.JPG)
"Gör de inte? Det tycker jag är skrutt!"Carl Bildt, när jag frågade om han kunde förklara varför han tror att de flesta ministrar i den borgerliga regeringen – inklusive näringsministern – inte äger aktier.
31 May 2007
Carl Bildt om aktieägande
Ingen Linné till Condi (ännu)
NEW YORK Ali Esbati kallade det inlägg som jag skrev när Fredrik Reinfeldt var i sta'n för överskottsjournalistik. Nja, det var snarare vad jag skulle kalla "hang around"-journalistik – sådant man bloggar om i brist på bättre forum. "Överskottsjournalistik" är för mig när man får material över, efter att ha haft ett bättre forum för grundmaterialet.
Nu kommer tre överblivna citat från Carl Bildt, när han var i Washington.
Fredrik Reinfeldt hade med sig en röjsåg från Husqvarna till George Bush. Undrar vad Arnold Schwarzenegger fick?
Uppdatering (3 juni): Schwarzenegger fick enligt en säker källa just en Linnébok, så det är väl standardpresenten från regeringskansliet just nu.
/Gunilla
Nu kommer tre överblivna citat från Carl Bildt, när han var i Washington.
"Men jag kanske hade kunnat ta med en Linné-bok! Det är väl inte osannolikt att vi skickar en efteråt."Carl Bildt, som 1994 gav en Bamse-slips till president Bill Clinton, hade inte med någon gåva till Condoleezza Rice, utan konstaterade att de träffas alldeles för ofta för att hålla på och ge varandra presenter.
Fredrik Reinfeldt hade med sig en röjsåg från Husqvarna till George Bush. Undrar vad Arnold Schwarzenegger fick?
Uppdatering (3 juni): Schwarzenegger fick enligt en säker källa just en Linnébok, så det är väl standardpresenten från regeringskansliet just nu.
/Gunilla
30 May 2007
Det ska fan vara litteraturredaktör
NEW YORK Jag brukar tänka att alla redaktörer borde ha provat på att jobba som frilansskribenter någon gång – men det är väl så att alla frilansskribenter också borde skaffa sig erfarenhet från Den Andra Sidan. Om det nu hjälper, jag är inte helt säker.
På mitt kylskåp hemma i Stockholm sitter i alla fall en skojig krönika som Kjell Häglund skrev för Resumé för kanske tio år sedan, som handlar om hur han som redaktör ständigt blev anfallen per telefon av galna frilans-stalkers. Jag brukar läsa den då och då för att förstå hur de har det, de stackars inköpande redaktörerna.
Jonas Thente har skrivit om ungefär samma sak i sin DN-blogg – läs här! Utifrån min kunskap om redaktionella arbetsprocesser gissar jag att de där mailen är helt autentiska, så när som på några ändrade namn (och möjligen utom det allra sista). Alla mail som är undertecknade "frilansskribent"hade åtminstone i teorin kunnat vara skickade av mig!
Ska dock tilläggas att jag aldrig mailat till Jonas Thente ... så behöver han ta Cipramil och Losec beror det i alla fall inte på mig... Via: Isobel.
/Gunilla
På mitt kylskåp hemma i Stockholm sitter i alla fall en skojig krönika som Kjell Häglund skrev för Resumé för kanske tio år sedan, som handlar om hur han som redaktör ständigt blev anfallen per telefon av galna frilans-stalkers. Jag brukar läsa den då och då för att förstå hur de har det, de stackars inköpande redaktörerna.
Jonas Thente har skrivit om ungefär samma sak i sin DN-blogg – läs här! Utifrån min kunskap om redaktionella arbetsprocesser gissar jag att de där mailen är helt autentiska, så när som på några ändrade namn (och möjligen utom det allra sista). Alla mail som är undertecknade "frilansskribent"hade åtminstone i teorin kunnat vara skickade av mig!
Ska dock tilläggas att jag aldrig mailat till Jonas Thente ... så behöver han ta Cipramil och Losec beror det i alla fall inte på mig... Via: Isobel.
/Gunilla
29 May 2007
Jag i en av branschblaskorna
NEW YORK För en tid sedan blev jag och tre kolleger intervjuade av Journalisten (Svenska Journalistförbundets medlemstidning), om utrikesjournalistik och villkoren för rapportering. Sydsvenskans och DN:s Lennart Pehrson, Expressens Gunnar Johansson och TV4:s Bertil Karlefors deltog förutom jag. Jag försökte föra fram frilansproletariatets syn på tillvaron så gott det gick, men just det gick nog bara sådär. Men det var ju intressant att för en gångs skull vara den som blir intervjuad.
Det ryktas från Stockholm att jobbet nu finns i tryck, med bilder tagna på oss med Empire State Building i bakgrunden och allt. Tipstack: Sanna!
/Gunilla
Det ryktas från Stockholm att jobbet nu finns i tryck, med bilder tagna på oss med Empire State Building i bakgrunden och allt. Tipstack: Sanna!
/Gunilla
28 May 2007
Inre monolog med anledning av föregående post
NEW YORK – Vaddå "hänga med hip hop-artister och utrikesministrar"? Du hänger väl inte med vare sig hip hop-artister eller några utrikesministrar!
– Nä, men....
– Det låter ju otroligt fånigt att skriva så!
– Ja, men...
– Du sitter ju bara här framför datorskärmen och hänger inte med någon!
– Jo, men jag håller faktiskt på och försöker sälja in ett visst jobb – så på fredag kanske jag ska åka till ett ställe i New Jersey, med två hip hoppare... Deras manager sade att jag kunde få hänga med dem när de gör soundcheck, de ska ha en konsert...
– Ja, men skriv inte här i bloggen att du gör något som du inte ens vet blir av! Och inte "hängde" du väl precis när du var i Condoleezza Rices mottagningsrum?
– OK, det låter fånigt... Men det var bara för att det var en så rolig kontrast till hip hop-snubbarna...
– Man "hänger" väl inte med en utrikesminister! En utrikesminister intervjuar man väl!
– OK, då. Men det gjorde jag i alla fall. Inte Condoleezza, men åtminstone Carl Bildt. Och Condoleezzas presschef sade att han kanske kunde ordna en intervju med ... nä, inte med henne, men med hennes medarbetare... kanske.
– OK, då.
– Vi får se hur det blir på fredag.
– Ja, vi får se hur det blir på fredag. Vad sade du, New Jersey?
– Ja, New Jersey.
/Gunilla
– Nä, men....
– Det låter ju otroligt fånigt att skriva så!
– Ja, men...
– Du sitter ju bara här framför datorskärmen och hänger inte med någon!
– Jo, men jag håller faktiskt på och försöker sälja in ett visst jobb – så på fredag kanske jag ska åka till ett ställe i New Jersey, med två hip hoppare... Deras manager sade att jag kunde få hänga med dem när de gör soundcheck, de ska ha en konsert...
– Ja, men skriv inte här i bloggen att du gör något som du inte ens vet blir av! Och inte "hängde" du väl precis när du var i Condoleezza Rices mottagningsrum?
– OK, det låter fånigt... Men det var bara för att det var en så rolig kontrast till hip hop-snubbarna...
– Man "hänger" väl inte med en utrikesminister! En utrikesminister intervjuar man väl!
– OK, då. Men det gjorde jag i alla fall. Inte Condoleezza, men åtminstone Carl Bildt. Och Condoleezzas presschef sade att han kanske kunde ordna en intervju med ... nä, inte med henne, men med hennes medarbetare... kanske.
– OK, då.
– Vi får se hur det blir på fredag.
– Ja, vi får se hur det blir på fredag. Vad sade du, New Jersey?
– Ja, New Jersey.
/Gunilla
Grönt monster i Amerikat
NEW YORK Någon gång skulle jag vilja göra reportage i svenskbygderna, alltså i Minnesota, Illinois och de andra delstaterna i den amerikanska Mellanvästern dit smålänningar, ölänningar, västgötar, hälsingar, dalfolk och allt vad de var kom för att söka sig en bättre och friare tillvaro än vad det fattiga Sverige kunde erbjuda dem. Det gäller bara att komma på en bra och aktuell vinkel (och, som vanligt, en tidning som är intresserad av att publicera det...)! Jag har några idéer och destinationer på jäsning i skallen.
Något jag alltid fascineras av är att tänka på vad det blev av emigranternas ättlingar, och hur snabbt deras liv förändrades – liksom livet förändrades mycket snabbt därhemma i Sverige också, såklart.
En frilansskribent vid namn Susanne-nå'nting, som jag inte minns efternamnet på, skrev ett fantastiskt reportage om detta i Moderna tider för flera år sedan – hon sökte upp sina bryllingar (eller vad de nu var) i USA och jämförde sitt eget liv med deras. Och kom väl fram till att det trots allt inte var så stor skillnad i levnadsstandard.
Nyligen skrev jag en krönika om hur sentimental jag blev när jag kom att tänka på hur Kristina från Duvemåla fick klippa alla band med Sverige – utom enstaka brev, och så förstås astrakanäpplena – medan jag blott 150 år senare kan stå i en bar i Manhattan och kolla på Melodifestivalen i direktsändning.
Idag funderade jag, med anledning av en artikel i Portfolio, över vad en viss familj Bergström kan ha hoppats på för sina efterlevande, när de kom till Amerikat en gång i tiden. De kunde nog aldrig ha gissat på vilket märkligt sätt Chris Bergstrom skulle komma att försörja sig – som Wally the Green Monster. (Via Dennis)
Eller tänk om min mormorsmor, lantbruksarrendatorn Gerda Videll på Norra Finnö i S:t Anna skärgård, hade kunnat gissa att hennes dotterdotterdotter skulle bo i Harlem och försörja sig på att hänga med hip hop-artister och utrikesministrar... Det har jag ju till och med själv rätt svårt för att fatta.
/Gunilla
Något jag alltid fascineras av är att tänka på vad det blev av emigranternas ättlingar, och hur snabbt deras liv förändrades – liksom livet förändrades mycket snabbt därhemma i Sverige också, såklart.
En frilansskribent vid namn Susanne-nå'nting, som jag inte minns efternamnet på, skrev ett fantastiskt reportage om detta i Moderna tider för flera år sedan – hon sökte upp sina bryllingar (eller vad de nu var) i USA och jämförde sitt eget liv med deras. Och kom väl fram till att det trots allt inte var så stor skillnad i levnadsstandard.
Nyligen skrev jag en krönika om hur sentimental jag blev när jag kom att tänka på hur Kristina från Duvemåla fick klippa alla band med Sverige – utom enstaka brev, och så förstås astrakanäpplena – medan jag blott 150 år senare kan stå i en bar i Manhattan och kolla på Melodifestivalen i direktsändning.
Idag funderade jag, med anledning av en artikel i Portfolio, över vad en viss familj Bergström kan ha hoppats på för sina efterlevande, när de kom till Amerikat en gång i tiden. De kunde nog aldrig ha gissat på vilket märkligt sätt Chris Bergstrom skulle komma att försörja sig – som Wally the Green Monster. (Via Dennis)
Eller tänk om min mormorsmor, lantbruksarrendatorn Gerda Videll på Norra Finnö i S:t Anna skärgård, hade kunnat gissa att hennes dotterdotterdotter skulle bo i Harlem och försörja sig på att hänga med hip hop-artister och utrikesministrar... Det har jag ju till och med själv rätt svårt för att fatta.
/Gunilla
Om man vore vid The Mall, eller i Memphis
NEW YORK Idag har jag dock suttit och surat framför datorn igen. Trist när det händer så många spännande grejer därute! Det är nämligen Memorial Day, det vill säga en dag som USA ägnar åt att minnas sina stupade soldater medelst allehanda ceremonier och militärparader. (Eller genom att ha en ledig dag på stranden eller landet; Memorial Day markerar sommarens början medan Labor Day i september markerar slutet.)
För ett antal år sedan åkte jag och fotografen Sofia Ekström till Washington lagom till Memorial Day, för att skildra Nam Knights (the Brooklyn Chapter) – en grupp Vietnamveteraner som tillsammans med tiotusentals gelikar från alla hörn och kanter av USA samlades med sina Harley Davidson-motorcyklar på Pentagons parkeringsplats – helt enkelt för att det är den enda plats i huvudstaden stor nog att rymma dem alla. Därifrån åkte de i konvoj till The Mall, den avlånga park fylld med monument som leder fram till Capitol Hill, mitt i Washington.
Väl där tågade de till Maya Lins vackra Vietnam-monument, där namnen efter de tusentals som dödades i kriget finns textade. Stora, starka, skäggiga motorcykelknuttar med tatueringar, skinnjackor och bandanas, som föll i gråt och i varandras armar!
Men inte bara de, utan också deras bröder, systrar och fruar – ett riktigt community, mestadels arbetarklassamerikaner i 50-årsåldern, som fortfarande var ganska bittra över hur illa USA lönat dem för deras insatser och bedrifter i kriget. Jane Fonda var föremål för mycket hat i denna grupp ... och även Bill Clinton, på grund av att han bidrog till att USA och Vietnam slöt allehanda (handels)förbindelser för några år sedan. Många av veteranerna verkade tämligen övertygade om att det fortfarande finns amerikanska soldater i vietnamesiska fängelser. Och helt klart var så gott som alla vi mötte djupt präglade av sina krigserfarenheter i vardagen, inte minst genom så kallade post-traumatic stress disorder symptoms (exempelvis sömnsvårigheter).
Efter besöket vid Muren (höjdpunkten för veteranerna under deras Washington-besök, som annars innehöll en del träffar med grillat kött och massor av Budweiser) fick jag åka med en sväng på en Harley Davidson, genom Washingtons mer ghettoliknande stadsdelar. Jag hade förvisso hjälm, men inte så mycket annan skyddsutrustning, så det var en ganska galen resa. Men kul!
Ja, se det var ett riktigt reportage. Sofia hängde för övrigt med Nam Knights i deras klubblokal i Brooklyn hela den våren, för att dokumentera deras patriarkala subkultur i bild. Jag nöjde mig med Memorial Day-resan, som jag vill minnas var mitt allra första besök i Washington?!
Och vi lyckades faktiskt sälja in reportaget, till den förnämliga tidningen Dagens Arbete, för publicering inför samma dag ett år senare, och fick ganska bra betalt också – men av någon oklar anledning publicerades det aldrig (ett reportage om något fackligt ämne kom emellan). Sedan försökte jag återigen sälja in det som ett "inför"-jobb till en viss dagstidning till året därpå (igen) men den tackade nej och sedan var det liksom för sent...
Evenemanget kallas förresten Rolling Thunder, och går i år av stapeln för 20:e gången. Det skulle ha varit spännande att resa ner och göra ett nytt reportage nu, för jag och Sofia var ju med före Irakkriget. Eftersom historien delvis återupprepar sig, men ändå inte, finns en helt ny och superaktuell dynamik att skildra – med nya och gamla soldatfamiljer (som säkert överlappar varandra).
Igår åkte i alla fall en kollega ner till Washington för att göra just Memorial Day-reportage, och jag "gav" honom idén att skildra Nam Knights och Rolling Thunder. Hoppas han gör det (vid sidan av andra reportageidéer han hade)!
Själv sitter jag alltså framför datorn idag, liksom förra året (fast då kom jag i alla fall iväg på eftermiddagen). Har en annan fotograf, som såklart inte kunnat låta bli att under dagen ringa och messa mig för att berätta om saker hon gör och gjort på den amerikanska vischan, i Mississippi och Tennessee – hrmpfff.... Hade fått följa med på hennes resa, men kunde inte riktigt motivera det ekonomiskt med min obefintliga budget...så jag får ta del av det hela med budskap som: "Är nu utanför Elvis födelsehus!". Hrmpfff...morr.
Å andra sidan planerar vi små reportagebetingade utflykter från New York inom de närmaste dagarna, så det kan bli skoj framöver! Och jag ska väl inte klaga när jag kan gå en sväng i Harlem så snart jag slutat skriva detta.
