Handlingsförlamad på Saurin Park Café

NEW YORK Jag har av tidsskäl ålagt mig själv bloggförbud – men jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om det gäller bloggskrivande eller bloggläsande, ej heller vilka sanktioner jag ska ålägga mig själv vid överträdande...

Anyway, jag vill gärna berätta att jag hittat ett nytt, fint Harlemkafé på gångavstånd och nära Central Park och Upper West Side: Saurin Park Café som fungerar bra som kontor (utom att jag inte kan skicka mina mail som vanligt).
Skön stämning, tyvärr dålig service – de har fortfarande inte plockat bort en kaffekopp som stått på mitt bord i cirka sex timmar nu. Kaffet OK. Allt som allt ändå ett bra komplement till mitt Harlem-stamställe Society (kolla video!), som ni fått ett antal blogginlägg från genom tiderna.

Men – Society är ett ställe som man känner ligger i Harlem, det försöker vara en del av da community och lockar många trendiga harlemites. Saurin Park Café skulle precis lika gärna kunna ligga i Brooklyn eller East Village. Nästan alla som hänger här är 30-somethings-vitingar och ser nästan likadana ut. Så är det faktiskt inte på Society.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Lite senare:

Bland mycket annat sitter jag här och skriver mail, just nu till en person i Sverige som har en historia av narkotikamissbruk och kriminalitet. Mer om detta i framtiden.

Samtidigt sitter en tjej vid mitt grannbord och tycks vara inne i ett riktigt narkotikarus. Vad vet jag om hur sådana fungerar, men att det inte handlar om vanlig trötthet (som hon påstod när vi krockade på toaletten för en timme sedan) är uppenbart. Jag är förvånad över att hon alls kan sitta upp.
Jag vet inte alls hur jag ska hantera situationen, det är ju mycket lättare att maila f d missbrukare på andra sidan Atlanten än att deala med nuvarande på andra sidan bordet. Jag ler fåraktigt mot henne ibland när hon vaknar till, hostar, dreglar – har gått fram till henne en gång för att fråga om det är något jag kan göra, såklart utan att få någon som helst kontakt.

Alla andra gäster på kaféet tycks vara välartade Columbiaakademiker. De flesta tittar bort. Men en av dem log nervöst mot mig och sade: "Ehhh...hon kanske borde gå hem och sova?". "Ehhh...jo, men det kanske inte är så enkelt som att hon har ett hem som hon kan gå hem och sova i just nu", försökte jag. Men hur gör man se'n?
Jag har ingen aning. Ingen koll alls, trots att jag väl haft missbrukare i min omedelbara närhet hundratals gånger, i både Stockholm och New York. Googlar febrilt på ["addicts" + Harlem + "social service"] och lite annat, men ska jag liksom ringa dem och be dem ta hand om henne? Vad vet jag, kanske har hon det åtminstone bättre här på det ombonade kaféet än någon annanstans just nu.

Uppdatering: Jag är ju helt misslyckad vad gäller sociala insatser. Försökte ringa en av de få instanser jag kunde hitta på nätet som verkade bra, men det var liksom fel eftersom de sysslar med brottslingar, inte narkotikarusiga. Och hon hade naturligtvis ingen som helst aning om vart jag kunde ringa.
Men nu "hjälper" personalen henne. De verkar tyvärr inte heller ha någon koll utan försöker köra ut henne från deras fina lokal.

/Gunilla

Mer om wifi

NEW YORK Snart kan jag kanske sluta kampanja för trådlösa stadsnätverk... Aftonbladet rapporterar om ännu fler utbyggnadsplaner i Stockholm. (Men deras citat om Café Edenborg är såklart fånigt. Man behöver inte alls säga "En kopp kaffe och så tar jag även trådlöst internet, tack" – det räcker fint med att beställa kaffe (och holländsk chokladtårta). Sedan fäller man upp sin dator.)

Det finns dock fortfarande stora reportagemöjligheter i ämnet här i USA – i Philadelphia, i San Francisco och i en massa andra små och stora städer, så kanske dags att börja bearbeta redaktionerna igen... Jag skrev om detta bland annat i augusti.

/Gunilla

Correo electrónico

NEW YORK Historisk händelse, jag har skickat iväg mitt första lilla e-mail skrivet på spanska! Fick såklart bläddra frenetiskt i grammatik- och ordbok, men jag tror att jag fick till det. Ha, det var blott sisådär fyra meningar allt som allt...till den där språkskolan i Oaxaca – men i alla fall. Jag är mycket stolt.

Men oj, vad det finns många språkskolor i Mexico! Just nu är jag mest av allt inne på att gå här. Läsarnas rekommendationer på språkinstitut i Central- eller Sydamerika emottages tacksamt.

Uppdatering: Det finns böcker för allt. Här är en bok som verkar vara exakt vad jag söker: "Spanish: Live it and Learn it! The Complete Guide to Language Immersion Schools in Mexico".

/Gunilla

Nachos, flautas, pescado y postre på bengali

NEW YORK Ja, här i New York är det ju upp-och-nervända världen som vanligt.

Jag har precis varit på den åttonde lektionen eller så av min spanskkurs på Instituto Cervantes, och tyckte att det kunde vara lämpligt att ta tillvara varje möjlighet att öva språket mer aktivt nu när spanskan äntligen fått en liten grund.
Dessutom har jag idag hittat ett språkinstitut med en kurs som verkar som gjord för mig: intensiv spanska med mexikansk matlagning, i Oaxaca som jag hade tänkt åka till nå'n gång ändå och som är extra journalistiskt intressant just nu. (Tyvärr började kursen i måndags, och det är oklart när den ges nästa gång ... men man kan ju alltid hoppas på januari/februari!)

Så när jag råkade gå förbi restaurangen Zarela på 2:a avenyn verkade det vara en perfekt kombination av lunchdags, språkövningar och reseförberedelser. Här serveras nämligen just oaxacansk husmanskost: "Every day's a fiesta in this boisterous bistro, hung with bright paper garlands and flowers, ceremonial mask, puppets and other traditional Mexican artifacts", som det stod i en av de många entusiastiska recensionerna på dörren.

Jag klev glatt in och började fråga efter ett bord på spanska. Personalen såg förvisso inte särskilt centralamerikansk ut, men ... vem vet hur människor ser ut i Oaxaca, tänkte jag. Kanske är detta någon märklig sydmexikansk indianstams ättlingar.

Fast det visade sig snart att ungefär alla i matsalspersonalen på denna verkligt super-mexikanskt inredda restaurang är ... från Bangladesh! Och det är faktiskt lite märkligt, så himla dominerad av mexikanska immiganter som just restaurangbranschen i denna stad är. Det blev engelska istället för spanska, som vanligt, men det gick ju bra det med.

/Gunilla

Miamibiljett, till slut

NEW YORK OK, nu har jag äntligen lyckats hitta en biljett till Miami. Det har verkligen tagit hela dagen (har inte gjort något annat sedan jag postade föregående inlägg), och inte blev det särskilt billigt heller. Och direktflyg bara på nervägen.

Men detta var i alla fall åt mig själv. Det är extremt irriterande att surfa runt som en galning i jakt på optimalt direkta och billiga biljetter i flera timmar – bara för att spara lite pengar åt någon tidningsredaktion. Well...

Beställningar på konstmässe-bevakning kan mailas till mig!

/Gunilla

Tänk om en inhouse-resebyrå skötte så'nt här...

NEW YORK Jag hade tre miljoner saker att göra idag, men nästan all tid har forit in i Dagens Svarta Hål: biljettbokning på nätet.

Jag har jagat överkomliga biljetter och smarta förbindelser utan alltför många byten eller konstiga avresetider – och det har bara hittills tagit flera timmar! Inte blir det lättare när man ska boka inte bara åt sig själv utan till sin medresenär också.

Well, nu har jag bokat hans biljett i alla fall. Återstår bara min. Och att se hur många timmar det tar.

Belöningen för detta elände kan dock bli riklig! Här kan ni läsa vart vi åker, och hur tjusigt det kan tänkas bli där.

/Gunilla

Olika falla ödets lotter; USA i blixtbelysning

NEW YORK Hinner inte skriva något eget smart, men ni kan ju alltid läsa New York Times...

Igår hade tidningen två reportage i nyhetsdelen, som tillsammans – antagligen helt oavsiktligt – på ett märkligt vis åskådliggjorde hur olika människors liv kan bli i USA (och jaja, alla andra delar av världen också, men nu var det New York Times jag råkade läsa).
Denna vår lokalblaska har ofta riktigt välskrivna socialreportage – människors verklighet skildras och gestaltas i ganska långa texter, utan att det måste finnas en specifik nyhetsvinkel.

Reportage I ("Lure of Great Wealth Affects Career Choices") handlar om hur läkare och akademiker väljer bort en oviss forskarkarriär när Wall Street kallar – och hur enormt mycket pengar de som lyckas då kan tjäna. Textens exempel – en man som en gång drömde om att forska sig till ett Nobelpris i medicin, men som nu kommit på att det är smartare att tjäna massor av pengar som han sedan kan donera till filantropi – är redan uppe i uppskattningsvis 20 miljoner dollar. Trots att han bara är drygt 40.

