Café con leche vid Mesa Emilia Bertole

BUENOS AIRES "Dagens kontor" är fantastiskt! Jag sitter och skriver detta samtidigt som jag äter frukost på Gran Café Tortoni – ett enormt och riktigt klassiskt kafé från 1858 i Buenos Aires' traditionella centrum: träpaneler, stuckaturer, långa rader med porträtt av Luigi Pirandello, Lorca, Jorge Luis Borges och diverse andra författare som hängt här genom tiderna, blyinfattade glastak och Tiffanylampor.
Det är ett sådant där "europeiskt" kafé som knappt finns kvar i Europa längre – jo, det är klart att det gör, i Wien, Budapest och Madrid, kanske, möjligen Paris. Men det enda liknande ställe jag på rak arm kan komma på som jag besökt ligger i Rio de Janeiro (och nu kommer jag inte på vad det heter, men slå upp närmaste turisthandbok för Rio så hittar ni det). Skulle detta vara Stockholm skulle Café Tortoni ligga vid Gustaf Adolfs torg, om ni förstår.

Här finns gott om fotograferande turister, för det är den sortens ställe, men också argentinska ladies who lunch (nåja – äter mezzalunas, gör de, alltså gifflar), gubbar som spelar tärning och unga lejon som har businessmöten med sina laptops i högsta hugg.
Själv ska jag skriva på två texter: en om amerikanska hönsägare och en om mina gamla gerillasoldater från den centralindiska djungeln – innan jag vimsar vidare till en lägenhetsvisning i trend-stadsdelen Palermo. Ganska bisarr blandning, ja!

Men mycket bloggat har det ju inte blivit på sistone, vilket jag härmed får beklaga. Jag vet inte om det är ett sundhetstecken eller ej. Men det beror inte riktigt på att jag blivit uppslukad av nöjesvirvlarna i Buenos Aires eller så, för jag har mestadels varit upptagen av att skriva ut gamla grejer som samlats på hög och av att ta hand om strul som ackumulerats under mina sex veckor utan egen dator. Nu börjar jag utveckla helt nya rutiner, bland annat tack vare nya program – har till exempel övergett min trotjänare, mailprogrammet Eudora, efter minst ett dussin år envist kamperande ihop. Det är nog förresten jag som varit Eudoras trotjänare och inte tvärtom. Först nu har jag – tack vare den person som ursprungligen tipsade mig om Eudora – insett att Mac Mail har nästan alla dess fördelar, men inte dess nackdelar. Så snart kommer jag att börja svara på alla obesvarade brev...

Jag tror att en och annan undrar varför jag plötsligt dykt upp i Buenos Aires, men mitt enkla svar kan nog bara bli: Varför inte?!

Det var i själva verket mycket som talade för att åka just hit, just nu: en strålande kombination av att en kompis från Stockholm/New York var på plats, att jag fick tag på en billig biljett, att min kompis fixade en riktigt billig lägenhet, att jag behöver öva spanska (fast det har jag knappt gjort), att det var presidentval i söndags (=lilla julafton för en statsvetare som jag) och att jag behövde komma bort från Harlem just denna vecka eftersom jag misstänker att mina inneboende håller på och flyttpackar (men jag har ingen aning för de kommunicerar inte längre med mig!).
Någon tango har det inte blivit, om ni nu trodde det, utom att jag tittat på när mina svensk-norska kompisar här tagit sig en svängom på vardagsrumsgolvet, och att det inte är helt ovanligt att taxichaufförerna kör tango i bilradion. Jag har inte ens varit i den pittoreska/ännu fallfärdiga turist- och tango-stadsdelen San Telmo. Däremot har det blivit ett och annat restaurangbesök – och en privat vinprovning! Oj, vad det är billigt att äta här (för oss utlänningar, alltså)!

Presidentvalet i söndags följde jag inte så himla nära, men jag lyckades krascha en vallokal och slogs av att männen röstade för sig och kvinnorna för sig – det var två olika utrymmen, två köer och två uppsättningar valförrättare. Och en lite högtidlig stämning, som det ska vara vid val. Sent på kvällen såg jag Cristina de Fernandez Kirchner hålla sitt segrartal, på TV alltså. Ett historiskt ögonblick, även om de intellektuella Buenos Airesborna bara skakar på huvudet över hennes populistiska stil och undrar hur hon tänkt sig få bukt med ekonomin, inflationen och energikrisen.
Detta fick jag utrett för mig av en av mina kolleger – TT:s Claes Aronsson, som är en av få svenska journalister som kontinuerligt bevakar Latinamerika på plats. Kul att träffa dem som jobbar på ungefär samma sätt som en själv! Vi har bara mailat varandra lite tidigare, aldrig setts.

Mest av allt är jag dock här i vissa businessärenden, hehe, och jag hoppas komma tillbaka i vår under mer reportagereseliknande former. Visst hade jag kunnat försöka sälja in ett eller annat jobb nu, men det kändes inte helt seriöst när jag bara är här en kort sväng och dessutom i Argentina för allra första gången.
Men alltså inte sista! Jag förstår faktiskt inte varför jag inte haft Buenos Aires tydligare på radarskärmen tidigare, för det är en riktigt gunillig stad på många sätt. Bara en sådan sak som att spanskan här är mycket lik italienska. Jag blir lite förvirrad. Fast det känns hemma.

/Gunilla

P S Nu undrar ni om de verkligen har wifi på ett sådant anrikt kafé som detta. Och jadå, det har de. Men den äldre herre som var "min" servitör lyckades aldrig komma med koden till nätverket, så även om jag skriver detta i realtid så lägger jag in det på bloggen i efterhand.

¡Hola Buenos Aires!

BUENOS AIRES Till sist, ett dygn försenad, kom jag hit – lite zonkad, men snart redo att upptäcka ... Sydamerikas Paris, eller vad det kallas.

Just nu återupplivar jag en liten bit av resterna av sommarens spanska genom att läsa textningen från engelska och thai i Anna och Kungen på TV. Hurra för textning istället för dubbning!

/Gunilla

Nedräkning

WASHINGTON-DULLES Om en halvtimme bär det iväg!

/Gunilla

Landsskapsstudie

HERNDON Utsikt från mitt hotellrumsfönster!

/Gunilla

Hotellimbo

HERNDON Tja, en annan fördel med den här stereotypa hotellsviten är såklart att här inte finns några sura (pressade, besvikna, knäckta, låga whatever they are) flat mates.

Anledningen till att jag blev så pass relativt entusiastisk när jag kom hit igår (eller i morse, vid midnatt) är nog att jag hade väntat mig det värsta – fick flashbacks till när jag tvingades bo en natt på ett sunkigt men relativt dyrt hotell i närheten av Newarks flygplats häromåret. Kunde inte flyga hem till Stockholm den kvällen, och jag kunde inte heller åka hem till Harlem eftersom jag hade hyrt ut lägenheten till två studenter (som senare tog in fyra av sina kompisar också, men det visste jag ju inte då). Så jag fick bo på ett ... ganska vidrigt ställe, åtminstone i relation till vad det kostade. Bara en natt – sedan flyttade jag hem hos en kompis och hängde i Williamsburg i några dagar, tills det uppenbarade sig en plats på ett flygplan till Stockholm.

Ställen där jag av väderbetingade eller andra skäl befunnit mig i flygplatshotell-limbo under resa, (dem jag på rak arm kommer ihåg):

• Puerto Rico, januari 2004 – på väg från Port-au-Prince, Haiti till St Croix.
• Newark, juli 2005 – se ovan.
• Miami, när det nu var – på väg från Port-au-Prince, Haiti till New York.
• Paris, januari 2006 – på väg från Italien till New York (världens längsta resa, började tidigt på nyårsdagens morgon med ett litet skruttigt lokaltåg från Vietri sul Mare där jag fick böter på 4 euro för att jag inte hade någon biljett – var jag nu skulle ha köpt den, allt var väldigt stängt – fortsatte via lokala transporter i Neapel med tåg till Rom och Florens; på grund av dåligt väder i Florens fick vi åka buss till Pisa; därefter flyg till Paris och så dagen efter till New York)

/Gunilla

Force majeure

HERNDON/VIRGINIA Jag har lite otippat hamnat i ett område som jag genast döpte till "USA:s svar på Upplands Väsby" – Herndon, ett sammelsurium av kontorsbyggnader för Corporate America, motorvägar och flygplatshotell. Fast än har jag inte sett det i dagsljus, så jag vet inte riktigt!

Lite fånigt att det var flyget från New York som var försenat med två och en halv timmar, så att jag missade planet det anslöt till från Washington – för här var vädret mycket sämre, med regn (och med stora förseningar, dock inte för "mitt" plan). Nästa flyg: 23 timmar senare.

