Sebeliusspekulationer på USA-bloggar

SUNDBYBERG Jag läser förstås amerikanska valartiklar och dito bloggar som en tok den svenska högsommaren till trots. Bland mycket annat intressant noterar jag att Kansas-guvernören Kathleen Sebelius nämns av alltfler initierade bedömare som potentiell vicepresident-kandidat för Obama – läs när jag tippade på henne för ett tag sedan här.

Statistik-experten Nate/Poblano med bloggen 538 hittade till exempel häromdagen på en egen modell, där han viktar diverse guvernörer och senatorer och deras popularitet i hemstaten med respektive partis väljarvikt där. Då kommer han fram till listor med Sebelius i toppen för demokraterna/Obama och Alaska-guvernören Sarah Palin för republikanerna/McCain (se även här, och notera att kommentarerna överlag är positiva och ofta rentav entusiastiska för Sebelius).

Hm, det där med guvernörerna Sebelius + Palin som VP-kandidat låter ju bekant (fast Palins stjärna dalar, och Sebelius är förstås ett otroligt mycket mer sannolikt val – Palin som VP är trots allt mest en mediedröm, hon får stå på tillväxt). Fler argument för Sebelius här och här.

Ska bli intressant att se om någon av kandidaterna är smarta nog att presentera sin VP-kandidat innan OS-cirkusen drar igång i medierna (även om jag inte riktigt tror på argumentet att de amerikanska mediekonsumenterna inte kan smälta både OS och en sådan nyhet samtidigt). Här argumenteras det för varför John McCain borde utse Mitt Romney nu, genast.

/Gunilla

Kvällens kontor: i trädgården

SUNDBYBERG Som frilansskribent saknar man ofta arbetskolleger. Men idag har jag en bedårande femåring och en lika bedårande treåring som bordskamrater. De ritar katter och övar på siffror och bokstäver; jag plöjer texter (mest på nätet) om John McCain och Barack Obama.

/Gunilla

P S Vi är alltså tillbaka från Tallinn-resan. Har fortfarande lite mailskickningsproblem och bedriver en nomadiserande tillvaro ännu ett bra tag.

Ombord på Tallinks M/S Victoria

M/S VICTORIA Samma plats, bilden tagen med Photo Booth (datorns fotoprogram) från två motsatta håll. Så stor roll spelar ljuset!
Efter Skaraborgsresan, en intensiv dag skärgårdssommar på Nämdö och en massa lekande med mina tre rara men synnerligen livliga syskonbarn sitter jag med min dator på en någorlunda lugn plats på Tallinnfärjan, med ett kvällsol-belyst Ljusterö på styrbord. Men lugnet är alldeles strax slut, för nu är det dags för båtbuffé med hela familjen Kinn... Imorgon: Tallinnbesök (mitt andra, det första ägde rum 1999).

/Gunilla

Sista minuten till New York? 3–21/8 och 1–7/9

Min Harlem-lägenhet genomgick en viss uppgradering strax innan jag åkte hem till Stockholm, och inhyser numera bland annat en stilig soffa.

Lediga datum för uthyrning: 3–21 augusti samt första veckan i september. Hör av dig/er omgående om du/ni är intresserade av att hyra lägenheten för någon av dessa perioder eller delar därav! Läs mer här.

Min gata är förresten Storyn i Harlem just nu. Tyvärr hann New York Times före mig med den, men jag återkommer förhoppningsvis även i detta ärende... Läs mer om det här: A Notorious Harlem Shooting Gallery Goes Condo.

/Gunilla

Surströmming på Bossagårdens tun

KAVLÅS Fredagskvällen tillbringades i sällskap med Gyllene svinets kulturförening i Östra Gerum – det, ni!
Vi hade just en sådan sommarkvällsmåltid kring ett långbord i det fria, som jag saknat när jag suttit framför datorn i New York. Hinner inte blogga så mycket om detta, men hoppas återkomma i ämnet på temat "levande landsbygd när det är som bäst", eller nå't så'nt. (Stödord till minne för framtiden: Peters handelsbod och fantastiska inredning, Davids och Linas torprenovering, Jonas och Sannas fina gård, gröna vågen anno 2008, de tyska volontärerna, grisarna i växthuset och puben i svinstian, surströmmingsmiddag med gårdsodlade grönsaker, lammsalami och gitarrsånger.) Fullt möjligt att jag dyker upp där igen den 16 augusti.

Just det, vi paddlade kanot igår, på Tidan – i flera timmar! Gissa om jag har träningsvärk och rödbrända ben.

/Gunilla

Eh, kontraster i tillvaron

KAVLÅS/KUNGSLENA Här är det alltså så arketypiskt "svensk sommar"-svenskt att det faktiskt är löjligt – med falurött, rustikt inrett torp med utedass med kungen- och Silvia-porträtt, och bilutflykter bland bräkande får i ljusa ekhagar och ett böljande landskap med medeltida kyrkor att det nästan är löjligt. Gårdagens shoppingfynd var en näverkorg (för bröd, att användas i New York) och gårdagens gästgiverimiddag bestod av dovhjortkött, aborrfilé med sommargrönsaker och tjockpannkaka på råmjölk och med färska bär.

Jag har varit här i Kavlås några gånger förut, och det har alltid varit fantastiskt. Det märkliga är att min värd och jag rest och umgåtts även i: Stockholm, London, New York, Miami, Manilla och Tokyo också. Fast egentligen är det inte så konstigt utan sådant man kan göra.

/Gunilla

Under syrénbuskaget

KAVLÅS Ledsen för att det mest blir bildbloggande just nu. Skulle jag skriva skulle det bara bli nationalromantiska utläggningar om B:s fina torprenovering och om det fantastiskt, arketypiskt svenska kulturlandskapet här i krokarna: Skaraborgsbygden. En på riktigt levande landsbygd, åtminstone nu på sommaren (och baksidan av allt detta översvenska slipper jag se – men inspirerad av Susanne Björkmans dokumentär om raggarbråk i Skåne 1977 spanar jag på spår av svensk raggarkultur, åtminstone kring garagen här i krokarna). Eller odrägliga utläggningar om det märkliga i att ena dagen hänga i ett av New Yorks mer skruttiga, urbana landskap och den andra sitta vid brynet av en svensk tallskog. Eller om det fantastiska i att kunna vara uppkopplad medan man har fötterna nedstoppade i en mjuk gräsmatta full av morgondagg – men eftersom halva svenska folket numera tycks köra med mobilt bredband är väl just det inte särskilt märkvärdigt.

Just nu dricker jag i alla fall kaffe och äter småkakor som B serverat mig under ett syrenbuskage i trädgården – och lyssnar på Barack Obamas Berlin-tal (=jobb). Sedan blir det kanotpaddling!

/Gunilla

P S Har skrivit en del mail som jag inte kunnat skicka på grund av min värds serverinställningar. Går väl iväg om några dagar eller så...

Pimm's framför öppna spisen...

...samt olivbröd med Sivans Kinnekulle-ost efter en lång dag på just Kinnekulle, bland annat här och här! Mer om Pimm's här.

/Gunilla

På Stora Mo, Kavlås

KAVLÅS Nästa anhalt: Kinnekulle!

/Gunilla

Tillsvidare

SUNDBYBERG Det blev en smått hysterisk packningssession i New York, med vissa inslag av golvskurning och annat. Såklart glömde jag bort att packa ner min "svenska" datorkabel (och diverse andra saker i min Till Sverige-låda). Tills jag får fatt på en adapter eller en ny sladd så blir det sparsmakat bloggande - detta skrivet på min svägerskas PC.
De närmaste veckorna kommer jag att föra en nomadiserande tillvaro, fördelat mellan Stockholms förorter, Västergötland, Tallinn och Öland. Kan nås på det vanliga, svenska 0708-numret.

/Gunilla

Dagens kontor: Duvbo

SUNDBYBERG Jag och två spattiga vildbasar: Astrid (3) och Clara (5).

/Gunilla

Jag har i alla fall hunnit klippa håret

NEW YORK Puh, som sagt, men lite av den långa att göra-listan har i alla fall betats av. Som att jag hann klippa håret – första gången på nästan 1,5 år, tror jag... Det var rejält slitet, fruktansvärt långt och alldeles för varmt för detta klimat. Och min favoritfrisörska Marta som bara tar $25–30 för klippning + föning håller till i grannkvarteret. Ändå kom jag dit först idag!


Som synes är det fortfarande rätt långt, den konstiga posen var nödvändig för att få in allt i bilden. ;-) Fotvård tyvärr bara att glömma, får satsa på någon betydligt dyrare variant i Stockholm.

/Gunilla

Puh

NEW YORK Imorgon förmiddag ska jag göra allt som jag inte lyckats göra de senaste tre veckorna, plus lite till. Wish me luck, plus att tempereraturen sjunker några grader så att jag orkar ens försöka. Mest av allt hoppas jag att jag hinner klippa håret. Minst 15 centimeter borde bort. I bästa fall ringer Lufthansa och förklarar att planet är inställt.

/Gunilla

Susanne Björkman

NEW YORK

Marianne!
Den här flickan verkar begåvad och rejäl. Vill få en kontakt med dig för att leverera någon matnyttig Familjespegel-idé från Lund. Hennes röst verkar ganska bra. Kan Du ta dig an henne en smula? Det är inte osannolikt att Du skulle kunna ha nytta av henne i långa loppet. Hennes kombinationer är ju inte ointressanta. Framför allt: hon verkar saklig men mycket anspråkslös.
G O

Så skrev docent Gunnar Ollén 1971, alltså på den tiden radiocheferna var mer akademiker än journalister (möjligen skulle man även kunna tillägga: på den tiden det fanns mediekarriärister som var sakliga och anspråkslösa?), och såg därmed till att min idol Susanne Björkman hamnade vid Sveriges Radio. Hon berättar hela storyn kring anställningen här.