Just how far he had come from a doctor’s traditional upper-middle-class expectations struck home at the 20th reunion of his college class. By then he was working for Merrill Lynch and soon would become a managing director of health care investment banking.

“There were doctors at the reunion — very, very smart people,” Dr. Glassman recalled in a recent interview. “They went to the top programs, they remained true to their ethics and really had very pure goals. And then they went to the 20th-year reunion and saw that somebody else who was 10 times less smart was making much more money.”

Texten ingår i en artikelserie med vinjetten "Gilded Paychecks" (ung. "Guldkantade löneavier").

Reportage II ("Dreams in the Dark at the Drive-Through Window") handlar om 22-åriga tvåbarnsmamman Gloria Castillo, dotter till en kvinna som invandrade illegalt till USA från det fattiga Honduras för ... drygt 22 år sedan.
Hon jobbar 22.30–06.30 på en drive in-Burger King i Dallas, och tjänar $252 i veckan. Hennes misstag var att bli gravid vid 13 års ålder. Och sedan igen vid 14. Sönerna får frukost på McDonald's innan hon går hem och sover. Som tur är hittar hon ork att gå på community college (ung. "komvux") på lördagarna, eftersom hon drömmer om att en dag få jobba på kontor.

“Regrets, yes, I got some,” she says. She wishes she would have worked harder in school. Not gotten pregnant at 13. Again at 14. She wishes she would have thought about life instead of letting it come at her, one dead end job at a time.

Around 2 a.m. work begins to slow down. This is the unpredictable hour. It could be filled with only the fry cook’s music, or it could be the hour that gunmen rob the place and lock them in the freezer. It’s happened before, she says. It happens dozens of times a month at fast food restaurants across the country.

Intervjun med Gloria finns i videoformat här. Sex minuter socialporr. Gloria visar hur det händer att kunderna kastar heta pommes frites på henne – bara på skoj, liksom. Reportaget ingår i en serie med vinjetten "American Album".

/Gunilla

"Som att se havet för första gången"

NEW YORK Lite fler lästips:

1. Karin sågar i en kommentar på Martin Gelins blogg de ängsliga popjournalisternas nya faiblesse för opera och annan borgerlig kultur, vilken kom till uttryck i denna förvisso välskrivna SvD-artikel igår. Jag citerar Karin:

Om att bli vuxen innebär att man bör lära sig att uppskatta den nya tidens kulturjournalistik så vill jag fucking aldrig bliva stur.

Tänk så underbart att vara 26 år och precis ha upptäckt de stora konsterna. Det måste ju vara som att se havet för första gången. Det kanske inte är så konstigt att de beter sig lite märkligt.

Det finns journalister och så finns det ”skribenter”, dit ofta nyavaknade kulturjournalister hör. De senare utgör de underbetalda statisterna i en Dickens-pjäs; en stor trasklädd massa som vajar fram och tillbaka, och gör mycket väsen men ingen kan riktigt urskilja något de säger.
(– – –)
Att vara den här sortens nya populärkulturjournalist, eller nöjesreporter eller vad nu den exakta definitionen är, måste vara som att tillhöra ett smattrande tjafsande isolerat sjuttonhundratalshov. Ute i den andra världen händer hyfsat spännande saker; förgiftade spioner dör och hela världen håller på att sprängas, men det vet ingen liten populärkulturjournalist för de läser inte nyhetsdelen.

Läs såklart även Martins kulturdebatts-årskrönika i själva blogginlägget.

2. Denna artikel i SvD idag, om den heta konstmarknaden (bra att den också uppmärksammar de konstnärer som inte lyckas få medial uppmärksamhet och inte räknas som heta).

I slutet på 90-talet hade jag ganska bra koll på konstvärlden och bevakade konstevenemang i Venedig och Peking och Stockholm och New York och Malmö och London och allt vad det var, men de senaste åren har jag försökt ta bort allt som har med kultur och life style ur mitt yrkesliv för att ägna mig åt andra stories.
Nu är det dock dags igen att dimpa ner i samtidskonstscenen – så om allt går som det ska åker jag i början av december hit. Behöver variera dateringsorten i blogginläggen lite grann...

3. Läs till sist Linna Johanssons förklaring till varför det inte funkar att göra filmer av brudar och TV-program om bögar. Haha, precis så där är det, jag har heller inget minne av tonårsförälskelser i väninnor och sensuella bad! Inte av pantburkar och ostsmörgåsar heller, vilket bevisar Linnas tes.

/Gunilla

Men ändå vill alla bo här

NEW YORK Som ni kanske kan tänka er talas det nästan ännu mer om fastighetspriser, hyror, amorteringskostnader och bostadsrättsmarknaden i New York än i Stockholm.
Jag skrev en text om fastighetsmarknaden som ni kan läsa här, men hoppas få skriva mer någonstans en vacker dag. Hus och fastigheter upphör ju aldrig att fascinera, särskilt inte när en del av dessa hus är skyskrapor och stiliga town houses (stadsradhus är den närmaste svenska termen jag sett, men det känns inte riktigt passande här)!

New York Times har en omfattande bevakning av allt som har med boende och fastigheter att göra, Stockholmstidningarnas bostadbilagor är ganska mesiga i jämförelse. En av dagens artiklar handlar om hur svårt det blivit att få hyreskontrakt här i sta'n. Värdarna nekar många med rätt höga inkomster, särskilt om de inte har bankkontakter i New York eller The Tri-State Area (New York, New Jersey, Connecticut) eller om de någonsin gått till hyresdomstolen. Man får betala en massa månaders hyra i deposition (vilket jag fick göra för att få mitt kontrakt – sex stycken! till 2000 års dollarskurs!!! Inte kul).

Provcitat: "...if you want to rent a studio for $2,000 a month, you need to earn $80,000 to $90,000 a year (much higher figures, by the way, than the 36 times the monthly rent required in the rest of the country).
Alltså: "...om du vill hyra en etta för 14 000:– i månaden behöver du tjäna 560 000–630 000 om året" [för att bli godkänd av värden].

Kul, va. Min svenska inkomst är ungefär den halva – brutto, innan skatter och sociala avgifter och allsköns reseutgifter är bekostade. Den här sta'n är som gjord för frilansliv! Eller för låginkomstjobb överhuvudtaget.
Men min hyra är heller inte riktigt 2 000 dollar – jag prioriterar andra saker, vilket ni kan läsa om i denna Gourmet-kolumn. Och hela Times-artikeln kan ni läsa här (länken funkar väl en vecka eller så). Rubriken är: "Only the Strongest Survive".

/Gunilla

Jesús Blancornelas 1936–2006

NEW YORK Idag berättade New York Times att Jesús Blancornelas avlidit i Tijuana i Mexiko, 70 år gammal. Det står att dödsorsaken är okänd. (Här kan man läsa mer på spanska.)

Jesús Blancornelas ägnade en stor del av sin journalistiska karriär åt att granska narkotikakarteller, korruption och andra skumraskaffärer för sin egen veckotidning Zeta. För det fick han betala ett högt pris. 1997 utsattes han för ett mordförsök, som delvis invalidiserade honom. Han tvingades se kolleger och medarbetare avrättas, och var fånge i sitt eget hem, bevakat av livvakter (på uppdrag av mexikanska staten).
New York Times citerar en mexikansk webbsida, för vilken Blancornelas förklarade varför han ändå fortsätta rapportera om narkotikaligorna:

“If I stop writing about them, if I stop saying what they are doing, they will think: ‘This guy has given up". If they see that, they will do the same to other journalists. For me, to write about them is like life insurance.”

Min vän Michel Bajuk träffade och intervjuade Jesús Blancornelas i hans hem 1998, för Journalisten och DN:s kulturredaktion. Michel var då tjänstledig kanslichef för Föreningen Grävande Journalister (Asociación Sueca de Periodistas de Investigación). Tyvärr tror jag inte de reportage han skrev på svenska finns på nätet, så dem får ni hitta på andra sätt. Men här är en av hans texter översatt till spanska.

Uppdatering (26 nov): Michel hälsar att han bett Journalisten lägga ut hans text på nätet.

/Gunilla

Lite lördagsshopping – Soho

NEW YORK Gramercy Park Hotel Rose Bar var toppenfint, kan rekommenderas alla New Yorkbesökare; jag kan dock bara tala för själva baren. Men man känner ju inte igen de gamla tjugotalslokalerna, precis.

Sist på kvällen hamnade jag helt oväntat i ett helt nytt sammanhang – och det är nog det jag älskar mest med mitt liv, att det får mig att dimpa ner i helt olika miljöer med lite ojämna mellanrum. Denna gång hemma hos ett till New York nyinflyttat amerikanskt par: hon framgångsrik dramatiker, han dito psykiatriker (oj, det rimmade). Mer om allt detta någon annan gång, kanske.

