Distraktionslöshet

"Sedan bör man kanske minnas att det inte fanns wi-fi på 1900-talet."

Martin Gelin om den gamla goda tiden då författare som John Updike hade möjligheter att vara produktiva och disciplinerade.

/Gunilla

Helgnöjen

SOLNA Fredagskvällen ägnade jag åt ett möte med min redovisningskonsult (bokföring och så'nt), lördagskvällen åt ett besök på 50-talsbiografen Fontänen i Vällingby och Män som hatar kvinnor (bra! Se filmen, men det underlättar nog om man som jag inte läst boken. Verkar för övrigt toppen att man som förtalsdömd journalist – herr Blomkvist – kan sitta i finkan och ägna sig åt nya scoop!) och imorgon söndag blir det en liten dagsutflykt söderöver.

/Gunilla

Yrkesstolthet

SOLNA Sorgliga tongångar från Monica Antonssons blogg (av henne själv, i kommentarfältet):

Fram tills för några månader sedan kände jag en väldigt stor kollektiv yrkesstolthet, trots att jag "bara" är en veckotidningsmurvel.
Nu har det mesta krackelerat tyvärr. Det är såååå synd.
Jag är inte van vid sånt här. Vänskapskorruption är sånt man som lokalreporter avslöjat inom politiken. Inte inom journalistiken. Det är verkligen hemskt inom kvällspressen.

Apropå detta repeterar jag en kommentar som jag använde i januari (nej, jag har inte verifierat den, om någon undrar):

Journalisten/författaren till boken som avslöjar Liza Marklunds bluff skrev mycket om lokalpolitiken i Täby och Vallentuna ett tag i mitten av 90-talet då jag själv var som mest aktiv politiker i kommunledningen i Täby.
Monica Antonsson, som hon heter, är den enda journalist i den så kallade lokalpressen som på ett seriöst sätt grävt och informerat kommuninvånarna – överhuvudtaget.
Jag har inte läst hennes nu aktuella bok, men hon var/är en professionell journalist och jag skriver detta enbart därför att de är så få och att det kan vara bra att veta för dem som läser hennes bok.

MVH
Lasse W

/Gunilla

Tonchi Percans artikel etta på popularitetstoppen

Artikeln finns här.

/Gunilla

Klockren text av Tonchi Percan om Gömdabluffen

SOLNA Läs genast Tonchi Percans Newsmillartikel om hur Liza Marklund bluffat och bluffar om kammarrättsärendet som Gömda och Asyl bygger på! Jag kommenterar lite mer senare, men tillsvidare kommer här ett citat:

Liza Marklunds story bygger på dokument från mål i socialtjänsten som vandrar mellan olika förvaltningsdomstolar och som i grunden är en tvist mellan Mia och svenska myndigheter.
För att klargöra det ordentligt: Förutom i skattemål så befattar sig inte förvaltningsdomstolarna med brott. Att den bluffen gick hem i Gömda och Asyl är en sak men att den funkar fortfarande lika bra hos Liza Marklunds vänner i gammelmedier som dagligen skriver om brott är en gåta.

Uppdatering I: Läs även Ann Helena Rudbergs text hos Newsmill om de avgrundsdjupa klassklyftorna mellan Liza Marklund och Osama Awad.

Själv har jag de senaste dagarna kämpat som ett djur för att sälja in fler reportage om det hela – med nya, oförbrukade intervjupersoner; inklusive lite skönt fältarbete – till flera olika, i sammanhanget relevanta, redaktioner. Ännu enbart avslag eller icke-svar. Men jag hoppas fortfarande (och har ändrat min flygresa till New York för kanske sjunde gången)!

Uppdatering II: Tja, jag tänkte kommentera mer, men det finns egentligen inte så värst mycket att tillägga. Tonchi Percan har helt enkelt gjort det som många journalister borde ha gjort: gått till källorna och granskat dokumenten kritiskt, istället för att okritiskt babbla om bloggdrev eller avundsjuka, alternativt tokigt beskriva Gömda-soppan som ett "bråk" mellan Monica Antonsson och Liza Marklund.

I *striden* mellan bloggarna och gammelmedierna (som jag inte alls gillar att det hela gestaltas som, men det är ju vad som sker hela tiden) får jag tillsvidare kora ... frilansjournalisterna som segrare, hehe.
I alla fall har det varit några sådana som tagit fram belägg (Monica Antonsson, förstås, men även Tonchi Percan samt gänget som gör Medierna för P1; önskar att jag en vacker dag får lägga mitt eget namn till den listan med ett eller annat dokument). Monica har ju hela tiden varit tydlig med att hon är hjärtligt trött på att diskutera detta, och helst av allt ser att andra gräver vidare.

I den nya artikeln visar Tonchi Percan oerhört tydligt vad det hela handlat om, och hur Liza Marklund konstruerat sitt politiska projekt.

Vi får om det finns någon reporter som tar upp stafettpinnen. Nu när källskyddet är borta är det ju fritt fram att fråga Marklund om hur allt gick till egentligen. Och vad som finns på vinden.

Det är förstås, som antyds i texten, märkligt att mediernas alla kriminalreportrar inte gått igång på att granska hur ett socialtjänstärende i en förvaltningsdomstol kunde förvandlas till ett brottmål i Liza Marklunds tappning.

Nu borde det var tydligt för alla hur det står till med "romanförfattarens" roll i det hela. Bara att ställa frågor, ni som har mediala plattformar att göra det på!

Behöver jag tillägga att Tonchi Percan är en av få Gömda-reportrar som också varit i Oxelösund... Notera även att han tidigare länge varit medarbetare i Expressen, så förstår ni att hans granskning möjligen kan vara lite obekväm för en del – inklusive honom själv.

/Gunilla

Sökes: *åldersdiskriminerade* civilekonomer

Jag söker en eller flera intervjupersoner till en arbetsmarknadsorienterad artikel, omgående. Det ska handla om svårigheten med att söka och framför allt få jobb när man hamnat i medelåldern.

Följande krav finnes:
– måste vara civilekonom
– ålder från kanske 45 år och uppåt
– måste ha tampats med arbetsmarknaden och dess eventuella åldersdiskriminering relativt nyligen – men behöver inte vara arbetslös nu, utan får gärna ha fått ett jobb (så kan jag göra ett arbetsplatsreportage)
– bör kunna ställa upp med namn och bild i tidningen (en anonym intervjuperson finnes redan, så nu söker vi någon icke-anonym i första hand – men riktigt bra stories är alltid välkomna ändå)
– bör finnas i Stockholmsområdet, eller säg området från Uppsala i norr till Nyköping i söder eller så (ekonomer i Alingsås vore också välkomna!)

Som vanligt brinner det i knutarna, så skicka vänner och bekanta som passar in i detta till mig genast! gak62@columbia.edu

/Gunilla

I tid och otid

"Men till det tidsenliga hör saker som datingprogram med Linda Rosing, sopspioner och terrorism, så det MÅSTE ju inte vara fel att vara otidsenlig."

Johan Hakelius i Aftonbladet, apropå "dem i riksdagen, på tidningsredaktionerna och överhuvudtaget i den övre medelklass, som anser sig för sofistikerad för kungahus" och tycker att monarkin är otidsenlig.

/Gunilla

Gunilla, 19, kommunicerar affärer via köksbordet

SOLNA Jag bor tillfälligtvis hos mina föräldrar, och det innebär att mamma då och då kommer sättandes med diverse dokument som hon hittar i lådor och pärmar.

Idag kom hon med detta ark, som i augusti 1991 låg på vårt köksbord och som hon tydligen sparat. (Det var på den tiden man ännu kunde få lägenhetslån som tonåring utan nämnvärda inkomster. Min senaste årsuppgift som Stadshypotek hade tillgång till då var 40 000:–, men jag fick utan vidare ta över befintliga lån.)

Som framgår nedan ställdes mina föräldrar inför fullbordat faktum. De gillade inte att jag flyttade, och med facit i hand hade det förstås varit smart att vänta ett år så hade jag kunnat dra nytta av de toklåga priserna 1993 (fast då hade jag väl inte fått något lån). De är desto gladare över att jag åter bor hos dem nu!



Sid 1

Hej mor!

[Mammas kollega] L A ringde mig vid 11-tiden och sökte dig angående riksstämman. Han vill att du omgående ringer honom hem.

Han och jag pratade också om en annan sak, som han absolut tyckte att jag skulle berätta för dig om "eftersom du är [TUSEN SUPERLATIV – DU VET SJÄLV HUR FANTASTISK DU ÄR!] och därmed skulle förstå mig" – vilket jag betvivlar i det här fallet....

Det är nämligen så....

SÄTT DIG NER NU!



Sid 2
...Jag har alltså köpt lägenheten på Tjärhovsgatan 10, inte den lilla som ni såg utan den finare lite större som bara jag såg.

Så är det, och det är inte mycket du kan göra åt saken eftersom jag har skrivit på kontraktet (och hoppat ut i det blå).

Lägenheten bankvärderades 1987 till 375 000:–, jag fick den för 400 000:–.

Tillträde är den 2/9. Jag kommer att flytta in successivt.

Jag förstår att det här är ett svårt slag för dig. L A kan ge dig några kloka tröstande ord! (Han tyckte i alla fall att jag har gjort en bra affär.)

Gläd dig åt dina kvarvarande barn – och, som L sade, jag flyttar ju inte till Tjotahejti.

Gunilla
[augusti 1991]

Newspaper men

SOLNA Förutom att läsa Monica Antonssons brev bör tidningsmannen Jan Helin ta del av detta credo, från en av branschens verkliga legendarer, herr William Randolph Hearst:


Min fria översättning:

Till ansvariga utgivare och redaktionschefer på alla Hearst-tidningar

Vänligen se till att våra nyhetstidningar förblir NYHETStidningar.

Vänligen låt dem inte degenerera till propagandablad.

Vänligen tryck inte grejer som färgats för att passa särskilda delar av vårt samhälle.

För det första trycker ni isåfall inte nyheter med den opartiskhet som en nyhetstidning bör iaktta.

För det andra, genom att att behaga vissa delar av vårt samhälle kan det hända att ni retar upp andra delar av samhället.