Som tur är kom Susanne Björkman att syssla med radiodokumentärer istället för nyhetsjournalistik. I sommar sänder Sveriges Radio flera av hennes produktioner. Lyssna på dem! Börja med porträttet av hennes 14-åriga namne Susanne, Du begriper ändå ingenting! 1976 och uppföljningen Ett riktigt hem 2005.

/Gunilla

21.34, Bryant Park

/Gunilla

New York är hett

NEW YORK Jag har inte fått mycket gjort de senaste veckorna, av allt jag hade tänkt. Först idag kom jag på att det inte bara beror på sommarlättja och undermålig arbetsmoral, utan på vädret. Min hjärna har helt enkelt smultit lite. Det enda jag orkar göra är att slött surfa runt på Internet och göra i ordning kylda drycker.

Det är faktiskt rätt varmt här nu, om inte så där vedervärdigt hett som i början av juni, men för varmt för att man (jag) ska orka göra något vettigt alls.

Men eftersom jag snart lämnar staden, och eftersom jag ska ha gäster i lägenheten under min frånvaro, måste jag få massvis av saker gjorda i helgen: en miljon Ikeaprylar och -möbler ska monteras (jag har redan gått bet på vissa saker), tusentals kvitton ska sorteras och sättas in i pärmar, badrum och kök ska göras rent, kläder ska strykas, golv ska skuras, växter ska tas om hand, arkiv ska gås igenom, telefonsamtal ska ringas, hår ska klippas, fötter ska vårdas, shoppingbeställningar ska verkställas, vänner jag inte sett på länge ska träffas och brunchas med – och så vidare, och så vidare.

Trots att hettan gör att jag helst skulle vilja ligga i ett badkar med isbitar. Och jag som bara hade tänkt glida omkring mina sista dagar här, och göra en och annan utflykt. Det vore också roligt att hinna med att köpa några små presenter till mina syskonbarn (ingen annan får längre några...).

Nu är klockan 21 och det är ändå trettiotvå grader varmt där jag sitter, under träden i Bryant Park. Synd att jag är för snål och mån om låga elräkningar för att ha vare sig luftkonditionering eller fläktarna på därhemma...

Men det går ändå inte att komma ifrån: New York är härligt på sommaren!

/Gunilla

Integritet vs allmänintresse

NEW YORK Häromdagen skrev jag om hur jag tycker att man får ökad trovärdighet som FRA-lags- och övervaknings-kritiker om man själv månar om människors integritet, inom rimliga gränser.

Nog är det anmärkningsvärt att FRA-lagens flitigaste och mest initierade kritiker lägger ut inte bara namn och organisationstillhörighet, utan även person- och passnummer, på de 103 svenskar som granskats av FRA, på sina bloggar.
Listan – som tydligen finns på en rad redaktioner såsom SR Ekot och Rapport – har offentliggjorts av Henrik Alexandersson, och sprids nu på diverse bloggar. Med personnummer och allt. I ett "gammelmedium" hade de uppgifterna definitivt varit mörkade.

Samtidigt – visst har detta (vilken typ av personuppgifter som FRA samlat in) ett klockrent, och extremt stort, allmänintresse. Och kanske är det som en kommentator hos HAX skriver:

"Klockrent att lägga ut namn och personnummer. Först när folk hittar sina egna namn kommer de fatta att FRA spanar även på dem med rent mjöl i påsen."

Uppdatering: HAX förklarar själv sitt publiceringsbeslut här. Utdrag:

"...eftersom informationen ändå är lätt tillgänglig för alla ställde jag detta mot värdet i att kunna presentera den autentiska listan helt utan förändringar. Om jag hade maskat bort något skulle folk bara ha frågat sig vad jag tagit bort. Då blev det ett lätt beslut.
Det finns dessutom ett värde i att kunna bevisa att FRA:s spaning bedrivs nyckfullt mot helt vanliga, verkliga människor."

/Gunilla

Liberty Mints till liberaler?

NEW YORK Nog verkar det som att frihetsminten jag skickade till Camilla Lindberg för en tid sedan (tillsammans med en skriven uppmaning att bjuda riksdagsgruppen på dem) gjorde susen!

/Gunilla

Inkassoavgifter blir ockerränta

NEW YORK Ikväll skulle jag ha gått på öppningsfilmen på Premiere Brazil!, en filial till filmfestivalen i Rio de Janeiro som MoMA anordnar varje sommar.

Jag brukar alltid missa den eftersom jag aldrig är här så här års. Eftersom brasiliansk film dels brukar hålla hög klass, dels är något jag faktiskt skrivit om (för Arbetaren, efter min första Brasilientripp för några år sedan då jag hängde en del i filmkretsar i Rio) och eftersom jag känner en och annan person som skulle kunna tänkas dyka upp på ett sådant premiärmingel, eftersom premiärfilmen Os desafinados verkade superintressant och jag rent allmänt är lusofil så var det ett alldeles givet torsdagskvälls-evenemang.

Men istället sitter jag hemma och läser på om skumma inkassoföretag, Inkassolagen och föreningen Insolvens. Ganska knäppt, för jag är väl kvar här i New York för att göra sköna sommargrejer som att se brasiliansk film, snarare än att läsa skrifter från Datainspektionen. Så kan det bli ibland.

Det är förstås reporterlegendaren Christer Berglund som skrivit om skummisarna i branschen, för Veckans affärer.
Själv har jag inte det tålamod, den kunskap och den galenskap som krävs för att granska sådana företag som han gjort – men jag tror att det finns många stories i branschen, även vad gäller dess förment seriösa företag. Jag har en idé till en mer normal intervju om skuldsättning och indrivning med en viss aktuell vinkel som jag ska försöka sälja in, tror jag kan se båda sidor av den problematiken.

Av bara farten passade jag faktiskt nyss på att göra något jag inte gjort på länge: att skicka en påminnelsefaktura till en kund.
Jag brukar förvisso maila påstötningar eller ringa ett eller annat samtal till ekonomiavdelningar när en faktura blir löjligt sen. Fast att skicka en regelrätt faktura med uträkningar om räntepåslag känns som overkill, eftersom de extra pengar man möjligen kan få in den vägen knappast motsvarar tiden det tar att upprätta en sådan.

Men nu fick jag inspiration. Syftet, förutom att få in stålarna, var även att jämföra det belopp jag då kunde ta ut, med det belopp jag själv betalat till Sergel Inkasso. Och det var mycket intressant! Jag är på krigsstigen.

På mina fakturor anger jag vad jag tror är ganska normal branschpraxis, nämligen: "Påminnelseavgift och ränta debiteras (100 kronor respektive referensränta + 8 procent)."
Den obetalda faktura som det nu gällde är liten, 2 500:–, och den är "bara" en månad sen, så räntebeloppet blev blott ungefär 25:-. Men jag skickade ändå en påminnelsefaktura, lite grann som delresearch till mitt för dagen nya bevakningsområde: "ta betalt"-utmaningarna, eller vad det var Sergel Inkassos "Magnus" kallade det i sin lilla film (se föregående inlägg).

2 500:– exkl moms + 100:– + 25:–, alltså. Om man säger att påminnelseavgiften också är en form av ränta så blir räntesatsen på årsbasis, det vill säga den effektiva räntan, 80 procent. Det blir så mycket när påminnelseavgiften räknas om till räntekostnad på årsbasis. (Detta trots att den är på "bara" 100:-. I själva verket motsvarar den summan ju långt ifrån den tid det tar att upprätta påminnelsefakturan.)

Men vad fick jag själv betala?

Jo, förutom ursprungsbeloppet (319:–) har jag till Sergel Inkasso betalat avgifter kallade "kostnad" (162:–), "ombudsarvode" (338:–) och "ansökningsavgift" (300:–) samt ränta (4:–).
319:– + 800:– + 4:–, alltså. Här blir den effektiva räntan på årsbasis inte mindre än 362 300 354%.

Det är vad jag kallar ockerränta! Det är underliga namn på dessa pålägg, vaddå "ansökningsavgift"? Siffrorna ryms knappt i sitt fält (klicka på bilden så blir den lättare att läsa):



OBS! Allt detta oräknat eventuella avgifter till kronofogden. Och som jag skrev i det föregående, långa inlägget är jag rätt sur på att Sergel Inkasso överlämnat ärendet dit (för att inte tala om vilken ironi det ligger i det, eftersom anledningen till att min betalning inte gjordes alltså var att kronofogden felaktigt tömt mitt bankkonto).

Jag är på krigsstigen, och det kan hända att jag återkommer i ärendet. Jag förstår varför inkassobolag existerar, och jag är inte anhängare av total skuldsanering till alla och envar med betalningssvårigheter (se invändningar på Mårten Schultz' utmärkta blogg om juridiska tvistigheter). Men jag har idag börjat förstå lite mer om inkassoföretagen och hur de fungerar numera.

Detta är en bransch som kan behöva granskas mer, har jag nu insett. Jag har redan börjat genom att skriva ett mail till Datainspektionen, för jag undrar om de där påslagen är korrekta. Jag tror att de är tveksamma på olika vis.

