.JPG)
NEW YORK De närmaste dagarna kommer ni att höra talas en hel del om filmen Bananas!* av Fredrik Gertten, eftersom den har Sverige-premiär i nästa vecka och visas i riksdagen idag.
Jag kanske skriver mer om den en vacker dag. Men tillsvidare tänkte jag bara säga till alla som följde Gömda-skandalen i vintras att ni gott kan följa Bananas!*-debatten med ett särskilt filter, nämlihen detta:
Dole = Piratförlaget/Liza Marklund
Fredrik Gertten = Monica Antonsson
de nicaraguanska bananarbetarna = alla som drabbats av Liza Marklunds och "Mias" framfart, t ex Elisabeth Hermon och Osama Awad
medierna = medierna (fast kanske olka medier)
Om hur medierna köpt Doles spinning, läs Andreas Ekströms Journalisten-krönika från augusti.
Min text om Bananas!* hamnar väl så småningom hos Veckans Eko.
Skulle inte förvåna mig om Liza Markluns nästa Expressen-krönika handlar om hur hemskt det är att Dole gjort män barnlösa, utan en tanke på sina egna insatser på området.
/Gunilla
30 September 2009
Att förvalta sitt publicistiska kapital
NEW YORK Jag har väntat på att något av (bransch)medierna skulle uppmärksamma att Svenska Dagbladet nyligen avpolletterade sin smått legendariske medarbetare sedan 37 år, Richard Swartz, men det har varit märkvärdigt tyst. Tills nu. Göran Rosenberg skriver i Journalisten om hur ett starkt varumärke tunnar ut sig själv:
"En av Europas bästa EU-journalister, Rolf Gustavsson, har således kallats hem från Bryssel där korrespondentkontoret läggs ner från årsskiftet, och en av Europas bästa östeuropakännare, Richard Swartz, nyligen prisbelönt i Tyskland för sin journalistik, har efter fyrtio år i Svenska Dagbladets tjänst erbjudits samma villkor som vilken frilansande radskrivare som helst./Gunilla
(– – –) att en traditionstyngd tidning som Svenska Dagbladet brutalt detroniserar två av de skribenter som i mina ögon fortsatt utgör en betydande del av tidningens publicistiska kapital, säger allt om det snabbt sjunkande värdet på publicistiskt kapital och det snabbt stigande värdet på förpackningar med varmare ton."
29 September 2009
Notis om notiser: ta notis
NEW YORK Jag kopierar helt fräckt en hel bloggpost från Andreas Ekström! Läs och begrunda.
/Gunilla
som inte sitter i juryn men är tävlingens mecenat :-)
/Gunilla
som inte sitter i juryn men är tävlingens mecenat :-)
Årets notis
29 september 2009
Som ni minns från försommaren är vi några stycken som har instiftat ett pris, nämligen Årets notis. Du kan också läsa mer om det genom att klicka på länken i vänsterspalten på denna sida.
Arbetet med att hitta 2009 års bästa notis pågår. Vi som sitter i juryn mejlar varann när vi springer på fint formulerade grejer.
Men vi har ett problem.
Det är väldigt svårt att inte så att säga falla för roliga stories. Det finns gott om exempel, som det här, som är helt okej formulerade – men som framför allt beskriver en rolig eller udda händelse. Och det är ju inte händelsen vi ska prisbelöna.
Jag behöver nu er hjälp, ni som läser här. Sprid ryktet om detta nya fina pris vidare, och hjälp oss att hitta de riktigt goda exempel som vi vet finns där ute!
28 September 2009
Nu var det 2009
NEW YORK Denna kaskad av ikoner för olika typer av *sociala medier* hittade jag idag på ABC News. Otroligt, så många det finns!
För alla historielösa typer som inte fattar rubriken: Den syftar förstås på Eyvind Johnsons "Nu var det 1914", om timmerflottaren Olof. Det går inte att fatta att det inte ens gått ett sekel mellan dessa båda punkter i historien. (Jag hittar ingen enskild bra länk, så den som vill lära sig mer om detta får googla.) Jag minns att filmen – "Här har du ditt liv" från 1966 – visades på SVT i samband med Olof Palmes död.
/Gunilla
Do's and Don'ts
NEW YORK Här finns 50 råd till spirande journalister. Det är riktigt bra råd, och inte minst ärrade journalister skulle göra gott i att läsa igenom listan och rannsaka sig själva på rätt många punkter.
/Gunilla
/Gunilla
Uppe ur underjorden
NEW YORK Hos Elina kan ni se bilder från gårdagens tunnelpromenad i Brooklyn! Och i detta inlägg finns en text med bra länkar. I sanning en annorlunda söndagsupplevelse. En vacker dag förhoppningsvis ett reportage.
Här kan ni se att det finns människor som lever i tunnlar på riktigt. I Las Vegas.
Uppdatering: Jag har skrivit en lång text om tunneln, här.
/Gunilla
Här kan ni se att det finns människor som lever i tunnlar på riktigt. I Las Vegas.
Uppdatering: Jag har skrivit en lång text om tunneln, här.
/Gunilla
I paradigmskiftet
"Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd."Rolf van den Brink gästbloggar för första och sista gången på Same Same But Different
27 September 2009
Going underground
NEW YORK Idag ska jag undersöka världens första underjordiska tunnel för spårväg, som byggdes 1844 för Long Island Railway Road. Men planerna ändrades, och denna bit tunnel föll i glömska. Tills den återupptäcktes av Bob Diamond, som blir färdledare under Atlantic Avenue idag. Läs mer här och här!
/Gunilla
/Gunilla
26 September 2009
This ain't Hjällbo...
NEW YORK Måste säga att jag som Harlembo sedan nio år skrattade gott åt ett citat i den artikel jag länkade till i ett tidigare inlägg:
Men det förtar inte substansen i texten hos Second Opinion, av frilansskribenten Haore Sulaiman. Citat:
– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack. Gottsunda är inte som förorterna i Stockholm eller Göteborg. Det här är inte Harlem.Haha. Här i Harlem bränns inga bilar. Det var faktiskt ett tag se'n.
Men det förtar inte substansen i texten hos Second Opinion, av frilansskribenten Haore Sulaiman. Citat:
Stenhagengrabbarna säger att medierna som besökt området har varit ”lättlurade” och journalisterna har citerat dem på ”skitlöjliga grejer” om segregation och fattigdom – eller rena påhitt./Gunilla
Syftet med denna redogörelse är inte att dumförklara kollegorna på redaktionerna, utan snarare att visa på den risk som föreligger om man som reporter söker indicier för att bekräfta en tes man valt på förhand.
Jag kan inte helt avgöra varför dessa killar berättar allt detta för mig. En sak som möjligen spelar in är att jag som invandrare har ett större förtroendekapital. Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan skärskåda dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”. Något tydligt svar har jag inte.
Vad jag däremot är bekymrad över är att min undersökning visar att medier på jakt efter rafflande rubriker löper risk att utnyttjas av intervjuobjekt som verkar veta exakt vilka knappar man bör trycka på för ”komma med i tidningen”.
Hydman-Vallien hedgar
NEW YORK Dagens mest oväntade outning: Ulrika Hydman-Vallien kommer ut som day trader i Ekonomiekot! Alltid roligt när konstnärsmyter spricker.
Intressant att hon valt att investera i RNB och New Wave, Torsten Janssons företag (det vill säga Kosta Boda-Orrefors /Hydman-Valliens/ ägare), svårt att veta om det är tecken på initierad tilltro eller önsketänkande.
I somras var jag i Kosta Boda och spanade på allt som händer där. Från konstglas och bruksglas till mega-outlets med Ulrika Messings lagom tacky Porthouse. Oj! kan jag bara säga, men mer om det någon annan gång. (I vår familj har vi, eller rättare sagt min mamma, bra koll på både Glasriket och familjen Hydman-Vallien. Ser att jag inte bloggade om sommarens Smålandsbesök. Nästa år blir det säkert ett nytt.) Tyvärr har jag inga bättre idéer än Torsten Jansson om hur Glasriket kan räddas.
/Gunilla
Intressant att hon valt att investera i RNB och New Wave, Torsten Janssons företag (det vill säga Kosta Boda-Orrefors /Hydman-Valliens/ ägare), svårt att veta om det är tecken på initierad tilltro eller önsketänkande.
I somras var jag i Kosta Boda och spanade på allt som händer där. Från konstglas och bruksglas till mega-outlets med Ulrika Messings lagom tacky Porthouse. Oj! kan jag bara säga, men mer om det någon annan gång. (I vår familj har vi, eller rättare sagt min mamma, bra koll på både Glasriket och familjen Hydman-Vallien. Ser att jag inte bloggade om sommarens Smålandsbesök. Nästa år blir det säkert ett nytt.) Tyvärr har jag inga bättre idéer än Torsten Jansson om hur Glasriket kan räddas.
/Gunilla
Bitter mediemedicin; Helin lär sig en läxa
NEW YORK "Nu känner jag tydligt smaken i munnen av min egna medicin," skriver Jan Helin i sina kommentarer till den intervju P1:s Medierna gjorde med honom häromdagen och som sändes idag, om Aftonbladets förortsreportage från Gottsunda, Hammarkullen och Hjällbo.
Och det är inte utan att man tycker synd om den stressade Helin, när Petter Ljunggren får honom att trassla in sig i ett resonemang om huruvida uppgiften om när en bil satts i brand var avgörande för reportagets trovärdighet eller ej.
Visst är det dramaturgiskt tacksamt när chefredaktörer/ansvariga utgivare, likt andra makthavare, gör bort sig i en mikrofon eller framför en kamera.
Men hur mycket Jan Helin än klantar sig när han vädjar om att intervjun väl kan klippas "schysst" har han faktiskt rätt i det han skriver: det gagnar inte mediekonsumenterna långsiktigt, att han ställer upp på intervjuer utan att ha fått en rimlig chans att förbereda det den ska handla om.
Petter Ljunggren har tydligen, enligt Helins bloggtext, förklarat att han inte kan göra några Pravda-mässiga intervjuer – och det är givetvis riktigt att personer som ska ställas till svar inte ska få diktera villkoren för hur de ska intervjuas (något som Mediernas nästföljande inslag, då om regeringens mest efterfrågade ministrar, handlar om). Eller göra om intervjuerna tills de blir "rätt".
Men här handlar det om att Jan Helin ska svara för sakförhållanden som han själv inte varit direkt inblandad i. Som hur det gått till på fältet i Hjällbo och (fastän det kom inte med i det färdiga inslaget) snacket på debattredaktionen. När han inte haft möjlighet att kolla upp det blir det pannkaka. Intervjuerna är förstås väldigt underhållande att lyssna på, och avslöjande! Men det måste gå att få till en kritisk diskussion med Helin, även om han fått kolla upp sakförhållandena.
Nå, nu verkar det som Jan Helin själv dragit slutsatsen att inte ställa upp på intervjuer med en väntande taxi runt knuten. Och han fick ju en andra chans av Medierna, det vill säga det blev en uppföljningsintervju.
Hoppas att han fortsätter policyn att vara öppen med sina publiceringsbeslut. För det lär fortsätta blåsa kring desamma på Aftonbladet! (Föreställ er debatten som kommer efter valet 2010. Då lär ett antal debattörer – rättvist eller ej – att vilja lägga en del av skulden på Sverige-demokraternas troliga framfart på bland annat Aftonbladet.)
Vad gäller det som Mediernas inslag handlar om i stort, huruvida bilden av att det pågår ett krig i förorterna eller ej är alltför hårdvinklad och på tok för generaliserande och dramatiserande, ska bli intressant att följa, i och med att killarna i Hjällbo/Hammarkullen får gå i svaromål i Aftonbladet – liksom skribenten Claes Petersson själv.
Killarna är knappast okomplicerade som källor. Jag kan bara föreställa mig det jidder som uppstår när en massa tonåringar samlas kring en kvällstidningsreporter.
Samtidigt blir det fel när Helin avfärdar Mediernas reportage-tes helt med att det skulle bygga på blott två av de intervjuade ungdomarna. Han bortser från den i programmet mycket kritiska journalist som tillbringat ansenlig tid i samma förorter: Björn Rönnblad, och som kallar Aftonbladets reportage för "bottennapp".
(Medierna presenterar inte Björn Rönnblad mer än som journalist, men det kan väl vara intressant att veta att han också är aktiv i Socialistiska Partiet och skriver i Internationalen. Bland annat denna mot reportaget synnerligen kritiska text: "Aftonbladets publicistiska härdsmälta".)
Dagens citat måste nog ändå bli det som en av reportagets killar framför i Medierna: "Det är som att du läser Alfons Åberg (---) som en saga!" Inte för att Aftonbladet-reportaget nödvändigt är som en saga, utan för att det är lite rörande att en 19-årig kille från Kurdistan alls har Alfons som referens.
Avslutningsvis: Jan Helin har förhoppningsvis också nu lärt sig att han i framtiden inte bör utgå från att precis allt som står i hans tidning är korrekt, bara för att ingen klagat.
