Men idag fungerade det utmärkt. (Sedan jag hade suttit minst två timmar och väntat i terminalen på morgonen, vill säga. Vi landade nämligen cirka klockan 6.40. Jag kom ändå fram innan Ikea hade öppnat – men det gjorde inget eftersom de bjöd på frukost med äggröra, bacon, stekt potatis och kaffe!!!)
Nu är jag helt utslagen efter allt resande och väskkånkande – förutom mina Kalifornienkollin nu även en stor blå påse från Ikea fylld av diverse saker som jag faktiskt behöver, ehum, samt en påse livsmedel, såsom pastaälgar av fullkornsmedel, tunnbröd och Mjölkchoko. Ska vederkvicka mig med en tupplur, innan jag tar itu med att placera ut kuddar och knivar och kaffebönor och annat fint från Ikea.
Jag som hade tänkt sluta handla där, för att min lägenhet inte ska förvandlas till rena exilsvensk-parodin.
NEWARK Jävligt smart idé, det där med Ikea. Men nu inser jag att de inte öppnar förrän klockan 10 – inte 9, som jag hade fått för mig. Så det blir ännu en timme i en rätt obekväm metallstol i terminal A... Och de där röd ögon-flighterna tvärs över USA gör skäl för sitt namn!
NEWARK Landat i New Jersey! Flygplatsterminalen överraskade genom att ha gratis wifi, det är ovanligt på New York-områdets flygplatser (eller på flygplatser överhuvudtaget). Men jag tror att det är ett misstag, faktiskt. Oj, vad det går snabbt att komma fram och ut här på Newark, när man slipper ägna en timme åt passkontrollen... Jag borde i skrivande stund vara på väg hem, men ska äventyra mig ombord med alla mina väskor på NJ Transit buss nummer 62 – den går nämligen till Ikea, som har ett varuhus härintill. Om jag köper nya sängkläder till mina inkommande gäster så slipper jag nämligen ägna lördagen åt att tvätta, torktumla och stryka sådana, och kan dråsa rakt ner i min säng när jag kommer hem. (Även om jag i teorin skulle kunna kraftsamla till en rejäl tvättomgång kan jag ju inte vara säker på att energin räcker till att först ränna Harlem runt i jakt på massor av quarters till myntomaterna!)
Av alla hemska terrordåd som skett de senaste åren är det många som inträffat på platser där jag varit, eller alldeles i närheten – New York 2001, förstås, men jag tänker tyvärr även på Londons tunnelbana, Denpasar/Bali, Istanbul och Beirut. Och det var ju inte längesedan alls jag hängde några timmar på såväl Taj Mahals terrass som Café Leopold i Bombay, mindre än två år, med diverse journalistkolleger och -vänner.
Detta är ju ett riktigt stort attentat, med många dödsoffer, och identifikationen borde för min del vara total. Ändå har det inte riktigt gått in i huvudet på allvar ännu. Hoppas det inte är ett tecken på avtrubbning.
En erfaren indisk redaktör bosatt i New Delhi (som jag träffade på näringslivsjournalistseminariet på University of Pennsylvania nyligen) har skrivit till mig och bett om tips om svenska redaktioner som kan tänkas vilja köpa texter av honom, eftersom han är "on top of the Mumbai attack story" – men jag tycker det verkar som om de har ganska bra koll på läget ändå... Om någon som läser detta framöver vill ha en engelskspråkig medarbetare/stringer i Indien kan jag förstås förmedla kontakten.
Tre viktorianska byggnader i Eureka, fotograferade på min färd från motellet till flygplatsen i morse:
Elegant Victorian Mansion Ett mycket märkligt värdshus. Mer om det någon annan gång.
Carson Mansion Detta ska vara USA:s mest fotograferade viktorianska byggnad – och enligt min turistguide tog det två år och hundra hantverkare att få den enorma kåken klar. Eurekas ekonomi bygger på timmerindustrin, och William Carson som lät bygga huset hade blivit förmögen genom Dolbeer and Carson Lumber Company som fanns kvar i staden in på 1970-talet. Han var född 1825, och hamnade i norra Kalifornien under guldruschen i mitten av seklet. Carson Mansion är idag hemvist för en privat klubb. Wikipedia berättar husets historia här.
"Pink Lady" Ligger tvärs över gatan från Carson Mansion (och både ligger på en höjd lite över hamnen, och som en del av "Old Town" i Eureka). Inhyser ett arkitektkontor.
Klicka på bilderna så ser ni detaljerna lite bättre.
Det lär finnas cirka 800 viktorianska byggnader bevarade i Eureka. Denna sajt kallar dem turistfällor: "The tourist "trap" is, once you see these homes, you won't forget them."
Sedan fanns det gott om fula motell, ändlösa shoppinglador, överrenoverade "historiska" byggnader i "Gamla sta'n", övergivna "store fronts" och alla möjliga andra sorters alldeles vanliga hus också.
SAN FRANCISCO Ja, det blev lite otippat en fredagskväll på San Franciscos flygplats, jättekul... När jag fick veta att jag inte skulle kunna komma härifrån tidigare än med nattflyget tänkte jag att jag skulle utnyttja tiden till att jobba (skriva artiklar, fakturera, sammanfatta resan, sammanställa kvitton, läsa böcker etc). Men det är inte så lätt att vara effektiv när man sitter i en flygplats-väntstol, har jag märkt. Möjligen går det att sova i några av dem, åtminstone tills det kommer hit fler passagerare... Känns som att jag varit här i två dygn redan, och ändå är det ungefär tre timmar kvar tills mitt flyg avgår! Sedan, minst sex timmar på planet, och sedan några timmar till innan jag är hemma igen (längtar efter mina fluffiga duntäcken, sådana har de tyvärr sällan på de motell och hotell jag hamnar på). Tur att jag *gillar* flygplatser och att flyga (för det mesta). Lekte med tanken på att under eftermiddagen fara in med lokaltåget BART till centrala San Francisco, men...jag har lite för mycket grejer i handbagaget att släpa på för att den idén skulle vara riktigt lockande. Någon annan gång! I princip gillar jag idén att fara in till en stad sådär mellan två flyg (något jag tidigare roat mig med i åtminstone London och Köpenhamn – några andra europeiska städer också, men just nu kommer jag inte på vilka). Nu ska jag istället roa mig med att skriva ut en faktura eller två! Definitivt min favoritgenre vad gäller skrivande. /Gunilla
SAN FRANCISCO På grund av dimma i San Francisco kunde planet från Arcatas flygplats inte avgå i tid i morse. Så eftersom jag ännu inte hade lämnat tillbaka nycklarna till hyrbilen kunde jag, trots att jag redan hade checkat in, ta en liten tur ner till Stilla havet för att titta på detsamma (jag sade till incheckningspersonalen att jag bara skulle ta en liten, liten promenad utanför terminalen).
Havet ter sig mycket dramatiskt vid kusten utanför norra Kalifornien, med riktigt höga vågor, även om denna bild knappast gör det rättvisa:
Sedan blev flyget ännu mer försenat. Så till sist missade jag min anslutning från San Francisco, och är nu ombokad till nattflygningen till New York (så kallad "red eye flight", eftersom flygresan "bara" tar sex timmar, och således innebär blott en lindrig mängd sömn). Det vill säga, istället för att komma hem vid elvatiden ikväll kommer jag i bästa fall hem först tolv timmar senare. Inte kul, eftersom jag har gäster på ingång i New York, och behöver varenda minut för att göra iordning hemma.