Men imorgon kväll eller på lördag tror jag att det får bli någon brasiliansk filmvisning, trots allt.

Uppdatering: Nu har jag talat med Sergel Inkasso, som i och med att betalningen är registrerad har lovat att dra tillbaka ärendet från Kronofogden. Granskningen av avgifterna går vidare!

/Gunilla

P S För att räkna ut den effektiva räntan använde jag till att börja med denna formel:
ränta = (kapital (1 + räntesats) antal år) – kapital
Men jag fick det inte riktigt att stämma, och använde därför den kalkylator för effektiv ränta som finns på utlåningsföretaget Folkias hemsida. Har svårt att se hur det kan stämma, men jag låter det stå kvar tillsvidare för den absurda poängens skull. Kanske orkar jag räkna bättre själv än annan dag, för närvarande är jag för trött för att tänka klart. Troligen är det en hög siffra, men knappast sååå hög?
Svårt att kontrollera hur Folkia räknar, men jag har verkligen försökt leta på Konsumentverkets hemsida och ett stort antal andra sajter som berör konsumentfrågor, krediter och privatekonomi, utan att hitta en vettig hjälp till att räkna ut effektiv ränta. Antar att det är superenkelt i Excel.
Däremot har jag förenklat verkligheten, genom att acceptera att Folkia enbart räknar på 30 dagar. I själva verket gjordes 42 % av min betalning efter 35 dagar och resten efter 47 dagar. Beräknat på detta sjunker givetvis den absurda räntan en del.

Varning för ackumulerat räkningsstrul

NEW YORK Låt mig säga med en gång att syftet med detta inlägg inte är att klaga på min dåliga ekonomi.
Den är förresten inte så usel just nu! (Men kommer förstås att bli i augusti-september – eftersom införsäljnings- och beställningscykeln som vanligt upphörde, när alla redaktioner gick in i sommarkoma i mitten av maj. Det är inte alltid helt enkelt att parera, även om man gör så gott man kan, till exempel genom att sitta på sitt kontorsrum i New York istället för att ligga på en badstrand på Öland eller lagar mat med goda vänner i ett stort hus i Provence.)

Nej, jag klarar mig fint och har kostnadsläget någorlunda under kontroll. Syftet med inlägget är att dokumentera hur snabbt utgifter kan eskalera, om man har otur och om man försöker upprätthålla en vardag på två kontinenter. Trots att det mesta – banker och betalningsmottagare – finns på Internet är det något som gör att det är svårt att hålla kolla på dubbla räkningsrutiner... Möjligen vill jag också varna för Sergel Inkasso – och/eller själv anlita dem.

Eller mest är det väl "a story of my life". Jag tänkte att jag skulle skriva ned detta, för att kunna gå tillbaka och kolla här om tre år – när jag är dollarmiljonär – hur frustrerande det var på den tiden jag fortfarande frilansade i en loserbransch. Bara ett litet exempel av många. Egentligen tänkte jag skriva till kundtjänsterna på berörda instanser för att klaga, men eftersom allt handlar om ackumulerat strul och diverse samverkande olyckliga omständigheter är det inte mycket idé att klaga på dem.

Otur var vad jag hade i slutet av maj. Jag hade inte betalat en viss utgift i tid (som vanligt beroende på att jag inte fått betalt från en eller flera uppdragsgivare i tid). Tyvärr hamnade det ärendet hos kronofogden. Jag betalade in hela beloppet, inklusive ränta och avgifter, natten mot den 23 maj. Det var inte mycket pengar, "bara" 3 160:–. Jag minns inte ens vad det handlade om.

Men den 28 maj gjorde Kronofogden en utmätning på beloppet, det vill säga drog de pengar som då fanns kvar hos min bank: 2 731:–.

Så den 29 maj skrev jag ett mail till en person på kronofogdemyndigheten, lätt redigerat:

Hej,

Jag är ledsen att behöva besvära dig med detta lilla ärende, men det verkar som om jag måste be er göra en återbetalning. Som framgår nedan [inklippt skärmdump från banken] betalade jag den 23 maj in 3 160:– som jag tycker borde ha bokförts inom några dagar.
Men den 28 maj har två belopp mätts ut från mina konton i SEB: 2 178:– + 553:– = 2 731:–.
Vore tacksam för en skyndsam återföring, eftersom min Stockholmshyra och andra räkningar ska betalas i dagarna för ungefär det beloppet.
Brukar det ta så pass många dagar innan ert system registrerar inkommande betalningar?

Gunilla Kinn
tel 1 212 XXX XX XX (New York)

Med facit i hand borde jag förstås ha ringt kronofogden så snart jag gjort betalningen, och upplyst dem om det. Då hade de säkert stoppat utmätningen. [Det gjorde jag! Rättare sagt, jag mailade till min kontaktperson den 23 maj! Se uppdatering IV nedan.] Men jag fick i alla fall tillbaka pengarna från Kronofogden, den 5 juni.

Fast under tiden hade det ju varit ett månadsskifte, och då dras de flesta av mina svenska räkningar medelst autogiro.

Det är lite svårt att hålla reda på vilka, bara – alla räkningar dras ju inte varje månad, och räkningarna aviseras ju inte alltid elektroniskt. För det mesta sköter detta sig själv, utan att jag behöver tänka på det. Men nu tog jag kontakt med två räkningsmottagare och meddelade att jag skulle göra en girering till dem så snart jag fick tillbaka mina pengar (vilket jag gjorde, ett par dagar senare).

Tyvärr missade jag ComHem. En f d hyresgäst i min lägenhet i Stockholm installerade häromåret bredband genom dem, och det har känts lite knäppt att säga upp det abonnemanget och återgå till enbart modembruk – även om jag är hemma alldeles för kort tid varje år för att egentligen motivera kostnaden.
Men jag har inte riktigt internaliserat att jag plötsligt blivit ComHem-kund. Jag har ju egentligen Verizon och Telia som ISP (och ComHem påstår att de inte kan ta över kinn.se – så jag har som jag tidigare skrivit tre stycken Internetleverantörer, för att maximera kostnaderna ordentligt).

Alltså glömde jag bort att följa upp ComHem-räkningen; 319:– skulle ha dragits i slutet av maj. Tyvärr kan jag inte hos min Internetbank se vilka autogirobetalningar som planeras eller vilka som fallerat på grund av bristande täckning (blott en lista på de företag som jag anslutit, vilken jag i och för sig hade kunnat gå igenom). Vissa banker har tydligen en tjänst som går ut på att ett SMS skickas vid en avbruten autogirering – men dels har inte min bank det, dels skulle det antagligen ändå inte funka med ett SMS till ett amerikanskt nummer.
Och jag lyckades till och med förtränga den när det kom en påminnelse i mitten av juni, trots att den ängel som kollar min post i Stockholm snällt skrev och meddelade OCR-nummer med mera. (Eller helt förträngde jag den inte. Jag minns att jag började kolla upp hur beloppet hade kunnat växa från 319:– till 481:– och vandrade runt på ComHems hemsida. Antingen var det något som jag tänkte att jag skulle kolla beloppet med deras kundtjänst dagen därpå, och så var det väl något som hände så att jag glömde bort det. Jag minns inte längre. Men generellt så känns det alltid väldigt jobbigt att ringa kundtjänster, alltså sitta i telefonköer, i Sverige när man är här.)

Föga förvånande har ComHem sedan låtit beloppet gå till inkasso. Och föga förvånande har inkassobolaget sjukt höga avgifter.
Så nu har jag betalat 319:– plus en förseningsavgift till ComHem på 50:– och 800:– i "kostnader" och 4:- i ränta till Sergel Inkasso (i två omgångar, eftersom jag först trodde att jag bara skulle betala 481:–).

Men innan jag hann reglera summan skickade Sergel Inkasso vidare ärendet till Kronofogden! Hur absurt är inte det, är inte en inkassofirmas affärsidé att syssla med att inkassera pengar själva?
Så nu ska jag tydligen betala 800:– till, till Kronofogden (plus antagligen fler avgifter, eller i alla fall avgifterna och säkert några "kostnader" samt ränta, men kanske inte just de 800:– som jag trots allt betalat till Sergel Inkasso redan – ängeln som kollar min post kan inte riktigt tolka kronofogdebrevets instruktioner, och jag förstår henne).

OK, så långt får jag förstås skylla mig själv. Betalar man inte sina räkningar i tid så går de till inkasso, så är det bara.
Det var en olycklig omständighet att det inte fanns pengar på kontot från början som det skulle – till råga på allt kom en ny inbetalning à 15 000:– som jag skulle ha fått senast den 30 maj först den 3 juni, och då hade autogirofunktionen för majbetalningarna ingen verkan längre – men knappast ComHems fel.
Och jag hade ju chansen att rätta till räkningen när påminnelsen kom. Nu fick de sina pengar först i början av juli, en dryg månad för sent.

Det som gör mig irriterad är det där med att ärendet bollats till Kronofogden (och det är ju ironiskt, eftersom problemet från början var att just de drog pengar fast de inte borde).
Men det som gör mig allra mest irriterad är att ComHem nu begärt en kreditupplysning på mig! Hm, de har sedan slutet av 2006 fått 299–319:– varje månad, och när betalningen blott en enda månad är försenad så måste de kolla min kreditvärdighet? (Det har ju dessutom varit väldigt lättförtjänta pengar för dem, eftersom de för det mesta inte behövt leverera minsta megabit.) Det är väldigt irriterande, eftersom ens kreditvärdighet sjunker ju fler kreditupplysningar som tas på en. Vad kostar det inte företaget att pyssla med sådant?