Uppdatering: Se även detta inlägg hos Second Opinion, där Gottsunda-ungdomar avfärdar journalister som "lättlurade idioter". (Via Dick Erixon)
/Gunilla Kinn
Och det är inte utan att man tycker synd om den stressade Helin, när Petter Ljunggren får honom att trassla in sig i ett resonemang om huruvida uppgiften om när en bil satts i brand var avgörande för reportagets trovärdighet eller ej.
Visst är det dramaturgiskt tacksamt när chefredaktörer/ansvariga utgivare, likt andra makthavare, gör bort sig i en mikrofon eller framför en kamera.
Men hur mycket Jan Helin än klantar sig när han vädjar om att intervjun väl kan klippas "schysst" har han faktiskt rätt i det han skriver: det gagnar inte mediekonsumenterna långsiktigt, att han ställer upp på intervjuer utan att ha fått en rimlig chans att förbereda det den ska handla om.
Petter Ljunggren har tydligen, enligt Helins bloggtext, förklarat att han inte kan göra några Pravda-mässiga intervjuer – och det är givetvis riktigt att personer som ska ställas till svar inte ska få diktera villkoren för hur de ska intervjuas (något som Mediernas nästföljande inslag, då om regeringens mest efterfrågade ministrar, handlar om). Eller göra om intervjuerna tills de blir "rätt".
Men här handlar det om att Jan Helin ska svara för sakförhållanden som han själv inte varit direkt inblandad i. Som hur det gått till på fältet i Hjällbo och (fastän det kom inte med i det färdiga inslaget) snacket på debattredaktionen. När han inte haft möjlighet att kolla upp det blir det pannkaka. Intervjuerna är förstås väldigt underhållande att lyssna på, och avslöjande! Men det måste gå att få till en kritisk diskussion med Helin, även om han fått kolla upp sakförhållandena.
Nå, nu verkar det som Jan Helin själv dragit slutsatsen att inte ställa upp på intervjuer med en väntande taxi runt knuten. Och han fick ju en andra chans av Medierna, det vill säga det blev en uppföljningsintervju.
Hoppas att han fortsätter policyn att vara öppen med sina publiceringsbeslut. För det lär fortsätta blåsa kring desamma på Aftonbladet! (Föreställ er debatten som kommer efter valet 2010. Då lär ett antal debattörer – rättvist eller ej – att vilja lägga en del av skulden på Sverige-demokraternas troliga framfart på bland annat Aftonbladet.)
Vad gäller det som Mediernas inslag handlar om i stort, huruvida bilden av att det pågår ett krig i förorterna eller ej är alltför hårdvinklad och på tok för generaliserande och dramatiserande, ska bli intressant att följa, i och med att killarna i Hjällbo/Hammarkullen får gå i svaromål i Aftonbladet – liksom skribenten Claes Petersson själv.
Killarna är knappast okomplicerade som källor. Jag kan bara föreställa mig det jidder som uppstår när en massa tonåringar samlas kring en kvällstidningsreporter.
Samtidigt blir det fel när Helin avfärdar Mediernas reportage-tes helt med att det skulle bygga på blott två av de intervjuade ungdomarna. Han bortser från den i programmet mycket kritiska journalist som tillbringat ansenlig tid i samma förorter: Björn Rönnblad, och som kallar Aftonbladets reportage för "bottennapp".
(Medierna presenterar inte Björn Rönnblad mer än som journalist, men det kan väl vara intressant att veta att han också är aktiv i Socialistiska Partiet och skriver i Internationalen. Bland annat denna mot reportaget synnerligen kritiska text: "Aftonbladets publicistiska härdsmälta".)
Dagens citat måste nog ändå bli det som en av reportagets killar framför i Medierna: "Det är som att du läser Alfons Åberg (---) som en saga!" Inte för att Aftonbladet-reportaget nödvändigt är som en saga, utan för att det är lite rörande att en 19-årig kille från Kurdistan alls har Alfons som referens.
Avslutningsvis: Jan Helin har förhoppningsvis också nu lärt sig att han i framtiden inte bör utgå från att precis allt som står i hans tidning är korrekt, bara för att ingen klagat.
Uppdatering: Se även detta inlägg hos Second Opinion, där Gottsunda-ungdomar avfärdar journalister som "lättlurade idioter". (Via Dick Erixon)
/Gunilla Kinn
25 September 2009
En riktig hemmafru
NEW YORK Denna blogg har varit något av Anna Anka-fri zon, trots att det funnits mycket att tycka och skriva på sistone. Men jag låter Malinka kommentera den så kallade hemmafru-debatten:
Ja, mycket kan man säga om Anna Anka – men någon typisk hemmafru är hon knappast. Och i den här takten behöver ju ingen oroa sig över att hon måste bli försörjd av sin man, tvärtom lär hon klara ekonomin utmärkt på egen hand!
/Gunilla
P S Namnet snarare från Armenien än Libanon
En kommentar till: Anna Anka förklarar sitt efternamns ursprung för Harry Amster, men någon av dem verkar ha missförstått var det kommer från.
Det stämmer att hennes mans familj kom till Kanada från Libanon – men namnet är, vilket inte nämns här, ursprungligen Ankanian.
Det visar att svärföräldrarna med 99 % sannolikhet tillhörde den armeniska minoritet som finns och funnits i Beirut (och varav de flesta givetvis kom dit efter Turkiets folkmord i Armenien 1915).
De många armeniska namn som slutar med -ian är patronymikon, liksom -son i svenskan. Det torde alltså betyda ≈ Ankansson. Någon som är mer hemma på armeniska än jag får gärna utveckla eller korrigera!
"Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.Off topic: Malinkas farfarsfar var bror till min farmor. Jag hittade en aning oväntat hennes cyberspace-persona här och här häromveckan.
Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte."
Ja, mycket kan man säga om Anna Anka – men någon typisk hemmafru är hon knappast. Och i den här takten behöver ju ingen oroa sig över att hon måste bli försörjd av sin man, tvärtom lär hon klara ekonomin utmärkt på egen hand!
/Gunilla
P S Namnet snarare från Armenien än Libanon
En kommentar till: Anna Anka förklarar sitt efternamns ursprung för Harry Amster, men någon av dem verkar ha missförstått var det kommer från.
Det stämmer att hennes mans familj kom till Kanada från Libanon – men namnet är, vilket inte nämns här, ursprungligen Ankanian.
Det visar att svärföräldrarna med 99 % sannolikhet tillhörde den armeniska minoritet som finns och funnits i Beirut (och varav de flesta givetvis kom dit efter Turkiets folkmord i Armenien 1915).
De många armeniska namn som slutar med -ian är patronymikon, liksom -son i svenskan. Det torde alltså betyda ≈ Ankansson. Någon som är mer hemma på armeniska än jag får gärna utveckla eller korrigera!
FN-tal nu och då
NEW YORK Nu har jag ägnat tre dagar åt Clinton Global Initiative. FN kom lite i skymundan för min del, men jag har – som jag brukar med jämna mellanrum – åtminstone varit där och bråkat lite med med mediemänniskorna...för att förhoppningsvis rehabilitera min status som resident UN correspondent en vacker dag.
Qaddafis galna tal häromdagen hade förstås varit intressant att se, eller kanske inte. Foreign Policys genomgång visar att FN-historien innehåller många tokiga och långa tal. Fidel Castro har rekord som långpratare – han talade i över fyra timmar 1959... 1960 kläckte han bland annat ur sig följande, enligt Foreign Policy:
Kontor just nu: Starbucks på 3rd Avenue och 48th, eller något sådant.
/Gunilla
Qaddafis galna tal häromdagen hade förstås varit intressant att se, eller kanske inte. Foreign Policys genomgång visar att FN-historien innehåller många tokiga och långa tal. Fidel Castro har rekord som långpratare – han talade i över fyra timmar 1959... 1960 kläckte han bland annat ur sig följande, enligt Foreign Policy:
"Hade Kennedy inte varit miljonär, obildad och okunnig hade han förstås fattat att man inte man revoltera mot bönder."På Clinton Global Initiative talde Hillary Clinton om att USA nu ska lansera ett omfattande program för att råda bot på världssvälten. Det låter bra! Mer lär ni få veta imorgon, för då presenterar hon samma program tillsammans med World Food Programme i FN-skrapan.
Kontor just nu: Starbucks på 3rd Avenue och 48th, eller något sådant.
/Gunilla
Mitt i smeten
"Bonniers (– – –) ville nu i stället både äta kakan och bakbinda kakbakaren."Isobel Hadley Kamptz skriver i Expressen om varför hon vägrar skriva under ett kontrakt på förlagens villkor – obligatorisk läsning!
/Gunilla
24 September 2009
Förläggare
NEW YORK Jag skulle vilja komma i kontakt med personer som använt sig av någon av följande tjänster: Vulkan, Instant Book, Lulu, Blurb – gärna flera av dem. Skriv om era erfarenheter i kommentarfätet, eller maila mig (gak 62 at columbia edu)!
7 Self-Publish Websites to Jumpstart Your Travel Publishing Career
/Gunilla
P S Det är min mamma jag spanar åt.
7 Self-Publish Websites to Jumpstart Your Travel Publishing Career
/Gunilla
P S Det är min mamma jag spanar åt.
Istället för läsplattor?
NEW YORK Med anledning av bokmässan -- fin reklam för Penguin Books, från Saatchi&Saatchi i Malaysia, tydligen på temat "unputdownable" (via Blurberati). /Gunilla
Stålstad satsar på kultur och miljö
NEW YORK I oktober i fjol var jag i Pittsburgh. Jag hade velat åka dit i många år, bland annat för att göra reportage om stadens kulturinstitutioners betydelse för att den lyckats återuppstå från industridöden.
En vacker dag kanske det blir några sådana reportage, om någon är intresserad. Häromdagen skrev jag i alla fall en liten nyhetstext om Pittsburgh, apropå G20-mötet – se nedan!
/Gunilla
New York (TT)
Vita husets val av värdstad för G20-ländernas möte är ingen slump. Pittsburgh symboliserar att även städer som varit beroende av tung industri har en framtid.
– Förr tänkte alla på stål och smog när de hörde namnet Pittsburgh. När man körde över broarna till stan kunde man knappt se den för allt sot, säger delstaten Pennsylvanias guvernör Ed Rendell vid ett pr-besök i New York.
– Många blev överraskade när president Obama lade G20-mötet hos oss. Pittsburgh har ju beskrivits som "helvetet med locket av", säger Bill Flanagan, ordförande för bolaget som sköter veckans arrangemang.
– Men vi var inte förvånade. Pittsburgh har kommit långt från det trista läget på 70-talet när allt lades ned.
Rostbältet
Delar av USA är fulla av städer på dekis sedan bil-, kol- och stålindustrins glansdagar, som Detroit i Michigan, Gary i Indiana, Youngstown och Cleveland i Ohio – och Pittsburgh i Pennsylvania.
Fast tack vare decennier av miljösaneringar, attraktiva universitet och en varierad ekonomi har just Pittsburgh lyckats vända utvecklingen. Arbetslöshetssiffrorna är något bättre än snittet för USA, och huspriserna har inte fallit.
– Folk talar om att den amerikanska tillverkningsindustrin är död. Det stämmer inte, säger guvernör Rendell.
– Vi har avancerad industri, men även bioteknik, finans- och läkemedelsbolag, advokatfirmor och vårdservice. Obama valde nog Pittsburgh för att vi är bra på solenergi, biodiesel, etanol och rent kol.
Grön profil
Miljösatsningarna passar Vita husets vision om "gröna" jobb, och G20-mötet ska hållas i ett kongresscentrum som är en av stadens 30 miljöcertifierade byggnader.
Pittsburgh visar även att kultur är viktigt för att ge gamla industriorter nytt liv. Filantroper som familjen Carnegie och andra företagare plöjde ner sina vinster i stadens kulturinstitutioner under hela 1900-talet.
– Många unga kreativa dras till Pittsburgh för att de har råd att bo där, till skillnad från i dyra metropoler som New York, säger Susan Kogar som startade klädsajten Mod Cloth medan hon var student på Carnegie Mellon-universitetet. På sju år har hon byggt upp ett företag med 85 anställda.
Multikonstnären Andy Warhol, son av staden, marknadsförs också hårt. Han drog visserligen till New York 1949, men hans verk visas i en spännande byggnad "downtown". Där ska G20-topparnas respektive äta lunch på fredag, med Michelle Obama som värdinna.
Warhol-museets chef Tom Sokolowski visar fram en skylt med en helt ny slogan: "Pittsburgh IS ART" (är konst).
Gunilla Kinn
• Staden grundades 1758 och har nu 310 000 invånare. 1,2 miljoner bor i "länet", Allegheny County. 1950 bodde 680 000 i Pittsburgh.
• 446 broar (fler än i Venedig).
• Vita 68 procent, svarta 27 procent. En stor andel av befolkningen har rötter i Tyskland, Irland, Italien och Östeuropa.
• Nyanlända invandrare fick jobb i stålindustrin under 1900-talets första hälft. Branschen stod på topp efter kriget, men kollapsade på 70-talet.
• Ett hundratal multinationella bolag, varav åtta på "Fortune 500"-listan, har huvudkontor i Pittsburgh – t ex US Steel, Heinz och Glaxo Smith Kline.