Försökte därför boka om biljetten, så att jag skulle kunna flyga via Chicago eller så, men det gick faktiskt inte. USA är så stort, att det liksom blir för sent att flyga österut om man börjar först på eftermiddagen. (Jag hade kunnat komma till Chicago med ett 16-flyg från San Francisco, men isåfall hade jag troligen inte hunnit med sista flighten till New York – detta trots att det går många dagliga flighter från Chicago till New York Citys tre flygplatser)!
Så nu sitter jag och fördriver tiden på San Franciscos flygplats med att äta fisk, dricka kaffe och reflektera över den senaste veckans reportageresa.
EUREKAHär skrev jag om hur billigt det blev att hyra bil. Men i praktiken blev det förstås dyrare. Inte bara för att bensin och skatter tillkommer, som vanligt, utan för att jag gjorde två fördyrande tillval: GPS-mätare (beroendeframkallande! och särskilt bra när man kör runt ensam och har svårt att läsa kartan) och ... ehum, cabriolet. Jag kunde helt enkelt inte motså att lägga till 100 dollar inför utsikten att kunna köra längs med Highway 1 med nedcabbat tak...precis som jag gjorde i Pennsylvania för några veckor sedan. Tyvärr var det inte lika soligt här nu som då – vilket man kunde misstänka, men jag tänkte att blir det så bara en enda riktigt solig dag, så... Det blev det inte. 100 totalt bortslösade dollar. Men det var kul att köra ändå! Igår kväll spelade bilradion låtar som Dancing Queen, House in the Rising Sun och Lord, Have Mercy with a Crocodile Man. Och så spelade NPR/Pacifica upp intervjuer som Studs Terkel gjort med Martin Luther King och Mahalia Jackson. Nu ska jag göra min sista biltur på ett tag – från Super 8-motellet till flygplatsen, via Gamla stan i Eureka.
Detta är inte ett vanligt blogginlägg, utan bara lite allmän info om var i USA och annorstädes det finns gratis, trådlösa nätverk som jag samlar in och skriver här för eget, framtida bruk. Möjligen uppdaterar jag lite vartefter.
Avsikten är alltså inte att här retroaktivt kartlägga alla sådana som jag själv hittat och använt genom tiderna (de är många)... utan bara att hålla reda på några av de platser och namn som kan vara bra att ha i åtanke, när jag behöver veta vad jag kan räkna med och var.
Eftersom jag skrivit detta till mig själv har jag inte brytt mig om att länka eller skriva ut all tänkbar info. Men även om det är ett "privat" inlägg går det förstås bra att kommentera, ge tips eller bidra med spaningar. Välkomna vore till exempel tips om större flygplatser i världen som erbjuder gratis trådlösa nätverk (Arlanda var en gång i tiden en sådan...).
Hotellkedjor: La Quinta, ev Holiday Inn, Super8. (Holiday Inn kan kräva lösenord, kanske varierar?)
Flygplatser: Pittsburgh?, Philadelphia?, Albuquerque, La Guardia – Jet Blues terminal (Newark, JFK, de flesta LGA-terminaler, Washington DCA, Chicago ORD, San Francisco SFO och de flesta andra flygplatser har betalsystem.)
New York-kaféer och restauranger: Hotel Algonquin, Society i Harlem (fler tillkommer definitivt...)
Denna hemsida är förresten bra, om än inte alltid helt uttömmande/korrekt/uppdaterad, för att hitta wifi-nät på kaféer och andra ställen i USA:s alla delstater.
Min tillvaro har nog förresten underlättats betydligt av att jag blivit "guldmedlem" hos Starbucks, så många ställen som de har – förhoppningsvis har de flesta wifinät. Här diskuterar anonyma Starbucks-anställda guldkortet.
MENDOCINO Årets Thanksgiving-måltid intogs på Café Beaujolais i Mendocino, och var som följer:
Förrätt Seared Nantucket Diver Scallops Lardoons, Dried Apricots and Sage Beurre Rouge Huvudrätt Pan Roasted California Sturgeon Fillet with Truffle Emulsion + Mashed Yukon Gold Potatoes Molasses & Ginger Candied Yam Puree Local Golden Chanterelle Mushroom-Pancetta Stuffing Brussel Sprouts with Niman Ranch Bacon & Chestnut Roasted Winter Squash Wild Rice Cranberry-Walnut Relish Sautéed Green Beans
Efterrätt Local Huckleberry Crisp with Vanilla Ice Cream
Ni får översätta själva – men stör (sturgeon) istället för kalkon, alltså! Riktigt gott (stören, vill säga – men tillbehören var lika stabbiga som Thanksgiving-tillbehören tenderar vara, även på denna fine dining-restaurang). Hela Café Beaujolais' Thanksgiving-meny finns här.
Mina tidigare Thanksgiving-kalas genom åren (fast jag har visst glömt att uppdatera med 2007) kan ni läsa om här. Lisa Förare Winbladh har lovat att hon skulle laga "något tjolahopp med sötpotatis" på sin familjs Thanksgiving.
FORT BRAGG Igår kväll var jag alldeles utmattad, efter att ha kört på slingriga vägar genom jordbruksmarker och bergspass mellan Sacramentodalen och Stilla havet. Jag hade valt den väg jag gjorde för att den skulle vara vacker, förbi en sjö vid namn Clear Lake och genom Redwood-skogarna. Tja, det var också i stort den mest uppenbara vägen mellan Chico och Fort Bragg. Jag följer grovt räknat den rutt jag presenterade här.
Men jag kom iväg mycket senare på dagen än beräknat (efter att ha hängt i risproduktionsfaciliteterna i många timmar och efter att sedan ha pustat ut på Starbucks i Grimley, samt efter att ha blivit uppehållen minst en halvtimme på vägen – se nedan) och det blev mörkt redan innan jag nådde sjöområdet. Det verkade vara mycket vackert, men jag vet inte eftersom det var kolsvart och jag fick hålla all koncentration på körbanan! Det enda jag såg var att det var gott om ganska enkla motell och husvagnsområden, så någon supertjusig turistverksamhet verkar inte bedrivas i Clear Lake-området. Den sista biten av vägen, mellan Willits och Fort Bragg, var en av de slingrigaste jag varit med om (och det hade inte alls synts på kartan). Jag funderade på att kliva ur bilen och känna hur det var att stå mitt i skogen, med alla dess höga träd, ett tag, men jag ville bara komma fram så fort som möjligt... Som tur är hade jag redan i Grimley bokat ett B&B-boende i Fort Bragg, med det lustiga namnet Country Inn trots att det låg mitt i sta'n.
Nå, nu är jag alltså vid kuststaden Fort Bragg – men jag har fortfarande inte ens sett havet! Det ska det bli ändring på snart, är på väg till Mendocino och fyren vid Point Arena.
Dagens kontor är min bil, parkerad intill stationshuset för The Skunk Train. Det får jag åka nästa gång jag kommer hit, till Mendocinokusten.
