.JPG)
NEW YORK Månaden ut kan ni rösta på vart ni tycker att jag ska resa i vinter här till vänster. Läs mer här.
/Gunilla
30 November 2007
Kampen om The Black Vote hård i Harlem
NEW YORK Igår var jag på Barack Obamas allra första kampanjmöte i Harlem som presidentkandidat – på Apolloteatern, det vill säga nästgårds. Harlem är oerhört symbolisk valrörelsemark för vilken kandidat som helst, och kampen om "The Black Vote" blir nog på kniven mellan Obama och Hillary Clinton.
Bilder kommer kanske snart. Kolla tillsvidare in detta foto som jag tog när Howard Dean kampanjade i Harlem 2003. Här kan ni läsa den text som blev resultatet av gårdagens evenemang. Vore roligt att skriva något längre om detta i något sammanhang någon gång.
Intressant att notera:
– Barack Obamas stab av volontärer består delvis av tillresta europeiska politiker. Igår talade jag med en man från brittiska Labor. Han sade att de är många som jobbar för såväl Obama som Clinton och John Edwards (liksom de gjorde för demokraterna i förra valet)
– Barack Obama representerar en minoritet som även jag tillhör: de vänsterhänta.
– Barack Obamas mest entusiastiska fans är verkligen inte bara unga (vita) studenter, utan även medelålders (vita) damer. Men i publiken igår var de flesta ändå entusiastiska svarta i alla åldrar och av båda könen.
Uppdatering: I förmiddags hade Barack Obama ett möte med Michael Bloomberg här i New York, så nu bubblas det om att de skulle kunna kampanja tillsammans ifall Obama får demokraternas nominering (alltså med borgmästaren som vice president – och kampanjfinansiär).
Det har ju bubblats hur länge som helst om att Bloomberg skulle kunna ställa upp i presidentvalet, men denna VP-lösning tror jag att det börjat bubblas om först nu... Givetvis förnekas idén.
/Gunilla
Bilder kommer kanske snart. Kolla tillsvidare in detta foto som jag tog när Howard Dean kampanjade i Harlem 2003. Här kan ni läsa den text som blev resultatet av gårdagens evenemang. Vore roligt att skriva något längre om detta i något sammanhang någon gång.
Intressant att notera:
– Barack Obamas stab av volontärer består delvis av tillresta europeiska politiker. Igår talade jag med en man från brittiska Labor. Han sade att de är många som jobbar för såväl Obama som Clinton och John Edwards (liksom de gjorde för demokraterna i förra valet)
– Barack Obama representerar en minoritet som även jag tillhör: de vänsterhänta.
– Barack Obamas mest entusiastiska fans är verkligen inte bara unga (vita) studenter, utan även medelålders (vita) damer. Men i publiken igår var de flesta ändå entusiastiska svarta i alla åldrar och av båda könen.
Uppdatering: I förmiddags hade Barack Obama ett möte med Michael Bloomberg här i New York, så nu bubblas det om att de skulle kunna kampanja tillsammans ifall Obama får demokraternas nominering (alltså med borgmästaren som vice president – och kampanjfinansiär).
Det har ju bubblats hur länge som helst om att Bloomberg skulle kunna ställa upp i presidentvalet, men denna VP-lösning tror jag att det börjat bubblas om först nu... Givetvis förnekas idén.
/Gunilla
28 November 2007
Statusproletärer, förenen eder
NEW YORK För en liten inblick i frilanslivets och egenföretagandets märkliga vilkor, läs gärna Anna Hellstens och Isobel Hadley-Kamptz' berättelser. Mammalediga kulturskribenter har uppenbarligen ingen enkel ekonomisk tillvaro. Men jag vågar påstå att mammalediga utlandsbaserade frilansjournalister har det knepigare. Har nyligen läst ett vittnesmål från en sådan, det vill säga från en svensk kollega någonstans i världen, och det var hjärtskärande. Och då talar jag inte om bristen på föräldrapenning, för det stadiet är passerat – utan om oron för långtidssjukskrivning och utebliven pension (jag menar noll i pension). Mer om detta kanske någon annan gång.
/Gunilla
/Gunilla
27 November 2007
+++++ till Torbjörn, It's All Entertainment (PR)
NEW YORK Ska man skratta eller gråta över detta videoklipp på Aftonbladet TV?! Skratta såklart, för det gör man ju automatiskt bara man ser Jerry Seinfelds nuna, men ganska tragikomiskt är det att detta kallas journalistik.
Äsch, det gör det väl inte ens längre, alla inblandade är nog ense om att det snarast är underhållning.
Men ändå, jag vrider på mig när jag ser Aftonbladets unge reporter som får tre minuter på sig för en intervju i ett bås – och enbart lyckas ställa frågor som Seinfeld genast meddelar är helt misslyckade, på temat "humor och fördomar" (efter att ha ägnat den första minuten åt att förklara Aftonbladets plusbetygssystem).
Det slutar med att Seinfeld konstaterar att cheferna på Aftonbladet genast måste få sparken, som gett honom så dumma instruktioner (reportern erkänner komiskt nog att de sagt till honom att låta Seinfeld hålla låda i tre minuter). Dessutom får han en snabbkurs i grundläggande intervjuteknik som jag tror att han sent kommer att glömma (råden är nämligen klockrena och handlar om vikten av att ställa specifika frågor).
Fast killen, som talar en förtjusande brittisk engelska och måste vara lätt masochistiskt lagd som står ut med att bli uppläxad offentligt, bara flinar lyckligt över att sitta där med stjärnan. Han får till sist ändå fem plus av Jerry Seinfeld, som ändå bjudit på en sedvanligt kul och smådryg show.
Och som reportern glatt och utan att hymla säger före intervjun:
"Vi är massor av journalister från hela Skandinavien som är här nu för att låta honom göra reklam för sin film Bee Movie".
Uppdatering: Reportern berättar intressant för svd.se om hur han ser på intervjun efteråt.
/Gunilla
P S Själv är jag hopplöst usel på att göra snabba intervjuer, och avstår helst från PR-möten med sönderintervjuade megastjärnor som sker enligt löpande band-principen. Jag skulle göra bort mig fullkomligt om jag tvingades intervjua Jerry Seinfeld, eller för den delen någon annan komiker – det är jag väl medveten om!
Äsch, det gör det väl inte ens längre, alla inblandade är nog ense om att det snarast är underhållning.
Men ändå, jag vrider på mig när jag ser Aftonbladets unge reporter som får tre minuter på sig för en intervju i ett bås – och enbart lyckas ställa frågor som Seinfeld genast meddelar är helt misslyckade, på temat "humor och fördomar" (efter att ha ägnat den första minuten åt att förklara Aftonbladets plusbetygssystem).
Det slutar med att Seinfeld konstaterar att cheferna på Aftonbladet genast måste få sparken, som gett honom så dumma instruktioner (reportern erkänner komiskt nog att de sagt till honom att låta Seinfeld hålla låda i tre minuter). Dessutom får han en snabbkurs i grundläggande intervjuteknik som jag tror att han sent kommer att glömma (råden är nämligen klockrena och handlar om vikten av att ställa specifika frågor).
Fast killen, som talar en förtjusande brittisk engelska och måste vara lätt masochistiskt lagd som står ut med att bli uppläxad offentligt, bara flinar lyckligt över att sitta där med stjärnan. Han får till sist ändå fem plus av Jerry Seinfeld, som ändå bjudit på en sedvanligt kul och smådryg show.
Och som reportern glatt och utan att hymla säger före intervjun:
"Vi är massor av journalister från hela Skandinavien som är här nu för att låta honom göra reklam för sin film Bee Movie".
Uppdatering: Reportern berättar intressant för svd.se om hur han ser på intervjun efteråt.
/Gunilla
P S Själv är jag hopplöst usel på att göra snabba intervjuer, och avstår helst från PR-möten med sönderintervjuade megastjärnor som sker enligt löpande band-principen. Jag skulle göra bort mig fullkomligt om jag tvingades intervjua Jerry Seinfeld, eller för den delen någon annan komiker – det är jag väl medveten om!
Bjudresor revisited
NEW YORK Senaste nytt i den sunkiga bjudrese-businessen hittar ni här: Resumé skriver om hur diverse modeskribenter och -bloggare bjudits på en tretusenkronorsresa till Paris, av Christian Lacroix och La Redoute. (Ingick verkligen bara en flygresa? Hur var det med hotell, måltider och andra arrangemang? Uppdatering 14 januari 2008: Har nu talat med en journalist som var med på resan. H*n berättar att resan blott var över dagen.)
Som vanligt utmålas modeskribenter som kvasijournalister, och det ligger något i det, men jag gissar att inte bara magasinsanställda och frilansar deltar i denna business. Även seriösa reportrar på dagstidningar deltar, tror jag, i exempelvis EU-kommissionens studieresor i Europa utan att redaktionerna alltid står för kostnaden. Men läsarna får såklart aldrig veta det.
Jag tänkte be er som är intresserade av dessa frågor att läsa om detta nu och gärna börja begrunda problematiken, eftersom jag inom kort kommer att blogga om en egen bjudresevånda jag hyser – och gärna vill höra era reflektioner! Ungefär som när Redaktör'n skrev kloka kommentarer här.
Jag funderar nämligen på att tacka ja till en inbjudan till en tämligen exklusiv resa, trots alla mina principiella invändningar.
Resan kommer i vilket fall som helst att bli ännu ett riktigt ordentligt förlustprojekt, för mig – om den nu alls blir av. Detta eftersom eventuella arvoden knappast kommer att täcka tiden det lär ta att skriva ut jobben, än mindre de kringutlägg jag kommer att ha (t ex dyra flygbiljetter för att komma till platsen det gäller), än mindre all tid som all planering och själva resan tar.
I bästa fall går jag plus/minus noll vad gäller kassaflöde, och får betala enbart med tid (vad som ska betala de fasta räkningarna på hemmaplan blir ju lite oklart om man inte går plus, men det brukar lösa sig).
Resmålet det gäller är i alla fall synnerligen spännande, och journalistiskt riktigt aktuellt och intressant, så jag är böjd att försöka få igenom alltsammans – om Gud, redaktörerna och PR-konsulten som kontaktat mig alla är med på noterna samtidigt.
Att jag därmed kommer att kunna beskyllas för att kasta sten i glashus, för jag kommer även fortsättningsvis att ha en kluven och kritisk inställning till bjudresefenomenet, får jag finna mig i. Kanske är det tyvärr som signaturen Karin skriver i en kommentar till Resumétexten:
Men min policy är nog i alla fall att bara åka på bjudresor om följande tre villkor är uppfyllda:
1. att jag berättar utförligt om resans förutsättningar här på bloggen
2. att jag berättar för redaktionen i fråga om resans förutsättning (haha, de vill inte veta, gissar jag, för de vet om att de egentligen borde betala åtminstone lite av frilansars resor)
3. att läsarna får veta något om resans förutsättningar i texten (detta förhållande är svårt för mig att garantera, en redaktör kan alltid stryka en sådan anmärkning)
Synd att ingen tidning har motsvarande policy. Aftonbladet framstår förvisso som ett etiskt föredöme när Sofi Fahrman i Resuméartikeln talar om att ingen från tidningen någonsin åker på bjudresor, men tillåt mig tvivla.
Jag känner i alla fall flera journalister som varit anställda på tidningen för att skriva resereportage och som deltagit i långväga bjudarrangemang ("annars skulle det bli tomt på resesidorna", som en av dem sade). Det var några år sedan, så det kan i och för sig hända att policyn ändrats?! Numera är det väl ändå de resande läsarna som får skriva resereportagen och som gärna gör det gratis...
Oj, nu blev det en massa skrivet om detta redan nu. Men jag återkommer som sagt i ämnet. Tillsvidare kan ni läsa mitt inlägg från december i fjol om lyxmutade journalister.
/Gunilla
Som vanligt utmålas modeskribenter som kvasijournalister, och det ligger något i det, men jag gissar att inte bara magasinsanställda och frilansar deltar i denna business. Även seriösa reportrar på dagstidningar deltar, tror jag, i exempelvis EU-kommissionens studieresor i Europa utan att redaktionerna alltid står för kostnaden. Men läsarna får såklart aldrig veta det.
Jag tänkte be er som är intresserade av dessa frågor att läsa om detta nu och gärna börja begrunda problematiken, eftersom jag inom kort kommer att blogga om en egen bjudresevånda jag hyser – och gärna vill höra era reflektioner! Ungefär som när Redaktör'n skrev kloka kommentarer här.
Jag funderar nämligen på att tacka ja till en inbjudan till en tämligen exklusiv resa, trots alla mina principiella invändningar.
Resan kommer i vilket fall som helst att bli ännu ett riktigt ordentligt förlustprojekt, för mig – om den nu alls blir av. Detta eftersom eventuella arvoden knappast kommer att täcka tiden det lär ta att skriva ut jobben, än mindre de kringutlägg jag kommer att ha (t ex dyra flygbiljetter för att komma till platsen det gäller), än mindre all tid som all planering och själva resan tar.
I bästa fall går jag plus/minus noll vad gäller kassaflöde, och får betala enbart med tid (vad som ska betala de fasta räkningarna på hemmaplan blir ju lite oklart om man inte går plus, men det brukar lösa sig).
Resmålet det gäller är i alla fall synnerligen spännande, och journalistiskt riktigt aktuellt och intressant, så jag är böjd att försöka få igenom alltsammans – om Gud, redaktörerna och PR-konsulten som kontaktat mig alla är med på noterna samtidigt.
Att jag därmed kommer att kunna beskyllas för att kasta sten i glashus, för jag kommer även fortsättningsvis att ha en kluven och kritisk inställning till bjudresefenomenet, får jag finna mig i. Kanske är det tyvärr som signaturen Karin skriver i en kommentar till Resumétexten:
Utan PR-arbete av detta slag skulle vi inte ha några modemagasin/motorsportmagasin/matmagasin/resemagasin osv överhuvudtaget för de skulle inte ha något intressant att skriva om. Annonser/frilansarvoden räcker helt enkelt inte för såna utgifter – så där har ni sanningen. Inget att förfasas över enligt mig.Jag har talat med några redaktörer om detta, och de förfasar sig inte särskilt mycket heller. En skrev: "Du är den sortens skribent som jag inte skulle misstro även om det rör sig om en bjudresa (– – – ) någonstans handlar det verkligen mest av allt om skribentens karaktär och omdöme". Och det ligger väl något i det.
Men min policy är nog i alla fall att bara åka på bjudresor om följande tre villkor är uppfyllda:
1. att jag berättar utförligt om resans förutsättningar här på bloggen
2. att jag berättar för redaktionen i fråga om resans förutsättning (haha, de vill inte veta, gissar jag, för de vet om att de egentligen borde betala åtminstone lite av frilansars resor)
3. att läsarna får veta något om resans förutsättningar i texten (detta förhållande är svårt för mig att garantera, en redaktör kan alltid stryka en sådan anmärkning)
Synd att ingen tidning har motsvarande policy. Aftonbladet framstår förvisso som ett etiskt föredöme när Sofi Fahrman i Resuméartikeln talar om att ingen från tidningen någonsin åker på bjudresor, men tillåt mig tvivla.
Jag känner i alla fall flera journalister som varit anställda på tidningen för att skriva resereportage och som deltagit i långväga bjudarrangemang ("annars skulle det bli tomt på resesidorna", som en av dem sade). Det var några år sedan, så det kan i och för sig hända att policyn ändrats?! Numera är det väl ändå de resande läsarna som får skriva resereportagen och som gärna gör det gratis...
Oj, nu blev det en massa skrivet om detta redan nu. Men jag återkommer som sagt i ämnet. Tillsvidare kan ni läsa mitt inlägg från december i fjol om lyxmutade journalister.
/Gunilla
25 November 2007
Skrylling och andra ord som saknas
NEW YORK Många roliga ord finns på Svenska Dagbladets kulturredaktions lista över saknade sådana. Mina favoriter: skrylling, mingelska och sladdpost, som alla borde ha förutsättning att få spridning. Vad de står för får ni kolla själva i listan.
Lotten Bergman och hennes många kommentatorer skriver massvis om dessa och andra nya ord. Mina favoriter där: nöss, valfrid och Örebrohatt.
/Gunilla
P S: Visst finns färst!
Lotten kommer också med en uppmaning: "Bloggare! Gån ut och förkunna ordet: färst finns!"
Just det, ordet "färst" – som professor Dick Harrison tror sig lansera i SvD-listan – existerar, som en superlativform av "få" (alltså: få – färre – färst).