Först var jag sur som ättika över att missa ett helt dygn av en kort resa, och över att behöva lägga pengar på något så idiotiskt som ett rätt så själlöst kedjehotell (och taxi dit).
Men sedan fann jag mig i mitt öde, och konstaterade att jag stormtrivs...nä, det var ett alltför starkt ord. Fast det är trots allt helt OK. 69 dollar inklusive frukost, wifi och transport till flygplatsen, för en liten svit – på ett sådant ställe som tveklöst skulle leda till hotelldöden om man tvingades bo här ofta och regelbundet, men som är intressant för mig som omväxling. Bara en sådan sak som att här finns TV och ett dressing room! TV = exotiskt. Eller bara en sådan sak som att kvällsreceptionisten visade sig komma från Nepal, av alla ställen, och studerar offentlig förvaltning på dagarna för att kunna återvända och jobba för sitt hemland i framtiden.

Jag har svullat i mig mikrovågspoppade popcorn (finns närmligen ett rejält pentry här i sviten) framför TV:n som visar bränderna i Kalifornien och Craig Ferguson Late Late Show. Och jag får hänga här större delen av dagen imorgon, jippi.

/Gunilla

Några moln = många och långa flygförseningar

NEW YORK Jag sitter på La Guardia flygplats och är arg som ett bi, eftersom United Airlines inte är beredda att flyga mig längre än till Washington–Dulles – åtminstone inte ikväll.

Och till och med det fick jag tjata mig till. De tyckte att jag skulle åka hem och sova i min egen säng i natt och återvända imorgon – men se, det tyckte inte jag eftersom mina inneboende inte är världens roligaste sällskap just nu. De är pressande som fan, eftersom de uppenbarligen inte hittat något nytt boende. Hellre än att återvända hem övernattar jag faktiskt på någon soffa på flygplatsen i Washington.

Den nya datorn har en väldigt fin skärm med superupplösning!

/Gunilla

Fyra stjärnbanér och fyra FN-flaggor

NEW YORK Den här bilden tog jag häromdagen:
















Ja, ni får vrida på huvudet, eller luta det en aning åt vänster, för programmet envisas med att lägga in fotot på bredden trots att den varken är tagen eller sparad så.

Bilden är tagen från 43:e gatan/Tudor Plaza och österut mot FN-skrapan, som potentiell illustration till en artikel om amerikanska FN-förbundet.

"Parkering förbjuden"-skylten är ganska symbolisk, för om jag förstått saken rätt så är de immuna FN-diplomaternas bekymmerslösa parkerande det som New York-borna mest förknippar FN med.

/Gunilla

Soon up and running again!

NEW YORK Nu är lånedatorn återlämnad! Och dess snälle ägare – som sagt, jag skulle knappast ha lånat ut en dator i sex veckor till någon som förlorat sin på en damtoalett – har blivit utlovad ett glas champagne i lämplig Manhattan-champagnebar samt en liten kurs i konsten att hantera flikar och mappar i Firefox.

Inte nog med det, jag har dessutom lyckats installera en ny version av Eudora och ladda ner mail i den (utan att tvingas ringa Telias kundtjänst i Stockholm, vilket jag trodde jag var tvungen att göra – men bara tanken på att sitta i telefonkö gjorde att jag lyckades suggerera fram alla gamla SMTP- och serverkoder ur hjärnvindlingarna). Än är jag inte tillbaka i fullt slag vad gäller mailande och skrivande och annat, och jag är inte ens säker på att jag klarar att skicka mailen genom Eudora. Men jag är på gång.

Därute är det regnigt och grått. Dags att sticka iväg någonstans!

Uppdatering: Nähä, lyckades inte skicka mailen genom Eudora. Är ju alltid svårare att skicka än att ladda ned (av server-säkerhetsskäl). Får pyssla lite mer med detta....och Eudora har ändrats en hel del, så jag famlar en del tillsvidare med funktioner och kommandon. Härligt dock att se slutet på tunneln!
/Gunilla

Japp, rabatt på datorn

NEW YORK Som jag skrev en lång utläggning om här så får jag viss rabatt på Apple Store, tack vare att jag har ett ID-kort från amerikanska UD (State Department). Tydligen har någon på regeringskanslierna i Washington förhandlat, eller så erbjuds rabatten automatiskt. Vad vet jag. Men det var i alla fall ordet "government", inte "press", på mitt pressskort som gav rabatten.
Jag kan faktiskt inte se att min trovärdighet vad gäller Apple förändras för att jag betalade 6 procent mindre än jag annars skulle ha gjort. Renläriga journalister tycker kanske annorlunda?
(Man kan förresten verkligen diskutera om jag har någon trovärdighet i Applefrågor överhuvudtaget. Tyvärr får jag alltför sällan skriva om datorer. På rak arm kommer jag bara på att jag skrev om Apple-formgivaren Thomas Meyerhöffer för Finanstidningen och för magasinet FORM för evigheter sedan. Kanske på den gamla goda tid då jag själv använde en Powerbook Duo.)

/Gunilla

Äntligen har jag köpt en ny dator

NEW YORK Nu har jag minsann köpt en ny dator! Det blev kanske förutsägbart nog en svart MacBook.

Är inte helt övertygad om att det var den bästa lösningen – hade gärna velat ha en MacBook Pro, eftersom de ser mer ut som min gamla snodda, buhu, men den modellen finns bara som 15- och 17-tums-varianter. Jag måste ju ha en som jag kan ha med mig i väskan jämtjämtjämt, så då måste den vara liten (13 tum) och lätt (hmmm...drygt 2,5 kilo?). MacBook är en aning plastig, å andra sidan säkert tåligare än aluminium-varianten. Och så är svart ungefär den enda färg på en bärbar dator jag ännu inte haft. (Jag har haft tre vita, två gråa och en blåvit. Dock en svart, stationär Mac Performa.)

Och att vänta på The Next Big Thing i Macvärlden går dessvärre inte. Det är illa nog att fem veckor varit totalt improduktiva.

Tanken var att beställa en dator nu, med svenskt tangentbord, och så hämta den när jag kommer tillbaka från den resa jag ska göra snart.
Fast när jag kom på att det ändå skulle kosta en slant (135 dollar) att få rätt tangenter på rätt plats, och att jag kunde ta med mig datorn på resan om jag nöjde mig ännu ett amerikanskt tangentbord (mitt tredje, helt OK men jag vrickar fingrarna för att skriva å, ä och ö) så slog jag till. Jag hade annars varnat min resekompanjon att jag skulle komma att bete mig som en narkotikaanvändare på avvänjning, utan dator. Bäst för hans skull, alltså, att anlända med.

Köpte rentav programvara, vilket nog aldrig hänt förut (eftersom Apple tidigare bjudit på det ordbehandlingsprogram jag använt, Apple Works) inklusive ett snajdigt småföretagar-/frilansprogram som ska hjälpa en att hålla reda på kunder och skriva tjusiga fakturor. Ännu ett sätt på vilket jag tror att jag ska börja ett nytt liv.

Och ni som grubblar över hur jag ska lösa min framtida backup – jag köpte ingen grunka för det, utan ett mac.com-abonnemang vilket ska innebära automatisk uppladdning på Apples server och en massa annat. Hoppas det blir bra.

När jag kom hem lovade jag mig själv att inte börja packa upp den nya datorn, eftersom jag har minst tre artiklar som bör vara i Stockholm under natten och inte har tid att leka med den. Det tog ungefär fem minuter innan jag hade brutit det löftet.

NB, det kommer att ta några dagar innna jag är up and running med mina mailrutiner och annat! Faktum är att jag måste börja från början med nya program för alla mina vanligaste sysslor (Apple Works blir nu iWork; Eudora Mail blir nu Penelope/Eudora i ny tappning och så vidare. Detta skriver jag på lånedatorn. Den nya datorn får stå och se oförstörd ut ännu några minuter innan jag langar över allt.

/Gunilla

Williamsburgsfix

NEW YORK
[Inlägg på gång...]

/Gunilla

Söndagskvällsfulblogg

NEW YORK Jag är alldeles vimmelkantig efter en heldag downtown Manhattan och downtown Brooklyn, full av intryck. Jag har bland andra träffat två stycken immunologer som sju dagar i veckan forskar på fågelinfluensa, och en författare som redogjorde för den komplicerade fastighetsmarknaden i Honolulu – och en annan skribent som berättade dels om sina nyliga intervjuer med Kate Moss i London, samt om sin franske älskare som växte upp på Madagaskar och jobbar på ett noshörningsreservat i Sydafrika samt skriver på en doktorsavhandling om utrotningshotade svarta noshörningar (och just blivit värvad som fotomodell för ett kosmetikamärke i New York). Hur slår man den kombinationen? Det gör man inte, man bara lyssnar och gapar.