Den mest populära tidningen är generellt den minst partiska tidningen.

Håll redaktionens åsikt borta från rubrikerna.

Håll redaktionens åsikt borta från nyhetsartiklarna.

Ledarsidan är platsen för redaktionens åsikter – och bör inte heller där vara alltför partiska.

Folk läser tidningar för att få information. Och information måste bygga på fakta utan vinklar.

William Randolph Hearst

Jämför gärna dessa klassiska nyhetstidningsideal med min beskrivning av hur Aftonbladet häromveckan agerade som blott ett språkrör åt ett gäng dramadrottningar (Guillou & Co).

Bilden kommer från Flickr, via Vassa Eggen.

/Gunilla

P S Jag har varit vid, men inte inne i, slottet San Simeon där ovanstående skrevs, i mitten av Kalifornien. Det är en märklig plats.

Platsen vid köttgrytorna

SOLNA Citat ur kommentar från Monica Antonssons blogg, av Peter Engman:

Är platsen vid köttgrytorna verkligen så åtråvärd att man kan slänga ut demokratiska ideal med badvattnet, eller har idealen kanske aldrig funnits där? De kanske försvann med stora journalister som Vilhelm Moberg, Barbro Alving m fl.
Journalister som gömmer sig bakom horder av advokater och svassande tjänare eller sådana som blir bombastiska och attackerande när de blir ifrågasatta, är det journalister vi verkligen är värda – eller ens behöver?
Monica Antonsson har efter sin bok ”Mia – Sanningen om Gömda” blivit granskad av sina kolleger in absurdum, man har vänt ut och in på henne, utsatt henne för en förtalskampanj – rent ut sagt behandlat henne skamligt. Och för vad? Jo, hon har avslöjat att en av de mest sålda böckerna i landet till stora delar varit byggd på en bluff, ett politiskt projekt. Debatten som följt har lett till händelser som klätt av Mediesverige inpå bara benen.

/Gunilla

Varför bröllopet 2010 är så historiskt

SOLNA Herman Lindqvist bjuder i Aftonbladet på sköna historiska fakta, som att "Victoria och Daniel är det första tronföljarparet på nära femhundra år där bägge har svenska som modersmål" och att Daniel blir Sveriges 33:e prins.

/Gunilla

Alla ting är tre i sagan

SOLNA Idag var nyhetsvärderingen enkel för alla medier, givetvis – men även rubriksättningen!



/Gunilla

Prinsen prövades i sju år

SOLNA Om ni inte visste det så är jag smygrojalist. Och vore det inte för att jag häromveckan dessvärre lurades iväg från Gamla stan så skulle jag nog ha kilat över till pressträffen Slottet om ett par timmar.

/Gunilla

Hälsning från mobben

SOLNA Dagens Flashback, denna gång signaturen "sam-519":

Det är anmärkningsvärt att de som skriver gratis på FB är pålästa och kunniga medan de som skriver med höga löner i våra största tidningar inte har en susning OCH INTE TYCKER DET SPELAR NÅGON ROLL.
De tycker att det är okej att uttala sig trots att de inte kan ämnet de uttalar sig om.
Jag lovar att LLindström inte läst MAs bok och antagligen inte Gömda och Asyl heller. Läser man MAs bok ordentligt kan man inte annat än starkt ifrågasätta Liza och Mia.
Det är lätt att döma ut MAs blogg eller FB som stökig eller virrig om man själv inte hängt med.

Jag trodde att det skulle vara en mycket liten klick på Flashback som intresserar sig för detta, men i mina Flashback-citat här på bloggen blir det nästan hela tiden olika signaturer som är värda att citera! (Till just Lars Lindströms försvar kan förstås sägas att han inte riktigt hade bett om den debatt som dök upp i kommentarfältet...)

Uppdatering: Tyvärr har Katharina missförstått mig när hon skriver att jag "delvis är lite förvånad över att det är så många på Flashbacks forum som är intresserade av "Gömda"-debatten". Det var inte riktigt så jag menade. Jag är inte förvånad över intresset, tvärtom.
Jag syftade på, att det framförts (var minns jag inte) att endast en liten klick Flashbackianer driver debatten. Men när jag kollade genom vad jag citerat från Flashbacks Monica Antonsson-tråd hittade jag en hel massa olika namn och signaturer. Det är inte så att det bara är några få som jag hela tiden återkommer till, utan det finns flera olika röster värda att citera. Även om det gärna fick vara fler.

/Gunilla

Wiman följer upp Wager om Diplomaterna

SOLNA Idag har Expressens Björn Wiman skrivit en skarp krönika om Diplomaterna. Läs den! Citat ur Wimans text:

Man kan givetvis invända att de svullbukade sändebuden i Diplomaterna inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda. Men medan Ljungberg och hans gäng odlar sin svada över en gingrogg vid poolkanten sitter en av deras landsmän, Dawit Isaak, sedan sju och ett halvt år i ett fängelse i Eritrea.
Är kopplingen för grov? Jag tycker inte det.

Se även det jag skrivit – UD får gärna förklara kulturkrockarna och Mer Merit Wager om Diplomaterna, samt länkarna därifrån.)

Uppdatering: Gabriel Byströms artikel om hur UD schabblade bort Dawit Isaaks frisläppande i Göteborgsposten (från november 2008)!

/Gunilla

Snart blir det soppkök

SOLNA Realtid.se sänker medarbetarnas löner med inte mindre än 30 procent. Ganska modigt, om det är vad som krävs för att rädda allas jobb, och väldigt ovanligt i Sverige. Bernt Hermele berättar:

Först är det en smula ogripbart, jag klarar inte ens av att räkna ut hur mycket mindre jag kommer att ha kvar i plånboken nästa månad, vill liksom inte riktigt låta det sjunka in i min privatekonomiska realitet.
Sen alltså; okej jag kommer att ha kvar drygt 30 000 kronor brutto. Inte så jävla dåligt med tanke på vad många andra tjänar, med tanke på vad jag periodvis tjänat tidigare på taskigt betalda vik på Rapport och Dagens Nyheter. Okej, okej.
Sen dyker den där mentala åtgärdslistan upp; säga upp parkeringsplatsen i OK-garaget, minus 2 000 kronor, check. Säga upp den fasta telefonen på landet, chek. Säga upp dagstidningarna, check.
Sen insikten hur krisen sprider sig som en tsunami, som en ekonomisk tryckvåg som får alla konsumtionshjulen att tvärstanna, vilket kommer förvärra och fördjupa krisen ytterligare så att det kommer ta ytterligare några år innan framtidstron, den nödvändiga, kommer åter och hjulen kan börja knarra igång igen.
Sen nästa nivå av besparingar: kanske ska jag hyra ut ett rum i lägenheten. Och så de praktiska funderingarna: röja en hylla i kylskåpet till hyresgästen, låsa dörren mellan sovrummen.

Mina egna inkomster har minskat med 40 procent sedan i somras enbart på valutaförändringar (för de kostnader jag har i USA, alltså)... Strukturomvandlingskrisen ska vi inte tala om. (Men märkligt och roligt nog dräller det in artikelbeställningar hos mig just nu. De kostar ofta mer i tid än vad de smakar i pengar – men det är ämnen och genrer jag vill skriva, och det är en journalistisk lyx!)

Apropå strukturomvandlingskrisen, i New York Observer finns en text om vad den kan få för konsekvenser: att god journalistik kommer att skrivas av tandhygienister och andra som kan ett visst ämne, på helt frivillig basis – ungefär som man gärna sjunger i en bra kör utan att få betalt. Och redaktörerna får, enligt intervjupersonen som är professor i medie- och kommunikationsvetenskap, samma roll som volontärkoordinatörer på soppkök. Det är hårdvinklat, men innehåller stora korn av sannolikhet.

/Gunilla

Om svenniga svarta

SOLNA Här är en välskriven Fokus-artikel om medelklass-svarta i USA! Av den finlandssvenske jornalisten Philip Teir.

/Gunilla

Källkontroll är hårt arbete (ofta)

SOLNA Här är ännu ett roligt citat:

I rapportering om konflikter ska de olika åsikterna ges möjlighet att komma till tals. Kritiserade personer ska ges tillfälle till bemötande.
Att allt som står i tidningen ska vara sant är naturligtvis en självklarhet, och för att leva upp till det krävs ofta hårt arbete i form av faktainsamling och källkontroll. Om vi misslyckas ska vi vara generösa med rättelser.

Om ni undrar om jag syftar på något särskilt kan ni ju läsa här och här.

Citatet kommer från Aftonbladets hemsida, där de tyvärr glömt att uppdatera upplagesifforna sedan 2005.

Här kommer ett till, härifrån:

Aftonbladet är en bred tidning som står på läsarens sida. Journalistiken ska vara kritiskt granskande samtidigt som den ska underhålla och driva opinion i samspel med läsarna.

Om ni undrar vad jag syftar på kan ni läsa den krönika SVT beställde av mig om Piratförlaget och dess dramadrottningar, och hur Aftonbladet gynnade deras version snarare än stod på läsarens sida.

/Gunilla

Mer kritik från Vetlanda

SOLNA Gunilla Hjelm verkar för övrigt vara Vetlandas svar på Carl Bildt – en politiker som bloggar för att ha en direktkanal till medborgarna, och som får kritik för sin mediekritik från journalisterna! Märkligt. Yttrandefriheten ska väl även gälla politiker. Jag antar att förhållandena mellan politiker och journalister på en liten ort lätt blir infekterade.
(Vetlandaposten finns inte på nätet, så jag kan inte hitta någon motbild där. Men någon annan kan ju ringa upp dem på redaktionen och fråga vad som menas. Det finns säkert omständigheter i detta som jag inte har någon aning om. En partikamrat till Gunilla Hjelm har bloggat om saken.)

/Gunilla

Kritik från Vetlanda

SOLNA Jag har tyvärr inte följt Uppdrag Gransknings granskning av Fallet Louise och Vetlanda kommun särskilt noga. Jag har sett och läst en del, men ganska sporadiskt eftersom jag gjort det från New York. Som, antar jag, de flesta andra, har jag fått bilden att socialtjänsten inte klarade att skydda flickan Louise från hennes far och en uppväxt i misär.