• Pittsburgh har inte haft någon fastighetsbubbla, utan en jämn prisutveckling (från låg nivå). Ett hus kostar i snitt 112 500 dollar (770 000 kronor).
• Boston-författaren James Parton beskrev Pittsburgh som "ett helvete utan lock" redan 1868 (Charles Dickens tillskrivs ofta citatet, felaktigt). I år utnämnde The Economist Pittsburgh till USA:s bästa stad att bo i.
• 3 000 journalister väntas bevaka G20-mötet.
Muammar Modelejon
NEW YORK Elina tipsar för övrigt om dessa Vanity Fairbilder från L'Aquila-mötet i augusti, varav jag klipper den ovan åberopandes fair use, apropå gårdagens uppenbarligen märkliga FN-tal (som jag inte sett).
/Gunilla
Bildbloggtips
NEW YORK Massor av sköna New York-bilder, från den 20 september och framåt! http://elinaelinaelina.blogspot.com
/Gunilla
/Gunilla
23 September 2009
Ett stort grattis till...
NEW YORK ... Martin Gelin som fått Johan Hansson-priset för sin bok Det amerikanska löftet! Mycket välförtjänt.
100 000 kronor borde kompensera åtminstone några av alla resekostnader Martin hade i fjol... (Nu borde jag nog passa på att driva in pengarna för hyrbilen jag körde honom till West Virginia i för ett år sedan... ;-))
Bilden ovan till vänster: Martin Gelin på fältet, närmare bestämt intill Blacksvillegruvan (hette den väl...) på gränsen mellan West Virginia och Pennsylvania.
Till höger: Martin intervjuar en representant för The Silent Majority, efter ett av Sarah Palins framträdanden. Ni som läst Martins bok minns henne säkert!
/Gunilla
Onsdagens arbetsplats
NEW YORK Dagens kontor är pressrummet på Clinton Global Initiative. Jag är inte här på uppdrag eller så, utan för att samla kunskap och uppslag och kontakter. Tredje gången gillt! Första gången jag var här, 2005, rapporterade jag för Sidas tidning OmVärlden. Snyggt och praktiskt med knallgula presskort.
Imorse var jag på statsministerns pressträff, och ikväll ska jag försöka ta mig in på Kristina-musikalen om det går.
/Gunilla
22 September 2009
BBC besöker Somalia och andra läskiga platser
En TT-kollega ger följande länktips – BBC har tydligen farit runt till världens farligaste platser. (Jag har inte kollat på en enda av länkarna.)
Alla:
http://www.youtube.com/view_play_list?p=955267DFCFFD5855
Länkvis:
Vänstergerilla i Honduras
http://www.youtube.com/watch?v=vmL-JA1p_MA&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=29
Sydossetien
http://www.youtube.com/watch?v=WTBZGcZu0Xk&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=2
Somalia:
http://www.youtube.com/watch?v=SZ_g9-sPvSw&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=5
Propagandahögtalare i Taiwan
http://www.youtube.com/watch?v=0GCA-Yy7I7g&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=1
Barnsoldater i Liberia
http://www.youtube.com/watch?v=52166D7Hh8U&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=3
Elfenbenskusten
http://www.youtube.com/watch?v=omryUwamY6s&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=4
Gängkrig i El Salvador
http://www.youtube.com/watch?v=qUDe5Gm_W0o&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=8
Uzbekistan
http://www.youtube.com/watch?v=PadUs9a_hR8&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=11
Rysk militärbas i Kirgizistan
http://www.youtube.com/watch?v=rZhLLMqD480&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=14
Biovapen i Kazakstan
http://www.youtube.com/watch?v=qakxo30hp6g&NR=1
...och politik
http://www.youtube.com/watch?v=sSEdGusF3qA&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855
Fruktlös drogkamp i Tadjikistan
http://www.youtube.com/watch?v=HNDRRMDLKes&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=16
Fisketur m presidenten i Moldavien
http://www.youtube.com/watch?v=G0k7kLWm3GI&NR=1
Spionbeskyllningar i Transnistrien
http://www.youtube.com/watch?v=MGeK0UjMRTs&NR=1
Överlevande i Kambodja
http://www.youtube.com/watch?v=H5zzWgE2o0k&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855
/Gunilla
Alla:
http://www.youtube.com/view_play_list?p=955267DFCFFD5855
Länkvis:
Vänstergerilla i Honduras
http://www.youtube.com/watch?v=vmL-JA1p_MA&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=29
Sydossetien
http://www.youtube.com/watch?v=WTBZGcZu0Xk&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=2
Somalia:
http://www.youtube.com/watch?v=SZ_g9-sPvSw&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=5
Propagandahögtalare i Taiwan
http://www.youtube.com/watch?v=0GCA-Yy7I7g&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=1
Barnsoldater i Liberia
http://www.youtube.com/watch?v=52166D7Hh8U&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=3
Elfenbenskusten
http://www.youtube.com/watch?v=omryUwamY6s&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=4
Gängkrig i El Salvador
http://www.youtube.com/watch?v=qUDe5Gm_W0o&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=8
Uzbekistan
http://www.youtube.com/watch?v=PadUs9a_hR8&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=11
Rysk militärbas i Kirgizistan
http://www.youtube.com/watch?v=rZhLLMqD480&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=14
Biovapen i Kazakstan
http://www.youtube.com/watch?v=qakxo30hp6g&NR=1
...och politik
http://www.youtube.com/watch?v=sSEdGusF3qA&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855
Fruktlös drogkamp i Tadjikistan
http://www.youtube.com/watch?v=HNDRRMDLKes&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855&index=16
Fisketur m presidenten i Moldavien
http://www.youtube.com/watch?v=G0k7kLWm3GI&NR=1
Spionbeskyllningar i Transnistrien
http://www.youtube.com/watch?v=MGeK0UjMRTs&NR=1
Överlevande i Kambodja
http://www.youtube.com/watch?v=H5zzWgE2o0k&feature=SeriesPlayList&p=955267DFCFFD5855
/Gunilla
21 September 2009
Christiane Amanpour i rutan ikväll
NEW YORK Ett pressmeddelande från CNN till mina kära bloggläsare som jag inte ser någon anledning att bearbeta -- ni som är intresserade och kan se CNN får gärna berätta vad ni tyckte om programmet!
Gunilla
Gunilla
Ikväll klockan 21 är det premiär för CNNs nya talkshow ”Amanpour” där den världskända journalisten och utrikeskorrespondenten Christiane Amanpour intervjuar framstående politiker och andra om världsläget just nu.
I samband med detta, har CNN valt ut dig som en av de svenska personer som är en viktig röst i den svenska blogosfären när det handlar om politik och samhälle. Gästerna ikväll är Afghanistans president Hamid Karzai samt Richard Holbrooke, USA:s sändebud i Afghanistan och Pakistan, som kommer diskutera det afghanska valet, den ostabila situationen i landet och talibanernas framväxt. Övriga heta ämnen och intervjupersoner som kommer att passera under hösten är bl a Jacob Zuma, Anders Fogh Rasmussen, Tony Blair, Madeleine Albright och det norska kronprinsparet.
Mer information om programmet hittar du på http://edition.cnn.com/CNNI/tonight
Vill du veta mer eller ha mer information är du välkommen att kontakta mig.
Med vänliga hälsningar
Susanne Westford
Marketing & Communication Manager
Turner Broadcasting System
18 September 2009
Om OmVärlden
NEW YORK Här kan ni läsa om en tidning som jag nyligen lämnat diverse material till, nämligen OmVärlden (som jag även medverkat sporadiskt i tidigare). Citat:
– Det här blir en unik tidning som svarar mot dagens stora intresse för globala frågor. Vi tror på en upplaga på omkring 15 000 till 20 000 ex på sikt, säger Claus Nowotny./Gunilla
Torsdagskväll
NEW YORK Bara så ni vet: igår kväll var jag på detta evenemang i East Village (och gjorde världens kortaste och troligen sämsta intervju med Spike Lee). Hela tiden satt jag och höll hårt om min nya bandspelare (eller vad det heter nuförtiden, det är ju inte alls någon bandspelare utan en Zoom H4), som jag alltid kommer att förknippa med Michael Jackson – det var medan jag köpte den på B&H den 25 juni som världen fick veta att han dött.
Jason King, som ledde samtalen igår, är en av alla dem som inom kort kommer ut med en Michael Jackson-biografi.
Sedan var jag på ett trevligt mini-house warmingpartaj i East Village. Sammantaget en kväll som blev lite annorlunda ursprungsplanen: att vara med om en maskkompost-workshop.
Idag: fältarbete pß konsulära avdelningen på svenska generalkonsulatet!
/Gunilla
16 September 2009
Djur på huvudet
NEW YORK Liten scen som utspelade sig på McNally Jackson's, en bokhandel i NoLita där jag satt och jobbade i eftermiddags:
En man med många och tjocka rastaflätor hoppade av sin cykel, drog fram sin MacBookPro och sin iPhone och började tillsammans med mig leta efter wifisignaler (tyvärr lönlöst). Jag inne på kaféet, han utanför det vidöppna fönstret, på trottaren.
Ett par gick förbi, en man och en kvinna. Mannen hade en stilig, strimmig, svartvit katt -- som stolt satt uppepå hans huvud, som om det vore en tron.
Kattmannen och rastamannen hälsade glatt på varandra, som om de vore gamla vänner. Paret gick vidare, och rastamannen vände sig mot mig och de andra inne på kaféet och sade glatt:
-- Han hade en katt på huvudet, jag har en bläckfisk på mitt!
Only in New York.
/Gunilla
En man med många och tjocka rastaflätor hoppade av sin cykel, drog fram sin MacBookPro och sin iPhone och började tillsammans med mig leta efter wifisignaler (tyvärr lönlöst). Jag inne på kaféet, han utanför det vidöppna fönstret, på trottaren.
Ett par gick förbi, en man och en kvinna. Mannen hade en stilig, strimmig, svartvit katt -- som stolt satt uppepå hans huvud, som om det vore en tron.
Kattmannen och rastamannen hälsade glatt på varandra, som om de vore gamla vänner. Paret gick vidare, och rastamannen vände sig mot mig och de andra inne på kaféet och sade glatt:
-- Han hade en katt på huvudet, jag har en bläckfisk på mitt!
Only in New York.
/Gunilla
Att berätta med (arkiv)bilder
NEW YORK SVT:s bilder för att illustrera nyheten om Oussama Kassir är lika problematiska som tidningarnas., även om de rörliga bilderna här hjälper till att förklara stillbilderna. Jag skriver mer om detta när jag hinner (vilket jag inte gör under onsdagen – fullt av jobb!).
/Gunilla
15 September 2009
"...på så vis kan medierna motivera sin makt..."
NEW YORK Hur var det nu Jan Guillou skrev i Aftonbladet i vintras, om att kontrollera fakta i *riktiga medier*? Jo så här skrev han:
• Ove Bring är professor i folkrätt, inte straffrätt. (Det är för övrigt väldigt konstigt att han idag figurerat i olika medier och talat om guvernörer! Guvernörer har ingenting med Oussama Kassir attt göra. Vad tänkte du på, professor Bring?)
• Hon heter Annika Östberg eller snarare Annika Deasy (jag brukar skriva Annika Östberg Deasy), inte Annika Östlund.
• Annika Östberg Deasy var inte "livstidsfånge". Hennes dom var "25 years to life", det vill säga minimum 25 år.
Det är riktigt att hon hade kunnat få sitta på livstid. Men det är olyckligt att kalla henne livstidsfånge i detta sammanhang, det vill säga i en artikel om Oussama Kassir som verkligen har fått en livstidsdom ("life with no parole").
• Meningen "hon dömdes inte till att själv ha hållit pistolen vid mordet" är väldigt konstigt formulerad språkligt. Fakta är att Annika Östberg Deady dömdes för mord av första graden; rättare sagt så ingick hon en så kallad plea bargain om detta.
• "Sverige", det vill säga den svenska regeringen, åberopade förvisso humanitära skäl, men med hänvisning till andra saker än att hon "inte skulle ha dömts till att själv ha hållit i pistolen". Det är möjligt att det var skuldfrågan som engagerade människor och på så vis påverkade opinionen som fick flera regeringar att agera, men regeringens argument var att det finns en internationell överenskommelse om överförande som borde kunna följas, att strafftiden varit så lång redan, samt att en återanpassning till samhället skulle underlättas i Sverige där Annikas mor finns. Regeringen var knappast inne och petade i vem som hade hållit i pistolen.
• Det näst sista stycket ("Skulle det komma till en diskussion...") är språkligt så illa skrivet att jag inte ens ids kommentera det. Det ser mer ut som intervjuanteckningar.
/Gunilla Kinn
Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.
Bara på så vis kan medierna motivera sin makt och sitt ansvar för att vara den fjärde statsmakt som ständigt ska kontrollera de andra statsmakterna, den lagstiftande, den verkställande och den dömande.
(– – –)
Babbla på bäst ni vill där ute. I Aftonbladet och andra riktiga medier lyfter vi ändå bara in sådant som håller inför våra normala rutiner. Tro inget annat. Men tipsa oss gärna.