Dagens lunch: Café Gitane i Nolita/Manhattan (forellsallad); kvällens middag: Sorrel i Prospect Heights/Brooklyn (anka och chokladmousse).

Trots att mer än halva oktober gått var det så pass varmt att restaurangen hade glasväggen öppen mot gatan så sent som klockan halv tio!

Värmen gjorde att Nolita, Soho och Greenwich Village var fulla av flanörer, på det hela taget en avslappnad söndag på Manhattan. Jag ägnade en timme åt att utpröva tangentbord på Apple Store och en halvtimme åt att kolla på fascinerande "get rich now"-böcker på Barnes and Nobles – och fick en helt ny idé till en viss bok som jag måste skriva en vacker dag.

Är inte helt säker, men tror faktiskt att en av mina inneboende ägnade söndagen åt att leta lägenheter. De håller på att slå knut på sig själva för att få stanna kvar här, bland annat genom att erbjuda att betala högre hyra – men det går liksom inte, och jag blir mer och mer svårflörtad.

/Gunilla

Två frilansjournalisters spännande liv, hehe

NEW YORK Senast vi sågs var i Dantewada i delstaten Chhattisgarh i centrala Indien. Vad vi gjorde då kan ni läsa om här.
Sedan dess har han varit i Shanghai (där han bor), på kinesiska landsbygden och i Mongoliet på kombinerad fisketur och reportageresa för bland annat Svenska Dagbladet, och säkert några fler platser som jag inte vet om.
Och jag har – som ni vet om ni följt bloggen – varit i Sydafrika, Ghana och Mexiko.
Om ett par timmar ska vi ses på Café Gitane för en söndagsbrunch. Jackson har utlovat "war stories", jag får väl bistå med lite New York-kunskap – och så gissar jag att vi går till mitt Manhattantempel för att kolla läget. Han är här för att delta i en workshop för fotografer.

/Gunilla

Uptown Girls Doing a Harlem Night

NEW YORK När jag "går ut" här i New York, vilket inte händer sååå ofta men ändå lite då och då, brukar jag hamna i olika områden downtown Manhattan eller i Williamburg/Brooklyn. Men i fredags gick vi faktiskt ut här hemma i Harlem!

Och typiskt nog var det inte på mitt initiativ, utan tack vare min nya kompis U som ständigt påstår att hon inte har några vänner i New York – men som trots att hon bara bott på Manhattan sedan i september känner hur många trevliga och coola Upper West Side-tjejer som helst. En helt ny umgängeskrets bara så där! Seven for the price of one, liksom.

Bisarrt nog är det min mammas bästa väninna som kopplat ihop mig med U – detta handlar om bekantas bekanta från Sandviken på 60-talet! Kan på rak arm inte komma på att mina föräldrar någonsin varit involverade i något nätverkande tidigare – men i detta fall har det fungerat utmärkt och resulterat i bilutflykter, Central Park-picknickar, restaurangbesök och annat trevligt.

I fredags hamnade vi på något som säkert beskrivits av någon evenemangstidning som "Manhattan's best kept secret" – barmingel på The Studio Museum i Harlem, som en fredag varje månad hela sommarhalvåret haft fri bar (med en sjudollarsinträdesbiljett), a k a "Uptown Friday". Det är i alla fall så hemligt att jag inte hade hört talas om det. Men oj, vilka coola, snygga och välklädda Harlemites som hängde där! Mycket bra people watching. Nu är det dock dessvärre slut på "sommarhalvåret".

Klockan 23 stängdes alltsammans, så då gick vi till fantastiska Lenox Lounge på boulevarden med samma namn (även kallat Malcolm X Boulevard). Jag brukar alltid gå förbi där när jag visar vänner runt i Harlem, men då brukar vi bara som hastigast kika in i The Zebra Room (och jag förkunnar min guideröst att "här uppträdde Billie Holiday" och så vidare). Nu var det kväll och barläge, så vi satt i ett av de relativt nyrenoverade art décobåsen ett bra tag. Hmmm...jag har alltid hört – och påstått – att Lenox Lounge öppnade 1928, för det måste jag ha läst någonstans, men årtalet verkar snarare vara 1939. Hjälp, jag har säkert skrivit 1928 i någon text också!

Om ni inte hört talas om drinken "Harlem Nights" är det dags nu! Det lät som den mest bisarra kombination av drink-ingredienser som jag någonsin hade hört talas om, så jag var bara tvungen att prova. Faktiskt riktigt gott! Måste kolla upp vad som fanns i den, men något i stil med: kokosrom, kakaolikör, ananasjuice plus ytterligare några saker som gjorde att det började låta konstigt. Vad det nu var.

Intressant nog var såväl Lenox Lounge och Studio Museum verkligen fulla av coola harlemiter. Så än har inte vita hipsters tagit över Harlem.

/Gunilla

Söndagsfulblogg

NEW YORK Brittsommaren här i New York fortsätter, med strålande sol och klarblå himmel så gott som varje dag. OK, ibland är det riktigt grått och regnigt, men mest som omväxling. Och dollarn står i 6:40:– – så vad gör ni i Stockholm (Uppsala, Västerås, Östersund, Göteborg, var ni nu finns, jag har ju ingen aning)? ;-)???

Och vad gör jag här? Ja, det kan man fråga sig. Oktober har varit en osedvanligt seg månad, jag som brukar skicka iväg massor av införsäljningsförslag och idéer och uppslag till redaktörer varje dag har knappt fått iväg ett enda sådant på flera veckor (och dem jag har fått iväg har dessvärre bemötts med tack-men-nejtack). Skyller detta på att inte ha mitt vanliga effektiva mailprogram, smörjolja har liksom blivit till sirap.

Allt blir bättre med ny dator och ny månad, hoppas jag! (Men än en gång, denna lånedator har verkligen varit en riktig välsignelse.) Den 26 oktober kommer operativsystemet Leopard, och åtminstone mina Mac-butiker har kalas då (Tekserve Leopard Release Party och Apple Store). Själv är jag söderöver då. Men det är en annan historia.

/Gunilla

Mister Obol på Sicilien

NEW YORK Har ju skrivit en hel del om Obol svindlande skojaraffärer här på bloggen. Aftonbladet/Sportbladet har en lång intervju med Bo Johansson som säger smått fantastiska saker och utmålar sig som ett offer för hot, olyckliga omständigheter och framför allt så klart medierna...
Allt han säger är tragikomisk underhållning – för den som inte är drabbad, förstås (inklusive hans barn, som inte hört av sin far på ett bra tag, men som nu får en hälsning via Aftonbladet). (Har ni inte redan lyssnat på SR P1 Kalibers intervju med honom bör ni förresten genast göra det; finns inlagd här.) Och texten väcker tyvärr fler frågor än den besvarar, mannen är hal som en ål. Men man får i alla fall veta att han skriver på en bok.
Reportern Patrik Thornéus avslutar på ett sätt som nog bara är att instämma i: Inte ens Bo Johansson själv verkar veta vad som är sant och inte i Obolhärvan.
Se Norrbotten-Kurirens sågning av Bo Johanssons uppdykande i offentligheten, och av AB:s brist på följdfrågor här.

Uppdatering: Nu märker jag att Kuriren i september och oktober fortsatte sin ambitiösa granskning av Obolsoppan – genom att fara till Toronto och krascha kontor på spaning efter de försvunna pengarna. Här är det första reportaget av flera. Jättekul med en sådan satsning av en liten lokaltidning.

Uppdatering: Idag skriver Aftonbladet om pengarna som till en mindre del tycks finnas i Kanada.
/Gunilla

La First Lady n'est-ce plus

NEW YORK Jag är lite fascinerad över att berättelsen om det franska presidentparets skilsmässa blev så pass stort uppslagen i svenska medier. Inte för att det är en privatsak, utan mer för att Cécilia och Nicolas Sarkozys olika love story-turer knappast följts av svenska nyhetskonsumenter tidigare (lär ju ha varit en riktig följetong i franska medier).

Men det är inte svårt att förstå att det bedöms vara en bra story. Vem som helst kan identifiera sig och ändå inte alls med hur det möjligen kan kännas att märka att den man gifte sig med plötsligt är president av Frankrike – och att det inte kan vara lätt att hålla ihop ett äktenskap under de omständigheter man då lever under.

Jag råkade stå alldeles intill Cécilia Sarkozy när hon var i New York nyligen, samtidigt som hennes make hade en pressträff sedan han talat inför FN:s säkerhetsråd. Jag har sällan sett så många journalister som de som bevakade honom, trots att ingenting riktigt hett stod på agendan. Det var helt enkelt nyhetsvärdet med Nicolas Sarkozy lui-même som lockade. Han gillade uppenbarligen uppmärksamheten.