Nu har jag förstått att det finns motbilder, som att hon mest växte upp hos sina farföräldrar. Hela granskningen har, kanske inte förvånande hos personer som fått omfattande kritik, skapat en djup misstro mot medier hos politiker och tjänstemän i Vetlanda. Läs exempelvis vad kommunstyrelsens ordförande Gunilla Hjelm skriver om den uppföljning som Uppdrag Granskning gjorde nyligen (och som jag icke sett):

Det förespeglades när reportern kontaktade kommunen i förra veckan att hon skulle komma själv, utan bisittare. Det var givetvis en ren skenmanöver, när de dök upp idag var givetvis bisittaren med, något annat hade vi inte heller förväntat oss. För er som aldrig suttit i en sådan här intervju så kan jag tala om att den går till så att bisittaren hela tiden matar på med lappar med följdfrågor på de eventuella "öppningar" som intervjuoffret lämnar. Möjligheten att ta emot hjälp från sidan på det sättet har förstås inte offret som ju hela tiden finns i bild till skillnad från intervjuaren.
(– – –)
Kunde vi sagt nej till att medverka i denna uppföljning med tanke på att vi redan tidigt förstod att inget positivt skulle komma ur den? Jag vet inte. Man är helt maktlös mot media och säger de "hoppa!", ja då får man bita ihop och hoppa. Det finns liksom inget val.
(– – –)
Skillnaden mellan en rättslig process och ett mediedrev av detta slag är att i en rättegång har du som anklagad rätt till en försvarare som kan hjälpa dig. Här står du alldeles ensam mot dina bödlar och även om du har juridiken på din sida, som i fallet med Elisabeth Hermon och Trossen, så hjälper inte det när media bestämmer sig för avrättning så blir det avrättning, och skyldig eller icke har ingen som helst betydelse.

Det där med "bisittare" var något nytt för mig! Samtidigt ska man veta att det är väldigt svårt att granska socialtjänsten, och programmet har uppenbarligen lett till bra förändringar.

I Uppdrag Granskning berättade "Louise" själv om sin tragiska uppväxt och om hur hennes liv blivit på sistone. Citat:

– Jag hoppas verkligen att socialen har lärt sig av sitt misstag och har uppmärksamhet. När de märker minsta lilla misstänksamhet, att de vet att ska ingripa på en gång, säger Louise.
Något svar på vad som gick fel, varför ingen gjorde någonting, har hon fortfarande inte fått. Kommunen har gjort en utredning, men den kommer inte fram till någon förklaring.
– Jag har alltid undrat varför de inte gjorde någonting. Jag undrar fortfarande. Jag hoppas en dag att jag får reda på det.

Tipsa gärna om länkar som belyser Vetlanda-fallet på bästa sätt. Här är en text om den utredning Vetlanda kommun beställt, och vad Janne Josefsson ansåg om den.

/Gunilla

Söndagskommentar om Gömdadebatten

SOLNA Jag har full förståelse för att Monica Antonsson reagerar när det påstås att det finns ett "Team Antonsson", i en krönika av Johanne Hildebrandt (som annars försvarar bloggarnas demokratiska rätt att försvara Antonsson eftersom det finns gott om obesvarade frågor och kunskapsluckor i allt detta). På många håll har det implicit framställts som om hon gjorde sig oanträffbar förra fredagen, när Mia "talade ut" i Aftonbladet...

– "Monica Antonsson har inte gått att nå för en kommentar", skrev DN,
– "TT Spektra har utan framgång sökt Monica Antonsson för en kommentar", skrev TT Spektra.
– "...trots att hon inte svarat i telefonen när journalister sökt henne", skriver Johanne Hildebrandt idag i Aftonbladet.
– "Han /Juan Flores/ försökte få tag på Monica Antonsson hela fredagen, men hon ringde inte tillbaka" i P1 Medierna.

... ungefär som om hon hade gått och gömt sig och inte kunde ge svar på tal.

Men Monica hade trots allt angett tydligt på sin blogg på fredagsmorgonen att hon skulle vara upptagen hela dagen på grund av egna jobb ute på sta'n, och att hon för att inte störa sin familj (son och ett barnbarn på besök) ifall det skulle ringa lade av luren.

Man får väl anta att DN- och Spektra-reportern läste bloggen. Inte för att det finns något särskilt Team Antonsson, men kunde de inte ha tänkt ut någon annan att intervjua om de inte fick tag på Monica herself, som motvikt i fredagens Liza Marklund-intervjuer?

Exempelvis någon i Oxelösund... Familjen Hjortzberg, som initierade boken, lär nämligen inte ha fått ett enda kollsamtal under fredagen.

Men i dagens arbetsklimat på redaktionerna finns väl varken tid till att leta alternativa källor eller tålamod med intervjupersoner som inte genast finns anträffbara på mobiltelefon. (I rättvisans namn ska sägas att Juan Flores intervjuade även Monica Antonsson, dock först sex dagar senare.)

Och ett av problemen med Gömda-bevakningen är ju att medierna hela tiden skildrat detta som en slags boxningsmatch mellan Monica Antonsson och Liza Marklund, istället för att fatta att Monicas arbete inte är ett debattinlägg – utan ett scoop med ett researchunderlag som de kan gå vidare på och kolla själva.
Juan Flores ger uttryck för det synsättet i en intervju i P1:s Medierna, där han säger att hans uppdrag som nyhetsjournalist inte var att kolla fakta – utan att få en snabb kommentar om vad "som hände i den här debatten som pågår". Det har som bekant varit problemet i hela soppan att reportrarna de senaste två månaderna betraktat det just så (och det ska givetvis inte just Flores, utan större delen av kåren, lastas för).

Som ni ser av bloggkommentarerna hos Monica är det många som visst känner sig manade att ingå i hennes team och bedriva gerillakrigföring (även om hon har all anledning att undanbe sig rollen som gerillaledare). Det är många Davidar, men en äckligt mäktig Goliat.

Att Liza Marklund i intervjun i TV Nyhetsmorgon den 18 januari kom undan med att stämpla dessa bloggare och kommentatorer som delaktiga i ett kollektiv som finner en gemenskap i att hata, hata, hata är helt obegripligt. (Läs gärna BuggenBu:s inlägg igen.)

För övrigt: synd att Jan Helin i annars väl-researchade Medierna i går (oj, vad många intervjuer de hade! verkligen multi-sourced journalism i sin prydno) kom undan med att säga att Jan Guillou som fri krönikör får skriva vad han vill, även om en vän, och att han som chefredaktör inte beställt jobbet.
Kanske det inte var en direkt beställning – men även om Helin själv inte ringde Guillou så är det ju solklart, bara man öppnar tidningen, att krönikan ingick i ett redaktionellt sammanhang. Som givetvis var planerat på ett redaktionschefsmöte. Den är ju vinjetterad "Gömda-bråket", och publicerad i direkt anslutning till artiklarna om Mia.

Att Jan Helin inte ser att detta är publicistiskt synnerligen tveksamt är inte bra för hans varumärke.

Men Guillou har väl rätt när han implicit slår fast att det är han och Aftonbladet som har den riktiga makten.

/Gunilla

Sanningen skall göra oss fria

SOLNA Detta är också viktig läsning för alla som följer Gömdagate: Expressens intervju 2003 med Jan Guillous mamma och halvsyster, apropå beskrivningarna av deras familj i Ondskan. Jag läste artikeln för flera år sedan och reagerade givetvis, men glömde bort den. Nu läser man formuleringar som de nedan i nytt ljus.

Kolla också på devisen i samlingssalen där Guillou står, på bilden i Expressen: "Sanningen skall göra eder fria". Tänkvärda ord. Även om det med Guillou&Marklund verkar ha handlat om andra drivkrafter.

Mamma Marianne:

"Det är hemskt synd att Jan går så in i sin fantasivärld. Det gjorde han redan som barn. Jan har alltid haft svårt att skilja på fantasi och verklighet."

"Det är så svårt att tala med honom. Han kan lägga orden och jag har svårt att försvara mig även om jag vet att jag har rätt."

"Det är ofta jag har tänkt under de här åren att det är konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger. Varför har ni inte gjort det?"
Reportern: "Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan."
"Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt."

"En viktig sak som jag plötsligt kom att tänka på: Jag kan inte spela piano. Jan påstår att jag satt och spelade piano medan hans styvfar bangade på honom. Det har jag läst i tidningarna. Men jag har aldrig varit intresserad av att lära mig att spela piano."

"Det är så mycket som är fel. Han ljuger. Men det är så svårt för mig att bevisa allt i detalj. Nästan alla som kan vittna om motsatsen är borta nu. Det är så tråkigt att det har blivit så här. Han skickar alla sina böcker till mig med dedikation. Men jag tror det är något fel på honom, han har blandat ihop verkligheten med sina böcker."

"Många säger att vi inte ska ge oss i kamp med Jan för att han är för farlig. Jag bryr mig inte om det nu, för jag tycker att han har gått för långt."

(Halv)systern Pia:

"Det här är en djup tragedi för vår familj. Min mamma har väldigt svårt att försvara sig mot Jans anklagelser och min far är ju död sedan ett antal år. Men faktum är att mina föräldrar skilde sig 1957. Då var jag åtta år och Jan tretton. 1960, tre år senare, kom Jan hem från Solbacka och skulle ha misshandlat min far. Han hade då för länge sedan flyttat från oss. Hade det varit en roman Jan skrivit hade det varit okej, men det vi vänder oss mot är att han kallar det en självbiografi."

Styvfaderns andra hustru Ulla:

"Jag förstår att du undrar varför min make aldrig försvarade sig mot anklagelserna i "Ondskan". Men vi trodde hela tiden att det var en roman. Vi anknöt den inte till verkligheten. Min make och Jan hade ju en fin relation så han förstod ingenting. Efter skilsmässan var Jan väldigt vilsen och efter skolan brukade han komma till Grand Hôtel där min make spelade i kaféer på eftermiddagarna. Det är så absurt alltihopa med anklagelserna."

"Jan har hållit på och ljugit om det här i 20 år så han tror kanske på det själv. Men nu har han gått för långt."