Den kolumnen måtte vara en kvarnsten om halsen för tidningens alla medarbetare, för att kontrollera fakta hinns förstås inte alltid riktigt med.
• Ove Bring är professor i folkrätt, inte straffrätt. (Det är för övrigt väldigt konstigt att han idag figurerat i olika medier och talat om guvernörer! Guvernörer har ingenting med Oussama Kassir attt göra. Vad tänkte du på, professor Bring?)
• Hon heter Annika Östberg eller snarare Annika Deasy (jag brukar skriva Annika Östberg Deasy), inte Annika Östlund.
• Annika Östberg Deasy var inte "livstidsfånge". Hennes dom var "25 years to life", det vill säga minimum 25 år.
Det är riktigt att hon hade kunnat få sitta på livstid. Men det är olyckligt att kalla henne livstidsfånge i detta sammanhang, det vill säga i en artikel om Oussama Kassir som verkligen har fått en livstidsdom ("life with no parole").
• Meningen "hon dömdes inte till att själv ha hållit pistolen vid mordet" är väldigt konstigt formulerad språkligt. Fakta är att Annika Östberg Deady dömdes för mord av första graden; rättare sagt så ingick hon en så kallad plea bargain om detta.
• "Sverige", det vill säga den svenska regeringen, åberopade förvisso humanitära skäl, men med hänvisning till andra saker än att hon "inte skulle ha dömts till att själv ha hållit i pistolen". Det är möjligt att det var skuldfrågan som engagerade människor och på så vis påverkade opinionen som fick flera regeringar att agera, men regeringens argument var att det finns en internationell överenskommelse om överförande som borde kunna följas, att strafftiden varit så lång redan, samt att en återanpassning till samhället skulle underlättas i Sverige där Annikas mor finns. Regeringen var knappast inne och petade i vem som hade hållit i pistolen.
• Det näst sista stycket ("Skulle det komma till en diskussion...") är språkligt så illa skrivet att jag inte ens ids kommentera det. Det ser mer ut som intervjuanteckningar.
/Gunilla Kinn
Tidningar bryter mot sina egna bildregler
NEW YORK Såvitt jag kan se bryter Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter – men inte Svenska Dagbladet och Sydsvenskan – grovt mot gängse bildpolicy, som jag tror gäller på var och en av dessa redaktioner. Kan ni ser hur? Det är ingen kuggfråga, utan tämligen enkelt.
Jag vill dessutom hävda att samtliga fem redaktioners bildpresentation är grovt tendentiösa.
Jag måste logga ut nu, men skriver mer om detta se'n. Klura så länge. Den som hinner leta fram länkar till respektive tidnings bildpolicy, om de finns på nätet, får gärna hjälpa till med det!
/Gunilla Kinn
Misstänkt policybrott: Aftonbladet, Expressen och DN
Troligen inget policybrott: Sydsvenskan och Svenskan...
....men även dessa bilder är absolut grovt tendentiösa. Återkommer alltså i ämnet!
/Gunilla
Jag vill dessutom hävda att samtliga fem redaktioners bildpresentation är grovt tendentiösa.
Jag måste logga ut nu, men skriver mer om detta se'n. Klura så länge. Den som hinner leta fram länkar till respektive tidnings bildpolicy, om de finns på nätet, får gärna hjälpa till med det!
/Gunilla Kinn
Misstänkt policybrott: Aftonbladet, Expressen och DN
Troligen inget policybrott: Sydsvenskan och Svenskan...
....men även dessa bilder är absolut grovt tendentiösa. Återkommer alltså i ämnet!
/Gunilla
I Guds händer
NEW YORK Här kan ni läsa vad jag pysslat med idag, bland annat – bidrag till denna text (som skrivits ihop av min kollega Tomas Bengtsson i Stockholm. (Totalt skrev jag nog sex, sju kortare bitar, så kallade takes, som kablats ut i portioner till TT:s kunder.
/Gunilla Kinn
Livstid för terroranklagad svensk
New York/Stockholm (TT)
Den terroranklagade 43-årige svensken Oussama Kassir döms till livstids fängelse i USA utan möjlighet till förtida frigivning.
Domen är överklagad, men varken advokater eller experter tror att den kommer att ändras.
- Det är ju så att guvernörerna går till val på att bura in sådana personer, säger Ove Bring, folkrättsexpert och professor i internationell rätt, till TT.
I maj klargjorde en jury i New York att Oussama Kassir är skyldig på samtliga elva åtalspunkter. Och på tisdagen avkunnades domen. Kassir dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till förtida frigivning på två av åtalspunkterna. De övriga nio punkterna gav 5-20 års fängelse vardera.
Enligt försvarsadvokaterna var den hårda påföljden inte överraskande. De har överklagat men tror utsikterna är små att få saken prövad igen.
- Det är väldigt svårt att vara försvarare i sådana här mål i New York. Händelserna den 11 september 2001 finns kvar i allas medvetande, i såväl jurymedlemmarnas som domarens - det är svårt att hålla dem borta, säger advokat Edgardo Ramos till TT.
"Vålds- och hatmission"
Åklagarsidan släppte ett pressmeddelande. Där stod bland annat:
"Oussama Kassir tränade män för att bli terrorister på amerikansk mark. Dagens livstidsdom understryker vårt orubbliga engagemang att åtala alla som stöder al-Qaidas vålds- och hatmission så långt lagen når."
Kassir åtalades mot sitt nekande för att 1999 ha försökt bygga upp ett terroristläger utanför Bly i Oregon. Något läger blev det aldrig, men svensken vistades även en tid vid en moské i Seattle. Där har vittnen hävdat att han propagerat för jihad.
Fem åtalspunkter gällde deltagande i sammansvärjning, förberedelser till terrordåd och stöd till al-Qaida. Sex punkter gällde spridande av bombmanualer och giftrecept via hemsidor, som svensken ansågs ansvarig för till och med 2005.
Kassir, som blev svensk medborgare 1989, greps i december 2005 vid en mellanlandning i Prag under resa från Sverige till sitt gamla hemland Libanon. USA fick efter långa juridiska turer svensken utlämnad från Tjeckien i september 2007.
"I Guds händer"
Svenska åklagare fick 2005 ta del av amerikanskt material om misstankarna. Men någon förundersökning mot Kassir inleddes aldrig i Sverige. Informationen ansågs alldeles för vag för att kunna ta ett sådant beslut.
Både justitieminister Beatrice Ask och utrikesminister Carl Bildt avböjde att kommentera ärendet på tisdagen.
Amerikanska bedömare tror att Kassir kan hamna i något av högsäkerhetsfängelserna i Terre Haute eller Marion i Indiana.
Kassir fick på tisdagens själv föra sin talan - sittande med vit skjorta, vinröda byxor och händerna uppbundna med klovar i en kedja runt kroppen. Han avslutade sitt anförande:
- Jag lämnar detta ärende i Guds händer, och jag ber Gud om tålamod.
/Gunilla Kinn
Livstid för terroranklagad svensk
New York/Stockholm (TT)
Den terroranklagade 43-årige svensken Oussama Kassir döms till livstids fängelse i USA utan möjlighet till förtida frigivning.
Domen är överklagad, men varken advokater eller experter tror att den kommer att ändras.
- Det är ju så att guvernörerna går till val på att bura in sådana personer, säger Ove Bring, folkrättsexpert och professor i internationell rätt, till TT.
I maj klargjorde en jury i New York att Oussama Kassir är skyldig på samtliga elva åtalspunkter. Och på tisdagen avkunnades domen. Kassir dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till förtida frigivning på två av åtalspunkterna. De övriga nio punkterna gav 5-20 års fängelse vardera.
Enligt försvarsadvokaterna var den hårda påföljden inte överraskande. De har överklagat men tror utsikterna är små att få saken prövad igen.
- Det är väldigt svårt att vara försvarare i sådana här mål i New York. Händelserna den 11 september 2001 finns kvar i allas medvetande, i såväl jurymedlemmarnas som domarens - det är svårt att hålla dem borta, säger advokat Edgardo Ramos till TT.
"Vålds- och hatmission"
Åklagarsidan släppte ett pressmeddelande. Där stod bland annat:
"Oussama Kassir tränade män för att bli terrorister på amerikansk mark. Dagens livstidsdom understryker vårt orubbliga engagemang att åtala alla som stöder al-Qaidas vålds- och hatmission så långt lagen når."
Kassir åtalades mot sitt nekande för att 1999 ha försökt bygga upp ett terroristläger utanför Bly i Oregon. Något läger blev det aldrig, men svensken vistades även en tid vid en moské i Seattle. Där har vittnen hävdat att han propagerat för jihad.
Fem åtalspunkter gällde deltagande i sammansvärjning, förberedelser till terrordåd och stöd till al-Qaida. Sex punkter gällde spridande av bombmanualer och giftrecept via hemsidor, som svensken ansågs ansvarig för till och med 2005.
Kassir, som blev svensk medborgare 1989, greps i december 2005 vid en mellanlandning i Prag under resa från Sverige till sitt gamla hemland Libanon. USA fick efter långa juridiska turer svensken utlämnad från Tjeckien i september 2007.
"I Guds händer"
Svenska åklagare fick 2005 ta del av amerikanskt material om misstankarna. Men någon förundersökning mot Kassir inleddes aldrig i Sverige. Informationen ansågs alldeles för vag för att kunna ta ett sådant beslut.
Både justitieminister Beatrice Ask och utrikesminister Carl Bildt avböjde att kommentera ärendet på tisdagen.
Amerikanska bedömare tror att Kassir kan hamna i något av högsäkerhetsfängelserna i Terre Haute eller Marion i Indiana.
Kassir fick på tisdagens själv föra sin talan - sittande med vit skjorta, vinröda byxor och händerna uppbundna med klovar i en kedja runt kroppen. Han avslutade sitt anförande:
- Jag lämnar detta ärende i Guds händer, och jag ber Gud om tålamod.
Slumpen styrde mig till Chashama
NEW YORK Måndagen var fylld av informationsinhämtning via dator och telefon, och samtal med tingsrätter (ömsom Colusa Court, ömsom Southern District Court of New York vilket var en märklig kontrast), konsulat och bokförlag; bokföring, omskrivning av en text om biståndsutveckling och diverse annat.
På kvällen – efter det timslånga samtalet med Dan på G C Services i Colusa – var jag helt slut!
Så till sist vacklade jag iväg för att handla lite frukt på Fairway's, mitt favoritsnabbköp. I händelse av att jag skulle råka hamna på Hudson River Café på vägen tog jag mig med min dator, för att kunna sitta där och skriva ut en beställd text.
Fast jag kom aldrig så långt. Halvvägs till snabbköpet hamnade jag nämligen på Chashama, som är ett konstnärskollektiv på min gata där ett 30-tal konstnärer har ateljéer, inhysta i en enorm gammal tegelbyggnad där det en gång i tiden tillverkades rörmokerigrunkor.
Jag såg att dörren var öppen och tänkte bara kika in för att se vad de har för utställning – och just precis i den stunden började ett möte med kulturnämnden för Community Board 9, som skulle kartlägga siutationen för konstnärer i västra Harlem.
Alla i lokalen var i full färd med att presentera sig, och de som ledde diskussionen utgick förstås från att jag kommit för mötets skull och mer eller mindre tvingade ner mig på en stol.
Efter några minuter insåg jag att det hela var absolut perfekt som informationsinhämtning för mitt Harlem community-bokprojekt, så det slutade med att jag blev kvar där ett par timmar – inklusive besök i de fascinerande ateljéerna där allt från skulptriser till eldkonstnärer och målare jobbar, samtal med allehanda intressanta människor om förändringar i Harlem och tips om minst tio kulturevenemang i Harlem under hösten, i regi av Harlem Arts Alliance som jag genast borde söka medlemskap i.
Så kan det gå, och så långt som till snabbköpet kom jag alltså aldrig!
Chashama har jag förresten gått förbi tusen gånger, men först nu har jag fått veta att de har ateljéer i fastigheter runt om hela New York City.
/Gunilla
14 September 2009
Kompis med Colusa-Dan
NEW YORK Nu har jag, mycket oväntat, blivit "kompis" per telefon med inkassofirman G C Services representant i Colusa County. Han bor i Sacramento, jobbar på indrivningskontoret i tingshuset i Colusa samt jobbar extra som försäljare (eller vad det nu var).
Så snart jag kunde i morse ringde jag och försökte komma i kontakt med domaren på Colusa County Court, som Stefan så klokt föreslog i kommentarerna här, för att försöka beveka honom att mildra min bot.
Jag hade skrivit en rad stödfraser på en lapp, typ "I'm so sorry I did not meet my obligation to be in court in February" och "I would like to get a chance to explain myself" – allt för att få domaren att se mig som en god men missförstådd samhällsmedborgare.
Kanske skulle jag kunna få honom att begripa att jag inte hade fattat att jag skulle ha infunnit mig i Kalifornien-domstolen i februari, och möjligen stryka alla böter åtminstone för att ha uteblivit – samt helst också inkassoavgiften. Det vill säga hundratals dollar. (Böterna för att ha smitit från en polisbil och för att ha kört med fel körkort tror jag skulle bli knepiga att slippa.)