Och nästa gång jag bloggar kan det hända att jag berättar om ytterligare en anledning till att jag blev försenad igår! Men tillsvidare en liten cliff hanger: Vägpolisen haffade mig och anklagade mig för att vara marijuana-påverkad, eller av tabletter, alkohol eller andra droger. Det, ni! Jag som bara hade intagit en caramel macchiato venti. Jag kommer troligen att bli kallad till en kalifornisk tingsrätt vad det lider. Kan bli spännande, eller i alla fall intressant. Uppdatering 11/9: Isch, intressant, kanske, men mest av allt en finansiell mardröm.
GRIMLEY Till min stora förvåning finns det ett Starbucks-kafé i den lilla genomfartsorten Grimley, ett stort och modernt drive in-Starbucks.
Igår hamnade jag här efter ett alltmer desperat sökande efter koffein, som – via min GPS-mätare och inställningen "café/deli" – förde mig till de mest obskyra platser. Jag hamnade i ölbutiker på märkliga avtagsvägar och konkursade kaféer i bostadsområden och underliga ställen där det bruna som stod på värmehållning i en kanna inte verkade så väldigt gott utan ... som amerikanskt kaffe var förr i tiden.
Just när jag gett upp hoppet kom det märkligt nog ett Starbucks i den slags håla där det liksom inte borde finnas (och det fanns heller inte i GPS-mätaren, så det måste vara helt nytt). Annars är det mycket pickup-bilar, traktorbutiker, mexikanska snabbmatsställen och valnöts- och mandelförsäljning längs med vägarna.
Idag, efter att ha spenderat flera timmar klättrandes på ris-silos och vandrandes i åkrar och bland ris-planteringar, samt efter att ha deltagit i en rejäl mexikansk risarbetar-måltid, har jag vistats så mycket i Det riktiga USA, som somliga kallar det, att det får vara OK att återigen tillbringa en stund på Starbucks. Jag har faktiskt registrerat mig för stamkundskortet Starbucks Gold, så från och med nu kan jag åter ha det som kontor (wifi ingår).
Fort Bragg och Mendocino nästa! Nä, först den uppenbarligen vackra vägen förbi Clearwater Lake.
CHICO Min lilla resa tar mig till det ena osannolika stället efter det andra. Igår sightseeing i ett "gated community" i Stockton (med mera) och spaning i en riskakefabrik – idag frukost med Dennis Lindberg och andra svenskättade bönder på Richvale Café! Mer senare...
STOCKTON (Jag har skrivit "Stockton" massvis av gånger i mail de senaste veckorna, och varje gång händer samma sak: det börjar med att fingrarna – som ibland går på autopilot – skriver "Stockho...".)
Nu vet jag var jag ska sova i natt! På La Quinta i Stockton, ett motell som jag lyckades få ett hyfsat bra pris på genom Hotwire. Jag befinner mig redan i sängen...
Någon gång måste jag nog skriva en bok om alla fantastiska snälla människor som tar hand om mig under mina resor. Ett kapitel kan då handla om Dave och Sandy Harmon, som jag tillbringat eftermiddagen och kvällen med i Stockton. Vad det närmare handlade om får jag återkomma till (när en viss text publicerats). Men jag är alldeles rörd över hur de två glatt tog sig an mig – en totalt främmande frilansjournalist, som ringde från New York för bara några dagar sedan för att fråga om deras verksamhet. Trots att de rimligen inte kan ha något att vinna på att figurera i svenska tidningar har de kört och visat mig runt i sin hemstad, och delat med sig av sitt kunnande – i flera timmar! Och nu på kvällen tog de mig med till sin favoritrestaurang, Macaroni Grill (fast jag lyckades som tur är till sist, efter en liten dragkamp, norpa åt mig notan).
Och vad hände på restaurangen? Jo, sedan vi ätit upp våra – riktigt goda – varmrätter kom servitrisen in med en icke beställd efterrätt: en slags chokladtårtbit, med kolasås och hackade jordnötter som vi fick dela på. "This is a Welcome to Stockton-cake!", sade hon glatt till mig, och så klämde hon i med "Tanti auguri /a te/", det vill säga den italienska sång gästerna på Macaroni Grill brukar föräras på sina födelsedagar.
SAN FRANCISCO Wow, vilket karriärbyte Isabella Lövin gör! (Jag känner henne inte alls och har inte ens läst hennes bok – men minns att jag fick ett sympatiskt mail av henne när hon jobbade som redaktionsassistent på Månadsjournalen.)
SAN FRANCISCO Här ett tips till er som vill hyra bil i USA (eller någon annanstans i världen, för den delen): Boka genom Auto Europe. Dels ingår fria mil, försäkringar etc, dels verkar det vara mycket billigare än de amerikanska hyrbilssajter jag kände till tidigare.
När jag körde omkring i Pennsylvania/Ohio/West Virginia i oktober hyrde jag genom Auto Europe för första gången, efter ett tips från en kompis som än van bilhyrare i USA (tack, C!). Det blev mindre än halva priset av det pris jag annars hade på gång.
Nu blev det likadant igen. Dessa priser fick jag från Orbitz (som jag bokar de flesta flygbiljetter genom): Detta gäller fyra dagar. Min bokning genom Auto Europe ger mig en Alamo-bil (brukar normalt vara billigare än Hertz) för 128.32 euro, alltså motsvarande 165 dollar. Jämför med 488, eller för den delen med 1 441 dollar (jag är dock inte säker på exakt vad som ingår i det ena respektive det andra)!
Några nackdelar: • AutoEurope hade ingen bil/uthyrare tillgänglig i Stockton imorgon, som jag försökte boka. Men eftersom det blev så mycket billigare tar jag istället en bildag extra och kör från San Francisco istället.
• Man får inga flygbonuspoäng (inte för att det brukar bli så många för bilhyra).
• Lite krångligt med betalningsbekräftelser och bokning – jag fick tala med personer både i USA och Tyskland, och fått invänta flera mail. Men det berodde delvis på att jag hyrde idag och ville ha bilen genast. Tror det blir smidigare när man bokar i förväg. Jag har valt att återlämna bilen på en annan plats än där jag hämtar upp den (ingen extra kostnad!) och tydligen kunde man inte göra så för den biltyp jag hade begärt – därav en del av det extra strulet. Tror dock jag blev uppgraderad istället...
Vad har ni för erfarenheter av Auto Europe? Här finns en sajt med både positiva och negativa kommentarer (även om många av de negativa inte gäller Auto Europe utan hyrbilsfirmorna).
SAN FRANCISCO Oj, jag har ju knappt berättat något om vare sig San Francisco eller min vistelse här. Och nu är det redan dags att checka ut från hotellet. Jag har ingen som helst aning om var jag ska sova i natt, men gissar på något sunkigt motell i Stockton. Återkommer...
SAN FRANCISCO På Jovino: tacos med grillad fisk, mangosalsa och avocado samt brunt ris; osttallrik och ett glas rieslingvin (kanske två). Nice! Trådlös uppkoppling på vinbarer är man inte bortskämd med (kanske lika bra det).
SAN FRANCISCO Jag har haft svårt att begripa densenasteSarahPalin-uppståndelsen. Vaddå, Palin ger en TV-intervju framför en man som slaktar kalkoner, sedan hon just benådat en sådan fågel – so what? Poängen är ju att en enda kalkon benådas – resten slaktas och äts (på torsdag). Varför låtsas som något annat? Här kan ni läsa allt om presidentens benådningsprocedur vid Vita huset i veckan.