Och hon stod alltså intill mig, och tittade bort mot honom och pressuppbådet utan att med minen uttrycka något särskilt. Men det märkliga var hur hon var klädd. Hon hade på sig jeans och en vanlig jacka (en skinnjacka? kanske, minns inte riktigt)! Det finns knappt någon människa som ens en vanlig dag på FN går in där i jeans, utom möjligen vaktmästarna. Cécilia Sarkozy såg inte det minsta ut som om hon var där som hustru till en av världens mäktigaste män – utan mer som att hon strax skulle ta bilen och åka och handla, eller sticka på tennisträning.
Hur mycket jag än gillar när folk klär upp sig fanns det något befriande i hennes gåtfulla uppenbarelse (se bildspel i Le Monde). Det vore rätt cool om de ändå låter henne fortsätta uppdragen som medlare.

/Gunilla

Being Cheap (and Getting Rich Slowly)

NEW YORK Jag missade kanske inte så mycket på att inte få diskutera Intelligent Life, av Vassa Eggens totalsågning av magasinet att döma.

Men de där lättförtjänta (nåja) pengarna var bara början. Onsdagskvällen utvecklade sig så att jag till sist kände mig som en av alla så kallade snålbloggare, som gör allt för att leva billigt och minimera sina utgifter (exempel här; läs de kritiserande kommentarerna i detta inlägg...).

Det började med att en man på gatan erbjöd en veckas gratis språkkurs på nätet. Jag skulle i vanliga fall inte vara så intresserad (tycker det är roligare att ha en levande lärare) men när jag kom på att jag med tanke på kommande resa gott kan behöva ruska liv i min spanska från i somras tackade jag glatt ja. Har dock fortfarande inte loggat in...

Sedan stod jag minst en timme – den timme jag sparat på att slippa vara med i fokusgruppen – på Barnes&Nobles och tjyvläste böcker i konsten att investera. Ni må tro att det finns många sådana i en amerikansk bokhandel! Det är en salig röra av "get rich fast"-handledningar av olika slag. Stock Investing for Dummies, Online Investing for Dummies, Personal Finance for Dummies och så vidare...

En del av böckerna, främst denna, talar om något de kallar "caffè latte-faktorn" – och det går ut på att om man avstår från att slentrianmässigt kila in på Starbucks varje dag, och istället investerar de där 4–5 dollarna man sparar för varje kaffe, så blir man smått förmögen bara där en vacker dag. Oprah Winfrey erbjuder rentav en latte factor calculator här. Tydligen tar det blott 41 år att bli miljonär på detta vis – och nota bene, nu talar vi om att bli dollarmiljonär. Getting Rich Slowly!

Jag hade ju just fått inte mindre än 150 dollar, så jag tänkte nästan att jag borde skaffa en "Intelligent Life"-portfölj och se hur mycket just de pengarna skulle kunna förmås växa. Men om det ska vara någon poäng med det måste jag nog tillföra den en massa kaffepengar kontinuerligt, och jag är inte helt säker på att jag vill avstå från mina dagliga laster... (Till Intresseklubben: Jag dricker för det mesta 2 –3 caffè latte om dagen, men eftersom jag oftast gör dem själv hemma – väldans goda, faktiskt – och bara understundom uppsöker Starbucks sparar jag i och för sig en del pengar.)

De två böckerna jag läste mest i visade sig ha diametralt olika investeringsfilosofier, så kallad stock picking respektive extrem diversifiering, så jag kände mig som om jag hamnat mitt i en korseld. Båda sidorna avfärdade den andras strategi.
Just dessa böcker bläddrade jag i av en ren slump. Men de heter, för den som är intresserad, Rule #1: The Simple Strategy for Successful Investing in Only 15 Minutes a Week! och [kolla titel].) Av bara farten fortsatte jag tjuvläsa några finanstidningar. I de flesta amerikanska boklådor höjer ingen på ögonbrynen om man tillbringar timmar med att läsa deras böcker och magasin.

Sedan gick jag vidare till ett cocktailparty som jag hade blivit inbjuden till. Det var tack vare det som jag tyckte att jag kunde tacka ja till fokusgruppsgrunkan, för lokalerna låg bara några stenkast från varandra.
Nu hamnade jag på Columbia Club – en traditionell klubblokal för alumni från Columbia University och Princeton dito, som jag aldrig tidigare satt min fot på men som visade sig vara en aningen daterad men dock trevlig ... tja, medlemsklubb. Själva minglet var rätt trist och gick ut på att en avdelning på universitetet ville ragga kulturrelaterade praktikplatser åt sina studenter – men där fanns vin och snittar. Gratis, hehe, i riktig snålbloggarstil.

Sedan gick det bara utför. Vips, hade jag råkat crasha Columbia Clubs "new members"-mottagning, som ägde rum i en stilig klubblokal intill minglet. Och där fanns en uppsjö av räk- och lövbiffssnittar samt en kock som lagade pasta med valfria tillbehör på beställning. Samt en bar. Jag smorde kråset som en galning, och löste ut håret i hästsvansen så att de som prickat av medlemmarna vid dörren inte skulle känna igen mig som den som smet in så fräckt när de vände ryggen till.
Som tur är träffade jag här flera riktigt trevliga personer, med ett förlutet på vardera Columbia Law School, Teachers' College och på ingenjörsutbildningen – och vips fick jag några uppslag till stories. Från Nigeria!

Därefter var det dags att åka hem. En konstig kväll blev det, trots allt, helt enkelt lite underligt att bara hamna på obekanta ställen med obekanta människor. En chock för mig, som annars mest suttit hemma på sistone, att överhuvudtaget vistas bland folk.

Men billigt blev det allt, och det är vi inte vana vid här i New York. Här brukar dollarsedlarna flyga iväg så fort man sticker näsan utanför dörren.

/Gunilla

Lättförtjänta pengar?!

NEW YORK Jag hade väl kunnat vara bättre förberedd för fokusgruppsdiskussionen om The Economists livsstilsmagasin Intelligent Life häromdagen.

Allt gick nämligen åt skogen samtidigt när jag skulle kila iväg. Till att börja med upptäckte jag plötsligt att mina hemmaråttekläder såg allt annat än vare sig businessmässiga, livsstiliga eller intelligenta ut – så jag försökte hitta något i garderoben att byta till. Jag hade ju utmålat mig som en så'n som tjänar minst 80 000 dollar om året för att alls få vara med, så det vore kanske bra att utstråla det också.
Tyvärr var det något fel på varteviga plagg. Det fattades knappar eller de var skrynkliga eller de hade ehhh, krympt en storlek i tvätten. Till sist fick jag på mig en för trång blus och ett par illasittande byxor. Detta såg möjligen OK ut, när jag dolde utstyrseln med en kavaj med alla knappar knäppta.

Sedan "skulle jag bara" kolla upp adressen jag skulle till. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, för den hade på intet sätt angivits i vare sig det brev jag hade fått med tidningen eller i de fem olika mail som hade skickats med anvisningar. Visserligen fanns en färdbeskrivning i ett av mailen – hmmm, får erkänna att det var det enda jag hade sparat – men själva adressen stod inte där, utan bara allmänna köranvisningar om man kom med bil från Boston eller Philadelphia! Hahaha, sure. Jag fick googla som en galning på olika typer av fokusgruppsundersökningsföretag och gatans namn (som tur är jag mindes jag att de sagt Madison Avenue på telefon) tills jag till sist hittade numret.

Tyvärr kom jag iväg alldeles för sent på grund av garderobstrasslet och, framför allt, adresstrasslet. Märkligt nog tog det bara några sekunder innan rätt tåg, expresståget D, kom in på perrongen! Men givetvis bestämde det sig för att stå helt stilla i tunneln i minst fem minuter (det kan ha varit femton, det kändes det i alla fall som). Två gånger!

Tunnelväntan var dock bara bra för mig, för då kunde jag göra den uppgift som jag helt hade försummat – granska den tjocka tidningen.
Jag skumläste snabbt och effektivt som en galning (det hela kändes som när jag hetspluggade det sista till tentor i italiensk renässanshistoria på röda linjen mot Frescati) och satte upp massor av gula post it-lappar över sidorna, med anteckningar som "intressant grepp!", "svårt att skilja det redaktionella från annonsen här!" och "fula illustrationer!". När vi sent omsider kom fram till stationen på 42:a gatan kände jag mig oväntat redo för en liten fokusgruppsdiskussion. Det första jag tänkte säga var givetvis att namnet "Intelligent Life" är idiotiskt (när jag fick paketet med tidningen trodde jag faktiskt att det kom från någon organisation med underlig livsåskådning).