Oh, well, nu har ComHem och Sergel Inkasso fått alla möjliga betalningar av mig. Återstår bara att reda ut ifall jag är skyldig kronofogden pengar eller ej, läget där är fortfarande osäkert...

ComHem har en riktigt bra hemsida där man tydligt ser sin faktura. Det är bara det att jag inte brukar bevaka den, eftersom detta brukar skötas med autogiro.
SergelInkassos hemsida är också rätt bra. Så effektiva som de verkar, med sina otäcka "kostnader", har jag blivit inspirerad att själv anlita dem – givetvis för att skicka dem till en och annan uppdragsgivare som inte betalar i tid. (Jag har just nu en kundfaktura på det i och för sig låga beloppet 2 650:–, som dock skulle räcka till en del räkningar, som förföll för exakt en månad sedan. Det gäller ett litet jobb som jag levererade för två månader sedan – och som det tog ett tag att fakturera för, eftersom jag inte på flera veckor fick besked om texten var OK. Läs mer om detta dilemma här.)
Men jag är osäker på det väcker respekt eller mest retar upp ens kunder att skicka inkasso på dem... Knappast lönar det sig för ett så litet belopp – men jag har ju visat ovan hur kostsamt det blir att inte ha ett litet belopp i handen (en skuld på 319:– växer på några veckor till ett par tusen kronor = usel ränta!).

På Sergel Inkassos hemsida kan man dock just nu se en film där en man vid namn Magnus käckt visar hur smart det är att anlita dem för att få hjälp med "utmaningar på ta betalt-området". Tjänsterna verkar finfina:


men det är ändå en ganska obehaglig film. Se den för att få alla fördomar om corporate communication-världen bekräftade.

Det här är Magnus (i mitten)!



Notes to self:
– förträng inte räkningar
– förträng ännu mindre betalningspåminnelser
– ring och berätta genast när en räkning är betald, så att det hela inte eskalerar

Faktum är att jag var på en "red upp din privatekonomi"-kurs här i Harlem i juni – bisarrt nog alltså i samma veva som jag borde ha betalat räkningen direkt till ComHem – och då var rådet just att inte förtränga påminnelsefakturor och inkassobolagens alla brev.
Gissa om det var många av Harlemborna som nickade igenkännande, när jobbiga fordringsbrevhögar kom på tal...
Rådet blev istället att glatt ringa till inkassobolagen och kronofogdarna och liksom hålla kontakten – helst varje dag, om så bara för att säga hej! Det är kanske ett ganska bra råd.

Uppdatering I: Denne bloggare varnar för just Sergel Inkasso och menar rentav att de sysslar med fula metoder såsom ockerräntor och implicita hot – Sergel Angels, kallar han dem.
I kommentarfältet figurerar en person med problem lika mina, David – och det gäller bisarrt nog just en ComHemräkning, som av Sergel Inkasso lämnats till Kronofogden...
Hm, av svaren att döma verkar det som att jag borde ha bestridit Kronofogdens krav för länge sedan – men inte lätt agera snabbt i sådana här ärenden, framför allt inte när man sitter i New York och inte har alla papper framför sig och inte kan ringa 0771-nummer och framför allt inte skicka in påskrivna blanketter som man inte har utan vidare.

Det är för sådana här strulkostnader som utlandsstationerade anställda får så kallade utlandstillägg, skulle jag tro!?

Uppdatering II: Läs även här om vad samme David berättar om hur skuldindrivning fungerar i andra EU-länder. Utdrag:

Det är nämligen så att i Belgien och Holland har man en statligt organiserad “buffert” mellan skuld till företag och “kronofogdemyndigheten”. Dessa “borgenärer” som de kallas, har till uppgift att på bästa möjliga sätt lösa eventuella problem för den skuldsatte så att hans eller hennes fall INTE ska hamna hos kronofogdemyndigheten. Om det är en avbetalningsplan eller annat löses i varje individuellt fall.
Om, och endast om, den skuldsatte inte är intresserad av att lösa problemet alls går fallet vidare till “kronofogdemyndigheter”(motsvarande i resp. land) för indrivning.

Svenska inkassobolag – kanske något för en hugad reporter att kolla på? Var går exempelvis gränsen för ocker, undrar jag.

Uppdatering III Ur Wikipedias text om Kronofogden:

Även företag kan få betalningsanmärkningar, dessutom snabbare än för privatpersoner. För små företag kan det vara allvarligt eftersom de får svårt att köpa in mot faktura. Stora företag får däremot ofta betalningsanmärkningar, vilket beror på intern byråkrati. Räkningar måste godkännas internt enligt en viss rutin, och ärenden kan bli liggande. Det gör inte så mycket för dem eftersom leverantörer inte vill vara besvärliga mot stora kunder. T.o.m. Kronofogdemyndigheten har fått betalningsanmärkningar.

"Intern byråkrati" och "ärenden kan bli liggande", där har vi det! Det är det som föreligger när man som jag har filialer på två olika kontinenter.

Uppdatering IV: Nu har jag gått igenom gamla mail, och upptäcker att jag tidigt på morgonen svensk tid den 23 maj faktiskt skickade ett mail till Kronofogden, där jag visade att jag hade betalat skulden med en bild från Internetbankens hemsida.
Ser också att just den vecka som jag borde ha kontaktat ComHem och reglerat skulden förstås var den då jag hade en vecka av permanent Internetstrul – och ägnade all tid åt att få igång nätverket. Typiskt.

/Gunilla

Bildgåta från Harlem

Dags för en ny bildgåta. Vad tror ni att denne man försöker illustrera med händerna? Det handlar inte specifikt om Harlem. Fotografiet togs den 30 april. Det är möjligt att jag ger en eller annan ledtråd i kommentarfältet om ingen hamnar på rätt spår.

/Gunilla

Dricks-uppläxning

NEW YORK Häromdagen talade jag med en svensk bekant på tillfälligt besök i New York. Han skröt om att han minsann betalade så generöst i dricks på Manhattans restauranger.

Men jag är smått luttrad över svenskars inställning till och kunskaper om amerikansk drickskultur. Vet inte hur många gånger jag fått lägga till pengar själv för att det inte ska bli alltför pinsamt. Så jag frågade skeptiskt vad det innebar med generös dricks. Det visade sig att han tagit för vana att ge ungefär 10 procent på notans belopp i dricks.

10 procent! Sorry, men det finns ingen amerikansk servitör eller servitris som anser att det är det minsta generöst. Det antyder tvärtom snålhet, okunskap eller att kunden upplevt att servicen var rätt dålig.

Jag har märkt att många svenskar är osäkra på vad de ska betala i dricks här, trots att jag gissar att det står nämnt i samtliga guideböcker. Svaret är att man bör lägga 15–20 procent av notans belopp – i överkant om servicen var bra, och i underkant om den var OK. Ännu mer om man är riktigt nöjd.

Enklast gör man så att man tittar på den specificerade posten för skatt, och dubblar den – så har man lämpligt dricksbelopp att lägga på. Eftersom skatten (momsen) i delstaten New York är 8,25 %, så innebär en fördubbling att man hamnat på 16,5 % i dricks. Det är ungefär där det bör ligga. Eller mer. Inte på 10 procent.

Det är alltså så att serveringspersonalens lön helt bygger på att de får dricks (eller, uttryckt annorlunda: i Sverige är lönekostnaderna inbakade i grundpriset). Man kan tycka vad man vill om det systemet, men man måste helt enkelt i detta fall ta seden dit man kommer och betala dricks enligt amerikansk sedvänja. När man tittar på restaurangmenyer kan man grovt räkna med att minst 30 procent tillkommer på de priser man ser, för moms + dricks.

I den bok där Rocky hamnar i New York finns en stripp som handlar om att han inte tänker betala nå'n restaurangdricks här, eftersom han minsann betalar en massa skatt i Sverige. Det är nog en mentalitet som har sin förebild i verkligheten.

Och jag kommer att tänka på denna träffsäkra krönika från SvD i februari; utdrag:

Det är svenskar, svenskar, överallt svenskar. De hoppar, de skriker, de sliter, och det lyser i ögonen på dem. De jagar kashmirtröjor, ­digitalkameror och skönhetsprodukter som inger hopp. Ute på Newark kämpar familjer med att pressa ihop nyinköpta resväskor och plasta in ­exklusiva barnvagnar.
Det finns mycket ångest i New York just nu, men européer gör sitt bästa för att konsumera bort den åt lokalbefolkningen. Staden är en enda stor utförsäljning för dem som får betalt i något annat än dollar. (Gränsen för stockholmare går däremot vid hotell. Det känns bättre att tränga in sig hos vänner som betalar tusentals dollar i hyra. New York-bor undviker i gengäld noggrant att ta med svenska gäster till sina favoritrestauranger, eftersom dricks också betraktas som en helt onödig utgift.)

Sedan finns det förstås ofog som restauranger som till skillnad från de flesta bakar in dricksen på notan (nästan alltid på ställen med många besökande turister, för att de lärt sig att det kanske inte blir någon dricks annars). Ser man inte upp riskerar man alltså att betala dricks dubbelt, för det är inte alltid det påtalas. När jag var i Miami i december upptäckte jag att dricksen nästan alltid ingick – vet inte om det beror på en annan tradition eller på att där är så mycket turister. Men det gäller alltså att läsa kvittot ordentligt.
Och så är det helt normalt även i New York att dricksen läggs på automatiskt med ett visst belopp (till exempel 20 procent) för sällskap om minst sex eller åtta personer. Eller alltid på ett lyxställe som Per Se. Det kan stå specificerat på notan som gratuity eller service charge.