Men det går inte att komma ifrån att Wasilla-intervjun är väldigt rolig och håller för ett antal tittar:
Som Emil Arvidson skriver: "Hon är ju sjukt rolig. Det finns inget SNL, Daily Show eller någon kan göra med det här. Det är färdigt."
Med tanke på min Palin-besatthet förstår ni att jag tyckte det var extremt komiskt när min just nu enda svenska San Francisco-kompis, som jag träffade på en vinbar här igår kväll, berättade att hennes (före detta?) pojkvän inte bara kommer från Alaska – utan rentav var tillsammans med en av Sarah Palins systrar när de gick i high school...
Uppdatering: denna blogg berättar lite om hur TV-inslaget spelades in.
SAN FRANCISCO Dagens plan är att hänga bland alla matstånden på Farmers' Market i The Ferry Building, men först kanske en sväng förbi SFMoMA. Ledsen för sporadiskt bloggande, återkommer med uppdatering om vad jag gör och gjort här!
Uppdatering – fel av mig (antar jag)! Det står förvisso vaktelägg på skylten, men jag tror inte de syns här. De är pyttesmå och ligger i någon slags karton. Jag tror att de mindre äggen som ligger på hyllan ovanför strutsäggen är ankägg. Någon som smakat?
BERKELEY Jag kollar mina mail sittandes på trottoaren på Shattuck Avenue i Berkeley, med solen i ögonen som ni ser, i en liten paus mellan en massa intervjuer och på plats-besök och kvällens dyra men förhoppningsvis goda måltid! Eller mail och mail – läser artiklar omUSA:s nya utrikeminister är väl vad jag gör. Det ser antagligen lite stolligt ut att sitta på trottoaren med ett träd som ryggstöd och en massa bokpåsar och väskor spridda omkring mig, men folk i Berkeley är ganska förlåtande – om datorn jag har i knät gör att det ser mer eller mindre stolligt ut är jag lite osäker på.
NEW YORK Detta foto tog jag på Whole Foods vid Columbus Circle i söndags. Det gröna i korgen till höger är tomatillos. Kan ni gissa vad de vita klumparna i mitten är? Om ingen kan gissa rätt kanske det kommer någon liten ledtråd.
NEW YORK Ni som följer amerikansk politik vet att den enda spänning som återstår efter valet den 4 november är ifall demokraterna ska få 60 senatsplatser eller ej (ja, och vilka som ska ingå i regeringen, förstås). Just nu har de 58, och det är sannolikt att Minnesota-platsen till sist går till demokraten Al Franken men osannolikt att den republikanske Georgia-senatorn inte vinner sitt omval i december. Med det scenariot blir det 59–41.
Men nu glunkas och spekuleras det om att ingen mindre än John McCain kan välja att ta en vågmästarroll, och bli "den 60:e senatorn". Han är ändå inte speciellt populär i sitt eget parti, och har mer att vinna på att gå till historien som en brobyggare och reformator än som en misslyckad presidentkandidat. Barack Obama och han har ju redan haft ett möte, och det finns en hel del frågor där McCain mycket väl kan vara intresserad av att samarbeta med demokraterna (klimatfrågor, öronmärkta statsbidrag, immigration etc). Läs mer hos CNN.
NEW YORK Vad tror ni om det här?! Det verkar kanske som en knäpp rutt, när man borde hålla sig till Sonoma-dalen och kusten, åka till Santa Rosa eller så. Men avstickarna till Stockton och Chico (via Sacramento) beror förstås på i mitt tycke klockrena artikelidéer. (De är tyvärr inte insålda, ännu, så vi får se hur det blir.) Denna rutt blir ungefär 90 mil, förstås längre i praktiken, på drygt tre dagar (tisdag, onsdag och torsdag i nästa vecka; hemfärd fredag morgon). Någon som har några tips om vad man inte får missa i norra Kalifornien? Redwoodskogen verkar ju ligga bra till för ett besök, liksom Mendocino (F på kartan)!
NEW YORK ...utan ett ormbo av allsköns sladdar också. Och adaptrar, transformatorer, kablar av alla de slag, batteriladdare, trasiga hörlurar och annat smått och gott. (Jag medger att jag stökade till sladdhögarna lite extra, för effektens skull.) Men det går sakta och säkert framåt med lägenheten! Nu har jag bytt plats på ungefär hälften av alla saker, och sovrummet har nästan förvandlats till arbetsrum (eller kommer att, när jag lyckats baxa det breda skrivbordet genom två dörrar).
NEW YORK Nu bär det iväg till Kalifornien! Jag åker redan på torsdag, och är borta en dryg vecka. Det blir väl tionde besöket eller så (nej, inte riktigt) i San Francisco, och även om jag mycket gärna skulle fara iväg mot Los Angeles (för fjärde gången) längs med kusten så har jag bestämt mig för att färdas en sträcka som sägs vara ännu vackrare: kuststräckan norrut, mot Eureka! Fast mest av allt ska jag hålla mig i trakten kring San Francisco, Sacramento och Stockton, där det kryllar av artikeluppslag.
Resetips och inte minst artikelbeställningar emottages tacksamt.
Detta innebär att min lägenhet i Harlem finns till uthyrning, 20–28 november. Om du som läser detta är intresserad av en sista minuten-resa till New York och ännu inte bokat hotell, läs mer här. Det finns förresten nytagna bilder av lägenheten.
"Varför har det inte skrivits en enda längre text om [Anders] Petersen, [Lars] Tunbjörk, [J H] Engström??? Varför finns det ingen ung eller gammal författare som lever samma liv, är i samma krets o skriver om det? Ofattbart. Ta en sådan som Sune Jonsson. Har inte skrivits en enda vettig text om karln, hans liv på, säg sextiotalet...? Varför? Det är det som kan lyfta fotografin? Vem skriver om dagens unga fotografer som Pieter Ten Hoopen, Sanna Sjöswärd, Anna Clarén, osv... alla dessa som befinner sig därute. Vem följer dom med orden, vem lyfter deras arbete, vem sätter ihop det hela???"
NEW YORK Fint omslag, eller hur?! Fast det ser ju mer ut som Vanity Fair än ett tyskt nyhetsmagasin. Reportage om Hillary Clintons politiska framtid, i Der Spiegel juni 2003.
NEW YORK Eftervalskoman börjar så smått släppa, men här är det lågintensivt bloggande på grund av att jag äntligen tagit tag i något jag skulle ha gjort i mitten av september: röjer i pappershögarna. Ovanstående bild ger bara en liten försmak av det kaos som för närvarande råder i lägenheten – ungefär allt ska byta plats! Inte bara artikelarkiv och böcker, utan även rumsfunktioner och därmed sängar, soffor, hyllor, byråer och garderober. Det är prylar på golven i alla rum. Hoppas allt blir klart inom överskådlig framtid så att jag kan ta emot besök igen.
Till vänster står tre av mina arkivlådor, och det som ska ner i dem. Skulle tro att varenda pappersblad som finns i de där högarna är minst ett toppen-artikeluppslag. Ni förstår att man blir frustrerad! So many ideas, so hard to pitch...
Annars ska jag ägna en stor del av söndagen åt att skogsmulla i Central Park med Vildmannen.