Men det var tyvärr lönlöst. Personalen på domstolen sade att jag var tvungen att ringa till inkassofirman igen. Då var det ju kört, insåg jag, för de har ju inget intresse alls av att mildra några skulder – tvärtom. Ju högre skulder, desto bättre för dem!
"Ring till Dan", sade tjejen på kansliet, och mitt intryck av hur oseriöst allt detta är fortsatte. Hon påstod att hon inte ens visste hans efternamn!
Så jag lämnade ett meddelande på "Dans" telefonsvarare – men ångrade mig genast, för att på så vis ha bekräftat min existens för indrivarna.
Antagligen bättre att bara gå under jorden, byta namn, byta telefonnummer, flytta... eller hävda att de jagar någon "Anges Gunilia" som jag tyvärr inte känner till. (Det visade sig dessutom genom domstolen att de faktiskt hade skickat en kallelse, dock till gatunummer 236 istället för 2367... Så allt hade gått i retur.)
Jag ägnade en stor del av eftermiddagen åt att söka efter information om G C Services, och insåg vilken skum firma det är. Se bara alla upprörda vittnesmål som ligger som kommentarer på denna sajt: http://gc-services.pissedconsumer.com!
Jag surfade även fram massor av intressant information om trafikförseelser i Kalifornien, talade med Department of Motor Vehicles i New York, hittade den märkliga sajt vars affärsidé är att sälja information om hur man förstår sig på DMV:s regelverk, försökte förgäves få tag på någon konsumenträttsaktivist i Sacramento, en kompis i Washington med koll på hur man tar sig fram i USA och brännvinsadvokater specialiserade på trafikböter i norra Kalifornien ... och började liksom få inramningen till hela rättsfallet.
Men när jag egentligen väntade på ett telefonsamtal från en av de försvarsadvokater jag ska träffa imorgon (apropå terrordomen) så ringde Dan från G C Services i Colusa. Och han lät länge lika bistert omedgörlig som alla andra motsvarande personer har tendens att göra i USA. Fast...
...det hela urartade snabbt, till vad som märkligt nog blev "årets absolut trevligaste samtal med en okänd person"!
Det tyckte vi nog båda. Vi pratade om onda trafikpoliser, om studier i Chico (där jag var i november, och där han studerade kommunikation en gång i tiden), om risodling, om hur trist det är i Stockton (tyckte han, men jag hade ju en fantastiskt trevlig dag där i fjol, med Welcome to Stockton-tårta och allt!), om husutmätningar, om varför svenskar kan ha intresse av att läsa om den amerikanska subprime-krisen ("you know, my parents lost a third of their savings last year" högg jag till med för att göra det begripligt – och han bara gapade, inte en aning om de globala effekterna), om den svenska fastighetskrisen på 90-talet, om Arnold Schwarzenegger, om författardrömmar (han vill skriva en självhjälpsbok om relationer, men hinner inte på grund av jobben med inkassofirman och ett extra jobb), om en resa till Mexiko han gjorde med några vänner, om olyckliga människor med höga bötesbelopp han stöter på i sitt jobb, om körkortsprocedurer, om hur vackert det är i trakterna kring Fort Bragg, om Mendocino, om vikten av att inte bara jobba utan ha ledigt ibland, om att bo i Harlem och mycket annat. Vi pratade med varandra i över en timme!
Det var förstås en smula manipulativt från min sida, det vill säga med syftet att väcka sympati – men inte bara. Det var ett fascinerande samtal, som jag beklagar att jag inte spelade in till mina memoarer och som även fick mig att rekapitulera fjolårets bilresa i norra Kalifornien.
Dan sade "Wow!" när jag berättade hela historien om mitt klammeri med California Highway Patrol, det vill säga hur icke-tända helljus sakta men säkert hade eskalerat till en rättsprocess och dryga böter.
Och så förklarade han att han inte finns på inkassofirman för att driva in pengar – utan för att hjälpa folk hitta alternativ (medan de galningar som ringde mig i fredags jobbar på någon slags provision).
Han talade om alla stackars människor som åkt på i hans tycke orättmätiga skulder – och verkar helt enkelt vara en lätt blödig typ, som nog inte har på en inkassofirma att göra...
Vidare berättade han öppet om hur alltfler domstolar börjat jobba med firmor som G C Services för tio år sedan, för att få in fler böter. Flera gånger under vårt samtal sade jag: "Wow, I really should come and do a story on this!".
Så, mina alternativ nu är:
1. betala $1 364 i böter
2. incarceration (alltså att bli inburad – på gäldstugan, i det här fallet, antar jag)
Jag skulle också kunna betala, men ändå begära att domstolen tar upp fallet till prövning igen. Han trodde dock inte att jag har några utsikter att lyckas med det, eftersom Colusa County Court är en liten och ovanligt strikt domstol där man minsann inte ser med blida ögon på när folk bryter mot lagen hur som helst... "It's pretty black and white here, not like in other places where the judge might be understanding of a particular situation", förklarade han.
Men visst kunde det vara intressant att få stå inför rätta i ett litet tingshus på den kaliforniska landsbygden en vacker dag, så jag har inte avskrivit möjligheten att skriva till domaren... Sådana här rättegångar hålls, fick jag veta, bara var fjärde onsdag, och jag måste infinna mig personligen på plats – så det vore svårt bara att få till en timing.
Nå, det visade sig att de elaka indrivarna – de som ringde i fredags och sade att jag skulle åka på en aggressiv avgift, om jag inte gjorde upp om en betalningsplan med dem senast idag, måndag – hade gangstrat!
Dan förklarade att de – som sitter och ringer från okänd plats i världen, möjligen i Texas – jobbar på individuell provision, och att $1 364 är en rejäl summa (att få provision av) även för dem. MEN de har ingen rätt att lägga på mer pengar, och bötesbeloppet kommer alltså att förbli $1 364. Inga avgifter, inga räntor, vad indrivarna än påstår.
Så nu har jag kommit överens med "Dan" (som heter Martin i efternamn, eller möjligen Martinez) om att jag ska betala av pengarna till direkt till domstolen. I min egen takt!
Det räcker med att jag skickar en check till Colusa Court på sisådär 10 dollar, och sedan kan jag skicka mer pengar när jag kommer på grön kvist i framtiden... Domstolen får pengarna och Dan skickar ett kvitto.
Däremot kan jag inte få körkortstillstånd i USA så länge skulden är obetald, och det ser förstås inte bra ut i registren om jag vill skaffa en trafikförsäkring i Kalifornien.
Men, jag slipper alltså bli skuldslav hos G C Services. Och Dan och jag ska ses och äta middag i Stockton eller Sacramento nästa gång jag är i norra Kalifornien, hahahaha. Eller om vi ses i Colusa Courthouse härnäst. Som sagt, allt för storyn.
/Gunilla
Så snart jag kunde i morse ringde jag och försökte komma i kontakt med domaren på Colusa County Court, som Stefan så klokt föreslog i kommentarerna här, för att försöka beveka honom att mildra min bot.
Jag hade skrivit en rad stödfraser på en lapp, typ "I'm so sorry I did not meet my obligation to be in court in February" och "I would like to get a chance to explain myself" – allt för att få domaren att se mig som en god men missförstådd samhällsmedborgare.
Kanske skulle jag kunna få honom att begripa att jag inte hade fattat att jag skulle ha infunnit mig i Kalifornien-domstolen i februari, och möjligen stryka alla böter åtminstone för att ha uteblivit – samt helst också inkassoavgiften. Det vill säga hundratals dollar. (Böterna för att ha smitit från en polisbil och för att ha kört med fel körkort tror jag skulle bli knepiga att slippa.)
Men det var tyvärr lönlöst. Personalen på domstolen sade att jag var tvungen att ringa till inkassofirman igen. Då var det ju kört, insåg jag, för de har ju inget intresse alls av att mildra några skulder – tvärtom. Ju högre skulder, desto bättre för dem!
"Ring till Dan", sade tjejen på kansliet, och mitt intryck av hur oseriöst allt detta är fortsatte. Hon påstod att hon inte ens visste hans efternamn!
Så jag lämnade ett meddelande på "Dans" telefonsvarare – men ångrade mig genast, för att på så vis ha bekräftat min existens för indrivarna.
Antagligen bättre att bara gå under jorden, byta namn, byta telefonnummer, flytta... eller hävda att de jagar någon "Anges Gunilia" som jag tyvärr inte känner till. (Det visade sig dessutom genom domstolen att de faktiskt hade skickat en kallelse, dock till gatunummer 236 istället för 2367... Så allt hade gått i retur.)
Jag ägnade en stor del av eftermiddagen åt att söka efter information om G C Services, och insåg vilken skum firma det är. Se bara alla upprörda vittnesmål som ligger som kommentarer på denna sajt: http://gc-services.pissedconsumer.com!
Jag surfade även fram massor av intressant information om trafikförseelser i Kalifornien, talade med Department of Motor Vehicles i New York, hittade den märkliga sajt vars affärsidé är att sälja information om hur man förstår sig på DMV:s regelverk, försökte förgäves få tag på någon konsumenträttsaktivist i Sacramento, en kompis i Washington med koll på hur man tar sig fram i USA och brännvinsadvokater specialiserade på trafikböter i norra Kalifornien ... och började liksom få inramningen till hela rättsfallet.
Men när jag egentligen väntade på ett telefonsamtal från en av de försvarsadvokater jag ska träffa imorgon (apropå terrordomen) så ringde Dan från G C Services i Colusa. Och han lät länge lika bistert omedgörlig som alla andra motsvarande personer har tendens att göra i USA. Fast...
...det hela urartade snabbt, till vad som märkligt nog blev "årets absolut trevligaste samtal med en okänd person"!
Det tyckte vi nog båda. Vi pratade om onda trafikpoliser, om studier i Chico (där jag var i november, och där han studerade kommunikation en gång i tiden), om risodling, om hur trist det är i Stockton (tyckte han, men jag hade ju en fantastiskt trevlig dag där i fjol, med Welcome to Stockton-tårta och allt!), om husutmätningar, om varför svenskar kan ha intresse av att läsa om den amerikanska subprime-krisen ("you know, my parents lost a third of their savings last year" högg jag till med för att göra det begripligt – och han bara gapade, inte en aning om de globala effekterna), om den svenska fastighetskrisen på 90-talet, om Arnold Schwarzenegger, om författardrömmar (han vill skriva en självhjälpsbok om relationer, men hinner inte på grund av jobben med inkassofirman och ett extra jobb), om en resa till Mexiko han gjorde med några vänner, om olyckliga människor med höga bötesbelopp han stöter på i sitt jobb, om körkortsprocedurer, om hur vackert det är i trakterna kring Fort Bragg, om Mendocino, om vikten av att inte bara jobba utan ha ledigt ibland, om att bo i Harlem och mycket annat. Vi pratade med varandra i över en timme!
Det var förstås en smula manipulativt från min sida, det vill säga med syftet att väcka sympati – men inte bara. Det var ett fascinerande samtal, som jag beklagar att jag inte spelade in till mina memoarer och som även fick mig att rekapitulera fjolårets bilresa i norra Kalifornien.
Dan sade "Wow!" när jag berättade hela historien om mitt klammeri med California Highway Patrol, det vill säga hur icke-tända helljus sakta men säkert hade eskalerat till en rättsprocess och dryga böter.
Och så förklarade han att han inte finns på inkassofirman för att driva in pengar – utan för att hjälpa folk hitta alternativ (medan de galningar som ringde mig i fredags jobbar på någon slags provision).
Han talade om alla stackars människor som åkt på i hans tycke orättmätiga skulder – och verkar helt enkelt vara en lätt blödig typ, som nog inte har på en inkassofirma att göra...
Vidare berättade han öppet om hur alltfler domstolar börjat jobba med firmor som G C Services för tio år sedan, för att få in fler böter. Flera gånger under vårt samtal sade jag: "Wow, I really should come and do a story on this!".
Så, mina alternativ nu är:
1. betala $1 364 i böter
2. incarceration (alltså att bli inburad – på gäldstugan, i det här fallet, antar jag)
Jag skulle också kunna betala, men ändå begära att domstolen tar upp fallet till prövning igen. Han trodde dock inte att jag har några utsikter att lyckas med det, eftersom Colusa County Court är en liten och ovanligt strikt domstol där man minsann inte ser med blida ögon på när folk bryter mot lagen hur som helst... "It's pretty black and white here, not like in other places where the judge might be understanding of a particular situation", förklarade han.
Men visst kunde det vara intressant att få stå inför rätta i ett litet tingshus på den kaliforniska landsbygden en vacker dag, så jag har inte avskrivit möjligheten att skriva till domaren... Sådana här rättegångar hålls, fick jag veta, bara var fjärde onsdag, och jag måste infinna mig personligen på plats – så det vore svårt bara att få till en timing.
Nå, det visade sig att de elaka indrivarna – de som ringde i fredags och sade att jag skulle åka på en aggressiv avgift, om jag inte gjorde upp om en betalningsplan med dem senast idag, måndag – hade gangstrat!