Jag lärde mig det av min tysklärare på Komvux 1989 eller så, men har knappt hört det sedan dess. Hon var tyska, och beskrev hur hon när hon kom till Sverige använde ordet såsom hon pluggat in böjningen och som ju är helt logisk (se Lottens inlägg) – men hade svårt att få svenskar att tycka att hon talade korrekt, med en så underlig form.
Måste erkänna att jag tvivlade på min gamla fröken när jag nu såg ordet föreslås av Harrison i SvD (det vill säga, jag tänkte att hon bara hade varit hyperkorrekt på samma sätt som ett barn som logiskt säger "dåligare") så det var skönt att se i Lottens SAOL-faksimil att hon hade rätt. När jag tänker efter har jag nog redan kollat det i ordlistorna. Antar att ordet haft svårt att få genomslag eftersom det låter alltför likt "värst".
Lotten Bergman och hennes många kommentatorer skriver massvis om dessa och andra nya ord. Mina favoriter där: nöss, valfrid och Örebrohatt.
/Gunilla
P S: Visst finns färst!
Lotten kommer också med en uppmaning: "Bloggare! Gån ut och förkunna ordet: färst finns!"
Just det, ordet "färst" – som professor Dick Harrison tror sig lansera i SvD-listan – existerar, som en superlativform av "få" (alltså: få – färre – färst).
Jag lärde mig det av min tysklärare på Komvux 1989 eller så, men har knappt hört det sedan dess. Hon var tyska, och beskrev hur hon när hon kom till Sverige använde ordet såsom hon pluggat in böjningen och som ju är helt logisk (se Lottens inlägg) – men hade svårt att få svenskar att tycka att hon talade korrekt, med en så underlig form.
Måste erkänna att jag tvivlade på min gamla fröken när jag nu såg ordet föreslås av Harrison i SvD (det vill säga, jag tänkte att hon bara hade varit hyperkorrekt på samma sätt som ett barn som logiskt säger "dåligare") så det var skönt att se i Lottens SAOL-faksimil att hon hade rätt. När jag tänker efter har jag nog redan kollat det i ordlistorna. Antar att ordet haft svårt att få genomslag eftersom det låter alltför likt "värst".
Home Away From Home
You have probably been referred here by a mutual acquaintance of ours. I invite friends and friends of friends to stay in my home as short-term guests, for $150/night (minimum of 3 nights; $100/night from the 8th night).
This is an alternative to staying in a hotel, a great way to find out what it is like to live in Manhattan, and to be an insider of the vibrant Harlem for a while – whether you're in New York for business, tourism, or plain inspiration!
My home is a 2 bedroom apartment, all in all around 600 square feet or 62 square metres, with lots of windows and thus light. Guests have their own bedroom (one), and share kitchen, bathroom, and the living room. This suits single travellers, couples, and small families.
It is located in the heart of Central/West Harlem – a culturally extraordinarily rich neighborhood where I have been living since 2000.
Next door neighbor is a great baptist church, featuring fantastic gospel choir services which you are welcome to attend.
The Apollo Theatre is a stone's throw away, and it takes about 15 minutes to walk to Central Park or Columbia University. Great gourmet super markets – Citarella and Fairway's – among the best in New York City! – are within walking distance; a New York Sports Club is only two blocks away. Several nice restaurants, wine bars and lounges have opened up recently, not the least on my very street (8th Avenue).
And the ABCD subway lines are within the block (A and D go express). They take you to Midtown or Downtown/Lower Manhattan very quickly (one stop, or 8 minutes, to Columbus Circle). There is only a short walk to the subway station, which is always open (always means around the clock, 24/7)! Many bus lines also pass by.
I seldom know well in advance whether or not I will be here myself, since I have to be very flexible with my work schedule.
However, when I am here I happily help guests out with information on what to do and see in New York City and its surroundings; when I'm not, guests have the apartment to themselves (except my office). Breakfast is included in the price, when I am here. The price per night is the same, whether I am here or not.
For longer periods of time – several weeks or more, for example when I am gone for the summer – rent is upon agreement.
More facts:
• top floor
• walk up = no lift/elevator
• no TV
• Wifi internet (just bring your laptop computer!)
• well equipped kitchen
• dishwasher
• hardwood floors in all rooms
• in bedroom: one queen size bed (120 cm) (extra mattresses might be available upon request)
Feel free to contact me should you have questions about dates or anything else!
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Update as of 2010:
Please note that a huge building project is going on next to my house and until next summer!
Where you see the line of cars on the picture, there is now a very large façcade.
This is going to be much needed Harlem apartments, but it also means a lot of the light in my living room is gone – and the sometimes noisy work starts at 7AM in the morning. So please be prepared for that. Most of you will rise early because of jet lag anyway!
/Gunilla
This is an alternative to staying in a hotel, a great way to find out what it is like to live in Manhattan, and to be an insider of the vibrant Harlem for a while – whether you're in New York for business, tourism, or plain inspiration!
My home is a 2 bedroom apartment, all in all around 600 square feet or 62 square metres, with lots of windows and thus light. Guests have their own bedroom (one), and share kitchen, bathroom, and the living room. This suits single travellers, couples, and small families.
It is located in the heart of Central/West Harlem – a culturally extraordinarily rich neighborhood where I have been living since 2000.
Next door neighbor is a great baptist church, featuring fantastic gospel choir services which you are welcome to attend.
The Apollo Theatre is a stone's throw away, and it takes about 15 minutes to walk to Central Park or Columbia University. Great gourmet super markets – Citarella and Fairway's – among the best in New York City! – are within walking distance; a New York Sports Club is only two blocks away. Several nice restaurants, wine bars and lounges have opened up recently, not the least on my very street (8th Avenue).
And the ABCD subway lines are within the block (A and D go express). They take you to Midtown or Downtown/Lower Manhattan very quickly (one stop, or 8 minutes, to Columbus Circle). There is only a short walk to the subway station, which is always open (always means around the clock, 24/7)! Many bus lines also pass by.I seldom know well in advance whether or not I will be here myself, since I have to be very flexible with my work schedule.
However, when I am here I happily help guests out with information on what to do and see in New York City and its surroundings; when I'm not, guests have the apartment to themselves (except my office). Breakfast is included in the price, when I am here. The price per night is the same, whether I am here or not.
For longer periods of time – several weeks or more, for example when I am gone for the summer – rent is upon agreement.
More facts:
• top floor
• walk up = no lift/elevator
• no TV
• Wifi internet (just bring your laptop computer!)
• well equipped kitchen
• dishwasher
• hardwood floors in all rooms
• in bedroom: one queen size bed (120 cm) (extra mattresses might be available upon request)
Feel free to contact me should you have questions about dates or anything else!
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Update as of 2010:
Please note that a huge building project is going on next to my house and until next summer!
Where you see the line of cars on the picture, there is now a very large façcade.
This is going to be much needed Harlem apartments, but it also means a lot of the light in my living room is gone – and the sometimes noisy work starts at 7AM in the morning. So please be prepared for that. Most of you will rise early because of jet lag anyway!
/Gunilla
24 November 2007
Bildspel från vischan i Maine
NEW YORK Mindre mysigt verkar det vara hemma hos fattigpensionärerna i Maine i nordöstra USA. Deras kroppar slets ofta ut i 50-årsåldern, efter decennier av säsongsarbete på hummerfångstbåtar, med potatisplockning eller i blåbärsindustrin. Nu har de futtiga pensioner, drabbas av minskande bidrag till uppvärmning av hemmen och hankar sig fram – ofta med hjälp av matpaket från välgörenhetsprogram. Fast många vägrar ta emot sådana, eftersom de tycker att det finns de som har det värre.
För en av de intervjuade kvinnorna är fredagar veckans höjdpunkt, då rullar hon rullstolen till brevlådan för att sedan frossa i reklambladen som kommer då. Andra unnar sig bingo eller Hersheychoklad, om de får några slantar över.
Gripande läsning om vardagslivet för dessa människor i Maine i New York Times.
Och även om ni struntar i hur dessa gamlingar och handikappade har det, eller inte orkar läsa en längre text just nu – kolla ändå på det välgjorda tre minuter långa bildspel som finns i reportaget (leta efter rutan "multimedia").
Även om jag inte skulle kunna få till riktigt lika fina bildspel själv är det absolut något att experimentera med – ljud, bild och texter i samspel! Men betydligt mer komplicerat än TV/video. Och man kan lägga in bildspel som en funktion på min kommande hemsida. (Hur man kan ta betalt för arbetet med dem är dock en gåta, men det kanske också går en vacker dag.)
/Gunilla
För en av de intervjuade kvinnorna är fredagar veckans höjdpunkt, då rullar hon rullstolen till brevlådan för att sedan frossa i reklambladen som kommer då. Andra unnar sig bingo eller Hersheychoklad, om de får några slantar över.
Gripande läsning om vardagslivet för dessa människor i Maine i New York Times.
Och även om ni struntar i hur dessa gamlingar och handikappade har det, eller inte orkar läsa en längre text just nu – kolla ändå på det välgjorda tre minuter långa bildspel som finns i reportaget (leta efter rutan "multimedia").
Även om jag inte skulle kunna få till riktigt lika fina bildspel själv är det absolut något att experimentera med – ljud, bild och texter i samspel! Men betydligt mer komplicerat än TV/video. Och man kan lägga in bildspel som en funktion på min kommande hemsida. (Hur man kan ta betalt för arbetet med dem är dock en gåta, men det kanske också går en vacker dag.)
/Gunilla
Coocooning – lördagsmys med Annina
NEW YORK Läs Annina Rabes Shampoo Rising-text om höstmys och om hur i princip alla tidningar förvandlats till "Hem och Mys". Utläggningen om sjuttisproggare som "mysar" och om "musikmysar" förstod jag däremot inte riktigt.
Annina kommer fram till att mys är ett specifikt svenskt begrepp, men nog är det danska "hygge" ungefär samma sak?
/Gunilla
som myspyser med Prairie Home Companion på radion – och möjligen snart en kopp te. Ehhh, jag som inte ens gillar te särskilt mycket.
Uppdatering: Närå, det blev inget te. Jag drogs bara med i myshajpen. Men jag rensade i garderoben, och åt upp de sista pastaälgarna.
Annina kommer fram till att mys är ett specifikt svenskt begrepp, men nog är det danska "hygge" ungefär samma sak?
/Gunilla
som myspyser med Prairie Home Companion på radion – och möjligen snart en kopp te. Ehhh, jag som inte ens gillar te särskilt mycket.
Uppdatering: Närå, det blev inget te. Jag drogs bara med i myshajpen. Men jag rensade i garderoben, och åt upp de sista pastaälgarna.
23 November 2007
Vart bör jag resa i januari?! (Om jag ska...)
NEW YORK Förra året var jag i Indien på reportageresa i december/januari. Det kostade tiotusentals kronor, blod, svett, tårar och tid – men var en av mina journalistiskt mest intressanta resor (hmmmm....tillsammans med många andra jag gjort, i och för sig). Att huvudreportagen var synnerligen svårsålda är trist. Men jag är ju van vid att de bästa jobben förblir opublicerade och blir bara mer och luttrad. Man måste ändå göra lite sådana där äventyrliga grejer ibland, rakt ut i det okända, liksom – annars förtvinar man som reporter. Old school fältarbete och journalistromantik. Eller "people, color, and action", som Staffan Heimerson säger.
Det kan ju hända att det dyker upp någon uppdragsgivare som vill skicka mig för att bevaka primärvalen i Iowa och New Hampshire i januari. Men jag tvivlar. Så nu har jag börjat klura på vart jag ska ta vägen istället då!
De länder som står i den lilla enkäten högst upp i vänsterspalten november ut var de jag spontant kom att tänka på vore intressanta att fara till.
Jag har några vaga idéer till reportage i några av dem, som jag dock inte tänker avslöja här; i andra fall handlar det mer om allmän nyfikenhet. Har ännu inte varit i något av dessa länder (jo, i Italien, såklart, men inte på Sardinien).
Vart tycker ni att jag bör resa? Kommentera gärna nedan. Det går också bra att föreslå helt andra länder än dem jag klurat ut. Det kan mycket väl hända att det inte blir någon resa alls, men det känns som om det är lite för deprimerande att ha med det som alternativ – tänk om alla skulle rösta för det!
Kom också gärna med aktuella och genomförbara reportageuppslag, som det finns skuggan av en chans att sälja in, kanske om nyhetsmässiga fenomen och företeelser i tiden som med fördel låter sig studeras på plats någonstans. Eller intressanta personer att intervjua. Eller skeenden att gestalta på plats som äger rum någonstans.
Det kan handla om allmänna samhällsföreteelser och utvecklingsfrågor, mänskliga rättigheter, humanitära tillstånd, miljöfrågor eller kultur/livsstil/mat/whatever. Gärna länder som är underbevakade i svenska medier. (Fast det underlättar ju om det också finns redaktörer som anser att så är fallet, och som är beredda att anslå budgetmedel för att ändra på detta. Det är här konsten ligger... Jag vet bara Ulf B Andersson på Amnesty Press som är riktigt pålitlig i detta avseeende!)
Specifika idéer som inte lämpar sig för allmän beskådan kan ni skicka direkt till mig per mail (gak62@columbia.edu). Samma adress använder alla ni redaktörer därute som vill beställa artiklar och reportage! ;-)
Nästa resa kommer för övrigt att äga rum snart: till Miami.
/Gunilla
P S Det finns några dark horses också... Afghanistan, Burma, Jordanien, Kuba*), Mali*), Marocko*) och Rumänien – ja, hjälp, det tar aldrig slut.
*) Har varit här tidigare, men det är OK med återbesök!
Det kan ju hända att det dyker upp någon uppdragsgivare som vill skicka mig för att bevaka primärvalen i Iowa och New Hampshire i januari. Men jag tvivlar. Så nu har jag börjat klura på vart jag ska ta vägen istället då!
De länder som står i den lilla enkäten högst upp i vänsterspalten november ut var de jag spontant kom att tänka på vore intressanta att fara till.
Jag har några vaga idéer till reportage i några av dem, som jag dock inte tänker avslöja här; i andra fall handlar det mer om allmän nyfikenhet. Har ännu inte varit i något av dessa länder (jo, i Italien, såklart, men inte på Sardinien).
Vart tycker ni att jag bör resa? Kommentera gärna nedan. Det går också bra att föreslå helt andra länder än dem jag klurat ut. Det kan mycket väl hända att det inte blir någon resa alls, men det känns som om det är lite för deprimerande att ha med det som alternativ – tänk om alla skulle rösta för det!
Kom också gärna med aktuella och genomförbara reportageuppslag, som det finns skuggan av en chans att sälja in, kanske om nyhetsmässiga fenomen och företeelser i tiden som med fördel låter sig studeras på plats någonstans. Eller intressanta personer att intervjua. Eller skeenden att gestalta på plats som äger rum någonstans.
Det kan handla om allmänna samhällsföreteelser och utvecklingsfrågor, mänskliga rättigheter, humanitära tillstånd, miljöfrågor eller kultur/livsstil/mat/whatever. Gärna länder som är underbevakade i svenska medier. (Fast det underlättar ju om det också finns redaktörer som anser att så är fallet, och som är beredda att anslå budgetmedel för att ändra på detta. Det är här konsten ligger... Jag vet bara Ulf B Andersson på Amnesty Press som är riktigt pålitlig i detta avseeende!)
Specifika idéer som inte lämpar sig för allmän beskådan kan ni skicka direkt till mig per mail (gak62@columbia.edu). Samma adress använder alla ni redaktörer därute som vill beställa artiklar och reportage! ;-)
Nästa resa kommer för övrigt att äga rum snart: till Miami.
/Gunilla
P S Det finns några dark horses också... Afghanistan, Burma, Jordanien, Kuba*), Mali*), Marocko*) och Rumänien – ja, hjälp, det tar aldrig slut.
*) Har varit här tidigare, men det är OK med återbesök!
Small Claims Court – det funkade (so far)
NEW YORK Häromveckan skrev jag om hur Small Claims Court borde vara lösningen på Daniel Kederstedts trubbel med lömska typer på stadens bostadsmarknad. Och se ovan: inkallelse till förhandling, eller vad det kan tänkas heta.
Mer information om Kederstedt vs Fallon.
/Gunilla
22 November 2007
Det åttonde tacket: i New York
NEW YORK I fjol satt jag hemma och åt kalkonchili den här dagen, och roade mig med att berätta om mina olika Thanksgivingmåltider i olika delar av världen (Peking, Port au Prince, San Francisco, Catskills och på restaurang i New York) genom tiderna.
I år, det vill säga om en halvtimme eller så, blir det för ovanlighetens skull en klockren Thanksgivingmåltid i New York, i goda vänners lag på Manhattan. Nice! Återkommer kanske med en liten rapport om hur kalkon tillagas på svensk-persisk-amerikanskt manér.