Jan Guillou fick givetvis tillfälle att bemöta dessa ganska grova anklagelser i Expressen, men avböjde. Det låter bekant.

Ondskan har sålt i drygt 700 000 exemplar. Det låter också bekant.

/Gunilla

Varför det skorrar/"Access to justice"

SOLNA Detta är ett fantastiskt bra inlägg som till fullo stämmer med varför jag tycker det är viktigt att stå emot Piratförlagets PR-offensiv och fortsätta granska Gömda-soppan. Citat:

Jag är inte en missnöjd bokköpare, utan har svårt för följande enskilda eller samhälleliga övergrepp:
1) att missgärningar lämnas utan åtgärd
2) att den som utsatts för ovannämnda missgärning inte får upprättelse
3) att yttrandefriheten som är en av grunderna för vår demokrati missbrukas. Journalister verkar uppfatta att presslegget eller ackrediteringen ger en rätt att driva personliga vendettor eller politiska projekt, och utan någon opponent.
4) att den s k tredje statsmakten inte fungerar i Sverige eftersom punkten 3) uppenbarligen saknar nyhetsvärde.

Läs genast hela inlägget, av signaturen BuggenBu, som handlar om "access to justice", hukande medier, dumma politiker, skattepengar – och om vem som tjänat pengar på det hela.

Jag står fast vid att en hel del av just "Monica Antonsson"-inläggen på Flashback vida överstiger något man kunnat läsa om detta på andra håll (jo, visst finns många andra bra texter här och var också, på bloggar och annorstädes). Jag skulle kunna skriva under på det mesta av BuggenBus text.

Häromdagen läste jag klart "Vingklippt" av Elisabeth Hermon, och jag känner mig så sorgsen att jag inte kommer på något sätt att hjälpa henne få upprättelse mot mediemakten.
Köp och läs hennes bok, om hur hennes professionella och privata liv krossades på grund av LizaMia&Co – så förstår ni varför det skorrar så fruktansvärt i mina öron, när somliga tjatar om att Gömda-soppan mest handlar om att folk är avundsjuka på Liza Marklund.

/Gunilla

Inte lika kul med bloggdrev längre

SOLNA Signaturen "Kvinnobilder" på Flashback, svarar på frågan "varför en del fortfarande är så aktiva att känslomässigt engagera sig" i Gömdagate:

Redan i oktober när jag först halkade in på Monica Antonssons blogg, förstod jag att detta var krutstoff. Här hade vi en kvinnlig profil, skapad av Liza Marklund, som "alla" kände till som litterär figur. Om hennes historia visade sig ha glipor så kanske människor skulle kunna förstå, tänkte jag.
Det jag inte anade var att Liza Marklund skulle bli så extremt supportad av traditionell media att hela historien höll på att bli dold i en pseudodebatt om sanningshalten i en normal roman. Januari var en frustrerande månad.
Att nu Mia kom fram och la ut sina bevis i Aftonbladet var ju, för mitt syfte, en fullkomlig helträff. I dokumenten syntes tydligt hur ihålig hennes historia vad och hur myndigheter och domstolar brustit i sin förståelse. Debatten lyfte ytterligare ett snäpp.
Här är vi nu och kanske kommer vi snart att nå till den debatt jag önskade. Hur har vi hamnat i en situation i "världens mest jämställda land" att kvinnor och män både har olika lagar och olika juridiska tolkningar inför denna lag?
Mia Eriksson själv bryr jag mig inte så mycket om. Hon får gärna leva i USA med pool och barnbarn och ha det bra.
Gammelmedia har verkligen fått blåslampan på sig. Särskilt då de usla kvällstidningarna. Där hoppas jag att granskningen verkligen tar fart. För mycket makt till fel människor är min sammanfattning där.
Politikerna önskar jag får möjlighet att verkligen sätta sig in i den här affären. Alltför många beslut har fattats bara på grund av en fiktivt skapad opinion. Klokskap vore något att hoppas på inför framtidens politiker.

Signaturen Alyzon:

När det gällde FRA och Ipred, så fick "bloggsfären" applåder, för då rörde det sig om politiker och myndigheter som granskades och det tycktes till om, samt kritiserades. Men nu är det media själv som står i skottgluggen, och då är det inte lika kul längre, då är det "bloggdrev", "vågor av hat", "nätmobbning" som gäller.

/Gunilla

Tack för alla tips och allt!

SOLNA Jag skulle vilja tacka alla bloggläsare och -kommentatorer för fina synpunkter, kloka resonemang och allmänna hejarop som kommit på sistone. Det är väldigt kul! Jag har också fått några fantastiska mail, med uppmuntran, reflektioner och konkreta tips – tack så väldigt mycket för dem. Ingen nämnd, ingen glömd; ni vet vilka ni är.
Jag ska försöka förvalta allt på bästa sätt. Tyvärr har jag mycket att göra nu, de sista dagarna i Stockholm, varav en del saker är Gömda-relaterade och andra inte – så det kan ta ett tag innan jag besvarar mail. Håll ut!
Ni kan ju gissa vad jag ska pyssla med i USA när jag kommer "hem" till New York... Just det, luska lite mer i asylfrågan.

/Gunilla

Gömdabrev från signaturen KimZa

Det kom en kommentar som får bli ett gästbloggsinlägg (med vissa smärre redigeringar gjorda av mig). Ypperlig sammanfattning av Gömdasoppan!

/Gunilla

P S Bilden ovan har jag fått från signaturen "a h". Den är nytagen., på Pocket Shop. Finns i större skala här. H*n berättar om sitt besök på Pocket Shop:

Jag hade tappat lite av geisten kring det hela men efter Aftonbladets katastrofbidrag i ämnet sögs jag in i det hela igen. Skrämmande det som händer.
Gick förbi en Pocket Shop idag och kunde inte låta bli att kika på faktahyllan... :)
Jomenvisst: http://www.geting.se/viewimage.php?image=153355-Fakta.jpg
Och på hyllan bredvid stod Mias två andra böcker. Vad pysslar PS med? Är det ett aktivt beslut eller har de på något märkligt sätt lyckats undgå hela debatten?

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

KimZa:s inlägg

Snälla, tröttna inte. Alla ni sökande, sanningsälskande och hederliga människor där ute! Fortsätt, gå vidare, ställ frågorna igen. Jag beundrar alla ni bloggare som orkar jobba vidare i frågan om Gömdagate!

Tröttna inte heller på att ta reda på vad det här egentligen handlar om – särskilt alla ni som just kommer in och har en massa starka åsikter (utan att kanske veta så mycket om alla spår och vändor...).

Som flera andra har skrivit om och lagt ut tidigare: den här historiens olika dimensioner är så viktiga, för så många – också av så olika skäl.

Det ÄR tröttsamt, såklart, också för många bloggare och engagerade, som varit insatta i historien under månader (och diskuterat för eller emot olika frågor som har sprungit ur affären), att gång på gång behöva kommentera inlägg och frågor från dem som varken har läst Antonssons eller Marklunds bok, eller egentligen vet vad de olika spåren handlar om.

Här kommer därför en liten hjälpreda i surret av åsikter om vilka ämnen det handlar om och vad som står på spel. Man kan identifiera några huvudområden (självklart kan man sedan dra kopplingar mellan dessa):

---------------------------------------------------------------------------

••• Att förtala människor. Sådant är straffbart. Man kan inte kalla en verklig person för massmördare och psykopat, i böcker som har skrivits och distribuerats internationellt, när personen ifråga är lätt att identifiera (vilket är fallet med Osama Awad i Oxelösund/Nyköping) och sedan hänvisa luddigt till att personen inte finns och/eller att med hänsyn till källskydd inte kunna uttala sig om saken alls – när alla andra har förstått vem det är – och när också Awad själv går ut öppet med vem han är. Det här tycker många är viktigt.

---------------------------------------------------------------------------

••• Att det alltid, av principiella skäl, är fel att ljuga. För många är detta viktigt, särskilt när det handlar om makthavare. Om någon verkligen påstod att något var sant, så vill man ju också att det skall vara det. Om det sedan visar sig vara falskt, så känner ju de flesta av oss lurade. Om det någon sagt dessutom, när denne ljög, skadade andra människor, ja ,då kräver de flesta av oss en ursäkt. Det är ju ganska enkelt, tycker de flesta.

Men inte i den här affären. Man har gått från "sant" till "baserat på en sann historia", till nu senast "fiktivt" (alltså påhittat), fast där tillägger man att ens egen sanning (Liza Marklund och Piratförlaget) fortfarande gäller, fast det är någon annan som står för den nu. Det är en uppvisning i retorisk taktik och medial strategi och i slutändan kommersiell lögn. Häpnadsväckande för de flesta intellektuellt närvarande.

Det här är en av Monica Antonssons drivkrafter, enligt henne själv, just att vilja avslöja lögnen. Många köper helt enkelt inte historien längre och börjar kunna urskilja bedrägeriet.

---------------------------------------------------------------------------

••• Den rasistiska grundtonen i boken Gömda och vad detta har fått för konsekvenser (Sveriges mest sålda bok). Självklart har det betydelse att man polariserar det "onda" och "goda" i gestaltningen av en arabisk, muslimsk man och en etnisk svensk man, menar många, men Marklund påstår sig inte ha tänkt på det här särskilt mycket alls. "Kanske är jag naiv", kommenterar hon. Kopplingen till "Inte utan min dotter" har lyfts fram och den försäljningsframgång den boken (och filmen) blev. "Orientalism", fördomar och stereotypa beskrivningar av individer och grupper nämns ofta i debatten. Ulrika Knutson, Publicistklubbens ordförande, har kallat boken Gömda "den mest rasistiska skildringen i vårt land under efterkrigstiden."

---------------------------------------------------------------------------

••• Statsfeminismen och den radikala kvinnojoursideologin. Att det numera finns statsunderstödda organisationer som arbetar enligt pricipen "Ifrågasätt aldrig en kvinnas berättelse", har chockerat många. Det upprör inte minst alla de pappor som har blivit berövade sitt föräldraskap eller blivit beskyllda för övergrepp, enligt samma ideologi och den senaste vårdnadslagändringen 2006. Män är helt enkelt dåliga och kvinnor är bra.