NEW YORK DN är på hugget idag! Cecilia Garme har skrivit ett fint porträtt av Michelle Obama, se här. Georg Cederskog har mött och porträtterat Ulf Lundell, och Per Landin skriver intressant om kopplingarna mellan Baader-Meinhof-terroristerna och DDR (visst borde jag se filmen?).
NEW YORK Enligt John McCain gick Joe Wurzelbacher i republikanernas intern undersökningar upp från 0 till 70 procent i "name recognition" på 48 timmar. Här är Joes blogg: SecureOurDream.
NEW YORK Låt Sarah Palin behålla sina nya kläder, skriver Ellen Goodman i Boston Globe (och noterar för övrigt vem det var som fick kvinnorösterna i detta val – ledtråd: inte John McCain):
Diva or not, Palin did change her corner of the landscape. Because of Palin, conservatives now speak of "sexism," the religious right describes teen pregnancy as a "challenge," and the culture warriors officially approve of working moms. For all that, what the heck, let her keep the clothes.
NEW YORK Tjoho, vilka snudd på kremlologiska funderingar spekulationerna om att Barack Obama överväger att be Hillary Clinton bli ny utrikesminister har utlöst. För att inte tala om vilka starka känslor – för eller emot Hillary – som väcks bland nätartiklarnas alla kommentatorer.
Men istället för att jag ska älta fram och tillbaka här om huruvida La Clinton vore en bra utrikesminister eller ej, eller om det vore smartare av Obama att parkera henne som en av de nio domarna i Högsta domstolen när en plats blir ledig där, så rekommenderar jag läsning av detta, mycket Clinton- och mediekritiska inlägg. Skribenten slår fast att det är Clintons medarbetare, inte Obamas, som planterat pseudouppgifterna om att Obama har Clinton på utrikesministerlistan. Han noterar vidare att Bill Clinton har på tok för många intressekonflikter för att det skulle fungera, och som jag att Obama rimligen inte kan ha olika standard för Clinton och för alla andra när han tillsätter folk.
The whole thing is a media freak show being served up by members of the Clinton factions in the Democratic party and obliged by a national media (some of them also Clinton noisemakers) in search of a story. The speculation is not because Senator Clinton wants the job, but because her people so desperately want to muddy the waters and throw up a roadblock to either New Mexico Governor Bill Richardson or Massachusetts Senator John Kerry – two of the leading contenders – serving in the post, whom they consider turncoats for having endorsed Obama vs. Clinton earlier this year. (– – –) All this grating and annoying noise is able to occur because the national media is thirsty for a story, any story, to make itself relevant to the transition.
NEW YORK Sedan i mars har jag som ni märkt skrivit ett otal inlägg om Sarah Palin. Skulle gärna vilja ha lite feedback. Är det för mycket? Ska jag skriva mer eller mindre? Svara i kommentarfältet. Jag kan inte lova att jag låter bli, även om hundra kommentator ber mig sluta, och jag kan inte lova att jag skriver mer, hur många ni än är som skulle önska det... Sedan kan det ju vara så att det inte finns anledning att skriva så mycket om Palin framöver, eller så finns det det!
NEW YORK Jag funderar på att börja odla en image som excentriker. Det är en riskfylld strategi som kan sluta hur som helst – antingen att man uppfattas som galen/konstig/knäpp, eller också att man är tämligen ensam i en marknadsnisch. Möjligen både och. Hursomhelst, inspiration hos marknadsmedvetna Byt Namn-bloggen. (Fast jag gör också 90 procent av mitt arbete vid skrivbordet...borde kanske ändra på det.)
NEW YORK Jag vill inte lägga in illustrationer här med tanke på upphovsrätten, så kolla hos Dick Erixon för en skojig skämtteckning om folks höga förväntningar på Barack Obama. (Jag kan intyga att det strömmar in räkningar i brevlådan även nu.)
NEW YORK Peter Schiff heter en nyliberal ekonom, rådgivare till den republikanske presidentkandidaten Ron Paul och finansmäklare som i flera år varnat för att USA:s ekonomi skulle kraschlanda. Hans företag heter Euro Pacific Capital, vilket jag inte tycker låter helt förtroendeingivande – men här är i alla fall dess hemsida. I augusti 2006 sade han:
"The United States economy is like the Titanic and I am here with the lifeboat trying to get people to leave the ship... I see a real financial crisis coming for the United States."
Tydligen har detta och liknande uttalanden förärat honom öknamndet "D:r Doom". Allt detta enligt Wikipedia.
På YouTube finns detta klipp som visar hur Peter Schiff blev utskrattad och hånad av sina kolleger när han 2006 och 2007 talade om överkonsumtion, en kommande fastighetsbubbla, subprimelånekrisen, värdepapperiseringen, och idiotin i att köpa Merrill Lynch och andra finansbolagsaktier:
Den där Ben ska man nog akta sig för som investeringsrådgivare.
Uppgiften sades komma från en källa inom det republikanska partiet och användes för att måla upp en bild av vicepresident-kandidaten som korkad och obildad. Men nu har det visat sig att allt var fejk.
Fast som jag skrev i mitt inlägg var det alltså medieskapelsen Martin Eisenstadt, som påstod sig vara källan, som var fejken i sammanhanget. Fox News står tydligen fortfarande fast vid att deras uppgifter om Sarah Palins bristande geografikunskaper, som hade helt andra källor i McCain-kampanjen än en påhittad "Eisenstadt", stämmer. AP skriver:
Bluffen gällde bara identiten på källan om Palin-storien – inte Fox News-storien i sig. Även om Palin har förnekat att hon påstått att Afrika är ett land har sanningshalten i den nyhetsrapporteringen inte ifrågasatts av avslöjandet att Eisenstadt var påhittad.
Men SvD har förstås helt rätt i att man bör vara skeptisk mot allt man läser på nätet.
Och som jag skrev i mitt inlägg har Greta van Susteren i ett underhållande samtal med Bill O'Reilly sagt att Cameron börjat svaja om vad han egentligen fått höra om Palin och Africa – enligt henne var hans syfte att rapportera om det som ett exempel på osämja inom kampanjen, inte som ett faktum om vad guvernören inte visste om Afrikca.
O'Reilly säger att reportern, som är Fox News "chief political correspondent" och ingen simpel "gossiper" (skvallerbytta) hade fått uppgifterna från flera personer i McCain-kampanjen. Men om de inte stämmer – eller om det, som jag tror, bygger på vanliga missförstånd – handlar det hela isåfall om politisk rapportering om uppgifter som tagits ur sitt sammanhang eller fått felaktiga proportioner – inte om fejk! Om det är skvallerartad ryktesspridning eller seriös rapportering kan man förstås diskutera (vilket är just vad van Susteren och O'Reilly gör, se länken ovan).
SvD och New York Times har dessutom fått det där med om att det är just bloggare som gått på bluffen om Eisenstadt om bakfoten. Det var snarare "gammelmedier" (MSNBC, Los Angeles Times, Mother Jones med flera har citerat honom som en riktig källa i olika sammanhang) och bloggare i förening.
Det blir skönt när denna medieföljetong tar slut – men då har förstås någon annan och säkert mer absurd tagit vid.