/Gunilla
I år, det vill säga om en halvtimme eller så, blir det för ovanlighetens skull en klockren Thanksgivingmåltid i New York, i goda vänners lag på Manhattan. Nice! Återkommer kanske med en liten rapport om hur kalkon tillagas på svensk-persisk-amerikanskt manér.
/Gunilla
Google överraskar
NEW YORK Oj, Googles lilla annonsruta härintill överraskar ibland. På sistone har det varit en hel del Nina Simone där, hehe. Tidigare en massa foto- och språkkurser. Men idag stod där, som en av flera annonser:
/Gunilla
Problems with TenantsEvictions, Leases, Notices New York Attorneyswww.landlord-nyc.com
Så bisarrt! Måste ha varit min Williamsburgs-kompis "tenants from hell"-text den hittade. Eller kanske inlägget om Small Claims Court. Hmmm, dem tänker jag inte kontakta (hoppas jag slipper en anledning).
/Gunilla
Ryssen var kazak, allt slutade bra
NEW YORK Nu undrar ni givetvis alla hur det gick för den hjärnscannade ryske poeten..?! K rapporterar från Burlington att allt gick relativt väl, inga blödningar i hjärnan som hade befarats hittades.
Men det hade varit ganska otäckt, sade hon, när han föll ihop under en fest – tämligen berusad – och slog huvudet i ett betonggolv. Och han var förresten inte ryss utan kazak.
K vill nu lära sig världsspråket ryska, och vi ska åka till Brighton Beach for full immersion endera dagen!
/Gunilla
Men det hade varit ganska otäckt, sade hon, när han föll ihop under en fest – tämligen berusad – och slog huvudet i ett betonggolv. Och han var förresten inte ryss utan kazak.
K vill nu lära sig världsspråket ryska, och vi ska åka till Brighton Beach for full immersion endera dagen!
/Gunilla
Akut datortomografi på ryska
NEW YORK Nu är jag uppe mitt i natten som ni märker. Måste skriva ner anledningen därtill, annars kanske jag efteråt tror att det bara var en underlig dröm.
Klockan 01.30 ringde min mobiltelefon ilsket, så att jag vaknade. Vägrade dock svara, eftersom jag fått alltför många idiotiska "spam"-samtal från telefonförsäljare och andra på sistone, och tänkte en aning elakt: "är det någon kompis som är på nå'n akutmottagning får de väl ringa på andra telefonen". Inte brukar jag få sådana samtal, antagligen var det en felringning. Men mycket riktigt, strax ringde det på andra numret – och jag fick masa mig upp ur sängen.
Det var K, min New York-bästis, som faktiskt befann sig på akutkliniken på sjukhuset i Burlington i Vermont!
Hon genomgår ett "writers in residence"-program under en månad, och där finns tydligen också ett gäng ryska poeter och författare på något slags kulturutbyte. En av dem hade i berusat tillstånd tvingats åka till akuten, och K med flera följde med som stöd.
Men ingen av ryssarna kunde ett enda ord på engelska, och varken K eller läkarna kunde någon ryska – så då fick hon den lindrigt briljanta idén att ringa mig...
"K, I have barely spoken a word of Russian in 15 years", väste jag, fortfarande yrvaken, sedan hon snabbt förklarat situationen. "But you only need to explain to this guy that he needs to do a CAT scan!" svarade hon. "K, I don't even know what a CAT scan is in Swedish!", fortsatte jag, och kände mig allmänt misslyckad.
Men hon stod på sig – och ingen av oss kom på någon ryskkunnig på vare sig ost- eller västkusten som vi kunde ringa, i alla fall inte så dags – så vi ägnade ungefär en halvtimme åt att försöka tolka mellan läkarna och den ryske patienten, per telefon och via hans kompisar. En riktigt bisarr halvtimme, blev det!
Om min ryska är skral är min medicinryska obefintlig. Och inga lexikon hade jag tillhanda. Men jag googlade frenetiskt på ord som "concussions", "tetanus shot" och "CAT scan" (datortomografi, vet jag nu att det heter på svenska, vet dock fortfarande bara på ett ungefär vad det egentligen är; eller på ryska компъютерная томография ).
"Du måste förklara att han inte får röra på sig när de röntgar hjärnan", hojtade K i telefonen – och min hjärna skulle nog också behöva röntgas, för jag undrar var grundläggande ryskkunskaper med verb som "röra sig" gömt sig.
"K, rörelseverb är hopplösa i ryskan, jag minns inte hur man säger!", väste jag, men googlade på "Don't move!" för "Russian" och hittade diverse underliga polisfilmssajter som var en hjälp på traven. Vi blev alldeles till oss när patienten faktiskt slutade röra på sig, sedan K yttrat frasen "Ne chodi!". Det funkade! Vilket är ganska konstigt, eftersom frasen inte alls betyder det hon ville säga utan snarare "Gå inte!" eller något så'nt. (Uppdatering: не двиньте! borde vi ha sagt, enligt Babelfish, alltså "Ne dvin'tje!")
Ja, så där höll det på. När jag kom på hur man kunde konstruera en mening fick jag försöka förmedla den till K – det vill säga tänka ut en lämplig transkribering till engelska av enkla fraser, som hon skulle kunna säga utan alltför stora informationsförluster. Typ "tomografin bra, men annan läkare vill titta på tomografin".
Ibland fick jag tala med två av de ryska medföljande, och det var verkligen hej-kom-och-hjälp-mig från min sida. Jag förstod mycket lite av vad de sade, men till sist insåg jag att det handlade om försäkringar, och att de hade försäkringsbevis på gästhemmet.
Jag måste nog åka till Brighton Beach – det område långt ut i Brooklyn där många ryssar, vitryssar, ukrainare och centralasiater bor – och friska upp språket en aning. Men nu vet jag i alla fall vad "CAT scan" heter på ryska. Over and out och tillbaka till sängen.
/Gunilla
Klockan 01.30 ringde min mobiltelefon ilsket, så att jag vaknade. Vägrade dock svara, eftersom jag fått alltför många idiotiska "spam"-samtal från telefonförsäljare och andra på sistone, och tänkte en aning elakt: "är det någon kompis som är på nå'n akutmottagning får de väl ringa på andra telefonen". Inte brukar jag få sådana samtal, antagligen var det en felringning. Men mycket riktigt, strax ringde det på andra numret – och jag fick masa mig upp ur sängen.
Det var K, min New York-bästis, som faktiskt befann sig på akutkliniken på sjukhuset i Burlington i Vermont!
Hon genomgår ett "writers in residence"-program under en månad, och där finns tydligen också ett gäng ryska poeter och författare på något slags kulturutbyte. En av dem hade i berusat tillstånd tvingats åka till akuten, och K med flera följde med som stöd.
Men ingen av ryssarna kunde ett enda ord på engelska, och varken K eller läkarna kunde någon ryska – så då fick hon den lindrigt briljanta idén att ringa mig...
"K, I have barely spoken a word of Russian in 15 years", väste jag, fortfarande yrvaken, sedan hon snabbt förklarat situationen. "But you only need to explain to this guy that he needs to do a CAT scan!" svarade hon. "K, I don't even know what a CAT scan is in Swedish!", fortsatte jag, och kände mig allmänt misslyckad.
Men hon stod på sig – och ingen av oss kom på någon ryskkunnig på vare sig ost- eller västkusten som vi kunde ringa, i alla fall inte så dags – så vi ägnade ungefär en halvtimme åt att försöka tolka mellan läkarna och den ryske patienten, per telefon och via hans kompisar. En riktigt bisarr halvtimme, blev det!
Om min ryska är skral är min medicinryska obefintlig. Och inga lexikon hade jag tillhanda. Men jag googlade frenetiskt på ord som "concussions", "tetanus shot" och "CAT scan" (datortomografi, vet jag nu att det heter på svenska, vet dock fortfarande bara på ett ungefär vad det egentligen är; eller på ryska компъютерная томография ).
"Du måste förklara att han inte får röra på sig när de röntgar hjärnan", hojtade K i telefonen – och min hjärna skulle nog också behöva röntgas, för jag undrar var grundläggande ryskkunskaper med verb som "röra sig" gömt sig.
"K, rörelseverb är hopplösa i ryskan, jag minns inte hur man säger!", väste jag, men googlade på "Don't move!" för "Russian" och hittade diverse underliga polisfilmssajter som var en hjälp på traven. Vi blev alldeles till oss när patienten faktiskt slutade röra på sig, sedan K yttrat frasen "Ne chodi!". Det funkade! Vilket är ganska konstigt, eftersom frasen inte alls betyder det hon ville säga utan snarare "Gå inte!" eller något så'nt. (Uppdatering: не двиньте! borde vi ha sagt, enligt Babelfish, alltså "Ne dvin'tje!")
Ja, så där höll det på. När jag kom på hur man kunde konstruera en mening fick jag försöka förmedla den till K – det vill säga tänka ut en lämplig transkribering till engelska av enkla fraser, som hon skulle kunna säga utan alltför stora informationsförluster. Typ "tomografin bra, men annan läkare vill titta på tomografin".
Ibland fick jag tala med två av de ryska medföljande, och det var verkligen hej-kom-och-hjälp-mig från min sida. Jag förstod mycket lite av vad de sade, men till sist insåg jag att det handlade om försäkringar, och att de hade försäkringsbevis på gästhemmet.
Jag måste nog åka till Brighton Beach – det område långt ut i Brooklyn där många ryssar, vitryssar, ukrainare och centralasiater bor – och friska upp språket en aning. Men nu vet jag i alla fall vad "CAT scan" heter på ryska. Over and out och tillbaka till sängen.
/Gunilla
21 November 2007
Sliten frälsning, men OK...
NEW YORK Självklart kunde minst en av mina sportkolleger inte avhålla sig från att använda verbet "frälsa".
Andra roliga ord i spalterna: tokoffensiv (öppnade Sverige med), chockmål (gjorde Lettland) och såklart hylla (gjorde den svenska publiken).
/Gunilla
Tre minuter senare frälste Kim Källström Sverige med sitt viktiga 2–1-mål (Aftonbladet)Men det är OK en EM-klar dag som denna, kanske var det just "frälste" Källström gjorde.
Andra roliga ord i spalterna: tokoffensiv (öppnade Sverige med), chockmål (gjorde Lettland) och såklart hylla (gjorde den svenska publiken).
/Gunilla
Det var då (?): "People, color and action"
NEW YORK Ska alltså försöka avhålla mig från att skriva om mediebranschen, och rensa mitt skrivbord istället. Jag var på en paneldiskussion om krigsrapportering (framför allt i Irak) häromveckan här i New York – i arrangemang av korreklubben Frontline i London – och blev mest deprimerad, men kanske skriver jag ihop något därifrån en vacker dag. Eller inte, känns lite daterat just nu.
Staffan Heimersons föredragning i Stockholm nyligen – i Armémuseets serie Krig och media – hade nog inte gjort mig mindre nedslagen, av Dick Erixons referat att döma, trots att den tycks ha innehållit en hel del härlig korre-och Hemingwaykomplex-romantik. Smakprov:
Staffan Heimersons föredragning i Stockholm nyligen – i Armémuseets serie Krig och media – hade nog inte gjort mig mindre nedslagen, av Dick Erixons referat att döma, trots att den tycks ha innehållit en hel del härlig korre-och Hemingwaykomplex-romantik. Smakprov:
[Heimersons] roligaste minne är när han stod i Managua, Nicaragua, och tar emot gerillaarmén som intar staden sedan diktatorn Somoza flytt 1979. Han minns Hemingways berättelse om hur han, när Paris befriades från nazismen, tog befälet för att befria Ritz vinkällare. Därför välkomnade Heimerson gerillan till Managua och ledde dom till Somozas bunker, där Heimerson någon vecka tidigare intervjuat en full Somoza./Gunilla
Denna sorts journalistik är utdöd. De som likt Heimerson säger: "det gäller att gilla läget. Man måste stå ut med att plågas." Han berättar också om de kollegor han känt och som blivit dödade i jobbet. För en krigskorrespondent gäller det att endast rapporera det man ser och det man upplever. Hans måtto har varit: "People, color and action". Det som gör en bra story är att skildra människor man möter, göra det färgstarkt och driva berättelsen framåt med att beskriva vad som händer.
Heimerson har sedan 1969 bevakat uppemot 25 krig och han funderar på hur i hel-te Aftonbladet lät honom åka ut i världen och rapportera från krig som ingen brydde sig om. I dag finns ingen utrikesbevakning alls. Och när något händer, som Libanonkriget förra sommaren mellan Hizbollah och Israel, blir det "slaskrapportering". Man fokuserar på svenskar som klagar över dåliga färjeförbindelser. Och under senaste Irakkriget åkte SVT och TV4 hem.
I dag är utrikesbevakningen totalt nedrustad i svenska medier. "Världen är på väg att bli en vit fläck på svenskarnas karta", säger Heimerson.
Allt finns på nätet
NEW YORK Källkritiska skandaler, tveksamma sammanblandningar av yrkesroller, slarviga rewrites, pressade marginaler som tvingar fram proletära arvoden – det har funnits många tillfällen till mediekritiska inlägg under hösten.
Jag är just nu inne i en liten svacka, är trött på och tveksam till hela branschen och mer inne på att bli business woman och börja investera i den argentinska fastighetsmarknaden eller nå't. Har inte ens nå'n lust att skriva om eländet. Men läs gärna om den senaste plagiatstoryn, som The Economist drabbats av – särskilt begreppet i den skojiga kommentaren till Resumés artikel om detta: "ugandiska Knohultskurirer".
/Gunilla
Jag är just nu inne i en liten svacka, är trött på och tveksam till hela branschen och mer inne på att bli business woman och börja investera i den argentinska fastighetsmarknaden eller nå't. Har inte ens nå'n lust att skriva om eländet. Men läs gärna om den senaste plagiatstoryn, som The Economist drabbats av – särskilt begreppet i den skojiga kommentaren till Resumés artikel om detta: "ugandiska Knohultskurirer".
/Gunilla
Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del II
NEW YORK Efter Bergman-föreställningen på BAM (läs om den i SvD här) slog alltså Mingeldämonen till med full kraft! Här är U:s fortsättning på föregående inlägg.
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Efter en liten vinkning från Gunilla följer jag efter föreställningen med henne ned till en mottagning med samkväm, vin och champinjoner med dip som dukats fram endast för speciellt inbjudna gäster (läs: svenskar).
"Harkel, hmmm... Gunilla, jag kan lika väl åka hem, inte behöver du dra med mig", säger jag tveksamt. "Nej då – följ med, du!" svarar hon självsäkert och svassar in i vimlet av skådespelare, journalister, svenska diplomater, ambassadfolk, FN-svenskar, mer svenskar, svenskar och svenskar...
Hur kan jag ha missat detta? Jag har bott i New York i snart ett år och den enda svensk jag umgås med är Gunilla. Varifrån kommer hela denna ofantliga svenskkoloni i New York (dum fråga, Sverige såklart)? Vad gör de här? Varför bor de här så länge? Känner alla varandra? Varför är inte jag med i detta samfund?
Medan jag funderar över dessa frågor hinner Gunilla snabbt presentera mig för än den ena, än den andra – pressråd, före detta generalkonsul, journalister, konstnären – alla virrar de förbi kors och tvärs genom lokalen.
Vart är alla på väg? Varför stirrar de så nervöst över axeln på den person de samtalar med? Varför varar inte ett samtal i mer än ett par minuter? Är detta någon slags speed-mingel à la Amerika?
In kommer Dramatenskådespelarna och den amerikanske skådespelaren, en stund efter allla andra. De ser alla lika fina och ståtliga ut som på film och scen. Men jag förvånas igen av att den vackra kvinnan från Varuhuset som jag normalt tycker är jobbig och spattig på filmduken framstår mycket lugnare och mer angenäm i verkligheten. Jag fascineras av och beundrar på avstånd den vackra 72-åriga skådespelerskan som jag tycker påminner mycket om min egen mamma så som jag sett henne sedan hon var ung. Hon ser snäll ut. Hoppas att hon inte märker att jag smygtittar på henne. Hon verkar så svensk och stockholmig... trots att hon bor i Frankrike (det hade nog min mamma gjort också om hon vore skådespelerska). Fru August är lika stilig och lika 'vanlig' som på film. Men är hon inte litet ledsen, eller ser hon alltid så allvarsam ut? Och där, vid baren, är den store svenske manlige skådespelaren med den mörka rösten, upptagen i intervju och samtal – bland annat med den svenska blonda söta jazzmusiker och skådespelerskan som uppträdde i Svenska Kyrkan på 48th Street i helgen. Mest osynlig och kortvarig på mottagningen är den svenska vackra blyga skådesplerskan från Bedford. Jag hinner bara notera att hon är där och sedan är hon borta.