/Gunilla
För ett antal år sedan åkte jag och fotografen Sofia Ekström till Washington lagom till Memorial Day, för att skildra Nam Knights (the Brooklyn Chapter) – en grupp Vietnamveteraner som tillsammans med tiotusentals gelikar från alla hörn och kanter av USA samlades med sina Harley Davidson-motorcyklar på Pentagons parkeringsplats – helt enkelt för att det är den enda plats i huvudstaden stor nog att rymma dem alla. Därifrån åkte de i konvoj till The Mall, den avlånga park fylld med monument som leder fram till Capitol Hill, mitt i Washington.
Väl där tågade de till Maya Lins vackra Vietnam-monument, där namnen efter de tusentals som dödades i kriget finns textade. Stora, starka, skäggiga motorcykelknuttar med tatueringar, skinnjackor och bandanas, som föll i gråt och i varandras armar!
Men inte bara de, utan också deras bröder, systrar och fruar – ett riktigt community, mestadels arbetarklassamerikaner i 50-årsåldern, som fortfarande var ganska bittra över hur illa USA lönat dem för deras insatser och bedrifter i kriget. Jane Fonda var föremål för mycket hat i denna grupp ... och även Bill Clinton, på grund av att han bidrog till att USA och Vietnam slöt allehanda (handels)förbindelser för några år sedan. Många av veteranerna verkade tämligen övertygade om att det fortfarande finns amerikanska soldater i vietnamesiska fängelser. Och helt klart var så gott som alla vi mötte djupt präglade av sina krigserfarenheter i vardagen, inte minst genom så kallade post-traumatic stress disorder symptoms (exempelvis sömnsvårigheter).
Efter besöket vid Muren (höjdpunkten för veteranerna under deras Washington-besök, som annars innehöll en del träffar med grillat kött och massor av Budweiser) fick jag åka med en sväng på en Harley Davidson, genom Washingtons mer ghettoliknande stadsdelar. Jag hade förvisso hjälm, men inte så mycket annan skyddsutrustning, så det var en ganska galen resa. Men kul!
Ja, se det var ett riktigt reportage. Sofia hängde för övrigt med Nam Knights i deras klubblokal i Brooklyn hela den våren, för att dokumentera deras patriarkala subkultur i bild. Jag nöjde mig med Memorial Day-resan, som jag vill minnas var mitt allra första besök i Washington?!
Och vi lyckades faktiskt sälja in reportaget, till den förnämliga tidningen Dagens Arbete, för publicering inför samma dag ett år senare, och fick ganska bra betalt också – men av någon oklar anledning publicerades det aldrig (ett reportage om något fackligt ämne kom emellan). Sedan försökte jag återigen sälja in det som ett "inför"-jobb till en viss dagstidning till året därpå (igen) men den tackade nej och sedan var det liksom för sent...
Evenemanget kallas förresten Rolling Thunder, och går i år av stapeln för 20:e gången. Det skulle ha varit spännande att resa ner och göra ett nytt reportage nu, för jag och Sofia var ju med före Irakkriget. Eftersom historien delvis återupprepar sig, men ändå inte, finns en helt ny och superaktuell dynamik att skildra – med nya och gamla soldatfamiljer (som säkert överlappar varandra).
Igår åkte i alla fall en kollega ner till Washington för att göra just Memorial Day-reportage, och jag "gav" honom idén att skildra Nam Knights och Rolling Thunder. Hoppas han gör det (vid sidan av andra reportageidéer han hade)!
Själv sitter jag alltså framför datorn idag, liksom förra året (fast då kom jag i alla fall iväg på eftermiddagen). Har en annan fotograf, som såklart inte kunnat låta bli att under dagen ringa och messa mig för att berätta om saker hon gör och gjort på den amerikanska vischan, i Mississippi och Tennessee – hrmpfff.... Hade fått följa med på hennes resa, men kunde inte riktigt motivera det ekonomiskt med min obefintliga budget...så jag får ta del av det hela med budskap som: "Är nu utanför Elvis födelsehus!". Hrmpfff...morr.
Å andra sidan planerar vi små reportagebetingade utflykter från New York inom de närmaste dagarna, så det kan bli skoj framöver! Och jag ska väl inte klaga när jag kan gå en sväng i Harlem så snart jag slutat skriva detta.
/Gunilla
Söndagseftermiddag i Soho
NEW YORK Igår bestämde jag mig för att det fick vara nog med att sitta och sura framför datorn i Harlem, vilket jag gjort större delen av maj (utom de dagar då jag satt och surade framför datorn i Washington) och istället bege mig ut i solen.
Och det var riktigt härlig söndagsstämning i det område jag knallade omkring i – några av mina (många) favoritområden i New York: East Village, NoLita, Soho och West Village (=Greenwich Village).
Hade tänkt ta med en kamera för att ägna mig åt lite street photography, men det blev inte så. Synd, eller kanske tur, var det – för det var väldigt vackert ljus och fanns så himla mycket att fotografera: avslappnade människor strövandes omkring på gatan, tokiga leksaker, loppmarknader, en barbershop-grupp sjungandes på en trappa i Soho, en grupp småtjejer som hade en hip hop-uppvisning i min tunnelbanevagn, skrovliga husfasader, ett brudfölje med en säckpipeblåsare, en rivningstomt i Nolita som jag vill minnas var bebyggd helt nyligen.
Tja, jag hade också i en presentbutik på Elizabeth Street kunnat fotografera en liten Bush-kritisk räknare som vissa av er säkert hade funnit skojig: den räknar dagarna neråt... 603 stycken var det igår (den räknade även timmar, minuter och sekunder...). Men ni kan se klockan på bild här.
Eftersom jag för närvarande lever på krita, eller rättare sagt på 20 dollar som jag fått låna av min kompis Karen, fick jag nypa mig hårt i armen för att inte ägna mig åt fattiggourmet-artade utsvävningar såsom att slinka in på fiskbistron Mermaid Inn på 2nd Avenue. Istället körde jag med det klassiska fattiggourmet-trickset att stilla hungern genom snabbköps-provsmakningar – som tur är erbjuder Whole Foods goda möjligheter till sådana. Jag gick ett antal varv i butiken, och fick mig till livs en hel del munsbitar av: cheddarost, citronoliver, frittata, brownies, tofu, rökt skinka, grand marnier-tryffel samt massor av nachos med guacamole. Inte för jag blev helt mätt av detta, men det var gott!
Att jag strövade runt på Whole Foods var dock inte bara för att tjyväta, utan också naturligtvis rent arbete. Research! Butiken representerar en hel del livsstilstrender (ekologiskt, ecolo-chic, lokalodlat etc) som jag skulle vilja skriva om, och jag hade inte varit inne i den nyöppnade filialen vid Bowery tidigare. Mycket intressant.
För er som inte vet så är Whole Foods en enorm amerikansk kedja med huvudkontor i Texas, som expanderar kraftigt – snart även i Storbritannien. Den säljer ekologiska produkter till en medveten övre medelklass, och det finns massor med saker att föra fram, berömma och ifrågasätta. De enorma butikerna är oftast fullsmockade med folk.
Whole Foods är ungefär som en blandning mellan Gröna Konsum och en saluhall. Jag fattar inte varför det inte finns något liknande i Sverige? B&W försöker nog göra något liknande i Bromma, och vissa ekologiska livsmedelshallar – men varför finns ingen stor kedja som på allvar profilerar sig med ekologisk mat? (Det där med "ekologiskt" kan såklart ifrågasättas, och det gör också en intervjuperson som jag försöker sälja in stories om just nu, men mer om det någon annan gång...)
/Gunilla
Och det var riktigt härlig söndagsstämning i det område jag knallade omkring i – några av mina (många) favoritområden i New York: East Village, NoLita, Soho och West Village (=Greenwich Village).
Hade tänkt ta med en kamera för att ägna mig åt lite street photography, men det blev inte så. Synd, eller kanske tur, var det – för det var väldigt vackert ljus och fanns så himla mycket att fotografera: avslappnade människor strövandes omkring på gatan, tokiga leksaker, loppmarknader, en barbershop-grupp sjungandes på en trappa i Soho, en grupp småtjejer som hade en hip hop-uppvisning i min tunnelbanevagn, skrovliga husfasader, ett brudfölje med en säckpipeblåsare, en rivningstomt i Nolita som jag vill minnas var bebyggd helt nyligen.
Tja, jag hade också i en presentbutik på Elizabeth Street kunnat fotografera en liten Bush-kritisk räknare som vissa av er säkert hade funnit skojig: den räknar dagarna neråt... 603 stycken var det igår (den räknade även timmar, minuter och sekunder...). Men ni kan se klockan på bild här.
Eftersom jag för närvarande lever på krita, eller rättare sagt på 20 dollar som jag fått låna av min kompis Karen, fick jag nypa mig hårt i armen för att inte ägna mig åt fattiggourmet-artade utsvävningar såsom att slinka in på fiskbistron Mermaid Inn på 2nd Avenue. Istället körde jag med det klassiska fattiggourmet-trickset att stilla hungern genom snabbköps-provsmakningar – som tur är erbjuder Whole Foods goda möjligheter till sådana. Jag gick ett antal varv i butiken, och fick mig till livs en hel del munsbitar av: cheddarost, citronoliver, frittata, brownies, tofu, rökt skinka, grand marnier-tryffel samt massor av nachos med guacamole. Inte för jag blev helt mätt av detta, men det var gott!
Att jag strövade runt på Whole Foods var dock inte bara för att tjyväta, utan också naturligtvis rent arbete. Research! Butiken representerar en hel del livsstilstrender (ekologiskt, ecolo-chic, lokalodlat etc) som jag skulle vilja skriva om, och jag hade inte varit inne i den nyöppnade filialen vid Bowery tidigare. Mycket intressant.
För er som inte vet så är Whole Foods en enorm amerikansk kedja med huvudkontor i Texas, som expanderar kraftigt – snart även i Storbritannien. Den säljer ekologiska produkter till en medveten övre medelklass, och det finns massor med saker att föra fram, berömma och ifrågasätta. De enorma butikerna är oftast fullsmockade med folk.
Whole Foods är ungefär som en blandning mellan Gröna Konsum och en saluhall. Jag fattar inte varför det inte finns något liknande i Sverige? B&W försöker nog göra något liknande i Bromma, och vissa ekologiska livsmedelshallar – men varför finns ingen stor kedja som på allvar profilerar sig med ekologisk mat? (Det där med "ekologiskt" kan såklart ifrågasättas, och det gör också en intervjuperson som jag försöker sälja in stories om just nu, men mer om det någon annan gång...)
/Gunilla
Granskningsnämnden på Ericas linje
NEW YORK Sök här i bloggen och ni skall finna många inlägg om Erica Leijonroos, som jag och Per Gudmundson skrev om i magasinet Neos januari-nummer.
Nu har TV4:s inslag om henne fällts i Granskningsnämnden, skriver Resumé. Nämndens ledamöter var helt eniga om att nyhetsinslaget var osakligt. Se utlåtandet här.
Fortsättning följer i domstol – Ericas advokat yrkar rentav på fängelse för ansvarig utgivare! Lite drastiskt, kanske. Men jag är fortfarande fascinerad över att varken reporter eller ansvarig chef ville svara på mina och Pers frågor. Huvudet i sanden!
Uppdatering (kl 15.06/21.06) Nu upptäcker jag att Per minuten före mig skrev detta inlägg på SvD:s ledarblogg. Utdrag:
Jag har fortfarande tyvärr inte träffat Erica, eller ens talat med henne på telefon (däremot tidigare mailat massor). Men kanske får jag tillfälle att möta henne i samband med eventuell rättegång?! Vore intressant att närvara vid ett mål där man för en gångs skull faktiskt kan de flesta detaljer.
/Gunilla
Nu har TV4:s inslag om henne fällts i Granskningsnämnden, skriver Resumé. Nämndens ledamöter var helt eniga om att nyhetsinslaget var osakligt. Se utlåtandet här.
Fortsättning följer i domstol – Ericas advokat yrkar rentav på fängelse för ansvarig utgivare! Lite drastiskt, kanske. Men jag är fortfarande fascinerad över att varken reporter eller ansvarig chef ville svara på mina och Pers frågor. Huvudet i sanden!
Uppdatering (kl 15.06/21.06) Nu upptäcker jag att Per minuten före mig skrev detta inlägg på SvD:s ledarblogg. Utdrag:
Inslaget påverkade, hur märkligt det än kan låta, utfallet i Sundbybergs lokalpolitik genom att Erica Leijonroos kände sig mer eller mindre tvungen av drevet att backa ur delar av politiken – hon stod på tröskeln till kommunalrådsposten. Leijonroos speciella livsöde som före detta kriminell narkoman gjorde att hon på rimliga grunder antog att drevet mot henne i framtiden skulle bli ännu värre, och hon tyckte att redan detta hennes första möte med den tredje statsmakten hade varit tillräckligt.Men Per är tydligen alltför blygsam för att berätta att han är en av de få journalister som mött Erica "i verkligheten"! Det var alltså han som gjorde Neo-intervjun med henne i Sundbyberg. Själv satt jag i ett hotellrum i Florida och gjorde blott telefonintervjuer med diverse lokalpolitiker i Stockholm och Sumpan...
Den som mött Erica Leijonroos i verkligheten anar dock en personlig styrka som överträffar den undermåliga journalistikens. Sundbyberg kommer att få erfara det, tids nog.
Jag har fortfarande tyvärr inte träffat Erica, eller ens talat med henne på telefon (däremot tidigare mailat massor). Men kanske får jag tillfälle att möta henne i samband med eventuell rättegång?! Vore intressant att närvara vid ett mål där man för en gångs skull faktiskt kan de flesta detaljer.
/Gunilla
27 May 2007
Peace in Their Time
We, the German Führer and Chancellor, and the British Prime Minister, have had a further meeting today and are agreed in recognizing that the question of Anglo-German relations is of the first importance for two countries and for Europe.När Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain hade läst upp innehållet i det dokument som han och Tysklands rikskansler Adolf Hitler hade undertecknat i München, den 30 september 1938, ståendes framför en jublande massa utanför hans residens på 10 Downing Street, fortsatte han:
We regard the agreement signed last night and the Anglo-German Naval Agreement as symbolic of the desire of our two peoples never to go to war with one another again.
We are resolved that the method of consultation shall be the method adopted to deal with any other questions that may concern our two countries, and we are determined to continue our efforts to remove possible sources of difference, and thus to contribute to assure the peace of Europe."
"My good friends this is the second time in our history that there has come back from Germany to Downing Street peace with honor. I believe it is peace in our time."Ett år senare började andra världskriget.
Själva München-överenskommelsen kan ni se på bild här (scrolla ner en bit).
/Gunilla
26 May 2007
Big pig (very big)
Only in America!
Klicka gärna runt lite på sajten, inte minst bland de "positiva" och "negativa" kommentarerna finns massor av fascinerande Americana.
/Gunilla
Klicka gärna runt lite på sajten, inte minst bland de "positiva" och "negativa" kommentarerna finns massor av fascinerande Americana.
/Gunilla
25 May 2007
Washingtonresan (teaser)
NEW YORK Nu är jag hemma i Harlem igen! Rättare sagt, jag kom hem sent inatt, och var alldeles däckad i morse och sov länge. Idag har jag inte gjort mycket annat än att .... ja, ingenting. Utom att jag svarat på några gamla kommentarer och lagt till lite länkar i tidigare inlägg, så ni som skrivit något kan ju scrolla ner och kolla.
Det var väl på sätt och vis skönt att komma hem, men trist att se att det var lika stökigt som vanligt i vardagsrummet. Hade ju hoppats att somliga skulle passa på att röja lite när jag var borta. Nu närmar uppsägningen sig med stormsteg...
Nu ska jag skriva klart lite Harlemtips som jag lovat skänka till ett bokprojekt, återkommer senare och berättar mer här om Washington-resan – med bilder!
Uppdatering: tills vidare kan ni läsa en version av mina texter från i tisdags här (hur kul det nu är att läsa gamla nyhetstexter)!
/Gunilla
Det var väl på sätt och vis skönt att komma hem, men trist att se att det var lika stökigt som vanligt i vardagsrummet. Hade ju hoppats att somliga skulle passa på att röja lite när jag var borta. Nu närmar uppsägningen sig med stormsteg...