Det räcker nu för en kvinna att påstå att hennes tidigare man är usel, dålig, våldsam, missbrukare eller bara ovillig att samarbeta, ja, vilketdera räcker för att befästa att en pappa är värdelös eller oviktig som förälder – när också socialtjänsten skriver ner detta som en "sanning", helt enligt mammans berättelse. Ingen undersökning görs. Barn förlorar sina pappor. "Ifrågasätt aldrig en kvinnas berättelse".

Mias "bevis" i både boken Gömda, men också i Aftonbladet genom 14 sidor (samma dokument) är en förolämpning mot rättvisan, kanske just därför att den visar upp den här typen av subjektiva dokument, som vilken kvinna som helst kan ordna, om de går till den svenska socialtjänsten och bara har en smula anlag för ett dramatiskt upplägg.

Det finns såklart fler kopplingar till Gömda-affären; flyktingen Awad skall bankas ner, så länge han lever, för att han för över 20 år sedan slog en kvinna i ansiktet, i ett tillstånd av upprörd svartsjuka. Självklart är det fel och för djävligt, det håller nog absolut alla med om. Här finns det dock många bloggare och debattörer som fortsätter att hävda att Awad är kvinnomisshandlare, per definition (kanske inte bara för att han har blivit dömd till en månads fängelse för misshandeln tjugo år tidigare, utan kanske helt enkelt därför att han är man).

S-politikern Inger Segelströms utspel i SVT:s Debatt om att det inte spelade någon roll om huruvida Gömda var sann eller inte och Mona Sahlins hänvisningar till bokens innehåll oroar också många nu. Tiina Rosenbergs öppna försvar av Liza Marklund visar också på att mycket står på spel. Föreställningen om könsmaktsordningen, alla miljonerna till kvinnogrupperna, ROKS, lobbyisterna... För dem är Liza Marklund, genom "Mia", en självklar och viktig allierad, även om hennes motiv sannolikt inte är marxistiskt utan snarare ekonomiskt, kan man läsa i flera inlägg.

Väldigt många unga feminister reagerar nu reflexartat också och vägrar se att det skulle kunna finnas någon annan sanning än den som presenteras i Gömda. Om inte, säger en del, så spelar det ingen roll, eftersom det mycket väl skulle kunna ha varit sant. Och så fortsätter det. Man föreställer sig ett vilddjur till patriarkat som nu engagerar sig i den här debatten för att helt enkelt bara slå ihjäl en försvarslös och utsatt kvinna i Arizona. Män är helt enkelt djur.

---------------------------------------------------------------------------

••• Klassperspektivet. Varför blir personen Mia i boken en ordentlig kvinna, med höga betyg, som jobbar på bank? Även om Mia inte alls är en "ond" person, så är det ju tydligt att det "slarvas runt" en hel del i småstaden – det behövs tidigt för den riktiga Mia både stöd från socialen med pengar och s k "hemmahosare". Inget fel i det, såklart, inte heller att ha tre barn med tre olika pappor, två med män från flyktingförläggningen på orten (vem vill ge några moraliska åsikter om detta förresten – har vi inte alla det så numera nästan, barn med olika föräldrar?) Det verkar ändå inte ointressant att faktiskt jämföra den påstådda bilden av Mia (trygg, stabil, medelklass) med den som enligt Antonssons undersökning faktiskt måste sägas vara den riktiga. De flesta i Oxelösund har ju bekräftat den bilden.

Här finns en tydlig klasskillnad. Varför Liza Marklund gör så, finns det många som spekulerar över. Att det säljer bättre i den här historien (Gömda) är väl det vanligaste svaret. Åsa Linderborg skriver annars också en hel del om det "klassförakt" som finns i Marklunds historier.

---------------------------------------------------------------------------

••• Korruption och de traditionella mediernas haveri och undlåtenhet att vilja hitta sanningen i affären. Det finns en underliggande känsla av att locket läggs på. Att det finns andra krafter (än de som är intresserade av sanningen), som rumlar runt, inne i de stora gammelmedierna. Med några få undantag (Medierna – SR, Janne Josefsson, Sydsvenskan, Staffan Heimerson och några till) är det uppenbart för de flesta att någon form av ohederlig vänskaps- eller ekonomisk korruption ligger bakom hur de flesta traditionella medierna agerar. Det fria ordet verkar vara bakbundet.

TV4 gör bort sig genom Anders Pihlblad – och morgonredaktionens opålästa försök till debatt. Liza Marklund får det utrymme och de frågor som hon har användning för. Det pratas mycket om "bloggdrev" och "hat" och personliga påhopp på Marklund, från "drevet". Sakfrågorna (bl a de som finns i den här texten), tas inte upp, utan man fokuserar på hur det känns, rent personligt, för Marklund osv.

De flesta har nu lärt sig hur kopplingarna mellan Bonnier, Piratförlaget, TV4, DN, Expressen och Aftonbladet m fl ser ut. De flesta journalister verkar agera i eget ekonomiskt eller karriäristiskt intresse. (Utom en del – och de blir ganska snart avstängda eller får sina reportage ställda). Konspirationsteorin växer. Är det konstigt, undrar större delen av bloggosfären? Är det konstigt att människor inte undrar!?

Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, är med i SVT Debatt och kan inte svara på en del av Janne Josefssons frågor därför att han helt enkelt inte "förstår" dem... Skicklig, ambitiös och med en vilja att göra "rätt" (och troligen, också med en tro att han faktiskt gör det), försöker Helin undvika problematiken i hela affären och samtidigt hävda att Aftonbladet inte tar ställning. Helin gör bort sig fullkomligt hos dem som känner till affären – men håller skenet uppe gentemot dem som inte vet vad som står på spel.

Professionell gentemot ägarna och det viktiga vinstintresset ("vi måste ju alla sälja tidningar"), gör säkert Helin bra ifrån sig – men lika "oprofessionell" är Helin gentemot dem som någonsin trodde att Aftonbladet stod för en värdefull journalistik. När nu Aftonbladet senast, över 14 helsidor och 2 löpsedlar, ger fritt utrymme åt endast Liza Marklunds och Mias version av sanningen i den här historien, ja, då börjar de flestas bärbara lögndetektorer tuta. "Någon måtta måste det väl finnas i det här", ropar röster från Oxelösund, och det verkar som att de flesta svenskar alltmer börjar förstå hur det egentligen hänger ihop. Aftonbladet måste ha en dold agenda.

---------------------------------------------------------------------------

••• Jan Guillou. Ja, Guillou är värd en egen punkt, eftersom han är Sveriges kanske viktigaste opinionsbildare och representerar gammelmedias makt att sätta dagordningen för vad som är viktigt att diskutera. Han skrämmer nu andra journalister och bloggare, med sin blotta närvaro, inte bara för att han har varit den kanske mäktigaste journalisten i Sverige under decennier, utan därför att han numera kan kategoriseras som en "untouchable", vilket blir extra problematiskt när nu alla vet att hans ekonomiska intressen genom den här affären är hotade. Att ifrågasätta Guillou innebär att skaffa sig en mycket mäktig fiende, med verkligt stora ekonomiska, mediala och även intellektuella resurser. Att han tidigare haft en agenda fylld av starka åsikter om bl a etik, sanningsbegrepp, rasism, falska anklagelser och islamofobi, gör ju inte saken enklare att hantera. Det stinker och pöser av ohederlighet och girighet, när Guillou hittills har uttalat sig om den här affären, menar många. Det är inte svårt att förstå att de flesta håller tyst. Guillous trovärdighet är så gott som förbrukad, om han inte agerar snabbt.

---------------------------------------------------------------------------

Annat:

••• Piratbolagets PR-man (Niclas Lövkvist). Anlitad av Liza Marklund och Jan Guillou, ordnar han nu senast möjligheten för Aftonbladet att intervjua Mia i USA. En ganska oerfaren reporter åker dit och chefredaktören kallar det för ett "scoop". 14 helsidor och 2 löp följer. En tydlig partsinlaga. Ger samtidigt hela historien en bakvänd känsla av oförätt. Guillou och även G W Persson går ut öppet och försvarar Lövqvist.

••• Liza Marklund och hennes personkult. Avundsjuka, säger en del om kritiken mot henne. Hon är min idol, säger andra, det spelar ingen roll om det är sant eller inte, hon är feminist och tror på något gott! De flesta älskar henne – men andra verkar förakta henne. Hon väcker helt klart många känslor.

••• Elisabeth Hermon och verksamheten Trossen. Hur kunde Marklund krossa denna kvinna, genom sin makt som journalist? Detta glöms ofta bort och det är typiskt också att det kommer sist i den här listan. Men vi måste få svar! Nu har Hermon polisanmält Marklund, förhoppningsvis ger detta ett resultat.

Det här är de spår och idémässiga Pandorasaskar som jag kunde komma på just nu, om än bara avskummade på ytan. Men det säger en hel del, vill jag påstå, om hur stor och viktig den här affären är, på många plan – och vad som står på spel om ingenting når fram till ett avslut.

Jag avslutar med detsamma som jag började med: snälla, tröttna inte. Alla ni sökande, sanningsälskande och hederliga människor där ute! Fortsätt, gå vidare, ställ frågorna igen. Hommage till Monica Antonsson, Gunilla Kinn, Janne Josefsson, Ingrid Carlqvist och många fler, som fortsatt vågar ställa frågor. Ni som är journalister – gör det som måste göras.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Tack, KimZa! Vilka fler punkter har vi, utom de i USA, förstås?
Jag skulle kunna tänka mig att lägga dit:

• Peter Althin, styrelseledamot i Piratförlaget och Aftonbladets advokat i tryckfrihetsfrågor
• den svenska bokbranschen – hur sjutton kommer det sig att Gömda och Asyl säljs utan vidare i de flesta bokhandlar?!