Det är inte bara jag som kändisgluttar... Förutom att titta på skådespelarna betraktar jag även de dramaturgiskt mindre kända personerna i rummet och ser att de också står och sneglar på skådespelarna, en del dristar sig tom fram för att be om ett fotografi – digitalkameran, vår tids autografpenna?
Inser snart att det grovt sett finns tre grupper i lokalen:
1. Skådespelarna + de svenska respektive amerikanska kulturmagnaterna, som lugnt står där de är och låter dem som vill närma sig för ett samtal eller en bild. Här pratar vi om professionella kändisminglare. De har varit med förr och vet hur man ska föra sig, det syns.
2. New York-svenskarna, som består av ambassadfolk, konstnärer, kulturprofiler och andra hang arounds. De rör sig världsvant mellan grupper av bekanta och obekanta. Hälsar artigt på varandra, låter sig introduceras, tar i hand, kanske en kindpuss. Gunilla presenterar mig för några av dem, men ingen verkar intresserad av att veta vem jag är eller av att föra ett samtal. De flesta verkar mycket glada över att vara här.
3. Journalisterna, reportrarna och fotograferna. Det är de som står för rusningstrafiken i rummet. De far som illrar fram och tillbaks mellan grupperingarna av gäster. Spanar. Spejar. Verkar lite nervösa. Vem är det? Befinner jag mig på rätt plats? Har jag fått rätt kommentarer och bilder av alla? Haffar en morotsstång med dip, tuggar hastigt. Något stressat i blicken. Går raskt vidare. Säger hej till Gunilla men har ej ro att prata (ingen noterar över huvud taget mig vid sidan av henne). Oj, måste vidare. Varför intervjuar han henne? Fortfarande? Phuuu... nu får det räcka, nu har vi jobbat klart och ska bara prata med varandra.
Nej, flera av dem hade inte alls jobbat klart, de hade en omedelbar deadline... /Gunilla
Såklart är denna beskrivning något överdriven – för att belysa kontrasterna mot den vardag som jag är van vid, där representation och jobbmingel går till på ungefär samma sätt som på en privat fest (version lugnare) eller mottagning. Man pratar med dem man känner och tycker om, men försöker också passa på att skapa nya kontakter och bekantskaper samtidigt som man försöker hjälpa andra att nätverka och umgås på ett sätt som ska vara behagligt och respektfullt för alla.
Visst är det djungelns lag som gäller i mitt yrkesliv liksom på många andra arbetsplatser men när det kommer till social kompetens och kollegialitet (finns det ett sådant ord? det jag menar är kamratskap på arbetsplatsen) så ingår det implicit i den professionalism som var och en i företaget förväntas besitta och utveckla. Naturligtvis hämmas jag ibland i sociala jobbsammanhang av andra faktorer såsom gubbvälden, grabbighet, teknokrati och språkliga barriärer. Förmodligen har varje branch och skrå sina egna regler, kodspråk och vanor. Idag var det förutom BAM och Ingmar Bergman intressant att få en inblick i den här kolonins seder och bruk... i New York... i Brooklyn... bland en grupp svenskar... som lika väl skulle kunna vara på Stureplan, eller på Dramaten eller i Båstad.
Nej, nu är jag mätt och nöjd, har fått nog av mingel-dämonen. Sätter på mig jackan, tar avsked av Gunilla och beger mig ut på Brooklyns gator igen. Tillbaks mot Manhattan, storstadsmyllret och mångfalden. Den där lyckliga New York-känslan som jag, och många svenskar med mig, älskar infinner sig snart.
// Alias 'U'
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Efter en liten vinkning från Gunilla följer jag efter föreställningen med henne ned till en mottagning med samkväm, vin och champinjoner med dip som dukats fram endast för speciellt inbjudna gäster (läs: svenskar).
"Harkel, hmmm... Gunilla, jag kan lika väl åka hem, inte behöver du dra med mig", säger jag tveksamt. "Nej då – följ med, du!" svarar hon självsäkert och svassar in i vimlet av skådespelare, journalister, svenska diplomater, ambassadfolk, FN-svenskar, mer svenskar, svenskar och svenskar...
Hur kan jag ha missat detta? Jag har bott i New York i snart ett år och den enda svensk jag umgås med är Gunilla. Varifrån kommer hela denna ofantliga svenskkoloni i New York (dum fråga, Sverige såklart)? Vad gör de här? Varför bor de här så länge? Känner alla varandra? Varför är inte jag med i detta samfund?
Medan jag funderar över dessa frågor hinner Gunilla snabbt presentera mig för än den ena, än den andra – pressråd, före detta generalkonsul, journalister, konstnären – alla virrar de förbi kors och tvärs genom lokalen.
Vart är alla på väg? Varför stirrar de så nervöst över axeln på den person de samtalar med? Varför varar inte ett samtal i mer än ett par minuter? Är detta någon slags speed-mingel à la Amerika?
In kommer Dramatenskådespelarna och den amerikanske skådespelaren, en stund efter allla andra. De ser alla lika fina och ståtliga ut som på film och scen. Men jag förvånas igen av att den vackra kvinnan från Varuhuset som jag normalt tycker är jobbig och spattig på filmduken framstår mycket lugnare och mer angenäm i verkligheten. Jag fascineras av och beundrar på avstånd den vackra 72-åriga skådespelerskan som jag tycker påminner mycket om min egen mamma så som jag sett henne sedan hon var ung. Hon ser snäll ut. Hoppas att hon inte märker att jag smygtittar på henne. Hon verkar så svensk och stockholmig... trots att hon bor i Frankrike (det hade nog min mamma gjort också om hon vore skådespelerska). Fru August är lika stilig och lika 'vanlig' som på film. Men är hon inte litet ledsen, eller ser hon alltid så allvarsam ut? Och där, vid baren, är den store svenske manlige skådespelaren med den mörka rösten, upptagen i intervju och samtal – bland annat med den svenska blonda söta jazzmusiker och skådespelerskan som uppträdde i Svenska Kyrkan på 48th Street i helgen. Mest osynlig och kortvarig på mottagningen är den svenska vackra blyga skådesplerskan från Bedford. Jag hinner bara notera att hon är där och sedan är hon borta.
Det är inte bara jag som kändisgluttar... Förutom att titta på skådespelarna betraktar jag även de dramaturgiskt mindre kända personerna i rummet och ser att de också står och sneglar på skådespelarna, en del dristar sig tom fram för att be om ett fotografi – digitalkameran, vår tids autografpenna?
Inser snart att det grovt sett finns tre grupper i lokalen:
1. Skådespelarna + de svenska respektive amerikanska kulturmagnaterna, som lugnt står där de är och låter dem som vill närma sig för ett samtal eller en bild. Här pratar vi om professionella kändisminglare. De har varit med förr och vet hur man ska föra sig, det syns.
2. New York-svenskarna, som består av ambassadfolk, konstnärer, kulturprofiler och andra hang arounds. De rör sig världsvant mellan grupper av bekanta och obekanta. Hälsar artigt på varandra, låter sig introduceras, tar i hand, kanske en kindpuss. Gunilla presenterar mig för några av dem, men ingen verkar intresserad av att veta vem jag är eller av att föra ett samtal. De flesta verkar mycket glada över att vara här.
3. Journalisterna, reportrarna och fotograferna. Det är de som står för rusningstrafiken i rummet. De far som illrar fram och tillbaks mellan grupperingarna av gäster. Spanar. Spejar. Verkar lite nervösa. Vem är det? Befinner jag mig på rätt plats? Har jag fått rätt kommentarer och bilder av alla? Haffar en morotsstång med dip, tuggar hastigt. Något stressat i blicken. Går raskt vidare. Säger hej till Gunilla men har ej ro att prata (ingen noterar över huvud taget mig vid sidan av henne). Oj, måste vidare. Varför intervjuar han henne? Fortfarande? Phuuu... nu får det räcka, nu har vi jobbat klart och ska bara prata med varandra.
Nej, flera av dem hade inte alls jobbat klart, de hade en omedelbar deadline... /Gunilla
Såklart är denna beskrivning något överdriven – för att belysa kontrasterna mot den vardag som jag är van vid, där representation och jobbmingel går till på ungefär samma sätt som på en privat fest (version lugnare) eller mottagning. Man pratar med dem man känner och tycker om, men försöker också passa på att skapa nya kontakter och bekantskaper samtidigt som man försöker hjälpa andra att nätverka och umgås på ett sätt som ska vara behagligt och respektfullt för alla.
Visst är det djungelns lag som gäller i mitt yrkesliv liksom på många andra arbetsplatser men när det kommer till social kompetens och kollegialitet (finns det ett sådant ord? det jag menar är kamratskap på arbetsplatsen) så ingår det implicit i den professionalism som var och en i företaget förväntas besitta och utveckla. Naturligtvis hämmas jag ibland i sociala jobbsammanhang av andra faktorer såsom gubbvälden, grabbighet, teknokrati och språkliga barriärer. Förmodligen har varje branch och skrå sina egna regler, kodspråk och vanor. Idag var det förutom BAM och Ingmar Bergman intressant att få en inblick i den här kolonins seder och bruk... i New York... i Brooklyn... bland en grupp svenskar... som lika väl skulle kunna vara på Stureplan, eller på Dramaten eller i Båstad.
Nej, nu är jag mätt och nöjd, har fått nog av mingel-dämonen. Sätter på mig jackan, tar avsked av Gunilla och beger mig ut på Brooklyns gator igen. Tillbaks mot Manhattan, storstadsmyllret och mångfalden. Den där lyckliga New York-känslan som jag, och många svenskar med mig, älskar infinner sig snart.
// Alias 'U'
Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del I
NEW YORK Igår skrev jag ett referat av Bergmanhyllningen på BAM. Men fisken är ju inte så bra på att se det vatten den simmar i. Min medföljande väninna var alldeles tagen av det sociala skådespel som vidtog efter föreställningen. I vanliga fall jobbar hon i teknikens värld, som ingenjör/projektledare på ett multinationellt bolag, och detta med minglande kultur- och mediesvenskar som vimsar omkring och försöker positionera sig var ett nytt fenomen för henne.
Jag bad henne skriva ner sina intryck av kvällen, med ett utifrån-perspektiv på det lilla community jag antar att jag är en del av – och här är den första delen av resultatet. U drabbades uppenbarligen av Mingeldämonen, vilket kommer att framgå tydligare i del II!
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Igår var jag också på den fina tillställningen på BAM. Instämmer med Gunilla att det var ett fint och stämningsfullt arrangemang. Kanske var det lite pretentiöst (med svensk minister som å konungens, kungarikets och Ingmar Bergmans vägnar framförde tacksägelser till de flesta med anknytning till akademin), men för mig som för första gången var i dessa anrika och kulturmättade lokaler som Brooklyn Academy of Music representerar – för New York och för världen (fick jag lära mig igår) – var detta en mycket speciell och intressant upplevelse.
Det blev lite bråttom när jag skulle iväg, så jag fick slänga ned min tegelsten till Lonely Planet-bok för New York (som har en karta över Brooklyn) i handväskan för att ha en chans att hitta fram. Med hjälp av den lyckades jag också byta tunnelbana tre gånger på vägen, eftersom jag trodde att det skulle gå fortare om jag höll mig till expresstågen. Så funkar det inte, för även dessa snabbtåg måste över eller under East River på vägen mellan Manhattan och Brooklyn och då gäller samma stoppsignaler och kösystem som för vilket lokaltåg som helst. Kortfattat kan man dock säga att de flesta tunnelbanor i New York leder till Brooklyn, så det är lätt att ta sig dit – men det krävs mycket erfarenhet för att avgöra vilken linje som är snabbast.
Efter att ha irrat runt ett bra tag på Brooklyns gator fann jag 15 minuter efter utsatt tid Harvey Theater som ligger en bra bit ifrån den adress som uppges för BAM i annonsen för evenemanget. I foajén möttes jag av BAM's motsvarighet till Stureplans Fadde: "Hur var namnet? Ingen biljett undanlagd? Ojdå... hmm, här får du väl en av alla som är över då." (Detta trots att de annonserat fritt inträde och teatern har hela 800 platser).
Som lutheransk och punktlig svensk försökte jag, skamsen över att vara sen, smyga in till min anvisade plats i salongen. Man vill ju visa respekt för den framlidne och världsberömde regissören och tänk om skådespelarna tar illa upp att jag kommer så sent när de har rest hela vägen från Sverige för att uppträda (en av dem har visserligen bara rest från Bedford, som jag passerar på vägen till jobbet varje dag). Ingen fara, inser jag snart. Jag är inte den sista personen in. Det finns tydligen flera än jag som missbedömt avståndet till Brooklyn. Skönt, men väldigt störande. Så aktiva och högljudda skulle vi väl aldrig vara i salongen om Ingmar Bergman hyllades i Sverige? Folk förflyttade sig ut och in från sina platser under hela föreställningen, som i en sydländsk katolsk kyrka, liksom (jfr Luther igen...). Och gissa vem den första jag ser på raden framför mig är? Gunilla, såklart! Vad är sannolikheten att bland knappt tusentalet platser hamna bakom henne tänker jag först, men inser efter ett tag att de placerar alla med sen ankomst i denna del av salongen. Surprise! Kan hon också ha kommit för sent må'ntro?! ;-)
Japp! Men minst tio minuter före U, det vill säga inte så farligt sent. Jag blev lite sinkad av att en kompis som är i sta'n för att vara svensk lattemamma ett litet tag hamnade i en lååång toalettkö på Starbucks i Soho för att byta blöjor på sin rare bebis, medan jag passade barnvagnen. Och så höll de på att bygga om stationen vid Atlantic Avenue, ett jätteprojekt eftersom tågen ut på Long Island går därifrån, så det var ju knepigt bara att hitta rätt upp från tunnelbanan och ut på vägen.../ Gunilla
Föreställningen har Gunilla redan skrivit om, men jag vill säga att jag tyckte det var jätteroligt och upplevelserikt att få vara med om en sådan unik händelse. Så långt, så gott. Jag känner mig svensk och tillhörig, och även om jag bara har sett några Bergmanfilmer och (förmodligen utan att reflektera över det) några Dramatenföreställningar regisserade av Bergman får jag här – mitt i New York – tillsammans med de svenska skådespelarna vara del av denna kollektiva svenskhet, samhörighet, stolthet och hyllning till den fantastiskt begåvade och världsberömde regissören Ingemar Bergman. Det är något för lilla mig, från landet, att spara i minnesboken! Men efter lugnet kommer...
... minglet!
/U
[fortsättning i kommande inlägg!]
Jag bad henne skriva ner sina intryck av kvällen, med ett utifrån-perspektiv på det lilla community jag antar att jag är en del av – och här är den första delen av resultatet. U drabbades uppenbarligen av Mingeldämonen, vilket kommer att framgå tydligare i del II!
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Igår var jag också på den fina tillställningen på BAM. Instämmer med Gunilla att det var ett fint och stämningsfullt arrangemang. Kanske var det lite pretentiöst (med svensk minister som å konungens, kungarikets och Ingmar Bergmans vägnar framförde tacksägelser till de flesta med anknytning till akademin), men för mig som för första gången var i dessa anrika och kulturmättade lokaler som Brooklyn Academy of Music representerar – för New York och för världen (fick jag lära mig igår) – var detta en mycket speciell och intressant upplevelse.
Det blev lite bråttom när jag skulle iväg, så jag fick slänga ned min tegelsten till Lonely Planet-bok för New York (som har en karta över Brooklyn) i handväskan för att ha en chans att hitta fram. Med hjälp av den lyckades jag också byta tunnelbana tre gånger på vägen, eftersom jag trodde att det skulle gå fortare om jag höll mig till expresstågen. Så funkar det inte, för även dessa snabbtåg måste över eller under East River på vägen mellan Manhattan och Brooklyn och då gäller samma stoppsignaler och kösystem som för vilket lokaltåg som helst. Kortfattat kan man dock säga att de flesta tunnelbanor i New York leder till Brooklyn, så det är lätt att ta sig dit – men det krävs mycket erfarenhet för att avgöra vilken linje som är snabbast.
Efter att ha irrat runt ett bra tag på Brooklyns gator fann jag 15 minuter efter utsatt tid Harvey Theater som ligger en bra bit ifrån den adress som uppges för BAM i annonsen för evenemanget. I foajén möttes jag av BAM's motsvarighet till Stureplans Fadde: "Hur var namnet? Ingen biljett undanlagd? Ojdå... hmm, här får du väl en av alla som är över då." (Detta trots att de annonserat fritt inträde och teatern har hela 800 platser).