NEW YORKEn liten berättelse apropå ett möte med Barack Obama på Hawaii för några år sedan:
[A]nyone who steps out of the U.S. today, in any direction, quickly sees that the American Century has become the Global Century and that where a generation ago much of the globe was trying to look like America, now it's America that needs to get in tune with the rest of the globe. The very presence of someone like Obama shows this is possible. But the story of the 21st century so far has been of a fast-moving train that the U.S. (like its enemies) declines to board.
Everywhere I've been this year — from Jerusalem to Japan to Colombia to Italy and back again — I've heard people essentially say that America is an overweight, white plutocrat who is not only out of touch with the world but also shows no signs of wanting to grow closer to it. This is as unfair as any image — contradicted at every moment by the kindness and curiosity of many Americans — but it remains a potent one in a world where people communicate more with images than ideas and assumptions travel faster than truths. The best way to begin to correct it is to show the world a leader who can't really say how much he's African or Asian or American or just a product of their mixing in Hawaii. The point is not just that Obama will bring globalism to America; in his name, his face and his issues, he'll bring America back to the globe.
NEW YORK Två av de sex Newsweek-reportrarna som jobbat med de fantastiska "bakom kulisserna"-berättelserna (som kommer ut som bok i vinter) berättar i hybrid-medieformen blogtalkradio om sitt projekt, i vilket de följt Barack Obama respektive Hillary Clinton och olika republikanska kandidater. Intressant att lyssna till för alla som läst texterna – och har ni inte gjort det så gör det! Newsweek har på samma vis följt alla presidentkampanjer sedan 1984 inifrån. Och det skulle de väl aldrig ha fått göra, om det inte vore för att det hittills inte läckt några uppgifter från den delen av bevakningen. (Här en Corre-krönika från i fjol om de två mest kända svenska exemplen på genren – Ann-Marie Åsheden och Palmeutredningen samt Erik Fichtelius och Göran Persson.)
NEW YORK Några dagar efter valet kom det ut uppgifter om att anonyma källor inom McCains kampanj hävdade både det ena och det andra om Sarah Palin – bland annat att hon skulle ha trott att Afrika var ett land, inte en kontinent.
Dessa uppgifter spred sig som en löpeld i världens medier (inklusive till denna blogg, även om jag inte drog så hårt på det som ett faktum – döm gärna själva). Ofta med en underton av skadeglädje, och utan några större inslag av källkritik.
Visst verkar det underligt att Palin inte skulle ha sådan grundläggande koll på geografi – och hon har själv kommenterat påståendet som helt absurt (och förklarat att hennes Afrika-intresse hänger samman med Darfur-frågan, vilket hon har gemensamt med miljoner amerikanska väckelsekristna).
Själv tycker jag att det verkar troligt att det helt enkelt handlade om ett typiskt missförstånd eller hörfel – av antingen Palin eller någon annan, även om hon själv inte minns en sådan situation. Alltså ingenting som egentligen förtjänade att föras vidare som exempel på okunnighet, även om det är intressant att den typen av "mud slinging" inträffar efter en misslyckad valrörelse. Hon kan t ex ha talat om något som "händer i Afrika" medan det för en medarbetare stod klart att man diskuterade något som hände specifikt i Kongo eller Sudan.
Det var som sagt många anonyma uppgifter som cirkulerade (klädinköpen, Palin iförd endast badhanddukar på hotellrummet, Naftas medlemsländer etc). Så när källan till åtminstone Afrika-uppgifterna klev fram som en riktig person som ville stå för sin Palinkritik: Martin Eisenstadt, knuten till den republikanska tankesmedjan The Harding Institute, så slogs vederbörande förstås upp stort i alla möjliga medier.
Men snart visade det sig att varken Eisenstedt eller hans institut existerade. Båda var bara påhitt, som i sin tur visade sig vara ett led i en PR-kupp (tänk: något som bröderna Schulman eller Filip&Fredrik skulle göra). Eller kanske snarare en mer sofistikerad mediekritisk kupp, för att se om medierna skulle svälja betet. You betcha att de gjorde – såväl MSNBC, Los Angeles Times, Fox News, TPM med flera medier, och en rad bloggar körde storyn, även om de också dementerade alltsammans så snart de insåg vad de gått på.
Mr. Gorlin and Mr. Mirvish say the blame lies not with them but with shoddiness in the traditional news media and especially the blogosphere.“With the 24-hour news cycle they rush into anything they can find,” said Mr. Mirvish, 40.
Men, Fox News som ursprungligen rapporterade om Palins påstådda bristande Afrikakoll hade ju inte honom som källa. "Han" var bara en figur som klev ut och påstod att han var källan.
"This was a circular firing squad, and they let me watch," säger Carl Cameron på Fox News, som var hang around under McCain-kampanjen, dock förbjuden att rapportera om vad han såg och hörde förrän efter valet:
Vi får se vad som händer med alla Palin-stories. Många är too good to be true, och vi vet inget om de verkliga källorna och deras agendor. Faktum är att Greta van Susteren – som talat med en annan källa som dementerar Afrika-uttalandet – i denna diskussion med Bill O'Reilly påstår att Cameron sagt till henne att han själv börjar tvivla på sin information. Till syvende och sist handlar det om vilket förtroende man har för honom (själv hade jag aldrig hört talas om karln tidigare) och för Fox News. Men nyhetsbyrån AP skriver:
The hoax was limited to the identity of the source in the story about Palin -- not the FOX News story itself. While Palin has denied that she mistook Africa for a country, the veracity of that report was not put in question by the revelation that Eisenstadt is a phony.
Det kan tyckas futtigt att ägna så mycket utrymme åt att diskutera vad som troligen var ett missförstånd. Men intermezzot har ändå belyst intressanta, övergripande medieproblem i den amerikanska mediedebatten:
• Hur handskas med anonyma källor? "Hollywood-reportern" Greta van Susteren har en poäng när hon säger:
"I think anonymous sources have a place in journalism, on government malfeasance and whistle-blowing. But when did we become the National Enquirer that we're reporting gossip? It's very unfair."
Samtidigt är det väl just "whistle-blowing" (avslöjande och anmälan av missförhållanden inom en organisation) om man påtalar att den potentiellt blivande vicepresidenten har allvarliga kunskapsluckor.
Vilket leder fram till den andra debatten som pågår:
• Vilket ansvar har "inbäddade reportrar" för att frångå uppgörelsen att de inte får rapportera något före valdagen? I det här fallet borde de ha bränt sina källor, skrev Andrew Sullivan häromveckan i inlägget The Civic Resonsibility of Carl Cameron:
They kept taking Palin seriously as a veep candidate when she didn't come close to even minimal standards for passing a citizenship test. I'm sorry but I think this is a terrible failing, and it is a reason the mainstream media are imploding. They let the rules of the game over-rule their duty to tell the American people the truth as they began to discover it. The truth is that Sarah Palin had no business whatever being on a national ticket. It was an insanely reckless choice. She could never adequately perform the job of president at a moment's notice, and the McCain campaign and their media enablers were putting this country and the world at serious risk by perpetuating this farce.
NEW YORKNate Silver avfärdar i ett intressant inlägg allt snack om att Hillary Clinton skulle ha vunnit mot John McCain med större siffror än vad Barack Obama gjorde. Kommentatorerna är splittrade i frågan, och de har många intressanta synpunkter – som att Clinton antagligen ändå skulle ha valt Obama som vicepresidentkandidat och därmed hade kampanjen kunnat använda hans fördelar. Men som en av dem påpekar, att nu diskutera Clinton vs McCain är ungefär lika meningsfullt att diskutera som frågan ifall Batman skulle vinna en strid mot Spindelmannen (se'n finns ju Stålmannen också).