Idag har jag hängt i det soliga Soho och köpt en födelsedagspresent – stilig sjal av gyllene polyester, redan överlämnad till födelsedagsbarnet som var den jag hängde med – på en plats som jag genast utnämner till Manhattans bästa för one stop shopping. Hit ska jag gå första bästa vardag när man kan anta att det är mindre folk, och köpa julklappar en masse. Allt klart på en timme, är planen. Mest leksaker!

Och sedan hamnade jag på Sephora där jag dels tokshoppade smink och hudvårdsprodukter (till skillnad från typ inte alls de senaste tio åren) dels hittade USA:s kanske smartaste julklapp. Presentkort på parfym! Idén kanske finns i Sverige också, vad vet jag? För $45 resp $75 (dam- resp herr) köper man en låda med tio små parfymprover som man ger bort. Den som får lådan testar proverna, och löser sedan in det medföljande presentkortet mot valfri motsvarande parfymflaska. Smart! Så löser man problemet med att presentkort är rätt trista och att parfymval för annans räkning kan vara svåra. Samtidigt som mottagaren får en låda och inte bara ett platt kuvert! Och nio bonusparfymer.

Dessutom köpte jag tio stycken handstickade peruanska "fingerdockor" till mina syskonbarn. Dessa kan jag också rekommendera, de säljs på Broadway och Spring Street i Soho för det mesta. Fair trade-märkta och allt. (Hittar ingen bra länk om de peruanska gatuförsäljarna, som säljer dockor deras mammor m m stickar, men de är nog en väldigt bra story.)

Här kommer ett finfint Soho-tips särskilt till Peter: vid nästa New York-besök, ät lunch minst en gång på Kelley&Ping på 127 Greene Street!
Det är ett toppenbra eklektiskt asiatiskt nudelställe med lunch för sisådär $10 – finns billigare och möjligen godare mat i Chinatown, men här serveras nudlarna, biffsalladen, vårrullarna, det vietnamesiska kaffet och allt annat i en tjusig, luftig miljö som låtsas vara en korsning mellan Shanghai 1925 och sekelskiftes-Soho.
Jag har gått hit då och då sedan jag flyttade hit – en gång våren 2001 började jag rentav ta privatlektioner i kinesiska vid ett av K&P:s bord, som komplement till min "riktiga" mandarinkurs och med en kompis som lärarinna, men det rann dessvärre ut i sanden trots den coola lektionssalen – och det är still going strong.
Det var födelsedagsbarnet som gärna ville gå dit, eftersom hon drömt om Kelley&Pings nudlar och pad thai sedan vi var där senast för två år sedan. Då spanade vi in Gérard Depardieu! Bara en så'n sak.
Extra plus för de snygga menytavlorna.

Kvällens aktivitet: P&G Bar på Upper West Side. Kolla in, det är bara en tidsfråga innan den – och neonskyltarna – försvinner!

/Gunilla

Expedition till East Harlem

NEW YORK Ah, en strålande dag! Jag förverkligade äntligen en gammal föresats, nämligen att ta en tidig promenad för att komma igång på morgonen och dessutom liksom scanna av vad som är på gång i Harlem (och få lite inspiration till min ökända bok). Tanken är att det ska bli en halvtimme rutinmässigt varje morgon, men ... det blir sällan av alls.

Nå, promenaden idag tog två timmar. Jag gick österut för en gång skull (istället för slentrianmässigt söderut, mot Society och Central Park) och hamnade alltså i East Harlem. Eller Spanish Harlem, som det kallas eftersom det bor så många puertoricaner och dominicaner där sedan några decennier.

Jag gick 116:e gatan ända bort till Franklin D Roosevelt-motorleden, som går längs med östkanten av Manhattan, och rundade den legendariska maffiarestaurangen Rao's – ett minne av den tid då dessa kvarter var italienska (ännu tidigare fanns här en hel del svenskar, faktiskt, fast dem ser man nog inga spår av utom någon gammal lutheransk kyrka).

Och så upptäckte jag ett bageri som också är en rest av tiden då detta var "New York's Third Little Italy", Marrone Bakery. En lång, fascinerande, men typisk och vanlig, immigranthistoria om hur Rosa Marrone kom till New York från Roccapiemonto norr om Salerno 1956, och om hur olika etniska grupper flyttat in och ut i East Harlem, kan läsas på bageriets hemsida här.
Men ingen italiensk Rosa syntes till på Marrone Bakery idag, bara en äldre dam som jag fick öva min lilla spanska på. Synd, annars hade jag kunnat berätta om hur jag firade nyåret 2006 i Vietri i Rosas gamla hemtrakter.

Förresten, ni anar inte hur ovanligt det är med bagerier i Harlem. Eller med gott bröd överhuvudtaget i New York.

Någon längre rapport än så blir det icke, ej heller bildbloggande eftersom jag slarvat bort min kamera – bara en uppräkning av några av alla andra saker jag såg under promenaden: Stiliga Taino Towers som jag länge varit fascinerad av och först nu gick nära, "gräddtårtor" av gips (?) med bland annat Spiderman på i skyltfönstret på ett konditori, soppkök, massvis av ödetomter, hur många nya byggprojekt som helst, små tanter som såg ut som sicilianska nonne (vilket de kanske också är), snälla gangstertyper som hälsade "god morgon", och anslag om gratis aerobics i skolan på vår gata (som också hade skyltar om drog- och vapenförbud inne i skolan).

För att höja dagens glamourkvot något ska jag kolla in det nyrenoverade Gramercy Park Hotel ikväll! Rose Bar, it is. Jag ska hänga med den person som håller i kursen Girls Gone Wild, och tänkte att jag kanske kan bli ett fall på den.
Hotellet har tagits över av Ian Schrager, så gissningsvis är de charmerande barlokalerna med ekpaneler och inredning från 1925 borta. Men kanske är det bra på andra sätt, det är det jag ska undersöka. Paris Hilton får faktiskt inte komma in i baren – men jag ska nu försöka klä ut mig till en sådan bohemian chic-typ de möjligen vill ha istället för megakändisar, att döma av detta reportage.

/Gunilla

Tips till bloggare med läsare i "Internet Filtering Club"

NEW YORK Häromveckan skrev jag att mina två (?) läsare i Kina inte kan komma åt denna blogg, eller någon Blogger-blogg.

Problemet tycks finnas även i Saudiarabien, Pakistan, Etiopien – och i Indien. Detta enligt denna sida, som också tipsar om hur man kan komma runt problemet.

Det finns ett antal mer eller mindre kluriga varianter, men det absolut enklaste verkar vara att läsarna använder Bloglines eller en annan RSS-läsare. I väntan på att regeringarna i vad sidan kallar "the Internet Filtering Club" skärper sig, vilket väl bara är en tidsfråga. Åtminstone i Indien, får man hoppas...

/Gunilla

Tack tack tack tack tack tack tack

NEW YORK Idag är det Thanksgiving, vilket innebär att 90 procent av alla amerikaner ikväll frossar i kalkoner med tillbehör (och en del svenskar, se här).

Regnet vräker ner i New York idag, och staden är helt död – så det är ganska skönt att bara vara hemma.

Men det är nog första gången, eller..?! Jag tänkte efter, och kom fram till att jag har varit med om förvånansvärt varierade tillställningar genom åren. Sju stycken – häng med!


Gunillas Thanksgiving-firanden

Peking, 1999 Första gången jag fattade hur stort detta med Thanksgiving är för amerikaner, det var bara ett vagt ord för mig tidigare. Och jag hade aldrig tidigare själv varit med om något som helst firande.
Jag var i Peking för att göra diverse frilansjobb samt var hang around på svenska ambassaden. En annan hang around var en sociolog från Berkeley som var i Kina för att forska om migrerande arbeterskor. Eftersom hon var tvungen att få sitt pippi-skrovmål gick vi flera stycken till en schysst kinesisk restaurang, och lät en anka leka kalkon tillsammans med gängse tillbehör såsom pannkakor, plommonsås och vårlök. Och jag fick för första gången se alla riter amerikanarna har för sig denna helg, som att "tacka fågeln".


Manhattan/New York, 2000 Hade jag fortfarande inte riktigt fattat hur stort Thanksgiving är gjorde jag det denna höst. De amerikanska studenterna på den kurs i folkrätt jag läste då tvärvägrade hålla i en viss redovisning på måndagen efter helgen, och läraren skulle inte ens ha föreslagit en så tokig sak – om det inte vore att han är från Sydafrika/Australien och inte heller hajade.
Men vi utlänningar hade inget emot att förstöra just denna helg, så jag antar att jag var hemma och hade ångest över juridiska promemorior eller snåriga rättsprinciper eller nå't. Dessutom var jag genomsur för att UD dissat mig. Allt var faktiskt elände – tills min kompis J K, som då läste genusvetenskap på NYU, drog med mig på restaurangen Galaxy i närheten av Union Square, som hade någon slags hipsterifierad Thanksgiving-meny.


Queens/New York, 2001 En amerikansk skolkompis på SIPA och hans japanska fru ordnade Thanksgiving-fest hemma i sin lägenhet i Jackon's Heights, Queens, för alla "orphans" i sta'n. Fullt traditionellt ös med kalkon, sötpotatis, tranbärssås och pumpapaj, människor från hela världen och mest från FN där värdfolket jobbade – tyvärr ganska tråkiga typer.