Nu ska jag skriva klart lite Harlemtips som jag lovat skänka till ett bokprojekt, återkommer senare och berättar mer här om Washington-resan – med bilder!
Uppdatering: tills vidare kan ni läsa en version av mina texter från i tisdags här (hur kul det nu är att läsa gamla nyhetstexter)!
/Gunilla
Carl och Condi
Sveriges respektive USA:s utrikesminister, Carl Bildt och Condoleezza Rice, i the Outer Office på amerikanska UD, samtal den 22 maj.
Foto: Gunilla Kinn
24 May 2007
Hellre än Ballar av stål
WASHINGTON Jag kan ju som ni förstår inte gå hemifrån utan att först citera Lars Adaktusson, i en krönika i SvD:
/Gunilla
Det är dags att modernisera och rusta upp utrikesrapporteringen. De medier som idag vågar satsa på kvalitativ omvärldsbevakning och brett internationellt kunnande investerar klokt – och långsiktigt helt rätt.Vilka vågar? Jag hoppas såklart att redaktör Adaktusson inte enbart syftar på public service, utan alla möjliga medier. Hela krönikan här!
/Gunilla
Avsnitt II i frustrationsföljetongen
WASHINGTON Fyra och en halv (4,5) timmars försening. Noll (0) artiklar insålda. Dumt att ha trott att det någonsin skulle gå. Inte första gången en resa på fältet förstörts av att jag haft en övertro på att sitta framför datorn och försöka bara lite till... Jävligt korkat att inte ha gett upp i god tid.
Nu tvingas jag försöka klara av säkerhetsmässa + kongress på sisådär en timme, och kommer ändå antagligen att komma alldeles för sent till kvällens vernissage i New York. Jävligt arg är jag, men det är sol ute så så snart jag kommer ut från Pauls lägenhet och iväg blir jag glad igen. Varmt och skönt, verkar det vara också.
Nu tvingas jag försöka klara av säkerhetsmässa + kongress på sisådär en timme, och kommer ändå antagligen att komma alldeles för sent till kvällens vernissage i New York. Jävligt arg är jag, men det är sol ute så så snart jag kommer ut från Pauls lägenhet och iväg blir jag glad igen. Varmt och skönt, verkar det vara också.
/Gunilla
Frilansfrustrationer
WASHINGTON "Hergé tyckte nog inte att det skulle bli så spännande för läsarna att bara se mig sittandes vid skrivmaskinen och i långa telefonsamtal med Le Petit Vingtième förhandla om förskott och traktamenten", säger min idol Tintin med mild ironi, i Jonas Morians skojiga (och dessvärre fiktiva) intervju.
Detta som svar på Jonas fråga om varför man så sällan får se Tintin de facto bedriva journalistik, som den utsände världsreporter han är.
Tintin har såklart rätt. Frilansreporterns vardag är inte alltid särskilt spännande och storymässig. Men eftersom det här inte är ett seriealbum tar jag mig friheten att berätta att de senaste fyra (!) timmarna i mitt liv varit fyllda uteslutande av väldigt ospännande mail- och Internetstrul.
Detta som svar på Jonas fråga om varför man så sällan får se Tintin de facto bedriva journalistik, som den utsände världsreporter han är.
Tintin har såklart rätt. Frilansreporterns vardag är inte alltid särskilt spännande och storymässig. Men eftersom det här inte är ett seriealbum tar jag mig friheten att berätta att de senaste fyra (!) timmarna i mitt liv varit fyllda uteslutande av väldigt ospännande mail- och Internetstrul.
Har mer eller mindre desperat försökt sälja in olika artikelidéer från Washington, till redaktörer i Stockholm. Detta för att mina kostnader för att vara här (inte så blodigt denna gång, egentligen, men dock en hotellnatt + massvis av måltider – och taxi därtill, vilket sammantaget blir rätt blodigt för mig, eftersom jag för närvarande tvingas leva på kredit!) samt mina allmänna overhead-kostnader för att liksom leva och vara medborgare (=betala in skatt) ska få någon motsvarighet på intäktssidan.
Hittills har jag dessvärre fått artiga "tackmennejtack" på i stort sett alla idéer, trots att de varit så i mitt tycke storartade att de handlat om Raoul Wallenberg och kongressen och immigration och hemlandssäkerhet och sådant – och försöker därför idag smått desperat langa iväg idéer till andra redaktörer, inklusive till specialtidningar som jag aldrig hade hört talas om så sent som igår.
Men det blir naturligtvis alltför kort varsel för att ta helt nya kontakter, eftersom jag åker hem i eftermiddag. Man kan inte begära att redaktörer som aldrig förr hört talas om mig ska köpa in stories med vändande mail. Försöker också kommunicera med de tilltänkta intervjupersonerna, för att förklara varför de dessvärre inte befanns tillräckligt intressanta och nyhetsmässiga av redaktörerna.
Men det blir naturligtvis alltför kort varsel för att ta helt nya kontakter, eftersom jag åker hem i eftermiddag. Man kan inte begära att redaktörer som aldrig förr hört talas om mig ska köpa in stories med vändande mail. Försöker också kommunicera med de tilltänkta intervjupersonerna, för att förklara varför de dessvärre inte befanns tillräckligt intressanta och nyhetsmässiga av redaktörerna.
Jag lider ju inte precis av att vara i Washington, så det är ändå skojigt att vara här! Jag gillar att hänga i huvudstaden då och då. Utnyttjar tiden åt att träffa vänner.
Men nu har jag ägnat flera dyrbara morgontimmar bara åt att försöka tömma min fullproppade maillåda! Inte kul. Hade tänkt komma iväg "hemifrån" vid 8-tiden, men nu är klockan 11.40 och jag sitter fortfarande och försöker komma tillrätta med Telia webbmail. Tintin ska vara jävligt glad att han slapp Telia (eller om det är de lokala servrarna i Washington som krånglar). Hans liv innehöll ju sina frustrationer, men han lyckades tydligen i alla fall få förskott och traktamenten – eller? Jonas, sade Tintin något om hur det brukade gå med förhandlingarna med Le Petit Vingtième? Eller vem som annars finansierade hans uppehälle?
Men nu har jag ägnat flera dyrbara morgontimmar bara åt att försöka tömma min fullproppade maillåda! Inte kul. Hade tänkt komma iväg "hemifrån" vid 8-tiden, men nu är klockan 11.40 och jag sitter fortfarande och försöker komma tillrätta med Telia webbmail. Tintin ska vara jävligt glad att han slapp Telia (eller om det är de lokala servrarna i Washington som krånglar). Hans liv innehöll ju sina frustrationer, men han lyckades tydligen i alla fall få förskott och traktamenten – eller? Jonas, sade Tintin något om hur det brukade gå med förhandlingarna med Le Petit Vingtième? Eller vem som annars finansierade hans uppehälle?
Nu ska jag dra på vapenförsäljningsmässa i Ronald Reagan Center! Kanske någon söker flerspråkiga och välutbildade blivande frilans-spioner.
/Gunilla
Många länder är det
WASHINGTON I januari berättade jag om hur jag och min före detta New York-flat mate Paul lyckades överlappa i Goa under våra respektive Indien-resor, med blott två timmar – och hur vi lyckades träffa varandra i Panjim just dessa två timmar!
I skrivande stund sitter jag i Pauls lägenhet, i ett "up and coming neighborhood" i den amerikanska huvudstaden. Jag flyttade ut ur mitt hotell och in här för att spara pengar en natt.
Och till och med jag blir alldeles vimmelkantig av hur liksom multikulti allt är: Paul är singales, född i Malaysia och uppvuxen i Virginia. Hans pojkvän kommer från Sydafrika. Imorgon reser de båda på semester till Istanbul – sedan ska Paul vidare till Laos, via Bangkok, och Coetzee reser till Ryssland (med sin familj som bor i Johannesburg + London).
Häromkvällen var jag och Paul dessutom ute med en ny väninna till mig – en grekinna uppvuxen i Venezuela som bor här i Washington (hon är gallerist, vi träffades första gången när hon ställde ut en chilensk konstnär på konstmässan i Miami och lärde känna varandra när jag hängde i hennes monter i New York i februari). Och med en kompis till Paul: en kille från San Diego, som vistats en hel del i Jemen och Tadzjikistan. Puh..!
/Gunilla
I skrivande stund sitter jag i Pauls lägenhet, i ett "up and coming neighborhood" i den amerikanska huvudstaden. Jag flyttade ut ur mitt hotell och in här för att spara pengar en natt.
Och till och med jag blir alldeles vimmelkantig av hur liksom multikulti allt är: Paul är singales, född i Malaysia och uppvuxen i Virginia. Hans pojkvän kommer från Sydafrika. Imorgon reser de båda på semester till Istanbul – sedan ska Paul vidare till Laos, via Bangkok, och Coetzee reser till Ryssland (med sin familj som bor i Johannesburg + London).
Häromkvällen var jag och Paul dessutom ute med en ny väninna till mig – en grekinna uppvuxen i Venezuela som bor här i Washington (hon är gallerist, vi träffades första gången när hon ställde ut en chilensk konstnär på konstmässan i Miami och lärde känna varandra när jag hängde i hennes monter i New York i februari). Och med en kompis till Paul: en kille från San Diego, som vistats en hel del i Jemen och Tadzjikistan. Puh..!
/Gunilla
23 May 2007
Hemlandssäkerhet
WASHINGTON Säkerhet är ett begrepp jag skulle vilja skriva mer om. Jag har ju studerat internationella relationer med inriktning på mänskliga rättigheter (och internationellt företagande), och säkerhet är andra sidan av samma mynt. Spänningen och avvägningsproblemen mellan MR och säkerhet är ju en av vår tids stora frågor.
Av en slump har jag – i skrivande stund – hamnat på ett internationellt forsknings- och kunskapssymposium om säkerhet, på Ronald Reagan Center. Här finns hur många forskare, försvarspolitiker, säkerhetspolitiska experter, spioner, ingenjörer och vapenkrängare som helst! Mycket spännande, och en aning absurt (det tycker jag alltid det är när man hamnar i en värld man inte haft någon kännedom eller insyn i, och som man inser att folk lever hela sina liv i – det kan handla om övervakningssystem likaväl som folkdans, motorcyklar eller fjärilar).
Symposiet är nytt i sitt slag, och handlar bland annat om att skapa globala nätverk för att samarbeta kring terrorbekämpning. USA har insett att det inte är smart att köra sitt eget race helt och hållet. Svenska företag och försvarsfolk av olika slag är här för att sprida svenska perspektiv på hur civila och militära säkerhetsbegrepp glider samman. Jag försöker samla intryck, och kanskekanske finns någon tidning som är intresserad av material härifrån?!
/Gunilla
22 May 2007
Gunilla på jobbet
Personerna: utrikesminister Carl Bildt, ambassadör Gunnar Lund, jag, Thomas Nordegren/Sveriges Radio
Foto: Anders J Ericson, pressråd på svenska ambassaden i Washington
Möte med Rice och Bildt
WASHINGTON Nu kan ni väl hålla tummarna för att mina tvångstankar är just tvångstankar... Mot State Department!
/Gunilla
/Gunilla
21 May 2007
Äta bör man, annars dör man
WASHINGTON D C När det var dags att äta middag kollade jag i en guidebok vid receptionen. Och den rekommenderade restaurang som låg allra närmast visade sig vara en kvarterskrog med fransysk meny, sympatiska priser och uteservering: Petits Plats.
Så dit gick jag, och åt bouillabaisse och crème caramel (två av mina favoriträtter). Vid ena grannbordet satt en grupp brasilianare och vid det andra ett gäng ryssar, så jag fick också lyssna till mina favoritspråk medan jag åt. Washington är minsann en internationell stad (om än inte på samma vis som New York)!
Efteråt gick jag in i matsalen och kikade på alla uppsatta recensioner och tidningsurklipp. Intill omdömet från restaurangguiden Zagat satt ett inramat brev: Det var från Condoleezza Rice och Stephen Hadley, dåvarande säkerhetspolitisk rådgivare respektive biträdande sådan. De hade använt Petits Plats för representation i något sammanhang i juni 2003 och skrev nu ett officiellt brev för att tacka. Kul, för det var inte alls det slags ställe som jag föreställde mig att Vita huset skulle komma på tanken att använda officiellt.
Brevets undertecknare gav en försmak om morgondagen, liksom Carl Bildts blogginlägg som antyder att han gått och lagt sig att sova för länge sedan*) – vilket också jag borde göra...
/Gunilla
*) Det står 3.03AM, men inlägget kom först upp strax efter 23 ... och nu är klockan snarare 02.03. Oh, well.
Så dit gick jag, och åt bouillabaisse och crème caramel (två av mina favoriträtter). Vid ena grannbordet satt en grupp brasilianare och vid det andra ett gäng ryssar, så jag fick också lyssna till mina favoritspråk medan jag åt. Washington är minsann en internationell stad (om än inte på samma vis som New York)!
Efteråt gick jag in i matsalen och kikade på alla uppsatta recensioner och tidningsurklipp. Intill omdömet från restaurangguiden Zagat satt ett inramat brev: Det var från Condoleezza Rice och Stephen Hadley, dåvarande säkerhetspolitisk rådgivare respektive biträdande sådan. De hade använt Petits Plats för representation i något sammanhang i juni 2003 och skrev nu ett officiellt brev för att tacka. Kul, för det var inte alls det slags ställe som jag föreställde mig att Vita huset skulle komma på tanken att använda officiellt.
Brevets undertecknare gav en försmak om morgondagen, liksom Carl Bildts blogginlägg som antyder att han gått och lagt sig att sova för länge sedan*) – vilket också jag borde göra...
/Gunilla
*) Det står 3.03AM, men inlägget kom först upp strax efter 23 ... och nu är klockan snarare 02.03. Oh, well.
Amtrak...
WASHINGTON D C ...men hmmm...all tågromantik till trots, det är inte kul när tåget är mer än 45 minuter försenat... Särskilt inte när "hotellets" ägare förmanat en att komma före en viss tid! Jag fick min nyckel i ett kuvert på dörren, med ett passive aggressive meddelande: "We are sorry you were not able to arrive while we were here to check you in." (De stängde redan klockan 18!).
Men nu är jag i alla fall här, på Kalorama Guest House. Och wifi verkar fungera någorlunda, hurra, trots att innehavaren sagt att det inte alltid skulle göra det "eftersom det är ett gammal hus" (!). Fast nix, det var inte här jag bodde i oktober, utan jag fick ett nytt ställe till min B&B-samling.
/Gunilla
Men nu är jag i alla fall här, på Kalorama Guest House. Och wifi verkar fungera någorlunda, hurra, trots att innehavaren sagt att det inte alltid skulle göra det "eftersom det är ett gammal hus" (!). Fast nix, det var inte här jag bodde i oktober, utan jag fick ett nytt ställe till min B&B-samling.
/Gunilla
New York - New Jersey - Trenton - Philadelphia - Wilmington - Baltimore - Washington DC
WILMINGTON Häromdagen frågade en kollega om man/han/vi borde flyga till Washington. Det finns förvisso poänger med att flyga dit från New York - men i mitt svar talade jag mig varm för tåget.
Förutom att det oftast är liiite billigare, mycket miljövänligare och framför allt smidigare (bekvämt att kunna köpa biljetter i sista minuten – och stanna i huvudstaden tills man känner för att resa hem, utan att vara låst vid en returresa) samt att det finns eluttag för datorn även i 2:a klass (hallå, flyget?) så ger det en bilder av USA som man helt enkelt aldrig får från luften.
Tågresan är blott fyra timmar, men på köpet får man se bilskrotar, fabrikslokaler, motorvägar, husruckel, träskmarker, basketplaner, pick up-truckar, en och annan lövskogslund, företagsbyar, shopping malls, gamla och nya stationshus, floder, segelbåtshamnar, porrbutiker, campusområden. Inte så exotiskt som många andra delar av USA, precis - men tillräckligt exotiskt för en som jag, som mest suttit klistrad framför datorn i Manhattan den senaste månaden. Det är som en film.