Uppdatering: Här är ett exempel på en svenska som har nollkoll på det amerikanska drickssystemet och inte skäms för att visa det, nämligen Katrin Schulman (eller om hon skojar, vad vet jag):

Marcus menar på att man måste ge minst 20% i dricks. Jag tycker att det är nonsens. Jag ger dricks efter hur nöjd jag är. Marcus menar att det är deras lön. Jag undrar när jag förvandlades till arbetsförmedlingen?!

Som tur är läxas hon upp i läsarkommentarerna...

/Gunilla

P S Det skadar verkligen inte att vara extra generös med procentandelarna på diners och hak där man med ledning av priser och gäst-täthet kan räkna ut att det inte blir så mycket drickspengar till personalen, även om servicen inte var på topp.

Cyberstalkers i ansiktsboken (totally creepy)

NEW YORK Det här är ett meddelande från en kompis som drabbats av en cyberstalker (någon typ som hon träffade som hastigast en gång i tiden, men inte känner och inte vill ha att göra med). Kanske finns ett och annat viktigt att ta till sig för oss alla. Jag har fått hennes tillstånd att lägga ut denna varning här, även om hon skrev den till sina Facebook-vänner.

Sorry to have to bother you about this... You may have noticed that I have deactivated my FB account. This is because I am being cyber-stalked and the person doing the stalking is also trying to get to me through my friends on FB. He has already broken into my email and FB once, and done it to several of my friends. I feel totally awful about this for the people to whom this has already happened and want to prevent this from happening to you. Please, please, please make sure that your Facebook password is a secure one, that your email password is a secure one, and that your security question is something that no one could find from a general information search (your mother's maiden name, your father's middle name, the first street you lived on are all public knowledge for someone who knows how to find it).
This person has also broken into someone's email and then posed as that person on FB to ask personal questions to other people to access their security questions. He has then changed people's passwords and personal info so that they can not get back into their accounts. I know, totally, totally creepy.
So if anyone (even someone you think you know) asks you what your pet's name was, what elementary school you went to (which, if you list your high school on FB is also easy info to get) or some other random personal question, be very careful and verify that the person is that person. If anything suspicious like this does happen or has already happened to you, please let me know.
Sorry to even have to waste your time with this, but it is actually a good thing to make sure these pieces of info are secure and can't be discovered by someone through your FB page.

/Gunilla

Stars and Stripes by Night

/Gunilla

PK-bloggeri

NEW YORK Det har trots allt varit lite paradoxalt under hela FRA-debatten att så många talat högt om vikten av integritet, samtidigt som ungefär samma personer lever sina liv halvomhalvt i nätets offentlighet.

Själv har jag tänkt en hel del på det problematiska med allt bloggeri, inte minst sedan jag glatt meddelade en bekant att jag fått veta att hennes föräldrar skulle komma på besök till hennes stad. "Va, hur visste du det?" undrade hon, och blev ganska perplex när det visade sig att detta och mycket annat om henne – inklusive party- och alkolholvanor – stått att läsa kontinuerligt på vår gemensamma bekants blogg. Givetvis i snälla och roliga ordalag, helt utan ont uppsåt eller som skvaller. Men hon verkade inte tycka att det var det minsta kul.

Och det var ju bara ett exempel av många. Det är en sak när människor lägger ut privat information om sig själva, en annan när deras vänner gör det dem ovetande.

Samtidigt är det ju oftast harmlös och intressant information, så visst är det en trixig balansgång. För visst är det kul att läsa om vad ens vänner haft för sig i sociala sammanhang. Jag tycker det kan kännas fånigt och bloggofobiskt när folk är livrädda för att figurera i en blogg, men aldrig säger att jag absolut inte får skriva om dem i mina memoarer eller i nå'n krönika.
Men man ska nog inte räkna med att ens vänner tycker det är lika roligt att få sina privatliv utfläkta som man själv tycker, och man ska inte räkna med att det man tror är harmlöst är det.

Så därför lovar jag att härmed bli mer restriktiv med att blogga om personer jag möter i privata sammanhang och vad vi (eller de) gör, så att det liksom inte blir Hänt Extra av alltsammans. Eller nätanvändarnas egen övervakningsapparat. Jag tänkte att jag kanske blir trovärdigare i kritik av FRA-lagen och dess potentiella effekter på källskydd och annat, om jag minimerar folks möjligheter att kartlägga källor och kontakter...

Förresten har en kompis till mig blivit drabbat av någon galning till cyber-stalker. Hon har skickat runt en varning till sina vänner och bekanta. Om det är OK med henne lägger jag till den varningen här inom kort.

Uppdatering: Nu ligger cyberstalker-varningen här.

/Gunilla

New York-texter

NEW YORK För ett bra tag sedan tipsade jag om diverse New York-bloggar, se här.

Här är några fler:
Elina Elina Elina – fina iakttagelser och vardagsbetraktelser från hennes hemkvarter och resten av New York. Läs till exempel Big Business i Alphabet City.

Åsa Sandell – skriver krönikor om kulturfenomen i New York i Helsingborgs Dagblad.

Se'n finns Lyxmans blogg, som jag inte läser regelbundet men som innehåller en hel del kul tips på vad man kan göra här i sta'n, vare sig man är Lyxman (underrubriken på bloggen lyder: "Hur spenderar man ett år i New York utan att arbeta?") eller mer tillfällig besökare.

Läs även Emil Arvidson om Oprah som politiker och om New York-romantik i matkulturen (exemplen Florent och Momofuku).

/Gunilla

Nu även i DN: "Liberal svekdebatt"

NEW YORK Idag har Dagens Nyheter skrivit om det som New York Times uppmärksammade för knappt två veckor sedan (och som jag skrev lite om för mer än tre veckor sedan i en TT-artikel och här på bloggen), förvisso i uppdaterat skick – om hur FRA- och den liberala svekdebatten i USA påminner om den svenska:

Liksom inför den svenska FRA-omröstningen väckte beskedet en sällan skådad internetkampanj för att få Obama att rösta nej. Bloggosfären kokade av reaktioner och på presidentkandidatens egen hemsida skapades flera grupper med tiotusentals medlemmar där väljarna vädrade sitt misstycke.
Uppropet blev så intensivt att Obama tvingades förklara sig i sin blogg.

/Gunilla

1962 års arvodesnivå står sig fint idag

NEW YORK Mer ur Myrdal-intervjun (och mer frilanspropaganda, hehe):

Jan Myrdal själv har i stort sett hela tiden jobbat frilans. Pengarna har kommit från bokförlag, tidningar och museer.
– Sverige har varit underbart för att göra saker. Man kunde göra saker som inte gick i andra länder. Men de möjligheterna har stängts nu.
(– – –)
– Det finns ingen chans idag att någon får 10 000 i 1962 års valuta för att göra reportage i Indien.
Det har han förmodligen rätt i. Vad jag kan se motsvarar det idag 100 000 kronor.
– Då höll tidningen Vi en hel genera­tion fotografer och skribenter under armarna. Tidningen hade bara fyra anställda. Lade pengarna på frilansare. Expressen kunde publicera 16 sidor om Inre Asien. Månadsjournalen var den sista tidningen som arbetade så. Sedan den försvann är det ingen som gör det där.
Det är nog svårt att hitta en grupp som deklasserats i så hög grad som journalistiska frilansare.

Eländes elände! Ja, i vilken annan bransch i Sverige har ersättningarna för arbete legat stilla sedan 1962?! Jag bara frågar.

Jag skulle säga att 10 000:– är vad man i normalfallet kan räkna med att få ut för ett reportage i Indien även 2008 (som F-skattat belopp, motsvarar drygt 6 000:– före skatt som A-skattebelopp – och då får man i regel bekosta alla reseutgifter själv). Eftersom priserna lär ha gått upp något i Indien sedan 1962 – och även på hemmafronten, där man brukar ha diverse räkningar och andra fasta kostnader att betala – får man förstås försöka kränga flera artiklar och reportage, vilket inte bör vara omöjligt. Men några stora totalreportage, som jag gissar att Myrdal levererade för pengarna då, är svåra att finna utrymme för.

Nu fanns det säkert sura frilansar även 1962, som gnällde över att de inte fick gehör för sina idéer och att det bara var den där Myrdal som blev utsänd till Indien och fick skriva roliga reportage. Det är klart att det förhållande han beskriver inte var det normala. Men i alla fall – min poäng är även att det idag inte lär finnas minsta exempel på sådana onormaliteter.

Min Indienresa i fjol ledde till några smågrejer här och där, totala intäkter var gissningsvis ett fyrsiffrigt belopp. Det stora reportage om destabiliseringen i de naxalitkontrollerade områdena som jag hoppades göra efter två veckors vistelse där gick aldrig att sälja, trots många försök med såväl dagstidningar som magasin (dock i en version i Folk och försvars tidning, god bless them).
Men det var i och för sig delvis en rekognosceringsresa. Visst hade det gått att jobba mer med insäljning och marknadsföring än vad jag gjorde. Faktum kvarstår dock: på denna punkt verkar det ha varit bättre förr.
Aron Etzler konstaterar dock att politiskt sinnade skribenter idag istället kan syssla med "beställningsarbeten i PR-industrin".