NEW YORK Undrar varför så många av Google-annonserna här på sajten på sistone handlat om Chicago och Alaska, förresten... ;-)
Förresten, ni är ganska dåliga på att klicka på Google-länkarna, tycker jag. Mycket pengar på de där annonserna blir det ju inte precis. Men, många bäckar små...
NEW YORK Igår kväll såg jag Frida Hyvönenspela i Svenska kyrkan. Fin konsert! Jag hittade en recension här. Hela New York är nu nedlusat av gräddan av svenska, kvinnliga musikartister (Robyn, Nina Persson, Anna Ternheim, Marit Bergman – fler?) men om jag förstått rätt handlade detta mer om en mycket kort turné, med två framträdanden.
Efteråt ägnade jag en timme åt att bläddra i vecko- och månadstidningar i församlingsrummet, för att spana på publikationer att sälja in eller annan idé till – men det var ovanligt deprimerande eftersom de jag råkade hitta mest innehöll sådant redaktörerna kallar "plocksidor". Sida upp och sida ner med korta notiser, rutor, bilder och skojsiga rubriker om hur man blir en bättre, smalare, gladare, snabbare och piggare människa. Inget fel i det, men jag insåg snabbt att jag inte har mycket att bidra med i sammanhanget (borde kanske däremot läsa dessa tidningar och ta till mig det som står där).
Nå, där fanns tidningen VI också, och den är en skön motbalans. Jag slukade cover storyn i senaste numret, och en hel del andra artiklar också. Och pappers-DN, som jag inser innehåller en hel del texter som inte synts till på nätet.
Eftersom kyrkorummet var fullsmockat kunde man tro att jag skulle stöta på åtminstone någon bekant, vagt bekant eller bekants bekant där – men jag kände faktiskt inte igen en enda av de andra i publiken alls (däremot sprang jag på vägen dit på en av de amerikanskor jag hängde med i Manilla i februari). Det kanske innebär att jag varit för länge i New York... Eller så var det bara ett för mig helt nytt sammanhang. Det finns som ni kan lista ut tusentals svenskar här i staden, men det är många olika kretsar – diplomat/FN-svenskar, au pair-tjejer, designfolk, Wall Street-bankers, Sweor etc etc etc – som ständigt byts ut. Inte helt enkelt att ha koll på alla. Även om många av dem ibland dyker upp just i kyrkans märkliga lokaler på 48:e gatan.
För en stund är man omgiven av svenskar som talar svenska, av svenskt kaffe och kanelbullar i kafeterian, av svenska tidningar och svenska böcker i långa rader samt Svensk Tenn-föremål i det skönt gammalmodiga församlingsrummet – och så sekunden senare står man på Femte Avenyn och tittar sig förundrat omkring på den glamourösa och glittrande storstaden. Det är en mycket märklig känsla, varje gång det händer.
Jag hade ingen lust att åka raka vägen hem, så jag promenixade omkring ett tag i Midtown. Plötsligt var ett stycke av trottoaren fullsmockad av svartklädda unga män omgivna av TV-kameror. De såg ut som om de tillbringat större delen av sina liv framför en dator i nå'n källare, och det hade de förmodligan också – insåg jag när jag såg att de väntade på nya World of Warcraft-versionen. Några kom dit i full WoW-utstyrsel, väldigt roligt för New Yorkers klär ut sig går de verkligen in för det.
Sedan besökte jag mitt downtown-kontor Hotel Algonquin, tog en Singapore Sling och läste New York Times, och sedan åkte jag hem och slocknade snart. En lagom händelserik kväll, efter en totalt händelselös dag.
För att inte tala om hur händelselös och trist hela torsdagen har varit! Det kommer garanterat inte att bli något blogginlägg om torsdagskvällen. För eftersom det regnar och är allmänt trist är chansen att jag tar mig iväg på konstvernissager i Chelsea eller något annat roligt ikväll tyvärr liten. Jag får satsa på fredagsnöjen.
NEW YORK Har du någonsin skrivit något i något elektroniskt sammanhang (Facebook, något mail etc) eller i din dagbok (ja, även pappersvarianter) som potentiellt skulle kunna framstå som pinsamt för dig – eller för blivande-president Obama? Isåfall bör du tänka igenom hur du ska lägga fram det om du vill söka jobb hos honom. New York Times skriver om de mycket ingående frågeformulär alla sökande till högre tjänster i hans administration måste besvara. De behöver dock inte ta upp trafikböter, om de understiger 50 dollar (≈400 kronor). Av artikeln framgår att de försöker ta intryck av samtliga tidigare intressekonfliktsskandaler, och de är ju en hel del.
NEW YORK "Just reading the [Greta] Van Susteren transcript makes you realize that van Susteren was acting as a Hollywood reporter from the 1940s and 1950s, not an actual 21st century journalist. The same goes for [CBS'] Matt Lauer. These people are not interested in the truth; they're interested in the interview "get", their own buzz, and their own ratings. There are no follow-up questions, no sense that these people have followed the actual campaign at all. " Andrew Sullivan, The MSM-failure
NEW YORK Fem dollar kostade sådana här och liknande "jag var där"- brickor att köpa, tre för en tia, av alla de månglare som dök upp utanför och i Grant Park ni-vet-när. Fast jag hann inte köpa någon, innan jag fick denna av en glad kvinna i bardisken på Hilton efteråt – hon hade flera knappar på sig, och delade glatt med sig av en av dem till mig.
NEW YORK Tro det eller ej, det händer att jag får betalt för att skriva texter om amerikansk politik och valutgången också... Under den senaste månaden dock bara en enda, för nyhetsbrevet Veckans Eko som ges ut av Ekolådan. Den handlar om de förhoppningar som miljörörelsen i USA nu har på Barack Obama och kan läsas på Ekolådans hemsida eller här. (Det var meningen att Folke Rydén skulle skriva denna text, men som ni säkert märkt har han haft annat för sig på sistone.)
Låt oss i denna stund betrakta och begrunda avgrunden mellan USA och Europa. I det ena fallet har vi Obama och bakom honom ett brokigt, stundtals stökigt, men alltid vitalt invandrarsamhälle. I det andra ett ängsligt fasthållande vid en alltmer overklig etnisk nationalism där främlingsfientliga partier likt Sverigedemokraterna kan florera. Bilder av flyktingar i läger, snarare än invandrare i arbete, har kommit att dominera vårt sätt att se på mångfaldens potential.
Utmaningen vi står inför är i grunden enkel: hur rör vi oss från Perry [i Florida] mot New York; hur undviker vi att Landskrona, snarare än Stockholm eller Malmö i sina bättre ögonblick, blir tongivande för vår politiska kultur. Kan vi föreställa oss en framtida dröm om ett Sverige med sin egen Obama?
NEW YORK Ah, äntligen någon som tycker som jag – som gillar både Barack Obama och Sarah Palin: Camille Paglia, en av USA:s mest kända feminister.Tro mig, vi är en minoritet.
Eller ordet "gillar" är fel, i mitt fall. Som framgått i otaliga blogginlägg handlar det om fascination, inte om förälskelse.