Sedan återstod att hitta 317 Madison Avenue. Jag sprang fram och tillbaka mellan kvarteren, åtskilda av 42:a gatan – och ni ska veta att det är en av Manhattans mest folktäta gatukorsningar. Särskilt vid 17.30-tiden en vardag.
Numret/porten fanns absolut ingenstans. Tills jag erinrade mig New York-elementa! Nämligen att en fastighets adress ofta vetter åt ett annat håll i kvarteret. När jag kom på det var det lättare, ingången var alltså från 42:a gatan och ingenting annat.

Vid det här laget hade allt ackumulerat strul förvandlats till en försening på ungefär 20 minuter. Så jag kom naturligtvis alldeles för sent för att få vara med, och mumlade något business woman-artat om att jag "was hold up in a meeting" och försökte se upptagen ut. En ung man vid namn Kevin bad mig sitta och vänta på en stol – tills de klurat färdigt på om jag ändå skulle kunna få vara med, efter pausen eller i någon annan grupp eller så.

Där satt jag på en stol och var sur för att jag trots allt hade lagt ner tid på att komma downtown till ingen nytta. Där fanns inte ens något kvar av de gratis smörgåsar som var utlovade (om man kom en halvtimme innan allt började, alltså). Jag bläddrade argt i tidningen och läste sådant som jag bara skummat på tunnelbanan lite mer ordentligt (exempelvis en lång text om bluffpianisten Joyce Hatto).

Efter ungefär en kvart kom Kevin ut och sade surt: "Gunilla? Please sign here. And have a nice evening." Han sade inte mer än så, men uppenbarligen var det alltså kört med min medverkan.
Jag skrev min namnteckning på en lista och lommade iväg mot hissen. Allt kändes lite snopet, även om det ändå var rätt skönt att slippa sitta med på diskussionen (eftersom jag hade behövt dölja såväl mitt yrke som min inkomst, samt att jag inte läst tidningen så grundligt som den möjligen förtjänade).

Väl inne i hissen öppnade jag ett litet, litet, litet gult kuvert som Kevin hade gett mig, med mitt namn på. Jag antog att där skulle finnas ett visitkort med namnet på någon att kontakta för mer information, eller kanske ett litet tackkort och två minttabletter. Men där låg, till min stora förvåning: en prasslande 100 dollars-sedel och en prasslande 50 dollars-sedel.

/Gunilla

Desperation

NEW YORK Aha, det kanske funkar att utlova gratis öl till den som kan hjälpa till att återbörda ens dator?! Eller kanske inte.

/Gunilla

Cheryl i New Hampshire

NEW YORK Ah, amerikanska intervjupersoner är fantastiska! För några timmar sedan intervjuade jag en dam vid namn Cheryl om hönsuppfödning (visst, är man allmänreporter så är man). Men av bara farten kom vi även in på en rad andra saker som hon gärna ville prata om – exempelvis släktforskning, hennes semester i Sverige, om grannen i New Hampshire som har en liten alligator som husdjur, att köpa mat på bondgårdar, om hennes jobb (konditor och lärare på restaurangskola). Det bara rann ur henne! Och det var ändå bara en kort telefonintervju. Hade jag varit på plats där hon bor skulle konversationen antagligen ha pågått än.
Det är för det allra mesta väldigt tacksamt att intervjua amerikaner – som att trycka på en knapp (utom när det är något sammanhang där någon PR-avdeldning först måste lämna sitt godkännande, då är det tvärtom).

/Gunilla

Harlemrum uthyres en oktobervecka

NEW YORK Som en del av er vet kommer jag inom kort att börja ha tillfälliga "flat mates" här i lägenheten. Jag kommer främst att vända mig till kolleger och bekantas bekanta – det vill säga personer med referenser – som söker korttidsboende på Manhattan och som har svårt att hitta överkomliga hotellrum, gärna vill bo i ett riktigt hem med kök och som tycker det vore roligt att bo en tid centralt i Harlem.

I första hand gäller detta när jag själv är bortrest, i viss utsträckning även när jag är här. Priser har jag inte bestämt ännu, men de kommer att bero på en mängd faktorer och i praktiken vara "efter överenskommelse". I regel kommer att det att handla om boende med kort varsel, eftersom mina egna resplaner är högst föränderliga.

Eftersom jag är bortrest 25–31 oktober skulle jag kunna tänka mig att hyra ut mitt eget rum då. Mina legendariska inneboende kommer att vara här då, och jag gissar att de kommer att hålla på och flytta, så möjligen kan det bli lite stökigt. Men troligen inte så farligt! Ta kontakt med mig på den mailadress ni redan har om ni känner mig och anmäl eventuellt intresse.

/Gunilla


P S Telias webbmail, som jag just nu tvingas använda tills jag – snart! – köper en ny dator, strular väldeliga. På flera timmar har jag inte kunnat kolla mina mail.
Det kommer säkert igång snart, men där har ni som eventuellt mailat ännu en anledning till att ni inte fått svar...

Uppdatering: Nu kan jag kolla mina mail igen. Innebär dessvärre inte att alla får snabba svar ... bara att jag inte längre kan skylla på Telia.

Storbrorsfasoner eller marknadsförings-chutzpah?!

NEW YORK Här skrev jag lite om begreppet "Capital of Scandinavia" och om hur det fått anspela på Stockholm i New York Times.
Frilansskribenten Jan Ohlin har tipsat mig om en artikel han skrivit, en ambitiös fördjupning med många intervjuer om hur det gick till när Stockholm helt fräckt norpade åt sig konceptet i marknadsföringssyfte (i min gamla avnämare Arbetaren). Tydligen kläcktes formuleringen av en reklammakare efter en flaska rödvin.

Ordet "huvudstad" är komplicerat – dels är det ett ord som står för den stad i en självständig stat som hyser statens regeringschef, dels används det ju i lätt genomskådligt marknadsföringssyfte och/eller som rena plojar. Jag har till exempel susat igenom små hålor på den kaliforniska landsbygden som kallar sig "vitlökens världshuvudstad" och "kronärtskockornas huvudstad"; här finns en uttömmande lista med flera amerikanska exempel (blåbär, alfalfagroddar, julgranar – alla har de huvudstäder...).
Det är fullt begripligt om exempelvis amerikaner nu tror att Stockholm de facto är huvudstad i den första bemärkelsen, i landet Skandinavien. Jag tycker att konceptet "Capitals of Scandinavia" som Ohlin skriver att Köpenhamn, Oslo och Stockholm tidigare gemensamt använt fungerade bra.

Artikeln är full av subtila dråpligheter. Citat:

Finland som inte hör till Skandinavien får vara med för att motivera ”den centrala placeringen”, det kulturella ledarskapet bekräftas av bland annat Nobelmiddagen och bilder visar hur man kan spela golf ljusa sommarnätter när solen gått ner i södra Europa. Det är marknadsföring. Men kallas fakta.

Läs även Wikipedia, som har ett långt och intressant avsnitt om "huvudstäder".

/Gunilla

Många svenska New Yorkjournalistbloggar finns det

NEW YORK Jag har inte bloggat särskilt mycket på sistone, jag vet. Det blir bättre! Men i väntan på det kan ni kolla in följande bloggar, skrivna av diverse svenska journalister i New York:

Emil Arvidson
Martin Gelin om New York/SvD
Saffransrök (om New York-mat och dito-restauranger, skriven av ovanstående två med flera)
A Swede in New York – Pontus Höök
Tankar från 39:e gatan – Thomas Nilsson (exempel på finfin New York-romantik här)
With Bruised Arms and Broken Rhythm in NYC – Daniel Kederstedt
Aftonbladets NHL-blogg med Per Bjurman

Har jag glömt någon som borde ha funnits med i listan ovan? Säg till så länkar jag!

/Gunilla

We, the People (lite revolutionsromantik)

NEW YORK Idag hittade jag två alldeles otroligt fina souvenirer i en museibutik – USA:s självständighetsförklaring, samt USA:s konstitution i faksimil – "skrivna" med sirlig handstil i bläck och tryckta på pergamentsliknande papper, ihoprullade och med ett litet röd-vit-blått band knutet runt midjan:



Helt fantastiskt, och bara tre ynka dollar per rulle! Ah, vad mer kan en gammal student i statsvetenskap och idéhistoria önska sig?!

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av dem, men troligen borde de ramas in och hängas upp här hemma.

/Gunilla

P S Uppdatering I: Jag har försökt hitta bilder på nätet för att visa er mina fina dokument. De nedan är det närmaste jag kommer, se även här, även om de varianter jag köpte alltså såldes ihoprullade och inte i paket. Jag inser att jag saknar USA:s Bill of Rights i min kollektion.




Uppdatering II: Här kommer dokumenten i helfigur! Det finns en uppsjö av instanser som säljer sådana här, till exempel nätbutikerna US History och The Patriot Shop.