2002 – öhhhh...? Kommer inte alls ihåg! Men något var det säkert. Jag tror att jag var i USA, i alla fall. Om det inte var då jag reste i Apulien? Eller så var jag kanske faktiskt i Stockholm...

San Francisco, 2003 Indisk Thanksgiving i ett stiligt town house i Pacific Heights, yes! Min kompis Nina bjöd in mig att fira med hennes familj. Hennes mamma kommer från överklasskretsar i New Dehli, och sätter en stor ära i att ordna fina fester med fina gäster. I det här fallet en salig blandning av indiska diplomater – Indien har ett konsulat i San Francisco –, influgna vänner från London och familjens gayvänner från Castro.

Och så jag, som ofta får vara med i Ninas vänkretsar när de behöver lite kulturell mångfald och åtminstone någon som är blond och blåögd (sant! Nina brukar skoja om mig som den som står för diversity).

Bara att se Rita, hennes mamma, förbereda allt var en upplevelse, för jag har aldrig sett någon som haft sådan ordning och reda i köket en halvtimme innan gästerna kommer. Jag kan säga att det var raka motsatsen till hur det är när jag har middag, så får ni gissa själva.

Och gästerna var fantatiskt charmerande och intressanta, och maten fantastisk! Och sedan gjorde vi om allting dagen efter, för alla som inte hade kunnat komma på torsdagen.

Port-au-Prince, 2004 Jag hade inte alls förväntat mig att fira Thanksgiving i Haiti, men återigen hade jag underskattat amerikanarnas hängivenhet.
Denna helg gjorde jag och fotografen Kalle reportage om en fantastisk internatskola för fattiga barn för Rädda Barnens tidning. Skolan har startats och finansieras av amerikanska, katolska församlingar – och vi bjöds in av familjen Moynihan från Rockford, Illinois som länge drivit allt att vara med om deras måltid.
Det blev en fantastisk och rörig tillställning i deras spartanska kök, med hur mycket människor som helst – de fyra barnen, haitisk personal från skolan och en massa amerikanska volontärlärare, allt under ledning av den lätt patriarkale husfadern (fortfarande en av mina bästa källor till vad som händer i Haiti). Och hur mycket disk som helst. En stor gåta hur de hade lyckats rodda ihop kalkon och allt annat i Port-au-Prince. Efteråt drog vi alla till konsert med fantastiska bandet RAM på Hotell Oloffson.


Catskills/New York, 2005 Återigen tog Nina och hennes familj mig under sina vingars beskydd. Denna gång åkte hon och jag till hennes farbror, som är arkitekt och har renoverat ett 1800-talshus i en kuperad, bördig del av natursköna Catskills (usch, jag låter ju som en turistbroschyr, men det är verkligen vackert!). Själva Thanksgiving-middagen intogs hos goda vänner till dem i ett närbeläget gammalt hus – en bohemisk röra av utflyttade och besökande New Yorkbor samt deras barn och hundar. Massor av vin, massor av mat, massor av samtal, massor av mer mat!


Harlem/New York, 2006 Regn och rusk och inget särskilt firande, som sagt. Nina och hennes familj är för närvarande i Indien. Och mina inneboende, så matroade amerikaner de är, har bestämt sig för att helt strunta i Thanksgiving i år, av diet- och budgetskäl.
Synd, för jag hade hoppats att de skulle dra till sina vänner i Pennsylvania, så att jag kunde få vara ensam hemma för en gångs skull. Men jag råkar i alla fall ha en burk kalkon-chili i kylen.


Uppdateringar:

New York City, 2007 Mina kära vänner O och B ordnade en supertrevlig Thanksgiving-middag, till stor del vegetarisk, i sitt hem mitt på Manhattan. Alla gäster var européer – eller i alla fall icke-amerikaner – utom en, och vi ägnade en stor del av kvällen åt att förfasa oss över USA:s ovilja att anamma det metriska måttsystemet.


Mendocino, 2008 Jag reportagereste omkring i norra Kalifornien i en vecka, och hamnade självaste Thanksgiving-dagen i Mendocino där jag hittade en trevlig restaurang och åt en rejäl fine dining-måltid! Café Beaujolais, kan varmt rekommenderas.



Gunilla

Britton berättar om Monocle

NEW YORK Oj, vad jag längtar efter att få se första numret av Monocle! Det känns som att det kommer att bli en mycket gunillig tidning. Tänk om jag kunde ersätta samtliga andra tidningsprenumerationer med enbart den... (Via Vassa Eggen.)

/Gunilla

Läs Flamman, läs Neo

NEW YORK Aron Etzler visar varför det ibland är bra med långa texter (i det här fallet 12 000 tecken): de har plats för att gestalta – det vill säga att ta med småprat, kringsnack, miljö och allt annat som aldrig får plats i korta nyhetstexter. I Flamman redovisar han ett möte med Göran Persson som verkar ha varit just ett möte.
Perssons person passar ju utmärkt för sådant gestaltande berättande, en annan politiker jag skulle vilja skriva så om vore kanske Carl Bildt. Så småningom kommer ett total-transkript av Etzlers intervju!

I NEO skriver en av mina idoler, frilansjournalisten Thord Eriksson, ett brev à 19 000 tecken till Torbjörn Larsson, om aftonbladiseringen av Stockholmstidningarna. Klicka här och scrolla ner till rubriken "Kvällspressen på morgontidningarna".
Thord verkar vara av samma gnällspikskaliber som jag – och många andra skribenter, as opposed to mediechefer som har att verka i verkligheten. Men vi har ju rätt (tycker vi)! Provcitat:

Det är trist att vara en tråkmåns som säger att det var bättre förr, men det var det.
Åtminstone om man anser att mångfald (världen täcktes med fler artiklar och verkade därför större på 90-talets utrikessidor) och djup (utrymmet tillät längre artiklar vars förtjänst inte främst låg i att de innehöll många bokstäver, utan att de rymde många tankar…) är viktiga delar av det svårfångade begreppet kvalitet.

Läs båda texterna! Och fundera över hur mycket SMS-skribenter kan gestalta.

På Neos hemsida finns också ett utrikespolitiskt manifest, 35 000 tecken långt...

Se'n har man väl dessvärre inte så mycket mer tid att läsa något annat.

/Gunilla

Cordelia

NEW YORK Oj, jag trodde att Cordelia Edvardsson aldrig skulle låta pensionera sig som Mellanösternkorrespondent, men allting har en ände. Läs hennes avskedsbrev till läsarna (samt dessas gensvar) här.
Det blir inte lätt för Svenskan att hitta en ersättare, vem vågar ersätta en legendar? På ett av världens svåraste rapporteringsuppdrag, dessutom.

Uppdatering (25 nov): Oklart om Cordelia går i pension, det är nog mer en slags time out. Och en viss efterträdare lär vara på gång som SvD:s man i Mellanöstern...

/Gunilla

Etta på Baggensgatan; visning på söndag

NEW YORK Tyvärr ska en av mina mest långvariga Gamla stan-vänner/-grannar flytta någon annanstans, så nu hoppas jag att det åtminstone blir någon trevlig person som köper hans lägenhet – en fin, mycket liten men nyrenoverad etta! Kolla in här.

/Gunilla

Braw om bloggare som sparkas (i USA) m m

NEW YORK Frilansjournalisten Elisabeth Braw – som jag aldrig träffat och aldrig haft kontakt med – bor i Los Angeles och skriver ofta intressanta saker om amerikanska samhällsförhållanden för Sydsvenskan och andra sydsvenska dagstidningar. Sådana där "nice to know"-reportage som beskriver aktuella fenomen och hur det egentligen funkar i USA, och som av någon anledning kan vara så svåra att sälja in (jag lyckas i alla fall sällan; de kräver nog en dagstidning som kontinuerlig avnämare). Men som jag tror att väldigt många läsare är intresserade av?!
Här är ett exempel som kanske kan intressera alla er i bloggarnas förtrollade och förtrollande värld: "Allt vanligare att frispråkiga bloggare sparkas".

/Gunilla

Annonsplatser dyra; journalistik billig

NEW YORK Kajsa Olsson skriver i Journalisten, apropå miljöjournalistik och tidningen Miljöaktuellt.

"Och trots att jag fick det förklarat för mig, förstod jag aldrig logiken bakom att Naturvårdsverket kunde lägga många miljoner på en annonskampanj samtidigt som det var alldeles omöjligt att bidra med en miljon kronor om året till journalistik. Bild + text på annonstavla = okej. Men text + bild på tidningssida = no-no. Märklig ekvation."

Nej, vi är många frilansar som inte förstår logiken mellan frilansbudgetar och andra budgetar. (Just Miljöaktuellt betalar dock bättre än de flesta "vanliga medier", liksom andra publikationer med ett statligt verk i ryggen. Jag har gjort ett jobb för dem, och fick exakt det antal tusenlappar jag begärde. Nämligen arton.)