Som lutheransk och punktlig svensk försökte jag, skamsen över att vara sen, smyga in till min anvisade plats i salongen. Man vill ju visa respekt för den framlidne och världsberömde regissören och tänk om skådespelarna tar illa upp att jag kommer så sent när de har rest hela vägen från Sverige för att uppträda (en av dem har visserligen bara rest från Bedford, som jag passerar på vägen till jobbet varje dag). Ingen fara, inser jag snart. Jag är inte den sista personen in. Det finns tydligen flera än jag som missbedömt avståndet till Brooklyn. Skönt, men väldigt störande. Så aktiva och högljudda skulle vi väl aldrig vara i salongen om Ingmar Bergman hyllades i Sverige? Folk förflyttade sig ut och in från sina platser under hela föreställningen, som i en sydländsk katolsk kyrka, liksom (jfr Luther igen...). Och gissa vem den första jag ser på raden framför mig är? Gunilla, såklart! Vad är sannolikheten att bland knappt tusentalet platser hamna bakom henne tänker jag först, men inser efter ett tag att de placerar alla med sen ankomst i denna del av salongen. Surprise! Kan hon också ha kommit för sent må'ntro?! ;-)
Japp! Men minst tio minuter före U, det vill säga inte så farligt sent. Jag blev lite sinkad av att en kompis som är i sta'n för att vara svensk lattemamma ett litet tag hamnade i en lååång toalettkö på Starbucks i Soho för att byta blöjor på sin rare bebis, medan jag passade barnvagnen. Och så höll de på att bygga om stationen vid Atlantic Avenue, ett jätteprojekt eftersom tågen ut på Long Island går därifrån, så det var ju knepigt bara att hitta rätt upp från tunnelbanan och ut på vägen.../ Gunilla
Föreställningen har Gunilla redan skrivit om, men jag vill säga att jag tyckte det var jätteroligt och upplevelserikt att få vara med om en sådan unik händelse. Så långt, så gott. Jag känner mig svensk och tillhörig, och även om jag bara har sett några Bergmanfilmer och (förmodligen utan att reflektera över det) några Dramatenföreställningar regisserade av Bergman får jag här – mitt i New York – tillsammans med de svenska skådespelarna vara del av denna kollektiva svenskhet, samhörighet, stolthet och hyllning till den fantastiskt begåvade och världsberömde regissören Ingemar Bergman. Det är något för lilla mig, från landet, att spara i minnesboken! Men efter lugnet kommer...
... minglet!
/U
[fortsättning i kommande inlägg!]
20 November 2007
Bergmanhyllning på BAM
NEW YORK Igår var det stiligt värre på Brooklyn Academy of Music, som hyllade Ingmar Bergman med ett program av så kallade readings – vad säger man på svenska, recitationer?!
Ni kan läsa om evenemanget i Dagens Nyheter och Expressen samt på Kulturnytt. Själv lyckades jag tyvärr inte sälja in någon text någonstans – så jag *slapp* jobba. Utom att jag såklart räknar nästan allt jag gör under vaken tid som jobb, särskilt när det inkluderar att schmooza med den svenska medie-, kultur och diplomatigräddan...
BAM:s Harvey Theater som evenemanget gick av stapeln på är en av mina favoritscener i New York – pampigt gammaldags, men ändå avslappnad. Jag har sett en och annan dansföreställning och lite annat där.
Bergmanprogrammet var såklart fint, men jag tycker tyvärr – insåg jag – att det är ganska tråkigt med recitationer och ovationer.
Det hela lyfte dock när man fick se Ingmar Bergman själv tala, på plats hemma i huset på Fårö, nämligen när ett klipp ur hans samtal med SVT:s Marie Nyreröd visades på en storduk. (Jag intervjuade henne när hon var i New York apropå nomineringen till Emmygalan för två år sedan, och har lyckan att ha DVD-skivan med filmerna här hemma.) Det var den delen av filmen som handlade om hur han brottas med allehanda "dämoner" – ni vet, katastrofdämonen, rädslans dämon, raseridämonen, kontrolldämonen, punktlighetsdämonen och de andra – och det fick den amerikanska publiken att skratta hjärtligt.
Peter Stormare var inne på samma linje när han intervjuades i Kulturnytt (se länk ovan). Han tyckte att det hela blev alltför pretentiöst, och att de numera Nordstjerneprydda arrangörerna helt missat att få in Ingmar Bergmans humor – samt att "De översätter Bergman så jävla dåligt"!
Bergman ska nog helt enkelt avnjutas på svenska. Jag skulle gärna se någon av de filmer som visas här i veckan, "Persona" inte minst, men är för lat att ta mig utanför huset igen.
Roligt var det att höra hur Peter Stormares namn uttalades av de amerikanska deltagarna på scenen: "Piter Stor-maaar" får han heta här. Hmmm.
Annars var det naturligtvis fantastiskt bara att se de fem svenska superstjärnorna på scen: förutom Stormare alltså Lena Olin, Lena Endre, Pernilla August och Bibi Andersson.
Under minglet efteråt hade jag tvångstankar om att jag skulle börja bubbla med Lena Endre om att jag staterade mot henne när hon spelade Ingrid i Varuhuset, 1989 eller så. Jag var "kund" på elektronikavdelningen och min replik gick ut på att jag skulle fråga någon försäljare om de hade damrakapparater (försök säga det ordet utan att snubbla med tungan) när hon dök upp framför kameran. Fast som tur är besparades hon – till skillnad från er – denna information. Vacker som en dag, var hon ju, liksom de andra!
Istället för att stalka skådespelerskorna eller handelsministern, eller på annat sätt utsätta mina tvångstankar för prövningar, umgicks jag med diverse vänner och bekanta och kolleger som fanns på plats. Minglet efteråt hade en hög andel svenskar, kanske inte helt oväntat. Möjligen mer om detta senare!
/Gunilla
Ni kan läsa om evenemanget i Dagens Nyheter och Expressen samt på Kulturnytt. Själv lyckades jag tyvärr inte sälja in någon text någonstans – så jag *slapp* jobba. Utom att jag såklart räknar nästan allt jag gör under vaken tid som jobb, särskilt när det inkluderar att schmooza med den svenska medie-, kultur och diplomatigräddan...
BAM:s Harvey Theater som evenemanget gick av stapeln på är en av mina favoritscener i New York – pampigt gammaldags, men ändå avslappnad. Jag har sett en och annan dansföreställning och lite annat där.
Bergmanprogrammet var såklart fint, men jag tycker tyvärr – insåg jag – att det är ganska tråkigt med recitationer och ovationer.
Det hela lyfte dock när man fick se Ingmar Bergman själv tala, på plats hemma i huset på Fårö, nämligen när ett klipp ur hans samtal med SVT:s Marie Nyreröd visades på en storduk. (Jag intervjuade henne när hon var i New York apropå nomineringen till Emmygalan för två år sedan, och har lyckan att ha DVD-skivan med filmerna här hemma.) Det var den delen av filmen som handlade om hur han brottas med allehanda "dämoner" – ni vet, katastrofdämonen, rädslans dämon, raseridämonen, kontrolldämonen, punktlighetsdämonen och de andra – och det fick den amerikanska publiken att skratta hjärtligt.
Peter Stormare var inne på samma linje när han intervjuades i Kulturnytt (se länk ovan). Han tyckte att det hela blev alltför pretentiöst, och att de numera Nordstjerneprydda arrangörerna helt missat att få in Ingmar Bergmans humor – samt att "De översätter Bergman så jävla dåligt"!
Bergman ska nog helt enkelt avnjutas på svenska. Jag skulle gärna se någon av de filmer som visas här i veckan, "Persona" inte minst, men är för lat att ta mig utanför huset igen.
Roligt var det att höra hur Peter Stormares namn uttalades av de amerikanska deltagarna på scenen: "Piter Stor-maaar" får han heta här. Hmmm.
Annars var det naturligtvis fantastiskt bara att se de fem svenska superstjärnorna på scen: förutom Stormare alltså Lena Olin, Lena Endre, Pernilla August och Bibi Andersson.
Under minglet efteråt hade jag tvångstankar om att jag skulle börja bubbla med Lena Endre om att jag staterade mot henne när hon spelade Ingrid i Varuhuset, 1989 eller så. Jag var "kund" på elektronikavdelningen och min replik gick ut på att jag skulle fråga någon försäljare om de hade damrakapparater (försök säga det ordet utan att snubbla med tungan) när hon dök upp framför kameran. Fast som tur är besparades hon – till skillnad från er – denna information. Vacker som en dag, var hon ju, liksom de andra!
Istället för att stalka skådespelerskorna eller handelsministern, eller på annat sätt utsätta mina tvångstankar för prövningar, umgicks jag med diverse vänner och bekanta och kolleger som fanns på plats. Minglet efteråt hade en hög andel svenskar, kanske inte helt oväntat. Möjligen mer om detta senare!
/Gunilla
19 November 2007
Matnördigt: taffel och rökt vitlök
NEW YORK Missa inte matnördarnas nya, snygga samlingplats på nätet: Taffel, med favvisarna Lisa och Gitto samt kollektiva bloggen Kort om Gott.
Själv gjorde jag något riktigt matnördigt igår: köpte en fläta med franska, rökta vitlökar igår. Det gick bara inte att motstå! Finns på Whole Foods. 15 dollar. Som hittat.
Om någon matnörd som ser detta har ett eller annat lämpligt recept eller användningsområde blir jag glad för ett tips i kommentarfältet. (Whole Foods rekommenderade grytor, pastasåser och vitlöksbröd och lite annat.)
/Gunilla
Själv gjorde jag något riktigt matnördigt igår: köpte en fläta med franska, rökta vitlökar igår. Det gick bara inte att motstå! Finns på Whole Foods. 15 dollar. Som hittat.
Om någon matnörd som ser detta har ett eller annat lämpligt recept eller användningsområde blir jag glad för ett tips i kommentarfältet. (Whole Foods rekommenderade grytor, pastasåser och vitlöksbröd och lite annat.)
/Gunilla
18 November 2007
Dagens Nina Simone: Sinnerman
NEW YORK Det är sannerligen inte ofta jag har religiösa upplevelser, men min hastigt uppblossade Nina Simone-vurm är nog så nära jag kan komma total extas. Den här låten hade jag inte ens hört tidigare. Galet bra!
Inte nog med det. Nu när jag lyssnat på den här låten för femte gången på raken (och då är den ändå tio minuter lång) inser jag för första gången någonsin att jag kanske trots allt hyser vissa, om än svaga, whigger-tendenser.
/Gunilla
P S Nina-vurmen började på allvar häromdagen.
Inte nog med det. Nu när jag lyssnat på den här låten för femte gången på raken (och då är den ändå tio minuter lång) inser jag för första gången någonsin att jag kanske trots allt hyser vissa, om än svaga, whigger-tendenser.
/Gunilla
P S Nina-vurmen började på allvar häromdagen.
17 November 2007
Cocooning vs sällskap med New Yorks alla svenskar
NEW YORK Om 20 minuter är det avspark! Och här på Manhattan ordnas i vanlig ordning visning av matchen på storbildsskärmar.
Jag är mycket lockad av att åka ner till vår vid det här laget traditionsenliga sportbar för att kolla, särskilt som Home Depot, Bed, Bath & Beyond samt Tekserve ligger om hörnet, men det är ju också skönt att vara hemma och bara lyssna på sportradion... (Det är trist väder ute just nu, hmmm...)
Det har känts lite konstigt att, som hittills, titta på fotbollsmatcher på förmiddagen, så det är tur att det nu spelas i Madrid och därmed blir en vettig tid även för oss i New York.
Well, whatever, så länge ingen sportjournalist talar om "frälsning" om/när det blir svenskt mål. I wish.
Uppdatering (17.35): Det blev ingen fotbollsmatch på TV, däremot på radio hemma. Isch! Vilket eländesresultat det verkar bli (i skrivande stund 0–3). Nu ska jag laga återstoden av pastaälgarna, mums.
/Gunilla
Jag är mycket lockad av att åka ner till vår vid det här laget traditionsenliga sportbar för att kolla, särskilt som Home Depot, Bed, Bath & Beyond samt Tekserve ligger om hörnet, men det är ju också skönt att vara hemma och bara lyssna på sportradion... (Det är trist väder ute just nu, hmmm...)
Det har känts lite konstigt att, som hittills, titta på fotbollsmatcher på förmiddagen, så det är tur att det nu spelas i Madrid och därmed blir en vettig tid även för oss i New York.
Well, whatever, så länge ingen sportjournalist talar om "frälsning" om/när det blir svenskt mål. I wish.
Uppdatering (17.35): Det blev ingen fotbollsmatch på TV, däremot på radio hemma. Isch! Vilket eländesresultat det verkar bli (i skrivande stund 0–3). Nu ska jag laga återstoden av pastaälgarna, mums.
/Gunilla
Cocooning vs äventyr
NEW YORK Medan jag har en riktig cocooning- och hemmafruperiod kuskar mina kolleger runt i Sydamerika, New Mexico och Pakistan. Måste erkänna att jag är riktigt avundsjuk.
Själv har jag inte kommit längre än till Williamsburg (first subway stop on the Brooklyn lines) på sistone, och har inga mer ambitiösa resplaner än till Queens på en småborgerlig söndagsutflykt imorgon, nämligen till Isamu Noguchis skulpturpark (som jag tänkt göra i fem år, hoppas nu det blir av).
Jag får komma ihåg att tänka på att året hittills åtminstone inkluderat så spännande saker som djungelpromenader och jeepfärder på potentiellt minerade vägar i jakt på naxalitiska gerillasoldater in the middle of nowhere i centrala Indien, besök i sydafrikanska ghetton, besök i ghananska slavfort, bevakning av sydmexikanska upplopp med tårgas i ögonen och en skön bilfärd på den amerikanska vischan – och att jag kanske behöver konsolidera min hemmatillvaro också.
Som min kloka kollega C brukar betona så förutsätter det ena ofta det andra (själv brukar hon kakla och renovera lägenheter för att balansera sin krigsrapportering).
Men nog vore det roligt med lite fler journalistiska äventyr framöver! Så här slött och slappt kan man ju inte ha det i längden.
Tyvärr kommer jag just nu inte på något särskilt som är extra underbevakat och samtidigt newsy, men jag funderar på att försöka få till två av följande resmål: Haiti, Angola, Etiopien och Polen.
Och så grubblar jag ständigt på om det kan tänkas finnas någon tidning som till äventyrs skulle vara intresserad av någon slags bevakning av den amerikanska valrörelsen.
/Gunilla
P S Jag kan inte låta bli att skryta om ett fint omdöme som statsvetaren Joakim Nilsson gett mig i en kommentar på Axess sajt. Inte för att jag vet riktigt vilka texter han syftar på, för jag skriver ju knappt några. Men låt mig citera honom – innan han kommer på att han måste ha tagit miste på person eller nå't (skriver jag med, jag vet, mycket falsk blygsamhet):
Själv har jag inte kommit längre än till Williamsburg (first subway stop on the Brooklyn lines) på sistone, och har inga mer ambitiösa resplaner än till Queens på en småborgerlig söndagsutflykt imorgon, nämligen till Isamu Noguchis skulpturpark (som jag tänkt göra i fem år, hoppas nu det blir av).
Jag får komma ihåg att tänka på att året hittills åtminstone inkluderat så spännande saker som djungelpromenader och jeepfärder på potentiellt minerade vägar i jakt på naxalitiska gerillasoldater in the middle of nowhere i centrala Indien, besök i sydafrikanska ghetton, besök i ghananska slavfort, bevakning av sydmexikanska upplopp med tårgas i ögonen och en skön bilfärd på den amerikanska vischan – och att jag kanske behöver konsolidera min hemmatillvaro också.
Som min kloka kollega C brukar betona så förutsätter det ena ofta det andra (själv brukar hon kakla och renovera lägenheter för att balansera sin krigsrapportering).
Men nog vore det roligt med lite fler journalistiska äventyr framöver! Så här slött och slappt kan man ju inte ha det i längden.
Tyvärr kommer jag just nu inte på något särskilt som är extra underbevakat och samtidigt newsy, men jag funderar på att försöka få till två av följande resmål: Haiti, Angola, Etiopien och Polen.
Och så grubblar jag ständigt på om det kan tänkas finnas någon tidning som till äventyrs skulle vara intresserad av någon slags bevakning av den amerikanska valrörelsen.
/Gunilla
P S Jag kan inte låta bli att skryta om ett fint omdöme som statsvetaren Joakim Nilsson gett mig i en kommentar på Axess sajt. Inte för att jag vet riktigt vilka texter han syftar på, för jag skriver ju knappt några. Men låt mig citera honom – innan han kommer på att han måste ha tagit miste på person eller nå't (skriver jag med, jag vet, mycket falsk blygsamhet):
Gunilla tillhör en mycket liten skara av svenska journalister som kan analysera amerikansk politik. Hennes rapporter är, till skillnad från de flesta andra korrar, ofta mycket träffsäkra.