Självständighetsdeklarationen, den 4 juli 1776:


USA:s konstitution, från 1788:


Min kompis U tog mina rullinköp som intäkt för att jag blivit hyfsat amerikaniserad vid det här laget, i bemärkelsen USA-patriotisk (tror jag hon menade?) – men detta är för mig delar av ett universellt idéarv!
USA:s konstitution, eller om det var självständighetsförklaringen, har jag till och med tenterat på – en kurs i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Hemmaråtta köper pastamaskin

NEW YORK Nu har jag varit hemmahemmahemma framför datorn nästan non stop i över en vecka – nämligen sedan mina kära inneboende försvann iväg på filmfestival i Schweiz.

Jag gissade länge att de befann sig i Zürich, men medelst en smula googlande har jag klurat ut att de befinner sig på Lausanne Underground Film Festival som i år bland annat har ett Andy Warhol-tema med tre stycken Warhol Super Stars. (Se även en översikt här.)

Råttan, det vill säga jag, dansar på bordet genom att bre ut sig i kök och kylskåp, sprida prylar och gamla tidningar omkring sig överallt, ha musiken uppdragen till lite för hög volym, laga mat som en galning – och planera för den snart stundande ommöbleringen, när den/jag tar över hela lägenheten.
Jag befarade att jag skulle börja bete mig en smula excentriskt och underligt här mol allena, och det gör jag kanske – men än så länge är det mest bara väldigt skönt att vara ensam här i lägenheten. Som omväxling.

Nå, i onsdags kväll kom jag på att jag inte alls varit utanför dörren på fem dagar, utom för att hämta tidningen på förstutrappen och för att gå ut med sopppåsen. (Jag har alltså inte exempelvis joggat i Central Park eller annat trevligt man kan göra här nu på hösten.) Jag kände mig som om jag var alldeles ensam i hela världen, så för att påminna mig om att jag är i New York och om allt som händer därute drog jag ner till människorna, glittret och glamouren kring Columbus Circle – en tunnelbanestation hemifrån – och tokshoppade livets nödtorft på WholeFoods, Williams-Sonoma och Borders:

– lönnsirapsyoghurt
– grillad rostbiff
– fetaost
– färsk sparris
– espressochoklad
– surdegsbröd
– valnötter
– röd quinoa
– bambustickor (mest för att det var snudd på omöjligt att få tag på här i Harlem när jag hade kalas häromveckan, jag var i fyra butiker utan att lyckas hitta ens tandpetare och fick till sist lösa kalaslogistiken genom att tigga till mig bambustickor av slaktaren på Citarella's där jag hade köpt lammfärs – nu har jag beredskap i skafferiet!)
– laxfilé
– vårlök
– röda vindruvor
– en banan
– en rödlök
– bulgur
– en flaska marockanskt kryddad olja
– en Imperia pastavev:

och böcker:
Time Out – Buenos Aires (go figure)
The Warren Buffett Way
och
A Random Walk Down Wall Street

Bara så att ni vet alltså.

Sedan drog jag iväg artiklar om dels en professor i vinsensorik, dels Al Gore. Och i fredags och idag var det dags för nya besök därute i friska luften, nämligen Williamsburg/Brooklyn och diverse platser upstate New York. Mer om det kanske någon annan gång!

Annars kan jag meddela att det blivit höst här i New York, sent omsider efter en lång brittsommar.
I måndags och tisdags var det riktigt varmt och soligt (inte ens det lockade alltså iväg mig hemifrån) men i torsdags var det vidrigt ruskväder med hällregn större delen av dagen. I går och idag har det åter blivit riktigt vackert och soligt, nu dock med krispig höstkyla. Snart dags för färgexplosion i träden!

/Gunilla

A Girl's Best Friend

NEW YORK Här ser ni diamanterna i gulddatorn jag skrev om häromdagen lite bättre.

Uppdatering: Oops, bilden är visst alldeles för stor för detta lilla utrymme! Jag orkar inte klura ut vad det finns för bildbehandlingsprogram för fotokrympning i min lånedator, så ni får stå ut med detta. Diamanterna syns i alla fall någorlunda. (Tyvärr har Computer Choppers inte hört av sig med sponsringsförslag ännu. Too bad.)

/Gunilla

"Gore tippas bli Vita husets klimatambassadör"

NEW YORK Idag skrev jag en text om Al Gore och fredspriset. Den hittar ni här.

/Gunilla

Bäst i Bollywood: Jan Pehechan-Ho

NEW YORK Det här är mitt favoritklipp från You Tube just nu:

Jag kan titta på det hur många gånger som helst! Året var 1966.
Tipstack: vår man i Bollywood Pär Jansson (som jag firade nyårsafton i Bombay med!).
/Gunilla

Du skulle inte ha tipsat dem om Affärsdata, Sjöshult!

NEW YORK Apropå det där med Thai Air-biljetterna som somliga journalister glatt köpt till reapris...

Fredrik Sjöshult intervjuas i Resumé den 2/10 2007:

– Jag har alltså inte tjänat något på att boka direkt via Thai. Det har inte heller funnits något krav på motprestation och jag har inte skrivit om Thai efter resan. Den uppgiften kan enkelt kontrolleras i Affärsdata

Fredrik Sjöshult skriver i Dagens Industri den 23/1 2006:

Thai Airways har varit mer generös än den svenska regeringen med resebidrag till drabbade svenskar efter flodvågskatastrofen.

Via Viggos dagbok/Resumé.

/Gunilla

Vill ha! Guld och diamanter

Ojojoj! Ja, som jag många gånger tidigare sagt och skrivit:
Är det så att Apple har lust att sponsra mig med en bärbar dator så slänger jag genast alla journalistiska doktriner överbord och tar tacksamt emot.
Danska Computer Choppers, som utvecklat denna variant i 24 karats guld (med små diamanter i själva äpplet på locket) är också hjärtligt väkomna att höra av sig med sponsringserbjudanden! Bor man som jag i ett ghetto ska man väl ha en rejäl bling bling-dator.

Jag lovar att, ehum, ta väl hand om apparaten, och framför allt att den får vara med om spännande resor. (Jag menar verkligen allvar. Jag skulle även mycket gärna figurera i internationella reklamkampanjer som Apples poster child. Tänk er bilderna: Gunilla med sin laptop på båt utanför grönländska kusten /se foto härintill/, Gunilla med sin laptop i Saharaöknen, Gunilla med sin laptop på en sylta i Indien – en given succé. Om inte annat så för att se hur mina kolleger skulle reagera! Jag saknar ju ändå precis all trovärdighet som "kritisk granskare" i sammanhanget, maken till löjligt okritiskt Apple-fan får ni leta efter.)

/Gunilla

Ute nu: mitt senaste Haiti-reportage

NEW YORK "Klassiska hotell i krigets skugga" lyder ett av lockbetena på magasinet RES' senaste omslag. Skulle tro att det syftar på mitt reportage om Hotel Oloffson i Port-au-Prince i Haiti (även om det inte precis varit just krig där på ett tag, däremot allt annat tänkbart elände)! Köp och läs.

/Gunilla

The Economist i fokus

NEW YORK Idag lät jag mig värvas till en så kallad fokusgrupp. Den 17 oktober ska jag infinna mig i en lokal på Madison Avenue och tycka till om ett provnummer av The Economist. För besväret får jag tadaaaa... 175 dollar, alltså cirka 1 000 kronor.
Det är alltid trevligt med lite cash, och så tänkte jag att det kunde vara kul att vara med. För det handlar ju trots allt om världens kanske bästa tidning, hehe – och så råkar jag ändå vara i närheten just den tiden. Man får gripa tillfället till konsumentmakt när det erbjuds en.

Fast det var inte helt lätt att få vara med i denna fokusgrupp. Visserligen var det The Economist, eller rättare sagt en undersökningsfirma i Chicago, som ringde och bad mig komma – men sedan blev det svårare.
Jag fick en rad frågor som syftade till att ringa in min s k socioekonomiska status, om min utbildningsnivå och om vilka tidningar jag annars läser. Till att börja med fick jag ljuga, när de undrade om jag jobbade inom mediebranschen. Fattade direkt att det skulle vara diskvalificerande, så jag drog till med att jag är self-employed international affairs consultant. Låter mycket flottare än frilansjournalist, eller hur?!

Sedan frågade de om min inkomst, vilket jag aldrig riktigt kan svara på. Det framgick liksom mellan raderna att de fiskade efter att få in medel- och höginkomsttagare, definierade som personer med en inkomst à minst 80 000 dollar om året, och det blev en lång och till sist mycket irriterad konversation med Chicago, när jag försökte förklara att jag knappt vet vad jag tjänar och inte heller tyckte att The Economist har med mina inkomstförhållanden att göra. (Egentligen var det ju snarare så att jag insåg att de aldrig skulle tro mig, om jag sade att min inkomst är mindre än en fjärdedel av det där – samt att jag insåg att det också skulle diskvalificera mig från fokusgruppsdiskussionen). Ska man isåfall tolka det som att de försöker göra om tidningen i enlighet "bara" med vad höginkomsttagarna i läsekretsen tycker? Förmodligen.