/Gunilla

Myrdal sui generis – mekano och litteraturkritik

NEW YORK Dagens lästips är en text i Flamman - Aron Etzler intervjuar Jan Myrdal på temat att han är unik. Citat:

Jag menar inte att det är synd om Jan Myrdal. Alla förkastelsedomar är ett pris som han betalat för att kunna skriva precis vad han vill. På många sätt har Myrdal kunnat leva ungefär som Marx och Engels beskriver livet i det klasslösa samhället– bygga Mekano på förmiddagen och skriva litteraturkritik på eftermiddagen. Han har dragit in allt han varit intresserad av i sitt arbete: vin, konst, arkitektur, sexualitet, ungdomstid, forntid, nutid och ändå kunnat vara ohämmat politisk.

/Gunilla

Nörderi lönar sig dåligt (i medierna)

NEW YORK En av mina – alltför få – medkombattanter vad gäller den onda medievärldens drastiskt sjunkande frilansarvoden sjunger ut igen, och skriver dessutom om urholkade begrepp som "trovärdighet". Voilà, Lisa Förare Winbladh (utdrag):

Tyvärr är det stört omöjligt att försörja sig på att arbeta enbart redaktionellt som matskribent. Sedan jag började skriva om mat för fjorton år sedan har arvodena sjunkit drastiskt. Dessutom finns det knappt plats i media för nördiga, välresearchade artiklar och arbeten längre. Och det är sådant jag vill syssla med. Därför blir det mer konsultande i framtiden.
(– – –)
Jag tror på att man ska vara öppen med sina uppdragsgivare. Från och med idag så kommer jag därför att lista mina uppdragsgivare här till höger. På så vis kan ni själva avgöra min trovärdighet när jag rekommenderar olika produkter/inköpsställen.
Andra matskribenter väljer att ha företag och organisationer som uppdragsgivare utan att uppge det. Obundenhet och öppenhet har ersatts av något som redaktörerna kallar “trovärdighet”. Jag tycker att det är ett obehagligt ord. Det innebär att matskribenter samtidigt som de skriver redaktionellt i lönndom skapar recept för produkter och skriver advertorials (betalda artiklar på redaktionell plats).

Jag är inte helt säker på vad Lisa menar att redaktörerna lägger i begreppet "trovärdighet", men vi återkommer säkert båda i dessa frågor!

/Gunilla
som givetvis gått med i gruppen Vi som älskar Hötorgshallen, på förekommen anledning


P S Om någon undrar: jag har inga särskilt kommersiella uppdrag, utom att det då och då händer att jag skrivit uppdragstexter av journalistisk feel good-karaktär för kommersiella kundtidningar. En lista över samtliga mina kunder, om än ej helt och hållet uppdaterad i skrivande stund, finns här (skrålla ner till rubriken "Media I contribute to").

Washington Heights, den 6 juli

NEW YORK Något att tänka på:



/Gunilla

Världens nio yngsta ledare

NEW YORK Vad kan detta vara för gäng: Jigme Khesar Namgyel Wangchuck, Roosevelt Skerrit, Nikola Gruevski, Marcus Stephen, Mswati III, Micheil Saakasjvili, Faure Gnassingbe, Sergej Stanisjev och Dmitrij Medvedev?

Jo, det är världens tio yngsta stats- och regeringschefer, enligt magasinet Foreign Policy som gjort listan.

Herrarna är respektive kung av Bhutan, premiärminister i Dominica, premiärminister av Makedonien, president i Nauru, Swazilands kung, Georgiens respektive Togos president, premiärminister i Bulgarien och Rysslands president.

Kung Jigme Khesar Namgyel Wangchuck är yngst (född 1980) och president Medvedev äldst (1965), så listan är kronologisk. Tidningens vinkel är att Barack Obama (född 1961) knappast skulle bli yngst i världen ifall han skulle bli USA:s näste president. (Jag gissar på ett kommande FP-jobb om alla statschefer i världen som är äldre än John McCain.)

Hela listan – som varit tryckt i tidningen tidigare och först nu hamnat på nätet – finns här och innehåller en hel del kul trivia, som att Naurus president har ett förflutet som olympisk tyngdlyftare.

Men den innehåller när man räknar efter blott nio namn. De tycks ha tappat bort Fredrik Reinfeldt, som jag gissar borde vara nummer tio. Han är i alla fall blott drygt en månad äldre än Mevedev.

/Gunilla

Brända jorden

NEW YORK Några av de mer militanta Hillary Clinton-supportrarna tänker som de förklarat tidigare rösta på John McCain – och det gäller även om Barack Obama skulle välja Clinton som vicepresident-kandidat.
Se studiosamtalet med Paula Abeles. Från 3.54 talar hon om varför hon föredrar McCain framför Obama, och att Clinton som vicepresidentkandidat bara vore "ett köttben" (samt att Obama–Clinton är "an abusive relationship" underblåst av demokratiska partiet och medierna).



Vad det är för idioter som orkar hålla på med dödshot mot personer som Abeles kan man ju verkligen undra.

Förresten ser studioreportern och hans gäst ganska roliga ut på den frusna bilden ovan!
/Gunilla

Blott lindrig sommarkoma

NEW YORK Man skulle kunna tro att jag drabbats av total koma av antingen sommarvärmen eller av att rätt oförtjänt hamna i det där fina men underuppmärksammade Reserapportörs-sällskapet. Men nejdå, tvärtom är det inte sååå varmt nu, och så blev jag alldeles upplivad av det sistnämnda. Därför har jag ägnat en del tid åt att flanera omkring som en galning i en viss del av en viss stad någonstans i nordöstra USA. Där jag igår bland mycket annat ägnade mig åt att simma (i en pool)! Det gör jag tyvärr nästan aldrig här annars, av ren slöhet, trots att New York erbjuder många badmöjligheter i såväl pool som hav.

Tyvärr har jag blivit paranoid och inbillar mig att någon som råkar hamna här ska sno de många reportageidéer som frodas i området och, just nu, i mitt huvud. Så tyvärr får ni inte se någon av alla de bilder som jag tagit ... än, i alla fall.

Idag blir det nog ingen mer ambitiös utflykt än till Central Park, men det är ju inte det sämsta. Lite sommarkoma, eller allmän sommarslöhet, råder trots allt.

/Gunilla

Roveslickandet

NEW YORK Johan Norberg slår i en debattartikel i Aftonbladet fast att Kejsaren av Almedalen (som även fått epitetet "Sveriges nya mediedarling") var om inte naken så ganska avstrippad.

[A]bsurt nog var det den liberala tankesmedjan Timbro som bjudit in [Karl Rove] för att ge de borgerliga några tips från coachen. Bland annat stod lunch med moderaternas partisekreterare Per Schlingmann på agendan. Måtte han inte ha lyssnat.
Jag jobbade på Timbro under fem års tid och vi arbetade varje dag för motsatsen till vad Rove står för. Han är en maktspelare utan principer – utom i de fall han har dåliga principer.
(– – –)
Det strider mot den svenska mediebilden av Rove som ett pr-geni. Men långt ifrån att skapa en permanent majoritet ledde hans idéer till det republikanska partiets sönderfall. Demokraterna har en växande majoritet i kongressens båda kamrar och Bush är en av de mest impopulära presidenterna i USA:s historia. Republikanerna ville ha en ny Reagan, men Rove gav dem en ny Nixon.

Timbroanknutne Mattias Svensson drämmer till med en tes som många av mina kolleger nog inte frivilligt skulle hålla med om:

Kanske kan man helt enkelt formulera svensk journalistisk etikett som så att bjuder man in ett tillräckligt stort arsle så kommer de att slicka.

/Gunilla

Strunta i Chatwin (läs mig istället!)

NEW YORK För några veckor sedan skrev Clara Törnvall om resejournalistik hos Aftonbladets kulturredaktion. Jag tänkte att jag borde blogga om det hela, men kom inte riktigt på något bra att skriva – och så föll det hela ur tankarna.

När jag idag började läsa Klas Ericssons kommentar om AB-texten så föll allt på plats, till en början:

Precis som vanligt, ställdes svenska packat och klart-reportage mot Bruce Chatwin, Evelyn Waugh och den sönderälskade Kapuscinski (var han ärligt talat inte lite tråkig?). Effekten är tacksam. Som att Åsa Nisse-filmerna och "Göta kanal" vägs mot "De förskräckliga barnen", "Psaltaren" och "På spaning efter den tid som flytt".

"Aha, där har vi det! Just så", tänkte jag. "Jag skriver ett blogginlägg som skickar mina resejournalistik-intresserade läsare till Klas och Byt namn."

Så tog texten en annan riktning och började handla om svenska motbilder till Packat och klart-journalistiken. "Aha, ännu bättre!" tänkte jag och fortsatte läsa.

Plötsligt märkte jag hur jag på en och samma gång spärrade upp ögonen, kippade efter andan och fick hjärtklappning (endast en mycket lätt överdrift).
Sedan var jag tvungen att promenera ett varv i lägenheten och gå och ta ett glas stärkande sangria i kylskåpet (fastän jag egentligen ska fara iväg och ta Ikeabåten till Red Hook, något jag försökt komma iväg till de senaste fem, sex timmarna).

Mitt namn nämndes! I ett mycket hedrande sammanhang. Jag trodde först att jag hade sett i syne, men än så länge står det kvar. Jag rodnar, mer av blygsam stolthet och genuin förvåning än av sangria-intaget. Ni får läsa varför själva: http://bytnamn.blogspot.com/2008/07/om-resejournalistik.html

Nu ska jag dra till Red Hook! Med färja, förbi Olafúr Eliassons vattenfall.