I alla fall, Camille Paglia skriver om Sarah Palin:
Liberala demokrater kommer att vakna upp från sin sadomasochistiska anti-Palin-orgie med en mycket stor baksmälla. Den onda ande som släppts ur flaskan under denna sorgliga tidsperiod kommer inte så enkelt att låta sig stoppas in igen. En chockerande nivå av irrationell känslosamhet och stundtals infantil upprördhet uppenbarades i hjärtat av Demokraternas gällande ideologi – och sade emot partiets kärnprinciper av medkännande, tolerans och självständigt tänkande. Man måste se tillbaka till Eisenhowers 1950-tal för att hitta något liknande denna groteska parad av borgerlig provinsialism, ytligt grupptänkande och blinda fördomar. Jag gillar Sarah Palin, och jag har innerligt uppskattat hennes ankomst på den nationella scenen. Som lärare kan jag se hur smart hon är – och uppriktigt sagt, jag anser att de som inte ser det är de som är dumma, insvepta i fransiga mumielindor från deras egen slitna partihandbok. OK, hon talar inte korrekt engelska – hjälp! Det finns en kraftfull klarhet av medvetande i hennes ögon. Hon använder språket med dess hopp, avbrott och kvillrande momentum, som hos en bebop-saxofonist. Jag står för det jag (som en tydlig förespråkare för fri abort) skrev i mina två senaste kolumner – att Palin som en ambitiös yrkeskvinna som är mot abort, gift och mor representerar feminismens nästa stora skifte. Kvinnor som är mot abort kommer att rädda feminismen genom att låta den expandera, inte minst till mer traditionella länder i Tredje världen.
I vilken utsträckning jag håller med om allt eller ens något av detta får jag fundera på, men det är ett uppfriskande perspektiv jämfört med allt annat som skrivits om Palin av så kallade liberala skribenter.
Och Paglias synpunkter – som Obama-supporter, ateist och långvarig om än oortodox demokrat – är förstås intressantare än Palins inbitna beundrarinnors (vill ni veta vad de tycker kan ni kolla i kommentarfältet på Fox' hemsida).
Hennes ältande om att pressen borde ha granskat Barack Obamas födelsecertfikat och Bill Ayers Weather Underground mer håller jag inte alls med om. Det låter bara som konstigt och daterat högerspinn.
Men jag håller med om det Paglia skriver om John och Cindy McCain, ler åt liknelsen vid Obama som "American surfer", instämmer i att Clintoniterna fått äta upp det där med att Obama skulle vara omöjlig som valvinnare – och om detta (jag har alltid varit rätt skeptisk mot John Edwards, fast jag gillar förstås hans fru Elizabeth):
Vad beträffar demokraterna som ondgjorde sig och tjöt över att Palin inte var redo att nomineras som vicepresidentkandidat – vilket navelskådande hyckleri! Vad fanns det för protester inom partiet eller vanliga medier när John Edwards, med betydligt mindre politisk erfarenhet än Palin, fick John Kerrys invit till samma post för fyra år sedan? Och guvernör Kathleen Sebelius, som jag lobbade för borde ha blivit Obamas val och som stod på var och ens kortlista i månader, har en meritlista som är svår att skilja från Palins. Vilket kunskapsunderskott Palin än må ha om den statliga byråkratin eller om utrikespolitik (utanför guvernörers normala horisont) kommer det förhoppningsvis att tas igen under Obamas kommande åtta år som president.
Jag håller också med Paglia om att det dummaste Sarah Palin kan göra om hon vill satsa på en nationell, politisk karriär vore att satsa på att bli en av Alaskas senatorer i Washington.
Fox News har idag lagt ut fyra nya avsnitt av Greta van Susterens intervju hemma hos Sarah Palin – komplett med snöskoterturer och allt!
Avsnitt 1, om Alaskas roll i USA:
Avsnitt 2, om kvinnorollen:
Avsnitt 3, Greta van Susteren talar med Todd Palin och får åka snöskoter:
Avsnitt 4, Greta och Sarah pratar om hur mycket de beundrar varandra; Trig visas upp på bild (troligen till Sarah-beundrarinnornas glädje och till Sarah-motståndarnas skräck):
Det är svårt att tänka sig att Joe Biden skulle klara av att bli intervjuad om sina politiska ståndpunkter samtidigt som han lagar middagsmat och tillrättavisar barnen.
Men att Sarah Palin framstår som smart och sympatisk (inte heller i dessa intervjuavsnitt får hon några särskilt tuffa frågor, som hur hon får ihop sitt totala abortmotstånd med sin förkärlek för att döda renar) innebär förstås inte att det var helt vettigt att släpa in henne i vicepresidentrampljuset i år. Det är mycket möjligt att det bästa för alla vore om – som en kommentator hos Fox föreslår – Alaska begär uträde ur unionen och bildar en egen stat, som Sarah Palin kan vara president i och som alla hennes beundrare kan flytta till.
Som vanligt när jag blivit alltför hänförd av denna osannolika guvernörs charm stämmer jag alltid av med en alltid Palin-kritisk och skarp Andrew Sullivan, som står för en hälsosam "reality check" i sammanhanget – Why Palin Still Matters. Utdrag:
Låt oss vara realistiska på ett sätt som nationella medier inte tycks klara: denna person skulle aldrig ha satts på en nationell valsedel i en mogen demokrati. Hon klarade inte av att sköta en stad i Alaska kompetent. Det impulsiva valet, utan föregående granskning, av en totalt okänd, utan kunskap om eller intresse av stora vida världen, som en ersättningspresident förblir en av de mest störande händelserna i modern amerikansk historia. Att pressen kände sig tvungen att upprätthålla en fasad av normalitet under två månader och inte deklarera att alltsammans var en fars från början till slut – det är ett tecken på dess total brist på mod. Att Palin-absurditeten skulle följa på två mandatperioder med en annan person som var ute på alltför djupt vatten som president är extra störande. 46 procent av amerikanarna röstade för möjligheten att detta oskrivna kort skulle kunna bli president, för att hon på något vis påminde dem om deras egen känsla av religiös eller kulturell "identitet". Tills vi klurar ut hur detta gick till kommer vi inte att kunna förhindra det från att hända igen. Och det måste vi göra.
(– – –)
Denna vilseledda och vilseledande kvinna förstår fortfarande inte vad som hände henne; har fortfarande ingen självkännedom, och har aldrig tvingats acceptera sina uppenbara begränsningar. Hon kan inte få till den mest triviala historieskrivning korrekt; hon repeterar osanningar med en vildsinthet och ett lugn som annars bara tillhör kliniskt rubbade människor; hon har en gymnasieavhoppares bildningsnivå; och ser okunnighet som någon slags bravad. Det är plågsamt att iaktta henne – men än mer plågsamt att iaktta dem som känner sig tvingade att ta henne i försvar.
Kort sagt, hennes kandidatur var oförsvarlig. Den förbli oförsvarlig. Tills vanliga medier, det republikanska partietablissemanget och den konservativa intelligentsian erkänner hur fel de haft kommer denna blogg att fortsätta begära grundläggande ansvarsskyldighet.
Läs också några av de hundratals kommentatorerna till Camille Paglias artikel. De håller verkligen inte med henne – särskilt inte om jazzmusik-liknelsen – och de har massor av bra argument.
.JPG)