Nå, nu tror jag att damen i Chicago ändå kryssade i rutan för "80 000 dollar", efter allt tjafsande. Det låg rimligen i hennes intresse att få ihop åtminstone några fokusgruppsdeltagare. Jag begriper inte varför synnerligen upptagna höginkomsttagare på Manhattan alls skulle vilja dyka upp på en sådan marknadsundersökning? Nä, det där blir en klockren syssla för oss fattiga tidningsnördar.

/Gunilla

Frilansskribenter = journalister?

NEW YORK Radioprogrammet Medierna har ett inslag som ligger i linje med vad som diskuterats här på bloggen då och då:

Vilka jobb får man egentligen göra och ändå kalla sig journalist? Vi tittar närmare på den infekterade debatten om frilansjournalister som skriver åt myndigheter eller gör rena reklamjobb. Vissa journalister varnar för att det kan leda till trovärdighetsproblem och att det bryter mot yrkesetiken, medan andra inte ser några problem, tvärtom är det ett bra sätt att dra in pengar när arvodena är låga för ren journalistik. Vi har bland annat pratat med Mats Utbult, frilansjournalist med uppdrag från myndigheter, universitet och fackförbund.

Nu ska jag lyssna på det!

/Gunilla

"Framtiden är här"

NEW YORK Nu kanske det snart drar ihop sig till datorinköp. Nya operativsystemet har kommit! Framtiden = Leopard. Vore skoj om de nya datorerna det ryktats om kommer snart också...

/Gunilla

Falangstrider på Expressen

NEW YORK Det verkade ju som om Aftonbladet vore den perfekta redaktionen för en reality-såpa, men Expressen skulle naturligtvis fungera lika väl. (Hmmm...nu hittar jag inte länken till Resumés artikel om att livet på AB kanske blir en tv-serie, men ni kan ju tänka er.)

Notera att ingen chef på Expressen sagt offentligt vad de tycker om de där flygbiljettsrabatterna. Vad jag förstått är det ett flagrant brott inte bara mot alla journalistetiska regler utan även mot företagskulturen att tillskansa sig dylika specialerbjudanden.

/Gunilla

Poängen med Ansiktsboken

NEW YORK Det har ju skrivits en hel del dravel om Facebook i tidningarna, men Expressens Lasse Lindström verkar i alla fall ha fattat galoppen:

Den som tror att Facebook är en tävling om att ha flest vänner har missuppfattat alltihop. (– – –) Facebook är inte i första hand till för de närmaste vännerna, utan ett verktyg för att nå alla roliga, inspirerande och galna människor som man inte träffar hela tiden eller har tappat kontakten med. (– – –) Det jag gillar med de vardagliga noteringarna på Facebook är den behagliga känslan av att få veta att alla andra också har en vardag.

/Gunilla

P S Jag är inte riktigt bekväm med att inte kunna använda mina vanliga mail- och ordbehandlingsprogram just nu, så artikelskrivande, mailande och bloggande går dessvärre på sparlåga. Jag har inte ens riktigt vant mig vid min lånedators musmatta och rytmen i klickandet, trots att jag hade exakt samma modell tills för två år sedan – så allt känns lite segt och går väldigt långsamt.
Men det är superduperfantastiskt att ha fått låna den, det har verkligen hjälpt mig att inta en buddhistiskt fridsam attityd till att ha blivit av med min egen dator!
Ber i alla fall om ursäkt till alla vars mail och bloggkommentarer inte blivit besvarade. Att jag i och med datorstölden tvingats göra ofrivillig "e-mail bankruptcy" verkar inte ha hjälpt från känslan av att konstant ligga efter med mailandet...

Diplomuta bättre än murvelmuta?

NEW YORK Apropå föregående inlägg om Thai Airs journalistrabatter: Här på Manhattan florerade det ett rykte om att Apple Store ger rabatt till journalister med presskort. Som ni vet behöver jag köpa en ny dator, och eftersom jag tycks ha blivit kroniskt pank så gäller det att vända på slantarna. Plötsligt hörde jag mig själv älta en massa förhållanden som skulle ursäkta att jag tog emot en sådan förmån:

"Äh, det är väl ingen skillnad på om jag får studentrabatt eller journalistrabatt eller någon slags medlemskapsrabatt!"
"Jag har minsann pumpat in så många tiotusentals kronor i Apple genom åren att de gott kan ge mig lite rabatt."
"Även om de flesta kunder inte får rabatt finns det säkert många kategorier som får det, inte bara journalister."
"Äsch, på vilket sätt skulle mina eventuella läsare tappa sitt eventuella förtroende för mig och för journalistkåren om jag får köpa en dator lite billigare än listpriset?"
"Absolut ingen tackar mig för att jag avstår från en rabatt!"

Jag kom fram till att rabatten ändå var ganska tveksam – detta trots att jag dagarna innan gått in på flera New York-museer med hjälp av mitt presskort, utan att skämmas det minsta. Men kunde inte låta bli att fråga Apple Store-personalen om det verkligen kunde stämma att den fanns.

Och gissa vad? Det visade sig att det inte var fråga om någon journalistmuta – utan rabatten ges enligt den jag frågade till personal på amerikanska myndigheter och regeringsorgan. Som sådan räknas tydligen jag, eftersom mitt presskort är utfärdat av amerikanska State Departement (UD). Hahaha... Undrar vad journalisternas Yrkesetiska nämnd skulle säga om detta? Mig har de i och för sig ingen jurisdiktion över – det har bara ni läsare..!

/Gunilla

Thai Air - blåsningen

NEW YORK Resumé berättar om hur Thai Air ger rejäla rabatter – 50 % – till journalister som flyger med dem vissa perioder, för att flygbolagets namn ska nämnas i möjligaste mån.

Som ni vet skriver jag ofta om yrkesetiska dilemman här på bloggen och redovisar när jag själv rör mig nära diverse gränser för vad som kan anses vara OK eller ej. (Ni hittar sådana inlägg under kategorierna goodie bags och andra mutor samt journalistisk transparens.) Så vad tycker jag om de här Thai Air-biljetterna? Hmmm, jo de verkar synnerligen tveksamma, såklart. Typiskt en så'n grej som "undergräver allmänhetens förtroende för journalistkåren" etc.

Jag har aldrig hört talas om att just Thai Air har detta erbjudande. Däremot har jag ofta fått tips om att jag borde ringa flygbolaget si eller turistbyrån så för att få hjälp med biljetter till mina resor – något jag faktiskt aldrig gjort, eftersom det bär emot att tigga om rabatter, och eftersom det är väldigt skönt att känna sig fullkomligt fri från alla bindningar.

Samtidigt kan jag inte säga att jag aldrig någonsin skulle fixa Thai Air-biljetter på de villkor som anges i artikeln. För jag kan garantera att jag är hjärtligt trött på att jämt själv stå för alla mina flygbiljetter. (Det händer mycket sällan, nej aldrig, att redaktionerna jag gör jobb för vill vara med och dela på några som helst resekostnader för mina reportageresor, utom i de få fall de själva bett mig åka någonstans.)

Fast jag tycker det är smått tragikomiskt när garvade reportrar, som Niklas Svensson i Resumés artikel (tillika den bleke mannen till vänster på bilden nedan), standardmässigt försvarar att de tagit emot gratis eller kraftigt rabatterade biljetter, eller motsvarande, med motiveringen "Men jag skrev minsann inte en rad om det hela!" – eftersom det anses fult att skriva köpta texter.
Det är möjligt att man uppfyller Journalistförbundets etiska krav på det viset. Men man beter sig faktiskt inte särskilt schysst eller etiskt mot företaget – om de nu förväntar sig att man tar emot en biljett för att syssla med något annat i Thailand än ren semester, nämligen att skriva texter där namnet Thai Air figurerar. Fast det finns säkert många journalister som tycker det är kul att blåsa företag på pengar?! Tja, här är tydligen två:



Men det kan ju verkligen hända att Thai Air inte uttryckt sina förväntningar särskilt tydligt. Kan hända att det hela framställts som en rabattyp av många i rabattfloran, och isåfall är det inte mycket att säga om. (Fredrik Sjöshult betonar att han bokat journalisbiljetter via Thai enbart för att det blev enklare än att "jaga runt på nätet".)