/Gunilla

P S Transparens: Det enda resereportage som jag just nu, fortfarande med andnöd och hjärtklappning, kan komma på att jag skrivit som är liksom ett Resereportage med stort R (även om det inte direkt är i Bobo K-nivå) är det som publicerades i RES i fjol och som handlade om Hotell Oloffson på Haiti. Det har Klas redigerat. Det var därför det blev så bra, ju. Men kan man kvala in i det där sammanhanget med blott ett enda reportage, så gärna för mig.

Utsikt från mitt vardagsrumsfönster

/Gunilla

Bryant Park-måltid till sist

NEW YORK Det blev ingen burrito. Men det blev tre stycken tacos med nötkött, och en omgång av vardera "chips" (nachos), salsa och guacamole. Och som synes en Corona Light, en av de få ölsorter jag förmår uppskatta.


När flaskan var urdrucken kom faktiskt en parkvakt fram till mig och sade vänligt men bestämt att man egentligen inte får ha alkohol i parken.
Jag tittade på den då tomma flaskan och sade fånigt: "Nej, men det har jag ju inte heller?". Han ryckte på axlarna och gick därifrån, och jag gömde flaskan i den bruna påsen för att skydda mig för framtida vaktpåhopp.

Det är en sak som faktiskt är lite jobbig med Bryant Park: man blir hela tiden påhoppad av folk, eller i alla fall störd av dem.
Är det inte någon vakt som vill klaga på ens ölflaska så är det albanska kvinnor som tigger pengar, någon snubbe som undrar om det trådlösa nätverket fungerar eller några käcka ungdomar som delar ut flygblad, agiterar för något eller gör en marknadsundersökning. För att inte tala om hur alla ständigt frågar om det är OK att de tar någon av alla lediga stolar omkring en. Tror tyvärr inte att det skulle hjälpa att ha solglasögon eller en hatt neddragen över näsan, men det får jag möjligen testa nästa gång.

Men Bryant Park är också ett sådant där ställe där det händer att man oväntat och oplanerat stöter på bekanta. Det har i alla fall hänt några gånger (hej, Emil). För att inte tala om vilken toppenplats det är för planerade möten.

När datorn återigen hade slocknat lämnade jag min skönt skuggiga eh ... arbetsplats och gick till superba Jamba Juice – granne med Chipotle Grill på 42:a gatan strax norr om Bryant Park – och köpte en Fit'n'Fruitful. Sedan tillbringade jag ett par timmar fram till solnedgången på gräsmattan (där det faktiskt var alldeles för varmt att vara dagtid) – givetvis med jobb, eftersom jag läste en lång initierad artikel om Harlems fastighetsmarknad i New York. (Som jag håller med Olle Lidbom om att man borde prenumerera på – igen, i mitt fall. Eller ännu hellre, starta en Stockholmsvariant av – ännu en av mina smarta affärsidéer.)

Egentligen skulle jag ha gått på den här vernissagen i Chelsea, men ... så blev det tyvärr inte. By the way, någon av er New York-läsare som vill hänga med på Anna Ternheims spelning i morgon? Maila mig isåfall.

/Gunilla

Allting har en ände, och kön den har två

NEW YORK Jösses, jag trodde inte det skulle hända, men så fort klockan blev halv tre så försvann det mesta av kön på Chipotle Grill som genom ett trollslag (jämför bilden ovan med det tidigare inlägget/nedan)! Det är fortfarande lite kö, men kanske en tiondel av den tidigare. Så nu kan jag klara av lite köande, och återvända till Bryant Park med både mat, tidningar och en fulladdad dator!

/Gunilla

Kö ut på trottoaren till Chipotle Grill!

NEW YORK Jag har så många smarta affärsidéer så ni anar inte. En av dem tänker jag genast avslöja, och på sätt och vis blir jag bara glad om någon snor den: att importera Chipotle Grill till Sverige. Modern, mexikansk snabbmat i snygga lokaler. Wall Street blev som tokiga i aktien när bolaget introducerades på börsen.

Just nu står jag i filialen på 42:a gatan. Tanken var att köpa en redig burrito med extra guacamole och sätta mig i Bryant Park med USA Today och Time Out.

Men kön ringlar sig genom hela den långsmala lokalen och ut på gatan! Bilden visar bara en bråkdel av den! Man skulle kunna tro att maten vore gratis idag. Det är hur mycket folk som helst, och det har varit så i knappt en timme. Folk väntar tålmodigt för att få beställa.

Men i Bryant Park var det snudd på slagsmål om stolarna vid lunchtid. Så det är inte precis så att folk här i sta'n försvunnit på semester.
Däremot tycks övriga USA och resten av världen vara på semester här, vilket märks på Midtown-trottoarerna om än inte just på Chipotle. Hur det ser ut i butikerna vågar jag inte ens tänka på och har inte satt min fot i dem på ett halvår. Förutom på Apple Store, förstås. Jo, jag var på Toys R Us för ett par veckor sedan, en smått bisarr upplevelse.

Inte en chans att jag ställer mig i denna låååååånga kö. Jag sitter ju mest hemma ensam på dagarna och är snudd på folkskygg, och att köa för att få mat har jag också helt vant mig av vid. Istället står jag här och snyltar på Chipote Grills eluttag, så att jag och datorn är redo för en ny omgång i Bryant Park (det enda shoppingsug jag känt på ett tag, men det känner jag desto starkare, är inför denna väska).

Bryant Park, det är verkligen New York i ett nötskal. Ett toppenställe på alla vis. Särskilt en lagom varm och solig dag som denna – men man kan förlägga hela sin Manhattan-tillvaro dit, tycker jag (och till Central Park). Önskar bara att jag kunde få med mig en burrito tillbaka!

/Gunilla

På fältet

NEW YORK Här på Manhattan är det många som vill ha hopp och förändring. Jag är på donatorsfrukost (tyvärr inte pressfrukost) för Barack Obama och med Hillary Clinton, och borden är mer än fulltecknade.





Nu började programmet, med Obamas syster Maya Soetoro Ng! Hon har en riktigt stark, fyllig röst och är en mycket bra talare (so far).

OK, jag kör lite live-bloggning:

8.36 Maya Soetoro talade om alla "starka kvinnor" som alltid omgett Barack Obama: hans mamma, mormor, hon själv (implicit), Michelle och deras två döttrar. Men hon lade också till Hillary Clinton, och betygade vilket fint radarpar de forna kombattanterna blivit.

8.40 Obama och Clinton äntrar scenen, till stort jubel från publiken (såklart). De ser ut som de aldrig gjort annat än kampanjat tillsammans. Clinton säger att hon inte kan se någon i publiken på grund av de starka strålkastarna, "but I know you're there". Sedan talar hon om hur disciplinerad Barack Obama är som går upp tidigt varje morgon för att träna, var han än befinner sig. "I would get up – and have my hair done!" avslutade hon med en skön anspelning på hur hennes hår alltid kommenteras.

8.43 Hillary Clinton talar om hur mycket hennes och Barack Obamas supportrar har gemensamt och hur viktigt det är för USA:s framtid att näste president är demokrat. En brasiliansk TV-reporter kör en live-ståuppa med hög röst på presspodiet samtidigt som Clinton talar.

8.45 Clinton talar om hur viktigt det är för typ alla i hela världen vem som sitter i Vita huset – men hur det är extra viktigt för kvinnor. Hon börjar med att tala om de kvinnor som gick upp i ottan för att laga och servera frukosten gästerna äter och fortsätter med vikten av en förbättrad sjukvårds- och utbildningspolitik.

Här är förresten en Bloomberg-artikel som handlar om hur mycket pengar Obama (och Clinton) hoppas samla ihop under några dagar i New York – Manhattan är som en enda stor bankomat för somliga kandidater. Det var inte direkt billigt med frukosten, jag förstår att de inte kan bjuda på den... ;-)

8.49 Publikens hittills absolut största jubel kommer när Clinton sluggar ur sig: "Get the two oil men /alltså Bush och Cheney/ out of the White House!".
Nej, förresten, det var mer jubel när de tu äntrade scenen. Men nu får hon applåd efter applåd om hur en demokratisk president måste återupprätta USA:s anseende i världen. Obama sitter intill Clintons pulpet och tittar beundrande på henne.

8.56 Slut på Hillarys tal (sorry att jag blandar förnamn, efternamn och förnamn + efternamn så mycket, det är svårt att variera) – stående ovationer, och nu tar Barack Obama över. Enstaka kvinnor i publiken kan inte låta bli att ropa: "I love you, Barack!" och som vanligt svarar han: "I love you back!". Men denna gång ropar en man även "We love you both!".
Nu tackar Barack Obama alla möjliga: sin syster ("cooler than me") och Hillary ("she rocks").

8.59 Nu står Hillary Clinton och tittar beundrande på Barack Obama när han talar.

Här är en text till, i New York Times' valrörelseblogg, om insamlingsbestyren. Frukostbiljetterna kostar $250–2 300.

9.02 Obama talar om gissa vad ... jo, kvinnorna i sitt liv, som om hur hans mormor kämpade på hemmafronten när hans morfar stred i Europa, hur hans mamma kämpade med att uppfostra honom, om Michelle Obama och så vidare. Jag glömde nämna att hela evenemanget är arrangerat av "Women for Obama" (i samarbete med DNC = partiet).

9.08 Nu talar han om upprörande ojämlikheter i lönesättning och svårigheten att kombinera yrkesliv och familjeliv (exakt hur han tycker dilemmat ska lösas har dock hittills inte framgått).