Dan förklarade att de – som sitter och ringer från okänd plats i världen, möjligen i Texas – jobbar på individuell provision, och att $1 364 är en rejäl summa (att få provision av) även för dem. MEN de har ingen rätt att lägga på mer pengar, och bötesbeloppet kommer alltså att förbli $1 364. Inga avgifter, inga räntor, vad indrivarna än påstår.
Så nu har jag kommit överens med "Dan" (som heter Martin i efternamn, eller möjligen Martinez) om att jag ska betala av pengarna till direkt till domstolen. I min egen takt!
Det räcker med att jag skickar en check till Colusa Court på sisådär 10 dollar, och sedan kan jag skicka mer pengar när jag kommer på grön kvist i framtiden... Domstolen får pengarna och Dan skickar ett kvitto.
Däremot kan jag inte få körkortstillstånd i USA så länge skulden är obetald, och det ser förstås inte bra ut i registren om jag vill skaffa en trafikförsäkring i Kalifornien.
Men, jag slipper alltså bli skuldslav hos G C Services. Och Dan och jag ska ses och äta middag i Stockton eller Sacramento nästa gång jag är i norra Kalifornien, hahahaha. Eller om vi ses i Colusa Courthouse härnäst. Som sagt, allt för storyn.
/Gunilla
Ticket void
NEW YORK Så'na här roliga sajter kollar jag på idag: hur man hittar advokater som vill hjälpa en att bråka om bötesbelopp -- haha... http://www.ticketvoid.com
Vågar inte tänka på vilka brännvinsadvokater som försöker ragga kunder genom en sådan tjänst. Nå, i bästa fall blir någon slags story resultatet av allt detta... Vad gör man inte?!
/Gunilla
Vågar inte tänka på vilka brännvinsadvokater som försöker ragga kunder genom en sådan tjänst. Nå, i bästa fall blir någon slags story resultatet av allt detta... Vad gör man inte?!
/Gunilla
Down and Out in Kabul; Back in Iraq
NEW YORK Aftonbladets Jan Helin berättar idag i sin blogg om hur Staffan Heimerson tycker det är skräp att unga reportrar idag inte åker ut till fältet. Så här lät det tydligen i Helins redaktionstelefon i oktober 2001:
Han stack när han hade samlat in 10 000 dollar som grundplåt, oklart för mig vad han drog in se'n. Att resa i och rapportera från krigszoner kostar massor: försäkringar, taxiresor, fixers, dator, satellittelefon, ockerpriser på hotell, mutor etc etc etc...
Jag träffade honom i New York en kort tid dessförinnan. Då var han en frustrerad frilansjournalist som hankade sig fram på olika påhugg och skrev för olika tekniktidningar (och hjälpte mig med min dator); kort tid därefter var han på plats i Mellanöstern och uppfyllde alla krigskorrespondentmyter man kan tänka sig. Han skrev förstås inte bara i sin blogg utan sålde artiklar till diverse tidningar när han kunde. Senare blev han stringer för Time i Beirut.
Jag har tyvärr inte följt Allbrittons skriverier så mycket. Men jag tänker på honom varje gång jag ser att Heimerson talat om att svenska frilansjournalister brukar sticka ut i världen. Kanske kan Allbrittons exempel inspirera en och annan? Här är hans gamla, mest kända blogg: Back in Iraq, och här presenterar han sig i den han sedan i juni driver från Pakistan: Insurgency Watch.
Tja, där finns det ju goda möjligheter till svenskvinklade stories just nu... Och min kollega Jesper Huor har öppnat en egen redaktion inte i Pakistan men väl i Afghanistan: Down and Out in Kabul. Coolt varumärkesnamn.
Allt detta påminner mig om att jag glömt svara på ett Facebook-meddelande jag fick i våras från Johanna Petersson på Sydöstra, apropå det jag skrev då om "Många korrar utan snorrar". Jag ska tipsa Johanna om Chris Allbritton. Och man måste ju inte åka till en krigszon, resten av världen finns också!
/Gunilla
Staffan: Jan, jag har landat i Pakistan. Jag tittar till höger, ingen där. Jag tittar till vänster, ingen där. Inte en enda ung svensk kollega. Vad är det frågan om?
Jag: Tja, Staffan, jag vet inte. Den yngre generation har väl kanske slutligen hunnit ikapp och förbi dig. De har väl sprungit vidare. Skit i det. Gå ut nu och skriv om den lilla blomman bredvid stridsvagnanra, som man brukar säga.
Staffan: Jan, jag hör vad du säger, men jag förstår inte. Jag är på den största storyn sedan andra världskriget. Om de är journalister och inte är här – vart fan har de sprungit då? På krogen för att skriva om sig själva? Du hör av mig i morgon från Kabul. Ajöken.
Det är faktiskt lite konstigt om unga reportrar idag inte sticker iväg när de kan, även om jag kan se många faktorer som bidrar till att det är så. Tyvärr hade nog Jan Helin fel om han trodde att några svenska reportrar hade sprungit förbi Heimerson.
Men Heimerson vet ju så väl själv (eller har kanske fattat sedan ovanstående utspelade sig, det var ju trots allt åtta år sedan) att redaktionerna idag i stor utsträckning föredrar att – och delvis kan – bevaka världen från Stockholm. Som jag citerade Dick Erixon i detta inlägg häromåret:
Heimerson har sedan 1969 bevakat uppemot 25 krig och han funderar på hur i hel-te Aftonbladet lät honom åka ut i världen och rapportera från krig som ingen brydde sig om. I dag finns ingen utrikesbevakning alls. Och när något händer, som Libanonkriget förra sommaren mellan Hizbollah och Israel, blir det "slaskrapportering". Man fokuserar på svenskar som klagar över dåliga färjeförbindelser.Det finns en reporter som blivit känd i amerikanska frilanskretsar för att han stack till Irak för att rapportera, helt och hållet finansierat av hans nätläsare: Chris Allbritton.
Och under senaste Irakkriget åkte SVT och TV4 hem.
I dag är utrikesbevakningen totalt nedrustad i svenska medier.
"Världen är på väg att bli en vit fläck på svenskarnas karta", säger Heimerson.
Han stack när han hade samlat in 10 000 dollar som grundplåt, oklart för mig vad han drog in se'n. Att resa i och rapportera från krigszoner kostar massor: försäkringar, taxiresor, fixers, dator, satellittelefon, ockerpriser på hotell, mutor etc etc etc...
Jag träffade honom i New York en kort tid dessförinnan. Då var han en frustrerad frilansjournalist som hankade sig fram på olika påhugg och skrev för olika tekniktidningar (och hjälpte mig med min dator); kort tid därefter var han på plats i Mellanöstern och uppfyllde alla krigskorrespondentmyter man kan tänka sig. Han skrev förstås inte bara i sin blogg utan sålde artiklar till diverse tidningar när han kunde. Senare blev han stringer för Time i Beirut.
Jag har tyvärr inte följt Allbrittons skriverier så mycket. Men jag tänker på honom varje gång jag ser att Heimerson talat om att svenska frilansjournalister brukar sticka ut i världen. Kanske kan Allbrittons exempel inspirera en och annan? Här är hans gamla, mest kända blogg: Back in Iraq, och här presenterar han sig i den han sedan i juni driver från Pakistan: Insurgency Watch.
Tja, där finns det ju goda möjligheter till svenskvinklade stories just nu... Och min kollega Jesper Huor har öppnat en egen redaktion inte i Pakistan men väl i Afghanistan: Down and Out in Kabul. Coolt varumärkesnamn.
Allt detta påminner mig om att jag glömt svara på ett Facebook-meddelande jag fick i våras från Johanna Petersson på Sydöstra, apropå det jag skrev då om "Många korrar utan snorrar". Jag ska tipsa Johanna om Chris Allbritton. Och man måste ju inte åka till en krigszon, resten av världen finns också!
/Gunilla
13 September 2009
Besök i Brooklyn
NEW YORK "Brooklyn, är det en svart stadsdel, eller..?" frågade mig en gång en väninna – som hade varit i New York massvis av gånger, men förstås nästan uteslutande på Manhattan.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara utan blev mest full i skratt. Brooklyn är ju massvis av stadsdelar, det bor två miljoner människor där och är rentav svårare att generalisera än Manhattan.
Martin Gelin brukar få liknande frågor, och besvarar dem i denna fina och konsumentupplysande SvD-guide till några av Brooklyns bästa områden.
/Gunilla
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara utan blev mest full i skratt. Brooklyn är ju massvis av stadsdelar, det bor två miljoner människor där och är rentav svårare att generalisera än Manhattan.
Martin Gelin brukar få liknande frågor, och besvarar dem i denna fina och konsumentupplysande SvD-guide till några av Brooklyns bästa områden.
/Gunilla
Man tager vad man haver...
NEW YORK ...i det här fallet en påse tranbär, som legat i frysen i evigheter. Antagligen köpte jag den till någon Thanksgiving-helg, oklart varför.
Jag kände för att baka en sockerkaka idag, men hade inget av mina "vanliga" sockerkakeingredienser, varken äpplen eller kardemumma. Tranbär borde funka bra med sin syrlighet mot allt socker, tänkte jag. Det blev i alla fall ganska vackert!
Uppdatering: Hehe, det blev faktiskt jättegott, i all sin enkelhet – och jag får ju som tur är äta upp allt själv! Tacksägelse-kaka, eller vad jag ska kalla den. I övrigt använde jag Anna Bergenströms standardrecept på sockerkaka.
/Gunilla
12 September 2009
Släktspaning pågår, på nätet
NEW YORK I min släkt är det mest jag som håller koll på vilka som är kusinbarn, sysslingar och pysslingar med varandra, i alla fall i de yngre generationerna...
För några år sedan gjorde jag ett släktträd över min pappas släkt, med namn, årtal, pilar och grejer – och idag råkade den filen öppna sig av sig själv på något märkligt vis, så jag passade på att uppdatera den information jag har.
Dock i ett vanligt ordbehandlingsdokument – Apple Works – så arbetet gick inte helt optimalt, och det är förmodligen bara jag som begriper hur man ska klura ut vem som är syssling med vem och så vidare. Varje gång jag lägger till någon nyfödd bebis blir det problem med pilar och spalter.
"Hm, kanske finns det något fiffigt diagram för så'nt här på nätet", tänkte jag – och upptäckte en ny värld som jag inte förstår hur jag hade kunnat missa.
Jag visste förstås att intresset för släktforskning exploderat, tack vare Internet och diverse TV-program, men att så många sociala medie-applikationer hade dykt upp hade jag ingen aning om...och jag förstår inte hur det kunnat undgå mig.
Nu har jag snabbt kollat in det enorma men blott engelskspråkiga Geni (Wikipedia; läs om det på svenska här), mormonernas Ancestry (på vars server i Utah jag inte är helt säker på att jag vill hamna; det var väldigt utförliga användarvillkor som skulle godkännas...) och israeliska MyHeritage som nyligen köpt upp svenska, Londonbaserade Kindo.
Geni är snyggt, men det är inte kul att behöva kalla både morfar och farfar för grand-father eller att överhuvudtaget skriva in sådant här på annat språk än svenska – så MyHeritage får det bli. På prov.
/Gunilla
För några år sedan gjorde jag ett släktträd över min pappas släkt, med namn, årtal, pilar och grejer – och idag råkade den filen öppna sig av sig själv på något märkligt vis, så jag passade på att uppdatera den information jag har.
Dock i ett vanligt ordbehandlingsdokument – Apple Works – så arbetet gick inte helt optimalt, och det är förmodligen bara jag som begriper hur man ska klura ut vem som är syssling med vem och så vidare. Varje gång jag lägger till någon nyfödd bebis blir det problem med pilar och spalter.
"Hm, kanske finns det något fiffigt diagram för så'nt här på nätet", tänkte jag – och upptäckte en ny värld som jag inte förstår hur jag hade kunnat missa.
Jag visste förstås att intresset för släktforskning exploderat, tack vare Internet och diverse TV-program, men att så många sociala medie-applikationer hade dykt upp hade jag ingen aning om...och jag förstår inte hur det kunnat undgå mig.
Nu har jag snabbt kollat in det enorma men blott engelskspråkiga Geni (Wikipedia; läs om det på svenska här), mormonernas Ancestry (på vars server i Utah jag inte är helt säker på att jag vill hamna; det var väldigt utförliga användarvillkor som skulle godkännas...) och israeliska MyHeritage som nyligen köpt upp svenska, Londonbaserade Kindo.
Geni är snyggt, men det är inte kul att behöva kalla både morfar och farfar för grand-father eller att överhuvudtaget skriva in sådant här på annat språk än svenska – så MyHeritage får det bli. På prov.
/Gunilla
Sven Nyström avslöjar sig själv i P1
NEW YORK Missa inte Mediernas inslag (från 24.00) om Kalla faktas avslöjanden om hur CIA förde bort två terrormisstänkta egyptier från Sverige!
Det innehåller en hel del skön reporterromantik som lämpar sig väl för radio. Lyssna bara på förtjusningen i rösten när Fredrik Laurin berättar om hur amerikanska Luftfartsverket skickade avgörande information till dem, om när en snubbe från Säpo ringde honom, och när "Sven Nyström" ringde CIA:s amerikanska samarbetspartner.