För att se positivt på det hela och inte bara frilansgnälla får man tänka på att annonskampanjerna i förlängningen förhoppningsvis resulterade i god journalistik någon annanstans.

/Gunilla

Lättölsleg och tre andra märkliga grejer

NEW YORK Konstig grej i måndags I: Jag fick visa leg – för att köpa en Corona Light när jag åt lunch på snabbmatskedjan Chipotle. Det går ju inte att undgå att bli lite smickrad...!

Men tyvärr trodde de nog inte att jag eventuellt var under 21. Mer troligt är att personalen verkligen har order att kolla leg på alla som inte kommer in med rullator. Eller att det går på slentrian.

Så är det ofta i USA. Och de är ofta helt nojiga med leg, även när det inte ens är gränsfall. I Boston för några år sedan dog en underårig student tragiskt nog av för mycket alkohol – så för att inte avskräcka USA:s samtliga föräldrar från att skicka sina telningar till stadens många universitet blev det omöjligt att komma in på någon bar utan ID i typ hela Massachusetts, hur uppenbart det än var att man hade åldern inne med råge. Men det är ganska sällan jag brukar behöva visa leg i New York...

Konstig grej i måndags II: Pepparkakslatte på Starbucks – med grädde! Snart jul.

Konstig grej i måndags III: Att man är tvungen att få sina väskor röntgade för att komma in i en shoppinggalleria i Citibanks skyskrapa på 53:e gatan. Och byggnaden är omgärdad av betongblock, för att hindra terrorister att köra ända intill. Tydligen inser de risken för terrordåd; Citibank är världens största bank. Men jag har faktiskt inte sett något liknande någon annanstans i USA, utom på flygplatser och på FN, ens direkt efter 11/9 2001. Jo, en gång när Bill Clinton och en massa andra hot shots skulle framträda. (Skulle terrorister slå till i New York igen gör de det nog dessvärre i tunnelbanan.)

Konstig grej i måndags IV: Alla vrålande fotografer, minst ett 50-tal, som bevistade Emmy-galan. De skriker till kändisarna för att få uppmärksamhet och blickar riktade mot just den egna kameran (se mer här). Ändå är det svårt att tro att bilderna blir särskilt originella, tvärtom. Dessa kändisfotografer– som jag antar extraknäcker som paparazzi – var dessutom en mycket underlig samling människor, några riktiga original; excentriska och konstigt klädda (vissa kändisreportrar dock väldigt tjusigt klädda för att kunna stå framför kameran).
Jag inser att det finns en stor marknad för kändisbilder. Men jag förstår inte hur den kan vara sååå stor att alla dessa fotografer kan försörja sig på att stå på samma apberg samtidigt? Och det var lite sorgligt att höra att vissa av dem, som jag pratade med under middagen, uppenbarligen inte ens tycker jobbet är särskilt kul.

/Gunilla

Goodie bags och den goda journalistiken

NEW YORK Exklusiva mandelkolor, grillsås spetsad med lime och tequila, en färgglad tygväska, 50 ml sprayparfym, ett exemplar av magasinet Variety, tvål- och badsaltsprover, kaffebönor, en flaska energidryck med citronsmak – och sist men inte minst ett $250 presentkort på lyxklockor (om man handlar för minst $1,000...).

Den goodie bag som delades ut till hundratals gäster på gårdagens International Emmy Awards var mer innehållsrik och påkostad än vanligt. Jag skulle gissa att ovanstående grunkor hade kostat mer än en tusenlapp om jag hade köpt dem på sta'n (parfymen ovan cirka $40, tack för den). Galans tjusiga kändisar, såsom Susan Sarandon och Katie Couric, fick exakt samma innehåll – enligt en kille jag pratade med som packat dem – så när som på "en grej". Jag gissar på en klocka.

Jag har vid många tillfällen skrivit här på bloggen om mina våndor inför att ta emot presenter och andra PR- och mutförsök. För jag har verkligen inprogrammerat i min journalistiska ryggmärg, sedan jag gick på JMK, att inte acceptera gratisgrunkor som kan "misstänkliggöra min ställning som fri och oberoende" och allt det där.

Läs exempelvis Den smala vägen ledde inte till Accra och There are such things as a free lunch, eller? (inklusive Karins kommentar!) om problemen med att skvalpa runt i gråzonen.

Trogna bloggläsare minns kanske också att jag i våras våndades över lyxdilemmat med att få delta i ett visst $2, 000-evenemang gratis, under debatten om huruvida man egentligen bör kalla sig skribent om man inte till punkt och pricka följer journalistikens etiska regler.
Jag valde till sist att följa kloka Redaktörn's kommentar-råd – och gick alltså den där kursen. Men jag har lagt ner hundratals dollar i olika kringkostnader, för att liksom rättfärdiga det hela... Dessutom berättade jag om PR-syftet i artikeln som blev resultatet, så får väl mina läsare se om de tycker att jag verkar lagom "fri och självständig" ändå. (I den där debatten om fuljournalistik skrev Researcher detta kloka inlägg – och med de definitionerna är jag definitivt 100 procent synnerligen icke-kommersiell journalist, och inte skribent...)

Åter till gårdagskvällens mutor. Goodie bags är alltså påsar med produkter som diverse företag låter dela ut i tjusiga påsar på glamorösa evenemang. Mycket vanligt förekommande här i New York (och allt vanligare i Stockholm, skulle jag tro? av alla modebloggar att döma). Jag var helt chockad i början! De delades ut till och med på svenska konsulsresidenset; just de innehöll varuprover av kaffe, Ramlösa och hagtornssylt med mera.
Och jag är fortfarande rätt förfärad när kompisar som jobbar på magasins-redaktioner i Stockholm berättar om de mängder av varuprov som väller in till dem för att de ska skrivas om i tidningen.

Men ibland blir det goda det godas fiende och det blir bara löjligt att tacka nej. Vem försöker jag imponera på, liksom? Så kampen mot goodie bags har jag gett upp, i alla fall i New York. Det finns blott ett mycket vagt samband mellan varuproverna i påsarna (se ovan) och vad jag är där för att bevaka, utom någon slags allmän feel good-faktor. (Jämför varuproverna ovan med med min text om Emmygalan.)

Så jag roffar glatt åt mig alla goodie bags – särskilt om de innehåller kaffe och mandelkola – och fortsätter min policy från i våras att bara ta emot gratis fenomen som låter sig redovisas här på bloggen. Detta kommer från och med nu att ske med etiketten "goodie bags och andra mutor".

Förresten, jag fick en DVD-skiva med Kronprinsessan inspelad också. Av SVT:s pressansvarige. Så nu vet ni det.

/Gunilla

P S I Jag ska försöka kategorisera gamla inlägg om frestelser i gråzonen jag nämnt som "Goodiebags..." retroaktivt också, men de är svåra att hitta – så det hela blir dessvärre aningen ofullständigt.

P S II Finns det någon redaktör därute som nu tycker att jag verkar vara en mutkolv? Ha, jag är en av de omutligare frilansjournalister jag känner till, bara så ni vet det. Läs gärna de gamla inlägg jag länkar till.
Och jag pumpar sedan tio år in sexsiffriga belopp om året i olika journalistiska projekt, som era medier egentligen borde stå för i mina arbetskostnader för att bevara det där oberoendet. Tänk på det.

P S III Vet ni någon annan journalist som systematiskt redovisar etiska dilemman – i blogg eller annan form – skulle jag gärna vilja veta.

Lassbo goes Nobel

NEW YORK Oj, det är verkligen imponerande hur Karolina Lassbo tar sig an uppdraget att bevista Nobelfesten! Läs bara om alla hennes tidskrävande förberedelser här. Roligast (hittills) är postningen om Konsten att rekrytera en dejt till Nobelfesten.

Behöver jag tillägga att jag är avundsjuk? Jag erkänner, det är jag. När jag var liten hoppades jag alltid att min mamma en vacker dag skulle få Nobelpriset i medicin, så att jag skulle få gå på festen i egenskap av barn – och jag väntar fortfarande...

Min tid som Stockholmsstudent är nog definitivt förbi, och jag deltog aldrig ens i utlottningen av studentbiljetterna (jag trodde nog att jag skulle vinna ändå?). I några år var en kompis till mig hela Stadshusfestens toast master, och då kände jag mig ungefär som en stolt mormor när jag kollade på TV-sändningen.
Ett år försökte jag intressera tidningen The European som jag var Stockholms-stringer för att jag skulle få ackreditera mig som Nobelfest-reporter, men de var måttligt intresserade.

Washington-kollegerna lär hamna på en "inför Nobel"-sittning på ambassaden med alla amerikanska (typ, alla!) pristagare. Men här i New York var det bara vissa utvalda reportrar och fotografer (hrmf, inte jag) som fick intervjua Orhan Pamuk på residenset – det mest glamourösa Nobel-evenemanget som kommer att ske här i sta'n, skulle jag tro. Nå, jag fick i alla fall intervjua Orhan Pamuk i några minuter på hans bokförläggares spartanska kontor i oktober, alltid något.