/Gunilla

Gömdasoppan är riktigt grumlig

SOLNA Alexsback i den babblande mobben på Flashback har slagit till med ännu en Gömdagate-analys, om de dokument som Liza Marklund använt i Mias samma historia. H*n konstaterar att de alla är föremål för frågetecken:

Tillsammans kan de om möjligt bilda en grumlig soppa för den som aldrig sett tjänsteanteckningar från soc, domstol, kommuner och andra institutioner eller om man är begränsat bevandrad i det svenska samhällets struktur och uppbyggnad.
För det som växer fram, är faktiskt nästintill ett övergrepp från Marklunds sida. Jag får samma vibbar som när man utnyttjar barn i något syfte eller en förståndshandikappad person.
(– – –)
Marklund har aktivt vara med och orkestrerat Mias liv. Upphovsmannen till Gömda har inte bara varit rösten och kanalen, utan också faktiskt agerat medhjälpare i processen. Då kanske man förstår hennes behov av en PR-agent för att trassla sig ur den här "lasagnen", men man kan åtminstone förvänta sig att chefredaktörer som Jan Helin har bättre förstånd och inte exploaterar en "trasig" person som kreerats till en kommersiell industri.
Marklund är befriad från sitt källskydd. Vi är flera, både lekmän och professionella, som "called the bluff" och ser att de dokument och den historia som varit Marklunds alibi, inte håller ens för en halv asyl och ännu mindre är Mias ärende representativt för hur Sverige ställer upp för utsatta personer och för diskussionen om våld i relationer.
Tycker Althin, Guillou, Helin med flera, gör sig medskyldiga till övergreppet i och med deras agerande.

Jag kan bara hålla med. Det här fallet bör finnas med i framtida journalistutbildningar, hur ovanligt det än är. Jag skulle gärna skriva kursboken.

/Gunilla

Pirater och advokater (och USA:s rättssystem)

SOLNA SR P1 Medierna utlovar något spännande i sin sändning i morgon, lördag: att granska hur PR-kontringen som Piratförlaget gjorde i Aftonbladet förra helgen gick till. Det ska bli mycket intressant att lyssna till, hoppas de fått fram något smaskigt avslöjande.

Jag efterlyser också en skarp intervju med Piratförlagets och Aftonbladets advokat Peter Althin (fast han är förstås upptagen i ett annat pirat-sammanhang just nu). En sak jag skulle vilja veta är om Althin, som en av landets mest erfarna brottmålsadvokater, inte höjde en smula på ena ögonbrynet när han 2004 läste Asyl (eller, han hade den åtminstone på nattygsbordet).

Men hur kunde den amerikanska immigrationsdomstolen köpa, att Mia skulle ha varit så jagad i Sverige att USA 2003 måste ge henne asyl? Vi vet ju nu att en svensk domstol redan 1993 slog fast att inget hot förelåg. Många undrar, för det handlar ju verkligen om synen på Sverige som rättsstat (både Liza Marklunds och amerikanska domares). Det hoppas jag att vi en dag får veta – jag först och ni se'n, hehe.

Tillsvidare några resonemang från olika håll, först Flashbacksignaturen Buggenbu:

Självklart kan det vara precis som Mia säger. Man har, i världens mest framgångsrika supermakt-land, tagit en utländsk dom som handlar om något helt annat, ryckt en mening från den ur sitt sammanhang, tillmätt den en annan betydelse än den avsetts få – och med hjälp av översättare valt en annan rubricering för domstolen än den faktiskt har "därför att de kom på en bättre översättning".
Och varför skulle inte ovanstående kunna ske i ett land som inte ens klarar av att utforma begripliga röstsedlar till presidentvalet? Ett land där många har oerhört diffusa begrepp om världen utanför den egna staten? Jag börjar också tro att man, vilket påståtts tidigare, kan ha översatt "mål" med "goal".

Signaturen Alyzon:

När det gäller asyl rättegången i USA, skall man dels komma ihåg att USA har ett i grunden annorlunda rättssystem än Sverige. Man kan inte säga att det vare sig är bättre eller sämre, bara annorlunda.
Mia har med stor säkerhet haft en väldigt skicklig advokat, och den advokaten har givetvis använt allt som stått till hans förfogande för att kunna föra fram hennes sak, inget konstigt i det.
Han har antagligen byggt upp ett "case" med hjälp av olika dokument, även kammarättens dom, på ett sådant sätt att dokumenten getts större tyngd än dom kanske egentligen har, speciellt då kammarättens dom och domskäl.
En advokat behöver ju inte lämna in all uppgifter, och speciellt inte dom uppgifter som talar emot sin klient, det är ju upp till motparten att få fram de uppgifterna.

Jag har fått bekräftat från en som vet att det handlar om en känd och skicklig advokat (vilket förklarar varför han tog 30 000 dollar). En vacker dag kanske jag får veta vem denne är.

Och som jag tror att jag skrivit här tidigare får en amerikansk immigrationsdomstol utfärda asyl byggt enbart på en muntlig förhandling. Det måste vad jag förstått inte finnas några skriftliga dokument som bevisar t ex förföljelse, om domaren ändå känner sig övertygad om att sådan skett. Fast man kan ju tycka att det borde gälla länder som inte räknas som rättsstater.

Jag kontaktade för en tid sedan en person som varit mycket centralt placerad i tidigare regeringar (men som jag lovat källskydd) med några frågor. H*n kommenterar:

Överhuvudtaget är det så att USA mycket sällan "erkänner" andra rättssystem. Man anser sig ha ett unikt system (vilket väl är riktigt i både positiv och negativ bemärkelse) och prövar alla rättssaker efter sina egna principer. Jag hade anledning att följa en vårdnadsprocess som pågick under flera år mellan en amerikansk och en svensk diplomat. Den amerikanske diplomatens beskrivning (han är jurist) av det svenska rättssystemet fick mig att tro att han talade om Nordkorea.

/Gunilla

Redaktionella beslut och ansvar

SOLNA Det finns mycket att kommentera kring vad Jan Helin sade i SVT Debatt i tisdags, men så har ju redan skett till exempel här.
Jag nöjer mig med att konstatera en sak som förstås är märklig (jo, jag vet att många redan skrivit om detta):
Om det nu är så att Aftonbladets chefredaktörs uppfattning är att den kvinna som trädde fram i förra helgens tre tidningar är "trasig" (hans ordval), borde han verkligen ha publicerat hennes utsagor på det viset? Istället för att anklaga ett gäng bloggare för att hänga ut henne? Lite självreflektion kring detta vore klädsamt (och det var synd att det inte hanns med någon följdfråga kring detta – för det är faktiskt kärnfrågan).

/Gunilla

"When you believe in you”

SOLNA "Retorik är inte konsten att tala, det är konsten att få folk att lyssna," skriver Elaine Bergqvist och exemplifierar med Timbuktu:

“För vem bestämmer rätt och fel när moralen är död
Och folk mördar ju varandra för sitt dagliga bröd”

Sveriges absolut största retoriker är, enligt Bergquist, Timbuktu: ”Att säga sin mening, övertyga och dessutom få folk att dansa är en oslagbar retorik. Visst, det är inte alla som gillar hiphop, men när man tar bort “die-mother-fucker-hiphopare” så har vi ett gäng politiker i baggyjeans.”
och med detta fantastiska citat, av sångerskan India Arie:

“There is nothing in the world that you cannot do, when you believe in you.”

/Gunilla

Bloggråd är goda men inte dyra

SOLNA Jonas Morian och Henrik Alexandersson ger bra tips för hugade bloggare idag – de riktar sig till Utrike(s), men råden funkar för de flesta som bloggar eller vill börja.

/Gunilla

Gömda i Guantánamo Bay

SOLNA Nu har jag langat iväg en artikel om Barack Obamas rivstart vad gäller mänskliga rättigheter! Äntligen, alltid skönt att vara klar med en text.

Att skriva om hur terrormisstänkta som suttit i evigheter på Guantánamo (och/eller i andra USA-kontrollerade fängelser) påminde mig om hur det kan vara att diskutera rättssäkerhet för dessa personer, med amerikaner som är blint övertygade om att alla som tillfångatagits i Kriget mot terrorismen är terrorister, enligt "ingen rök utan eld"-principen.
Numera vet vi ju att många som greps i Pakistan, Afghanistan etc hade angivits av exempelvis grannar som ville tjäna en hacka i tipspengar.

Eftersom allt jag tänker just nu på något vis ordnas in i Gömdagate så likställde jag det med vissas blinda tro på att Gömda bara måste vara sann och att LizaMia endast begått vissa smärre misstag i gestaltningen.

Aftonbladets massiva publicering av Mias sanningsbevis i helgen känns ungefär som den massiva lanseringen av Sarah Palin i augusti, och hur den rätt snart slog tillbaka.

Resonemangen om "ni är minsann bara avundsjuka på en kvinna som är vacker och framgångsrik" känner jag givetvis också igen från när Palin trädde in på scenen! För att inte tala om all ful spinning och fräck PR.

Vi får vad som sker först: att Guantánamo-fängelset slutgiltigt stängs (Barack Obama beslutade om detta sin andra dag på jobbet, men det återstår förstås att lösa en hel del följdproblem) eller att Piratförlaget inser att det enda de kan göra är att ödmjukt dra in Gömda och Asyl från all vidare försäljning (inga följdproblem).

Det är nog att tillmäta Niclas Lövkvist en alltför stor betydelse, men han får väl ändå sägas motsvara Karl Rove i Gömda-soppan. Karl Rove gillar inte heller arga bloggare. Men hm, vem är då Jan Guillou?!

/Gunilla

Regler för journalister och andra nätskribenter

SOLNA När jag får tid ska jag läsa detta förslag till regelverk för journalister (och bloggare) och se vad som skiljer dem från befintliga etiska regler.
Eventuellt gör jag en vacker dag slag i saken och förverkligar något jag lovade för flera år sedan här på bloggen, nämligen att formulera mitt eget etiska regelverk (och sedan ha bloggen som offentlig skampåle om jag inte lyckas följa det...).

/Gunilla

Återanvänt mail till SVT Debatt

SOLNA Jag har en deadline på en artikel om "Obama och mänskliga rättigheter" typ nu (detta skriver jag för att ingen ska tro att jag inte skriver om några viktiga saker...). Så därför hinner jag inte bearbeta en text, som jag annars hade tänkt korta och skriva om till bloggformat.
Istället får det bli ett exempel på medietransparens. Nedan ser ni ett mail som jag i tisdags skickade till Janne Josefsson och debattredaktören på SVT Debatt/Opinion. Kanske hade det någon liten verkan – i alla fall var det inget snack om avundsjuka i programmet (säkert inte min förtjänst alls). Vilket kändes befriande.