Och de slitna och utbombade bostadsområdena i centrala Baltimore som man ser från tåget får Harlem att kännas som Djursholm, i jämförelse.
/Gunilla
P S Käre kollega - jag vet att du läser detta! Visst var det skoj att åka tåg? Berätta gärna i kommentarfältet.
Konversation med min far
Pappa: Är du frisk nu?
Jag: Jamen det är väl klart, det var ju flera veckor sedan jag var sjuk!
Pappa: Jamen... Jag var inte säker, det var så länge sedan jag pratade med dig. Men vad var det för sjukdom då?
Jag: Tja, inte malaria i alla fall, som jag trodde... Travellers' diarrhea, säger de här. Mamma tror att det blir turistdiarré på svenska. Men jag är inte säker på att det är exakt samma sak.
Pappa: Turistdiarre? Det kan det väl inte ha varit!
Jag: Eh, jo. Det var läkarnas diagnos i alla fall. Varför skulle det inte kunna vara det?
Pappa: Men du var ju i Afrika! Det kan väl inte bara ha varit något du åt!
Jag: Tycker du att det borde kallas något mer dramatiskt afrikanskt? Umbujumbu-infektionen, liksom?
Pappa: Haha, just det, kanske det.
Jag: Det kan väl visst ha varit något jag åt. Men jag kanske fick det av en bakterie när jag borstade tänderna.
Pappa: Jaha.
Jag: Jamen det är väl klart, det var ju flera veckor sedan jag var sjuk!
Pappa: Jamen... Jag var inte säker, det var så länge sedan jag pratade med dig. Men vad var det för sjukdom då?
Jag: Tja, inte malaria i alla fall, som jag trodde... Travellers' diarrhea, säger de här. Mamma tror att det blir turistdiarré på svenska. Men jag är inte säker på att det är exakt samma sak.
Pappa: Turistdiarre? Det kan det väl inte ha varit!
Jag: Eh, jo. Det var läkarnas diagnos i alla fall. Varför skulle det inte kunna vara det?
Pappa: Men du var ju i Afrika! Det kan väl inte bara ha varit något du åt!
Jag: Tycker du att det borde kallas något mer dramatiskt afrikanskt? Umbujumbu-infektionen, liksom?
Pappa: Haha, just det, kanske det.
Jag: Det kan väl visst ha varit något jag åt. Men jag kanske fick det av en bakterie när jag borstade tänderna.
Pappa: Jaha.
Det framgår kanske inte av ovanstående, men pappa är en garvad resenär som i november besökte Sydafrika och Zimbabwe (utan sjukdomar, vad jag vet). Och jag håller med om att det lät allför prosaiskt och simpelt med travellers' diarrhea... Fast jag vet inte var man borde få den om inte på resande fot i exempelvis Afrika!
/Gunilla
20 May 2007
Inte bara arabiska, utan även älskarinna!
NEW YORK Häromdagen skrev jag om min upprördhet över att Paul Wolfowitz' käresta Shaha Riza kallas för "älskarinna" av medierna. Jag hänvisade till Aftonbladet, men även New York Times tycks ha använt samma ord. Kanske är andra ord vanligare, men "flickvän" och "älskarinna" har definitivt förekommit en hel del.
När jag googlade fram länkar till mitt långa inlägg om Henry Kissinger hittade jag på köpet en intervju med Christoffer Hitchens, som är inne på just detta. Han känner Shaha Riza personligen, och är upprörd över hur massmedierna frossat i hela storyn – som för honom i grunden handlar om att en kvinna i en hög chefsposition på Världsbanken fått både karriär och privatliv förstörda.
/Gunilla
P S En helt annan sak som jag inte förstått, trots att jag läst åtminstone en hel del artiklar om Världsbanks-soppan, är hur Shaha Riza kunde få jobb på amerikanska UD? Hon är ju brittisk medborgare, inte amerikansk.
När jag googlade fram länkar till mitt långa inlägg om Henry Kissinger hittade jag på köpet en intervju med Christoffer Hitchens, som är inne på just detta. Han känner Shaha Riza personligen, och är upprörd över hur massmedierna frossat i hela storyn – som för honom i grunden handlar om att en kvinna i en hög chefsposition på Världsbanken fått både karriär och privatliv förstörda.
She's a very shy and private person as I happen to know. I have known her for a very long time. Had her referred to in the press as "girlfriend" and "mistress”, terms that are almost never used these days about unmarried people who have some kind of relationship. Usually the neutral word "partner" is used. In this case, even in newspapers like the New York Times "mistress" and "girlfriend" were bandied about freely.Det är naturligtvis en slags partsinlaga – men läs gärna hela intervjun, för den ger en motbild även av Paul Wolfowitz, som kan vara nyttig att ta del av som motvikt till allt annat ni läst.
I have a feeling that it might not have been the case if she wasn't an Arab woman for example. Then because this has become so unpleasant, her partner has to resign as well. Well, I hope they're all happy with having done this.
/Gunilla
P S En helt annan sak som jag inte förstått, trots att jag läst åtminstone en hel del artiklar om Världsbanks-soppan, är hur Shaha Riza kunde få jobb på amerikanska UD? Hon är ju brittisk medborgare, inte amerikansk.
Home Away From Home
NEW YORK Ah, det ordnar sig alltid. Sent omsider lyckades jag få fatt på ett rum, på Kalorama Guesthouse där jag tror att jag bodde en natt i höstas.
Rum utan bad, men 125 dollar natten är ändå ett helt OK pris. (Som sagt, "riktiga" hotell kostar minst 300 dollar i Washington DC.) Minimum-vistelse två nätter, så jag får se till att stanna en dag extra på egen bekostnad – men det är väl viktigt att vara i huvudstaden ibland.
/Gunilla
Rum utan bad, men 125 dollar natten är ändå ett helt OK pris. (Som sagt, "riktiga" hotell kostar minst 300 dollar i Washington DC.) Minimum-vistelse två nätter, så jag får se till att stanna en dag extra på egen bekostnad – men det är väl viktigt att vara i huvudstaden ibland.
/Gunilla
Henry Kissinger finns på riktigt
NEW YORK I fredags kväll hamnade jag alltså på en galatillställning med American Scandinavian Foundation, med anledning av Finlands 90 år som självständig republik. Här i USA räknas ju Finland in i "Scandinavia", på för mig oklara grunder.
Under alla de år jag bott i New York har jag varken varit på ASF:s evenemang eller i Scandinavia House, vilket är både svårförståeligt och pinsamt. Inte en enda gång! Men jag har inte haft några därtill relaterade uppdrag, och så har det inte blivit av (trots att de visar massvis av bra filmer på Scandinavia House). Nu tänkte jag att jag skulle kila iväg, eftersom Jan Eliasson och Jan Egeland skulle närvara. Alltid bra att veta vad de har på gång vad gäller Sudan och annat!
Så jag tackade ja till att närvara vid det mingel som skulle föregå själva galamiddagen, och iklädde mig en diskret, svart cocktailklänning som kunde fungera både som intervjuklädsel (på eftermiddagen) och mingelplagg, och tryckte ner ett par högklackade finskor i bandspelarväskan.
Hela parnassen med amerikanska skandinavofiler och nordisk-amerikaner i business-svängen var där, iförda bästa galastass. Festen såg ut ungefär som Svensk Damtidning comes alive, och allt avhölls på The Pierre – a testimony to understated elegance, som det står på hotellets hemsida. Trompe l'oeil-målningar, mahognypaneler och kristallkronor – man kan gissa att det hålls en del större societetsbröllopskalas i de lokalerna.
Middagsbiljetterna kostade 500–2 500 dollar per styck, och man kunde också slå till och bli exempelvis platinum sponsor för 40 000 bucks. Fast då fick man nog ett helt bord att fördela till vänner och bekanta. (Överskottet går, gissar jag, bland annat till ASF:s många stipendier för studenter och konstnärer.)
Strax innan middagen skulle börja, det vill säga då jag skulle avvika som en annan Askunge eftersom jag knappast hade någon biljett, dök Jan Eliasson upp framför mig.
Som ni vet har jag intervjuat honom massvis av gånger, och nu undrade han om jag inte hade varit på hans noon briefing-presskonferens om Sudan på FN samma dag. Nä, blev det sorgliga svaret. (Sanningen var att jag hade varit uppe hela natten innan och skrivit, eller vad jag nu sysslade med, därför sovit till klockan 11.30 på eftermiddagen och först då sett att han skulle dyka upp på FN-huset. Så det hann jag inte till, även om det hade varit givande att närvara vid.)
Men vi konverserade en kort stund om ditten och datten och Darfur – till Eliasson ursäktade sig och avbröt samtalet. "Hrmpff...", tänkte jag först, "...vem kan väl vara viktigare än jag?", och kom i och för sig genast på att det kunde nog alla på det kalaset.
Sedan insåg jag att det var ingen mindre än doktor Henry Kissinger som fick Jan Eliassons uppmärksamhet! Oj, tänk att han finns på riktigt, tänkte jag. Jag är för ung för att liksom ha upplevt hans era, men något litet hum har man väl ändå om att han haft sina fingrar med i så gott som alla amerikanska utrikespolitiska spel under lång tid. (Här finns Kissingers Wikipedia-biografi.)
Jag fingrade på min kamera och funderade på om det vore comme-il-faut att ta upp den och börja fotografera. Det hade varit ett riktigt s k "fototillfälle" en timme tidigare, men då valde jag att sitta i delegatsloungen på FN och dricka ett glas mousserande vin istället. Plötsligt kallade Jan Eliasson till sig mig och sade: "Doktor Kissinger – this is Miss Gunilla Kinn.".
Jag hälsade på Henry Kissinger och fick naturligtvis genast tvångstankar om att jag skulle börja ställa konstiga frågor om hur det känns att misstänkliggöras för brott mot mänskligheten av allsköns MR-aktivister, vänsterpolitiker och journalister, med författaren Christopher Hitchens i spetsen (googla på "Operation Condor", om ni känner för det).
Det där kan jag inte så mycket om, rättare sagt nästan ingenting alls. Däremot besökte jag på plats sommaren 2001 Timika och det kontroversiella, amerikanska företaget Freeport McMorans enorma koppar- och guldgruvor i Västpapua/Indonesien – Kissinger satt då (1995–december 2001) i Freeports styrelse, så när jag läste in mig på den storyn, och om Kissingers kontakter med den indonesiska regeringen, framstod han ju som Den onde själv.
Jag tillbringade flera dagar i Västpapua, och samlade material till en fantastisk story, om de mycket komplexa sambanden mellan den indonesiska staten, det amerikanska bolaget och lokalbefolkningarna av alla de slag (papuaner från olika stammar och ditflyttade javaneser), allt som en grande finale till mina studier i mänskliga rättigheter och internationellt företagande. Väldigt spännande och intressant, och givetvis så gott som okänt i Sverige.
Men som jag många gånger klagat på på denna blogg är det nästan alltid de i mitt tycke mest intressanta och komplexa reportagen som är allra mest omöjliga att sälja.
Jag försökte med hur många tidningar och magasin som helst, och fick napp bara hos en: SvD Näringsliv. Visserligen ville de dra upp reportaget på fyra helsidor i en bilaga, men erbjöd dessvärre ett riktigt skambud för text+bilder – så jag kände mig tvingad att försöka förhandla upp arvodet åtminstone lite, och så sprack allt. Materialet publicerades således aldrig, men ni kan läsa om vissa aspekter av samma story här, i en av många debattartiklar om Västpapua av den svenske frilanssskribenten Thomas Pettersson.
Så Freeport skulle jag ha kunnat konversera om med Kissinger. Eller kanske om Östtimor, som jag också besökte samma sommar. Men jag insåg att det inte riktigt var läge.
Förresten, han kanske hade diskuterat dessa frågor med Carl Bildt, som han ju träffade tidigare på dagen? Vem vet... Jag höll nästan på att säga "Oh, D:r Kissinger, I am aware that you met with my country's Minister of Foreign Affairs earlier today", och förväntade mig svaret "Oh, yes, dear old Carl" – fast jag fick inte fram orden.
Däremot kände jag att det var OK att ta ett fotografi. Jag har nyligen fått lära mig några nya knep för att ställa in kameran, men har ännu inte riktigt lärt mig när de bör användas. Så här blev det:
Om det inte framgår så är den suddige till vänster alltså Henry Kissinger, och den suddige till höger Jan Eliasson. Båda herrarna är mycket charmerande, och de protesterade när de såg hur slutaren betedde sig.
Eliasson: – There was no flash!
Kissinger: – With us, you have to use the flash! Haha.
Kinn: – OK, you're right. I'll try another one [*försöker febrilt hitta "porträttinställningen" på kameran i det skumma ljuset*].
Och så anslöt de två andra celebriteterna på galan: Tarja Halonen och Jan Egeland. Nu tog jag lite fler fotografier, nu med blixt – och en av bilderna såg ut så här:
Ganska bra, eller hur? Jag har i alla fall skickat iväg den till en bildbyrå i Stockholm idag. Här är den andra, nu även med Jan Egeland (i bakgrunden):
Sedan var det dags för alla att gå in till middagssalen. Och den snälla pressansvariga på ASF såg till att jag fick stå intill ljud- och ljuskillarna och kika på när kvällens värdar, värdinnor och gäster höll tal. Intressant!
Henry Kissinger berättade om hur han kom till USA som 15-åring, strax före andra världskriget (1938), och hur han alltid uppskattat Finlands kamp för frihet och de starka band som finns mellan USA och Norden. Det var ett fint tal (jag menar det).
Och Tarja Halonen, som alltså var hedersgäst eftersom det var Finlands 90-årsfirande som var festens tema, talade om hur hon mindes när Kissinger var utrikesminister (1973–77) och hur hon då aldrig skulle ha kunnat föreställa sig att hon själv skulle introduceras av honom i New York några decennier senare.
En bit in på förrättsätandet – tonfiskcarpaccio – blev jag inbjuden till personalbordet, vid sidan av storkalaset men ändå inte avsides, och fick alltså plötsligt äta och inte bara stå och betrakta middagen! Mycket gott och bra. Och gratis.
Bredvid mig satt en trevlig person som jag hoppas att jag får träffa fler gånger – en kinesisk-amerikanska som jobbat som investment banker på Wall Street, men hoppat av och nu undervisar i corporate finance på Pace University. Hon extraknäcker dessutom som societetsreporter (!) på Conde Nast-tidningen Trader's Monthly, och hade alltså ett givet tema för s k returinformation för kvällens gäster. Enligt henne fanns en hel del traders och investerare med på kalaset, däribland George Soros, men honom såg aldrig jag.
Kalkon med ugnsstekt potatis och grönsaker, och en stilig desserttallrik! Under middagen blev jag för en stund alldeles som besatt av idén att jag måste få en intervju med Henry Kissinger. Nu när jag skriver detta och letar bland alla länkar och hittar alla åtalsplaner mot honom på nätet inser jag att han inte för sitt liv vill ha med några nyfikna journalister att göra, om han kan slippa. Och det kan han ju.
Men tack vare mitt allmänna storhetsvansinne, eller om bordsvinet spelade in, eller vad vet jag, kunde jag då inte komma på en enda anledning till att han skulle tacka blankt nej till en intervju. Jag föreställde mig att vi skulle sitta framför öppna spisen (?) på hans kontor (?) och konversera om tillståndet i världen i flera timmar, och jag drog med en gång upp riktlinjerna för en tänkt porträttgestaltning – samt bestämde mig för vilket svenskt magasin jag skulle kontakta.
Men efter middagen försvann doktor Kissinger nästan först av alla, verkligen med ålderns rätt (han är 84!), så jag hann inte svansa efter honom. Och det var kanske lika bra det, jag hade antagligen gjort bort mig på det ena eller det andra sättet. Han hade verkligen haft en riktig Norden-dag.
Sedan var det dans till levande musik! Och sedan var det slut.