I övrigt ser jag fram emot Karolinas bloggrapportering. Helt klart lottades biljetterna ut till en kvalificerad mottagare.

/Gunilla

Dagens framtida kontor – en blå buss?

NEW YORK Wow! Om Stockhoms Lokaltrafik inför wifi på tunnelbanan och bussarna, och snart också vad det verkar, lovar jag att gnälla om att Stockholm ligger efter New York med wifi-teknik.
Det är nästan så att sådana där grejer får mig att börja fundera på att flytta hem!
Men nja, kanske inte ändå, det är nog fortfarande skojigare att surfa i Bryant Park eller på Hotell Oloffsons veranda än på 69:ans buss mot Karolinska sjukhuset, typ.

/Gunilla

New York, New York

NEW YORK Varje gång jag läser veckomagasinet New York tänker jag "ahh, tänk om det ginge att göra en så'n publikation om Stockholm". Där finns genomarbetade reportage, skvaller, personporträtt, avslöjanden, evenemangstips, politiska analyser, restaurangrecensioner ... todos.

Först nu fick jag veta – i ett två år gammalt inlägg hos Vassa Eggen som jag råkade hitta – att det funnits galenpannor, the usual suspects, som redan försökt. 1978! (Den trogne Vassa Eggen-läsaren vet att Vassa Eggen gillar New York och tipsar om att prenumeration till Sverige är förhållandevis billig.)

Hmmm, de senaste åren har den amerikanska förebilden blivit ännu vassare (jämfört med för några år sedan, hur det var på 70-talet har jag ingen aning om). Om någon vill göra en Stockholms-rip off igen och behöver en redaktionschef kan ni ju ringa mig – med rätt erbjudande överger jag mer än gärna min tro på att projektet nog dessvärre är omöjligt.

/Gunilla

Skjutjärnsfrågor till Spielberg

NEW YORK [Uppdaterad.] Hallå alla italienare, ni vet att jag älskar er! Men jag kan inte låta bli att återge ett charmigt exempel på era smått svajiga kunskaper i engelska...

Nedanstående är en avskrift av det manus som en ung italienska, programledare/reporter/stjärna i ett RAI-program, tänkte använda vid en intervju med regissör Steven Spielberg under gårdagskvällens Internationella Emmy-gala här i sta'n.

Hon var influgen från Rom för uppdraget och hade kvällens mest spektakulära utstyrsel, en svart sidenklänning med bara några decimeter mellan decolletagets lägsta punkt och slitsens högsta. Med minkstola, vilket behövdes eftersom det var himla kallt på Röda mattan! Och hon var som gjord för att stå framför kameran, mycket vacker. Som synes hade hon för säkerhets skull hittat på en egen fonetisk skrift.

Tyvärr lät sig Mr Spielberg – som fick en hedersutmärkelse på galan – inte intervjuas, utan ville bara bli fotograferad.

Mr Spielberg,

Hi, how are you doing today?
Hai, hau ar u duing tudai?

Are you excited to present the Founders Award?
Ar u ecsited to present the Faunders Auard?

I am a BIG fan of yours, can I give you a hug?
Ai em a big fan of iors, can ai giv u a hag?

So what is your next project?
So uat is ior next project?

Thank you and good luck.

Uppdatering: Reportern hade tydligen redan genomfört "intervjun", av Martin Gelins text i SvD att döma, när jag fick kika på hennes manus! Då hade hon väl tänkt göra en till, efter prisutdelningen, när jag hängde med henne och hennes team under de vrålande kändisfotografernas fotosession.

/Gunilla

Nu har TT även bett Erica om ursäkt

NEW YORK Upplysning till er som följt det jag skrivit här om Erica Lejonroos:
Idag ringde TT:s redaktionschef Mats Johansson själv upp henne, och bad om ursäkt för de följder TT:s text med grund i det felaktiga TV4-inslaget i slutet av oktober fått. Bra! Detta alltså utöver den rättelse som skickades ut i fredags.

Tja, den rättade texten ger inte precis hela bilden. Men den storyn kommer förhoppningsvis i annat forum än en nyhetsbyrås.

Förut var jag arg, men nu är jag istället snarast fascinerad över att TV4:s nyhetsredaktion så obstinat inte ber Lejonroos om ursäkt... Visst skulle det kosta dem en del i prestige – men so what?
Kvällstidningarnas chefredaktörer ber ju faktiskt om ursäkt för olika felsteg deras redaktioner gjort nästan hela tiden, och lovar att aldrig mer göra om samma misstag – så det är märkligt att en mea culpa tycks sitta så långt inne för Kinna Bellander & Co.

/Gunilla

Materiell späkning vs modern teknik

NEW YORK SvD har publicerat en och annan underlig text om klimatdebatten det senaste året, men P J Anders Linders artikel idag är lysande.

Uppdatering (21 nov): läs även Pontus Forsströms krönika om samma sak (så länge som det handlar om klimatförstöring). Han har hajat!
"Självklart ska man kritiskt granska forskning och det faktum att hela opinionen löper i ett enda spår.
Men är det verkligen det det handlar om här? [Frågan] har gått från att vara en höger/vänster-fråga till att vara en folkrörelse. men framför allt har den gått från att vara ett bråk om huruvida klimatförändringarna finns till att diskutera lösningar.
Och det intressanta är att man diskuterar lösningar på Timbro-liberalernas absoluta favoritspråk, marknadens."
Se även det jag skrev här.

/Gunilla

Smal kultur: Kilka blyskotliwych spostrzezen

NEW YORK Kvällens aktivitet: bevistande av en fridansföreställning på en scen i East Village, sponsrad av polska staten med flera.
"Several Witty Observations" hette den, eller på polska: "Kilka blyskotliwych spostrzezen". En ensemble med två män och en kvinna, Teatr Dada von Bzdülöw, alla med ganska tydliga personligheter så att de blev mer som dansande skådespelare (närapå utan repliker).

Föreställningen var inspirerad av Witold Gombrowicz, vars teaterpjäser jag inte riktigt begripit när jag sett dem (på Dramaten i Stockholm) men vars abstraktionsnivå funkade bra i dansform. Så kallad smal kultur (men en av de ovanliga sakerna var att en av de tre dansarna var ganska tjock, vilket var befriande!).

Jag blir alltid lite misstänksam när uppsättningar presenteras med ord som "a subversive display of the human condition" och "the complex nature of the adult self embracing immaturity, and the ideologies, conflicts and contradictions that define the individual in the world." Eftersom jag är usel på att analysera scenkonst kan jag heller inte avgöra i vilken mån detta uppfylldes. Men det är häftigt att se duktiga fridansare in action – jag har själv dansat fridans (som tydligen döpts om till "modern/nutida dans", antagligen för att det bättre motsvarar engelskans "contemporary dance") på nybörjar-/hobbynivå i flera år och vet hur svårt det kan vara. Jag har bra minne, men det sitter inte i kroppen som inte kan lagra rörelser.

Detta är inget ni ska ta som ett inlägg i kulturpolitiksdebatten, men jag är fascinerad av att nästan alla kulturevenemang jag råkar hamna på här i New York har ungefär samma socioekonomiska grupper i publiken som motsvarande skulle ha i Stockholm, varken mer eller mindre. Och biljettpriserna, vare sig de är sponsrade av någon stat eller någon stiftelse, brukar också vara ungefär desamma som i Stockholm. Bara en reflektion och inget att dra några stora växlar på åt någondera hållet.

/Gunilla

Lejonroos förklarar varför hon sökte bidrag

NEW YORK "Instämmer i att Lejonroos-historien verkar ha fått en konstig skruv i TV4, men jag kan ändå undra över vilken ekonomisk situation hon faktiskt befunnit sig i när hon beviljats pengar ur fonden, femton år efter att ha lämnat brottsligheten bakom sig," skrev en läsare i ett mail häromdagen, apropå det jag hade skrivit om TV4:s vägran att inse att deras ödesdigra inslag om Erica Lejonroos saknat substans (se även denna postning).

Funderingen är naturligtvis begriplig. Storyn ("Moderat gav sig själv tandpengar" kablades ut över hela Sverige 23 oktober) lät ju bestickande, och även när man blivit klar över TV4:s skruvande kan man undra. 15 år är en väldigt lång tid. Kan ett tillträdande kommunalråd verkligen vara "socialt utsatt", som ett kriterium för att få pengar var? Ett moderat kommunalråd, dessutom! Ingen mygelrök utan åtminstone lite eld, väl? Var det inte rätt sniket av henne att ens ansöka om pengar?

Men, bortsett från att den ekonomiska situationen rimligen är en sak för regelverket mellan den som söker och den som beviljar pengar tror jag att frågeställningen bottnar i att vi "normala" har svårt att fatta hur livet kan te sig efter ett så kaotiskt liv utanför samhället som missbrukare/kriminella lever. (Pengarna skulle gå till KRIS-medlemmar, alltså inte till någon som för närvarande missbrukar eller är kriminell – men som har gjort/varit det, och därför kan ha dålig tandhälsa. Och behovsprövningen/kostnadsberäkningen gjordes av behandlande tandläkare.)