/Gunilla


En lång kommentar om "näthat"
Datum: ti 17 feb 2009 15.36.56 EST
Till: sakine.madon@svt.se
Kopia: jan.josefsson@svt.se


Några saker jag tänker på...

Har sett Janne Josefssons trailer och tycker den är bra. Jag retar mig dock på det där uttrycket om "hatet i bloggvärlden", som Jan Helin påstås säga förekommer. Det sägs hela tiden, av olika personer.

Men det är en så otroligt stor del av Gömdagates-skrivandet som inte är hat alls! De (Helin, Marklund, Niclas Lövkvist, A-M Skarp, Guillou etc) får det att låta som om ALLT är hat och drivs av en ond mobb, och så är det verkligen inte.

Förvisso förekommer en hel del raljerande med Marklund och hennes miljoner, hus i Spanien, låda på vinden etc, men jag ser faktiskt inte mycket hat. Snarare genuin upprördhet och oftast sanningssökande!

Kan man den här storyn i grunden blir man faktiskt upprörd över att se hur oinitierade reportrar klantar bort följdfrågor, när de t ex får intervjua Marklund – eller över den totala bristen på ödmjukhet och lyhördhet från såväl LizaMia som Piratförlaget (som har mage att fortsätta marknadsföra Gömda och Asyl).

Aktuellt exempel på sådan upprördhet (känner inte denna person):
http://kritikerbloggen.wordpress.com/2009/02/13/liza-marklunds-definition-av-sanningen-blir-allt-mer-bisarr
http://kritikerbloggen.wordpress.com/2009/02/15/existerar-aftonbladet-for-journalistikens-eller-for-pengarnas-skulle

Inte låter väl denna skribent särskilt hatisk? Det är viktigt att man skiljer på hat och saklig kritik, och inte påstår att allt på nätet är hat.

I Flashback-tråden om Monica Antonsson är det riktigt sakligt, vilket är ovanligt med tanke på hur det brukar låta på Flashback.
Det finns kanske obehagligheter i den flera år gamla Liza Marklund-tråden – den följer jag knappt, så det vet jag ej. Har läst exempel på skvaller från hennes uppväxt där. Men det är isåfall inget nytt nu, hon har ju väckt aggressioner och andra känslor hos anonyma nätskribenter i åratal.

Se även:
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/02/kollegialt-samforstand-om-drev-borde.html
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/01/det-ar-bra-med-drev.html
http://thewitch.se/2009/01/22/varifran-kommer-allt-hat
och inte minst:
http://monicaantonsson.blogspot.com/2009/01/det-finns-inget-hat-mot-marklund.html

Som jag skrev i min PS-text är kritiken om den onda och avundsjuka mobben också skev.

Här är ett hemskt exempel på hat mot Monica Antonsson (detta är förstås inte typiskt utan extremt, men i alla fall):
http://carstoned.blogg.se/2009/february/ansokan-om-att-branna-en-haxa-pa-bal.html
Oops, det går inte att komma in på sajten längre, men jag kan säga att orden i permalänken inte var det värsta...

Fler exempel på näthat mot Monica Antonsson:
http://norah4you.wordpress.com/2009/02/15/forlorad-heder-monica-antonsson (inkl kommentarer som talar om Monicas "trånga skalle" etc).
Det finns många fler, men jag har ingen lust att leta fram dem.

Vore alltså tacksam om SVT Debatt inte upprepar de misstag som så många debattörer som talar om "avundsjuka mot Marklund" alltså gör!
(Ej heller tar de upp hur Liza Marklund och Mia Eriksson krossade Elisabeth Hermon – för det stämmer ju inte med det där om att Liza är den vackra och framgångsrika som alla ska trycka ner, eller så känner de inte till storyn. Som ni vet har Elisabeth Hermon nu polisanmält Liza Marklund för förtal, tyvärr på goda grunder.)

Sedan tror jag i och för sig att Liza Marklund drabbats av att en hel del vänner och kolleger vänt henne ryggen, vilket förstås inte alls kan vara kul. Men det är knappast unikt för henne, utan har säkert även drabbat exempelvis Trond Sefastsson och Jesús Alcalá (se gärna: http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/02/vandel-och-varumarken.html).

Gunilla

Vi får vad vi förtjänar

SOLNA Tidningar är inte längre tidningar utan målgruppsmotorer, förklarar ständigt kloke Olle Lidbom på Vassa eggen.

/Gunilla

Reporterdebut

Marianne och Gunilla Kinn, inför intervju om Stockholms skolmat – till Svenska Dagbladets sida "Svenska Barnbladet" april 1981.



Foto: Kent Östlund, Svenska Dagbladet (papperskopia fotograferat av min dator).

/Gunilla

Livstecken från Gamla stan

STOCKHOLM Jag håller på och skurar, städar, packar och (snart) flyttar, därav låg nätnärvaro idag. Vi hörs när vi hörs!

/Gunilla

The Gift that Keeps Giving

STOCKHOLM Här är lite kittlande läsning för alla er som röstade i tävlingen om det dummaste citatet i Gömda-debatten.

(Marisol, berätta gärna om dina erfarenheter i kommentarfältet om du ser detta!)

/Gunilla

Monica A:s uppföljning av SVT Debatt

STOCKHOLM Det ska bli intressant att se vad Jan Helin svarar på detta, det vill säga ifall han är "en schysst typ" eller ej:
http://monicaantonsson.blogspot.com/2009/02/om-att-fa-lika-mycket-redaktionellt.html

/Gunilla

Mer Monica

STOCKHOLM Givetvis får Monica Antonsson frågor om varför hon inte ger sig. Här är hennes sköna svar (i kommentarfältet, till en frågande Sabine):

Nu är det emellertid inte jag som styr utan Liza Marklunds PR-nisse Niklas Lövkvist. Helgens uppvisning var ett praktanfall på mig med 14 sidor i Aftonbladet och en patetisk web-film med en bölande kvinna i Tucson som klagade över att hon inte fick ta farväl av sin far på hans dödsbädd trots att karln är på benen och promenerar omkring i hennes hemstad.
(– – –)
Den som kan avsluta detta är Liza Marklund. Men hon ska göra det korrekt genom att erkänna att hon ljugit och bedragit. Precis som Mia. Så är det nämligen. Gilla det eller ej. Och sånt ska man inte komma undan med.

/Gunilla

Ord och inga visor

STOCKHOLM Det här inlägget om Gömdagate är riktigt bra – tyvärr av en anonym skribent (ge dig gärna till känna så att du kan få vederbörligt erkännande!).

Citat (SVT Opinion, kommentarfältet – 01.57, 18 februari):

Genom Antonsson så avslöjades inte bara lögnerna i "Gömda" på köpet fick vi efterhand sanningen om korruptionen inom svensk media.

En efter en har de klivit fram och gjort bort sig. Aftonbladet, Piratförlaget, TV4, DN, Expressen – vi har fått klarlagt att våra medier inte alls styrs av de journalistiska värderingarna. Det är journalisters privata bussiness som styr.
(– – –)
Peter Althin är advokat för både Aftonbladet och Piratförlaget. Han inser tidigt stora risker för förtalsstämning och skadeståndskrav mot både Marklund, "Mia" och "Piratförlaget". Han inser att de grova internationellt spridda anklagelserna mot framförallt "Osama" – mannen med de svarta ögonen – kan kosta många många miljoner för alla inblandade parter. Speciellt svårt är att "Gömdas" lögner och förtal av Osama är spridda i flera länder än Sverige som har mycket större skadeståndsbelopp än i Sverige där de är väldigt låga.

Ahltin tar därför och lägger upp strategin för försvar och sätt att göra sig fri ifrån ansvar. Nu försöker man istället för att som tidigare ta ställning för att "Gömda" är sann, så väljer man nu att låta Mia hänga fritt och peka på henne och säga att det är "hennes story" ...inte vår!!!! Ett patetiskt försök till efterhandskonstruktion för att räddas vad som räddas kan. De har redan insett att Liza är KÖRD som produkt, guldkalv och varumärk. Nu gäller det att lindra skadorna, Liza får naturligtvis samma råd...PEKA och SKYLL på Mia!!!

(– – –)

Som av en händelse går Guillou ut i Aftonbladet och förklarar "saken som härmed avgjord" och verkar nästan tro sig själv, att han både skulle ha makten att avgöra det och att Aftonbladet härmed skall ses som utan ansvar i frågan. I'm extremely sorry Guillou, but that ain't gonna happen!!

/Gunilla

Wallrafflande

STOCKHOLM Om jag hade mer tid skulle jag blogga något om frilansjournalisten Caroline Stenmans wallraffande hos Sverigedemokraterna, för Kaliber. Vilken mardröm att bli avslöjad i den situationen! Detta låter som en exakt beskrivning av hur man är och hur man gör när man jobbar med dold mikrofon för att dokumentera något:

– Hon var väldigt asocial och fåordig och andra medlemmar tyckte hon var skum som ställde konstiga frågor och alltid frågade efter var jag, Jimmie Åkesson och Björn Söder befann sig. Sen var det någon som påpekade att hon ofta hade väskan i knäet och riktade den mot oss.

En modig reporter som tar sig an ett sådant uppdrag – och vad bra att producenten fanns med på båten. Sanna Klinghoffer och Kaliber-redaktionen har gott rykte i frilanskretsar för at de stöttar även sina externa medarbetare i olika situationer. Läs om hela händelsen hos DN.

/Gunilla

Uppföljning av SVT Debatt (nå'n annan gång)

STOCKHOLM Tack för alla era kommentarer på de senaste inläggen! Jag är jätteglad över responsen på min artikel. Fast jag är nästan besviken för att jag inte drog till Göteborg. Det hade varit skoj att debattera live mot Jan Helin. Eller med Jan Helin. Jag gillar att han försöker vara transparent i sitt redaktörsskap. Det där kan bli bra en vacker dag – men Gömdagate är helt enkelt inte så komplicerat som han vill framställa det som, hehe.
Det underlättar förstås att debattera om man läst böckerna. Men det verkar Jan Helin ha gjort mer än Jan Guillou och Mia Eriksson, i alla fall.
För exakt 15 år sedan opponerade jag förresten på hans lillebrors c-uppsats i statsvetenskap. Den handlade om EU-politik på Sicilien, det ni! Min c-uppsats har ännu inte synts till.
Jag hinner inte vare sig svara på era kommentarer nu eller skriva något om Debatt. Det fanns ju en del där att följa upp... Jag kanske återkommer i ämnet. So long!