16 November 2007
Pasta Elks – Ikeas nya bidrag till världens matkultur
NEW YORK I detta inlägg berättade jag att jag köpte pastaälgar när jag var på Ikea häromveckan. Det hade helt undgått mig, men Ikea har numera ett eget varumärke som de säljer i sina matbutiker. På Ikea i New Jersey/Elizabeth fanns bland annat vaniljsås och fläderblomssaft under etiketten "Ikea Food". Lite som Konsums blåvita, fast utan färg.Här ser ni hur pastaälgarna ser ut! Ganska uttrycksfulla, eller vad?! De var det mest udda i den ännu inte så omfattande produktserien. (På bilden nedan fotograferade med min strykbräda som bakgrund.)
Jag har inte provlagat älgarna ännu, än mindre provsmakat – men nog ser de ut som om de är som klippta och, just det, skurna för att passa med vissa sorters pastasåser, med alla de där håligheterna som kan suga upp vätska.
Om det mot förmodan finns något intressant att säga om dessa små djur efter att jag ätit upp dem så får jag väl återkomma. Tillsvidare tror jag att de gör sig allra bäst som petites pièces de conv
ersation och "svensk" present till vänner och bekanta. De kommer att förundra sig över våra matvanor, men det passar fint eftersom jag ofta talar om för utlänningar att "svensk mat" till rätt stor del numera är pasta, pizza och tacos.Det är för övrigt mycket rörande att se alla kineser, ukrainare, uzbeker, puertoricaner och vad de nu är som köar för att köpa svensk mat i Ikeas butiker.
Jag har en kompis från Kamerun som vallfärdar till Ikea för att äta "Swedish meatballs" på restaurangen, och i butiken var allehanda svenska kakor storsäljare. Ingen handlade dock i närheten av de mängder jag och min kompis U kom upp i!
Uppdatering (17 november): Igår kväll var U här och hjälpte mig äta upp hälften av pastaälgarna. De var faktiskt riktigt goda (och dessutom tillverkade av ekologiskt mjöl, sägs det)! Det är ett genidrag att tillverka pasta med så många håligheter, det blir en mycket intressant ätupplevelse.
Jag serverade dem med grillade kycklingfiléer, som jag späckat med pesto och torkade tomater, och en tomatsås med purjolök, vitlök och champinjoner. Alltsammans dekorerat med hackad, färsk koriander. Sedan fick vi jordgubbsglass med hjortronsylt!
U var förresten mycket förundrad över hur frilanstillvaron medger att man tar sig tid att hålla på och fotografera sina pastaälgar... Jag kan förstå om det ter sig lite underligt.
/Gunilla
Engelska: Pasta Elks (se övre fotot)
Italienska: pasta a forma di alce (italiensk dietist dissar Ikeas feta kakor och gifflar här)
Tyska: Bio-Nudeln Elchform
Mitt nya kontor, mina gamla högar
NEW YORK Detta är två "före"-bilder från mitt nya arbetsrum. Hoppas att det också blir en "efter"-bild, när högarna (med tidningar, räkningar, ostrukna kläder) är rensade.
Vad ni inte ser här är utsikten! Himmel med ofta mycket stiliga molnformationer, vackra tegelväggar på husruckel, några vanliga nyrenoverade hus, en jätteödetomt med frodigt gräs, en tunnelbaneuppgång, en gatukorsning och en massa människor. Kort sagt, man ser livet i Harlem istället för bara en vägg (som när jag hade arbetsplatsen i vardagsrummet).
/Gunilla
Vad ni inte ser här är utsikten! Himmel med ofta mycket stiliga molnformationer, vackra tegelväggar på husruckel, några vanliga nyrenoverade hus, en jätteödetomt med frodigt gräs, en tunnelbaneuppgång, en gatukorsning och en massa människor. Kort sagt, man ser livet i Harlem istället för bara en vägg (som när jag hade arbetsplatsen i vardagsrummet).
/Gunilla
Det finns hopp: Small Claims Court
NEW YORK Maximal otur verkar Daniel Kederstedt ha haft i sitt bostadsletande i New York, från augusti och framåt – följ den tragiska berättelsen med många turer som förgrenar sig till olika områden på Manhattan och i Brooklyn i hans blogg. Någon slags eländighetstopp nåddes möjligen i början av november.
Dessvärre bävar han för att ha blivit blåst på ett par tusen dollar, som han lämnat i hyresdeposition – men hittills bara fått tillbaka i form av en studsande check. Men isåfall, om han verkligen blivit utsatt för lurendrejeri, finns det faktiskt eventuellt hjälp! Som jag just skrivit i en kommentar på hans blogg finns här i New York en så kallad Small Claims Court, som är till just för att medla och reda ut sådana här historier – och det kostar vad jag förstår inte alls mycket att ta ett fall dit. Läs mer om Small Claims Court här.
Tyvärr finns den väl på förekommen anledning. Daniel är varken den förste eller siste att bli blåst i den djungel som fastighetsmarknaden här är.
Själv har jag som tur är inte råkat ut för något liknande elände. Däremot har jag flera gånger varit med om att folk har sagt att de vill flytta in här ett visst datum, och så har de inte dykt upp eller hoppat av med rätt kort varsel för att de hittat något annat – så att jag fått stå för en större del av hyran än vad jag räknat med själv. Inte kul, så från och med nu gäller omedelbar betalning av deposition för dem som säger sig vilja bo här och som jag litat på (och därför låtit bli att kräva förskott från). Något jag lärt mig av verkligheten och av detta inlägg i Daniels blogg... "Ett litet tricky spel" som han kallar det (dock med lycklig utgång för både honom och motparten, vad det verkar).
En kompis till mig begagnade sig av Small Claims Court-systemet just för en hyrestvist, med lyckat resultat – men jag vet annars inte så mycket om det. Någon som känner till några smaskiga fall?
/Gunilla
Dessvärre bävar han för att ha blivit blåst på ett par tusen dollar, som han lämnat i hyresdeposition – men hittills bara fått tillbaka i form av en studsande check. Men isåfall, om han verkligen blivit utsatt för lurendrejeri, finns det faktiskt eventuellt hjälp! Som jag just skrivit i en kommentar på hans blogg finns här i New York en så kallad Small Claims Court, som är till just för att medla och reda ut sådana här historier – och det kostar vad jag förstår inte alls mycket att ta ett fall dit. Läs mer om Small Claims Court här.
Tyvärr finns den väl på förekommen anledning. Daniel är varken den förste eller siste att bli blåst i den djungel som fastighetsmarknaden här är.
Själv har jag som tur är inte råkat ut för något liknande elände. Däremot har jag flera gånger varit med om att folk har sagt att de vill flytta in här ett visst datum, och så har de inte dykt upp eller hoppat av med rätt kort varsel för att de hittat något annat – så att jag fått stå för en större del av hyran än vad jag räknat med själv. Inte kul, så från och med nu gäller omedelbar betalning av deposition för dem som säger sig vilja bo här och som jag litat på (och därför låtit bli att kräva förskott från). Något jag lärt mig av verkligheten och av detta inlägg i Daniels blogg... "Ett litet tricky spel" som han kallar det (dock med lycklig utgång för både honom och motparten, vad det verkar).
En kompis till mig begagnade sig av Small Claims Court-systemet just för en hyrestvist, med lyckat resultat – men jag vet annars inte så mycket om det. Någon som känner till några smaskiga fall?
/Gunilla
15 November 2007
Matfulblogg
NEW YORK Kvällens måltid: grillad sparris, rosmarinost, Harlemlagad fläskkorv från Citarella (med anis och timjan? väldigt god, i italiensk stil kan man nog säga), inlagda torkade tomater samt lite valnötter och ett glas Valpolicella (rött vin). Smaskens!
/Gunilla
/Gunilla
Slut på den kinesiska dropptortyren
NEW YORK Så här skrev en insiktsfull kompis (och före detta inneboende hos mig) nyligen, sedan det för två veckor sedan stod klart att mina inneboende sedan drygt två år tillbaka – som ni fått läsa om en hel del här på bloggen, främst det senaste året – till sist flyttat:
Visst har det varit intressant att bo i en så pass annorlunda konstellation, med två personer som har erfarenheter från miljöer och människor som småborgerliga jag bara kan ana mig till (exempelvis kriminella tonårstjejgäng på 1960-talets Lower East Side här på Manhattan, decenniers latinoliv i East LA, punk- och konstnärskretsar i Los Angeles och New York och så vidare). Det är en erfarenhet som möjligen kommer att göra sig fint i mina memoarer en vacker dag.
Men, som framgått här ett antal gånger (till exempel i detta inlägg) så blev det till sist lite för mycket för mig. Jag var tvungen att få ett slut på det hela.
Ett tag började jag känna mig som om jag hade mina svärföräldrar gästande på övertid. Så, för minst ett år sedan, kändes det plötsligt mer som om jag var en tonårsmamma med stora barn – som inte förstod att det var dags för dem att liksom flytta hemifrån.
Och det har varit några jobbiga månader sedan jag i slutet av juli förklarade att jag helst ville ha lägenheten för mig själv. De ville nämligen inte alls flytta. Ganska ofta under den här tiden har de inte alls kommunicerat med mig – utan mest undvikit mig. Jobbigt när man bor i samma lilla trea. De har betett sig på ett ganska ... ja, vad ska jag säga, de har helt enkelt varit weird, kommer inte på något bättre ord på svenska.
Minst av allt har de berättat om hur det gått med letande efter en ny bostad, och som jag skrivit tidigare var jag tvungen att låta dem få drygt tre istället för två månaders uppsägningstid (rent formellt hade de inte rätt till någon alls, och två månader är ganska lång tid i New York eftersom de flesta nya hyreskontrakt ändå skrivs typ två veckor före inflyttning).
De bad sedan om ytterligare en månad, en fjärde – men då sade jag faktiskt nej. Dels för att det fick vara någon måtta, dels för att jag hade gäster på ingång.
Så när jag kom hem från Buenos Aires i början av november hade de alltså flyttat. Jag har faktiskt ingen aning om vart, för de hade inte skrivit minsta lilla köksbordslapp eller hälsning! Jag har bara fått några sporadiska meddelanden per SMS och mail om en kvarlämnad säng, och där kan man läsa mellan raderna att det varit kaotiskt och rörigt för dem. Kanske vill de undanhålla mig information om att de hittills bara hittat någon tillfällig lösning, vad vet jag. Förhoppningsvis får jag veta i framtiden, jag vill dem ju allt väl.
Men oj, vad jag njuter av att vara ensam i lägenheten... Jag var faktiskt lite orolig för att det inte skulle bli någon större skillnad – tänk om jag bara skyllde mina tillkortakommanden på dem, och att det i praktiken inte skulle bli bättre med exempelvis mer arbetsro.
Fast det är otroligt skönt. Exempelvis är det av någon anledning betydligt roligare och mer njutningsfullt att laga mat numera! Vet inte varför, för ingen hindrade mig från att bre ut mig i köket tidigare. Men det är någon skillnad i känsla som gör det.
Eller bara en sådan sak som att öppna kylskåpet! Där finns numera enbart mina saker, fint uppställda, istället för ihopträngda på en hylla av tre som tidigare.
Några oväntade effekter har också uppstått, som att det blivit betydligt ljusare i hela lägenheten. Detta som en effekt av att sovrumsdörrarna inte längre ständigt är stängda. Nu kommer det in solljus från alla håll hela dagen, indirekt även i vardagsrummet (där det annars mest är ljust på eftermiddagarna). Stor skillnad!
Och så har jag äntligen fått ett separat arbetsrum, efter att i sju års tid ha suttit och arbetat i vardagsrummet. Otroligt bra (för att inte tala om hur skönt det kommer att bli när jag fått lite ordning på alla pappershögar, vilket är nästa steg nu när jag fått fart på det trådlösa nätverket!).
Helt och hållet har jag inte vant mig av vid att ständigt lyssna efter en nyckel i dörrlåset, eller den märkliga känslan att leva i ett hem där ett medelålders par levt i ett litet belamrat rum, där de tillbringat kvällarna med att titta på TV bakom en stängd dörr – men jag befriar mig gradvis från den, och lyckas oftast njuta av att vara ensam. Eller ha gäster som jag själv valt.
Tyvärr har min hyra därmed stigit med sisådär drygt 200 procent sedan i somras, och eftersom mina inkomster snarast minskat (ingen högkonjunktur i frilansvärlden, dessvärre) är det ingen enkel ekvation. Därtill kommer alla utgifter och räkningar, som jag numera får sköta på egen hand. Men på något sätt måste jag få ihop det hela! Att slippa dropptortyr har ju ett stort värde i sig.
Så nu har jag en period där jag mest av allt känner mig som en riktig hemmafru. Besöker Ikea och Bed, Bath & Beyond, köper duntäcken och andra saker för att ha tipptopp-utrustning till kommande korttidsgäster, funderar på hur jag ska måla och möblera om, rensar ut gammalt skräp, stryker påslakan och flyttar på saker och ting. Väldigt skönt, är det!
/Gunilla
Fy vad skönt att det äntligen blivit ditt eget hem, det känns ju som en slags utdragen mardröm det där. Tenants from hell. Snälla, men outhärdliga...som kinesisk dropptortyr.Hmmm... Den liknelsen var kanske lite väl hårddragen, men ändå ligger det något i den!
Visst har det varit intressant att bo i en så pass annorlunda konstellation, med två personer som har erfarenheter från miljöer och människor som småborgerliga jag bara kan ana mig till (exempelvis kriminella tonårstjejgäng på 1960-talets Lower East Side här på Manhattan, decenniers latinoliv i East LA, punk- och konstnärskretsar i Los Angeles och New York och så vidare). Det är en erfarenhet som möjligen kommer att göra sig fint i mina memoarer en vacker dag.
Men, som framgått här ett antal gånger (till exempel i detta inlägg) så blev det till sist lite för mycket för mig. Jag var tvungen att få ett slut på det hela.
Ett tag började jag känna mig som om jag hade mina svärföräldrar gästande på övertid. Så, för minst ett år sedan, kändes det plötsligt mer som om jag var en tonårsmamma med stora barn – som inte förstod att det var dags för dem att liksom flytta hemifrån.
Och det har varit några jobbiga månader sedan jag i slutet av juli förklarade att jag helst ville ha lägenheten för mig själv. De ville nämligen inte alls flytta. Ganska ofta under den här tiden har de inte alls kommunicerat med mig – utan mest undvikit mig. Jobbigt när man bor i samma lilla trea. De har betett sig på ett ganska ... ja, vad ska jag säga, de har helt enkelt varit weird, kommer inte på något bättre ord på svenska.
Minst av allt har de berättat om hur det gått med letande efter en ny bostad, och som jag skrivit tidigare var jag tvungen att låta dem få drygt tre istället för två månaders uppsägningstid (rent formellt hade de inte rätt till någon alls, och två månader är ganska lång tid i New York eftersom de flesta nya hyreskontrakt ändå skrivs typ två veckor före inflyttning).
De bad sedan om ytterligare en månad, en fjärde – men då sade jag faktiskt nej. Dels för att det fick vara någon måtta, dels för att jag hade gäster på ingång.
Så när jag kom hem från Buenos Aires i början av november hade de alltså flyttat. Jag har faktiskt ingen aning om vart, för de hade inte skrivit minsta lilla köksbordslapp eller hälsning! Jag har bara fått några sporadiska meddelanden per SMS och mail om en kvarlämnad säng, och där kan man läsa mellan raderna att det varit kaotiskt och rörigt för dem. Kanske vill de undanhålla mig information om att de hittills bara hittat någon tillfällig lösning, vad vet jag. Förhoppningsvis får jag veta i framtiden, jag vill dem ju allt väl.
Men oj, vad jag njuter av att vara ensam i lägenheten... Jag var faktiskt lite orolig för att det inte skulle bli någon större skillnad – tänk om jag bara skyllde mina tillkortakommanden på dem, och att det i praktiken inte skulle bli bättre med exempelvis mer arbetsro.
Fast det är otroligt skönt. Exempelvis är det av någon anledning betydligt roligare och mer njutningsfullt att laga mat numera! Vet inte varför, för ingen hindrade mig från att bre ut mig i köket tidigare. Men det är någon skillnad i känsla som gör det.
Eller bara en sådan sak som att öppna kylskåpet! Där finns numera enbart mina saker, fint uppställda, istället för ihopträngda på en hylla av tre som tidigare.