Bara som frilansjournalist med nomadiskt beteende, ett antal olika adresser och underlig diskrepans mellan små inkomster och många räkningar hamnar man lätt på ett gungfly. Betalningsanmärkningar, kravbrev och straffräntor hänger efter länge när man vistas på ruinens brant. Själv gör jag inte det utan klarar jag mig finfint och är så långt från att vara "socialt utsatt" som man bara kan tänka sig, tack vare födgeni och att jag är född in i ett tursamt soci0-ekonomiskt sammanhang.

Men marginalerna är små, som kulturministern kan vittna om. Jag kan åtminstone extrapolera – och möjligen försöka föreställa mig hur det kan bli om rundgången mellan kronofogden och inkassoföretag förstärks med allt trassel och alla skulder en ex-missbrukare har i bagaget. Sin historia springer man inte ifrån ens på 15 år.

Och Erica Lejonroos berättar idag själv om sina motiv för att söka pengar i bloggkommentaren här. Nog är det lätt att se att några tusenlappar för hennes tandvårdsräkning låg inom ramen för donatorns (Vilhelm Govenius, 1825–1903) syfte.

Hon har också uppdaterat sin hemsida, och ger en fylligare bild av hur hon uppfattade TV4:s "intervju".
Uppenbart har TV4 förlitat sig på en tveksam källa – som kanske hade personliga motiv för att ställa en gammal Kris-styrelsekollega i dålig dager? – vilket såklart inte fritar dem från sitt ansvar att "granska makten" även när makten är de själva.
Tråkigt att medieredaktioner – utom Neo! läs om magasinets strävan efter open source journalism här – är så ovilliga att redovisa sitt källmaterial. Om TV4 anser sig ha rent mjöl i påsen kunde ju annars reportern Emma Jidemyrs intervju läggas ut på deras hemsida. Det kan man göra på ett sätt så att man ändå följer grundlagen och respekterar källskyddet. Men där står vad jag kan se absolut ingenting om detta debacle.

Två kloka citat:
"Jag är säker på att bruksägare Vilhelm Govenius säkert hade sagt ja till Sundbybergsbor om han bara vetat att Sundbyberg skulle byggas när han skrev sitt testamente i början av 1900-talet." (Per Westberg 18 nov) *)

och så själva den makt- och mediekritiska kärnpunkten:

"...vem har mest makt: ett nyblivet, okänt kommunalråd med ett trassligt missbrukarförflutet som är så medieovan att hon inte kan förklara sig begripligt när en reporter ringer eller samma journalist som med någon dags arbete lyckas avsätta denna politiker med en felaktig anklagelse?" (Henrik Berggren/DN 16 nov)

/Gunilla

P S Nyhetsbyrån TT, som jag själv frilansar för, skickade igår (17 nov, kl 19.25) ut en korthuggen rättelse av sitt telegram den 23 oktober – se nedan. Jag har ännu inte bett TT om lov att lägga ut deras telegram här – men nu klipper jag in det i alla fall, för att ni som följer detta ska få se hur det såg ut (och eftersom jag vet att deras kunder sällan publicerar rättelser).

Notera förresten att TT snyggt nog inte skyller på TV4.

Info till alla: TT-RÄTTELSE AV POLITIKERTANDVÅRD FRÅN DEN 23 OKTOBER 2006: Erica Lejonroos satt inte i styrelsen och deltog inte i beslutet.

Rätt om tandvårdbidrag från Kris

Stockholm (TT)

I en artikel den 23 oktober uppgav TT felaktigt att dåvarande kommunalrådet i Sundbyberg, Erica Lejonroos, i egenskap av styrelseledamot i Kris (Kriminellas revansch i samhället) beviljat sig själv ett bidrag på 3 000 kronor till tandvård. Detta var felaktigt, Lejonroos satt inte i Kris styrelse utan var endast medlem i organisationen och deltog därmed inte i beslutet.

*) Sundbyberg hade förvisso börjat byggas redan under Vilhelm Govenius levnadstid, i slutet av 1800-talet. Formellt blev det dock stad först 1927. Läs om Sumpans rykte som Sveriges Klondyke kring förra sekelskiftet på kommunens hemsida!

Ensamätandets lov

NEW YORK På Lisas blogg finns ett bra inlägg med intressanta kommentarer om det puckade i att slentrianmässigt dissa enmans-jultallrikar för mikrobruk. (Av dessa bilder att döma verkar Findus försök dock tyvärr dissa sig själv.)

Ja, det är verkligen sjukt stigmatiserande med ensammåltider, vilket är ganska bisarrt – inte minst i Sverige där så många hushåll består av en enda person.

Som hyllning till ensamätandet lägger jag in två kolumner jag skrivit för Gourmet om detta: om att äta ensam hemma och att äta ensam på lokal. Jag gillar båda.

Annars har jag ägnat hela dagen åt att gräma mig riktigt rejält – igår kväll skulle jag nämligen ha gått på demonstration/matlagningkurs på en spansk restaurang i Midtown, med inriktning på fisk och skaldjur samt med spanska viner. En del i min nya inriktning på att lära mig mer om den hispanska världen och att öva språket. Se Gastronomy Courses här.
Men jag glömde helt bort detta, trots att jag redan anmält mig och betalt! Jag satt och skrev i FN:s delegatslounge ... och surfade fram information om matlagningskurser jag skulle vilja gå i framtiden – hela kvällen. Tala om att inte leva i nuet. Och hungrig var jag också. Vad är det man säger nuförtiden, hål i huvudet?!

/Gunilla

Redaktör'n listar frilanstyper

NEW YORK Här får vi frilansjournalister våra fiskar varma... Läs vad Redaktör'n skriver, väldigt skojigt!

/Gunilla

Wikipeking

NEW YORK New York Times skrev idag att kinesiska Wikipedia åter är tillgängligt för användare i Kina. Hurra! Sakta, sakta undermineras diktaturen...

Uppdatering: Här är en text på svenska om detta, SvD 17 nov.

Men visste ni att min blogg anses så subversiv att den stoppas av den kinesiska censuren? Tja, inte just denna blogg, korrekt är att alla Blogger-bloggar tycks oåtkomliga för det mesta. Varför vet jag inte. Men Peking vill väl vara på den säkra sidan.

Jag har just bett mina ungefär två läsare i Kina prenumerera på mina postningar via Bloglines för att se om det går att lura systemet. Hoppas det funkar.

/Gunilla

Mer om Erica-fallet; TV4 har kroniskt tunnelseende?

NEW YORK TV4 bytte idag propagandist och skickade fram TV4 Stockholms Johan Stambro (som säger ungefär samma sak i denna debattartikel i Aftonbladet som hans kollega Kinna Bellander sade i Studio Ett; se det jag skrev igår).

Men AB:s Gunnar Ohrlander biter genast tillbaka och förklarar varför inslaget aldrig borde ha sänts.

TV 4 verkar fortfarande lida av tunnelseende.

Och alla lärare i journalistik borde spara på sig allt som sagts och skrivits i detta ärende, för det är ett ypperligt fall att använda som avskräckande exempel på drevmentalitet i framtida undervisning.

En sak till: Att en annan styrelseledamot i KRIS beviljades så mycket som 60 000:– har framförts som en i sammanhanget besvärande omständighet (se t ex här). Men det visar ju snarare på vilka svåra tandvårdsproblem man kan ha efter långvarigt missbruk. (Kom ihåg att behovsprövningen gjordes av en tandläkare.) Se Per Westbergs kommentarer här.

Och en till: Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag hört ordet "gangsterknäck" tidigare! Gunnar Ohrlander påstår att det är vanlig journalistjargong och förklarar: "Ett gangsterknäck presenterar vissa fakta som verkar tala för att historien är sann men som faller i bitar när man skrapar det minsta på den. Till exempel kollar skakiga källor." Ett väldigt roligt ord – men med en tragisk innebörd.

/Gunilla

Hur man hittar till Kovboyistan

NEW YORK Kolla in: Erik Berg har gjort en sammanställning av fascinerande och djupt politiska kartor! Massor av vidareklickningsmöjligheter. (Via Ali Esbati.)

/Gunilla

Fallet Erica – det här är verkligen inte klokt

[uppdaterad med några länkar]

Historien om hur Erica Lejonroos – och hennes knappt påbörjade men hastigt avslutade politikerkarriär – knäcktes av ett mediedrev gör en verkligen bedrövad.

Värst av allt är att de som satt igång drevet denna gång inte ens verkar fatta det. Nämligen TV4. Som fortfarande – åtminstone i radion i förrgår – döljer sig bakom en idiotisk ursäkt om hur viktigt det är att "granska makten". Fastän den fiffel- och fusk-"granskning" de gjorde för några veckor sedan (och som rimligen började med ett tveksamt tips) helt saknade substans. En ren icke-story.

Som nyheten först fladdrade förbi verkade det solklart att det var nå'n högerdam som hamnat i nå'n välgörenhetsstiftelse och myglat till sig pengar som skulle gå till behövande.
Det är de bilderna som medierna så lätt väcker till liv med rätt nyckelord: moderat – blivande kommunalråd – styrelseledamot – beviljat sig själv medel ... hmmm ... tänker man ... säkert nå'n kosmetisk tandvårdsbehandling...?