/Gunilla

Dramadrottningarna styr över kvällspressen

Debattartikel – SVT Opinion, den 17 februari 2009

(Texten är något ändrad i förhållande till den text som ligger på SVT:s hemsida. Det handlar om enstaka ord och förtydliganden.)

Aftonbladet och aftonbladet.se skrev mediehistoria i helgen. Tyvärr var det i negativ mening.
Både som nyhetskonsument och som journalist blev jag illa berörd av hur den massiva publiceringen sköttes. På sida efter sida efter sida, tre dagar i rad, fick romanfiguren Mia lägga fram den version av sitt liv som hon i alla år skott sig på och stått för – först mot sociala myndigheter, sedan i sina böcker.
Hon tycks helt enkelt, ganska tragiskt, numera leva sin historia.

Men intrycket för de flesta läsare var nog att “Mia” minsann har bevis för att hennes sanning är sann, och att de dokument som såldes via Plus-tjänsten backade upp det. Trots att det i stort sett är dessa handlingar som journalisten Monica Antonsson redan grävt fram, granskat – och slagit hål på.

De båda chefredaktörerna – Jan Helin för Aftonbladet och Kalle Jungkvist för aftonbladet.se – antydde att de inte tar ställning i sanningshalten i de böcker som debatteras: Gömda (Liza Marklund/Mia Eriksson: Bonnier Alba 1995; Piratförlaget 2000) respektive Mia; Sanningen om Gömda (Monica Antonsson: Blue 2008).

Men i praktiken innebär det ju att Aftonbladet gör det, när dramadrottningen Mia fick breda ut sig så till den milda grad – på 14 sidor, plus på nätet. (Monica Antonsson, Osama Awad och Skatteverket fick bemöta allt, med några få kommentarer var i en artikel på en sida.)

OK, tänkte jag – och förväntade mig att Aftonbladets hungriga reportrar sedan skulle dra ut i fält, och journalistiskt kolla upp Mias story så gott det går, med dem som var med i Oxelösund när det begav sig. Det ligger ju bara en timmes bilresa bort från Globen.

Men, ack – så blev det inte. I stället förklarar tidningen, i och med Jan Guillous text på söndagen, att “den påstådda skandalen” i och med Mias framträdande är över!

Inte minsta upplysning om att Guillou är delägare i Piratförlaget, och därför har ett enormt, ekonomiskt egenintresse just av att debatten ska upphöra. Hur kan Jan Helin publicera en sådan smyg-partsinlaga?

Och förväntades läsarna komma ihåg den intervju Aftonbladet gjorde med Monica Antonsson i december (intill en skeptisk krönika, av Jan Helin)?

Visst var det kul att “Mia” fick tala till punkt (i och för sig Liza Marklunds ambition redan i Gömda och Asyl). Det publicistiska experimentet att lägga ut en radda dokument var intressant.

Men journalistik är det knappast, när tidningen inte genom fältarbete och källkritik granskar och följer upp särskilt mycket av det hon säger.

"Idag får du tillgång till samma material som jag som reporter arbetat med i den här historien. Jag har sett högen av myndighetspapper från Mias liv,” skriver reportern som varit i Arizona, i lördagens Aftonblad – som om journalistik handlar om att se en hög. Läsarna förväntas alltså göra granskningsjobbet själva. Vilken abdikation för journalistiken!

Jobbet med faktakollen fick istället skötas gratis, av Monica Antonsson. AB-reportern (som inte ens kan skilja Kronobergs län från Kopparbergs) angav förvisso adressen till Antonssons blogg, på en rad i söndagens tidning – men låtsades inte om, att inlägget fullkomligt underminerade mycket av hennes egen rapportering.

Jan Helins påstående att journalistik handlar om att “vidimera det man vet” liksom Jan Guillous krönika om att en tidning håller sig med “vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal” underminerades därmed också totalt.

Vad var Aftonbladets publicering, om inte en orgie i bristande faktakontroll och öppet förtal, mot såväl Osama Awad som Monica Antonsson?

Ja, för den delen förtal av alla oss som deltagit i debatten också. I det som Jan Guillou kallar “mobb” ingår förutom enstaka rättshaveristiska bloggare även många respekterade publicister, såsom Skånejournalisterna Per Svensson och Ingrid Carlqvist. Och på Flashback och bloggar pågår nu en avslöjande, initierad, saklig men kritisk granskning av Mias “bevis”.

Eller “enveten mangling”, som Aftonbladets reporter kallade det i lördags, och skriver att nätskribenterna hoppas “komma åt oss i media”. Men det handlar knappast om att komma åt någon, utan om att kritisera bristfällig journalistik.

Nu har jag inte ens gått in på alla de andra gånger i världshistorien, då Aftonbladet sysslat med drev eller misslyckats med faktakontroll. Det finns som bekant många exempel. Det är verkligen magstarkt av tidningen att skryta med sin goda publicistik, som om den alltid vore invändningsfri.

Jan Helin har också sagt att bloggarna hetsar upp sig över “mediernas skumma intressen”, men att det inte är så. Hur är det då?

Jo, det är viktigt för allmänheten att känna till, att Aftonbladet inte rimligen kan ha något trovärdigt förhållningssätt till Piratförlaget i sin journalistik. De har ju affärer ihop:

– Nyligen startades skrivtävlingen “Bok-SM“ i ett samarbete mellan dem båda.
– Aftonbladet har sålt Liza Marklund-böcker som "tilläggsprodukt".
– Peter Althin är inte bara styrelseledamot i Piratförlaget. Han är även Aftonbladets advokat i tryckfrihetsärenden.

Jan Guillou sysslade en gång i tiden med källkritik och dokumentgranskning. Nu handlar hans publicistik tydligen om att bevaka sina affärsintressen.

Kvällstidningarna har en gammal, fin tradition som jag hoppas att Jan Helin lyckas vårda framöver, nämligen att stå upp för enskilda människor som drabbats i olika situationer – som de barn och vuxna som kommit i kläm genom Liza Marklunds och Mia Erikssons framfart, till exempel Elisabeth Hermon – och att granska makten.

Men Aftonbladet i fredags, lördags och söndags blev blott ett språkrör för Jan Guillou och två andra dramadrottningar och mäktiga miljonärer.

Gunilla Kinn
Frilansjournalist sedan 1995

http://gunillakinn2867.sitewelder.com
http://gunillasdagbok.blogspot.com


Bloggbonusar
P S I Monica Antonsson publicerade efter två års grävande ett scoop, när hon med sin bok avslöjade romanfiguren Mia. Att Aftonbladets chefredaktör kallar det för “ett efterlängtat scoop” (Resumé den 13 februari) att tidningen fått en intervju med “Mia Eriksson” i hennes hem är löjeväckande.
I min journalistiska värld är ett scoop när man avslöjar något – inte när en PR-konsult fixar storyn. [Detta citat drogs upp i programmet och Jan Helin fick bemöta det.]

P S II Eftersom Debatt ska handla om “bloggdrev” vill jag tillägga något viktigt.
Inflytelserika opinionsbildare som Tiina Rosenberg i Newsmill, DN:s Hanne Kjöller och Ann Heberlein (i lördagens Aftonbladet) samt TV4-reportern Anders Pihlblad har sagt att Liza Marklund drabbats av ett missunnsamt och hatiskt drev.
Det är obehagligt med anonymt hat på nätet. (Marklund har nog varit utsatt för det i åratal, liksom många offentliga personer – även om hon sagt att hon aldrig läser det.)
Debatten om “Gömda”, som jag själv följt och deltagit i sedan november, har dock i stort sett varit väldigt sakfråge-orienterad.
Men om man nu uppmärksammar näthat – varför nämner ingen av dessa debattörer någonsin de verbala attacker, hot och nidord som i många månader har sköljt över Monica Antonsson? Talet om avundsjuka mot Liza Marklund är mest av allt ett sätt att flytta fokus i debatten.

41 + 2

STOCKHOLM Monica Antonsson är enormt tålmodig med att besvara frågor på sin blogg. Finns någon annan journalist eller författare som har en lika intensiv bloggnärvaro? Förmodligen nå'n i USA, men jag kommer inte på någon.

Här ett roligt exempel som visar hur skönt hon svarar på en fråga ställd i en ton hon nog är rätt trött på...

Anonym sa...

Det här citatet hittar jag på denna bloggsidan – "Det var vi som kontaktade Monica, för att försöka att få berätta vår sida av hela den här saken".
Här står ingenting om sanningen, ingenting om att Mia hade ljugit. Här står bara VÅR SIDA AV SAKEN! Det är en väldig skillnad på vår sida av saken och SANNINGEN, eller?
Ovanstående är skrivet av Mi i ett brev till Monica, eller rättare sagt till alla som läser på denna bloggen.

den 17 februari 2009 22:08

Monica Antonsson sa...

Anonym fegis

Jag blir så trött på alla angrepp från anonyma fegisar.
Oavsett vad de hör och ser leder det till att i det här fallet jag ska misstänkliggöras.

Mi skrev dessa rader när hon och Levi blev misstänkliggjorda för sin insats i den här historien. De tog kontakt med mig för att de ville berätta sin historia.

Så långt är allt gott och väl.

Tror du, Anonym, att min bok bara innehåller deras historia?
I så fall har du inte läst boken.
Deras historia var utgångspunkten och inget annat.

41 personer är intervjuade. De är bara två. Tror du att övriga 39 också berättar deras historia.

Svaret är nej.

Övriga 39 hade sina historier att berätta.

Dessutom erbjöds två personer att medverka som avstod, nämligen Liza och Mia. Det beslutet får stå för dem. Det är inte mitt bekymmer.

den 17 februari 2009 22:46

/Gunilla