Nej, men riktigt slut var det ändå inte. För på vägen ut hade jag faktiskt ett kort samtal med Jan Eliasson om Darfur, så att en liten pusselbit föll på plats i min kunskapsinhämtning om allt som är på gång med Sudan nu. Ganska seriöst att ha sådana samtal klockan 1 på morgonen, tycker i alla fall jag.
Och sedan norpade jag åt mig en liten presentkartong Fazermint och promenerade iväg till tunnelbanan.
/Gunilla
Under alla de år jag bott i New York har jag varken varit på ASF:s evenemang eller i Scandinavia House, vilket är både svårförståeligt och pinsamt. Inte en enda gång! Men jag har inte haft några därtill relaterade uppdrag, och så har det inte blivit av (trots att de visar massvis av bra filmer på Scandinavia House). Nu tänkte jag att jag skulle kila iväg, eftersom Jan Eliasson och Jan Egeland skulle närvara. Alltid bra att veta vad de har på gång vad gäller Sudan och annat!
Så jag tackade ja till att närvara vid det mingel som skulle föregå själva galamiddagen, och iklädde mig en diskret, svart cocktailklänning som kunde fungera både som intervjuklädsel (på eftermiddagen) och mingelplagg, och tryckte ner ett par högklackade finskor i bandspelarväskan.
Hela parnassen med amerikanska skandinavofiler och nordisk-amerikaner i business-svängen var där, iförda bästa galastass. Festen såg ut ungefär som Svensk Damtidning comes alive, och allt avhölls på The Pierre – a testimony to understated elegance, som det står på hotellets hemsida. Trompe l'oeil-målningar, mahognypaneler och kristallkronor – man kan gissa att det hålls en del större societetsbröllopskalas i de lokalerna.
Middagsbiljetterna kostade 500–2 500 dollar per styck, och man kunde också slå till och bli exempelvis platinum sponsor för 40 000 bucks. Fast då fick man nog ett helt bord att fördela till vänner och bekanta. (Överskottet går, gissar jag, bland annat till ASF:s många stipendier för studenter och konstnärer.)
Strax innan middagen skulle börja, det vill säga då jag skulle avvika som en annan Askunge eftersom jag knappast hade någon biljett, dök Jan Eliasson upp framför mig.
Som ni vet har jag intervjuat honom massvis av gånger, och nu undrade han om jag inte hade varit på hans noon briefing-presskonferens om Sudan på FN samma dag. Nä, blev det sorgliga svaret. (Sanningen var att jag hade varit uppe hela natten innan och skrivit, eller vad jag nu sysslade med, därför sovit till klockan 11.30 på eftermiddagen och först då sett att han skulle dyka upp på FN-huset. Så det hann jag inte till, även om det hade varit givande att närvara vid.)
Men vi konverserade en kort stund om ditten och datten och Darfur – till Eliasson ursäktade sig och avbröt samtalet. "Hrmpff...", tänkte jag först, "...vem kan väl vara viktigare än jag?", och kom i och för sig genast på att det kunde nog alla på det kalaset.
Sedan insåg jag att det var ingen mindre än doktor Henry Kissinger som fick Jan Eliassons uppmärksamhet! Oj, tänk att han finns på riktigt, tänkte jag. Jag är för ung för att liksom ha upplevt hans era, men något litet hum har man väl ändå om att han haft sina fingrar med i så gott som alla amerikanska utrikespolitiska spel under lång tid. (Här finns Kissingers Wikipedia-biografi.)
Jag fingrade på min kamera och funderade på om det vore comme-il-faut att ta upp den och börja fotografera. Det hade varit ett riktigt s k "fototillfälle" en timme tidigare, men då valde jag att sitta i delegatsloungen på FN och dricka ett glas mousserande vin istället. Plötsligt kallade Jan Eliasson till sig mig och sade: "Doktor Kissinger – this is Miss Gunilla Kinn.".
Jag hälsade på Henry Kissinger och fick naturligtvis genast tvångstankar om att jag skulle börja ställa konstiga frågor om hur det känns att misstänkliggöras för brott mot mänskligheten av allsköns MR-aktivister, vänsterpolitiker och journalister, med författaren Christopher Hitchens i spetsen (googla på "Operation Condor", om ni känner för det).
Det där kan jag inte så mycket om, rättare sagt nästan ingenting alls. Däremot besökte jag på plats sommaren 2001 Timika och det kontroversiella, amerikanska företaget Freeport McMorans enorma koppar- och guldgruvor i Västpapua/Indonesien – Kissinger satt då (1995–december 2001) i Freeports styrelse, så när jag läste in mig på den storyn, och om Kissingers kontakter med den indonesiska regeringen, framstod han ju som Den onde själv.
Jag tillbringade flera dagar i Västpapua, och samlade material till en fantastisk story, om de mycket komplexa sambanden mellan den indonesiska staten, det amerikanska bolaget och lokalbefolkningarna av alla de slag (papuaner från olika stammar och ditflyttade javaneser), allt som en grande finale till mina studier i mänskliga rättigheter och internationellt företagande. Väldigt spännande och intressant, och givetvis så gott som okänt i Sverige.
Men som jag många gånger klagat på på denna blogg är det nästan alltid de i mitt tycke mest intressanta och komplexa reportagen som är allra mest omöjliga att sälja.
Jag försökte med hur många tidningar och magasin som helst, och fick napp bara hos en: SvD Näringsliv. Visserligen ville de dra upp reportaget på fyra helsidor i en bilaga, men erbjöd dessvärre ett riktigt skambud för text+bilder – så jag kände mig tvingad att försöka förhandla upp arvodet åtminstone lite, och så sprack allt. Materialet publicerades således aldrig, men ni kan läsa om vissa aspekter av samma story här, i en av många debattartiklar om Västpapua av den svenske frilanssskribenten Thomas Pettersson.
Så Freeport skulle jag ha kunnat konversera om med Kissinger. Eller kanske om Östtimor, som jag också besökte samma sommar. Men jag insåg att det inte riktigt var läge.
Förresten, han kanske hade diskuterat dessa frågor med Carl Bildt, som han ju träffade tidigare på dagen? Vem vet... Jag höll nästan på att säga "Oh, D:r Kissinger, I am aware that you met with my country's Minister of Foreign Affairs earlier today", och förväntade mig svaret "Oh, yes, dear old Carl" – fast jag fick inte fram orden.
Däremot kände jag att det var OK att ta ett fotografi. Jag har nyligen fått lära mig några nya knep för att ställa in kameran, men har ännu inte riktigt lärt mig när de bör användas. Så här blev det:
Om det inte framgår så är den suddige till vänster alltså Henry Kissinger, och den suddige till höger Jan Eliasson. Båda herrarna är mycket charmerande, och de protesterade när de såg hur slutaren betedde sig.
Eliasson: – There was no flash!
Kissinger: – With us, you have to use the flash! Haha.
Kinn: – OK, you're right. I'll try another one [*försöker febrilt hitta "porträttinställningen" på kameran i det skumma ljuset*].
Och så anslöt de två andra celebriteterna på galan: Tarja Halonen och Jan Egeland. Nu tog jag lite fler fotografier, nu med blixt – och en av bilderna såg ut så här:
Ganska bra, eller hur? Jag har i alla fall skickat iväg den till en bildbyrå i Stockholm idag. Här är den andra, nu även med Jan Egeland (i bakgrunden):
Sedan var det dags för alla att gå in till middagssalen. Och den snälla pressansvariga på ASF såg till att jag fick stå intill ljud- och ljuskillarna och kika på när kvällens värdar, värdinnor och gäster höll tal. Intressant!
Henry Kissinger berättade om hur han kom till USA som 15-åring, strax före andra världskriget (1938), och hur han alltid uppskattat Finlands kamp för frihet och de starka band som finns mellan USA och Norden. Det var ett fint tal (jag menar det).
Och Tarja Halonen, som alltså var hedersgäst eftersom det var Finlands 90-årsfirande som var festens tema, talade om hur hon mindes när Kissinger var utrikesminister (1973–77) och hur hon då aldrig skulle ha kunnat föreställa sig att hon själv skulle introduceras av honom i New York några decennier senare.
En bit in på förrättsätandet – tonfiskcarpaccio – blev jag inbjuden till personalbordet, vid sidan av storkalaset men ändå inte avsides, och fick alltså plötsligt äta och inte bara stå och betrakta middagen! Mycket gott och bra. Och gratis.
Bredvid mig satt en trevlig person som jag hoppas att jag får träffa fler gånger – en kinesisk-amerikanska som jobbat som investment banker på Wall Street, men hoppat av och nu undervisar i corporate finance på Pace University. Hon extraknäcker dessutom som societetsreporter (!) på Conde Nast-tidningen Trader's Monthly, och hade alltså ett givet tema för s k returinformation för kvällens gäster. Enligt henne fanns en hel del traders och investerare med på kalaset, däribland George Soros, men honom såg aldrig jag.
Kalkon med ugnsstekt potatis och grönsaker, och en stilig desserttallrik! Under middagen blev jag för en stund alldeles som besatt av idén att jag måste få en intervju med Henry Kissinger. Nu när jag skriver detta och letar bland alla länkar och hittar alla åtalsplaner mot honom på nätet inser jag att han inte för sitt liv vill ha med några nyfikna journalister att göra, om han kan slippa. Och det kan han ju.
Men tack vare mitt allmänna storhetsvansinne, eller om bordsvinet spelade in, eller vad vet jag, kunde jag då inte komma på en enda anledning till att han skulle tacka blankt nej till en intervju. Jag föreställde mig att vi skulle sitta framför öppna spisen (?) på hans kontor (?) och konversera om tillståndet i världen i flera timmar, och jag drog med en gång upp riktlinjerna för en tänkt porträttgestaltning – samt bestämde mig för vilket svenskt magasin jag skulle kontakta.
Men efter middagen försvann doktor Kissinger nästan först av alla, verkligen med ålderns rätt (han är 84!), så jag hann inte svansa efter honom. Och det var kanske lika bra det, jag hade antagligen gjort bort mig på det ena eller det andra sättet. Han hade verkligen haft en riktig Norden-dag.
Sedan var det dans till levande musik! Och sedan var det slut.
Nej, men riktigt slut var det ändå inte. För på vägen ut hade jag faktiskt ett kort samtal med Jan Eliasson om Darfur, så att en liten pusselbit föll på plats i min kunskapsinhämtning om allt som är på gång med Sudan nu. Ganska seriöst att ha sådana samtal klockan 1 på morgonen, tycker i alla fall jag.
Och sedan norpade jag åt mig en liten presentkartong Fazermint och promenerade iväg till tunnelbanan.
/Gunilla
Knepigt boka hotell i Washington!
NEW YORK Urk, idag har minst halva dagen gått åt till att försöka hitta hotellrum två nättter i Washington. Har ringt till 10–15 ställen, och allt är proppfullt.
Det finns visserligen ett rum på stiliga Morrison Clark Inn, där jag faktiskt bodde i samband med presidentvalet 2004 – men då måste de ha haft något specialerbjudande, för nu var det nästan dubbelt så dyrt som jag mindes det (jag erbjöds idag priset $309/natt).
Jag söker charmiga, personliga B&B-rum i äldre hus, med wifi, någorlunda centralt läge och god frukost – och sådana finns det en hel del av i huvudstaden (och i hela USA, förresten), ofta till bra priser jämfört med trista affärshotell. Jag letar på denna sida, som jag varmt vill rekommendera alla som reser i detta land, och hade hoppats på något i spannet $80–120, i värsta fall något mer.
Men nu verkar det vara skolexamen-säsong, skolresor, konferenser och konvent en masse samtidigt, för allt i hela sta'n är bokat. Jag orkar inte ens ringa, maila och surfa vidare. Synd att man inte kan göra sådant här på betald arbetstid...
$350 per natt/exklusive skatt/ kostar just nu det billigaste trestjärniga hotellet på www.hotels.com – och något sådant tänker jag bara inte betala. Får visserligen en natt betald av min uppdragsgivare, puh, men har tänkt bekosta en natt själv och måste dessutom ligga ute med pengarna i en månad. Så det gäller att hålla i slantarna, även om jag är starkt frestad att boka det där dyra rummet bara för att slippa ägna mer tid åt detta!
/Gunilla
Det finns visserligen ett rum på stiliga Morrison Clark Inn, där jag faktiskt bodde i samband med presidentvalet 2004 – men då måste de ha haft något specialerbjudande, för nu var det nästan dubbelt så dyrt som jag mindes det (jag erbjöds idag priset $309/natt).
Jag söker charmiga, personliga B&B-rum i äldre hus, med wifi, någorlunda centralt läge och god frukost – och sådana finns det en hel del av i huvudstaden (och i hela USA, förresten), ofta till bra priser jämfört med trista affärshotell. Jag letar på denna sida, som jag varmt vill rekommendera alla som reser i detta land, och hade hoppats på något i spannet $80–120, i värsta fall något mer.
Men nu verkar det vara skolexamen-säsong, skolresor, konferenser och konvent en masse samtidigt, för allt i hela sta'n är bokat. Jag orkar inte ens ringa, maila och surfa vidare. Synd att man inte kan göra sådant här på betald arbetstid...
$350 per natt/exklusive skatt/ kostar just nu det billigaste trestjärniga hotellet på www.hotels.com – och något sådant tänker jag bara inte betala. Får visserligen en natt betald av min uppdragsgivare, puh, men har tänkt bekosta en natt själv och måste dessutom ligga ute med pengarna i en månad. Så det gäller att hålla i slantarna, även om jag är starkt frestad att boka det där dyra rummet bara för att slippa ägna mer tid åt detta!
/Gunilla
Lassie = Henry Kissinger
NEW YORK The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman kammade hem middagen! Henry Kissinger var rätt svar i gissningstävlingen. Kontakta mig, snälla Blogger+, så får du berätta var måltiden ska serveras.
Sorry, Lina... Men du kan få en middag härhemma i New York ändå. (David Johansen var ingen dum gissning, förresten! Jag har skrivit om honom och några av de andra alternativen i en kommentar till gissningstävlings-inlägget.)
/Gunilla
Sorry, Lina... Men du kan få en middag härhemma i New York ändå. (David Johansen var ingen dum gissning, förresten! Jag har skrivit om honom och några av de andra alternativen i en kommentar till gissningstävlings-inlägget.)
/Gunilla
Afrikabilder – så här kan det se ut i Accra
NEW YORK Västerländska medier får ofta kritik för att ge schablonmässiga och stereotypa bilder av Afrika. Antingen handlar det om massvält, obegripliga stamkrig, eländiga hivepidemier och ruttna diktatorer – eller så är det glada bybor som dansar i brokiga kläder, och exotiska vilddjur på savannen.
– Författaren Anders Ehnmark har sagt att vi i Europa får veta allt om hur afrikaner dör men inget om hur de lever. Och det är sant. Det påstås också att när jag är hemma i Sverige ökar rapporteringen om Moçambique med 50 procent – trots att det är Sveriges största mottagare av bistånd. Så ser den massmediala bilden av Afrika ut. Vi får ett slags mytologisering som säger att afrikaner lever inte, de är bara på väg att dö. Denna förljugna bild av Afrika är bland det mest cyniska och föraktfulla misslyckande som massmedierna i västvärlden har ställt till med.
Citat av Henning Mankell i intervju på PalmeCenter.se.
När jag var i Accra i april talade jag med en ghanansk programmerare/systemutvecklare, som klagade på att det är situationen i blott ett fåtal länder som får styra uppfattningen av hela kontinenten. Hans exempel var: inbördeskriget och flyktingkriserna i Sudan, konflikten mellan Etiopien och Eritrea och förtrycket och den ekonomiska krisen i Zimbabwe. Själv talade han – som diplomatson uppvuxen i den ghananska eliten, entreprenör och affärsman – om hur främmande det känns även för honom med svältande barn med uppsvällda magar (à la hungersnöden i Etiopien på 80-talet) eller galna barnsoldater (à la exempelvis Liberia).
Tja, nog tycker jag att man kan hitta mycket annat i Afrika-rapporteringen också (vad mediekonsumenterna tar till sig är kanske en annan sak). Allt är inte schabloner, tvärtom, och det vore hemskt om medierna underlät att skriva om kriser och katastrofer. Men det är sannerligen inte konstigt om den som har erfarenhet av afrikansk vardag inte alltid känner igen sig i Afrika-rapporteringen.