Fast reportrarnas arbete innehöll framför allt oanade mängder slit och motgångar, det har de vittnat om många gånger – inte minst i en legendarisk presentation på Gräv'05 i Helsingborg.
Något som slagit mig när jag följt reportrarnas – Bergman, Dyfvermark och Laurin – arbete är att de alltid tett sig som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. En fin kontrast till den gamla schismen mellan Guillou och Bratt. Men ett scoop av samma dignitet.
/Gunilla
Det innehåller en hel del skön reporterromantik som lämpar sig väl för radio. Lyssna bara på förtjusningen i rösten när Fredrik Laurin berättar om hur amerikanska Luftfartsverket skickade avgörande information till dem, om när en snubbe från Säpo ringde honom, och när "Sven Nyström" ringde CIA:s amerikanska samarbetspartner.
Fast reportrarnas arbete innehöll framför allt oanade mängder slit och motgångar, det har de vittnat om många gånger – inte minst i en legendarisk presentation på Gräv'05 i Helsingborg.
Något som slagit mig när jag följt reportrarnas – Bergman, Dyfvermark och Laurin – arbete är att de alltid tett sig som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. En fin kontrast till den gamla schismen mellan Guillou och Bratt. Men ett scoop av samma dignitet.
/Gunilla
Mug shot i New Mexico
NEW YORK Jag har inte bara skrivit om mikrolån på sistone, utan även om Bill Gates. Och då upptäckte jag att även han varit i klammeri med trafikpolisen ... i New Mexico 1977.
(Det finns förstås inget mug shot på mig. Det hela hade inte precis den digniteten. Det är därför det är absurt att bötesskulden eskalerat till $1 643. Den summan skulle ju räcka till fyra Anna Odell-böter, eller till att finansiera två Gloria i Peru-företag.)
Detta företag sålde tidigare t-tröjor med Gates-bilden.
/Gunilla
11 September 2009
Kivalån till Gloria i Peru
NEW YORK Idag har jag för första gången lånat ut pengar genom mikrokreditorganisationen Kiva i San Francisco, närmare bestämt 25 dollar till en 38-årig kvinna vid namn Gloria som bygger upp en liten affärsverksamhet i Urubamba i Perus inland (se kartan nedan).
Jag har känt till Kiva i flera år – sedan 2005, tror jag (innan det startades, för jag träffade en av de inblandade i New York) men först nu lyckats sälja in en text om det.
Och så tyckte jag att det var på tiden att jag själv testade hur det är att vara riskkapitalist i det lilla! Faktum är att jag mer eller mindre tömde mitt bankkonto för Glorias skull, och då är det häftigt att tänka på hur långt pengarna förhoppningsvis räcker för henne. 850 dollar har hon bett att få låna; i skrivande stund har 275 kommit in men det är 19 dagar kvar.
Jag har lagt upp en "Gunillas Kiva"-karta i Google Maps för att så småningom förhoppningsvis kunna lägga upp Kiva-entreprenörer jag lånar ut pengar till i fler länder.
Och en vacker dag tänker jag förstås göra som Nicholas Kristof och söka upp personerna på plats.
/Gunilla
Greetings from Colusa County (with love)
NEW YORK Denna vecka har varit full av käftsmällar av olika slag, ska inom kort skriva mer om vad som håller på att hända här i Harlem och som kommer att påverka min tillvaro här i grunden. Tema: NIMBY. Fast det var ändå väntat.
Fredagskvällen inledes med ett oväntat – och synnerligen obehagligt – samtal från G C Services, en indrivningsfirma. Den vill genast ha inte mindre än 1 364 dollar i böter från panka mig (som redan är skyldig halva den summan bara för min sjukförsäkringsräkning, som redan förfallit – varför det är en smula läskigt att vandra omkring på gatorna just nu).
Varför böter? Long story, men om någon minns så stoppades jag av California Highway Patrol när jag reste runt på vischan i norra Kalifornien i november, vilket jag aldrig hann berätta så utförligt om – men nämnde i slutet av denna bloggpost.
Tydligen skulle jag ha infunnit mig i Colusa County Superior Court i februari, men tyvärr var det aldrig någon som nämnde det för mig. Och så poppar de upp med ett hyfsat rejält indrivningskrav i september!
Nå, om jag ska försöka se denna blixt från en klar himmel positivt så är det .... intressant med dessa små inblickar i amerikanskt rättsväsende.*)
Känns dock inte helt OK att en sådan här indrivningsprocess endast sköts per telefon, och med så gott som noll varsel. (Jag förhandlade mig till att få ringa tillbaka på måndag, vilket var så långt som de kunde sträcka sig, istället för att omedelbart lägga upp en betalningsplan.)
Gudarna ska veta att jag behöver de där pengarna själv, men det går ju heller inte att neka till att den luspanka delstaten Kalifornien behöver dem ännu bättre!
/Gunilla
P S Här kan ni se vilken förtappad brottsling jag är...klicka på bilden så får ni se mitt kaliforniska kriminalregister.
När jag får tid ska jag skriva om vad som hände! Men det började med att jag helt enkelt var lite sen med att slå på helljuset när det började skymma. Och jag fattade inte att det var mig polisen försökte få att stanna, så jag körde bara på.
Detta är alltså vad som kan ske om man nöjer sig med att köra runt med ett svenskt körkort, så jag vill verkligen råda er alla att skaffa ett internationellt körkort.
*) Så'nt man får lära sig...
California Courts are under no obligation to send bail notices; however, our court does mail a courtesy notice to the address written on the citation. The notice indicates the bail amount, with or without proof of corrections if applicable.
(– – –)If you fail to submit all required monies and documents to the court by your appearance or any continuance date you may have been granted by the court clerk or Judge, your case will be considered ‘FTA’ with an additional $400 added to your original bail. Once your case goes to ‘FTA’ and you still have not taken care of your case it will be turned over to GC Services for collections with an additional $300 civil assessment fee added to your bail.
Hade ingen aning om det, men nu har jag lärt mig att FTA betyder failure to appear...
10 September 2009
Nyhet: Usama Kassir överklagar New York-domen
NEW YORK I maj var jag med om något spännande och framför allt intressant, nämligen ren nyhetsbevakning från en rättssal, vilket jag faktiskt aldrig tidigare hade sysslat med (om man bortser från en absurd övningsuppgift på JMK, en nyhetstext som i mitt fall kom att handla om någon ungdomsbrottsling som dömdes till dagsböter av Södra Roslags tingsrätt).
Det handlade om terroraktiviteter planerade av svensklibanesen Usama Kassir. Jag bloggade om det här: My Day in Court, och här kan ni se en av texterna som blev resultatet. Läs även Daniel Allings rapport för Ekot.
Det spännande var förstås att vara med om en amerikansk domstolsprocess på riktigt – med juryförfarande, advokater som håller genomarbetade anföranden och ropar "Objection!" om vartannat, domare med långa kåpor, stjärnbanér och träpaneler. Visst, som på TV..!
Samtidigt som det handlade om allvarliga händelser och komplicerade juridiska frågor, där den amerikanska juryn fann skuld där den svenske åklagaren inte ens funnit grund för åtal. Läs Magnus Ranstorps kommentar här, där det också spekuleras i ett rejält långt straff, möjligen livstid.
I nästa vecka kommer nästa skede i denna process. Den 15 september ska domaren John Keenan offentliggöra vilken påföljd det blir. Så då blir det en ny intressant tripp downtown till domstolsbyggnaden.
Jag talade häromdagen med en av Kassirs två försvarsadvokater, Mark DeMarco, och kan redan nu avslöja att de kommer att överklaga det hela (vilket de kan göra inom tio dagar efter det att straffet förkunnats).
"Vi kommer att överklaga, så snart domen är klar. Vi har gett Usama Kassir rådet att överklaga, och det är också hans önskan," sade DeMarco till mig i tisdags. (I maj ville de inte säga hur de skulle göra, men nu berättade han att de redan då var säkra på att de skulle överklaga.)
Däremot ville DeMarco inte kommentera vilka utsikter han trodde att en överklagan har. Nå, fortsättning följer väl i nästa vecka – jag har tänkt läsa själva åtalet tills dess.
/Gunilla Kinn
Det handlade om terroraktiviteter planerade av svensklibanesen Usama Kassir. Jag bloggade om det här: My Day in Court, och här kan ni se en av texterna som blev resultatet. Läs även Daniel Allings rapport för Ekot.
Det spännande var förstås att vara med om en amerikansk domstolsprocess på riktigt – med juryförfarande, advokater som håller genomarbetade anföranden och ropar "Objection!" om vartannat, domare med långa kåpor, stjärnbanér och träpaneler. Visst, som på TV..!
Samtidigt som det handlade om allvarliga händelser och komplicerade juridiska frågor, där den amerikanska juryn fann skuld där den svenske åklagaren inte ens funnit grund för åtal. Läs Magnus Ranstorps kommentar här, där det också spekuleras i ett rejält långt straff, möjligen livstid.
I nästa vecka kommer nästa skede i denna process. Den 15 september ska domaren John Keenan offentliggöra vilken påföljd det blir. Så då blir det en ny intressant tripp downtown till domstolsbyggnaden.
Jag talade häromdagen med en av Kassirs två försvarsadvokater, Mark DeMarco, och kan redan nu avslöja att de kommer att överklaga det hela (vilket de kan göra inom tio dagar efter det att straffet förkunnats).
"Vi kommer att överklaga, så snart domen är klar. Vi har gett Usama Kassir rådet att överklaga, och det är också hans önskan," sade DeMarco till mig i tisdags. (I maj ville de inte säga hur de skulle göra, men nu berättade han att de redan då var säkra på att de skulle överklaga.)
Däremot ville DeMarco inte kommentera vilka utsikter han trodde att en överklagan har. Nå, fortsättning följer väl i nästa vecka – jag har tänkt läsa själva åtalet tills dess.
/Gunilla Kinn
09 September 2009
Inkomstdistribution
NEW YORK Tänk på detta (jag har dock inte själv räknat på om det stämmer):
Noteras kan ju att åtminstone två av de sju, Bill Gates och Warren Buffett, jobbar på saken.
Uppdatering: Missa inte T:s kommentar!
/Gunilla
The world's seven richest men could wipe out global poverty. Their combined wealth is more than enough to provide the basic needs of the poorest quarter of the world's people.
Noteras kan ju att åtminstone två av de sju, Bill Gates och Warren Buffett, jobbar på saken.
Uppdatering: Missa inte T:s kommentar!
/Gunilla
07 September 2009
Från Kinnekulle till Nebraska
NEW YORK En läsarfråga, från detta inlägg:
Tyskar är förlåtna om de säger "Kinn" (=haka) med hårt uttal. Amerikanarna är förlåtna, för de har verkligen fullt sjå med underliga efternamn från hela världen att hålla reda på här. Och italienarna är förlåtna, de med – för det ser konstigt ut med ett ord som alls börjar på k- i italienskan, och de har inte samma uttal utan där skulle "Cin" få ett t-förslag.
Men vad gäller svenskarna kan jag inte begripa det. (Möjligen blir folk förvirrade över att vissa som heter till exempel Kristina kallar sig "Kinna" med hårt uttal?)
Namnet följer nämligen vanliga, svenska uttalsregler. K framför i, e, y, ä, ö, ni vet... Mjuka vokaler!
Uttalas alltså som början på Kinnekulle, [orten] Kinna, Kinnevik, kines, kista... Fortsätt med kedja, kyrka, kättare och körsbär så hajar ni.
När jag var sju år hade jag problem med tje- och sje-ljuden och fick gå till talpedagogen i min skola. Då kunde vi alltid ha mitt namn som exempel, så blev det rätt till sist! (Ni anar inte vilka ramsor jag fick traggla – definitivt "Sju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai", och jag fick lägga ändlösa memoryspel med bilder föreställandes såväl sjuksköterskor som kineser.)
Här i USA har jag för övrigt ett helt annat problem med mitt namn. Att namnet börjar med K- och inte med Sh-, som många tror när de ska skriva ner det, är jag van att förklara – och ibland får vi ta uttalet flera gånger, om de är måna om att få till det rätt.
Men jag har upptäckt att många sedan skriver Kimm. Och ibland blir det även Gumilla. Möjligen har jag ett talfel vad gäller m och n, eller så är telefonlinjerna dåliga. Eller så tänker de på det spanska efternamnet Gumilla. Kimm verkar det också finnas många av. Och stavningen måste bli korrekt, exempelvis om de ska skicka mig något elektroniskt.
Så nu försöker jag att alltid bokstavera på ett av mig hemmagjort bokstaveringssystem: Georgia – Utah – Nebraska – Iowa – Louisiana – Louisiana – Alabama; Kansas – Iowa – Nebraska – Nebraska, med extra betoning på alla Nebraska. (Har tyvärr bara varit i två av dessa delstater, gissa vilka.)
Skönt att mitt namn är rätt kort. På svenska brukar det räcka med att jag säger "Kinn som i Kinnevik".