Några oväntade effekter har också uppstått, som att det blivit betydligt ljusare i hela lägenheten. Detta som en effekt av att sovrumsdörrarna inte längre ständigt är stängda. Nu kommer det in solljus från alla håll hela dagen, indirekt även i vardagsrummet (där det annars mest är ljust på eftermiddagarna). Stor skillnad!
Och så har jag äntligen fått ett separat arbetsrum, efter att i sju års tid ha suttit och arbetat i vardagsrummet. Otroligt bra (för att inte tala om hur skönt det kommer att bli när jag fått lite ordning på alla pappershögar, vilket är nästa steg nu när jag fått fart på det trådlösa nätverket!).
Helt och hållet har jag inte vant mig av vid att ständigt lyssna efter en nyckel i dörrlåset, eller den märkliga känslan att leva i ett hem där ett medelålders par levt i ett litet belamrat rum, där de tillbringat kvällarna med att titta på TV bakom en stängd dörr – men jag befriar mig gradvis från den, och lyckas oftast njuta av att vara ensam. Eller ha gäster som jag själv valt.
Tyvärr har min hyra därmed stigit med sisådär drygt 200 procent sedan i somras, och eftersom mina inkomster snarast minskat (ingen högkonjunktur i frilansvärlden, dessvärre) är det ingen enkel ekvation. Därtill kommer alla utgifter och räkningar, som jag numera får sköta på egen hand. Men på något sätt måste jag få ihop det hela! Att slippa dropptortyr har ju ett stort värde i sig.
Så nu har jag en period där jag mest av allt känner mig som en riktig hemmafru. Besöker Ikea och Bed, Bath & Beyond, köper duntäcken och andra saker för att ha tipptopp-utrustning till kommande korttidsgäster, funderar på hur jag ska måla och möblera om, rensar ut gammalt skräp, stryker påslakan och flyttar på saker och ting. Väldigt skönt, är det!
/Gunilla
Lite nätverkssnack
NEW YORK Äntligen har jag fått igång mitt alldeles egna trådlösa nätverk! Detta efter sju sorger och ännu fler bedrövelser – inklusive byte av router från Netgear till Airport Express, otaliga reboots (vad heter det på svenska? alltså att man drar ut sladden ur en apparat ett tag), flera samtal till min internetleverantörs supporttjänst, ett antal omstarter och nedladdning av programvara, läsande och skrivande av flera inlägg på Apples supporthemsida och Mac99 och så vidare och så vidare och så vidare. Gissa om detta tagit tid, kraft och energi?!
Det verkar som om problemet var att Apples nya operativsystem Leopard inte var anpassat till Apple Airport Express, vilket jag finner synnerligen anmärkningsvärt.
Idag hade Apple på sin hemsida en ny version, Leopard 10.5.1, med ett antal buggar fixade – och sedan jag laddat ned den gick det plötsligt, efter lite trix och fix, att konfigurera min Airport Express. Gissa om det var skönt att plötsligt se en stadigt lysande grön signal, istället för en blinkande orange lampa...
Om någon googlat sig hit på grund av liknande problem, här några råd:
• Strunta i installationsdisketten som kom med Airport Express, den är överflödig (såvida du inte kör med Tiger).
• Uppgradera från Leopard 10.5 till 10.5.1 här.
• Leta rätt på Verktyg (Utilities) i Verktygsmappen, som ligger i Programmappen (Applications) på hårddisken.
• Klicka på Airport Utility och installera den (ska alltså fungera med nya Leopard-versionen, dock ej med gamla).
Airport Utility/Verktyg bör nu få en signal från en till DSL-modemet ansluten Airport Express – och förhoppningsvis går inställningarna för nätverket sedan smidigt!
Nu sitter jag för första gången vid ett bord i mitt nya arbetsrum (mitt förra sovrum) och surfar trådlöst. Hoppas jag slipper skriva fler frustrerade och trista dator- och nätverksinlägg, känns som jag inte gjort annat på hela hösten än ältat detta. Är äntligen på samma arbetsnivå som för två månader sedan (när jag förlorade min förra dator) och behöver bara få igång den strejkande skrivaren så blir jag glad igen...
Passade på att dra om några sladdar och rensa bort lite dammråttor och ormbon – sakta men säkert ska den här lägenheten bli riktigt trevlig (se nästkommande inlägg)!
/Gunilla
Det verkar som om problemet var att Apples nya operativsystem Leopard inte var anpassat till Apple Airport Express, vilket jag finner synnerligen anmärkningsvärt.
Idag hade Apple på sin hemsida en ny version, Leopard 10.5.1, med ett antal buggar fixade – och sedan jag laddat ned den gick det plötsligt, efter lite trix och fix, att konfigurera min Airport Express. Gissa om det var skönt att plötsligt se en stadigt lysande grön signal, istället för en blinkande orange lampa...
Om någon googlat sig hit på grund av liknande problem, här några råd:
• Strunta i installationsdisketten som kom med Airport Express, den är överflödig (såvida du inte kör med Tiger).
• Uppgradera från Leopard 10.5 till 10.5.1 här.
• Leta rätt på Verktyg (Utilities) i Verktygsmappen, som ligger i Programmappen (Applications) på hårddisken.
• Klicka på Airport Utility och installera den (ska alltså fungera med nya Leopard-versionen, dock ej med gamla).
Airport Utility/Verktyg bör nu få en signal från en till DSL-modemet ansluten Airport Express – och förhoppningsvis går inställningarna för nätverket sedan smidigt!
Nu sitter jag för första gången vid ett bord i mitt nya arbetsrum (mitt förra sovrum) och surfar trådlöst. Hoppas jag slipper skriva fler frustrerade och trista dator- och nätverksinlägg, känns som jag inte gjort annat på hela hösten än ältat detta. Är äntligen på samma arbetsnivå som för två månader sedan (när jag förlorade min förra dator) och behöver bara få igång den strejkande skrivaren så blir jag glad igen...
Passade på att dra om några sladdar och rensa bort lite dammråttor och ormbon – sakta men säkert ska den här lägenheten bli riktigt trevlig (se nästkommande inlägg)!
/Gunilla
14 November 2007
Vitt på vitt
NEW YORK Thank heaven för Ikea, tänker man ibland. Jag var där häromveckan och köpte på mig en hel del småsaker, som man ju gör, medan jag spanade så smått på soffor och skåp och annat som eventuellt skulle kunna packas in här i lägenheten nu när jag tagit över hela själv. Ni vet: smålampor och sängkläder och burkar och tallrikar och glödlampor och annat man behöver. För att inte tala om hur mycket livsmedel jag köpte i matbutiken (senapssill, vitlökssill, tre burkar hjortronsylt, pastaälgar!, lingonbrödsmix, vaniljsås, Marabou mintchoklad, dajmkrokant, lantchips, fläderblomssaft, drottningsylt, skaldjurssoppa, grönländska räkor och lite annat smått och gott)...
Men Ikea i all ära, det är roligt med alternativ. Och vad gäller möbler finns inte många sådana på Manhattan. Det mesta är dyrt och fult, känns det som. Eller fint och mycket dyrt.
Nu har en kompis dock upplyst mig om något jag nog borde ha fått höra talas om för flera år sedan, men helt missat: White on White. Affärsidén är uppenbarligen att till låga priser sälja egenhändigt ritade varianter på "mid century"-designklassikerna, tillverkade i exempelvis Turkiet och Kina. Jag tyckte att upplägget lät extremt tveksamt ur ett upphovsrättsligt perspektiv, men så vitt jag kan bedöma av det jag ser och läser på nätet handlar det inte om piratkopior – utan om produkter som är *inspirerade* av klassikerna. Julklappar till mig!?! I alla fall något att kolla in, även om man inte kan köpa pastaälgar i samma veva.
Uppdatering: Hmmm, nog ser en del av White on Whites produkter ut som plagiat av vissa original, alltid. Men gissningsvis har de skaffat sig koll på exakt var gränserna för att hamna på rätt sida om domstolstvistande går, undrar bara hur det gått till.
/Gunilla
P S Det finns förresten en svenskägd butik på Manhattan som [också] heter White on White. Vad de tycker om sin namne får redas ut en vacker dag, ser ut som om di svenske var först (öppnade 1999 as opposed to 2003).
Men Ikea i all ära, det är roligt med alternativ. Och vad gäller möbler finns inte många sådana på Manhattan. Det mesta är dyrt och fult, känns det som. Eller fint och mycket dyrt.
Nu har en kompis dock upplyst mig om något jag nog borde ha fått höra talas om för flera år sedan, men helt missat: White on White. Affärsidén är uppenbarligen att till låga priser sälja egenhändigt ritade varianter på "mid century"-designklassikerna, tillverkade i exempelvis Turkiet och Kina. Jag tyckte att upplägget lät extremt tveksamt ur ett upphovsrättsligt perspektiv, men så vitt jag kan bedöma av det jag ser och läser på nätet handlar det inte om piratkopior – utan om produkter som är *inspirerade* av klassikerna. Julklappar till mig!?! I alla fall något att kolla in, även om man inte kan köpa pastaälgar i samma veva.
Uppdatering: Hmmm, nog ser en del av White on Whites produkter ut som plagiat av vissa original, alltid. Men gissningsvis har de skaffat sig koll på exakt var gränserna för att hamna på rätt sida om domstolstvistande går, undrar bara hur det gått till.
/Gunilla
P S Det finns förresten en svenskägd butik på Manhattan som [också] heter White on White. Vad de tycker om sin namne får redas ut en vacker dag, ser ut som om di svenske var först (öppnade 1999 as opposed to 2003).
Murphys lag tycks verka kroniskt
NEW YORK Sorry för bristande bloggande. Precis som tidigare under hösten går all tid och kraft dessvärre åt till datorstrul – tyvärr inte särskilt mycket åt journalistik, deklarationer, höstpromenader, utflykter...
Har den senaste veckan hållt på i många timmar med att försöka installera en Netgear-router, med hjälp av såväl supportmanual som supporttekniker – tills jag insåg att det inte skulle funka, och att Netgear får jobba lite på sin Mac-anpassning.
Köpte igår istället en router à la Mac, d v s en AirPort Express, i tron om att den skulle funka klockrent och så att säga seamlessly med den nya datorn – och installationen borde verkligen ta mindre än fem minuter (som det står i reklamen). Men jag kommer inte längre än att jag får besked om att programvaran inte ens går att installera på hårddisken! (Felmeddelandet lyder: "Du kan inte installera AirPort på den här volymen. Mac OS X-versionen på denna enhet stöds inte." Stöds inte, WTF?!) Så få steg leder mig dit att det inte ens varit möjligt att välja fel på vägen. Jag måste helt enkelt vara utsatt för Murphys lag eller dålig datorkarma.
Fortfarande inte riktigt up and running, alltså.
:-(
När jag blir på bättre humör ska jag berätta om hur det är i den numera vampyrfria lägenheten, om mitt liv som hemmafru – eller kanske om vad jag gjorde i Dumbo igår kväll (debatt om utrikesrapporteringens förändrade villkor). Eller möjligen ägna mig åt journalistik, deklarationer, höstpromenader, utflykter...
Uppdatering: Puh, det är inte bara jag som har problem! På denna Apple support-sida finns fler som inte heller kan installera Airport Express-routern. Tydligen fungerar det inte så bra med nya Leopard-systemet (som jag installerade häromdagen). Extremt dåligt av Apple, det borde vara på lekskolenivå för dem att få de två grundläggande sakerna att fungera ihop. Har ägnat ett par timmar åt felsökande av detta idag....så det var skönt att till sist hitta rätt (även om problemet är långt ifrån löst ännu)!
/Gunilla
Har den senaste veckan hållt på i många timmar med att försöka installera en Netgear-router, med hjälp av såväl supportmanual som supporttekniker – tills jag insåg att det inte skulle funka, och att Netgear får jobba lite på sin Mac-anpassning.
Köpte igår istället en router à la Mac, d v s en AirPort Express, i tron om att den skulle funka klockrent och så att säga seamlessly med den nya datorn – och installationen borde verkligen ta mindre än fem minuter (som det står i reklamen). Men jag kommer inte längre än att jag får besked om att programvaran inte ens går att installera på hårddisken! (Felmeddelandet lyder: "Du kan inte installera AirPort på den här volymen. Mac OS X-versionen på denna enhet stöds inte." Stöds inte, WTF?!) Så få steg leder mig dit att det inte ens varit möjligt att välja fel på vägen. Jag måste helt enkelt vara utsatt för Murphys lag eller dålig datorkarma.
Fortfarande inte riktigt up and running, alltså.
:-(
När jag blir på bättre humör ska jag berätta om hur det är i den numera vampyrfria lägenheten, om mitt liv som hemmafru – eller kanske om vad jag gjorde i Dumbo igår kväll (debatt om utrikesrapporteringens förändrade villkor). Eller möjligen ägna mig åt journalistik, deklarationer, höstpromenader, utflykter...
Uppdatering: Puh, det är inte bara jag som har problem! På denna Apple support-sida finns fler som inte heller kan installera Airport Express-routern. Tydligen fungerar det inte så bra med nya Leopard-systemet (som jag installerade häromdagen). Extremt dåligt av Apple, det borde vara på lekskolenivå för dem att få de två grundläggande sakerna att fungera ihop. Har ägnat ett par timmar åt felsökande av detta idag....så det var skönt att till sist hitta rätt (även om problemet är långt ifrån löst ännu)!
/Gunilla
13 November 2007
Nina & Carola – They Got Life
Här kommer två fantastiska sångerskor!
Nina Simone – via Ali Esbati
Carola Häggqvist – via Andreas Ekström (läs gärna hans intro först)
Jag var den enda 11-åring i hela Sverige som inte alls fattade grejen med Främling, men efter att ha sett den här videon är till och med jag beredd att bli Carolafan.
Och Nina Simone...vad ska man säga?! Hon är bäst! Bara frisyren är underbar... Vet någon var och när Nina Simone-konserten är inspelad? Att döma av den knapphändiga informationen på You Tube i Harlem 1969! (OK, jag ska googla fram mer information när jag hinner.) Det tog ett tag innan det gick upp för mig att det såklart är sången ur musikalen Hair hon sjunger.
Uppdatering: Allt om Harlem Festival i Central Park (a k a "the Black Woodstock") 1969 här!
/Gunilla
Nina Simone – via Ali Esbati
Carola Häggqvist – via Andreas Ekström (läs gärna hans intro först)
Jag var den enda 11-åring i hela Sverige som inte alls fattade grejen med Främling, men efter att ha sett den här videon är till och med jag beredd att bli Carolafan.
Och Nina Simone...vad ska man säga?! Hon är bäst! Bara frisyren är underbar... Vet någon var och när Nina Simone-konserten är inspelad? Att döma av den knapphändiga informationen på You Tube i Harlem 1969! (OK, jag ska googla fram mer information när jag hinner.) Det tog ett tag innan det gick upp för mig att det såklart är sången ur musikalen Hair hon sjunger.
Uppdatering: Allt om Harlem Festival i Central Park (a k a "the Black Woodstock") 1969 här!
/Gunilla
10 November 2007
Manhattan – Fairfield, NJ
NEW YORK En läsare ville skicka några frågor om att bo i New York. Jag skrev då att jag inte hinner svara individuellt i mail till alla okända som skickar frågor till mig, men att jag kan göra det här i bloggen så att det kommer fler till del.
Nu har frågorna kommit, och det är flera av dem som jag inte kan svara på utan att göra en massa research på nätet. Så om någon av er vet mer får ni gärna fylla på med information i kommentarfältet! Även om vissa frågor är specifika har de säkert allmänintresse.
/Gunilla
If I move to New York...
1. Can I work in Fairfield, New Jersey and live in Manhattan?
I had actually never heard about Fairfield at all before and know very little about New Jersey. In fact, I always screw up when I try to go to New Jersey to visit some friend.
Now when I look at Fairfield in Google Maps, it looks like it's possible – but you will have to put up with quite a commute, I guess.
I have a friend who works in Somers, upstate New York, and who used to live in White Plains. Now, she has moved to Manhattan and drives to her work every day. I, who work at home and only commute between my rooms, think it sounds very cumbersome and tiring – but of course many people do these trips every day. Look at the map and compare Fairfield, NJ, to Somers, NY. Maybe that's a clue.
1a. Any particular place in Manhattan that makes it easier to get to Fairfield?
As close as possible to Penn Station, from where the New Jersey trains leave. If you want to drive to Fairfield, maybe consider Hoboken or any other place in New Jersey where it would be close to Manhattan as well but still not Suburbialand.
1b. Any idea of how long time the commute would take??
No idea. Check Google Maps for car distances, and the New Jersey Transit Trip Planner for the train.
Update: Google Maps says it would take me 37 minutes to drive there from my home in Harlem! I guess that is not during rush hours.