Eller jo – det finns mycket att säga i frågan. Jag har hört flera (frilans)journalister skryta om hur de åkt med på pressresor och sedan minsann inte skrivit något om resmålet/arrangemanget/vad-det-nu-varit. Ibland kan det ha varit för att det verkligen inte fanns något intressant att göra av det hela, men ibland tycks det mig att journalisten försöker hävda sin självständighet och smartness. Som om man både kunde äta kakan och ha den – fara på en gratisresa, men ändå framstå som duktig och omutbar journalist genom att blåsa företaget som bjudit en/turistorganisationen som ordnat alltsammans (och som naturligtvis vet att de måste säga något i stil med "Vi har naturligtvis inga krav på att ni ska skriva något").
Nej, då tycker jag faktiskt att det är ärligare och mer korrekt att antingen betala själv och se det som semester eller en egenfinansierad reportageresa, eller att låta sig bjudas och sedan faktiskt också skriva något (med upplysning till läsaren om omständigheterna).

/Gunilla

P S Se gärna Anders Andarves kommentar till Resumé-artikeln, om Göteborgspostens resereportage. Jag har ingen aning om ifall det stämmer just för den tidningen, men som jag skrivit här flera gånger är resejournalistikgenren och dess finansering ibland synnerligen tveksam, såvitt jag kan bedöma.

Några foton från FN, tagna den 24 september

En grupp munkar och aktivister demonstrerar på Dag Hammarskjöld Plaza, en plats en bit från FN-skrapan i New York där olika etniska grupper ofta försöker få uppmärksamhet för sin sak: i detta fall att få FN:s säkerhetsråd att diskutera Burma och helst även skicka dit fredsbevarande trupper.
Några dagar senare stod Burma på rådets agenda, även om det enda som hände var att man lät ordförandelandet Frankrike göra ett kritiskt uttalande. (Kinas och möjligen Rysslands hot om veto sätter stopp för andra tilltag.)
Jag intervjuade en av dessa munkar. Citatet (tillsammans med ett uttalande om Burma av Fredrik Reinfeldt) hamnade i denna text.


Vad händer här? Ett terrordåd i New Yorks tunnelbana?! var väl min första tanke. Eller senaste nytt om Paris Hilton, kanske.
Men nej, dessa människor – som står i det utrymme som är beläget mellan FN:s personalentré, lunchserveringen och hissarna upp i skrapan – kikar på CNN när de sänder Mahmoud Ahmedinejad tal på Columbia University. (Det var visst inte bara jag som fotograferade folkhopen. Här kan ni se hur det såg ut från andra hållet.)



Fredrik Reinfeldt talar klimatfrågor och business med herrar från The Carbon Disclosure Project (i FN:s presskonferenssal).


Presskonferens om resultatet av klimatdagen på svenska FN-missionen – Fredrik Reinfeldt intervjuas av Sveriges Radios New York-korrespondent. Till vänster en annan ung man med bandspelare i högsta hugg: Reinfeldts pressekreterare Oscar Hållén (hej Oscar!).

/Gunilla

Lite om Burma

NEW YORK Sakta sjunker Burma nedåt på mediernas nyhetsagendor. De senaste dagarna har jag tänkt att det vore ödesdigert för de burmesiska demokratiaktivisterna om det händer något riktigt katastrofalt i världen – typ en större jordbävning eller ett läskigt terrordåd – som effektivt flyttar uppmärksamhetsfokus. För ett fortsatt opinionstryck kan nog göra sitt till i Burma. Även om det inte verkar ha hjälpt så mycket hittills.

Nu har jag dock börjat fasa för att nästa katastrofala världsnyhet mycket väl kan komma från just Burma – nämligen rapporter om omfattande munkmassakrar. Mycket tyder på det.

I ett läge när Burmas djungeljunta dristar sig till att narras med FN:s sändebud Ibrahim Gambari och inte verkat dra sig för att sätta tusentals munkar i fängelser (och inte låter Röda Korset ta dit mat åt dem) kan det nog verka mesigt att inte ha kunnat göra mer än att gå omkring med en röd t-tröja. I söndags hörde jag någon säga att folk nog mest gjorde det "to feel good about themselves".
Kanske det, men jag tror att röttplagg-manifestationen kan ha haft några goda effekter, om inte annat såsom en effektiv signal om intresse för frågan. När jag intervjuade dels utrikesminister Carl Bildt, dels en viss exilburmes i New York, kändes det bra att kunna hänvisa till ett stort folkligt engagemang för Burma i bland annat Sverige – kan faktiskt inte påminna mig när folk senast var så engagerade i en humanitär krissituation?! Tänk på alla människorättsaktivister och exilburmeser som år ut och år in försökt väcka folks intresse för Burma – det måste ändå kännas bra att veta att åtminstone detta till sist lyckats...

Häromveckan hyllade jag Nils Horner (här en annan hyllning). Men jag blir också lite nervös vid tanken på att han är kvar i landet. Av reportaget i Godmorgon, världen! i söndags framkom att Nils befann sig mycket nära den japanske pressfotografen som blev skjuten till döds, bara några meter därifrån. Det är fullkomligt outhärdligt att mitt i reportaget plötsligt höra skottlossning och skrikande människor och inse att Nils själv spelat in det, samtidigt som han fått försöka tänka på att själv överleva. Läskigt. Jag fattar inte ens hur han får hem sina reportage.

Här är ett klipp från japanskt TV som visar hur det gick till när Kenji Nagai från Japan sköts:


...och här är en liten You Tube-hyllning till honom:


Fler Burmalänkar:
Ko-Htike (varning, innehåller mycket otäcka bilder på misshandlade och dödade munkar), som har åtminstone den svenske utrikesministern som läsare

Irrawaddy – exilburmeser i Thailand

Foreign Policys blogg; bland annat ett inlägg som påvisar hyckleriet i Bush-doktrinen om frihet ("Today America speaks anew to the peoples of the world: All who live in tyranny and hopelessness can know: the United States will not ignore your oppression, or excuse your oppressors. When you stand for your liberty, we will stand with you" vs att handlingen inskränker sig till att man, rätt symboliskt, vägrar de burmesiska generalerna inresa)

Förresten, bland svenska reportrar är det inte bara Nils Horners Burma-rapportering som håller internationell klass. Även SvD:s Bertil Lintner intervjuas titt som tätt såsom varande Burmaexpert av exempelvis New York Times. Jag träffade en gång Lintner, under valet i Östtimor 2001, på Hotel Turistico i Dili – och det var många Sydostasienexperter från alla möjliga länder som var påtagligt imponerade av honom.

/Gunilla

Risotto och picknick

NEW YORK Inte mycket bloggat på sistone, men för alla medlemmar i Intresseklubben: De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att besöka ett människorättssymposium med efterföljande middag, testäta en viss restaurang med ny regim, intervjua exilburmeser och folkrättsexperter, hänga på Guggenheim, skriva artiklar, laga risotto, baka en smulpaj med äpplen och plommon, sova mycket – samt delta i en trevlig picknick i ömsom soligt, ömsom molnigt Central Park (typisk New York-experience, med deltagare från Sverige*2 samt USA/Vietnam, Frankrike, Turkiet, Mexiko och hmmm...ett land till, oklart vilket).

Och så har jag äntligen haft en diskussion med mina inneboende – vilket satt långt inne, eftersom de uppenbarligen inte velat prata om att de uppenbarligen misslyckats med att hitta ett nytt boende.
Eller rättare sagt, de har varit så upptagna med att köpa ett hus upstate New York (en affär som bara nästan är i hamn än så länge, men tydligen har de fått fatt på en kåk två och en halv timmars bilresa norrut) samt med att förbereda ett litet deltagande på en filmfestival i Schweiz att de nog inte satsat all nödvändig kraft på att skaffa ett lägenhetskontrakt här i New York. Vilket man nog behöver för att det ska bli något.

Så sent som i fredags fick jag veta att de troligen skulle flytta före månadsskiftet – vilket inte verkade särskilt realistiskt, eftersom det återstod blott en helg och de inte hade packat minsta lilla låda. I söndags, allra sista dagen på hyresperioden, hade jag inte fått veta någonting om andra planer, och fick draaaaaa det ur S.
Vi kom överens om att det var lugnast och skönast för alla inblandade om de får en månad till på sig att leta efter något (alternativet vore att de panikflyttat någonstans före Schweizresan, om några dagar). Så nu bor de kvar här ett litet tag till ... och det går väl bra. Intressant nog tänkte de väl ungefär som jag anade och beskrev här.

Lustigt nog tänker de sig att nästa Manhattanboende ska vara downtown nå'nstans (inte i det förhållandevis billiga Inwood, till exempel). Lycka till! kunde jag inte låta bli att säga, med tanke på att jag inte riktigt förstår hur en modest lön på två personer ska kunna bekosta såväl husamorteringar som en downtown-hyra. "Jag har alltid försökt med saker som är omöjliga", blev Seans svar. Hm, men om en månad åker de allt ut!

/Gunilla