Nå, detta kan man skriva långt och länge om, med tusentals exempel. Jag som blott nosat på Afrika (mycket korta besök i Mali, Sydafrika och Ghana) har inte mycket att komma med, men länkar er gärna till sådant som jag hittat blott genom lite snabb googling:
• Henning Mankell i Aftonbladet om sakernas tillstånd: "Vi måste sluta skända Afrika" (om hur västerländska biståndsexperter lever gott på att komma med lösningar på Afrikas "problem")
Västerländska medier springer i dag den förvridna skenbildens ärenden. Man ritar upp dödens scenarier i stället för att söka efter sanningen. På den afrikanska kontinenten älskar, drömmer, hoppas och ängslas människor som överallt annars. Normalt säljer livet bättre än döden. I ett land som Sverige är ungdom och livskraft den stora kommersiella magneten och upplagehöjaren. Men när det gäller Afrika säljer man med stora bilder av flugor som kryper i de döende barnens näsborrar.• UD:s beskrivning av Afrika och Afrikabilden.
• bloggpresentation av författaren Mai Palmberg, som publicerat böcker om Afrikabilden i svenska skolor (som jag ej läst)
• Lysande blogginlägg av Tora Breitholtz om hur absurt det är att Angelina Jolie varnades för malaria när hon skulle föda barn i Namibia.
• Arena publicerade i fjol en riktigt bra artikel som problematiserar "vänsterns" respektive "högerns" syn på framsteg i tredje världen.
• Lundagård apropå ett temanummer om Afrika i .doc.
• Försök gärna få tag på Harvards Nieman Reports 3/2004 (temanummer om Afrika-rapportering), eller läs en sak jag skrev om den här.
Anyway, egentligen skriver jag allt detta bara för att berätta att jag idag har ett reportage från Afrika infört i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga, närmare bestämt från Ghana. Det handlar om ett IT-centrum med företagsinkubator, Busy Internet och Busy Labs, i Accra – där det är full rulle dygnet runt med kostymklädda ghananska entreprenörer som skriver affärsplaner. Jag hängde där flera gånger för att kolla mina mail, och insåg snart att det var en bra story – har knappt sett något liknande ställe någonstans i världen!
Kanske sprider jag nu nya schabloner, eller så är jobbet om Ghanas gryende dot.com-boom bara ytterligare en liten skärva att lägga till vår kollektiva Afrikabild. Såklart är det viktigt att inse att miljön på Busy Internet inte är typisk för flertalet människor i det fortfarande väldigt fattiga Ghana. Jag har inte skrivit det särskilt övertydligt i reportaget. När ni läst texten vet ni alla fall lite, lite mer om hur vissa ghananer lever.
Så leta genast fatt på tidningen – jobbet är snyggt utgjort av redigeraren, med en fin bild tagen av mig! Ett annat foto från Busy Internet (som jag själv nog gillar bättre) ser ni ovan.
Uppdatering 21 maj: Nu finns jobbet av någon underlig anledning utlagt hos E24 (med ytterligare en bild).
/Gunilla
P S Pingat på Intressant.
18 May 2007
Ikväll mötte jag Lassie
NEW YORK Ni måste låta mig få ägna mig åt lite name dropping ibland... Så nu får ni gissa vem jag träffade ikväll.
Träffade = blev presenterad för och skakade hand med. Inte mer än så!
För att det ska bli lite enklare får ni en massa namn att välja bland. Jag har lagt till en fragmentarisk presentation av var och en, vill ni veta mer får ni kolla i Wikipedia eller nå't! Endast ett svar är korrekt.
Al Gore – f d vicepresident, f d presidentkandidat och "global warming"-apostel
Madeleine Albright – f d utrikesminister, USA
David Johansen – New York Dolls
Eliot Spitzer – guvernör i staten New York
Ban Ki-moon – FN:s generalsekreterare
Carl Bildt – utrikesminister, Sverige
Michael Bloomberg – borgmästare i New York
Jean-Georges Vongerichten – kock och krogimperialist
Henry Kissinger – f d utrikesminister, USA
Beck – popstjärna
Tarja Halonen – president, Finland
Barack Obama – senator och presidentkandidat
John McCain – senator och presidentkandidat
Bode Miller – slalomstjärna
Oprah Winfrey – TV-stjärna
Martha Stewart – Martha Stewart
Svara i kommentarfältet! Den som först gissar rätt – OBS! senast måndag kl 14 – blir bjuden på middag hemma hos mig i New York eller i Stockholm.
/Gunilla
Träffade = blev presenterad för och skakade hand med. Inte mer än så!
För att det ska bli lite enklare får ni en massa namn att välja bland. Jag har lagt till en fragmentarisk presentation av var och en, vill ni veta mer får ni kolla i Wikipedia eller nå't! Endast ett svar är korrekt.
Al Gore – f d vicepresident, f d presidentkandidat och "global warming"-apostel
Madeleine Albright – f d utrikesminister, USA
David Johansen – New York Dolls
Eliot Spitzer – guvernör i staten New York
Ban Ki-moon – FN:s generalsekreterare
Carl Bildt – utrikesminister, Sverige
Michael Bloomberg – borgmästare i New York
Jean-Georges Vongerichten – kock och krogimperialist
Henry Kissinger – f d utrikesminister, USA
Beck – popstjärna
Tarja Halonen – president, Finland
Barack Obama – senator och presidentkandidat
John McCain – senator och presidentkandidat
Bode Miller – slalomstjärna
Oprah Winfrey – TV-stjärna
Martha Stewart – Martha Stewart
Svara i kommentarfältet! Den som först gissar rätt – OBS! senast måndag kl 14 – blir bjuden på middag hemma hos mig i New York eller i Stockholm.
/Gunilla
Carl Bildt på FN
NEW YORK Detta skriver jag sittandes i FN:s delegatslounge. För en timme sedan intervjuade jag här en svensk diplomat om svensk diplomati, vi får se vad det kan bli av det.
Sedan svischade han iväg till diverse möten i FN-skrapan, som entourage till utrikesministern. Jag försökte, till min story, ta bilder på det hela, för att liksom illustrera "svensk utrikespolitik och diplomati stormar in i FN" – men det gick så snabbt att jag knappt hann med.
Så här såg det i alla fall ut, på Carl Bildts korta väg från limousinen till hissen – f v b till 37:e våningen! (Min intervjuperson närmast i bild.) En på alla sätt usel bild, men den enda!
Mer om Carl Bildts FN-besök hos UD – och antagligen snart på hans blogg.
Sedan svischade han iväg till diverse möten i FN-skrapan, som entourage till utrikesministern. Jag försökte, till min story, ta bilder på det hela, för att liksom illustrera "svensk utrikespolitik och diplomati stormar in i FN" – men det gick så snabbt att jag knappt hann med.
Så här såg det i alla fall ut, på Carl Bildts korta väg från limousinen till hissen – f v b till 37:e våningen! (Min intervjuperson närmast i bild.) En på alla sätt usel bild, men den enda!
Mer om Carl Bildts FN-besök hos UD – och antagligen snart på hans blogg.
Sjukhuschock
NEW YORK Nu har räkningen för sjukhusäventyret kommit. Jag trodde att det skulle gå lös på 345 dollar, men den slutliga kostnaden blir 647:20 dollar. Som hittat. Hade ju blivit billigare att ringa sjukvårdsupplysningen i Stockholm.
/Gunilla
/Gunilla
17 May 2007
Wolfowitz' käresta; Rizas käraste
NEW YORK Säga vad man vill om hela härvan med Världsbanken och Paul Wolfowitz – men det upphör inte att förvåna mig att vissa medier fortsätter att kalla Shaha Riza för Wolfowitz' "älskarinna" (t ex Aftonbladet idag).
De har ett förhållande, punkt. Jag har inte sett någon artikel där det framgår ordentligt om de bor ihop eller ej, men båda är skilda på varsitt håll. Ordet "älskarinna" bär en massa konnotationer, som antyder att något *omoraliskt* försiggått i sänghalmen. Men det är ju inte det det handlar om. Storyn med Rizas lön och förflyttning – det vill säga spännvidden mellan Wolfowitz syn på "good governance" och hur hennes ärende sköttes – hade varit exakt densamma, även om hon varit hans lagvigda hustru.
Utan att veta exakt vilken art deras förhållande haft tror jag nog att ordet "käresta" vore riktigare (eller till nöds "partner", som många använt, t ex i Lennart Pehrsons välskrivna analys i DN)!
Tja, man får hoppas att åtminstone deras love story överlever denna soppa ... och att Wolfowitz' efterträdare blir klar när jag är i Washington i nästa vecka, så att jag kan skriva något om det...
/Gunilla
De har ett förhållande, punkt. Jag har inte sett någon artikel där det framgår ordentligt om de bor ihop eller ej, men båda är skilda på varsitt håll. Ordet "älskarinna" bär en massa konnotationer, som antyder att något *omoraliskt* försiggått i sänghalmen. Men det är ju inte det det handlar om. Storyn med Rizas lön och förflyttning – det vill säga spännvidden mellan Wolfowitz syn på "good governance" och hur hennes ärende sköttes – hade varit exakt densamma, även om hon varit hans lagvigda hustru.
Utan att veta exakt vilken art deras förhållande haft tror jag nog att ordet "käresta" vore riktigare (eller till nöds "partner", som många använt, t ex i Lennart Pehrsons välskrivna analys i DN)!
Tja, man får hoppas att åtminstone deras love story överlever denna soppa ... och att Wolfowitz' efterträdare blir klar när jag är i Washington i nästa vecka, så att jag kan skriva något om det...
/Gunilla
Carl Bildt på väg till New York
NEW YORK Carl Bildt har varit lite av en följetong på denna blogg. Som ni vet är jag hemskt fascinerad av honom.
Självklart lider jag av tvångstankar även inför Carl Bildts kommande besök i USA. De går i stora drag ut på att jag mot alla odds lyckas få en exklusiv intervju med honom, och att vi sitter i FN:s vackra delegatslounge men att jag schabblar ihop det fullkomligt – genom att inte ha någon som helst koll på sakfrågorna (Sudan, Kosovo och så vidare), genom att ha en illa fungerande bandspelare vars sladdar jag trasslar in mig i, genom att ställa puckade frågor, genom att helt enkelt göra bort mig i grunden.
Intervjun slutar – enligt mina tvångstankar – med att Carl Bildt reser sig upp och förklarar att han verkligen har viktigare saker för sig i New York än att konversera med ännu en korkad och okunnig journalist, och så sätter han sig genast med datorn i knät och knattrar – ett långt blogginlägg om vilken idiot den där frilansjournalisten Gunilla Kinn är.
Nå, dessa tvångstankar lär knappast bli verklighet, eftersom utrikesministern verkligen är rätt busy. Till den grad att det inte ens blir någon pressträff. Än mindre någon exklusiv intervju.
Jag ringde idag Sveriges FN-mission för att luska ut vilka Carl Bildt egentligen ska träffa här. Informationen i pressmeddelandet vi fått var nämligen ganska knapphändig. Men den jag talade med visste inte heller riktigt exakt vilket program som gällde.
Under samtalets gång kom jag dock på att mer detaljerade fakta inför besöket antagligen skulle finnas på Carl Bildts blogg. Och det gjorde de såklart!
/Gunilla
Självklart lider jag av tvångstankar även inför Carl Bildts kommande besök i USA. De går i stora drag ut på att jag mot alla odds lyckas få en exklusiv intervju med honom, och att vi sitter i FN:s vackra delegatslounge men att jag schabblar ihop det fullkomligt – genom att inte ha någon som helst koll på sakfrågorna (Sudan, Kosovo och så vidare), genom att ha en illa fungerande bandspelare vars sladdar jag trasslar in mig i, genom att ställa puckade frågor, genom att helt enkelt göra bort mig i grunden.
Intervjun slutar – enligt mina tvångstankar – med att Carl Bildt reser sig upp och förklarar att han verkligen har viktigare saker för sig i New York än att konversera med ännu en korkad och okunnig journalist, och så sätter han sig genast med datorn i knät och knattrar – ett långt blogginlägg om vilken idiot den där frilansjournalisten Gunilla Kinn är.
Nå, dessa tvångstankar lär knappast bli verklighet, eftersom utrikesministern verkligen är rätt busy. Till den grad att det inte ens blir någon pressträff. Än mindre någon exklusiv intervju.
Jag ringde idag Sveriges FN-mission för att luska ut vilka Carl Bildt egentligen ska träffa här. Informationen i pressmeddelandet vi fått var nämligen ganska knapphändig. Men den jag talade med visste inte heller riktigt exakt vilket program som gällde.
Under samtalets gång kom jag dock på att mer detaljerade fakta inför besöket antagligen skulle finnas på Carl Bildts blogg. Och det gjorde de såklart!
/Gunilla
Krig med ord
NEW YORK Här är en lustig Wikipedia-sida om "edit wars", med exempel på alla de tolkningstvister, stavningsstrider, etniska konflikter och språkpolitiska hållningar som resulterat i hetlevrade strider på sajten.
/Gunilla
/Gunilla
Bistert men kanske sant
Dagens Robert Fisk-citat:
/Gunilla
”Ärligt talat tror jag inte att någon har åstadkommit något med journalistik.”SvD 14 maj 2007
/Gunilla
Soundtrack: CéU
NEW YORK Ni som besökt Starbucks vet att det vid sidan av att sälja kaffe blivit en allt viktigare marknadsplats för böcker och skivor. De har ett litet utbud med antagligen väldigt säkra kort – men det är ofta väldigt bra musik ... eller helt enkelt just sådan musik som jag gillar.
Igår fick Starbucks mig att olyssnat köpa CéU med följande formulering på omslaget:
/Gunilla
Igår fick Starbucks mig att olyssnat köpa CéU med följande formulering på omslaget:
Just when you think that Brazil must surely have exhausted its supply of jazzy, funky, sexy, soulful electro-pop singer-songwriters, someone like CéU comes along and irresistibly mixes samba, reggae, dub, electronica and soul music and makes you think that maybe that particular well is bottomless after all....men den visade sig vara ännu bättre än så! Mycket bra musik att jobba till. Kan varmt rekommenderas för alla brassofiler därute.
/Gunilla
16 May 2007
Vissa vet hur man get things done
NEW YORK Katrine Kielos har också ett av de bästa feministiska inlägg jag läst på ett tag (inte för att jag läst så många):
/Gunilla
Vad håller kvinnliga feministdebattörer på med: väskdebatt och sexualiseringen av det offentliga rummet och skrika gubbslem och gräla med varandra och tycka synd om sig själva och ha ändlösa diskussioner om vart "feminismen" är på väg. Jag tycker absolut att feminister ska diskutera "feminismen" men jag tycker att det har blivit för mycket av det. Pär och Per har makt, Pär och Per vet hur man get things done och Pär och Per intresserar sig för feminismen. Det är då det kan bli radikalt på riktigt, inte att vara först med att rabbla de trendigaste mest renläriga teorierna. It's the economy stupid!Från kommentarfältet till hennes eget inlägg om att Per Schlingmann och Pär Nuder just nu är de drivande i feministisk debatt och därför borde mötas i debatt!
/Gunilla
Bjud mig också på lunch!
NEW YORK Själv har jag – efter vårens Afrikaresande plus därpå följande sjukdom och arbetsskygghet/svårighet att placera de fantastiska reportage jag skulle vilja skriva – akut kassaflödesbrist för närvarande, och det kommer inte att bli bättre på flera veckor.
Därför har jag förfallit till det syndiga "fattiggourmet"-beteende ni kan läsa om här (just det, abnorm konsumtion av färsk sparris, kvalitetskaffe, jordgubbar och så vidare – eftersom sparris är något jag har råd med, till skillnad från exempelvis sjukförsäkring). Faktum är att just denna Gourmet-krönika är en av mina favorittexter, den känns så jag!