När man läser KRIS' pressmeddelande förstår man att helhetsbilden var en annan. Att föreningens styrelse bestod av ideellt arbetande före detta kriminella och dito missbrukare, som hade att förmedla fondmedel för tandvård till sina (få) kvinnliga medlemmar – varav Erica Lejonroos var en.
Som Per Westberg skriver har ex-kriminella i regel usel ekonomi och ex-missbrukare i regel usel tandhälsa – nu är vi långt borta från schablonbilden av moderata kommunpolitiker.

En tandläkare avgjorde vilken behandling som krävdes – och först i efterhand, i sensomras, insåg någon att att Lejonroos inte uppfyllde det formella kravet från stipendiefonden att vara skriven i Stockholms stad, varför hon blev ansvarig för att själv betala den uppkomna tandvårdsräkningen à 2 700:–.

That's it.

Det var alltså inte en story mer än så ens för några veckor sedan, men TV4 anser fortfarande att deras "makthavargranskning" var befogad (trots att de efter påstötning från KRIS inte sände inslaget mer än en gång, enligt Studio Ett i förrgår?)!

Jag får uppfattningen att denna olyckshändelse till TV-inslag var en kombination av allt möjligt elände: en reporters vittring om en bra story i ministerdrevens efterföljd, uppmuntran från ansvariga redaktörer, uselt fotarbete, plus efterföljande dreveffekt (på grund av TT:s stora genomslag). Och bloggar och åsiktsmotståndare deltog i drevet (även om vissa nu raderat det de då skrev).
Att Erica Lejonroos berättar att inga av de reportrar som kontaktade henne för uppföljningsintervjuer, till exempel från Expressen, tog till sig att storyn var felaktig är fruktansvärt. Och pinsamt för kåren. En härdad politiker med "normal" bakgrund hade säkert orkat rida ut stormen, men att hon inte pallade är inte så konstigt.

Den verkligt intressanta storyn vore Erica Lejonroos' knappast enkla väg från knarkarkvartar till kommunalrådsklubban – och hur det kommer sig att hon kom att verka inom just moderaterna (knappast det förväntade partiet för före detta missbrukare). En berättelse om De Nya Moderaterna. (Annars är det väl bara vänsterpartiets Alice Åström som har känd missbrukarbakgrund bland Sveriges offentliga personer.)
Men den storyn missade vi nu, den tog slut innan den ens började.

Läs först om mediedrevet i någon av de tidningar som skrivit om Erikas uppgång och fall:
Gunnar Ohrlander, Aftonbladet 11 nov
Kristian Karlsson, Svenska Dagbladet 14 nov

Lyssna sedan på TV4:s aktualitetschef Kinna Bellander i Studio Ett-inslaget här. Läs sedan KRIS' pressmeddelande på Ericas egen hemsida igen, och hör sedan Bellander igen. Jag fick lyssna på inslaget två gånger för att fatta hur idiotiskt allting hon sade var. Dessvärre fick hon sista ordet i inslaget, vilket var olyckligt. Hoppas att hon själv lyssnar igenom allt några gånger och tänker efter lite! Och att alla reportrar börjar tänka efter mycket före (jag med, jag vet hur lätt det är att drabbas av tunnelseende och ryckas med i en story).

Läs till sist Erica Lejonroos hemsida och fundera på hur många andra kommunpolitiker med hennes erfarenheter det kan tänkas finnas.

Bloggar som skriver om detta:
Per Hagwall 12 november och 14 november
Markus Härnvi 12 november
Per Westberg 14 november
Jinge 14 november
Jesper Svensson 14 november
Mattias Lönnqvist, Sundbyberg (fp) 15 november
Nathalie Sundesten-Landin, Sundbyberg (s) 15 november

samt Flashback, från den 12 november (citat 15 nov: "En journalist i rikstäckande TV4 har betydligt mer makt än en stackars moderat kommunpolitiker")

/Gunilla

(Pingat på Intressant.)

Kommentar till Dick Erixon

NEW YORK Dick Erixon tillåter tyvärr inte kommentarer på sin blogg, så jag får svara här istället.

"Den fråga vi har att ställa oss är: vill vi föra kampen för demokrati och frihet i Afghanistan och Irak, eller vill vi vänta till dessa strider utkämpas på Europas och Nordamerikas gator?" skriver Dick Erixon i sin kritik av min artikel i Axess om Kanadas militära närvaro i Kandahar.

Ja, så kan man möjligen formulera en av västvärldens stora frågeställningar. Men det var inte vad denna artikel avsåg att diskutera.

Mitt syfte var helt enkelt att redogöra för att opinionsläget i Kanada skiftat, vilken roll fredsbevarande trupper spelar i den kanadensiska självbilden – och att många kanadensare reagerat när uppdraget blev ett annat ("fredsframtvingande" inkl strider, även med civila offer) än vad det först presenterades som ("fredsbevarande").

Mitt uppdrag var inte att förklara varför den militära kampen bör eller inte bör föras, eller hur man får bukt med talibaner. Däremot skriver jag att Sverige har anledning att snegla på Kanadas erfarenheter och debatt, på grund av ISAF-insatserna och inte minst eftersom den svenska regeringen avser att öka kapaciteten för liknande insatser.

Att USA och Kanada (och andra länder) på sistone inte direkt lyckats med sin talibanjakt står väl ganska klart.*) Att konstatera det, utan att man för den skull förvandlas till talibankramare, borde inte vara särskilt kontroversiellt. Därför är jag fascinerad över att det går att läsa in så mycket "blint Amerika-hat" i min artikel som Dick Erixon gör.
Var och en kan själv läsa och bedöma texten, som för detta ändamål finns online här (men köp för all del Axess ändå!).

*) För en uppdatering av läget i Afghanistan, läs gärna BBC här, här och här.

Däremot håller jag helt med Dick Erixon om att jag borde ha gjort de kanadensiska regeringarnas bevekelsegrunder och mål för att skicka trupper till Afghanistan mycket tydligare.
Jag hade tagit del av ett antal policydokument från Ottawa och läst så många tidningsartiklar i ämnet att jag nog dessvärre hade börjat ta resonemangen för givna. Jag föredrar att citera människor, och träffade en kanadensisk regeringsföreträdare här i New York. Tyvärr ville denne inte bli citerad annat än möjligen anonymt som "västerländsk diplomat", och då valde jag att istället lägga det teckenutrymmet på kommentarerna från Carl Bildt (från en pressträff i Washington). I efterhand kan jag dock se att artikeln hade blivit mer begriplig om jag hade lyckats klargöra den kanadensiska regeringslinjen mer explicit. Samtidigt får man dock anta att Axess läsare vet ganska väl varför västtrupper finns i Afghanistan.

Min regeringskontakt var för övrigt mån om att få veta hur texten skulle lyda, eftersom han reagerat mot osakligt regeringskritiska perspektiv i kanadensiska medier. Jag läste därför upp en engelsk översättning av min artikel för honom. Han hade inga invändningar.

/Gunilla

Pelosi vs Cheney; mer Erixon Watch

NEW YORK Haha, jag hade inte tänkt kommentera Dick Erixons inlägg om siffrorna för Nancy Pelosis och Dick Cheneys förtroende hos den amerikanska allmänheten – för vem bryr sig, liksom (och jag är extremt skeptiskt inställd till alla opinionsundersökningar om "förtroende" för politiker, vem det än handlar om – jag förstår helt enkelt inte riktigt vad de handlar om). Jag har heller ingen anledning att skriva något fördelaktigt om Pelosi eller negativt om Cheney.

Men så klickade jag mig ändå vidare till källan, och då blev det så komiskt att jag måste skriva något – trots att ni säkert för länge sedan tröttnat på att läsa mina små Erixon-studier. Så här skriver han:

Svenska medier målar upp den blivande talmannen, demokraten Nancy Pelosi i ljusa färger. Men hon är faktiskt mindre populär än vicepresidenten Dick Cheney. Det visar Rassmussen [sic], det opinionsinstitut som träffade mest rätt inför förra veckans kongressval. 24 procent av amerikanerna har en fördelaktig uppfattning om Nancy Pelosi, medan nästan dubbelt så många, 41 procent, har det för Dick Cheney.

OK, detta stämmer – men det är liksom inte hela bilden... Rasmussen anger även att 44 procent säger att de har ett ofördelaktigt intryck av Pelosi. Andelen som har ett ofördelaktigt intryck av Cheney är högre: 52 procent.
Man skulle alltså lika gärna kunna skriva: "Cheney är faktiskt mer impopulär än den blivande talmannen".

Men den viktigaste upplysningen är att de båda inte riktigt är jämförbara. De allra flesta amerikaner känner till vicepresidenten, medan Nancy Pelosi på gott och ont ännu är mer okänd. (Siffrorna anges inte, men med ledning av dem som finns kan man gissa att 32 procent svarat "vet ej" om henne, och bara 7 procent om Cheney.)

/Gunilla