1c. Can I park a car at the train station in New Jersey and drive the last mile, or is it smarter to park in Manhattan and drive all the way? Cost of garage or parking spot in Manhattan?
I have vague ideas about garage costs in Manhattan, I only know they sound expensive to me. Maybe some blog readers are better clued-in about this? I guess people in Fairfield would be better sources for the first question.
2. I was thinking about a 3 bedroom, 2 bathroom fairly new apartment – any idea of what that would cost to rent? I know it varies a lot but anyhow?
As of housing costs, check out Craig's List which really has become the golden standard for apartment hunts. I would guess maybe 4 000 dollars/month? Sorry, I don't really know...
I checked what Craig's List has as of 3BR's on Manhattan and here's the list that came up.
3. Any area of Manhattan you would especially recommend? We are two empty nesters, who aren't partying every night, or every month either for that matter.
There are so many nice parts of Manhattan, it's hard to recommend anything without knowing who you are (lest your budget). I suggest being close to a subway station and in a neighborhood that feels lively and vibrant without being too noisy. Avoid traffic.
I would say Upper West Side! It's close to Central Park, cultural events around Lincoln Center, nice restaurants and great food stores and other things I assume empty nesters like. It has several calm streets, yet is close to the action and has that fantastic Manhattan vibe to it. But Hoboken might actually also be a good option for you, since you would be going further into New Jersey – it is also cheaper than Manhattan, even though maybe not that much cheaper.
Another idea might be Washington Heights, which has some nice areas (for example just south of Fort Tryon Park). Washington Heights is generally cheaper than most parts of Manhattan, and also you would be close to George Washington Bridge (which leads you to New Jersey).
The large real estate broker firm Barbara Corcoran has a neighboorhood guide which might be helpful!
Nu har frågorna kommit, och det är flera av dem som jag inte kan svara på utan att göra en massa research på nätet. Så om någon av er vet mer får ni gärna fylla på med information i kommentarfältet! Även om vissa frågor är specifika har de säkert allmänintresse.
/Gunilla
If I move to New York...
1. Can I work in Fairfield, New Jersey and live in Manhattan?
I had actually never heard about Fairfield at all before and know very little about New Jersey. In fact, I always screw up when I try to go to New Jersey to visit some friend.
Now when I look at Fairfield in Google Maps, it looks like it's possible – but you will have to put up with quite a commute, I guess.
I have a friend who works in Somers, upstate New York, and who used to live in White Plains. Now, she has moved to Manhattan and drives to her work every day. I, who work at home and only commute between my rooms, think it sounds very cumbersome and tiring – but of course many people do these trips every day. Look at the map and compare Fairfield, NJ, to Somers, NY. Maybe that's a clue.
1a. Any particular place in Manhattan that makes it easier to get to Fairfield?
As close as possible to Penn Station, from where the New Jersey trains leave. If you want to drive to Fairfield, maybe consider Hoboken or any other place in New Jersey where it would be close to Manhattan as well but still not Suburbialand.
1b. Any idea of how long time the commute would take??
No idea. Check Google Maps for car distances, and the New Jersey Transit Trip Planner for the train.
Update: Google Maps says it would take me 37 minutes to drive there from my home in Harlem! I guess that is not during rush hours.
1c. Can I park a car at the train station in New Jersey and drive the last mile, or is it smarter to park in Manhattan and drive all the way? Cost of garage or parking spot in Manhattan?
I have vague ideas about garage costs in Manhattan, I only know they sound expensive to me. Maybe some blog readers are better clued-in about this? I guess people in Fairfield would be better sources for the first question.
2. I was thinking about a 3 bedroom, 2 bathroom fairly new apartment – any idea of what that would cost to rent? I know it varies a lot but anyhow?
As of housing costs, check out Craig's List which really has become the golden standard for apartment hunts. I would guess maybe 4 000 dollars/month? Sorry, I don't really know...
I checked what Craig's List has as of 3BR's on Manhattan and here's the list that came up.
3. Any area of Manhattan you would especially recommend? We are two empty nesters, who aren't partying every night, or every month either for that matter.
There are so many nice parts of Manhattan, it's hard to recommend anything without knowing who you are (lest your budget). I suggest being close to a subway station and in a neighborhood that feels lively and vibrant without being too noisy. Avoid traffic.
I would say Upper West Side! It's close to Central Park, cultural events around Lincoln Center, nice restaurants and great food stores and other things I assume empty nesters like. It has several calm streets, yet is close to the action and has that fantastic Manhattan vibe to it. But Hoboken might actually also be a good option for you, since you would be going further into New Jersey – it is also cheaper than Manhattan, even though maybe not that much cheaper.
Another idea might be Washington Heights, which has some nice areas (for example just south of Fort Tryon Park). Washington Heights is generally cheaper than most parts of Manhattan, and also you would be close to George Washington Bridge (which leads you to New Jersey).
The large real estate broker firm Barbara Corcoran has a neighboorhood guide which might be helpful!
09 November 2007
Kolla in min hemsida (väldigt oklar, dock)
NEW YORK Sitewelder låter mig leka lite med min nya hemsida igen. Det var ett tag se'n sist, och den är sorgligt ouppdaterad. Ska bli bättre inom kort, och inom kort ska hela rasket ligga på www.kinn.se (som nu är ännu mer ouppdaterad, det som finns där var bara tänkt som tillfälligt innehåll under några veckor för tre år sedan...).
/Gunilla
/Gunilla
Uppe på fjället i Jokkmokk
NEW YORK "Egentligen ska det ju inte gå att sitta ute i skogen, uppe på fjället i Jokkmokk och försörja sig på en hemsida. Internet är fantastiskt", säger Andreas Viklund i DN, apropå det stora intresset för hans gratis hemsidesmallar (som jag genast ska kolla in, står i grepp att ladda upp min sovande hemsida via Sitewelder igen – vilket inte är gratis).
Men hallå, det är väl just precis det som ska gå?!
/Gunilla
Men hallå, det är väl just precis det som ska gå?!
/Gunilla
Thanksgiving – tjusigt F12-koncept
NEW YORK I fjol skrev jag om "Thanksgiving-måltider jag minns". I år erbjuds mig för första gången en möjlighet att delta i en sådan i Stockholm! Jag finns dessvärre inte på plats där och då, men så här ser menyn ut:
Farm egg pekinoise with beef cheek and tamarind
Turbot velouté with oysters and mussels
or
Wild duck à l'orange with ginger and hazelnut
Tiramisu with cherry
Coffee or Tea
på Fredsgatan 12! Stiligt värre, om än lite väl långt från sötpotatis- och kalkonkonceptet. Tydligen finns ett Ivy League alumni-nätverk i Stockholm som ordnar det hela.
/Gunilla
Farm egg pekinoise with beef cheek and tamarind
Turbot velouté with oysters and mussels
or
Wild duck à l'orange with ginger and hazelnut
Tiramisu with cherry
Coffee or Tea
på Fredsgatan 12! Stiligt värre, om än lite väl långt från sötpotatis- och kalkonkonceptet. Tydligen finns ett Ivy League alumni-nätverk i Stockholm som ordnar det hela.
/Gunilla
08 November 2007
$US 1 = SEK 6,28!
NEW YORK Sannolikheten är hög för att ni får julklappar från New York i år. Enligt rapporter från Century 21 och andra shopaholic-paradis här på Manhattan talas det väldigt mycket svenska i butikerna nu... Flygplanen går fulla mellan Arlanda och Newark, och en hel del stockholmare dyker upp här med tomma resväskor. Jag träffade häromdagen två av dem som var alldeles saliga efter en rejäl omgång på Woodbury Common Outlet.
När jag var student här i sta'n, det vill säga i början av detta millennium och till och med 2002, stod dollarn ett tag över 11 kronor. Det var inte roligt.
/Gunilla
När jag var student här i sta'n, det vill säga i början av detta millennium och till och med 2002, stod dollarn ett tag över 11 kronor. Det var inte roligt.
/Gunilla
07 November 2007
Axess tvåa på bollen (men sparkar hårdare)
(något ändrad version)
NEW YORK Som trogna läsare av denna blogg vet så skrev jag i början av juli en lång text om hur Göteborgs universitet och Sahlgrenska felaktigt angett i ett pressmeddelande att Hillary Clinton skulle ha disputerat med en avhandling i juridik – och hur flera redaktioner vidarebefordrade felaktigheterna till den nyhetsslukande allmänheten.
Sent omsider, det vill säga nu, har även Axess och Blogg Vortex "avslöjat" fadäsen i två inlägg, här och här.
(Först i det andra inlägget upptäcker skribenten att den felaktiga doktorshatten fanns i ursprungs-pressmeddelandet, och alltså inte "hittades på" av redaktionerna – vilket dock flera bloggar glatt spunnit vidare på.)
Tyvärr fick mitt inlägg mig veterligen inget genomslag alls, trots att jag kontaktade en av de redaktioner som förmedlat felaktigheterna och föreslog att de skulle rätta till misstaget. Jag är förvånad över att inte fler – mig veterligen – reagerade i somras, till exempel i den akademiska världen. Hillary Clinton är ju inte precis okänd i Sverige, och det har skrivits hur mycket som helst om hennes bakgrund. Så det är naturligtvis välkommet att Axess nu uppmärksammar detta. Bättre sent än aldrig! Göteborgs universitet tycks nu i alla fall ha korrigerat sitt pressmeddelande. Alltid något. Och nu har ju faktiskt Hillary en doktorshatt...
/Gunilla
NEW YORK Som trogna läsare av denna blogg vet så skrev jag i början av juli en lång text om hur Göteborgs universitet och Sahlgrenska felaktigt angett i ett pressmeddelande att Hillary Clinton skulle ha disputerat med en avhandling i juridik – och hur flera redaktioner vidarebefordrade felaktigheterna till den nyhetsslukande allmänheten.
Sent omsider, det vill säga nu, har även Axess och Blogg Vortex "avslöjat" fadäsen i två inlägg, här och här.
(Först i det andra inlägget upptäcker skribenten att den felaktiga doktorshatten fanns i ursprungs-pressmeddelandet, och alltså inte "hittades på" av redaktionerna – vilket dock flera bloggar glatt spunnit vidare på.)
Tyvärr fick mitt inlägg mig veterligen inget genomslag alls, trots att jag kontaktade en av de redaktioner som förmedlat felaktigheterna och föreslog att de skulle rätta till misstaget. Jag är förvånad över att inte fler – mig veterligen – reagerade i somras, till exempel i den akademiska världen. Hillary Clinton är ju inte precis okänd i Sverige, och det har skrivits hur mycket som helst om hennes bakgrund. Så det är naturligtvis välkommet att Axess nu uppmärksammar detta. Bättre sent än aldrig! Göteborgs universitet tycks nu i alla fall ha korrigerat sitt pressmeddelande. Alltid något. Och nu har ju faktiskt Hillary en doktorshatt...
/Gunilla
04 November 2007
Söndagsfulblogg
NEW YORK Lite bloggpaus – håller på med att städa och röja inför Stockholmsbesök på ingående. Försöker göra lägenheten presentabel, vilket inte är helt lätt med alla kläd-, räknings-, pappers- och tidningstravar som ligger överallt.
Igår kväll vid 21.30-tiden kastade jag mig iväg till Bed, Bath & Beyond på Broadway och hade en smått hysterisk inköpsrunda för att införskaffa sängkläder och städredskap. Amerikanska sådana (både det först- och sistnämnda) gör mig dessvärre helt alienerad. Ni anar inte hur många skumma städprylar de har här, men en vanlig skurborste går tyvärr inte att greja fram. Och sängkläderna är en skog av mer eller mindre underliga matress pads och fitted sheets, men ett hederligt påslakan finns knappt – eller är i alla fall inte som jag ville ha dem.
Så jag köpte mängder av grejer, men det får ändå bli en tur till good old Ikea i New Jersey i veckan.
Nu är det dags för nästa underlighet – den sedvanliga rundan i kvarterets butiker för att tigga till sig quarters, vilket man alltid måste ägna sig åt varje gång man behöver tvätta.
/Gunilla
Igår kväll vid 21.30-tiden kastade jag mig iväg till Bed, Bath & Beyond på Broadway och hade en smått hysterisk inköpsrunda för att införskaffa sängkläder och städredskap. Amerikanska sådana (både det först- och sistnämnda) gör mig dessvärre helt alienerad. Ni anar inte hur många skumma städprylar de har här, men en vanlig skurborste går tyvärr inte att greja fram. Och sängkläderna är en skog av mer eller mindre underliga matress pads och fitted sheets, men ett hederligt påslakan finns knappt – eller är i alla fall inte som jag ville ha dem.
Så jag köpte mängder av grejer, men det får ändå bli en tur till good old Ikea i New Jersey i veckan.
Nu är det dags för nästa underlighet – den sedvanliga rundan i kvarterets butiker för att tigga till sig quarters, vilket man alltid måste ägna sig åt varje gång man behöver tvätta.
/Gunilla
03 November 2007
Nu med Argentina
NEW YORK Som säkert framgått många gånger är jag barnsligt förtjust i kartor. Kunde inte låta bli att kolla in hur senaste versionen av My World 66 – Visited Countries skulle bli...Hmmm....Afrika; hmmmm.....Centralasien; hmmmm....Colombia; hmmmm...Ukraina....
Förresten måste jag vara världens enda nu levande svensk under 60 år som inte varit i vare sig Thailand eller Grekland. (Jo, jag har varit i Thailand om man får räkna en mellanlandning på Bangkoks flygplats. Men det får man förstås inte.)
/Gunilla
02 November 2007
Som maskgångar i äpplet
NEW YORK Oh, så snygg New Yorks tunnelbanekarta är.... Ett litet smakprov ovan, hela hittar ni här.
/Gunilla
På glid
NEW YORK Jahapp, så nu är jag tillbaka i New York. Dagens kontor, som jag ju gillar att tjata om, är Society i Harlem. Idag serverade de en riktigt god palsternacks- och fänkålssoppa, med rostade palsternackstärningar och saffran! Och kaffet (jag är för närvarande uppe i tre stycken caffellatte) har varit helt OK, vilket tyvärr inte alltid är fallet på Society.
"Gårdagens kontor" var Bryant Park i Midtown, som jag älskar att sitta i en stund när jag kommer från flygplatsen, och sedan Hotel Algonquins lounge, som jag bara låter patetisk om jag bedyrar min kärlek till mer.
Egentligen skulle jag ha åkt raka vägen hem, men jag bävade lite för att ta itu med det hela – eftersom jag behövde koncentrera mig på att få iväg vissa texter först.
Så jag kom hem först mitt i natten, och kunde konstatera att där inte fanns några jobbigheter att ta itu med alls, i alla fall inte just då. Utom att där inte längre finns någon router eller Ethernatsladd – så för närvarande kommer jag inte åt Internet hemifrån. Därav Society-häng hela dagen idag!
Mellan Hotel Algonquin och hemfärd var jag och en del av mina kolleger på husmanskostmiddag hos pressrådet på svenska konsulatet. Tyvärr missade jag branschskvallret om Ulrika Schenström och hela den soppan, och så mycket annat skvaller serverades det nog inte – däremot goda wallenbergare!
Ikväll ska jag och min kompis U försöka hitta någon lämplig champagnebar på sta'n. Vi har nämligen samma anledning att fira: att vi båda på varsitt håll blivit av med besvärliga inneboende. Mer om detta senare.
/Gunilla
"Gårdagens kontor" var Bryant Park i Midtown, som jag älskar att sitta i en stund när jag kommer från flygplatsen, och sedan Hotel Algonquins lounge, som jag bara låter patetisk om jag bedyrar min kärlek till mer.
Egentligen skulle jag ha åkt raka vägen hem, men jag bävade lite för att ta itu med det hela – eftersom jag behövde koncentrera mig på att få iväg vissa texter först.
Så jag kom hem först mitt i natten, och kunde konstatera att där inte fanns några jobbigheter att ta itu med alls, i alla fall inte just då. Utom att där inte längre finns någon router eller Ethernatsladd – så för närvarande kommer jag inte åt Internet hemifrån. Därav Society-häng hela dagen idag!
Mellan Hotel Algonquin och hemfärd var jag och en del av mina kolleger på husmanskostmiddag hos pressrådet på svenska konsulatet. Tyvärr missade jag branschskvallret om Ulrika Schenström och hela den soppan, och så mycket annat skvaller serverades det nog inte – däremot goda wallenbergare!
Ikväll ska jag och min kompis U försöka hitta någon lämplig champagnebar på sta'n. Vi har nämligen samma anledning att fira: att vi båda på varsitt håll blivit av med besvärliga inneboende. Mer om detta senare.
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)