Så det spartips jag själv fastnade för att börja tillämpa, och som jag inte hade tänkt på tidigare, kom i en av kommentarerna till Miljonär innan 30:s blogg (om dylika bloggar, se föregående inlägg). Solnamannen föreslår:
Därför har jag förfallit till det syndiga "fattiggourmet"-beteende ni kan läsa om här (just det, abnorm konsumtion av färsk sparris, kvalitetskaffe, jordgubbar och så vidare – eftersom sparris är något jag har råd med, till skillnad från exempelvis sjukförsäkring). Faktum är att just denna Gourmet-krönika är en av mina favorittexter, den känns så jag!
Så det spartips jag själv fastnade för att börja tillämpa, och som jag inte hade tänkt på tidigare, kom i en av kommentarerna till Miljonär innan 30:s blogg (om dylika bloggar, se föregående inlägg). Solnamannen föreslår:
Tips: Sälj lunchmöten – med dig, där du agerar privatekonomisk coach, bollplank – eller allmänt roligt energiknippe.Mycket bra idé! Jag brukar agera bollplank alldeles gratis, men det är ju ganska osmart. Hör av er, alla som kommer till New York och vill bjuda mig på ... power lunch på Four Seasons eller något annat in style-lunchställe. Jag får försöka coacha er privatekonomiskt så gott det går... "Allmänt roligt energiknippe" vet jag dock inte om jag kan vara, tveksamt! Men det verkar vara ett bra sätt att utvidga fattig-gourmetbeteendet, haha. (Fler än jag är inne på samma spår, om än av andra anledningar – läs Katrine Kielos apropå att bli "bjuden på mycket dyra luncher".)
Halvny bloggtrend: "Jag vill bli rik"-bloggar
NEW YORK Många tror mig inte när jag säger det, men jag har varit intresserad av privatekonomi nästan så länge jag kan minnas. Jag skrev till exempel mitt specialarbete på gymnasiet om ungdomars (brist på) bostadssparande, och kan idag ge finfina investeringstips på börsen till hugade vänner och bekanta. (Be warned, dock, jag chockerade min bankkontakt på SEB i Stockholm genom att visa mig vara extremt riskbenägen när han testade mig. "Vad tror du, jag sade ju att jag just kommit hem från en resa med landminor och tigrar och gerillasoldater i buskarna, varför skulle jag bli riskavert nu plötsligt?)
Dessvärre har detta intresse varit halvdött de senaste tio åren, då frilansjournalistiken tagit över all tid och energi (samt lämnat ytterst lite ekonomiskt utrymme över till något sparande...). Men nu försöker jag ta tag i saken, eftersom det är vi lågavlönade som har störst intresse av att åtminstone få god avkastning på det lilla vi tjänar. Jämför det jag skrev här om tjänstepensioner.
För att inte tala om ränta-på-ränta-effekten! Detta exempel är fantastiskt tydligt på vad en hög avkastning kan leda till på sikt (hög avkastning * lång tid = mycket pengar). Se även hur du på 50 år skaffar 103 miljoner genom att spara 6 000:–/månad här (dock bortsett från skatteeffekten).
På sistone har jag upptäckt ett för mig nytt fenomen i den svenska bloggfloran: Anonyma bloggar om hur den ena eller den andra gör för att spara pengar och bygga upp en liten förmögenhet och helst bli ekonomiskt oberoende.
Som läsare kan man följa bloggarnas fondval, månadsbudget, inkomster, matlåde-tillverkande ... och få en hel del mer eller mindre surrealistiska tips, typ att man ska äta sig mätt på frukten i arbetsplatsens fruktskålar eller gå upp klockan tre på morgonen för att dela ut tidningar.
Det är ett intressant blogg-fenomen, för det är ju ganska tabu att tala om pengar i det offentliga. På nätet vågar spararna blomma ut, inspirera varandra och berätta a) hur de sparar och /i vissa fall/ snålar för att b) de känner tillfredsställelse av att se kapitalet växa.
Exempel:
Hur jag blev rik
Finanskvinnans blogg
Miljonär innan 30
(Många fler liknande bloggar länkas till från dessa sidor.)
De är också intressanta, för att de som skriver har högst normala inkomster – för att inte säga låga, eftersom de studerar eller är i början av sitt yrkesliv. Man känner att de är ganska ... unga. Men förhoppningsvis lyckas de förmedla kloka spartips och inspirera andra, för svenskar är generellt dåliga på att spara.
/Gunilla
Dessvärre har detta intresse varit halvdött de senaste tio åren, då frilansjournalistiken tagit över all tid och energi (samt lämnat ytterst lite ekonomiskt utrymme över till något sparande...). Men nu försöker jag ta tag i saken, eftersom det är vi lågavlönade som har störst intresse av att åtminstone få god avkastning på det lilla vi tjänar. Jämför det jag skrev här om tjänstepensioner.
För att inte tala om ränta-på-ränta-effekten! Detta exempel är fantastiskt tydligt på vad en hög avkastning kan leda till på sikt (hög avkastning * lång tid = mycket pengar). Se även hur du på 50 år skaffar 103 miljoner genom att spara 6 000:–/månad här (dock bortsett från skatteeffekten).
På sistone har jag upptäckt ett för mig nytt fenomen i den svenska bloggfloran: Anonyma bloggar om hur den ena eller den andra gör för att spara pengar och bygga upp en liten förmögenhet och helst bli ekonomiskt oberoende.
Som läsare kan man följa bloggarnas fondval, månadsbudget, inkomster, matlåde-tillverkande ... och få en hel del mer eller mindre surrealistiska tips, typ att man ska äta sig mätt på frukten i arbetsplatsens fruktskålar eller gå upp klockan tre på morgonen för att dela ut tidningar.
Det är ett intressant blogg-fenomen, för det är ju ganska tabu att tala om pengar i det offentliga. På nätet vågar spararna blomma ut, inspirera varandra och berätta a) hur de sparar och /i vissa fall/ snålar för att b) de känner tillfredsställelse av att se kapitalet växa.
Exempel:
Hur jag blev rik
Finanskvinnans blogg
Miljonär innan 30
(Många fler liknande bloggar länkas till från dessa sidor.)
De är också intressanta, för att de som skriver har högst normala inkomster – för att inte säga låga, eftersom de studerar eller är i början av sitt yrkesliv. Man känner att de är ganska ... unga. Men förhoppningsvis lyckas de förmedla kloka spartips och inspirera andra, för svenskar är generellt dåliga på att spara.
/Gunilla
Paranoia: Svenskarna tar över New York!
NEW YORK Nästan alla inneboende/flat mates jag har haft – och en hel del amerikanska kompisar – har drabbats av samma fenomen:
Sedan de lärt känna mig poppar plötsligt nyhetsartiklar om svenska fenomen fram i samtliga tidningar de läser. Jag får tips om dödsrunor över svenska operasångerskor, artiklar om flyttningen av Kiruna och mycket annat.
Men ibland slår denna selektiva varseblivning över i ren paranoia...om än mest på skoj. Jag och min nuvarande inneboende Sean hade häromdagen följande konversation (repliker fritt ur minnet):
Sean: – Du vet den där svenska gratistidningen – den skriver om en massa svenska grejer hela tiden!
Gunilla: – Jaså? Men Metro fungerar inte så, de har en lokal redaktion här i New York. Tror inte de tar grejer från redaktionen i Stockholm.
S: – Jomen, idag var det en artikel där de skrev om en svenska – och jag tänkte genast: Nu håller de på och tar över! De smyger in svenskar i så många artiklar de kan!
G: – Jaha, vad handlade det om då?
[Sean tar fram tidningen AM New York och visar på en kort artikel på sidan 30, om varför det är dåligt med känsloutbrott på kontoret, apropå en ny bok av en författare vid namn Hannah Seligson: "New Girl on the Job: Advice from the Trenches". Hon var citerad med två meningar, liksom ytterligare tre intervjupersoner.]
S [triumferande]: Kolla! Seligson, hon måste ju vara svenska!
G: Ehhh... Nä. Hannah Seligson, det är ett klockrent judiskt namn. Det låter inte alls särskilt svenskt. Hon kan förstås vara svensk, men det är inte troligt. Jag gissar på att hennes familj kom till New York på 20-talet.
S: Hmmm...
G: Förresten, AM NY är inte en svensk tidning. De har plankat Metros koncept, men det är Metro som är den svenska tidningen.
S: Hmmmm... Men kolla här då [bläddrar triumferande i AM]: Här är en annan artikel! De har intervjuat en svensk!
Och det hade de faktiskt: neurologen Max Albert Hietala på Sahlgrenska i Göteborg, som fick tala om varför boxning är skadligt för hjärnan i en kort artikel (syndikerad från LA Times). Tyvärr ett klent bevis på att en svensk konspiration håller på att ta över via New Yorks medier! Well, vi hade i alla fall ganska roligt åt de tokiga associationerna.
Jaha, så här har vi det härhemma i Harlem...
/Gunilla
Sedan de lärt känna mig poppar plötsligt nyhetsartiklar om svenska fenomen fram i samtliga tidningar de läser. Jag får tips om dödsrunor över svenska operasångerskor, artiklar om flyttningen av Kiruna och mycket annat.
Men ibland slår denna selektiva varseblivning över i ren paranoia...om än mest på skoj. Jag och min nuvarande inneboende Sean hade häromdagen följande konversation (repliker fritt ur minnet):
Sean: – Du vet den där svenska gratistidningen – den skriver om en massa svenska grejer hela tiden!
Gunilla: – Jaså? Men Metro fungerar inte så, de har en lokal redaktion här i New York. Tror inte de tar grejer från redaktionen i Stockholm.
S: – Jomen, idag var det en artikel där de skrev om en svenska – och jag tänkte genast: Nu håller de på och tar över! De smyger in svenskar i så många artiklar de kan!
G: – Jaha, vad handlade det om då?
[Sean tar fram tidningen AM New York och visar på en kort artikel på sidan 30, om varför det är dåligt med känsloutbrott på kontoret, apropå en ny bok av en författare vid namn Hannah Seligson: "New Girl on the Job: Advice from the Trenches". Hon var citerad med två meningar, liksom ytterligare tre intervjupersoner.]
S [triumferande]: Kolla! Seligson, hon måste ju vara svenska!
G: Ehhh... Nä. Hannah Seligson, det är ett klockrent judiskt namn. Det låter inte alls särskilt svenskt. Hon kan förstås vara svensk, men det är inte troligt. Jag gissar på att hennes familj kom till New York på 20-talet.
S: Hmmm...
G: Förresten, AM NY är inte en svensk tidning. De har plankat Metros koncept, men det är Metro som är den svenska tidningen.
S: Hmmmm... Men kolla här då [bläddrar triumferande i AM]: Här är en annan artikel! De har intervjuat en svensk!
Och det hade de faktiskt: neurologen Max Albert Hietala på Sahlgrenska i Göteborg, som fick tala om varför boxning är skadligt för hjärnan i en kort artikel (syndikerad från LA Times). Tyvärr ett klent bevis på att en svensk konspiration håller på att ta över via New Yorks medier! Well, vi hade i alla fall ganska roligt åt de tokiga associationerna.
Jaha, så här har vi det härhemma i Harlem...
/Gunilla
18–1?
NEW YORK Häromdagen skrev jag om den förkrossande mans-dominansen bland de reportrar och fotografer som följt Fredrik Reinfeldts besök i New York. Eftersom det finns flera manliga journalister baserade i Washington som inte var med i New York, så trodde jag att ställningen skulle utökas från 15–0 till kanske ... 18 eller 19–0. (SvD har förvisso en kvinnlig korrespondent i Washington, men hon är bortrest.)
Som om det vore en tävling! Nä, men jag tycker en sådan extrem ojämvikt är intressant.
På en av bilderna från evenemanget i Ovala rummet såg jag dock en (1) kvinnlig reporter (kände inte igen henne och har ingen aning om vilket medium hon kan ha representerat) så det blev väl 18–1 eller så! Uppdatering I: enligt en kollega var från ett amerikanskt medium. Håller vi oss till de svenska medierna får man nog räkna med 18–0.
Uppdatering II: I Sacramento dök min duktiga kollega Tina upp och skrev för TT!
18–1 alltså (i den totala svenska "Reinfeldt-i-USA-bevakningen", blott en handfull reportrar var i Sacramento)? Nä, det kom en man till – så 19–1 blev det nog, tror jag (ej kollat siffrorna med ansvariga i Washington).
/Gunilla
Som om det vore en tävling! Nä, men jag tycker en sådan extrem ojämvikt är intressant.
På en av bilderna från evenemanget i Ovala rummet såg jag dock en (1) kvinnlig reporter (kände inte igen henne och har ingen aning om vilket medium hon kan ha representerat) så det blev väl 18–1 eller så! Uppdatering I: enligt en kollega var från ett amerikanskt medium. Håller vi oss till de svenska medierna får man nog räkna med 18–0.
Uppdatering II: I Sacramento dök min duktiga kollega Tina upp och skrev för TT!
18–1 alltså (i den totala svenska "Reinfeldt-i-USA-bevakningen", blott en handfull reportrar var i Sacramento)? Nä, det kom en man till – så 19–1 blev det nog, tror jag (ej kollat siffrorna med ansvariga i Washington).
/Gunilla
15 May 2007
Fredrik Virtanens motorvägstestamente
NEW YORK Ojojojojojoj, en febrig road movie à la blogg eller en kontaktannons eller kanske både och?! (Via Silverfisken.)
/Gunilla
/Gunilla
14 May 2007
15 journalister bevakade Reinfeldt; gissa andelen män!
NEW YORK Ni som kikar på SVT eller TV4 tisdag morgon kan ju se om jag anas på någon inklippsbild i samband med Fredrik Reinfeldts New York-besök (NB, inte i Washington under tisdagen). På pressträffen idag, i ett rum på svenska FN-missionen, lyckades jag i alla fall placera mig strategiskt – i mitten av murvelhopen och rakt framför Reinfeldt (inte av något självhävdelsebehov, utan för att jag för en gångs skull kom i rejält god tid och automatiskt kom att inta den plats som visade sig vara bäst).
Är nog tämligen lätt att få syn på, om jag så bara virvlar förbi en hundradels sekund i rutan. Jag har nämligen på mig stora gula hörlurar, och ser antagligen ut som ett ufo. Dessutom var det mest *gubbar* där i övrigt (samt frilansfotografen Catarina Lundgren Åström, som satt bredvid mig i soffan).
Dessa medier representerades i alla fall av män i åldern 35–60 år (cirka), alltså reportrar, fotografer/kameramän samt en ledarskribent:
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Aftonbladet (2 personer)
Expressen
Sveriges Television (2)
TV4 (2)
Dagens Industri (2)
TT
Sveriges Radio (2)
... samt allas vår Bengt Göransson, vem han nu var där för.
Och eftersom Catarina var anlitad inte av någon redaktion utan av regeringskansliet/statsrådsberedningen – och eftersom jag inte var anlitad av någon alls, utom möjligen denna blogg – så blev det alltså en förkrossande mansdominans i mediernas bevakning av Reinfeldts första New Yorkbesök som statsminister. 15–0!
Jag säger inte att det betyder något, och alla femton (eller åtminstone de tolv eller så jag bekantat mig med) är mycket trevliga och kompetenta – men visst är fördelningen ganska intressant? Jag tänker på hur en kollega beklagat sig över att äldre män "inte har något gratis" i dagens medievärld – men det finns ännu några bastioner. (Därmed inte sagt att alla 15 var "äldre", tvärtom, åldrarna var lite blandade.) Det kommer nog att vara ungefär likadant i Washington och Sacramento.
Jag vet inte hur det kunnat bli så här, för det finns ju hur många duktiga kvinnor som helst som är utrikeskorrespondenter och/eller politiska reportrar. Det måste vara slumpen! Någon annan gång någon annanstans blir det kanske tvärtom.
Tur att statsministern i alla fall hade med sig några kvinnliga medarbetare, som statssekreteraren Nicola Clase, annars skulle det nog ha sett konstigt ut i bild.