Den som vill se talet live kan kolla på CNN:s hemsida (högerspalt; "video").

9.11 Jo, nu kom lite förslag om skattelättnader för familjer.

9.13 Applådåskor när Obama lovar att se till att det blir "equal pay". Nu kommer han in på abortfrågan, och markerar hur han skiljer sig från John McCain i synen på dels Roe vs Wade, dels Högsta domstolen (läs HD-text jag skrivit här). De flesta politiska bedömare tror ju att de flesta av de kvinnor som hotat med att stödja McCain när de nu inte kan rösta på Clinton kommer att falla till föga när det går upp för dem att McCains syn på abortfrågan troligen är mer konservativ än deras.

9.17 Kvinnoperspektiv på Irakkriget och diverse andra sakfrågor. "Nu är det dags att göra det – inte om tio, inte om tjugo år" säger Obama om att införa en allmän sjukförsäkring.

9.20 "This election is not about me or John McCain, it's about that single mom who doesn't have health insurance, it's about the guy I met who has seen his job shift overseas, it's about the teacher who used to work in an Indian reservation but who can't afford to drive there, it's about the American people, who is decent, and generous, and kind, and entrepreneurial, and risk-taking".
Obama vädjar till publiken att jobba för att vinna valet och arbeta tillsammans för att förändra USA och världen.

9.22 Slut och stående ovationer till musik.

Nu ska jag spana på den stiliga och lyckade publiken och kanske ett och annat intervjuoffer. Jag har spanat in min gamla rektor vid ett av borden. Bland kollegerna finns Kelly, en tjej som jag senast träffade på bröllopet i Manilla och som då var uttråkad hälsotidningsredaktör – men som nu börjat frilansa och ska blogga härifrån för New York Magazine. Hillary&Barack poserar tillsammans på scenen för miljoner fotografer.

/Gunilla

Besök på Bravo

NEW YORK Jag skriver ofta om mina Harlem-snabbköp Citarella och Fairway's (se för övrigt senaste numret av NEO), men jag handlar lika ofta på Bravo – den närmaste affären, bara ett kvarter härifrån. På Bravo är jag nästan alltid enda vita kund (det kan i och för sig hända på Citarella också, men bara undantagsvis) och spanska talas lika ofta som engelska och Ebonics. På Bravo finns varken pesto eller getost eller fullkornsbröd, men däremot getkött, sötpotatis och en massa andra spännande saker (som jag aldrig vågar köpa). Och mängder av helt vanliga amerikanska snabbköpsprodukter.







/Gunilla

Feelgood-journalistik i Visby

NEW YORK Märkligt, vilket hovsamt bemötande Karl Rove fått av de svenska journalisterna. Kanske är det den idylliska inramningen i Visby (oh, all Almedals-rapportering får mig verkligen att längta dit, Visby är ju en av "mina hemstäder"!) som trubbar av udden i det kritiska uppdraget. Kanske har mina kolleger blivit bortkollrade av att ha blivit *specialinbjudna* och att få träffa en sådan *legendarisk* person (bildbevis på två självutnämnda buddies). Eller så har de inte gjort tillräcklig research. För inte kan det väl vara så att Timbro ålagt reportrarna med påbud om vilka frågor som är OK att ställa (à la skivbolagen)?

De texter jag tagit del av nämner förvisso att Rove är demoniserad av demokraterna och att folk "säger elaka saker" om honom, men handlar mest om hur genialiskt han handlade i presidentvalskampanjerna 2000 och 2004 (exempel: P J Anders Linder i SvD).
Dessvärre handlar de inte mycket om vad som anses ligga bakom varför han fick lämna den innersta kretsen, exempelvis de misslyckade kongressvalen 2006. Och i den mån de gör det så är det i artiklarnas bakgrundsavsnitt, inte i direkta frågor till intervjupersonen. "Karl Rove vet hur man vinner ett val", skriver Aftonbladet, men missade att fråga vad han lärt sig av att förlora dem (2006).
När han i Dagens Medias video talar om att smutskastningskampanjer fungerar bara de bygger på något dumt kandidaten själv faktiskt sagt (John Kerrys flippfloppande om Irakbudgeten från valrörelsen 2004) hade det varit lägligt om någon hade frågat om hans eventuella inblandning i smutskastningskampanjen med rakt motsatta förtecken, mot John McCain i South Carolina 2000 – eller är det blott vänsterpropaganda?!
Och hur stor "skuld" anser Rove själv att han har till att president Bush har sådana rekordlåga förtroendesiffror?

Det har skrivits spaltkilometer, förstås, med kritiska perspektiv. Så jag fiskar bara lite godtyckligt upp dessa citat ur en artikel i New York Times från i höstas, som hade kunnat ge upphov till andra direkta frågor än de Karl Rove nu fick i Visby (mina markeringar):

Karl Rove leaves the White House in anything but victory. His legendary reputation was seriously diminished by the Republican defeat in the 2006 midterm elections, and has been eroded almost every day since then, as President Bush has struggled through his second term.
(– – –) If Mr. Rove is to some extent discredited in Republican circles, blamed for political mistakes that have contributed to the staggering decline of Mr. Bush’s standing with the American public (– – –).
This election /2008/ may be Mr. Rove’s last chance to salvage a reputation that was damaged in 2006. He surely recognizes that being identified with a successful effort to win back Congress and to defeat a “fatally flawed” candidate /Hillary Rodham Clinton/ could restore at least some of the luster to a man who was so long described in Washington as a political genius.
Truth be told, though, as of today he probably would not be very welcome in many of the campaigns. Even some of his former lieutenants are apt, in private moments, to speak of Mr. Rove in tones of disappointment, disillusionment and no small amount of anger.
Many remember Mr. Rove’s lofty ambitions — his talk of overseeing a political realignment that would marginalize Democrats for a generation — and think he aimed too high. Many wonder if a strategy aimed entirely at methodically identifying and stoking the party’s conservative base, with issues like gay marriage, abortion and terrorism, was ever a recipe for long-term political dominance, much less for governing a country.

Ett av de perspektiv jag saknat i texterna, om man nu vill koncentrera sig på kampanjstrategier och bortser från komplicerade rättsprocesser i Scooter Libby-affärens eftersvall (som man kan hävda att svenska nyhetskonsumenter inte har så stor koll på eller intresse för) är alltså:
– att allt det där legendariska bleknade bort för ett par år sedan och
– att detta idag gör Rove till en ifrågasatt person – inte bara bland demokrater och andra på vänsterkanten, utan även bland republikaner.

(Tack för inspiration: K!)

Den enda riktigt kritiska röst jag hört inför Karl Roves Sverige-besök finns på Nuri Kinos blogg, citat:

Jag mår illa av svenska journalister som brukar kokettera med att Bush är så dum, och sedan bjuder Timbro in KARL ROVE till Almedalen, och då star alla på kö för att göra insmickrande intervjuer om hans morfar som var från Norge och bla, bla. Det är ju pinsamt! Hur vore det om EN enda journalist ställde en fråga om hur han riskerade livet på en amerikansk underrättelseofficer för att han var arg på hennes man ambassadören, eftersom ambassadören hade haft den dåliga smaken att säga att han inte trodde att Saddam Hussein hade kärnvapen, före Irak-kriget? Eller något om hur han har smutskastat politiska motståndare med rena lögner, och till och med fått presidenten själv att ljuga? Hans lögner har fått fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor över hela världen. Karl Rove är ondskan själv. Och nu trampar ryggradslösa journalister omkring i Almedalen och är så imponerade och entusiastiska över att få intervjua honom?

Ja, och så i otaliga blogg- och artikelkommentarer, förstås.

/Gunilla

P S Anledningen till att jag bloggar om detta är inte så mycket att besserwissra som – faktiskt – mest för att jag vill sätta press på mig själv, inför eventuella framtida intervjuer med kontroversiella personer.

För det hade förstås lika gärna kunnat vara jag som satt där i Almedalen och var artig. Och ni tror väl inte att jag kom med några kritiska frågor till Henry Kissinger (förvisso en introduktion på en mingeltillställning, inte en intervju – men är inte säker på om jag hade klarat det ifall det hade varit det) (skumt, fotografierna tycks ha försvunnit från Kissinger-inlägget!)?

Jag vet hur lätt det är att ta den breda vägen när man har blott kort intervjutid till förfogande – att ställa artiga och enkla frågor som talking points och sedan möjligen lägga till de mer kritiska perspektiven vid tangentbordet, efteråt. Man tänker att man inte vill förarga intervjupersonen, man tänker att han ändå inte kommer att svara något särskilt intressant på de kritiska frågorna till en obetydlig svensk reporter – och att det är bättre att ägna tiden åt annat, att man ändå kommer att få icke-svar på frågor som redan ställts tusen gånger. Jag gillar för övrigt själv att ha resonerande samtal med mina intervjupersoner, är dålig på skjutjärnsintervjuer och tycker inte alltid att sådana ger bästa resultat.

Men jag tycker inte att det är idealisk journalistik att enbart ställa snälla frågor – och jag tror att en person som Karl Rove hade tålt mer.
Därför ökar jag gärna pressen på mig själv att inte göra så, genom att här kasta sten i glashus. Jag är rätt säker på att jag kommer att misslyckas på samma vis och vara lika inställsam mot *legendariska* intervjupersoner. Särskilt om jag träffar dem i en trädgård off-Almdalen.

Pingat på Intressant.