/Gunilla
Jo, det är absolut fler än du som inte blivit kloka på det – massvis av såväl svenskar som amerikaner och människor av andra nationaliteter är totalförvirrade, och det blir fel ofta.
Gunilla!
Jo, de flesta läsarna av din blogg har nog förstått vad du heter. Men däremot kanske det finns fler än jag som ännu inte blivit riktigt klok på hur efternamnet ska uttalas... :-)
Medborgare X
Tyskar är förlåtna om de säger "Kinn" (=haka) med hårt uttal. Amerikanarna är förlåtna, för de har verkligen fullt sjå med underliga efternamn från hela världen att hålla reda på här. Och italienarna är förlåtna, de med – för det ser konstigt ut med ett ord som alls börjar på k- i italienskan, och de har inte samma uttal utan där skulle "Cin" få ett t-förslag.
Men vad gäller svenskarna kan jag inte begripa det. (Möjligen blir folk förvirrade över att vissa som heter till exempel Kristina kallar sig "Kinna" med hårt uttal?)
Namnet följer nämligen vanliga, svenska uttalsregler. K framför i, e, y, ä, ö, ni vet... Mjuka vokaler!
Uttalas alltså som början på Kinnekulle, [orten] Kinna, Kinnevik, kines, kista... Fortsätt med kedja, kyrka, kättare och körsbär så hajar ni.
När jag var sju år hade jag problem med tje- och sje-ljuden och fick gå till talpedagogen i min skola. Då kunde vi alltid ha mitt namn som exempel, så blev det rätt till sist! (Ni anar inte vilka ramsor jag fick traggla – definitivt "Sju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai", och jag fick lägga ändlösa memoryspel med bilder föreställandes såväl sjuksköterskor som kineser.)
Här i USA har jag för övrigt ett helt annat problem med mitt namn. Att namnet börjar med K- och inte med Sh-, som många tror när de ska skriva ner det, är jag van att förklara – och ibland får vi ta uttalet flera gånger, om de är måna om att få till det rätt.
Men jag har upptäckt att många sedan skriver Kimm. Och ibland blir det även Gumilla. Möjligen har jag ett talfel vad gäller m och n, eller så är telefonlinjerna dåliga. Eller så tänker de på det spanska efternamnet Gumilla. Kimm verkar det också finnas många av. Och stavningen måste bli korrekt, exempelvis om de ska skicka mig något elektroniskt.
Så nu försöker jag att alltid bokstavera på ett av mig hemmagjort bokstaveringssystem: Georgia – Utah – Nebraska – Iowa – Louisiana – Louisiana – Alabama; Kansas – Iowa – Nebraska – Nebraska, med extra betoning på alla Nebraska. (Har tyvärr bara varit i två av dessa delstater, gissa vilka.)
Skönt att mitt namn är rätt kort. På svenska brukar det räcka med att jag säger "Kinn som i Kinnevik".
/Gunilla
Frilansgriseri
"Rätt vad det är får man en bult i pannan och slängs i kokande vatten, och då undrar man vart alla år tog vägen!"Läs vem det är som har en så klarsynt livssyn... Via: Vassa Eggen
/Gunilla
Type casting pågår
NEW YORK Den som känner sig träffad av någon av följande beskrivningar kan söka jobb i två aktuella filminspelningar i New York!
Ett krav, troligen även för statistrollerna, är dock att man är med i skådespelarfacken SAG eller Aftra. Men det är roligt att fundera över vad supermodellerna, den brittiske barberaren och fängelsekunderna har med Wall Street att göra, hehe. (Via Finansbloggen.)
Uppdatering: Det verkar faktiskt inte helt omöjligt att bli medlem i SAG, även som statist – fast ganska dyrt... Det gäller bara att få en statistroll med replik! Vilket jag faktiskt hade i Varuhuset en gång.
/Gunilla
Wall Street IILäs mer hos castingfirman! Jag tänkte genast att jag skulle kunna söka som "internationell typ", möjligen "konstnärlig typ" eller varför inte "corporate executive type" – och jag har gedigen erfarenhet som statist i ett flertal svenska film- och TV-produktioner.
• manliga fängelsevakter, alla etniciteter, 22–50 år
• manliga intagna, alla etniciteter, 18–65
• verkliga Wall Street-mäklare, kvinnor och män, alla etniciteter, 22–50
• tidningskioskförsäljare, manlig, ostindisk, 22–65
• laboratorietekniker, kvinnor och män, alla etniciteter, 25–65
• kvinnliga supermodeller, alla etniciteter, 18–25 som är 175 cm eller längre
• svart basketspelare, manlig, 18–30
• kinesiska investerare, kvinnor och män, alla etniciteter, 25–65
• kafévärd, kvinnor/män, asiatisk, 25–55
• brittisk barberare, manlig, alla etniciteter, 25–65
• regeringstjänstemän, företagsledartyper; kvinnor och män, alla etniciteter, 25–75
• konstnärliga typer, kvinnor och män, alla etniciteter, 18–55
• kvinnlig filmstjärna, alla etniciteter, 25–45
• advokater, kvinnor och män, alla etniciteter, 30–75
• dublett till skådespelaren Michael Douglass, längd 178 cm
• dublett till skådespelaren Shia LaBeouf, längd 175 cm
Sex and the City II
• modeller
• kändistyper
• societetspersoner
• klubbesökare
• bögar och lesbiska
• internationella typer (Mellanöstern, arabiska, asiatiska, europeiska, brittiska)
• professionella fotbollsspelare
Ett krav, troligen även för statistrollerna, är dock att man är med i skådespelarfacken SAG eller Aftra. Men det är roligt att fundera över vad supermodellerna, den brittiske barberaren och fängelsekunderna har med Wall Street att göra, hehe. (Via Finansbloggen.)
Uppdatering: Det verkar faktiskt inte helt omöjligt att bli medlem i SAG, även som statist – fast ganska dyrt... Det gäller bara att få en statistroll med replik! Vilket jag faktiskt hade i Varuhuset en gång.
/Gunilla
Bloggen: nu med efternamn överallt
NEW YORK Den här bloggens syfte har hela tiden varit främst att kommunicera med vänner och bekanta. Eller var åtminstone det från början, för fyra och ett halvt år och tusentals inlägg sedan.
Tanken var att kanske ha en parallell blogg med en mer offentlig persona – men det är inte så lätt att hålla liv i dubbelbloggande (och kanske borde det isåfall ske på engelska respektive svenska). Jag står förstås för det jag skriver, men jag ville helt enkelt ha möjligheten att i all enkelhet kommentera på andra bloggar som "Gunilla" (tidigare "Gunilla K"), utan att nödvändigt gödsla med min byline precis överallt.
Jag har naivt tänkt att den som för något särskilt sammanhang utanför bloggvärlden behöver ta reda på mitt efternamn mycket enkelt kan göra det på massor av olika vis, och det finns knappast en enda regelbunden läsare av denna blogg som inte begripit vad jag heter.
Men eftersom det i mitt tycke ser helt oseriöst ut när somliga *riktiga medier* och *riktiga journalister*, som Jan Guillou skulle uttrycka det, bara citerar mig som "Gunilla", i en debatt-kontext – där läsarna förstås inte har en aning om vem jag är, och tydligen även i tryck i papperstidningen! – så har jag nu lagt till även mitt stiliga efternamn på flera ställen i bloggen.
Förhoppningsvis bidrar det till en mindre slapp, mindre intimiserande och mer tydlig citatteknik i boulevardpressen... ;-)
Vore jag digital debattredaktör på Sveriges största dagstidning skulle jag förstås definitivt figurera med både för- och efternamn i alla offentliga sammanhang..! Men "Anna" vill väl bli kompis med läsarna.
Kanske förverkligar jag en vacker dag den ursprungliga ambitionen – att ha en "offentlig blogg", med debattinlägg och tyckanden, och en mer privat.
Det är sannerligen inte alltid så kul att lösryckta idéer jag slängt ur mig här i all hast plockas upp på andra ställen, där jag kanske hellre hade velat bidra med någon mer genomtänkt och genomarbetad formulering – men jag inser att det är något man får leva med.
Då också med mitt efternamn, numera, vilket möjligen kan bidra till att jag kläcker ur mig färre förhastade tankar, vilket nog bara är bra.
Uppdatering (med anledning av Leroys fråga i kommentarfältet): Jag har ännu inte hittat det färska exemplet på hur jag blev citerad med enbart "Gunilla", men det handlade om Namibia och kanske letar jag fram det – såg det på Aftonbladets hemsida häromdagen.
Fast det finns ett annat och kanske bättre exempel från i vintras. Här kan ni läsa hur jag dels blev refererad som blott "Gunilla", dels blev helt felaktigt refererad av "dem i media", d v s av Aftonbladets googlare/knuffare: http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/02/jag-ar-felrefererad-i-aftonbladet.html
/Gunilla Kinn
P S (lite senare) Leroy, jag hittar ingen länk. Tror inte det ligger kvar på nätet. Men det jag syftar på var att jag nämndes med enbart förnamn, ej bloggnamn, i den lilla ruta på sajten som idag ser ut så här:
Och i debattredaktörens blogg skriver hon ju att det de citerar hamnat i papperstidningen också. De brukar väl aldrig citera folk med enbart förnamn där – annat än barn, möjligen. Fast kanske stod bloggens namn där... Det kan jag ju inte säga något om.
Det är förstås inte så konstigt att bloggens titel används, när någon länkat hit, även om jag själv tänkt på det mer som en förklaring av vad jag bloggar om/hur/genren, än liksom ett namn på/varumärke för hela klabbet. Varumärket är ju jag...
Så i förebyggande syfte och för att vara tydlig anger jag alltså mitt efternamn oftare i fortsättningen.
Tanken var att kanske ha en parallell blogg med en mer offentlig persona – men det är inte så lätt att hålla liv i dubbelbloggande (och kanske borde det isåfall ske på engelska respektive svenska). Jag står förstås för det jag skriver, men jag ville helt enkelt ha möjligheten att i all enkelhet kommentera på andra bloggar som "Gunilla" (tidigare "Gunilla K"), utan att nödvändigt gödsla med min byline precis överallt.
Jag har naivt tänkt att den som för något särskilt sammanhang utanför bloggvärlden behöver ta reda på mitt efternamn mycket enkelt kan göra det på massor av olika vis, och det finns knappast en enda regelbunden läsare av denna blogg som inte begripit vad jag heter.
Men eftersom det i mitt tycke ser helt oseriöst ut när somliga *riktiga medier* och *riktiga journalister*, som Jan Guillou skulle uttrycka det, bara citerar mig som "Gunilla", i en debatt-kontext – där läsarna förstås inte har en aning om vem jag är, och tydligen även i tryck i papperstidningen! – så har jag nu lagt till även mitt stiliga efternamn på flera ställen i bloggen.
Förhoppningsvis bidrar det till en mindre slapp, mindre intimiserande och mer tydlig citatteknik i boulevardpressen... ;-)
Vore jag digital debattredaktör på Sveriges största dagstidning skulle jag förstås definitivt figurera med både för- och efternamn i alla offentliga sammanhang..! Men "Anna" vill väl bli kompis med läsarna.
Kanske förverkligar jag en vacker dag den ursprungliga ambitionen – att ha en "offentlig blogg", med debattinlägg och tyckanden, och en mer privat.
Det är sannerligen inte alltid så kul att lösryckta idéer jag slängt ur mig här i all hast plockas upp på andra ställen, där jag kanske hellre hade velat bidra med någon mer genomtänkt och genomarbetad formulering – men jag inser att det är något man får leva med.
Då också med mitt efternamn, numera, vilket möjligen kan bidra till att jag kläcker ur mig färre förhastade tankar, vilket nog bara är bra.
Uppdatering (med anledning av Leroys fråga i kommentarfältet): Jag har ännu inte hittat det färska exemplet på hur jag blev citerad med enbart "Gunilla", men det handlade om Namibia och kanske letar jag fram det – såg det på Aftonbladets hemsida häromdagen.
Fast det finns ett annat och kanske bättre exempel från i vintras. Här kan ni läsa hur jag dels blev refererad som blott "Gunilla", dels blev helt felaktigt refererad av "dem i media", d v s av Aftonbladets googlare/knuffare: http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/02/jag-ar-felrefererad-i-aftonbladet.html
/Gunilla Kinn
P S (lite senare) Leroy, jag hittar ingen länk. Tror inte det ligger kvar på nätet. Men det jag syftar på var att jag nämndes med enbart förnamn, ej bloggnamn, i den lilla ruta på sajten som idag ser ut så här:
Och i debattredaktörens blogg skriver hon ju att det de citerar hamnat i papperstidningen också. De brukar väl aldrig citera folk med enbart förnamn där – annat än barn, möjligen. Fast kanske stod bloggens namn där... Det kan jag ju inte säga något om.
Det är förstås inte så konstigt att bloggens titel används, när någon länkat hit, även om jag själv tänkt på det mer som en förklaring av vad jag bloggar om/hur/genren, än liksom ett namn på/varumärke för hela klabbet. Varumärket är ju jag...
Så i förebyggande syfte och för att vara tydlig anger jag alltså mitt efternamn oftare i fortsättningen.
Subscribe to:
Posts (Atom)