/Gunilla
Är nog tämligen lätt att få syn på, om jag så bara virvlar förbi en hundradels sekund i rutan. Jag har nämligen på mig stora gula hörlurar, och ser antagligen ut som ett ufo. Dessutom var det mest *gubbar* där i övrigt (samt frilansfotografen Catarina Lundgren Åström, som satt bredvid mig i soffan).
Dessa medier representerades i alla fall av män i åldern 35–60 år (cirka), alltså reportrar, fotografer/kameramän samt en ledarskribent:
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Aftonbladet (2 personer)
Expressen
Sveriges Television (2)
TV4 (2)
Dagens Industri (2)
TT
Sveriges Radio (2)
... samt allas vår Bengt Göransson, vem han nu var där för.
Och eftersom Catarina var anlitad inte av någon redaktion utan av regeringskansliet/statsrådsberedningen – och eftersom jag inte var anlitad av någon alls, utom möjligen denna blogg – så blev det alltså en förkrossande mansdominans i mediernas bevakning av Reinfeldts första New Yorkbesök som statsminister. 15–0!
Jag säger inte att det betyder något, och alla femton (eller åtminstone de tolv eller så jag bekantat mig med) är mycket trevliga och kompetenta – men visst är fördelningen ganska intressant? Jag tänker på hur en kollega beklagat sig över att äldre män "inte har något gratis" i dagens medievärld – men det finns ännu några bastioner. (Därmed inte sagt att alla 15 var "äldre", tvärtom, åldrarna var lite blandade.) Det kommer nog att vara ungefär likadant i Washington och Sacramento.
Jag vet inte hur det kunnat bli så här, för det finns ju hur många duktiga kvinnor som helst som är utrikeskorrespondenter och/eller politiska reportrar. Det måste vara slumpen! Någon annan gång någon annanstans blir det kanske tvärtom.
Tur att statsministern i alla fall hade med sig några kvinnliga medarbetare, som statssekreteraren Nicola Clase, annars skulle det nog ha sett konstigt ut i bild.
/Gunilla
Reinfeldt-rapport
NEW YORK Idag talade alltså Fredrik Reinfeldt på "Svenskandelskammar'n"– ett ledigt tal om olika hjärtefrågor (relationen mellan jobb/bidrag/skatter/utbildning, och vilka grupper regeringen vill ska arbeta mer: unga, kvinnor, pensionärer, invandrare).
När jag porträtterade honom för tidningen Civilekonomen i fjol skrev jag att han framstår litegrann som en ståupp-komiker, och det var likadant nu. Fast mest av allt är han ju ändå en riktigt slipad politiker, som bemöter alla invändningar innan de framförs.
Vi journalister (särskilt jag) vred oss av skratt när han efter en publikfråga avslöjade vad som överraskade honom mest som ny statsminister – det var att två av hans ministrar tvingades avgå efter en vecka. Och det var ganska roligt och självdistanserat när han, apropå regeringens usla opinionssiffror, raljerade över hur det ibland i den svenska debatten låter som att vi inte behöver ordna något val 2010 – det verkar som att bara är att genast räcka över nycklarna till Mona Sahlin då, liksom.
Gissa om mina kolleger trevade efter anteckningsblocket när det blev tal om förmögenhetsskatt...
En av de många utlandssvenskarna i publiken berättade om hur Olof Palme vid ett motsvarande möte på Handelskammaren en gång låtit dem förstå att de inte var välkomna att flytta hem till Sverige igen, om de inte var villiga att betala förmögenhetsskatt. Kjell Olof Feldt hade senare varit inne på samma linje – men Reinfeldts hållning var en annan (och för säkerhets skull förklarade han för utlandssvenskarna, som inte alltid har full koll på vad som händer i den svenska politiken, att även arbetarrörelsen ändrat sig en hel del på den punkten sedan 70-talet)!
Hmmm...nog blir det ändå konstigt när åsiktsgemenskapen blir så kompakt, jag gissar att 90 procent av lunchgästerna röstat på (m) sedan Jarl Hjalmarssons dagar.
Fredrik Reinfeldt var för dagen iklädd alliansorange slips, och förärades efter sitt framträdande med en handelskammarslips – med små söta svenska och amerikanska flaggor på. Den kan han kanske ha på sig i Vita huset när han ska träffa president Bush?
Inga reportrar fick bevaka måndagens möte som statsministern med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, men fotograferna fick vara med när de tu skakade hand. Jag hade inte ackrediterat mig som fotograf, och missade därmed en chans att spana på Ban Ki-moon – men det blir förhoppningsvis fler tillfällen. Jag lyckades i alla fall kila in som hastigast i delegatsloungen utanför säkerhetsrådet – innan jag insåg att det var statsministern och hans följe som skulle vänta där, inte journalisterna.
Sedan fick jag posera som "norsk Unicef-anställd brud", utanför FN-huset, så att den blivande bröllopsfotografen kunde mäta ljuset inför en fotosession i helgen. Det var en toppendag för FN-husfotografering, med alla de 191 flaggorna smattrande i vinden. Jag försökte se ut som världsreporter på mellanlandning i New York mellan olika spännande uppdrag.
Sedan vidtog en avslappnad pressträff på svenska FN-missionen. Vad Fredrik Reinfeldt sade har väl rapporterats framlänge och baklänges vid det här laget (miljö&klimat och klimat&miljö, Sudan, Vita huset, Arnold Schwarzenegger, Annika Östberg, Mona Sahlin etc) så det ska jag inte trötta er med.
Fast det var lite komiskt när han talade om att han och Ban Ki-moon talat om Kosovo, inte minst inför Carl Bildts besök i New York i slutet av veckan, och hur det ska skickas en trupp med mest afrikanska soldater dit...
"Ehhhh.... pratar du inte om Sudan nu..?" undrade en förvånad politisk kommentator – och så var det såklart. Statsministern fick backa bandet och tala klart om Kosovo, sedan börja tala om Sudan.
Som jag avslöjade häromdagen lider jag av tvångstankar. När jag vistas i samma rum som Fredrik Reinfeldt – vilket strängt taget inte hänt många gånger – handlar de alltid om att jag ska börja babbla med honom om att vi minsann haft samma lågstadiefröken. Eller att jag tvångsmässigt ska fråga ifall han kommer ihåg min syster från när de gick i femman. Eller att jag minsann vet att han och hans familj bodde på Intagsgränd innan de flyttade till Täby.
Men som tur är har det inte hänt. Idag frågade jag istället mer korrekt om den borgerliga regeringens syn på multilaterala samarbeten. Och ja, Reinfeldt kan nog påstås vara smygsosse även på den punkten. We like FN.
/Gunilla
När jag porträtterade honom för tidningen Civilekonomen i fjol skrev jag att han framstår litegrann som en ståupp-komiker, och det var likadant nu. Fast mest av allt är han ju ändå en riktigt slipad politiker, som bemöter alla invändningar innan de framförs.
Vi journalister (särskilt jag) vred oss av skratt när han efter en publikfråga avslöjade vad som överraskade honom mest som ny statsminister – det var att två av hans ministrar tvingades avgå efter en vecka. Och det var ganska roligt och självdistanserat när han, apropå regeringens usla opinionssiffror, raljerade över hur det ibland i den svenska debatten låter som att vi inte behöver ordna något val 2010 – det verkar som att bara är att genast räcka över nycklarna till Mona Sahlin då, liksom.
Gissa om mina kolleger trevade efter anteckningsblocket när det blev tal om förmögenhetsskatt...
En av de många utlandssvenskarna i publiken berättade om hur Olof Palme vid ett motsvarande möte på Handelskammaren en gång låtit dem förstå att de inte var välkomna att flytta hem till Sverige igen, om de inte var villiga att betala förmögenhetsskatt. Kjell Olof Feldt hade senare varit inne på samma linje – men Reinfeldts hållning var en annan (och för säkerhets skull förklarade han för utlandssvenskarna, som inte alltid har full koll på vad som händer i den svenska politiken, att även arbetarrörelsen ändrat sig en hel del på den punkten sedan 70-talet)!
Hmmm...nog blir det ändå konstigt när åsiktsgemenskapen blir så kompakt, jag gissar att 90 procent av lunchgästerna röstat på (m) sedan Jarl Hjalmarssons dagar.
Fredrik Reinfeldt var för dagen iklädd alliansorange slips, och förärades efter sitt framträdande med en handelskammarslips – med små söta svenska och amerikanska flaggor på. Den kan han kanske ha på sig i Vita huset när han ska träffa president Bush?
Inga reportrar fick bevaka måndagens möte som statsministern med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, men fotograferna fick vara med när de tu skakade hand. Jag hade inte ackrediterat mig som fotograf, och missade därmed en chans att spana på Ban Ki-moon – men det blir förhoppningsvis fler tillfällen. Jag lyckades i alla fall kila in som hastigast i delegatsloungen utanför säkerhetsrådet – innan jag insåg att det var statsministern och hans följe som skulle vänta där, inte journalisterna.
Sedan fick jag posera som "norsk Unicef-anställd brud", utanför FN-huset, så att den blivande bröllopsfotografen kunde mäta ljuset inför en fotosession i helgen. Det var en toppendag för FN-husfotografering, med alla de 191 flaggorna smattrande i vinden. Jag försökte se ut som världsreporter på mellanlandning i New York mellan olika spännande uppdrag.
Sedan vidtog en avslappnad pressträff på svenska FN-missionen. Vad Fredrik Reinfeldt sade har väl rapporterats framlänge och baklänges vid det här laget (miljö&klimat och klimat&miljö, Sudan, Vita huset, Arnold Schwarzenegger, Annika Östberg, Mona Sahlin etc) så det ska jag inte trötta er med.
Fast det var lite komiskt när han talade om att han och Ban Ki-moon talat om Kosovo, inte minst inför Carl Bildts besök i New York i slutet av veckan, och hur det ska skickas en trupp med mest afrikanska soldater dit...
"Ehhhh.... pratar du inte om Sudan nu..?" undrade en förvånad politisk kommentator – och så var det såklart. Statsministern fick backa bandet och tala klart om Kosovo, sedan börja tala om Sudan.
Som jag avslöjade häromdagen lider jag av tvångstankar. När jag vistas i samma rum som Fredrik Reinfeldt – vilket strängt taget inte hänt många gånger – handlar de alltid om att jag ska börja babbla med honom om att vi minsann haft samma lågstadiefröken. Eller att jag tvångsmässigt ska fråga ifall han kommer ihåg min syster från när de gick i femman. Eller att jag minsann vet att han och hans familj bodde på Intagsgränd innan de flyttade till Täby.
Men som tur är har det inte hänt. Idag frågade jag istället mer korrekt om den borgerliga regeringens syn på multilaterala samarbeten. Och ja, Reinfeldt kan nog påstås vara smygsosse även på den punkten. We like FN.
/Gunilla
Bloomie for President..?
NEW YORK Dags att damma av ett inlägg som jag skrev i februari, där jag spekulerade i att miljardären Michael Bloomberg skulle kunna bli republikansk presidentkandidat. Troligare i och för sig, vilket jag missade att skriva, vore att han skulle ställa upp som oberoende (independent). Han kan när som helst (=om han skulle upptäcka att ingen av de andra kandidaterna som åsiktsmässigt ligger honom närmast, som Rudy Giuliani, inte har tillräckligt momentum) dra igång en rejäl, egenfinansierad kampanj.
Idag publicerade kvällsblarran Daily News resultatet av en statistisk undersökning som visade att New York-borna klart skulle föredra Bloomberg framför Giuliani – som borgmästare, men också som president.
I flera veckor har medierna spekulerat i om Bloomberg – trots att han ständigt förnekar det– ändå inte leker med tanken att dra igång en kampanj. Varför skulle han annars:
• ha piffat upp sin gamla kampanj-hemsida
• fara med sitt jetplan till Texas, Oklahoma och New Mexiko för att tala inför diverse grupper
• profilera sig i miljöfrågor, och andra frågor som inte i första hand hör till en borgmästares sysslor
• ha sett till att lära sig spanska
???
och så vidare, och så vidare.
Jaha, vi får väl se var detta slutar. Han har sina supportrar. Och jag står fast vid mitt s k dream team (som sagt, av journalistiska och inte politiska skäl).
Men, det är inte New Yorkborna som i första hand utser presidentkandidater... (Isåfall skulle för övrigt Giuliani inte ha en chans.)
/Gunilla
Idag publicerade kvällsblarran Daily News resultatet av en statistisk undersökning som visade att New York-borna klart skulle föredra Bloomberg framför Giuliani – som borgmästare, men också som president.
I flera veckor har medierna spekulerat i om Bloomberg – trots att han ständigt förnekar det– ändå inte leker med tanken att dra igång en kampanj. Varför skulle han annars:
• ha piffat upp sin gamla kampanj-hemsida
• fara med sitt jetplan till Texas, Oklahoma och New Mexiko för att tala inför diverse grupper
• profilera sig i miljöfrågor, och andra frågor som inte i första hand hör till en borgmästares sysslor
• ha sett till att lära sig spanska
???
och så vidare, och så vidare.
Jaha, vi får väl se var detta slutar. Han har sina supportrar. Och jag står fast vid mitt s k dream team (som sagt, av journalistiska och inte politiska skäl).
Men, det är inte New Yorkborna som i första hand utser presidentkandidater... (Isåfall skulle för övrigt Giuliani inte ha en chans.)
/Gunilla
Sydsvenskan om Fisk
NEW YORK Jag tycker att Sydsvenskans interjvu med Robert Fisk var betydligt bättre än DN:s. Kanske för att den var längre, och således fick plats med mer information, men det var också en kritisk ton som tydde på att reportern gjort en hel del research. Läs! Sydsvenskan har verkligen ryckt upp sig, med många bra kulturredaktionella jobb (eller så är det bara för att jag hittar dem enklare på webben numera).
/Gunilla
/Gunilla
Cover Story, Civilekonomen
NEW YORK Idag var jag på en lunchtillställning (fast utan lunch, för den kostade $100) med Svensk-Amerikanska Handelskammaren i New York – eller Svenskandelskammar'n, som det tenderar att bli i dagligt tal här. Anledningen var att statsminister Fredrik Reinfeldt var där och talade. Mer om det se'n, kanske.
Efteråt talade jag med Handelskammarens stipendiater Charlotta och Thomas, som var glada eftersom de samma dag upptäckt att de hade hamnat på omslaget till tidningen Civilekonomen. Se bilden (tagen av Chris Maluszynski)! Det är en del av ett större jobb om stipendiemöjligheter för civilekonomer, som jag gjorde nyligen.
Inte ens Fredrik Reinfeldt – som jag intervjuade för samma tidning för ett år sedan, när han var oppositionsledare, apropå civilekonomer som sysslar med opinionsbildning – lyckades hamna på omslaget. Uppdraget till fotografen var att ta ett foto som skulle ge läsarna en fläkt av stora världen – och där har ni det, i form av Chrysler Building och Lexington Avenue och Stjärnbanéret och allt vad det är.
/Gunilla
13 May 2007
Role Models
NEW YORK Två uppenbarligen kloka män – som jag ska försöka ta på orden ett litet tag i alla fall...och se om de har rätt i att man kan göra bättre saker med sitt liv än att blogga och surfa och ha sig.
(Jag träffade Robert Fisk som hastigast i fjol, efter ett symposium om Mellanösternrapportering på Columbia University – och det var onekligen märkligt att få ett visitkort utan tillstymmelse till mailadress...)
/Gunilla
"Jag har svårt att förstå vitsen med att ägna flera timmar om dagen åt att skriva gratis om sig själv."
En kollega till [Robert Fisk] frågade nyligen: "Varför använder du inte internet? Före klockan tolv varje dag skulle du hinna läsa massor av tidningar som Jerusalem Post, New York Times, Washington Post, Los Angeles Times etcetera. Jag svarade honom: Varför skulle jag läsa New York Times? Före klockan tolv varje dag hinner jag i stället göra tre intervjuer och dessutom skriva en artikel för The Independent."
(Jag träffade Robert Fisk som hastigast i fjol, efter ett symposium om Mellanösternrapportering på Columbia University – och det var onekligen märkligt att få ett visitkort utan tillstymmelse till mailadress...)
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)